Svulst och spänst – mitt musikår 2012 i sammandrag

yemenity2010 krönika , , , , , , , , , , , , , ,

Vilka album har jag hört mest på egentligen under året, av det som var någotsånär nytt? Av ekonomiska och andra skäl lyckas jag, som så många andra, naturligtvis inte nagelfara alla gamla trotjänare eller allt nytt och okänt som verkar lovande… Men de här tio står nog ut mest ur smeten, utan direkt rangordning men med sporadiska länkar till de recensioner jag i vissa fall författat förut.

moonsafari120930C

Neal Morse ”Momentum” (2012) En klippa som alltid, trots att så mycket känns igen för den vane lyssnaren. Som det finns alldeles för få av i världen. Ännu ett fängslande musikaliskt epos, kan man lite nonchalant sammanfatta. Men nonchalans hör inte hemma i Neals värld. Den står ständigt i brand.

Peter Gabriel ”New Blood” (2011) Först plankade han andras låtar med orkesterinramning. Sedan plankade han sig själv med liknande instrumentell inriktning. Och det svänger fortfarande; flera sånger får nya dimensioner och nytt liv.

Kate Bush ”50 Words for Snow” (2011) Det tog mig ett tag att verkligen fängslas av den här meditativa sångsamlingen, släppt i slutet av 2011. Men Kate är alltid Kate och här ryms mycket…rymd och en befriande brist på anpassning till några rådande ideal eller den allmänna publicitetstörsten, som hon aldrig egentligen eftersökt.

Alicia Keys ”Girl on Fire” (2012) Rakt av: det är inte hennes bästa album. Men det har åtminstone en handfull fullträffar till soulbaserade sånger ändå. Och varken rösten eller fingerfärdigheten vid tangenterna verkar ha tappat i styrka.

Flying Colors ”Flying Colors” (2012) En kvintett meriterade musiker tussas ihop och leker sig fram till en trevlig men absolut inte tandlös stund på jorden.

Laleh ”Sjung” (2012) En eklektisk popmystiker vi har lite för få av i Sverige. Tack vare en av mina systrar som är en inbiten Laleh-ist, har jag till slut börjat beta av katalogen. Och sakta men säkert har jag börjat inse var hennes omvittnade storhet ligger utan att riktigt kunna förklara den.

The Flower Kings ”Banks of Eden” (2012) Tillbaka efter en handfull års satsande på sidoprojekt, är tyngden och perfektionismen intakta till största delen.

Dream Theater ”A Dramatic Turn of Events” (2011) har jag kanske tillbringat allra mest tid med, från förra vintern och framåt. Efter en del inre schismer och omstuvningar kom The Mothers of nästan all metalprogrock tillbaka med ett av sina troligen bästa album i karriären.

Crippled Black Phoenix ”Mankind (The Crafty Ape)” (2012). Humöret bestämmer en del. Och tålamodstillståndet för tillfället. Är man rätt inställd för att sugas in i det här ytterst egensinniga musikkollektivets virvlar så är det fascinerande. Mytskapande. Magiskt. Men ibland alltför motsträvigt, när en ohelig allians mellan Pink Floyd och 16 Horsepower, enkelt uttryckt, konvergerar till mänsklighetens fromma. Om det är rätt adjektiv. Döm själva.

flowerkings-gbg2012A

Konserter jag minns mest från året som passerade (med länkar till mina tidigare recensioner):

Moon Safari i Alingsås, 30 september: Västerbottens mest okända virtuoser visade vad de är mäktiga.

The Flower Kings i Göteborg, 18 augusti: Svällande sviter på rad när svulstälskande svenska veteraner återförenades.

Karmakanic i Lidköping 2 maj: Fler fascinerande och imponerande utsvävningar från ett långlivat hobbyprojekt.

Från Hungerspelen till Homeland och häpnadsväckande helomvändningar – Film & TV 2012 i ett nötskal

yemenity2010 krönika , , , , , , , , , , , ,

Från Batman och Bond till en brutal Boss och så Berlinmiraklet som förvandlade besk bratwurst till svensk sommar mitt i senhösten. Rörliga bildmedier bjöd på kontraster under 2012. Film först: Mina tre i topp med motiveringar finns redan med på den gemensamma lista vi sätter samman på russin.nu, men här följer några ytterligare utvikningar och kandidater med fler förklaringar till varför de förtjänar en plats här. 

(Länkarna i anslutning till filmerna går till de i sammanhanget relevanta recensionerna av antingen mig eller någon av kollegerna på russin)

1. ”The Hunger Games” (regi Gary Ross). En domedagsdrypande men ungdomligt attraktiv dystopi, med både passionerade personligheter, äventyr i vildmarken och påtaglig cynism inför societeten i en möjlig framtida totalitär makts korridorer. Tillspetsat, inte helt nytt som idé men nästan helgjutet engagerande även för mig som inte läst böckerna bakom det bombastiska brutalspektaklet.

2. ”Mission Impossible: Ghost Protocol” (Brad Bird). Bond, Batman och andra tunga klassiska hjältar blev trots påfallande pondus och en del häpnadsväckande händelser frånkörda i action- och nagelbitarhänseende av agent Ethan Hunt med benäget bistånd av en uppfinningsrik trio assistenter i kamp med en psykopatisk – svensk. Yes, we can be bad too!

3. ”Miss Bala” (Gerardo Naranjo). Mexikos massiva interna motsägelser och komplicerade konflikter koncentreras på ett gripande, obehagligt sätt i skildringen av ett enskilt människoöde, där alla val blir omöjliga och ingen utväg verkar finnas när de djävulska hjulen bara fortsätter att rulla obarmhärtigt och envetet. Ingen dystopi utan en drabbande dysto-nu.

4. ”Skyfall” (Sam Mendes). Han ler betydligt mindre sällan än sina föregångare, men Daniel Craigs Bond har fått ännu ett mer än genomsnittligt genomarbetat manus att arbeta med och en sanslöst slug skurk att kämpa mot. Något för lång, kanske. Marginalanmärkning i en mäktig holmgång med moderlighetskomplex och svartsjukesymbolik inbakad. Och – vilken stram och stilfull titellåt av Adéle, dessutom.

5. ”The Dark Knight Rises”. Den är väldigt rejäl. Målmedveten, metodisk och massiv i sitt genomförande. Sista delen (?) i den definitiva Batman-trilogin har inte samma omskakande, oroande effekt som andra delen men väver ihop den större storyn regissör Christopher Nolan ville återge på ett imponerande sätt.

6. ”Machine Gun Preacher” (Marc Forster). Man kan tycka mycket om Sam Childers – eller inte alls. Eventuellt väldigt illa. Man kan säkert också diskutera hur väl filmen om hans engagemang i Afrika stämmer överens med verkligheten. Men den hade en sällsynt intagande, medryckande effekt på yours truly och skildrar en typ av hängivenhet som inte alltid frodas på film.

7. ”The Descendants” (Alexander Payne). Matt King (George Clooney) har en till synes helt acceptabel tillvaro på Hawaii, men en dag ställs allt på ända och han tvingas konfrontera det mesta han trott på…

8. ”Margin Call” (J. C. Chandor). Finanskrisen – hur började den egentligen? Här skildras ett tänkbart scenario mikrokosmiskt genom ett turbulent dygn på ett Wall Street-företag.

9. ”The Avengers”. Joss Whedon samlar ihop en överdos superhjältar och låter dem konfrontera inte bara en ondskefull motståndare utan även varandra.

10. ”Moonrise Kingdom”. Wes Anderson har alltid en lite bakvänd torr humor som bas, vilket kan fungera på till filmernas fördel och nackdel. Här har han nog gjort en av sina bästa insatser, om ett outsiderpar ungdomar som revolterar under ett scoutläger.

Kompletterande omnämnanden av olika orsaker: Ridley Scotts ”Prometheus” var underhållande och Noomi Rapace utmärkt i huvudrollen, men den eftersträvade ”Alien”-mytologin varken återuppväcktes eller vidareutvecklades på ett tillfredsställande sätt. ”The Hobbit”, Peter Jacksons återkomst i Tolkien-land, var storslagen på många sätt, men storyn är för enkel för att dras ut till nästan tre timmar. Egyptiska ”Cairo 678” var en positiv överraskning på temat sexuella trakasserier, visad på Göteborgs filmfestival förra vintern. Om nu listan verkar tyngas ner av alltför mycket allvar – vilket jag befarar att den gör – så hade jag i alla fall periodvis väldigt roligt åt nazister-på-månen-farsen ”Iron Sky” och Sacha Baron Cohens ”The Dictator”, två ojämna komedier med inslag av genialitet.

Tyngsta fallet för en legendar bör dock ändå vara ”Twixt”. Det märkligaste med gamle giganten Francis Coppolas senaste verk var inte att det gick direkt till DVD i Sverige, utan att det överhuvudtaget kom ut i sitt nuvarande skick. Hur man så totalt kan tappa sin ‘touch’ och känsla för vad som kännetecknar en historia värd att berätta, det är lite… sorgligt.

TV-serieformatet har ofta berömts för sin utveckling på senare år. Ja, det finns mer skräp än någonsin tidigare, men också fler guldkorn i gruset än det brukade göra. Här är några nämnvärda nedslag från det svenska kanalutbudet 2012:

”Boss” med Kelsey Grammer, formerly known as psykologen Frasier i komediserien med samma namn. I skepnaden som Chicagos borgmästare Tom Kane ger han ett avsevärt mer fruktansinjagande intryck, samtidigt som Kanes kamp mot en obotlig sjukdom ger den ofta hänsynslöse makthavaren nya dimensioner. SVT visar första säsongen sedan senhösten.

Trovärdigt till 100 procent? Troligen inte. Men ”Homeland” är ändå en rafflande drama-thrillerskapelse, just nu inne i slutskedet av andra säsongen på SVT. Temat är terrorism och infiltration, liksom psykisk obalans hos en del nyckelpersoner. Mer fakta finns hos SVT.

”Äkta människor” var en ovanligt intressant science fiction-serie med svenska mått, som jag skrev ett kortare inlägg om på russin förra vintern. Hubotar, artificiella människor skapade för att tjäna oss, börjar ta egna initiativ. Det är inte riktigt ”Battlestar Galactica”, men bra. Nu utlovas tydligen en fortsättning på den också. Även här kan SVT berätta mer.

Och snart börjar en ny omgång av ”Game of Thrones” på SVT också det. Fantasy-inramning med tidlösa teman som maktkamp och bedrägerier.

Komedier: Jag följer väldigt få sådana regelbundet numera, men en som tronar över genomsnittet de gånger jag ser den är ”Big Bang Theory” (Kanal 5), med sina obekvämt asociala men ändå någonstans älskvärda supernördar i centrum.

Nygamla serier på DVD: Efter önskemål från min fru, som inte sett den förut, började vi strax efter sommaren (vill jag minnas) se ”Lost” från start ända fram till det symboliskt sprängfyllda slutet, nästan skrämmande fort. Samtliga sex säsonger. För mig var det andra gången, men den håller fortfarande. Just nu plöjer vi igenom den två säsonger långa (eller alltför korta) ”Dollhouse” som jag också får chansen att värdera på nytt. Den är splittrad och kantades troligen av konflikter mellan skaparen Joss Whedon och TV-bolaget Fox, men sätter ändå osedvanligt många spännande tankar i rörelse. Och så nådde vi fram till den sjunde och sista rundan av det hyperrealistiska polisdramat ”The Shield” som knöt ihop sina viktigaste trådar på ett nästan chockerande obarmhärtigt men ändå logiskt sätt. Förresten, kommer någon ihåg ”Hemliga armén”, alltså originalet som producerades av BBC i slutet av 1970-talet och sändes i Sverige några år senare? Själv mindes jag delar av den ganska tydligt, men minnet friskades upp av att se de tre säsongerna som gjordes nu nästan 30 år senare. Motståndsrörelsen i det ockuperade Belgien smugglar undan brittiska flygare under andra världskriget i en följetong utan extrem effektbudget men desto mer påträngande personporträtt. Och just det, den följdes av parodin ”Allo Allo” som blev mer långlivad och älskad av eftervärlden, men historien har inte alltid rätt. I alla fall inte som den tolkas i varje enskild era… Sanningen om vilken av serierna som egentligen är mest minnesvärd kommer att uppenbaras på den yttersta dagen. No doubt.

Mer osorterat eterstoff:

Satirikerna Jon Stewart och Stephen Colbert rumsterar vidare på Comedy Central, men tyvärr alltför sällan i den svenska kanalvarianten. Tur då att man kan hänvisa till deras kanalens officiella hemsida för både hela avsnitt (de senaste i alla fall) och flera utdrag ur innehållet.

”Världens händelser” (SVT) ger spännande snabbkurser i modern historia, såsom militärkupper och dess motsatser i länder som Grekland, Spanien och Pakistan – med flera.

Upphämtningen mot Tyskland i VM-kvalet innebar kanske årets häftigaste och mest osannolika TV-halvtimme överhuvudtaget. Det handlar alltså om fotboll. Ett av världens bästa landslag leder med 4-0 men lyckas tappa allt – mot Sverige. Minns statsminister Reinfeldts upprymda reaktion på hedersläktaren i Berlin efter Rasmus Elms avslutande fullträff på tilläggstid. Kollegan Angela Merkel var aningen mer dämpad. Sammandrag finns i flera klippningar på YouTube.

Relaterade länkar: Synpunkter på filmåret som gick från Gareth Higgins, som bland annat skrivit den filmanalytiska boken ”How Movies Helped Save My Soul” (Relevant Books, 2004. Med eftertryck rekommenderad av mig). Kritikern Roger Ebert är nästan en legendar i egen rätt. Hans bedömning av 2012 års bästa filmer påminner mig om hur mycket jag inte hunnit (som ”Argo”, hans nummer ett) eller ännu inte haft chansen (som ”Lincoln”) att se. Man kan även roa sig med motsvarande rangordning från James Berardinelli, som jag läste flitigt för några år sedan, men inte lika intensivt numera. Han sätter ”Looper” högst av allt.

Tidskriften Paste nöjer sig dock inte ynka tio utan drar till med de 50 finaste och viktigaste filmerna från året som gick utan att världen gick under. Ur urvalet: på plats 43 huserar ”Blue Like Jazz”, en lågbudgethistoria med existentiella frågor på tapeten och än så länge svår att få tag i här. Men jag jobbar på det… Nummer ett enligt Paste? ”Life of Pi” av den nästan alltid sevärde Ang Lee, före Kathryn Bigelows terroristjägarthriller ”Zero Dark Thirty” och tidigare nämnda ”Moonrise Kingdom”.

Och så inte minst den välbesökta och informationsspäckade Internet Movie Database som sammanfattar året med hjälp av sin statistik om årets filmer, TV-serier och rollprestationer, med mera.

James Bond fyllde för övrigt 50 år som fiktivt fenomen. Det firades bland annat av Sveriges Radio.

Vilka var årets skrämmande reklamfilmer? Och de bästa i sitt slag? AdWeek tycker till i båda fallen.

Från frank soul till första hjälpen – Musikåret 2012 enligt Aftonbladet

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , ,

Många namn är nya men gamla gubbar lever än. Under den senaste veckan har jag försökt plöja igenom några av de bästa-listor som publicerats i olika kategorier och inte minst på musikområdet, inte minst för att inse vad jag har missat (eller helt enkelt inte förstått storheten i). Aktuellt exempel: Aftonbladet släppte sina synpunkter den 28 december och sex stycken skribenter ger sex ganska skiftande perspektiv, delvis beroende på vilka genrer de normalt sett specialiserar sig på. Tio i topp gånger sex ger alltså… 60 skivor, i vilken fysisk eller digitalt komprimerad form de nu än har sålts. Dessa 60 har i alla fall en sak gemensam: Jag har inte hört någon av dem i sin helhet.

Mest frekvent förekommande är soulsångaren Frank Ocean vars album ”Channel Orange” tronar högst på två av AB-kritikernas rangordningar, svenska systrarna i First Aid Kit som landat lite längre ner på tre av listorna med ”The Lion’s Roar” och den inte precis purunge soullegendaren Bobby Womack. 68 år gammal har han med den talande titeln ”The Bravest Man in the Universe” slagit sig in på två av de här listorna, liksom engelska stjärnskottet Michael Kiwanuka och hiphoparen Kendrick Lamar. Det är väl den trenden som är tydligast i sammanhanget i så fall. Soul-R&B-hiphopfältet anses uppenbarligen generellt vara det mest fruktbärande just nu av de spekulerande snillena på Sveriges största tidning just nu.

Och alla dessa nämnda artister kan säkert vara värda mer av min uppmärksamhet. Mest intresserad är jag annars av ”Clockwork Angels” av kanadensiska kultrockarna Rush som hållit igång i över fyra decennier (och som jag heller inte lyssnat särskilt intensivt på, men ibland inser att jag borde kunna uppskatta). Liksom ”Romantiken” av och med Tomas Andersson Wij och ”Tempest” med Bob Dylan, apropå världstillvända veteraner. Dessutom: när brittiska Bat For Lashes jämförs med Kate Bush lystrar jag givetvis till och lägger en minnesnotering i i mitt inre kartotek, där det förhoppningsvis inte helt försvinner bland all annan osorterad bråte.

Källa: ”Plattat & klart – de var bäst i år” av Joacim Persson, Tara Moshizi, Håkan Steen, Markus Larsson, Mattis Kling och Per Magnusson / Aftonbladet 28 december 2012

Årets saftigaste russin ur filmkakan – igen

yemenity2010 puff ,

Mörka riddare, fantasivarelser på utflykt i okända jaktmarker och ungdomar som tvingas att slåss på liv och död ute i en skog någonstans – medan andra följer dramat på TV. Låter inte lockande? Ja, många anser det och på russin.nu är vi tydligen böjda att instämma. Ännu ett år är till ända och allt som hänt sammanfattas av alla. Ungefär. Exempelvis filmer. Regissörer som Christopher Nolan och Peter Jackson tog sig in bland våra personliga favoriter från 2012, liksom en del andra mer eller mindre kända namn ur den yrkesgruppen. För att puffa lite extra för mina personliga favoriter (och motsatser) finns där även recensioner av ett hårtslående mexikanskt drama, en actionorgie med Tom Cruise som fasadklättrare på extremt höga höjder liksom ett saftigt magplask från en tidigare högt värderad filmskapare som nu inte verkar veta riktigt vad som är värt att berätta om…

MARIA BONITA-1452.JPG, IMG_1015.JPG

Läs mer på: ”De bästa filmerna under 2012” enligt russin.nu. 

Så, det här var mitt blogg-år som var…*

yemenity2010 puff

* Rubriken refererar väl närmast till en albumtitel med Tom Lehrer från 1960-kallt.

Som avrundning på året serverar nätutrymmesinnehavaren sin statistik över besök och annat för detta lilla kulturforum. Hvad ären såsom den slutliga numerära domen?

Här är ett utdrag:

600 people reached the top of Mt. Everest in 2012. This blog got about 1 900 views in 2012. If every person who reached the top of Mt. Everest viewed this blog, it would have taken 3 years to get that many views.

Click here to see the complete report.

Efterlysning: Fler fräscha nyårshymner!

yemenity2010 reflektion , , , ,

Nyårssånger, finns de? Jag börjar undra om det är mitt minne eller musikvärlden det är fel på. Visst borde det finnas en uppsjö kompositioner som på något sätt anknyter till det regelbundet återkommande fenomenet med årsskiften. Nästan lika många som till julen, eller? Men när jag börjar rådbråka hjärnan nu när ännu ett år närmar sig sitt obevekliga slut, är det egentligen bara två sånger som fastnat och på något sätt gjort intryck tillräckligt för att de ska börja bölja fram och tillbaka i huvudet utan googlingar och alltför påtaglig intellektuell ansträngning.

Båda kom i början av 1980-talet. En talar om hopp och optimism inför det nya som ska komma, om än med en melankolisk underton som slår igenom även i tonspråket. Men de flesta som hört ”Happy New Year” från ABBA:s näst sista riktiga studioalbum innan uppbrottet, ”Super Trouper” (1980) associerar troligen mer till just framåtanda och förhoppningar än risker och kriser som kan vänta runt knuten. Mindre av den varan finns, åtminstone ytligt sett i det andra exemplet jag omedelbart tänker på. Däremot är låten på flera sätt suggestiv och tankeväckande, upplyftande på ett sätt många av den aktuella gruppens alster ofta är, sina  starka vemodiga stråk till trots. Numera är de giganter, kanske större än vad ABBA var för omkring 30 år sedan, om det nu är lönt att göra sådana jämförelser mellan olika epoker. Det handlar i alla fall – som några kanske redan räknat ut – om ”New Year’s Day” med U2 (från ”War” 1983).

De kompletterar varandra utmärkt, de två. Men det måste väl finnas något mer jag kan leta fram och lyssna på för att hälsa det nya året imorgon på ett värdigt sätt? Det är fortfarande knappt ett dygn kvar att forska i frågan…

Ingen rast, ingen ro för Neal Morse och hans musikaliska medbrottslingar

yemenity2010 skivrecension , , ,

Titeln ljuger inte. Om någon håller ångan uppe så är det den oförbätterligt produktive Neal Morse, vars senaste soloalbum ”Momentum” släpptes tidigare i höst på InsideOut Records.

Hur hinner han med? Det har jag undrat ibland. Tidigare i år kom supergruppen Flying Colors med Neal Morse som en av medlemmarna med sin debut-CD och innan dess har återkommande engagemang med Transatlantic och andra samarbeten fyllt det som eventuellt funnits kvar att fylla i den här sångaren/låtskrivaren/gitarristen/keyboardistens kalender.

I CD-häftet förklarar han i alla händelser att han kände sig sysslolös i början av detta ödesmättade år 2012, slöade i soffan och slog på TV:n där en pastor från Hillsong Church i Australien lade ut texten över ämnet ”Momentum” (något som på svenska kan översättas med ‘rörelsemängd’ eller helt enkelt ‘fart’ utan att uppnå riktigt rätt klang i sammanhanget). En av pastorns poänger var fritt översatt  att ‘när Gud satt dig i rörelse, sluta inte vad du håller på med utan fortsätt framåt…’. Klockan fem nästa morgon skrev Morse det som skulle bli titellåten här.

Redan efter de första riffen framgår att det inte är någon radikalt ny musikalisk inriktning som väntar, inget som river upp den gamla grunden och bygger upp något helt nytt. Morse har funnit sin stil, sitt kall och fortsätter i samma anda som han gjort nu på solokvist i snart ett decennium efter uppbrottet från Spock’s Beard. Och vi är några som vant oss vid att gilla vad vi hör, ibland med enstaka reservationer, men framförallt med en upparbetad och genomgripande respekt för en artist som följer sin vision och skaffat sig en nisch som både progressiv kompositör och kraftfull predikant me en personlig historia att berätta. Möjligtvis är han på lite mer hit-humör än vanligt när han öppnar med titellåten som har en precis, medryckande och i sammanhanget omedelbar kvalitet.

Det delvis Gentle Giant-inspirerade ”Thoughts”-konceptet har han återkommit till några gånger under åren, främst under tiden i Spock’s Beard. Nu är det dags för ”Thoughts Part 5” som nästan slår nytt rekord i tempoväxlingar och intrikata harmoniskiften i förhållande till de tidigare kapitlen i serien, eller hur man nu ska definiera temat; här återanvänds en och annan fras ytterst explicit – och fogas ihop med de nykomponerade slingorna. Som så mycket annat på skivan låter det verkligen inte obekant, men det är sofistikerat, snyggt och svängigt.

”Freak” ger ett prov på delvis oprövad musikalisk mark, i relativ enkelhet med ett stramt men ändå smittande stråkarrangemang som grund. Lyriskt är det en pamflett i samma anda som exempelvis ”Outside Looking In” och andra tidigare sånger där Morse utforskar utanförskap från olika vinklar. Det blir ett eget litet femminutersdrama med en talande upplösning som kanske inte ens ska avslöjas här för att ge maximal effekt. Det är i alla fall en pärla, som sagt förhållandevis enkel till sin struktur men genialt uttrycksfull.

La pièce de résistance denna gång är halvtimmeslånga sviten ”World Without End” som också osar av det förflutna och eskapader som burit upp föregångarna till album. Inga chockerande nya drag här heller, men det är stadigt, kraftfullt uppbyggt och med narrativ nerv mitt i en målande musikalisk matta med flera faser och traditionella temposkiftningar.

Vilka är medbrottslingarna? Mike Portnoy och Randy George på trummor respektive bas är i stort sett obligatoriska. I övrigt återvänder bland annat gitarristen Paul Gilbert och sonen Wil Morse för punktinsatser. Nyaste namnet är väl brasilianske Adson Sodré som river av några gitarrsolon i just ”World Without End”. Notera förresten att specialutgåvan av skivan innehåller en DVD med dokumentation av albumets tillkomst, ungefär. Jag har inte sett den. Än.

Just det; i början av nästa år turnerar Morse med band i Europa och besöker bland annat Stockholm med svenska The Flower Kings som förband. Tyvärr lär jag väl inte ta mig dit, men det kan bli en tidig konserthöjdpunkt på 2013 för dem som lyckas göra det…

Mer om Neal Morse och denna senaste artistiska utflykt finns på hans officiella hemsida, beundrarsajten nealmorsefans, liksom Progarchives och AllMusic.

Jul, jul, skrålande jul?

yemenity2010 reflektion , , , , , , , ,

Julskivor. Det finns för många av dem. Alla artister med självaktning ska ha gjort en. Eller åtminstone drabbas alldeles för många av dem av detta Eureka-infall med möjliga förvecklingar. Årstiden har en förmåga att ta fram såväl det bästa som det sämsta ur skaparnaturer. Och den ständiga frågan när det dags för inspelning verkar vara – är det en klassiker som ska framföras eller något eget som på ett naturligt sätt kopplar till högtiden? 

Av olika anledningar (kanske delvis de ovan nämnda) har jag förhållandevis få julskivor själv. Min fru påminner mig om att vi borde ha några från hennes hemland Mexiko också. Hon har nog rätt. Och en del kan ha stuvats undan från närmast åtkomligheten, inser jag vid en inventering av LP-hyllan. Just det, det är där de borde finnas, de flesta som jag faktiskt har. Den jag lyckades få fram och damma av denna julhelg (efter undergången som ställdes in) kallas kort och gott ”Christmas”, utgavs 1988 och befolkas av för den tiden välbekanta namn för oss som råkade vara bekanta med CCM-genren; Contemporary Christian Music. Resultatet är särskilt med två decenniers perspektiv ruskigt ojämnt och ofta alldeles för slätstruket. Men min gamle hjälte Steve Taylors mariachi-variant av ”Winter Wonderland” är uppfriskande och hymnen ”O Come, O Come Emmanuel” blir påfallande stark och suggestiv i händerna på Margaret Becker (en annan gammal ikon i min bok). Producenten för större delen av skivan heter för övrigt Billy Smiley, ett namn jag blir tvungen att googla för att kunna placera med hundraprocentig precision. Och visst stämde min vaga minnesbild att han på den tiden var medlem i AOR-bandet White Heart.

Två CD-ar med jultema lyckades jag också skaka fram. Dels Carolas ”Jul i Betlehem” från 1999. Hur många julskivor hon pressat fram under åren vågar jag inte svära på, men det borde vara åtminstone tre. Från den här utgåvan är det framförallt den avslutande versionen av psalmen ”Dagen är kommen” som sticker ut med sitt metodiska uppbyggande mot ett magnifikt crescendo, där norske producenten Iver Kleive verkligen lockat fram det bästa hos den svenska nationalklenoden. Under mitt projektarbete i Jemen 2010 använde jag den ibland som exempel på svensk musik för deltagare i kurser jag drev – oftast med positiv respons. Även i stort är det en fullt fungerande produktion med få genomklappningar men kanske överdrivet respektfull inramning till den oftast väldigt välbekanta melodierna. I ”The Little Drummer Boy” interfolieras dock Carolas skönsång relativt smidigt och effektfullt med rap-inslag av någon som titulerar sig Blues.

19 kronor. Så mycket har jag tydligen någon gång betalat för samlingen ”One Silent Night” från 2000. Prislappen är kvar. Även här är det CCM-celebriteter som ska skapa stämningen, med den skillnaden att det uteslutande handlar om kvinnliga artister. Av dessa är det just nu Cindy Morgan som mest fångar min uppmärksamhet med den egenkomponerade, elegant strukturerade och svängiga ”Joy”. Tyngdpunkten i stort ligger på finstämda men inte fullständigt tandlösa arrangemang med lite lagom rasp i stämbanden emellanåt från damer som Ginny Owens, Jaci Velasquez, Amy Grant och Máire Brennan (en gång i tiden rösten i Clannad).

Händelsevis innehåller alla dessa tre album en tagning av ”O helga natt” eller ”Oh Holy Night”, världshistoriens möjligen mest ultimata julklassiker. Sången i sig har ju en speciell historia, skriven av franske poeten Placide Cappeau på beställning av sin lokale församlingspräst och tonsatt av hans judiske vän Adolphe Adams, mest känd för opera och andra orkesterverk. ”Cantique de Noël” framfördes första gången vid en julmässa i Roquemaure 1847. Några år senare ville franska katolska kyrkan bannlysa hymnen eftersom Cappeau blivit en aktiv socialist och betraktades med skepsis av kyrkans etablissemang. Men sången hade uppnått sådan popularitet att den inte ville försvinna ur folkrepertoaren; sedan spreds den vidare till England – och resten är, som det brukar heta, historia. Musikhistoria. ”O helga natt” är tydligen också den första sång att förmedlas via radiovågor, något som inträffade julafton 1906 under ytterst experimentella former. De flesta detaljerna i detta ärende har jag för övrigt hämtat från ett inlägg på bloggen Eras of Elegance, vilken jag hoppas vara en trovärdig källa i frågan.

På ”Christmas” är det Steve Camp som gör en ganska rak light-rockversion av den forna franska skandalsuccén medan Crystal Lewis levererar en mer nedtonad tolkning på ”One Silent Night”. När jag rådbråkar minnet kommer en version med Jon Anderson för mig, från någon gång i mitten av 1980-talet då gamle Yes-vokalisten släppte ifrån sig sin egen julskiva. LP:n ifråga tillhör dem som ska finnas i mina gömmor, men var? Dock finns i alla fall för närvarande några klipp tillgängliga på YouTube med hans ganska dynamiska och lagom bombastiska tolkning.

Där finns även Whitney Houstons dramatiska version av ”Do You Hear What I Hear” från en samlingsskiva jag är säker på att ha ägt men inte heller hittar nu, ”A Very Special Christmas” som givits ut i flera årgångar för att stödja Special Olympics. Just den här upplagan kom 1987 och bjöd bland annat på übervälbekanta julsånger framförda av Pretenders, Bruce Springsteen, Madonna och U2.

Ungefär i samma veva kom svenska artisteliten (vad det nu innebär) ut med ”Tipp tapp” där det mest minnesvärda var Fredás egenskrivna praktfulla ballad ”Glädjetåg”. Den har jag däremot inte hittat på du-tuben, men ska finnas tillgänglig för nedladdning på andra håll, för den som så önskar.

Och så… Visst har ”Do They Know It’s Christmas” med Band Aid från 1984 med syftet att skramla in pengar till svältande i Etiopien sin obevekliga dragningskraft. Och i samma andetag passar jag på att ännu en gång puffa för den aktuella välgörenhetsvideoparodin ”Africa For Norway”. Inte så mycket uttrycklig julanknytning i själva innehållet kanske, men sådant får vi ju tillräckligt av ändå de här dagarna…

Musik för miljoner – i flera avseenden

yemenity2010 reflektion , , , , ,

I senaste numret av Sida-sponsrade tidningen OmVärlden presenteras en odyssé genom historien av välgörenhetskonserter, med Live Aid 1985 som det mest globalt kända exemplet. Rutinerade reportern David Isaksson (som av tidningen anges ha besökt och rapporterat från nästan 130 länder under sin karriär) går igenom insamlingsgalorna från 1960-talet och framåt. 1971 tog exempelvis George Harrison initiativet till att stödja den nybildade staten Bangladesh och fick med sig bland andra Bob Dylan och Ravi Shankar. Unicef får fortfarande in pengar till det ändamålet genom återutgivningar av konsertinspelningarna med mera.

Innan dess hade Hasse & Tage med flera satsat på att stödja FN:s flyktingorgan UNHCR. Och så lyckades då Bob Geldof samla ihop stora delar av världens dåvarande artistelit 1985 till två sammanhängande konserter i London och Philadelphia för att göra något åt svälten i Etiopien. De ska ha setts av omkring två miljarder människor, men möttes även av kritik. Sångaren Morrissey ska ha kallat spektaklet för ”den största uppvisningen av självgodhet någonsin i popmusikens historia”. 250 miljoner dollar samlades dock in, enligt artikeln, även om det rått en långvarig debatt om huruvida det mesta av pengarna kom fram till de bäst behövande eller försvann i andras fickor på vägen. Själv kommer jag ihåg delar av sändningen sommaren 1985. Jag befann mig just då hos släktingar i Småland och följde främst det som hände på scen i England, innan galan flyttade över till USA och fortsatte långt in på natten. För länge, ur underhållningssynpunkt, var vi nog många som tyckte.

Samma år bestämde sig en avsevärd andel av den svenska musikaliska gräddan att spela in först en singel och sedan göra en konsert till förmån för befrielserörelsen ANC i det fortfarande segregerade Sydafrika. I Isakssons artikel poängteras inte minst det ovanliga då att gamla vänsterorienterade ‘proggare’ som Mikael Wiehe och Björn Afzelius kunde samarbeta med föregivet ‘kommersiella’ kolleger som Tomas Ledin, Mikael Rickfors och Eva Dahlgren. Just det, Dahlgrenskan ansågs uppenbarligen som höjden av affärsmässighet på artistfronten då. Var det verkligen så? Idag har hon väl närmast status som firad folkfilosof i musikbranschen. Alla var ju så mycket mer seriösa förr – innan de unga tog vid…

Företeelsen med stödgalor för olika behjärtansvärda syften återuppstår i varierande skala med jämna mellanrum. Och de fortsätter väcka blandade känslor. Själv uppskattar jag genuint engagemang för globala frågor hos artister, men visst lär välgörenhetsevenemang dra till sig även dem som inte har så mycket att säga men gillar rampljuset som blir extra starkt vid sådana tillfällen.

Ett nytt tillskott i floran, eller kanske snarast en parodi på hela fenomenet, är en ny video på YouTube med Radi-Aid, sydafrikanska studenter som insett att barn kan lida även i Norge. Av köld. Insamlingen till nya element att skicka norrut ackompanjeras av en upplyftande ballad i bästa ”We Are the World”-anda. Årets fräschaste julsäsongshymn hittills, tycker jag. OmVärlden har för övrigt intervjuat en av initiativtagarna till videon. Allt började mycket riktigt som en parodi på Band Aid, enligt Anja Bakken Riise från SAIH, en norsk hjälpfond för studenter och akademiker. Syftet var att konfrontera en ofta stereotyp Afrika-bild i medier med mera. Och nu sägs över en miljon människor har sett videon på YouTube.

Referenser: ”Älskade & hatade” av David Isaksson / OmVärlden Nr 7, 2012, ”Afrika kommer till undsättning” av Liza Youhanan /OmVärlden 28 november 2012

Misser och misär i modern mexikansk film

yemenity2010 puff , ,

Social misär och inte minst samhällsförtärande våldsamma konflikter har varit ett återkommande tema i latinamerikansk och kanske framförallt mexikansk film på senare år. Det kan skönjas i dramer som ”Sin nombre”, ”Juárez – de försvunna” (”El traspatio” i original) och det senaste jag sett därifrån: ”Miss Bala” där en aspirerande lokal skönhetsdrottning blir ofrivillig hjälpreda åt en mäktig kriminell kartell. Min egen recension är publicerad på russin.nu. Där finns även en intervju med filmens regissör Gerardo Naranjo från hans besök i Göteborg och filmfestivalen där för snart sex år sedan. Då var han aktuell med festivalfilmen ”Drama/Mex” som är intressant, men inte lika genomarbetad och gripande som just ”Miss Bala”.

Andra filmer som recenserats på russin är redan nämnda ”Sin nombre” som behandlar gängkonflikter och flyktingproblematik, liksom den internationellt uppmärksammade roadmovien ”Din morsa också”.