Språkspaning: Latinet lever än – men hur?

yemenity2010 Okategoriserade , , , , , , , ,

Studier. Man blir tydligen aldrig för gammal, även om det kan kännas så. Det här året försöker jag vid sidan av obehörigt vikarierande i lärarbranschen, förbättra formella kunskaper i spanska på distans. I paketet ingår en del allmän språkhistoria, med betoning på de latinska språken. Vad kan man lära sig av den? Med hänvisning till professor Ingmar Söhrmans bok ”Vägen från latinet” (och en del andra källor), kan jag konstatera bland annat följande efter en av vårens hemuppgifter…

blogbild-bro-shell

I grunden härstammar de flesta språk i vår världsdel från indoeuropeiskan, som uppstod någonstans i mindre Asien för några tusen år sedan, exakt var är ingen riktigt säker på. Det äldsta kända indoeuropeiska språket i Europa ska för övrigt vara grekiskan. Tja, de var ju först med allt vi känner till, eller hur?

Bildade romare förväntades under imperiets ljusare dagar att kunna åtminstone två språk, det vill säga latin och grekiska. Till en anständig utbildning räknades att ha tillbringat en tid i Grekland inklusive studier för en grekisk legitimerad pedagog för att uppnå värdefulla insikter i denna av romarna högt vördade kultursfär. Romarna tog i anspråk rätt mycket folk för att hålla igång verksamheten, både fältarbetare (som soldater) och skrivbordsslavar (tjänstemän). De lärde sig ofta latin i vuxen ålder för att kunna göra jobbet och tog med sig egna uttal och grammatiska inslag hemifrån. Det ledde senare till utvecklingen av de olika romanska språken, alltså spanska, italienska, franska med flera. Det som idag kallas fornfranska, -spanska och -italienska utvecklades under den period då det sammanhållna romarriket var på väg att falla sönder, men även den växande kristendomens representanters vilja att kunna kommunicera med folk överallt och sprida sitt budskap.

Latinet blev sedan det stora internationella (i den mån man kan tala om nationer) språket under romartiden och fortsatte vara det i ett tusental år i Europa till efter det imperiets fall. Politiska och religiösa samhällseliter i flera länder talade latin i tjänsten i princip fram till 1700-talet. Som språk och kulturbärare var latinet dominerande på den europeiska kontinenten (dit exempelvis inte Skandinavien räknades in) i cirka 2000 år.

blogbild-militarparad-quito

Det sägenomspunna året 1492 nedtecknades den första stilbildande grammatiken för ett modernt europeiskt språk, i Spanien av Antonio de Nebrija. Poängen var tydligen att lära ut språket till de som bodde i moriskt tidigare dominerade delarna av landet och som inte behärskade spanskan. Annars finns tydligen texter på det som kallas fornspanska bevarade från tiden kring 700-900-talet e Kr. Och de äldsta dokumenterade texterna på spanska ska vara två klosterproducerade handskrifter, Glosas emilianses och Glosas silenses från 900-talet.

Kodväxling uppstår när man blandar språk under pågående konversation eller i en skriven text. Inom språksociologin definierad som tvåspråkiga eller bidialektala personers växelvisa användande av mer än ett språk eller mer än en språkvarietet under ett och samma samtal.

Ord som upptagits i spanskan från olika indianspråk klassas som substratord, eftersom de betraktades som inslag från en marginaliserad och underkuvad kultur. När de sedan rörde sig även till andra språk, gjorde de det via spanskan som sågs som likvärdig av de omgivande kulturer och språkgrupper där orden då togs in. De fick då status som adstratord. Just det, det finns hierarkier i allt här i världen. Tre indianspråk i Latinamerika har faktiskt officiell status vid sidan av spanskan: quechua i Bolivia och Peru (besläktat med quichua i Ecuador som också är utbrett använt fortfarande). Vidare aymara i Bolivia och guaraní i Paraguay. Det sistnämnda har den starkaste ställningen sett i relation till de andra i sina territorier. Officiellt i alla fall, antar jag… Ett så kallat substratord som tagit sig in i det svenska språket är tjej, som härrör från romani.

Språkvetare tenderar att dela upp de romanska språken i en västlig och en östlig kategori. Till de förstnämnda hör stora mäktiga tungomål som spanska, portugisiska och franska, men även mindre vanligt förekommande som räto-romanska (talas mest i Schweiz av en liten minoritet motsvarande ungefär invånarantalet i Skövde), franco-provensalska, galiciska, sardiska (som inte verkar vara så levande numer, om jag förstår rätt), liksom occitanska och katalanska. Till de östliga räknas rumänska, italienska och dalmatiska. Det bygger man på saker som användningen av -s i plural (från latinets ackusativ, i de västliga varianterna) respektive -i de östliga.

Devil in the details? Eller är de små finstilta sakerna nyckeln till verklig visdom? Begreppet fonem står i alla fall för ett språks minsta betydelseskiljande enhet. De kan vara viktiga för att förstå hur språket har utvecklats. Det är ett språkljud som är distinktivt och används i språkets ljudsystem för att skilja olika betydelser åt.  Assimilation i fonetiska sammanhang handlar om hur ljuden i ett språk påverkar och anpassas till varandra, som när de ‘ligger intill’ varandra i orden (kontaktassimilation) eller fjärrassimilation när de inte gränsar till varandra.  Exempel är bland annat nasalisering (ljud smälter ihop) och progressiv assimilation (påverkan från föregående språkljud). Regressiv tonassimilation är vanlig i romanska språk och betyder att konsonantljud anpassas till det som kommer närmast efter, alltså den senare konsonanten styr den föregående. I de germanska språken fungerar det ofta tvärtom.

Snillen spekulerar om att de morer som intog Spanien ofta var berber med begränsade grammatiska kunskaper om arabiskan och därför uttalade fraser med den bestämda artikeln a eller al framför substantivet, som ett sammanhängande ord. Däremot var det substantivet utan artikel som fastnade i det italienska språket. Ett exempel skulle alltså vara det arabiska sukkar, i spanska azúcar och italienska zucchero. Och på svenska socker. Dock, alla snillen spekulerar sig inte fram till exakt samma slutsats i frågan om varför spanjorerna lade till ett ”a” i början, har jag förstått. Än ser vi allt som i en dunkel spegelbild.

Men för att avsluta på en söt not, så stannar vi väl där för den här gången…

blogbild-arabiska-mur

För övrigt: Till slut har även jag börjat lyssna på kanadensiska progpionjärerna Rush. Åtminstone den senaste, på många håll hyllade CD:n ”Clockwork Angels”. Och de har definitivt något visst, samt minst en självklart omedelbar borde-vara-en-världshit-men-så-blir-det-inte-alltid-låt i ”The Wreckers”. Kanske kan jag återkomma med en recension, men knappast åstadkomma en mer välartikulerad sammanfattning än Thom Jureks på AllMusic: ”Its musical athleticism and calisthenic discipline are equaled only by relentless creative drive and its will to express it in a distinct musical language”.

Svenska nyord – nästa exportvara?

yemenity2010 nyhetskommentar , , ,

Ordet ‘ogooglebar’ har hastigt och plötsligt ett hett samtalsämne, inte minst för att ett visst företag i hightechinformationsförmedlingstjänsterochgentjänsterbranschen tydligen haft synpunkter på dess blotta existens. Men vi svenskar är uppenbarligen också ganska bra på att skapa nya ord – vi kan ju faktiskt sätta samman nya kombinationer nästan i all oändlighet i stället för att synda med svårsmälta särskrivningar – vilket uppmärksammats i den amerikanska tidskriften Atlantic.

Där vill skribenten Megan Garber ogooglebart, ursäkta, omedelbart importera det här omdiskuterade nyordet från oss. Och visst är de välkomna att göra det, eller? Men Garber nöjer sig inte med det. Hon listar ett antal andra verbala kreationer som engelskan skulle kunna låna och frisera om en smula från just svenskan.

Ur urvalet: Bloggbävning, som av Atlantic-reportern definieras som ”processen där ett ämne exploderar i blogosfären och sedan plockas upp av andra medier” (min något fria översättning). Den praktiska innebörden av det redan nämnda ogooglebar illustreras enligt Garber i en engelsk meningsbyggnad lämpligast med frasen:

– I’m going on a date tonight, but he’s totally ogooglebar! What are the odds he’s an axe murderer?

Fulparkerare är ett annat ord passande för import i engelskan, liksom mobildagis, trädmord och påhittet att kalla en iPad för padda. Och visst förstår man att semantiska samboförhållanden som attitydinkontinens, åsiktstaliban och nakenchock fascinerar omvärlden. Eller åtminstone utvalda publicister i delar av den…

Related articles

Robin, Ralf och resten – slutsjunget i schlagerfesten

yemenity2010 reflektion , , , ,

Hugo Chávez är död och Venezuela går in i en ny fas. Manchester United är utslaget ur Champions League efter en omdiskuterad utvisning. Nya moderaterna börjar låta som gamla moderaterna igen, vilket kan vara en värdefull medborgarupplysning samtidigt som folkpartiet försiktigt inventerar sitt socialliberala arv. Hästköttskandalen (eller vad det nu borde kallas) fortsätter väcka frustande frustrationer… Världen i förra veckan saknade inte dramatik. Och så har vi våra mindre världsomvälvande hemvävda dramer, som den återkommande vårföljetongen där 32 aspiranter sakta men säkert reduceras till en ensam vinnare. I år heter han alltså Robin. Ska det vara så här? En liten faktisk/kontrafaktisk resumé med både facit och alternativa möjligheter…

1. Robin Stjernberg ”You” (166 poäng)

Eftersöker ett exploderande klimax och laddar upp med vibrato, känslosvall och intensiv flirt med kameran. Grabben har potential och en smittande entusiasm, men jag är fortfarande inte 100-procentigt övertygad om låtens egentliga storhet. Många andra är uppenbarligen mer sålda…

Betyg: **

2. YOHIO ”Heartbreak Hotel” (133 poäng)

Ny för mig, eftersom jag missade första delfinalen. En publikfavorit med japansk inspiration och som sticker ut framförallt visuellt. Låten är lånad från någonstans i ett flöde av självhäftande refränger inte minst av 1980-tals-ursprung och pockar lite passiv-aggressivt på uppmärksamhet. Vinnare om svenska folket valt själva, men de internationella jurygrupperna var mer ogina.

Betyg: ***

3. Ulrik Munther ”Tell the World I’m Here” (126 poäng)

Här finns också potential, men än så länge är viljan och engagemanget större än förmågan och den naturliga auktoriteten när unge Ulrik släpper loss sin U2- och Coldplay-influerade arenahymn. Trots mina egna reservationer hade jag tippat honom som segrare. Tredje gången gillt nästa år?

Betyg: **

4. Anton Ewald ”Begging” (108 poäng)

Han bönar och ber. Dansar. Men framförallt gnäller han. Om Saadist-segmentet hade haft sista ordet skulle det kunnat ha gått ännu längre. Eller från min synvinkel, värre. Det vill säga till Malmö och Europafinalen. Är det unga tjejer som objketifierar unga män som styrde resultatet i år (som DN-krönikör Fahl spekulerade i) så är de väl i sin fulla rätt att göra det. För mig var det här en irriterande broms som tagit sig in i bilen en varm sommardag och inte lyckas hitta ut, hur många fönster man än öppnar på vid gavel. Om det nu finns gavlar i bilfönster…

Betyg: *

5. Louise Hoffsten ”Only the Dead Fish Follow the Stream” (85 poäng)

Det borde ha varit fler kvinnor i finalen. Nu stod Louise från min forna hemkommun där och representerade plötsligt både en i sammanhanget tillfälligtvis utrotningshotad art (men sådant kan svänga fort) och en genre som inte heller direkt överfrodas här – AOR-iserad bilradiorock med vaga countrystänk, lite allmän mognad och dessutom en i med festivalperspektiv osannolikt fyndig titel. Dock, för att ha en chans att vinna skulle det ha krävts mer drama och klimaktisk stegring i korus.

Betyg: ***

6. Sean Banan ”Copacabanana” (78 poäng)

Såsom skolungdomen idag plägar säga för att manifestera maximalast möjliga misstro: ‘Nämen, seriöst?’. Ett bidrag som kan få såväl garvade kreationister (”Är vi verkligen skapelsens krona?”) och evolutionister (”Är det så här långt vi har kommit i den intellektuella och kulturella utvecklingen efter alla årmiljoner?”) att skakas i sina övertygelser. För att inte tala om alla världens bananer. de förtjänar bättre ambassadörer. Kom tillbaka, Electric Banana Band! Inget behöver förlåtas – ni var bäst i klassen när det begav sig, och har förmodligen åldrats med mer värdighet än Mr Banan någonsin kommer att uppnå! Men så är det där med den farliga högerhooken som uppenbarligen funkar inte bara på segmentet 5-12-åringar, utan även vissa, icke namngivna internationella jurygrupper.

Betyg: *

7. Ralf Gyllenhammar ”Bed on Fire” (73 poäng)

Det är här det verkligen börjar likna egna idéer och bokstavlig explosivitet. En dynamik och ett driv som ställer resten av startfältet i skuggan, men var det rätt forum och rätt publik? Delvis, i alla fall med tanke på finalplatsen. ”Ashes to ashes, dust to dust…”. En i sammanhanget rent apokalyptisk smällkaramell.

Betyg: ****

8. David Lindgren ”Skyline” (69 poäng)

En coming man, eller? Var det i fjol han slog igenom? Konceptet är i alla fall bekant. Och det var framgångsrikt i år – yngre manlig förmåga med starkt emfatiserad koreografi, elektrifierad puls och drömmar om ett lålngt liv på diskoteken. Definitivt inte sämst i sitt slag, men det saknades något markant eget och överraskande.

Betyg: **

9. State Of Drama ”Falling” (68 poäng)

Jag var inte helgjutet överväldigad efter första mötet med de poserande popograferna som redan i namnet vill sätta intriger i rörelse. Något känns ansträngt och attityden, de stora gesterna, riskerar skymma själva grundbulten; en ganska anständig softrockballad med en och annan halvsnygg harmonilösning – men i längden för konformistiskt och konventionellt hantverk.

Betyg: **

10. Ravaillacz ”En riktig jävla schlager” (40 poäng)

Även här väcks mycken misstro. Är verkligen Henrik Dorsin inblandad i det här? Är det inte under både hans och farbror Körbergs värdighet? Står den sistnämnde verkligen på scen i ett varieténummer från någon spritindränkt studentåterträff med 60-talsnostalgisk profil och siktar på seger? Nu kunde inte Körberg heltigenom dölja att han trots allt är en av landets mest musikaliska människor sedan, ja, ungefär samma 60-tal. Gott humör och ännu en refräng som mot bättre vetande biter sig fast och befläckar ens inre med sin bön om välgörenhet för en skara vilsna själar i behov av tröströster, räddar dock mer än vad som egentligen borde vara möjligt.

Betyg: **

Ja, sammanfattningsvis borde alltså tabellen ha sett ut så här då…

1) Ralf Gyllenhammar, 2) Louise Hoffsten, 3) YOHIO, 4) Robin Stjernberg, 5) Ulrik Munther, 6) State Of Drama, 7) David Lindgren, 8) Ravaillacz, 9) Anton Ewald, 10) Sean Banan.

Och minst hälften av dem skulle, rent vetenskapligt och logiskt deduktivt, inte ha varit i finalen överhuvudtaget. Men nog om det. Våren är i luften, även om den ackompanjeras av iskalla vindar och andra envist kvarhängande vinterfenomen. Sverige kommer knappast att vinna Euro-schlagern för andra året i följd, men det vill vi ju inte heller göra av samhällsekonomiska skäl.

Mer om finalen från SVT.

Andra chansen: Finn fem rätt i folkviljan!

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Fler unga hungriga grabbar till schlagerfinal. Det var givetvis helt fel, rent objektivt. Men alla förstår inte sitt eget bästa. Framförallt inte svensk musikpublik. 

Man ska inte lämna över ansvaret till andra att göra det rätta. Då får man helt enkelt skylla sig själv. Det borde ha varit Eric Gadd och Caroline af Ugglas, med duon Segerstedt & Damli samt Behrang Miri som helt acceptabla alternativ, som skickats vidare till finalen i det där nya skrytbygget i Solna. Men… Nu överlät jag dessa beslut åt andra och så gick det som det gick. Jag är något mer välvilligt inställd till Robin Stjernberg än Anton Ewald, men det är helt klart en annan generation (och smaksektor) som haft det avgörande inflytandet här. What the heck, världen fortsätter snurra ett tag till ändå. Troligen. Sista ordet till min fru Emilia:

– Jag ville att duon (Segerstedt & Damli) skulle gå vidare. Men ungdomen har makten…

 

Kalla fakta om andra chansen? Se SVTs egen festivalbevakning.

Manlig melodisk dominans i Malmö, på gott och ont

yemenity2010 Okategoriserade , , , ,

Melodifestivalföljetongen fortsätter några veckor till. Ikväll är det dags för andra chansen för dem som hoppas på en sådan… Förra helgens fjärde deltävling då? Ja, inte förrän nu har orkat sortera mina egna skriftliga synpunkter med adderade inlägg från ytterligare några personer. Men här är sammanfattningen, till slut. Och en allmän iakttagelse är att standarden var avsevärt högre än veckan före. Ur denna holmgång utkristalliserades åtminstone ett bidrag som jag verkligen gillade. Ledtråd: det innehöll en en brinnande flygel. Det kunde gärna fått med sig en svensk Adéle-aspiratör i sällskap, men man kan inte få allt.

Army Of Lovers hade knappast tonat ner sin välkända vulgofaktor utan snarare skruvat upp  volymen i ett malande monotont men ändå på något sätt effektivt nummer. Som bara räckte till en sjätteplats. Enligt min fru Emilia värt en nolla och det koncisa avfärdandet:

– Jag tycker inte om den på något sätt.

Robin Stjernberg ska väl föreställa tonårsidol och öste på med utbyggd koreografi i ett lagom bombastiskt nummer som räckte till andra chansen. Veteranen Sylvia Vrethammar ordnade en flashback till 40-talet, förlåt, det kanske ska vara 70-talet och lätta latinotakter. Melodiskt och rutinerat utfört men utan märkbart klimax med den talande titeln ”Trivialitet”. Det stannade på sjunde plats, före Lucia Piñera med sin mer tempostarka soulstänkare med bra inlevelse men tyvärr i avsaknad av riktig refräng. Ändå en av mina personliga favoriter.

Och så mannen med flygeln, Ralf Gyllenhammar (kvällens andra -hammar) med en betydligt tyngre pjäs i ”Bed on Fire”. Det osar en del barpianist-syndrom till en början innan introt slår över i något mer kraftfullt med risk för övertändning men med Elton John-vibrationer som som jag inte ser som en nackdel. Och det var tydligen fler som resonerade så, eftersom han skickades direkt till final. Charmoffensiven från Behrang Miri med ”Jalla dansa sawa” kändes som en lättviktare i efterdyningarna av The Grand Piano Attack trots sin multilingvistiska och dansanta prägel.

– Den fastnar och är inte lika clownaktig som Sean Banan, menade Emilia som dock höll efterföljande Terese Fredenwall högre och sörjde hennes missade avancemang.

– Hittills min favorit av alla bidrag i år, tyckte hon.

Själv såg och hörde jag ännu en explicit euforimissionär men med lugnare inramning. Akustisk gitarr, lite svajande engelsk frasering men sympatisk utstrålning och oväntade halvtonskalor i sticket. Jo, jag hade inte klagat om hon klarat sig vidare på bekostnad av exempelvis Robin. Eller Ulrik Munther som är en ung begåvning, men fortfarande för valpig för att fylla ut kostymen han eftersträvar. Annars hade han hjälp av ett snyggt arrangemang och allmänt professionell inramning. Till final bar det.

– Jag gillar hesheten i hans röst och han kan vinna på grund av ungdomsrösterna, förutsåg Emilia.

Vårt se-sällskap för kvällen var delvis inne på samma linje som Emilia.

– Hon med gitarren (alltså fröken Fredenwall) var favoriten, tyckte Roger Ovebratt medan Fabiola Torrescano-Ovebratt framhöll Fredenwall, Lucia Piñera och Ulrik Munther som de bästa bidragen.

Men det här var definitivt inte kvinnornas kväll på scen. Åtminstone inte enligt den manifesterade folkviljan.

Mer från SVT om deltävlingen i Malmö här.

Schläktjuryn schunger ut om schlagerdeltävlingen från Schellefte

yemenity2010 reflektion , , ,

Redaktören  med fru, två föräldrar, tre systrar och två svågrar. Samt med återkommande input från en – jag räknar väl rätt nu – femårig systerdotter. Det var förra helgens schlagerpanel som utan förbarmande visade var skåpet skulle stå och snabbt skilde agnarna från vetet, men inte alltid bönhördes av dem som faktiskt ansträngde sig att ringa och rösta fram sina favoriter…

Så här gick resonemangen (i redigerad form) fram och tillbaka under deltävlingens gång, medan kandidaterna avlöste varandra från en scen i Västerbotten (en landsända till vilken delar av panelen för övrigt har familjeband).

(För kalenderbitare bifogas en mer detaljerad poängsättning och kompletterande information om resultatet och de röstande, per pdf längst ner.)

1. Eddie Razaz ”Alibi”
Johan Lindahl: Norges bidrag från i fjol i repris. Koreograferat men klichétyngt…
Sara Lundman: Tycker inte att dansarna känns så lyckade. De känns ungefär lika coola som Lili & Sussie.
Hanna Amnerud: Han hade inget spett i rösten när han dansade runt samtidigt.
Kristina Lindahl: Synd att ge honom en nolla…
Erica Spjuth: Duktig, men tråkig röst.
Snittbetyg: 1,89 (på en skala från noll till fem)

2. Elin Petersson ”Island”
Johan: Skogsrå med Dire Straits-designad gitarr, melodiskt men utan push…
Kristina: Hon sjöng falskt i början.
Hanna: Hon påminner om Sophie B. Hawkins, låter lite halvfalskt men kommer undan med det.
Isak Spjuth: Jag kan inte ge den här typen av låtar mer än en etta – de är så vansinnigt tråkiga och intetsägande.
Sara: Den har potential att ha en nerv, men det skulle ha varit lite mer energi  i låten.
Snittbetyg: 2,44

3. Ravaillacz ”En riktig jävla schlager”
Kristina: Där kommer min gamle idol Tommy Körberg. Han ser ut som en gubbe nu! De var i alla fall musikaliska.
Hanna: Ska de vara med? Jag trodde de var pausunderhållningen. Det fanns inget fräscht över den.
Sara: Kunde de inte ha sjungit ‘jädra’? Och skulle de sno en låt kunde de ha snott en bra.
Johan: Gubbar på rad. Självdistans? Mer av dekadens…
Erica: Som pausunderhållning hade det varit roligt, men som bidrag?
Isak: Nu kan det inte gå lägre. En nolla.
Ingemar Lindahl: Det här gänget skulle kunna ha gjort en bra låt.
Emilia: Trevligt och skämtsamt.
Snittbetyg: 1,6

4. Amanda Fondell ”Dumb”
Johan: ”Repulsion”? Illustrerar krypande galenskap med speglar, dramatik och stora gester. Det sticker ut men är lite ansträngt och avslöjar Sinead O´Connor-komplex.
Hanna: Det har lite Bond-känsla.
Sara: Känns lite överteatraliskt, tyvärr.
Emilia: Tråkigt.
Emanuel: Det bästa hittills.
Kristina: Hon tog i för mycket.
Snittbetyg: 2,78

5. Martin Rolinski ”In and Out of Love”
Johan: Instängd i glasbur och sjunger halvfalskt, formstöpt nummer i samma skåp som Eddie Razaz.
Kristina: Han är en dålig förebild. Nu kommer de att slänga färg i busskurer…
Hanna: Jag hörde att det var en låt… Tacka vetja Yohio, det var en fascinerande karaktär.
Emilia: Det hände ingenting. Tråkigt!
Snittbetyg: 1,1

6. Caroline af Ugglas ”Hon har inte”
Kristina: Nu börjar det äntligen bli bra. Jag tycker texten är underbar.
Johan: Mer rutin och personligt utspel. Det känns igen från förr… Men låten lyfter aldrig riktigt från sin formel.
Sara: Det enda som hittills haft något genuint uttryck.
Hanna: En fyra – på ren känsla.
Snittbetyg: 3,39

7. State Of Drama ”Falling”
Hanna: Jag gillar hans glasögon, men det berör mig inte jättemycket.
Johan: Extreme! Akustisk men hårdrocksdoftande inledning, blir tyngre efterhand.
Sara: Scenutförandet känns lite för pretentiöst, som om de filat lite för mycket på sin image. Det är lite för välproducerat, men som låt betraktat är det den bästa.
Isak: Scenframträdandet försöker lyfta låten till att bli hårdare än den är.
Snittbetyg: 3,28

8. Janet Leon ”Heartstrings”
Johan: Korsning av Hayden Panettiere från ”Heroes” och Jessica Alba levererar muskeltechno. En aning catchy, bättre i sitt slag än en del annat här…
Emanuel: Noll! Minus ett! Jag tycker att det var bättre förra veckan.
Erica: Det verkade lite lovande i början men tappade sedan. För att vara trallvänlig poplåt är det en av de bättre.
Sara: Om jag inte hade tittat på dem kanske det varit en trea.
Kristina: Vi kan ju inte tycka om sådant syndigt…
Snittbetyg: 1,5

Ja, en rapp räknare inser vart det barkar. Caroline och State Of Drama skulle ha skickats direkt till Globen, med Elin och Amanda till andra chansen, en aning generöst men ändå. Folket i gemen var inte helt igenom överens utan envisades med att låta nästan-pensionärerna i Ravaillacz göra årets Björn Ranelid, i sällskap av just State Of Drama medan Caroline och den i vårt sällskap totalsågade Martin Rolinski få en chans till. Fader förlåt dem, ty de veta icke alltid vad de göra…

Schlagerpanel Schellefte 130216

Vem visste mest? Inte jag i alla fall.

yemenity2010 reflektion , , ,

Engelska skivbolag. Ängamat. En liten stad vid Mälaren. Och så det där med någon psykiatrisk specialitet. Nej, där slog det slint. Men apokryfiska Judith är ju en gigant som alltid legat mig varmt om hjärtat. Hon som högg huvudet av fiendens härförare Holofernes med hjälp av list och ett lånat lasersvärd. Nu räckte inte det den här gången… 

Judite_e_Holofernes

”Judite e Holofernes” av Pedro Américo (1843-1903). Pedro Américo [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)%5D, via Wikimedia Commons

They’re back and they’re… besserwissers. Just det. Nu sändes det. ”Vem vet mest?” där jag fått en extrachans via den så kallade Revanschveckan. Själv hade jag inte möjlighet att se resultatet under vanlig gammalmodig tablåtid igår kväll på grund av en annan historisk händelse, mitt livs första distanskonferens via Adobe Connect. Intressant upplevelse i sig. Men med vetskap om utgången utnyttjade jag i alla fall SVT Play för att i eftertankens kranka blekhet syna hur illa det egentligen såg ut.

Allvarligt talat – som jag minns det från inspelningen – så började det nog gå utför redan när det klickade med Filip Hammar. Namnet fick inte klockorna att ringa förrän det var försent. Så kan det gå. Men det var många mer eller mindre behärskat besvikna vinnarskallar som lämnade lokalen efteråt. Och några få betydligt gladare. Tyvärr hörde jag inte till de sistnämnda den här gången. Tur att det inte handlar om så höga prispengar, jämförelsevis. Men jag tror att som helhet blev det ganska bra TV, med sjungande deltagare (nej, det kan jag inte ta åt mig äran för) som grädde på marmeladen. Jag har också ett bestämt minne av en kort men effektiv diskussion kring religion och Gustave Dorés kopparstick i samband med bibelfrågan om just Judith, ett utbyte som dock inte fick plats i programmet utan klipptes bort. That’s life. Nu har jag nog gjort mitt i den här tävlingen. Sådana är reglerna, som jag förstår dem i alla fall.

Så vad blir nästa mediala utmaning? Stay tuned…

Relaterat: Den som till äventyrs vill grotta ner sig mer i storyn kring Judith och Holofernes kan läsa mer exempelvis på bloggen ”Guldkorn och ädla stenar” eller Wikipedia (företrädesvis den engelska upplagan). Och, som uppmärksamma läsare säkert redan noterat, det var naturligtvis inte ett lasersvärd som kom till bruk utan ett vanligt hederligt akustiskt. Holofernes eget, antagligen. Se där vådan av att inte låsa in sina dödsbringande vapen när man lägger sig till vila.

Notering yemenity2010 reflektion ,

OK, det är tydligen dags igen. Förra vintern deltog jag i SVT:s lilla kunskapsbatalj ”Vem vet mest?” och klarade mig till fredagsfinal, men inte riktigt ända fram till den hägrande veckopengen för vinnaren. Många äro kallade, men få utvalda… Den här säsongen, med ny dekor, färre deltagare per program och delvis nya regler fick jag chansen igen. Och nu är den så kallade ”Revanschveckan” igång. Det har hunnit bli torsdag, vilket borde innebära att den dagsomgång där jag själv medverkade sänds ikväll. Hur det gick? Det får jag inte uttala mig om i förväg, men jag vill minnas att det blev ett ganska underhållande avsnitt, helt objektivt sett… Förhoppningsvis värdigt denna speciella dag, då människorna skolen vältra sig i kärleksfullhet och vällust, oavsett allt annat som kan tänkas pågå i deras liv för tillfället. Själv ägnar jag ganska mycket tid just denna sportlovsvecka (när det inte efterfrågas så många obehöriga lärarvikarier i min hemkommun) åt distansstudier i spanska vid Göteborgs universitet, för att öka min formella kompetens. Visste ni att det uppskattas finnas omkring 725 ännu använda ursprungsspråk i Latinamerika? Om jag inte blandar ihop siffrorna. Den frågan kom inte upp i ”Vem vet mest?”, men däremot… Ja, ni får väl se om ni är hågade nog.

De senast sända programmen i serien finns på SVT Play.

Melodifestivalen 2013: Banan och veteran vidare från mindre upphetsande Göteborgsfält

yemenity2010 reflektion , , , ,

Såpan har startat igen. Förra helgen var jag upptagen med en annan festival i Göteborg och vet inte riktigt vad jag gick miste om. Något nytt androgynt stjärnskott bland annat, har jag hört ryktas. Andra vändan, sänt från just Göteborg, innehöll överlag ett ganska blekt fält och ledde fram till att vi på allvar kan frukta en bedövande bananchock som svensk representant i Europafinalen. Å andra sidan… Vi vill ju inte gärna arrangera alltihop nästa år igen, eller hur?

Som analyspartner hade jag den här gången min fru Emilia. Inflyttad från Mexiko förra våren har hon en relativt kortvarig bekantskapshistoria med detta europeiska fenomen. Med andra ord; ett friskt perspektiv att bidra med. Så här resonerade vi under sändningens gång, i sammandrag: 

1. Anton Ewald ”Begging”

Johan: Är detta vad tiden kräver? Technoschlager, övergödd av poser, klyschor och fuktig blick. Betyg: 2 av 5.

Emilia: Påminner om Ricky Martin. Betyg: 3

2. Felicia Olsson ”Make Me No 1”

Johan: Ståtlig ballad med en del intrikata harmonier men lite stereotyp refräng. Snyggt men kan försvinna i flödet. Betyg: 3

Emilia: Påminner om Adele, har bra röst men sången upprepar sig för mycket. Hon får extra poäng för att hon ser ut som en latina… Betyg: 4

(Faktum är att vi började undra om hon skulle kunna vara en okänd lillasyster till Emilia. Vi återkommer i ärendet om vi får reda på något mer)

3. Joacim Cans ”Annelie”

Johan: Tungmetallaren omskolad till trallvänlig akustisk folkpopare med en låt som letar efter ett lyft. Betyg: 2

Emilia: Har en nackdel av att sjunga på svenska och det saknas en gnista. Betyg: 2

4. Swedish Housewives ”On Top of the World”

Johan: Pernilla Wahlgren et al gör entré i förkläden och försöker sedan konkurrera med avsevärt yngre kolleger med ett monotont dansnummer, ganska glanslös glamtechno – inte riktigt vad jag hade väntat mig av dem. Betyg: 1

Emilia: En av dem som jag hittills gillat bäst i årets festival. Den kommer att fastna. Betyg: 4

5. Erik Segerstedt & Tove Damli ”Hello Goodbye”

Johan: Svenskt-norskt samarbetsprojekt med mer akustiska gitarrer och dragning åt country. Behagligt utan att bryta brutalt ny barrskog någonstans. Betyg: 3

Emilia: Jag gillar kombinationen av deras röster och gitarrsoundet; enkelt men vackert. Betyg: 4.

6. Louise Hoffsten ”Only the Dead Fish Follow the Stream”

Johan: Veteran som alltid har en viss värdighete oavsett sammanhang. Den här refrängen doftar starkt av något…mend vad? Inte död fisk i alla fall. Men kanske Tom Petty, Bonnie Raitt eller Jackson Browne? Betyg: 3

Emilia: Gillade titeln, men något saknas – inte riktigt en festivallåt. ”Sin pena ni gloria” – Sådär… Betyg: 3

7. Rikard Wolff ”En förlorad sommar”

Johan: Jag brukar uppleva honom som överdrivet melodramatisk och med alltför yviga gester. Vad månde blifva? Redan första stroferna osar Jaques Brel… och så fortsätter det. Betyg: 2

Emilia: Han verkar sakna syre, som om han vore på sjukhus. Betyg: 2

8. Sean Banan ”Copacabanana”

Johan: Antikrist är tillbaka! Låter omedelbart Army of Lovers-inspirerad och har ett ambitiöst shownummer med fler färger än som egentligen existerar i sinnevärlden. Existerar det en låt här? Mer tveksamt. Betyg: 1.

Emilia: Hmmm… Ridículo (en smula korkat, helt enkelt). Men kan vinna genom ungdomar med mobiltelefoner som kan rösta utan att be föräldrarna om lov. Om man tar bort färgerna – vad återstår? Betyg: 1

Nu slutade det med just Sean Banan och Louise Hoffsten på finalplats. De diametrala motpolerna i fältet? Själv hade jag gärna sett Felicia gå vidare till åtminstone en andra chans. Där hamnade i stället Anton Ewald (suck) och den svensk-norska pakten Erik & Tove (mer acceptabelt). Pausunderhållningen? Tre tanter (Ann-Louise Hansson med flera) begick ett litet lustmord på ”Popular”, en låt som jag fortfarande anser borde göras i bluegrass-version, men OK… Bollywoodversionen av Danny Saucedos ”In the Club” med Danny själv och programledarkollegan Gina Dirawi var klart bättre än originalet och det än mer avspänningskomiska numret med Ordinary Swedish House Family var väl kvällens höjdpunkt överhuvudtaget.

Svampar, spänning och sex på smörgåsbordet vid årets filmfest i Göteborg

yemenity2010 puff , , ,

Kontroversiell amerikansk Oscars-kandidat om jakten på en man vid namn Usama bin Ladin. Dokumentär om livet för afghanska kvinnor i fängelse. En kärleksförklaring till smakfulla svampar och missförstådda matlagningsgenier. Och så en ny film av den extremt konstnärligt inriktade (och extreme i flera filmiska avseenden) Peter Greenaway. Där har ni något av innehållet från Göteborgs internationella filmfestival 2013, av det som jag själv hade tid och möjlighet att se. Som vanligt önskar jag att jag hade kunnat tillbringa hela festivalveckan på plats och tagit del av 15-20 filmer till ur det alltid dignande smörgåsbordet av rörliga bilder från hela världens skafferi. Men… Jag har ju timvikariat i skolvärlden och annat att sköta också. Sådant är livet. Intrycken från Göteborgs filmfestival finns i alla fall samlade under temat GIFF2013 på russin.nu.

Annars kan även rekommenderas Sveriges Radios filmmagasin Kino i P1 med tillhörande podcaster. Festivalen har givetvis också en egen hemsida.