Stolt och solid samling stycken från supergrupp – som kan ännu bättre

Snyggt arrangerade sviter, som dock kan kräva viss tillvänjning. Och ”Kaleidoscope” (InsideOut 2014) är överhuvudtaget ett album med tidlösa kvaliteter, om än inte Transatlantics definitiva höjdpunkt hittills. 

transatlantic-kaleidoscope2014De är ju redan legendarer. Var för sig, kanske främst genom sina respektive ‘vardagsband’ men även för vad de skapat tillsammans med ojämna mellanrum under drygt 15 år. Hur bra är de nu? En redan hyllad kreation (av instanser med inbyggd förförståelse för vad de försöker göra) som fortsätter på den inslagna vägen sedan tidigare. Det vill säga, vad som enligt genrebestämningen betyder framåt, utforskande, to boldly go where no one has… etc. Men även lika ofta leder bakåt till utgrävande, arkeologiskt inträngande i förflutna dagar. Även som öppet erkännande ‘fan’ av ProgRock-genren med dess många underavdelningar kan jag se ironin i att det för många utövare handlar överdrivet mycket om nostalgi.

Och grunden finns ju där lagd för några årtionden sedan. Frågan är vad man själv lägger till. Och Transatlantic brukar vara kapabla att addera en hel del. Inte minst på ”Bridge Across Forever” från 2001. Ett av 00-talets bästa album, kort sagt. Inramat av två utsvällande, sagolikt utsmyckade 20-plus-minutersepos och däremellan bland annat den minnesvärda, avskalade balladen (tillika titellåten) med sina hemsökande, mytiska, efter-livs-genomsyrade textrader som inte passerat sitt bäst före-datum än.

Som konstellation verkade de sedan ha splittrats för andra uppdrag. I första hand drummer boy Mike Portnoys stadiga gig i Dream Theater, basisten Pete Trewavas dito i Marillion, Roine Stolts nyckelposition som gitarrist och playmaker i Flower Kings och Agents Of Mercy. Samt sångaren, keyboardisten (med mera vid behov) Neal Morse som lämnat ledartröjan i Spock’s Beard för en solokarriär (vilket inneburit regelbundet samröre med Portnoy). Men för fem år sedan sammanstrålade de, slumpartat eller ej och spelade in ”The Whirlwind”, ett konceptuellt stycke med sammanvävd struktur och ännu en existentiell odyssé som klockade in kring 80-minutersstrecket. Musikaliskt kunde den möjligen ha platsat bekvämt i Morses egen katalog och om jag tolkat diverse intervjuer rätt så hade han lagt fundamentet själv först och sedan insett att gammal kärlek aldrig rostar. Ungefär.

Bra blev det i alla fall. Nya ”Kaleidoscope” ska mer vara frukten av en kollektiv session från scratch. Hörs det? Man kan inbilla sig det med facit i hand… Liksom på ”Bridge” börjar och slutar det på ett längre, omtumlande, organiskt stycke. En sådan där svit, ni vet. Och med de förutsättningarna är det efter deras respektive styrkor hela skivan blir bedömd. Och jag blir inte omedelbart hänförd. Övertygad. Imponerad. Ja. Men inte direkt akut helsåld och inlemmad i ett annat universum. Om man nu har rätt att förvänta sig det. ”Kaleidoscope” opererar mer med krav på tålmodighet. Den är bättre efter fjärde, femte genomlyssningen än den första.

Gruppen eftersträvar tidlös kvalitet, inte ‘instant gratification’. De två episka kompositionerna böljar fram och åter, har vissa grymt intagande, upplyftande partier flankerade av andra som kan tyckas tära på den där tålmodigheten jag talade om tidigare. Det kan ha ett samband med att jag kommit att uppfatta de flesta prog-combos ansatser till jazzflirt och jam session-liknande passager som transportsträckor. Nu inser jag efterhand att även dessa i det här fallet oftast leder fram till mer påflugna, klimaktiska musikaliska plot points och krävs för att bygga suggestionskraften. Oftast. Nu ser jag inte samma procentandel dribblande dödköttsmoment som jag inledningsvis gjorde.

De är givetvis hjältar fortfarande. Hur svulstigt det än kan låta. Morse är för övrigt fortfarande den dominerande rösten i helheten. Men han har fått mer sällskap. Stolt bryter in regelbundet som förr, men här finns ytterligare ett par gästspel av vokalister jag först inte kan identifiera, men på omslaget anges både Portnoy och Trewavas som sångare de också. På gott och ont, kanske bör tilläggas. Det finns anledningar till ingen av dem har just den detaljen som huvudsyssla.

Sedan finns här också en ny spartansk och existentiell serenad/ballad efter ”Bridge”-modell i ”Beyond the Sun” som är det närmaste en potentiell radioanpassad crossover-hit vi kan skönja i sällskapet. Men framförallt är det en mogen, vacker sång i sig själv. De versioner av ”Kaleidoscope” som innehåller extramaterial ger oss covers på bland annat Elton Johns ”Goodbye Yellow Brick Road” och Procol Harums ”Conquistador”, det mesta melodiskt och återblickande på ett ganska… ja, trevligt sätt. Varken mer eller mindre. Eller kanske lite mer. Men den lätt bisarra, monotona och mörkt sardoniska ”Indiscipline” (urspsrungligen av King Crimson) inser jag inte poängen med i samma utsträckning. Och jag brukar kunna attraheras av besk, eventuellt morbid humor.

Domslut: Ännu en solid samling stycken från mer än kompetenta kreatörer, men har du aldrig hört Transatlantic förut – starta med ”Bridge Across Forever”.

Relaterat: Bandets officiella hemsida. Fler synpunkter på ”Kaleidoscope” från forumet ProgArchives. Recension från AllMusic.

Orphaned Land: Upplyftande urkraftsrock från absolut-inte-landet-lagom

Hysteriskt halvgalet, men upplyftande. Och tungt. Orphaned Land erbjuder både orkaner och olivkvistar på ”All Is One” (2013). 

orphanedland2013coverSpotify. Ja, den här upptäckten är deras förtjänst. Sedan jag återupplivade mitt sovande konto där har faktiskt en hel del matnyttiga tips landat framför ögonen på mig enligt den välbekanta mallen ”gillade du det här, så kanske du även gillar…”. Ni vet. Ofta mest irriterande men ibland skrämmande sant.

Israel. De kommer därifrån. Och har trots detta lyckats skaffa sig en ansenlig following i arabvärlden. Bara det är anmärkningsvärt nog att väcka nyfikenheten. Bandet har tydligen funnits i varierande konstellationer i drygt två decennier, men själv hade jag ingen aning om deras existens förrän härommånaden.

Hur låter de då? Metalliskt, till att börja. Med starka inslag av progressive rock, taktbyten och så en betydande dos mellanöstern-harmonier som utnyttjas väldigt effektivt för att förhöja atmosfären och bygga upp en egen identitet. Kombinationen är helt enkelt inte så vanlig, inte så här utpräglat i alla fall. Säg, Dream Theater har ju för vana att länka samman en del av den här typen av harmonik här och där, men av naturliga skäl inte i samma utsträckning som här.

Growling hör till genren och har i grunden aldrig vunnit mitt hjärta, men förekommer förhållandevis sparsamt med tanke på den allmänna tunga karaktären och det i vissa fall högt uppskruvade tempot. Men överhuvudtaget visar bandet på en behaglig balans mitt i tunggunget med återhållna ballader, änglakörer och skickligt skapad stämning i olika genrer som samsas sida vid sida. Den softare sidan kommer fram inte minst i sånger som ”Shama’im” med sin starkt melodiska, närmast allsångsvänliga karaktär, plockande gitarrer och ibland rent schlagerdoftande helhetsuppenbarelse. Den avrundande balladen ”Children” är också en pampig, storslagen historia med slingor som gärna fastnar i hjärnbarken.

Det är ofta lite hysteriskt halvgalet, som i inledande titellåten med sina operatiska körer, orientaliska slingor, growling och centralstimulerande karaktär överhuvudtaget. Det är mycket av allting, men effekten är upplyftande. Landet lagom existerar inte i deras värld. Den synkretistiska symboliken på inte minst skivomslaget kan föra tankarna till de avslutande scenerna i TV-succén ”Lost” häromåret, en visuell manifestation av religions- och idésammanstrålning som i och för sig väckte blandade reaktioner då. Bandet ämnar att överväldiga, erövra sin publik och samtidigt erbjuda olivkvistar åt alla håll, för att skapa en bättre värld. Eller i varje fall inte sämre, om jag tolkar dem rätt. Och jag är djärv nog att tro att jag gör det.

Bonus: En liten biografi om bandet på All Music Guide. Mer fakta och synpunkter på senaste skivan har samlats hos ProgArchives. Den färgstarka videon till ”All Is One” är en av de som finns tillgängliga på YouTube. Inte oväntat finns det några rader om bandet på Wikipedia. Jo, sedan har de en helt egen hemsida. Också. 

Värdig återkomst med välkomna åthävor för A.C.T.

Det var några år sedan sist, men svenska artrockakrobaterna A.C.T. låter allt annat än åldrade när de nu återkommer med ”Circus Pandemonium” (Actworld, 2014). 

act-circus-2014Det finns introverta konstrockensembler, som utmanar sig att korsa bron, med bävan kliva in i deras tempel och visa dig värdig deras gunst. Och så finns det sådana som svenska A.C.T. Kan man kalla dem extremt extroverta? Utan att vara heltigenom transparenta och tillvända. Här kommer influenser och inspiration lika väl från Saga och Yes som It Bites. Toto. Och ABBA. Men det är väl de förstnämnda som lättast kan identifieras.

Nu har de hållit tyst i otäckt nära ett decennium. Senaste CD:n ”Silence” släpptes 2006. Slutet? Så verkade det. Men allt är möjligt i återföreningarnas tidevarv. Och när de nu vaknat till liv är det som om ingenting har hänt. Det menar jag mest som beröm. De har energin och ekvilibristiken. De har lekfullheten och den lurande melankolin ständigt till hands. Allt utom letargi, i princip.

Kan det bli för mycket av popkulturellt kaospiloteri? Eller är det för lättsmält för att kunna nämnas i de progressive-sammanhang de oftast kopplas ihop med? Antar att man kan svara ja på båda frågorna. Men det här är en av de mest välkomna återkomster jag stött på de senaste åren. Och för mig kom den till synes helt ut ur det blå. Utan förvarning. Men jag har väl missat i researchen någonstans…

Liksom på 2003 års ”Last Epic” rör det sig nu om ett sammanhängande konceptalbum. Livet på en cirkus, där harmonin i arbetsklimatet har sina brister. Någonstans (om jag nu tolkar lyriken rätt – jag är medveten om att jag fortfarande håller på att tränga in i detta lilla universum) finns en tyrannisk ledargestalt. Förtryckta freaks och slavdrivna undersåtar. Spekulation och publikmanipulation. Mycket drama. Och med gruppens Queen-ska känsla för teatraliska manövrer är stegen inte långa mellan dur och moll. Extas och misär. Eufori och misantropi. Men något händer hela tiden. Trampa vatten är inte ett alternativ.

Förmodligen frekvent frågade följdfrågor: Finns bandet på FaceBook? Ja. Finns det något överskådligt på Progarchives? Ja.

Ny intagande installation av Dream Theater

Övertygande och ofta överväldigande. Dream Theater verkar ha fått något av, enkelt uttryckt, en nytändning de sista åren. Senast manifesterat på det självbetitlade albumet från i höstas. 

dreamtheater2013coverHar allt börjat från början? Drömteatern presenterar drömteatern. Ingen annan, intrikat invecklad titel som ”Six Degrees of Inner Turbulence” eller ”A Dramatic Turn of Events”. Musiken är dock som vanligt inte ihopskramlad i en handvändning. Vi hör den patenterade hantverksskickligheten och det episka sinnelaget. Men också en faktiskt påtaglig hitkänsla – relativt sett – och stycken som snabbt utkristalliserar sig som egna skapelser med egna identiteter. Det här är andra skivan med Mike Mangini vid stockarna i stället för Mike Portnoy efter ”A Dramatic…” som redan den verkade indikera något märkbart nytt i dynamiken. Inte för att det nödvändigtvis var ett steg upp i ekvilibristik, men det verkar ha funnits en spänning inom bandet som nu kanske har lösts upp i och med att respektive parter hittat ny harmoni i samband med omstruktureringarna. Jag vet givetvis inte, men det är lätt att spekulera utifrån all den publicitet som genererats av förändringarna i Dream Theater på senare år.

”Dream Theater” är i alla fall riktigt bra. Som i, en av de mest konkret sammanhängande, genomarbetade och attraktiva samlingar kompositioner DT har åstadkommit i karriären som nu sträcker sig ett drygt kvartssekel bakåt i tiden. Alla deras styrkor, framavlade egenart och allmänna kreativitet kommer fram. Alla som följt dem kan känna igen sig i miljön, men igenkännandet innebär inte trötta upprepningar. Det är bekant och identifierbart men uppfriskande och livsbejakande. Med en punch.

Allt som fungerar och ofta rentav överväldigar med DT kan sägas sammanstråla i den avslutande sviten ”Illumination Theory” som täcker in den obligatoriska taggade metallproggen, ett parti stråkensemble som kunde ha ackompanjerat nyckelscener i något  mastodontepos av Spielberg eller Scorsese, samt ett väntat men stegrande storslaget klimax. För dem som tillhör fancluben är det en ny intagande installation. Borde vara åtminstone, men jag kan ju inte uttala för mig alla… För helt nytillkomna är en introduktion så god som någon. Eller snarare, en utmärkt inledning. Kanske bästa möjliga till vad bandet är ‘all about’. Och som ännu fler skulle kunna upptäcka.

Recenserat: Dream Theater ”Dream Theater” (Roadrunner, 2013)

Mer: Bandets officiella hemsida. Fler synpunkter från mer eller mindre entusiastiska lyssnare på ProgArchives. En mer odelat positiv recension från AllMusic.

Färre provokationer, fler bekännelser från Derek Webb

Provokationerna är nedtonade, men spröda och samtidigt starka melodier lyfter Derek Webbs ”I Was Wrong, I’m Sorry & I Love You” (2013, Fair Trade Services).

 

derekwebb-iwaswrong2013”Although he works out of the thematically conservative Christian pop genre, singer/songwriter and guitarist Derek Webb has an agitator’s soul and a flair for the controversial, approaches he uses in his music to force careful thought on vitally important issues.” (Steve Leggett, i kortbiografin på AllMusic Guide).

En romantisk rebell. Sort of. Webb sticker ut åtminstone en aning i den amerikanska CCM*-världen. I och för sig krävs kanske inte så mycket för att skapa kontroverser där. Det kan räcka med att lägga in ett så kallat kraftuttryck i en sång, som han gjorde på förra plattan – men det är inte ens en låt som inkluderas i alla versioner av ”Stockholm Syndrome”, släppt 2009.

Sedan dess kan noteras att det elektroniska, mer uppdaterade och ibland uttryckligt dansanta draget tonats ner. Liksom de ibland utmanande texterna med underliggande politisk dynamik (dock inte direkt partipolitisk). Nu är tilltalet främst personligt och ofta en smula bekännande, som i en bikt. Ta bara titellåten. Och det språket, den auran som omger sångerna den här gången, begränsas inte bara till lyriken utan matchas av sparsamt arrangerade stycken, väl bearbetade och utmejslade, ganska ofta bitterljuvt bedårande melodier.

Gitarrerna har en akustisk prägel, kompletterade av stundtals spikpianoaktiga klaviaturfigurer, en bitvis 1960-talsdoftande men ändå fräsch och smakfull kombination av musikaliska attribut. Hymnliknande stycken följs av aningen mer markerade rytmer och tydligare framåtrörelser. Den mer softade inriktningen är sympatisk, dock inte alltid bättre. Jag gillade verkligen ”Stockholm Syndrome”. Men det är svårt att att förneka skönheten och värmen som strålar ut ur exempelvis ”Nothing But Love” eller ”Everything Will Change”.

Sedan brister han ut i enstaka off the reservation-ögonblick, nästan plojartade nummer som den country & western-galopperande ”The Vow”, en småcharmig parentes. Det är i alla fall klart att Webb fortsätter odla sin egenart, sin egen art, undvika alltför breda vägar men att han knappast är extremt svårtillgänglig heller. Det finns egentligen ingenting direkt uppseendeväckande eller djupt provocerande på ”I Was Wrong…”. Men han har en karaktär och integritet som kan jämföras med CCM-kollegerna Jars Of Clay och kan rekommenderas  om inte annat till deras beundrare. Till vilka jag själv räknar mig.

 

* Christian Contemporary Music

 

Derek Webb syns och hörs bland annat via en officiell hemsida, tumblr, FaceBook och YouTube.

 

Från frysboxen: Uppbyggligt om uppbrott med India.Arie

Ännu en återuppvärmd åsiktsregistrering från det förflutna. ”Testimony, Vol 1: Life & Relationship” var tredje skivan av India.Arie och släpptes 2006 på Motown Records. Den här recensionen publicerades ursprungligen på numera nedlagda sidan Folket Jublar, 29 mars 2007.

india arie 2006Den här skivan kommer att göra världen till en bättre plats, enligt en amerikansk tidning (Daily Star) som citeras av en amerikansk websida (Christianity Today) vilken jag i min tur refererar till en smula här. Kan det här vara världshistoriens första ”inspirational break-up album”? frågade sig CT:s recensent för några månader sedan. Samme man beskriver Aries trosuppfattningar, som de framskymtar i intervjuer, som något åt det unitarianska hållet, alltså lite svävande. Det finns många sätt att lära känna Skaparen, menar hon – ungefär. Men Gud verkar alltid vara i närheten i hennes liv, om man får tro texterna på ”Voyage to India” (som jag upptäckte för något år sedan) och nu på ”Testimony” som mycket riktigt är en inspirerande skiva, trots att den kretsar kring ett brustet förhållande.

Genren definieras av CT som akustisk neo-soul och det duger väl lika bra som något jag skulle kunna formulera i ett sammansatt men slagkraftigt uttryck. Ingen skulle kunna kalla hennes tongångar för ‘bombastiska’ utan att ofrivilligt remitteras till en psykiater för utvärdering, men det är verkligen inte kraftlöst heller. Om man tycker att Norah Jones är lite för menlös, Tracy Chapman har för lite hitkapacitet men Alicia Keys för mycket av det senare, så… kanske det här landar perfekt. Första gången jag stötte på Aries namn var det i en duett med Stevie Wonder på hans hyllade återkomst ”A Time to Love” 2005.

Hon har en själfull (som man säger när andra kombinationer av adjektiv blir för
invecklade) röst, wailar en hel del men utan att förlora fokus på melodierna och verkar tänka tematiskt om sina album så att de känns som sammanhängande helheter och inte bara en samling osorterade sånger som råkat brännas in i samma plast för att uppfylla ett kontrakt. Jag som trots allt lyssnar mycket på musik med tendenser till övermaga storslagenhet, brukar behöva tid för att uppfatta mer än bara behagligt bakgrundsbrus i den här sortens följsamma gung, men India.Arie kliver förr eller senare över den tröskeln och in i vardagsrummet (eller var det nu råkar vara) med krav på mer uppmärksamhet. Helt otvunget stuvar hon in en låt av Don Henley och får den att passa in perfekt bland sina egna kompositioner. Det är inte underligt att hon valde ”The Heart of the Matter”, eftersom texten beskriver svallvågorna av ett kraschat förhållande och hur man går vidare så kärnfullt som man bara kan göra det om man själv varit med om ett smärtsamt uppbrott (vilket jag förutsätter att Henley också har). På ”Testimony” finns ett flöde, ett narrativ som går från melankoliska ”These Eyes” men gradvis blir mer ljust, optimistiskt och framåtblickande. Hitsingeln ”I Am Not my Hair” (framförd ihop med någon yngling som kallar sig Akon) bryter av mest från mönstret, men är så medryckande att jag kan förlåta snedsteget…

franfrysbox-blogotyp1Vissa filmer bör man se ända till slutet, det vill säga även eftertexterna eftersom de saktmodiga belönas med en extra sketch eller annat infall. En del CD-skivor ska heller inte stängas av när sista utannonserade spåret klingat ut. Det här är en sådan skiva. Efter att den snärtiga upbeat-låten ”I Choose” med sina Wonder-vibbar skenbart avslutat allt, följer någon minuts tystnad före en ballad som av allt att döma heter ”This Too Shall Pass” och bygger på något slags senapskornsprincip. Den börjar diskret men växer mot ett stadiumcrescendo av klassiskt snitt och är kanske rentav det konstnärliga klimaxet på ”Testimony”. Värdig final på ett personligt vittnesbörd i smakfull musikalisk inramning, värt att ge en chans nästan vilka preferenser man än vanligtvis tror sig ha.

Från frysboxen: Storslaget omvändelseopus av Neal Morse

Nostalgiprojektet fortsätter. Här är en recension, ursprungligen publicerad 24 augusti 2005 på numera avsomnade websidan Folket Jublar. Det handlar om Neal Morses album ”Testimony” (InsideOut Music 2003). Faktiskt (vilket framgår av inledningen) den allra första recensionen på den sidan när den hade sjösatts under en arbetsperiod i Ecuador. Så här tyckte jag då:

franfrysbox-blogotyp1Nej, det är nog ingen ren tillfällighet att det här är den första skiva som recenseras på den här hemsidan. ”Testimony” är ett, just det, ett vittnesbörd, och en stark anledning till att inte tappa hoppet om kristen konstnärlig utövning i detta århundrade. På ett mer personligt plan är det en skiva som jag själv tryckt i CD-spelaren när jag varit på ett… mindre än översvallande gott humör, eller när den ofta alltför likriktade lovsångskulturen i de kyrkor vi vanligtvis frekventerar börjat påverka den högra hjärnhalvans molekylära struktur i en ohälsosam riktning.

Storord på en gång. Svulstigt? Några konsumentupplysningar är kanske på sin plats. Till att börja med: vem är egentligen Neal Morse? För vänner av så kallad Progressive Rock (även kallad symfonirock in Swedish) är han ett etablerat namn som sångare och multiinstrumentalist. För de flesta andra – inte alls. I flera år ledde han den amerikanska gruppen Spock’s Beard, samtidigt som han under en tid fyllde ut fritiden med Transatlantic, en kvartett med medlemmar från USA, Storbritannien och – Sverige (mer preciserat medlemmar i grupperna Dream Theater, Marillion och Flower Kings). Musikstilen i sig lägger sig ofta vinn om det storslagna, eller med ett annat redan använt adjektiv: det svulstiga. Långa sviter med upprepade taktbyten, tydliga influenser från gamla giganter i genren som Genesis, Yes eller Gentle Giant är standard. Dynamiken, uppfinningsrikedomen, de snygga parafraserna på redan existerande verk och så den rena hantverksskickligheten är något av det som genrens beundrare brukar framhålla. Andra ger upp efter en kvart eller tidigare.

För några år sedan kom Neal Morse ut ur det bildliga biktbåset och bekände sig som kristen. Dubbelalbumet ”Testimony” berättar om hur det gick till. Jag vet inte om jag någonsin hört en så ambitiöst anlagd skiva inom ramarna för det som rubriceras ”kristen musik”. Morse börjar berätta om hur hans liv såg ut när han som kämpande yrkesmusiker i Kalifornien siktade på en karriär som bara väntade runt hörnet (”I could feel it in my fingers when I’d play” som han retrospektivt mässar i ”California Nights”). Men att ständigt vakna upp i nya hotellrum och försörja sig på att framföra covers av andras hits ledde till mer och mer likgiltighet. Galghumoristiskt konstaterar han att ”If I played that terrible Eagles’ song one more time I thought I was gonna die” och syftar tveklöst på ”Hotel California”. Nåja, i noterna som följer med skivan gör han något av en avbön och försäkrar att han inte alls tycker att sången är så bedrövlig i sig, men vid tiden det handlar om – då han var helt enkelt dödstrött på den.

Skivan gör en resa i tid och rum, över berg och dalar, från Los Angeles till Nashville och det är betydligt mer intressant att höra det själv än att jag lägger ut texten i all oändlighet om hur förträffligt det låter. Men jag kan inte hålla mig ifrån några synpunkter till (som när en pastor förklarar att hans predikan egentligen är slut och det är dags för en summering som visar sig pågå ungefär lika länge som det han sagt innan). En sak som kanske inte borde förvåna men ändå är värd att nämna är att det rent musikaliskt bara blir bättre efterhand. När Morse berättar hur han börjar omvärdera sitt liv, halkar in på bönemöten och känner sig malplacerad, beskriver upplevelsen av den helige ande eller känslan av ånger och förkrosselse – då är han som bäst och mest engagerad. Varför vill jag betona det här? Kanske för att artister som blir omvända mitt i karriären ofta beskylls för att bli mindre fantasifulla och mer hämmade i sitt skapande. Eller kanske för att jag i min ungdom fick en överdos av fromma pocketböcker som var mest spännande fram till att… gängledaren/Hell’s Angels-medlemmen/den morddömde polismannen (kryssa i rätt alternativ eller lägg till ett valfritt) blir härligt frälst och lämnar alla brutaliteter bakom sig. Det genuint goda er ofta ut som en blek skugga av det onda, i varje fall i dramatiska sammanhang. Men Morse verkar inte lida av det problemet.

Framförallt fastnar jag för balladen ”I Am Willing” som är majestätiskt uppbyggd, känns djupt personlig och äkta på ett sätt jag sällan stött på, i alla fall inte när det gäller… nej, jag ska hålla mig ifrån fler pikar mot genomsnittsutbudet på skivbolag med evangeliserande ambitioner. Förhoppningsvis kommer fler recensioner framöver på den här sidan och jag vill inte skriva något jag får ångra sedan… Men det här är ändå en skiva som för mig går utanpå det mesta jag hört i mitt liv; i sina pretentioner, sitt konsekventa genomförande och sitt personliga tilltal. Musikaliskt har Morse inte tagit några dramatiska steg bort från det han gjorde förut (om det nu säger något) men han har lagt till mer Beatles-influenser och emellanåt rör vi oss i ett rent gospeluniversum. Sällskapet i studion består av bland andra batteristen Mike Portnoy (från Dream Theater och Transatlantic) som får påtagligt utrymme att briljera.

Testimony (Neal Morse album)
Testimony (Neal Morse album) (Photo credit: Wikipedia)

Vilka reaktioner andra får av det här ska naturligtvis inte jag försöka profetera om. För mig var förväntningarna uppskruvade i förväg och det är inte självklart att man blir helt såld första gången. Sångerna är sammanlänkade rakt igenom (frånsett den oundvikliga skarven mellan de två skivorna, då)och strukturen kan verka för kompakt eller svårgenomtränglig. Men är det en smal, svårbegriplig rockopera för en liten skara utvalda? Nej, det kan jag inte tycka. Däremot är det början på en solobana som inte lär vara snitslad efter givna mallar. Jo, Morse har redan hunnit med ett album till, på temat skapelsen och människans vandring utan Gud. Det låter väl som en given guldgruva inför nästa utgåva av ”Lokets favoriter”? Ska återkomma till den. Snart.

Mer musikalinfluenser och fortsatt stark melodikänsla för Moon Safari

”Himlabacken” är kanske inte fullt i klass med ”Blomljud”, men Moon Safari fortsätter vara världens just nu bästa västerbottningar på musikmarknaden.

moonsafari-alingsas-47

De känns igen. Fortfarande är det lika uppenbart att den här sextetten från Västerbotten klafsat omkring i fler musikaliska rabatter än en enstaka och därmed tillsammans är kapabla att skapa något nästan helt eget. Något som definitivt lånat av andra framstående föregångare och inte verkar vilja dölja sina många influenser, men kombinerar dem till ett spännande språk och tycks ha roligt när de gör det.

Nej, det här är inte ett nytt banbrytande epos i höjd med ”Blomljud”. Nu är ribban redan etablerad och bandet lyckas inte chockera med sin virtuositet eller föreningen av stämsång, symfoniska sviter och snabba skiften i takt och ton. Nej, det är kanske inte så mycket här som kan kallas helt nytt och radikalt revolutionerande. Från deras eget perspektiv kan de sägas gå vidare i upptrampande spår och förfina sina egna starkaste sidor. Faktum är att ”Himlabacken” i perioder kan upplevas som en lättviktare i förhållande till alstren de släppt ifrån sig förut. Men karaktären, det ibland närmast unika i deras tilltal är intakt och de marginellt ljummare passagerna bryts av med blixtrande infall som visar att de inte försoffat sig eller fastnat med blicken i bara något nostalgiskt fjärran skimmer.

Hårdrock fortsätter de att inte flirta med särskilt ofta, utom möjligen bitvis i ”Barfly” som dock lika ofta blandar in barbershop och eventuell bebop i buketten.  Dubstep verkar inte heller finnas på deras interna karta, eller hip-hop. Eller… Men det som kanske blivit tydligare är en dragning åt musikalinspiration, åtminstone i portioner, vilket förstärker helhetsintrycket av dem som ett ofta nästan naivt, oskyldigt gäng som helst ser livet i ljusblå färger snarare än de mer gråa nyanser som exempevis de mer rutinerade kollegerna i The Flower Kings börjat nosa mer på under senare år. Och det ligger väl inget nedsättande i det. Det kan bli lite för lätt och luftigt och rosendoftande, men det är gjort med snits. Med snille och smak, som en akademiledamot kunde ha uttryckt det. Moon Safari saknar en profilerad ledvokalist i klass med Peter Gabriel, Jon Anderson, James LaBrie eller Neal Morse men stämsången, den kollektiva vokala kapaciteten är som sagt imponerande. På sportspråk kan varje nytt album rubriceras som en lyckad laginsats, helt enkelt.

Lite gimmickartat är den här gången de tvärta övergångarna till operaliknande strofer och överraskande genrebyten som är något mer markerade än tidigare. Det vilar en lekfull anda över skivan, på gott och ont, men mest på gott. Deras mest berusande magnumopiater heter den här gången saker som ”Mega Moon”, ”Diamonds” och ”Sugar Band”; sviter som klockar in kring åtta-niominutersstrecken och genomgår flera förvandlingar under vägen. Som motpol finns den akustiska, sparsmakat arrangerade bagatellen ”My Little Man”. Om man nu får skriva ‘bagatell’ om oförblommerade oden till småbarnslycka utan att såra någon…

Jag vet inte om det ligger någon självironisk innebörd inbakad i de inledande fraserna ur ”Sugar Band”; ”…sweet and saccharine are we” och de fortsatta referenserna till sötsaker och dagar utan synliga moln på himlen, med tanke på gruppens profil som trevlighetsprofeter med högst begränsade aggressioner i registret, i en genre där de flesta jämförbara band ofta inkorporerar betydligt mer av tyngre pjäser och ilskna gitarrer varvat med de sakrala inslagen. Men Moon Safari bevarar sin ställning som, hävdar jag lite självsvåldigt, varande i världsklass på just det de representerar. Om det sedan är för att de hittat en nisch som nästan är unik och därmed svårjämförbar med sin förening av akut melodikänsla, episka ambitioner och intuitiv charmfaktor, är spontant svårt att ge ett vetenskapligt verifierbart svar på.

Recenserat: Moon Safari ”Himlabacken” (2013)

Fler synpunkter på plattan från Progarchives forum.

Sällsamt sagolik symfonirock med Anima Mundi

Episkt och ekvilibristiskt – i alla fall när det är som bäst. Det handlar om Kubas konstrockpionjärer Anima Mundi och deras senaste album ”The Lamplighter”. 

animamundi-pipa1-bildtext

Sagolikt. Stämningen är i alla fall ständigt impregnerad av något gammalmodigt episkt, som i   så många andra alster i genren. Vi talar alltså om symfonisk progressive rock och här är det symfoniska starkt markerat, med lån från, visst är det Griegs ”Peer Gynt”? Liksom partier med släktband till exempelvis ”The Lamb Lies Down on Broadway” med Genesis. Och en del annat. Förebilderna finns till stor del bland 1970-talets pionjärer på området, och då säkert inte bara den anglosaxiska floran av band utan troligen även den italienska (som jag själv blev introducerad i bara för några år sedan). Det ovanliga med Anima Mundi är kanske härkomsten. De är från Kuba.

Ibland uppstår en stelhet, ett slags manierat uttryckssätt som får musiken att stanna upp och tappa en del av sin lyster, men nu talar jag egentligen om undantagen. För kapaciteten finns där definitivt – och erfarenheten. Även om jag själv aldrig hade hört dem förrän i somras under en turné som bland annat nådde Lidköping, så har bandet flera år på nacken och har tydligen också genomgått ett antal medlemsbyten längs vägen. Den här senaste CD:n är strukturerad i två längre sviter, ”The Lamplighter” och ”Tales from Endless Star” med flera inbördes skiftande faser som man kan förvänta sig, samt en avslutande epilog med namnet… ”Epilogue”.

animamundi-diaz2013bildtextSkulle de tjäna på att sjunga på spanska för att hitta en ännu starkare egen identitet, som exempelvis Nexus? Marknaden är avgjort större med engelskan som bas, men det märks ibland (liksom med en del svenska band även i den här genren) i lyrik och frasering att det inte är bandmedlemmarnas, och mest uppenbart ledsångaren Emmanuel Pirko-Farraths första språk. Något som imponerar rakt av är däremot hur veteranen Roberto Diáz trakterar gitarr, med pondus, fylliga klanger och återkommande virtuosa men inte sjukligt självcentrerade solopartier (som kan vara en frestelse för många gitarrister…).

Trots en och annan transportsträcka är det här en skiva värd att sugas in i bit för bit och låta den växa, ungefär som styckena själva har en tendens att starta diskret och sedan svälla ut i storslagna rymdoperatiska kompositioner med spännande och varierad instrumentering. Soundet är överhuvudtaget väldigt rent och klart, kontrollerat och väl sammanfogat samtidigt som man oftast kan urskilja de enskilda källorna.

Tidlösa kvaliteter och trevlighet på gott och ont med Lilly Goodman

Rösten är som den alltid har varit: hennes största tillgång. Musikaliskt bryts inte mycket ny mark, men ”Amor favor gracia” med Lilly Goodman är ändå ett välkommet livstecken efter fem års uppehåll på skivfronten. Övertygande, men inte överväldigande.

LillyGoodman2006FST

Det är snart tio år sedan jag första gången stiftade bekantskap med Lilly Goodman. Inte socialt alltså, men hon agerade uppvärmare åt en i Latinamerika välkänd herre vid namn Jesús Adrián Romero på scen i en större arena i Quito, Ecuador, någon gång under hösten 2003. Jag minns tydligt att jag var mer imponerad av den kortväxta unga damen från Dominikanska republiken än av kvällens huvudnummer. Framförallt av rösten.

Och den har fortsatt ha en instinktivt inbjudande effekt, även där materialet varit ojämnt. Som bäst fungerar Lilly och hennes inramning på CDn ”Sobreviviré” från 2006. (Då var hon förresten tillbaka i Quito och rev av några låtar i ett massmöte med flera andra medverkande artister och talare med högst varierande angelägenhetsgrad.) Det senaste hon nu släppt ifrån sig efter ett femårigt uppehåll på skivfronten (om jag inte missat något) har i grunden mer gemensamt musikaliskt med den skivans profil än med hennes övriga alster, även om skillnaderna inte är direkt avgrundsdjupa. Spontant ser jag dock inte det här som hennes mest övertygande giv rent låtmässigt. Men det finns höjdpunkter vi återkommer till.

Sound och arrangemang är relativt konventionella utifrån ramar som gäller i det som ibland kallas frikyrkopop på svensk mark och här hade sin storhetstid snarare för 20-30 år sedan än i detta akuta nuläge. Men det här är ändå en uppdaterad version, med mer eller mindre kristallklar produktion, markerade basgångar och tilltalande men inte påfrestande inställsamma harmonibyggen. Och det som skiljer Goodman från så många andra i samma fåra jag hört; komma de från Sverige, USA eller Latinamerika, så är det den där rösten som helt enkelt bär fram sångerna på ett mer övertygande sätt än de ibland förtjänar. Och jag har fortfarande inte lyckats komma fram till exakt hur jag bäst beskriver den eller dess storhet. En del har det. Som du antingen fängslas eller stöts bort av. Det kan vara en särskild raspighet eller liten störning i stämbanden som skapar en automatisk själfullhet – säg, Lisa Nilsson som inte heller alltid vetat vad hon borde göra med sin gåva. Lilly är lenare, men med en rymdklang och vagt vibrato som hon har vett att inte vanvårda eller missbruka. Inget wall-to-wall med schizofrena svängningar bara för sakens skull, inte.

Kommer ni ihåg Anita Baker? Något i den stilen. En förmåga att omvandla även den beigaste basföda till något åtminstone behagligt. Och i sina bästa stunder bra mycket mer än så; musik värd att tillbringa väl tilltagen tid med, även om man i mitt fall anser sig ha en något mindre väluppfostrad grundläggande uppfattning om vad som verkligen är grunden i på allvar långlivad och artistiskt avancerad tonkonst. Jag skulle ofta vilja att Lilly med medbrottslingar vågade ta ut svängarna mer och chansa på fler oväntade inslag. Men det lär nog inte hända inom överskådlig tid. Min mer konservativa sida vet dock att uppskatta elegant utformade och stramt uppbyggda ballader när de framförs med det där extra vapnet jag redan nämnt ett par gånger. Vokalvapnet. Och de mer lekfullt funk- eller R&B-influerade spåren som ”Ve por tu sueño” får bli grädden på moset under rådande omständigheter.

Begåvade colombianen Alex Campos (som jag händelsevis också sett på samma scen i Quito en gång och även recenserat här tidigare i skivsammanhang) hälsar på, vilket är glädjande. Om det sedan var det bästa användandet av deras sammanslagna resurser att göra en väldigt softad serenad ihop kan däremot ifrågasättas. Och varför någon i staben fått snilleblixten att varva spanska och engelska i den avslutande ”Take Care of Me” övergår mitt förstånd. Låt mig säga vänligt men bestämt att greppet inte tillför några direkta spetskvaliteter. Nej, bäst är det nog när Goodmans mäktiga röst sammansmälter med några välutsvarvade melodier med tidlösa kvaliteter som i ”Es tu amor” och ”Nadie me dijo”. Även om helheten saknar de högsta höjderna och de djupaste dalarna.

Recenserat: Lilly Goodman ”Amor favor gracia” (PromesasMusic 2013)

 Mer information: Officiell hemsida för Goodman. 

Recension från Onda Exclusiva (på spanska).

Recension från El Caribe (också spanska).