Så var det avklarat också. Den lilla men inte alltid eniga redaktionen på russin har utsett årets filmer. Eller förra årets, ska det naturligtvis vara. Själv hade jag placerat George Millers överväldigande ökenrally ”Mad Max: Fury Road” som nummer ett, följd av thrillern ”Ex Machina” och Oscarvinnaren ”Birdman”. Helhetsbedömningen från redaktionen blev dock en aning annorlunda, med två tecknade filmer bland de tre bästa och Pixar-produktionen ”Insidan ut” i topp. För mer detaljer, gå till russin.nu.
puff
Vita vandrare – varning om världens undergång?
Så var den slut. Femte säsongen av fantasyeposet ”Game of Thrones”, som fortsätter engagera, frustrera, beröra och uppröra miljontals tittare världen över. Nu finns min egen recension ute på russin.nu. I korta drag: inte lika urstark som de närmast föregående säsongerna, men framförallt de tre sista avsnitten var skrämmande intensiva. På ett ibland närmast ohälsosamt sätt.
Förresten har ni väl hört teorin om att ”The White Walkers” – de vita vandrarna som zombieaktigt zamlar ihop sig för att till synes utplåna befolkningen i Westeros, egentligen symboliserar klimatuppvärmningen? Inte så långsökt som det kan verka…
Och som extra bonus, en parodi ni kan ha sett förr: en trailer för ”Game of Thrones” i 1980-talstappning, med softad lins, idel småleenden och tillhörande soundtrack med rätt balanserad dos av syntetsmet – sådant vi älskade på den tiden, om ni var med då och kommer ihåg…
En ökenfilm utöver det vanliga – Mad Max tillbaka efter 30 år
”Efter 30 år återvänder Dr George Miliotis, mer känd som George Miller (och ja, han var läkare en gång i tiden) till brottsplatsen. Det postapokalyptiska ödelandskap där hans filmmakarkarriär mer eller mindre föddes, växte upp och mognade. Utan Mel Gibson den här gången, men med Charlize Theron och Tom Hardy i förarsätet, där de turas om att handha de viktigaste uppgifterna i den uppkomna situationen. Skjuta eller köra. Köra eller skjuta. Båda sysslorna får hög prioritet.”
Just nu går den för varma hus på biograferna, eller hur det brukar heta. ”Mad Max”-konceptet har efter en lång pilgrimsfärd genom produktionssystemet blivit inte bara färdig, utan även riktigt bra. Och sedd av ganska många, säger jag utan att kolla statistiken. Förra veckan hade jag själv tillfälle att se ”Mad Max: Fury Road” och blev aningen uppslukad. Handlingen i sig är inte överdrivet komplicerad, men filmen har atmosfär, action och ambitioner att säga något mer om människans tillstånd mellan raderna. Eller snarast mellan biljakterna. Se den gärna innan apokalypsen, så ni vet vad som väntar efteråt…
Försök till förutsägelser om filmpriser i natt…
Borde jag försöka lista ut vilka som kommer att belönas med Oscar™-statyetter i natt, med tanke på hur få av de verkligt viktiga filmerna i kväll som jag sett själv ännu? Nej. Tänker jag, mot alla former av bättre vetande, göra det ändå? Ja. Här är förutsägelserna, som jag troligen inte kommer att vilja kännas vid imorgon, inklusive enstaka försök till argument som främst bygger på rykten och andras bättre vetande… (Fortsättning följer på russin.nu)
”Ascension”: 100 år av missunnsamhet – i rymden?
”Uppslaget är ju strålande. Hur är det med utförandet? Någonting hugger tag direkt, men det svajar samtidigt. Dialogerna växlar väldigt i kvalitet och ibland lurar en livlöshetens ande över utvecklingen under den första timmen av miniserien. Några dramatiska moment senare har allting fått mer styrfart. Och ett ganska rejält avslöjande skapar nya perspektiv.”
Häromveckan skrev jag ihop en recension av miniserien ”Ascension” som i Sverige visas av HBO Nordic. En skapelse som avslöjar vissa aspirationer på att bli en ny ”Battlestar Galactica”. Eller något ditåt. Finns potentialen? Kanske, kanske inte. Tillräckligt intressant för att tillbringa några timmar med åtminstone, tillsvidare, i väntan på en möjlig fortsättning. Facit i frågan (om en sådan fortsättning är planerad och fullskaligt finansierad) har jag i skrifvande stund icke…
2014 års bästa filmer enligt Russinredaktionen
Bättre sent än aldrig. Till slut lyckades vår lilla redaktion på Russin samla ihop sig och utse det nyss avslutade årets bästa filmer. Utifrån vad vi haft tid och möjlighet att se, givetvis. Urvalet i topp bygger på en blandning av realism och eskapism, men kanske mer betoning på det senare. Bland de representerade regissörerna finns Wes Anderson, Dean DeBlois, Joo-ho Bong, Christopher Nolan och Spike Jonze. Om det är till någon ledning. Och årets bästa film enligt sammanställningen, utspelas till stor del på ett hotell i Centraleuropa. Hela resultatet finns alltså på russin.nu.
”Interstellar” – intensivt och rafflande rymdäventyr
Det är dags nu, ni vet. Den här tiden på året ska allting sammanställas, vägas, mätas och jämföras. Vad var bäst, sämst, förorsakade största besvikelserna eller värsta irritationsmomenten? I alla kategorier som kan tänkas. Jag är också där och väger samman mina egna värderingar. Exempelvis av filmer. Helt klar är jag inte, men just nu känns det väldigt sannolikt att en av de tre som tronar högst upp ur årets filmskörd heter ”Interstellar”, ett spännande science fiction-epos av Christopher Nolan som tidigare gett oss bland annat den senaste Batman-trilogin, ”The Prestige” och ”Inception”. Strax före jul hann jag se den, innan den försvann från vår lokala småstadsbiografs repertoar. Recensionen finns på russin.nu.
Allt annat värt att nämnas i slutet av året återkommer jag till. Snart.
Pedagogisk puff
Pedagogik. Till största delen är det sådant jag sysslat med på betald arbetstid under de senaste åren. Den sista tiden har jag försökt omsätta en del av de erfarenheterna i blogform. Det vill säga leverera några mer eller mindre genomtänkta reflektioner om material jag använt i undervisning på olika nivåer, resultaten de eventuellt haft och inte minst analyser av det vi på på svengelska plägar benämna extracurriculära aktiviteter som förhoppningsvis har en meningsfull funktion i det stora oändliga hela… Det senaste inlägget handlar om teaterföreställningen ”Apatiska för nybörjare” i en uppsättning av Skara skolscen. Det ska inte bli det sista. Om Gud är god och vi får leva, som det brukar heta i vissa sammanhang, kommer det efterhand fler inlägg på Schemabrytande chockterapi.
Tom Cruise i tidlöst tillstånd
Utomjordingarna anfaller oss. Igen. Och Tom Cruise är med i den globala försvarsmakten, men mest som propagandamaskin. Till dess han begår ett taktiskt misstag och kastas rakt in i korselden, där han dessutom drabbas av ungefär samma åkomma som Bill Murray i komedin ”Måndag hela veckan”. Precis som för Murray, så handlar det om betydligt mer än en vecka av samma dag, om och om och om igen. Men även här har huvudpersonen chansen att förbättra saker längs vägen. Vilket är välbehövligt med tanke på att hela världen sådan vi känner den ligger i vågskålen och mänskligheten riskerar att utplånas för all överskådlig tid. ”Edge of Tomorrow” kom på bio i somras och är nu DVD-aktuell (vilket inkluderar BluRay, bara för att vara tydlig med konsumentupplysningen). Förutom farbror Cruise medverkar bland andra Emily Blunt, Brendan Gleeson och Bill Paxton i fältslaget mot inkräktarna från yttre rymden. Regissören heter Doug Liman och har tidigare tussat ihop Brad Pitt med Angelina Jolie i ”Mr & Mrs Smith”, liksom Sean Penn med Naomi Watts i den politiska thrillern ”Fair Game”. De, liksom den här aktuella filmen finns recenserade av mig på russin.nu. Där vi för övrigt presenterar ännu en temavecka under de kommande dagarna, nu liksom flera gånger förut om andra världskriget. Once more unto the breach, dear friends… Som Shakespeare formulerar det i pjäsen ”Henry V”. Ta gärna en sväng förbi någon gång under närmaste veckans surfrundor!
Svart på vitt om Sydafrika – ämne för flera filmer
Apartheid. Minns ni det systemet som praktiserades i Sydafrika under ett drygt halvsekel, eller i praktiken troligen längre än så? Och på många sätt liknar hur det ser ut på flera håll i världen fortfarande. Nyligen recenserade jag den storslagna filmen ”Mandela – vägen till frihet” med Idris Elba och Naomie Harris i ledande roller, på russin.nu. I samband med detta insåg vi att apartheid som ämne förekommit i flera tidigare texter och lanserade därför detta som tema. Titlar som ”Endgame”, ”Catch a Fire” och ”The Hidden War” är väl inte så allmänt kända – men filmerna saknar definitivt inte kvaliteter. Dokumentären ”Searching for Sugarman” av nyligen avlidne svenske regissören Malik Bendjelloul har ju faktiskt också en koppling till Sydafrika. Uppenbara luckor i temat? Tja, det var flera år sedan jag såg ”Ett rop på frihet” som kom redan i slutet av 1980-talet. Och någon gång ska jag väl se om den och skriva några rader. Se det som en målsättning. Löften är alltid svåra att leva upp till…
