puff

Påsken – bibeldramernas högtid på TV. Ibland även på bio.

yemenity2010 puff , , , , , ,

800px-Última_Cena_-_Juan_de_Juanes

Det är påsk igen. Och i TV-tablåerna för närvarande visas fler filmer och miniserier med bibliska teman än brukligt. Långfredagseftermiddagen gav exempelvis tillfälle att stifta (eller återstifta) bekantskapen med musikalen ”Jesus Christ Superstar” i filmversionen från 1973. Själv har jag har sett den någon gång tidigare och tyckte då som nu att den har ett imponerande driv och emotionell genomslagskraft mitt i hippie-estetiken och de anakronistiska attiraljerna (stridsvagnar, till exempel). Musiken i sig är inpräntad i mitt inre sedan lång tid tillbaka. Originalinspelningen av radarparet Lloyd-Webber/Rices genombrottsopus med Ian Gillan som Jesus är en av 1970-talets av kulturella hörnpelare. Jodå.

Nu i samma veva är det  princip exakt tio år sedan ”Passion of the Christ”, det kontroversiella men i mitt tycke kraftfulla och absolut sevärda passionsdramat i regi av Mel Gibson med Jim Caviezel i huvudrollen, hade världspremiär. Jag recenserade den då och den texten kan hittas på russin.nu. Miniserien ”The Bible” var ojämn men inte helt utan kvaliteter, noterade jag när den visades i SVT för ett år sedan. Nu är reprisen här. Mina tidigare ofullständiga kommentarer om den finns även de på russin. En riktig recension av hela serien borde jag ordna till någon dag, men det har inte blivit av – än.

800px-Book_of_Genesis_Chapter_7-2_(Bible_Illustrations_by_Sweet_Media)Däremot har jag orkat med en personlig värdering av det bioaktuella dramat ”Noah” regisserat av Darren Aronofsky. En film det skrivits flitigt om redan innan den var klar. Och en hel del efter premiären också. Här är ett axplock med några av de mer läsvärda rösterna i nätkören: Regissören och manusförfattaren Ari Handel intervjuade av de uttalat kristna webplatserna Christianity Today, Crosswalk och Sojourners, samt recensioner på RogerEbert.com (arvtagarna till den avlidne, stilbildande filmkritikern Ebert), Sojourners och The Daily Beast.

Och ikväll har SVT även slängt in den (än mer) kontroversiella ”Kristi sista frestelse” som den katolskt fostrade Martin Scorsese gjorde för ett drygt kvartssekel sedan. Jag har sett den, men det var några år sedan sist. Och musiken av Peter Gabriel har nog haft mer långvarig inverkan på mig än själva filmen. Men OK, den har kvaliteter och är värd att skaffa sig en egen uppfattning om. Särskilt om du inte sett den alls tidigare.

Illustrationer: ”Última cena” (Joan de Joanes [Public domain], via Wikimedia Commons), Book of Genesis Chapter 7-2 (Distant Shores Media/Sweet Publishing [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)%5D, via Wikimedia Commons)

Recensionsjubileum: 2000 sedan 2000!

yemenity2010 puff , ,

Det började våren år 2000 med några filmentusiaster som hade fått för sig att skriva egna recensioner och publicera dem i egen regi på den alltmer använda världsomspännande webben. Nätet. Som nu innefattar allt som finns, rör sig och är till – i stort sett. Finns det inte där, så finns det inte. Eller? Nu, 14 år senare firar vi i alla fall något slags jubileum i och med att 2000 filmer (alternativt TV-serier, vilket vi började inkludera några år senare)) recenserats. Nummer 1998 blev thrillern ”Prisoners” med Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal i ledande roller, nummer 1999 actionfilmen ”White House Down” med Jamie Foxx och Channing Tatum innan äran att vara nummer 2000 jämnt tillföll fjärde och sista säsongen av HBO-serien ”Eastbound & Down” med Danny McBride på drift i Mexiko. Är det pension som väntar för russin nu? Nej, senast har Ridley Scotts senaste verk ”The Counselor” genomgått en kritisk granskning och själv filar jag för närvarande på ett par texter om bland andra ”Hunger Games: Catching Fire” där Jennifer Lawrence kämpar för livet, liksom den fascinerande första säsongen av ”The Americans”, med hemliga sovjetiska agenter i USA under tidigt 1980-tal som fokus. Fortsättning följer alltså. Och med den här produktionstakten bör vi väl ha kommit upp i 3000 recenserade verk cirka år 2021. Den som lever får se…

Bra biofilm helt utan julstämning

yemenity2010 puff ,

Julstämning råder och vad alla helst vill ha en påminnelse om är naturligtvis… någon av alla de oförrätter som riktats av människor mot andra människor genom historien. Oavsett om slaveri är det mest attraktiva temat bland julhelgens aktuella filmer på svenska biografer är ”12 Years a Slave” en av årets bästa filmer, åtminstone av dem jag själv hunnit se (vilket givetvis som vanligt är alldeles för få). Berättelsen ska ha verklighetsbakgrund och utgår från Mr Solomon Northup, en fri svart man från delstaten New York, som kidnappas och tvingas tillbringa tolv år som allt annat än fri och självständig samhällsmedborgare i sydligare stater. Det är tufft, och filmen är inte ämnad att skapa översvallande känslor av vällust eller varmt ombonat julmys. Bara för att vara övertydlig. Men se den ändå när skinkan och lutfisken (som jag själv brukar undvika helt och hållet) fastnat i halsen och de samlade sinnena kräver större utmaningar för att inte förtäras av leda och lättjefulla stillestånd som kan övergå i livshotande letargi. Mer utvecklade resonemang om filmen som helhet har jag publicerat på russin.nu.

 

I brist på fokus: ett osorterat novembersvep

yemenity2010 puff , , ,

Utbildning. För närvarande verkar jag själv i den branschen, mest på högstadienivå – vilket är lärorikt i flera avseenden. Min fru studerar själv på ett program för invandrare med tidigare yrkesutbildning kallat Korta vägen. Fram till för ett år sedan hade jag aldrig hört talas om den kursen, men det är mycket nytt jag lärt mig om det svenska immigrationssystemet under det senaste året. Kanske för att jag haft mer anledning att stifta bekantskap med det än tidigare… I alla händelser. Nu har hustrun hastigt och lustigt blivit omslagsflicka eller något ditåt för Korta vägen i regi av Högskolan i Skövde. Och där finns dessutom en intervju med henne. Spännande…

TV. Det finns mer skräp än någonsin, men även mer kvalitetsdrama än någonsin. Och en del som kan kallas välproducerat guilty pleasure. Kort sagt; det finns mycket att välja mellan, inte minst i seriesammanhang och särskilt efter att vi lagt till HBO i digitalpaketet. På senare tid har följetonger som ”The Newsroom”, ”The White Queen”, ”Strike Back” och ”Master of Sex” blivit flitiga följeslagare hemma. I vissa fall har jag hunnit recensera dem på russin och i andra fall jobbar jag på det, när tiden räcker till…

Musik: Nyligen återuppväckte jag mitt sovande Spotify-konto och börjar inse fördelarna med att ha ett aktivt sådant. Den senaste tiden har jag börjat plöja igenom aktuella och åtminstone relativt senkomna releaser från bland andra Dream Theater, The Flower Kings, Kaipa, Steve Hackett och The Prog Collective, samt en del mindre färska men fascinerande verk såsom den första och enda skivan med hobbyprojektet Toy Matinée från 1990. Recensioner? Anden är villig men köttet är både svagt och upptaget med alltför mycket annat. Ojalá…

Och ja. Jag såg matchen igår. Cristiano Ronaldo gnällspikade sig igenom större delen av matchen, men är givetvis en hyfsat begåvad fotbollsspelare också och kan aldrig lämnas utan bevakning. Det är klart att det är lättare om man först stämplat motståndarnas målvakt för att skaffa sig konkurrensfördelar i straffområdet. Förhoppningsvis vaknar Zlatan (och hela svenska laget) till även offensivt i hemmareturen och ger oss ett osannolikt men välkommet under som gör nästa sommar till något att verkligen se fram emot…

Fler fruar, farliga förbindelser och fin final på fascinerande familjesaga

yemenity2010 puff , , ,

Fyra säsonger avklarade och regimen är över för Henry VIII. Ursäkta spoilern, men ingen lever för evigt. Inte ens denne färgstarke och ibland farligt svartsjuke engelske troninnehavare under 1500-talet vars hovliv varit föremålet för den välgjorda dramaserien ”The Tudors”, skapad av Michael Hirst och producerad år 2007-2010 med en dynamisk Jonathan Rhys Meyers i huvudrollen. Min recension av fjärde och sista omgången finns på russin.nu, liksom även en tidigare nagelfaring av den första.  ”The Tudors” är inte det absolut färskaste som finns i denna snabbt föränderliga TV-värld, men en av de mest sevärda serierna under den senaste tioårsperioden – hävdar jag. Henry VIII är kanske framförallt känd för sina sammanlagt sex fruar, men hade även stor inverkan på det politiska och religiösa klimatet i Europa under en turbulent era. Dessutom är det inte otroligt att författaren George R. R. Martin hämtat en del av inspirationen till sin romansvit ”A Song of Ice and Fire” som i sin tur förvandlats till inte helt okänd TV-serie…

Introduktion: Från frysboxen

yemenity2010 puff ,

Alla har vi försyndelser i det förflutna. En gång i min ungdom startade jag en egen tidskrift. I pappersform. Det var ganska exakt ödesåret 1984 och jag var i skarven mellan högstadiet och gymnasiet. Publikationen i sig var en mycket primitiv produkt; en kombination av egna kåserier, recensioner, en parodi på ”Dallas” i skriftlig följetongsform och som grädden på moset diverse collage av bilder klippta från dagstidningar. Till och med namnet på tidskriften knycktes från en kvällstidningsrubrik efter att brödratrion Herrey tagit hem Europaschlagern för svensk räkning: Folket Jublar. Namnet kom att överleva oväntat länge, eftersom tidningen fortsatte publiceras – med ojämna mellanrum, sällan mer än två nummer om året i en upplaga lika sällan överstigande 50 exemplar – fram till tidigt 2000-tal. Med flera konstpauser insprängda, men samtidigt med en varierande skara medbrottslingar ur släkt- och vänkretsen.

franfrysbox-blogotyp1Huvudsakligt fokus hamnade under en period på musik, som nästan trängde ut allt annat innan innehållet blev mer varierat igen. Och, vågar jag påstå, design och helhet blev med åren något mindre rudimentär. Under mina mediestudier i 90-talets inledning kom (ursäkta produktplaceringen) farbror Macintosh in i bilden och en ny värld av något liknande professionalism i produktionen tycktes inom räckhåll. I mitten av 2000-talet återupplivades Folket Jublar än en gång efter flera års frånvaro, nu som nättidning. På repertoaren fanns bland annat en serie nyhetsbrev skrivna under en arbetsperiod i Sydamerika, men även en växande skara recensioner av litteratur och musik. Kort sagt, delvis sådant som numera flyttat över till den här bloggen. Formatet för hemsidan blev efter ett tag aningen för otympligt, men materialet har funnits kvar där fram till i vintras.

Nu är den sidan sedan en tid tillbaka oåtkomlig, troligen på grund av att webbhotellet där den huserade har flyttat sina servrar eller dylikt och att omdirigeringen mellan domännamn och server därmed inte fungerar längre. Ungefär. Det där är inte riktigt mitt expertområde, och problemet kan säkert lösas praktiskt. Men det kan också vara ett tecken; att sidan tjänat sitt syfte tillräckligt länge och nu kan pensioneras i frid.

Framöver kommer i stället vinjetten Från frysboxen att då och då förvarna om material från den nu på-is-lagda tidigare hemsidan och kanske även papperstidningen Folket Jublar. Ta det som ett hot eller ett löfte…

Bonus: Något slags litteraturkrönika från pappersvarianten av Folket Jublar, daterad september 1997.

braböckerJLtext

I stället för Yohio – Nedslag i Göteborgs Kulturkalas, kapitel 1

yemenity2010 puff ,

buika2-GBGKultur2013-textFredagafton i centrala Göteborg mitt under det så kallade Kulturkalaset. Folk flockas framför scenen under ogina klimatförhållanden i väntan på ett blont bombnedslag i början på en eventuell kometkarriär… Eller vänta, det var i andra ändan av Avenyn. Och bombnedslag kanske inte heller är det mest adekvata epitetet i sammanhanget. Medan japanskinspirerade schlagerstjärnsskottet Yohio gick igång vid Götaplatsen samlades i alla fall ganska många musikentusiaster nere vid Kungstorget i väntan på en långifrån lika blond, men inom sin genre omhuldad artist med ett svårslaget intensivt utspel. Vem? Tja, fortsättning följer…

Svampar, spänning och sex på smörgåsbordet vid årets filmfest i Göteborg

yemenity2010 puff , , ,

Kontroversiell amerikansk Oscars-kandidat om jakten på en man vid namn Usama bin Ladin. Dokumentär om livet för afghanska kvinnor i fängelse. En kärleksförklaring till smakfulla svampar och missförstådda matlagningsgenier. Och så en ny film av den extremt konstnärligt inriktade (och extreme i flera filmiska avseenden) Peter Greenaway. Där har ni något av innehållet från Göteborgs internationella filmfestival 2013, av det som jag själv hade tid och möjlighet att se. Som vanligt önskar jag att jag hade kunnat tillbringa hela festivalveckan på plats och tagit del av 15-20 filmer till ur det alltid dignande smörgåsbordet av rörliga bilder från hela världens skafferi. Men… Jag har ju timvikariat i skolvärlden och annat att sköta också. Sådant är livet. Intrycken från Göteborgs filmfestival finns i alla fall samlade under temat GIFF2013 på russin.nu.

Annars kan även rekommenderas Sveriges Radios filmmagasin Kino i P1 med tillhörande podcaster. Festivalen har givetvis också en egen hemsida.

Årets saftigaste russin ur filmkakan – igen

yemenity2010 puff ,

Mörka riddare, fantasivarelser på utflykt i okända jaktmarker och ungdomar som tvingas att slåss på liv och död ute i en skog någonstans – medan andra följer dramat på TV. Låter inte lockande? Ja, många anser det och på russin.nu är vi tydligen böjda att instämma. Ännu ett år är till ända och allt som hänt sammanfattas av alla. Ungefär. Exempelvis filmer. Regissörer som Christopher Nolan och Peter Jackson tog sig in bland våra personliga favoriter från 2012, liksom en del andra mer eller mindre kända namn ur den yrkesgruppen. För att puffa lite extra för mina personliga favoriter (och motsatser) finns där även recensioner av ett hårtslående mexikanskt drama, en actionorgie med Tom Cruise som fasadklättrare på extremt höga höjder liksom ett saftigt magplask från en tidigare högt värderad filmskapare som nu inte verkar veta riktigt vad som är värt att berätta om…

MARIA BONITA-1452.JPG, IMG_1015.JPG

Läs mer på: ”De bästa filmerna under 2012” enligt russin.nu. 

Så, det här var mitt blogg-år som var…*

yemenity2010 puff

* Rubriken refererar väl närmast till en albumtitel med Tom Lehrer från 1960-kallt.

Som avrundning på året serverar nätutrymmesinnehavaren sin statistik över besök och annat för detta lilla kulturforum. Hvad ären såsom den slutliga numerära domen?

Här är ett utdrag:

600 people reached the top of Mt. Everest in 2012. This blog got about 1 900 views in 2012. If every person who reached the top of Mt. Everest viewed this blog, it would have taken 3 years to get that many views.

Click here to see the complete report.