Misser och misär i modern mexikansk film

Social misär och inte minst samhällsförtärande våldsamma konflikter har varit ett återkommande tema i latinamerikansk och kanske framförallt mexikansk film på senare år. Det kan skönjas i dramer som ”Sin nombre”, ”Juárez – de försvunna” (”El traspatio” i original) och det senaste jag sett därifrån: ”Miss Bala” där en aspirerande lokal skönhetsdrottning blir ofrivillig hjälpreda åt en mäktig kriminell kartell. Min egen recension är publicerad på russin.nu. Där finns även en intervju med filmens regissör Gerardo Naranjo från hans besök i Göteborg och filmfestivalen där för snart sex år sedan. Då var han aktuell med festivalfilmen ”Drama/Mex” som är intressant, men inte lika genomarbetad och gripande som just ”Miss Bala”.

Andra filmer som recenserats på russin är redan nämnda ”Sin nombre” som behandlar gängkonflikter och flyktingproblematik, liksom den internationellt uppmärksammade roadmovien ”Din morsa också”.

Kubricks kontroversiella komediklassiker på en kanal nära dig imorgon

– Gentlemen, you can’t fight in here! This is the War Room.

Imorgon lördag visas på SVT2. En av de filmer som verkligen kan göra anspråk på epitetet komediklassiker, om än med en typ av humor som förmodligen inte faller alla i smaken. Temat är den överhängande risken för kärnvapenkrig, något som var ett regelbundet samtalsämne ett par årtionden tillbaka, under tiden närmast före Sovjetunionens nedmontering och det officiella slutet på det som kallades Kalla Kriget. ”Dr Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben” har snart ett halvsekel på nacken, men är fortfarande förvånansvärt fräsch trots alla politiska förändringar som skett sedan dess. Regissören, förresten, hette Stanley Kubrick (1928-1999) – känd även för ”2001”, ”Clockwork Orange” och ”The Shining”. Bland annat. Och i tre (!) av huvudrollerna syntes komiske legendaren Peter Sellers (1925-1980).

För nu ganska många år sedan skrev jag en längre skröna om filmen, publicerad på russin.nu. Flera fakta finns (som så ofta annars) på Internet Movie Database. Filmen visas alltså på SVT2, lördag 15 september klockan 22.40.

Några (men inte alla) av de kvaliteter som utmärker ”Dr Strangelove” kan man hitta även i den DVD-aktuella science fiction-farsen ”Iron Sky” där övervintrade nazister tar sats från månens mörka sida för att återigen erövra hemplaneten Tellus. Aktuell recension finns även den på russin.nu.

Grymma greker, världsomspännande virusattacker och norsk nagelbitare på DVD i april

Så mycket om musik har jag inte hunnit skriva om den senaste månaden, mellan alla lektionsplaneringar, korrigeringar och sådant som hör skolan till när man av någon anledning hamnat i undervisningsbranschen (där jag huserar åtminstone fram till mitten av juni – efter det är allt öppet). Däremot har jag hunnit se och skriva på russin.nu om en del hyggligt aktuella filmer på DVD. Steven Soderbergh är sällan ointressant. Vi talar alltså om regissören bakom ”Traffic” (2000), ”Sex, lögner och videoband” (1989) och dubbeldramat om Che Guevara i två ambitiösa filmkapitel för fyra år sedan. Nu är han aktuell på DVD med ”Contagion”, om ett virus på väg att slå ut stora delar av civilisationen så som vi känner den. Gwyneth Paltrow hostar illa och blir inte bättre, Matt Damon håller sig oförklarligt frisk medan Laurence Fishburne med flera skarpa hjärnor letar lösningar i sina laboratorier. En av regissörens höjdpunkter i karriären, hävdar jag.

Bra bildsinne brukar Tarsem Singh ha, men han regisserar inte långfilmer i särskilt rask takt. Efter fascinerande ”The Cell” och ”The Fall” har han nu tagit sig an den grekiska mytologin i ”Immortals”. Snyggt men inte så mycket mer, är min dom i det fallet. Högspänning uppstår däremot i norska ”Huvudjägarna” där en ytligt sett självsäker chefsrekryterare som inledningsvis inte väcker särskilt mycket sympati tvingas visa nya sidor av sin personlighet för att överleva i kampen mot en psykopatisk ex-militär han råkat reta upp genom sin fritidssyssla som taveltjuv. Ofta osannolikt, men ett medvetet tillspetsat scenario utan plats för tristess får åtminstone mig att hålla koncentrationen uppe hela vägen ut.

För övrigt har jag försökt följa flödet kring en existentialistiskt orienterad amerikansk lågbudgetfilm med titeln ”Blue Like Jazz”, byggd på en bok av Donald Miller och regisserad av före detta rockmusikern Steve Taylor. Nyligen premiär i USA, tyvärr inte särskilt trolig att ankomma i någon form till Sverige under den närmaste tiden, men förr eller senare ska väl tillfället att se den öppna sig. Tillsvidare finns basfakta på IMDb och spridda kommenterar från bland andra Huffington Post, Christianity Today, en meriterande plats på Paste Magazines lista över 30 filmpremiärer de ser fram emot mest under året, liksom en officiell hemsida. To Be Continued…

Spektakulärt spel för societeten i ny stor succé på bio

Ungdomar som tvingas ut i skogen för att slåss på liv och död till dess bara en av dem återstår och vinner ära och berömmelse, men kanske har förlorat en del av sin själ i processen. Allt sänds direkt i TV och sponsras av societeten i ett samhälle som genomsyras av skriande klassklyftor i en framtid som inte specificeras kronologiskt, men kanske inte är tänkt att ligga så långt fram i tiden… Låter det som helt nya idéer? Det kanske de inte är heller, men de fogas ihop framgångsrikt och fängslande i en av årets, vågar jag väl påstå, hittills största kassakor på bio: ”The Hunger Games”. I rollerna syns bland andra Jennifer Lawrence, Lenny Kravitz, Woody Harrelson och Donald Sutherland. Min egen recension har precis publicerats på russin.nu.

 

 

Verbala våldsamheter, fransk förälskelse och kvinnokamp i Kairo vid filmfestivalen i Göteborg

Finstilt fransk fars om förälskelsens mysterium och förmågan att få relationer att fungera överhuvudtaget. Fyra vuxna människor pucklar på varandra (åtminstone verbalt) när de egentligen träffats för att mäkla fred mellan sina respektive barn. Tre kvinnor i Kairo upprörs över sexuella trakasserier i olika former och bestämmer sig för att agera – men med varierande metoder. En dokumentär som förutsäger det västerländska ekonomiska imperiets nedgång och fall – och hävdar att folk i allmänhet är alldeles för förlåtande mot dem som har ansvar för det finansiella systemet. Några ungdomar kidnappas av en fanatisk sekt någonstans i småstads-USA och myndigheterna tar fram det tunga artilleriet, med en våldsam konfrontation som följd.

Det var något om de filmer jag hann se under årets filmfestival i Göteborg. Mer information, och framförallt recensioner – därifrån finns på russin.nu där allt vi lyckades täcka in under den dryga festivalveckan (vilket som vanligt inte var alls så mycket som man skulle vilja) samlats under ett virtuellt tak. Nu återstår lite mindre än ett år innan det är dags igen…

Fokus på filmfest

Filmfestivalen i Göteborg har dragit igång igen och det betyder att den här veckan kommer det mesta av det jag skriver att handla om det – och publiceras på russin.nu. Vid sidan av detta årliga evenemang ska jag som vanligt försöka tjäna ihop till hyran genom hederligt betalt arbete, så övriga utsvävningar kring musik med mera får vänta ett tag… Roman Polanski, Alexander Payne och Kevin Smith är några av regissörerna som representeras vid årets festival. Annars är det ju ett utmärkt tillfälle att ta del av franska romantiska komedier, asiatisk action, sydamerikansk socialrealism, dokumentärer om all världens elände och så vidare. Tyvärr hinner man aldrig täcka in allt, med det enorma utbud som finns. Här är vårt tematiska block för just årets orgie i rörliga bilder från alla kontinenter. Här har vi även skrivit om tidigare filmfestivaler. Festivalens egen officiella hemsida har mer information om helheten. Som sagt, själv hinner man oftast bara bevaka brottstycken.

Svart svan svingade sig upp till toppen

Vilka var årets bästa… Av allting? Listorna frodas alltid kring årsskiftet. Och på russin.nu kunde vi naturligtvis inte låta bli att rösta fram våra favoriter på filmfronten, såsom vi gjort i ett drygt decennium. Och högst upp hamnade, ganska ohotad, Natalie Portman i huvudrollen som psykologiskt prövad balettstjärna i ”Black Swan”. Konkurrensen kom bland annat från en äventyrare som fastnat med armen i en klippskreva, några barndomsvänner på en brittisk internatskola där de utvalda kanske inte skulle vilja vara så utvalda, liksom… ja, läs gärna mer via länken nedan.

Russin: Årets filmer 2011

Missa inte Moon Safari

Ibland är man inte så produktiv som man skulle vilja, av olika orsaker. Musik är det givetvis meningen att det ska bli mer av här, inte minst recensioner. På sistone har jag tilbringat en hel del tid kvalitetstid med Peter Gabriels nya orkesteralbum där han omtolkar sin sångskatt på ett riktigt inspirerande sätt, liksom Kate Bushs ”50 Words for Snow” som hyllats på alla håll. Medan jag samlar ihop mig till något mer uttömmande om dem (vilket kan dröja ett par veckor till eller så, med min nuvarande intellektuella produktionstakt – man måste arbeta för att betala hyran också) tar jag tillfället att påminna om ett av Sveriges bästa band på senare år: Moon Safari. Hittills har de släppt tre album, av vilka jag tidigare recenserat ”Blomljud” och ”Lover’s End” på annan ort, eller webbplats. Har ni inte hört dem – ta reda på om ni borde göra det. Symfonirock med framträdande stämsång – det är ett simpelt sätt att sammanfatta vad de står för. Men inte det enda…

Påkostade bröllop, bångstyriga planeter och andra naturkatastrofer enligt von Trier

Världen går under igen – åtminstone verkar det vara en överhängande risk för en planetarisk sammandragning med otrevliga konsekvenser för mänskligheten. Innan dess kan vi undra varför Kirsten Dunst är så olycklig och förvandlar sitt eget bröllop till en social katastrof av episka proportioner; utan att vi förväntas skratta rått åt eländet. Tror jag. Lars von Trier har sin egen humor, sin speciella världsbild och hans filmer är ofta påfallande…trierska. Nu finns ”Melancholia” ute på DVD och mer om mina personliga synpunkter på den hittar du på russin.nu. Sammanfattning: den är absolut sevärd men kanske inte så akut upplyftande.

Weir och vägen tillbaka

Av Peter Weir förväntar jag mig alltid mycket. Efter filmer som ”Picnic at Hanging Rock”, ”Vittne till mord”, ”Utan fruktan” och ”The Truman Show” utspridda över en osedvanligt jämn regissörsbana på mer än 30 år, så är hans första film på sju år en efterlängtad historia. När han så är tillbaka handlar det också om en bokstavlig väg tillbaka. Eller i första hand bort från ett fångläger i Sibirien under 1940-talet. Ed Harris, Jim Sturgess, Colin Farrell och svenska Gustaf Skarsgård har några av huvudrollerna i ”The Way Back” som nu finns ute på DVD. Slutresultatet är nog inte det allra bästa Weir har gjort under sin imponerande karriär – men den är mer än tillräckligt bra. Recension på russin.nu finns här.