Hon tystnade för tidigt. Alldeles för tidigt. Nu är det nästan tolv år sedan hon gick bort, men innan dess hade hon satt sig på världskartan med en röst som nästan kan göra anspråk på att kallas unik. För ett drygt år sedan skrev jag ett litet ode till Ofra Haza, med anledning av en artikel som då nyligen publicerats i tidskriften Yemen Today. Jo, jag kände till israeliska Hazas familjeband till Jemen, där jag tillbringade förra året sysselsatt med ett projektarbete. Men Yemen Today bidrog med en del nytt kött på benen, som att texten till Hazas kanske största hit, ”Im nin’ alu” byggde på ett poem av en judisk rabbin som bodde nära staden Taiz på 1600-talet. Av ingen direkt aktuell anledning alls passar jag nu på att puffa för mitt årsgamla inlägg, där jag även avslöjar några av mina personliga favoriter från Ofra Hazas omfångsrika men samtidigt alldeles för korta karriär.
puff
Terror på film – tio år efter 9/11
Som ni kanske märkt börjar det närma sig tioårsdagen av flygplanen som fällde två torn på Manhattan i New York, med omkring 3000 dödsoffer som direkt följd. Liksom två krig och en förändrad syn på säkerhet i snart sagt hela världen. Filmer om vad som hände den dagen och därefter; på slagfält, i fängelsehålor och flygplatser har det kommit flera sedan dess.
27 filmer med anknytning till 9/11 och dess efterdyningar har recenserats av mig och mina kolleger på russin. Och alla är absolut inte stöpta i samma form, vare sig innehålls- eller genremässigt. Här finns två thrillers byggda på uppgifter om vad som hände ombord på det plan som inte lyckades nå sitt mål eftersom passagerarna revolterade mot kaparna – ”Flight 93” och ”United 93”. Michael Moore drämde till dåvarande amerikanske presidenten George W. Bush med dokumentären ”Fahrenheit 9/11” och Moore själv fick, indirekt men ganska uppenbart, en rejäl känga i den ovanligt konservativa komedin ”Big Fat Important Movie”. Komik lyckas också fyra män med rötterna i mellanöstern kränga ur ämnet i scenshowen ”Axis of Evil Comedy Tour”. Yttrandefrihetens gränser i krigstider synas i dokumentären ”Shut Up and Sing” om den Bush-bashande countrytrion Dixie Chicks, medan Matt Damon letar efter irakiska massförstörelsevapen utan framgång i ”Green Zone”.
Se fler exempel här. Och grubbla vidare på vad som hänt i världen och eventuellt hur den kunde ha sett ut om USA inte drabbats av utländsk terrorism på eget territorium. Hade allting varit helt annorlunda eller… i grunden ungefär likadant som tidigare?
Sunny Side Up?
Hur bra är egentligen ”Solsidan”? Själv är jag en aning kluven. Första säsongen som jag såg på DVD under en arbetsperiod i Jemen kändes som en påminnelse om många typiska svenska företeelser, presenterad med ett akut underhållningsvärde. Sverige, och det välordnade villasamhället i synnerhet, synas i skrattspegeln även i den DVD-aktuella andra säsongen som fortsätter vara träffsäker och spontant roande. Men det är inte mycket till karaktärsutveckling eller mognad man ser hos huvudpersonerna, vilket kanske inte heller är meningen, men ändå kan framkalla en viss utmattning efter att man som jag konsumerat tio avsnitt på drygt en vecka. Felix Herngren & co har möjligen gjort precis det man ville göra, på gott och ont – men mest gott, ur TV-mässighetssynpunkt. Mer utförliga synpunkter har jag levererat här.
Vem är du? Vem är jag? Levande charader i scifi-skrud*.
Identiteten är ett flytande tillstånd i ”Dollhouse”-världen. Jag har just tagit mig igenom seriens andra säsong på DVD och recenserat resultatet på russin där även den första säsongen nagelfarits tidigare. Grundförutsättningarna från början är att ”Dollhouse”, en underavdelning till ett mäktigt företag i läkemedelsbranschen erbjuder sina exklusiva klienter allt de kan önska sig av en tillfälligt projektanställd person genom att uthyraren förser sina fältarbetare med i stort sett skräddarsydda minnesbilder och egenskaper, samtidigt som annat raderas ut ur hjärnan. Bokstavligen blir ‘dockorna’ en ny människa för varje nytt uppdrag. Men efter hand kompliceras förhållandena och riskerna med den fantastiska tekniska landvinningen uppenbaras, samtidigt som de moraliska dimensionerna gör sig alltmer påminda. Är den här verksamheten försvarbar och varför har den uppkommit?
Skaparen Joss Whedon har tidigare legat bakom den alltför tidigt avlivade science fiction-serien ”Firefly” (som jag sett om ett par gånger) och ”Buffy – vampyrdödaren” (som jag egentligen aldrig följt, men många andra uppenbarligen gjort). Även den här serien togs av banan tidigare än Whedon hade hoppats, men har ändå en sammanhängande storyline som binds ihop från början till slut (efter en något trevande startsträcka). I bärande roller syns bland andra Eliza Dushku (”Tru Calling”), Olivia Williams (från ”Sjätte sinnet” och Polanskis ”Ghost Writer”), Harry Lennix (”State of Play”, ”Matrix”-trilogin) och Tahmoh Penikett från ”Battlestar Galactica”.
Meningarna är delade om hur väl serien tog tillvara på sitt fascinerande ämne, men själv rekommenderar jag båda säsongerna till dem som gillar kombinationen av tjusig yta, högt tempo, ständiga överraskningar och ett mörkare underliggande stråk som skvallrar om en inte helt igenom optimistisk syn på människans förnuft och framtid. Allt är verkligen inte svart och vitt, utan mycket rör sig i en gråzon som vi själva måste bilda oss en uppfattning om. Som sagt, de allra första avsnitten av den första säsongen fungerar främst som uppvärmning och etablering av konceptet, innan Den Större Berättelsen kommer igång på allvar. Kanske klämmer de in för många detaljer och förvirrande dilemman längs vägen, men bättre spänna bågen och kräva något av sin publik än att göra allting så tillrättalagt det bara går, något som tyvärr gäller alltför mycket TV-dramatik idag.
*Ja, rubriken är parafraserad (eller till stor del stulen) från en svensk schlager, ”Högt över havet”, framförd av Arja Saijonmaa 1987. Credit where credit’s due.
