Identiteten är ett flytande tillstånd i ”Dollhouse”-världen. Jag har just tagit mig igenom seriens andra säsong på DVD och recenserat resultatet på russin där även den första säsongen nagelfarits tidigare. Grundförutsättningarna från början är att ”Dollhouse”, en underavdelning till ett mäktigt företag i läkemedelsbranschen erbjuder sina exklusiva klienter allt de kan önska sig av en tillfälligt projektanställd person genom att uthyraren förser sina fältarbetare med i stort sett skräddarsydda minnesbilder och egenskaper, samtidigt som annat raderas ut ur hjärnan. Bokstavligen blir ‘dockorna’ en ny människa för varje nytt uppdrag. Men efter hand kompliceras förhållandena och riskerna med den fantastiska tekniska landvinningen uppenbaras, samtidigt som de moraliska dimensionerna gör sig alltmer påminda. Är den här verksamheten försvarbar och varför har den uppkommit?

Skaparen Joss Whedon har tidigare legat bakom den alltför tidigt avlivade science fiction-serien ”Firefly” (som jag sett om ett par gånger) och ”Buffy – vampyrdödaren” (som jag egentligen aldrig följt, men många andra uppenbarligen gjort). Även den här serien togs av banan tidigare än Whedon hade hoppats, men har ändå en sammanhängande storyline som binds ihop från början till slut (efter en något trevande startsträcka). I bärande roller syns bland andra Eliza Dushku (”Tru Calling”), Olivia Williams (från ”Sjätte sinnet” och Polanskis ”Ghost Writer”), Harry Lennix (”State of Play”, ”Matrix”-trilogin) och Tahmoh Penikett från ”Battlestar Galactica”.

Meningarna är delade om hur väl serien tog tillvara på sitt fascinerande ämne, men själv rekommenderar jag båda säsongerna till dem som gillar kombinationen av tjusig yta, högt tempo, ständiga överraskningar och ett mörkare underliggande stråk som skvallrar om en inte helt igenom optimistisk syn på människans förnuft och framtid. Allt är verkligen inte svart och vitt, utan mycket rör sig i en gråzon som vi själva måste bilda oss en uppfattning om. Som sagt, de allra första avsnitten av den första säsongen fungerar främst som uppvärmning och etablering av konceptet, innan Den Större Berättelsen kommer igång på allvar. Kanske klämmer de in för många detaljer och förvirrande dilemman längs vägen, men bättre spänna bågen och kräva något av sin publik än att göra allting så tillrättalagt det bara går, något som tyvärr gäller alltför mycket TV-dramatik idag.

*Ja, rubriken är parafraserad (eller till stor del stulen) från en svensk schlager, ”Högt över havet”, framförd av Arja Saijonmaa 1987. Credit where credit’s due.