Stora och små lögner i hyllad serie

Nyligen avslutades den efter sju avsnitt. Om det blir någon fortsättning är osäkert och kanske behövs det inte. Stjärnspäckade miniserien ”Big Little Lies” på HBO med Nicole Kidman, Reese Witherspoon och Alexander Skarsgård i några ledande roller har fått viss uppmärksamhet i vår. Försiktigt uttryckt. Är den värd detta? Facit, eller i varje fall min egen recension, finns i alla händelser ute på russin.nu. Sammanfattning: Ja, serien är sevärd. Och lämnar efter sig en del att tänka på.

Bild: Laura Dern, Reese Witherspoon och Shailene Woodley knyter kontakter i ett tidigt skede av ”Big Little Lies”. Credit: hbonordic.com. 

Faderlig musikpoet filosoferar om livet, universum och allting runtomkring

Han har ett kluvet förhållande till religion. Och med kluvet menas komplicerat, inte minst på grund av uppväxten inom diverse olika samfundssammanhang. Nu blir han alltmer etablerad som en av de stora svårmodiga, men – vågar jag påstå – inte särskilt svårlyssnade singer-songwriters som synts på senare år. Själv fick jag nys om Father John Misty häromåret och har lyssnat en del på hans album ”I Love You, Honeybear” via Spotify. Där finns nu även uppföljaren ”Pure Comedy”. Och i samband med senaste släppet intervjuades Father John, civilt namngiven Josh Tillman, av Jan Gradvall i podcasten ”Gradvall”. Lite lagom sinnesvidgande, provocerande och tankeväckande – något mer än genomsnittligt i dagens kulturklimat. Rekommenderas. Alltså albumet och intervjun.

I förbifarten borde jag även puffa för samme Gradvalls program om gospel och dess inflytande på modern musik, där tre svenska artister från olika perspektiv ger sin syn. Det avsnittet sändes kring årsskiftet och jag hade tänkt nämna det då, men… Bättre sänt än aldrig. Oskar Linnros, Jonatan Johansson och Carola Häggkvist broderar ut sina respektive gospelinfluenser med referenser till allt från Aretha Franklin, Elvis Presley, Andrae Crouch och Kanye West.

Gradvalls podcast hittas bland annat via Sveriges Radios hemsida.

Dubbelt upp för Andrew Garfield

Han är het nu. Skådespelaren Andrew Garfield har landat några tunga roller senaste året och är nu aktuell både på biografer och i BluRay/DVD-upplaga. Det handlar dels om ”Silence”, ett drabbande drama av en viss Martin Scorsese om portugisiska missionärer i Japan under ett förföljelsefyllt 1600-tal. Berättelsen bygger på en roman av japanske författaren Shusaku Endo som i sin tur ska ha letat förebilder ur verkligheten. Själv såg jag den häromveckan och var ganska imponerad. Garfield har även huvudrollen i Mel Gibsons intensiva andravärldskrigsdrama ”Hacksaw Ridge”, om en vapenvägrare som trots hårt motstånd från militärmakten åker med till Okinawa och blir en osannolik hjälte på slagfältet. Också det byggt på verkliga händelser. Och med kopplingar till Japan. Och till temat konsekvenserna av stark religiös övertygelse. Och nyligen släppt på hyr- och köpfilmsmarknaden. Båda finns nu recenserade på russin.nu. Och rekommenderas!

Relaterat:

Recension av ”Hacksaw Ridge” på russin.

Recension av ”Silence” på russin. 

Hänt i veckan: Oanad oordning på Oscars-galan

Var det riggat? Var det ryssarna? Var det amerikanske presidenten själv som genom sina bulvaner fixade dubletter av kuverten för att förvirra prisutdelarna och hela publiken, som en liten demonstration av sin förslagenhet och förmåga till infiltration, likt en Don Corleone i ”Gudfadern”? 

Nej, nu var väl förklaringen något mer prosaisk och inte så potentiellt explosiv (eller underhållande). Det handlar alltså om en av veckans mer uppmärksammade kulturhändelser; Oscars™-galan som sändes natten till måndag svensk tid och slutade med lite lagom kaos på scenen. Vilken film hade egentligen belönats som årets bästa av juryn i Hollywood? Svaret visade sig till slut vara ”Moonlight”, en av flera nominerade filmer som jag själv inte kommit åt att se. Än. Allvarligt talat gäller det de allra flesta produktioner som hade chans på någon av de tyngsta och mest prestigefyllda statyetterna (ja, alla väger väl lika mycket rent bokstavligt, men…) i år. Ska ta skadan igen framöver, förhoppningsvis. Tillsvidare finns min sammanfattning av just Oscars™-galan ute på russin.nu.

 

 

2016 års bästa filmer – enligt russin.nu

Så har vi gjort det igen. Redaktionen för russin (där vi regelbundet recenserat nyare och äldre filmer sedan våren 2000) har röstat fram de bästa. Filmerna från 2016, alltså. Utgångspunkten är att de ska haft svensk premiär under det aktuella året. Det betyder inte sällan att vi får med ett och annat av de  prestigefyllda projekt som plockade hem Oscarstatyetter förra vintern. Och, ser man på, så blev det i år också. Hört talas om (eller sett) filmer som ”The Revenant”, ”Room” eller ”Spotlight”? Alla tre förekommer på våra individuella listor. Men vilken av dem hamnade överst i sammanställningen? Facit finns på russin. Ja, jag vet. Clickbait, kan det kanske kallas. Men jag kan ju inte gärna avslöja hela sanningen här? Flera av de nominerade filmerna finns för övrigt recenserade på sajten sedan tidigare. Exempelvis ”Spotlight”, som skickligt skildrar ett gäng reportrars jakt på sanningen om sexuella övergrepp inom katolska kyrkan i Boston, baserat på verkliga händelser för ett antal år sedan.

 

Källa: ”De bästa filmerna under 2016”, sammanställt av Johan Hultgren /russin 2016-12-31

Välkommen till västvärlden – var den nu finns…

westworld2016-james-evan-hboNågonstans ligger den, men exakt var? Ett resursstarkt företagskluster har sponsrat spektaklet och ett synnerligen excentriskt geni med potentiellt psykotiska personlighetsdrag har satt sin prägel på innehållet. ”Westworld” var en av det här allmänt kognitiv dissonans-framkallande årets emotsedda TV-följetonger, om inte annat av mig… Hur blev det? Nu har vi på russin publicerat inte mindre än två recensioner av resultatet, med två aningen särskiljande slutsatser. Men vänta ett tag, jag kanske borde säga något mer om premissen. I korta drag: handlingen tilldrar sig i en nöjespark dit förmodat finansiellt välförsedda gäster kommer för att roa sig i en artificiellt anlagd vilda västern-miljö som inkluderar flera mycket människoliknande varelser, framställda i ett avancerat laboratorium i anslutning till parken. Allt är strikt kontrollerat och inget kan gå snett, oavsett hur många vapen det än viftas med och hur många olika scenarier som teoretiskt kan utspelas under ett vanligt dagsverke. Fast det är klart att inte allt är under kontroll. Det är för övrigt inte glasklart vem som egentligen har den yttersta makten att bestämma som kan och får hända. I rollerna syns bland andra Thandie Newton, Evan Rachel Wood, Jeffrey Wright och Anthony Hopkins. Serien produceras av amerikanska HBO och sändes i Sverige via HBO Nordic, där alla avsnitt ur den första, nu avslutade, säsongen finns tillgängliga för prenumeranterna. Eller abonnenter, eller vilken terminologi som egentligen gäller numera.

Våra sägenomstörtande recensioner finns alltså på russin.nu. Mer basfakta finns på Internet Movie Database. 

Bild: James Marsden och Evan Rachel Wood samspråkar på prärien i ”Westworld”. Credit: hbonordic.com.

Planeten Jorden – inte längre så självständig som vi tror?

För 20 år sedan blev ”Independence Day” en filmsuccé i rekordformat, med fyllda biosalonger världen över. I somras släpptes en senkommen uppföljare och resultatet blev väl… Sådär. Nu är den aktuell på DVD och BluRay och förra veckan såg jag den själv. Mer kött på benen om själva filmen finns i min recension på filmsajten russin. Men som ni kanske märkt har det hänt en del annat i världen dessa skälvande sista veckor. Några kompletterande funderingar tillkom liksom av bara farten denna omskakande novembermånad som tillfört vår verklighet mer surrealism än man riktigt mår bra av.

Den amerikanska presidenten i ”Independence Day: Återkomsten” är en kvinna, något som inte är så revolutionerande på film och som många av oss trodde var på väg att inträffa i verklighetens aktuella amerikanska val. Så blev det alltså inte. Vilket leder vidare till en del andra oblida associationer, kanske mer intrikata än vad filmen förtjänar. Jag menar, ponera följande scenario: De. Är. Redan. Här. Sakta men säkert har de tillskansat sig strategiska positioner för att skaffa sig ett reellt inflytande och kunna konspirera för totalt maktövertagande. Visst borde vi ha sett detta tidigare? Den där lille tomten i Nordkorea. Den paranoide och lättstötte narcissisten i Moskva med sin syskonsjäl i Turkiet (jo, de ger intryck av att bråka ibland, men det måste vara en listigt anlagd rökridå). Förmodligen den numera avpolletterade men förut förvånansvärt framgångsrike mediemagnaten och tidigare landsförföraren nere i gamla Rom. Fler kandidater kan definitivt tänkas ingå i klubben – och så nu. Mannen med den malplacerade morotsfärgade manen, på väg mot Washington. Sammantaget, den ultimata bekräftelsen på summan av alla science fiction-scenarier. De försöker egentligen inte ens förställa sig eller dölja sig bakom några masker längre. Vi är numera helt utlämnade åt deras godtycke. Och de har inte ens behövt sätta in de där gigantiska moderskeppen för att visa vem som bestämmer.

Så, utöver alla övriga brister presenterar väl ”Independence Day: Återkomsten” trots allt en lite överdrivet optimistisk syn på vår förmåga att genomskåda och göra aktivt motstånd mot det fientliga företagsövertagandet från yttre rymden. Kanske den illustra arten homo sapiens väljer att försvinna tyst och diskret in i natten i alla fall…

Spännande om sanningsläckande i ”Snowden”

Premiären har dragit ut på tiden. Men ämnet fortsätter vara aktuellt. Och nyligen släpptes till slut ”Snowden” ut i full frihet. Filmen, alltså. Huvudpersonen i den, övervakningssamhällesavslöjaren Edward Snowden, fortsätter vara fast i Ryssland. Eller vilken hans exakta status egentligen är. Visselblåsaren vistas i alla fall där och har svårt att ta sig någon annanstans på grund av indraget pass och andra små pikanta juridiska detaljer. En del av detta tillstånd kommenteras i filmen, som följer honom från rekryt i amerikanska militären över den snabba karriären inom underrättelseorganen CIA och NSA, de upptäckter han gör längs vägen och vad dessa leder fram till för hans del. Oliver Stone har regisserat – och om hans filmer brukar det finnas delade meningar. Själv gillar jag dem oftast, så även den här. Min recension finns på russin.nu, där även en del av Stones tidigare verk recenserats, exempelvis ”Salvador”, ”JFK” och ”Savages”.

Systrarna Bennet som zombieslaktare – nu på hembio

Nästan på dagen fyra år sedan. Då recenserade jag boken ”Stolthet och fördom och zombier” här. Amerikanske (jo, faktiskt!) författaren Seth Grahame-Smith hade gett sig på att kombinera Jane Austens romansklassiker ”Stolthet och fördom” med – ja, zombier. Den var ganska rolig, tyckte jag. Och kanske stoff till en film? Jag spekulerade en smula om den möjligheten och tidigare i år kom filmversionen. Nu finns den på ute på BluRay och DVD och jag tog chansen att se den. Samt skriva några rader på russin. Resultatet har inte riktigt samma rikliga rolighetsfaktor som boken, men den är sevärd om så inte annat än för att kunna jämföra bok och film. Eller för att förlusta sig med några av de mer brutala baltillställningar som filmhistorien bjuder.

 

Ännu en massiv målgång i ”Game of Thrones”

Varför nöja sig med en recension av samma populärkulturella fenomen när man kan släppa två på en gång? Ja, nu talar vi om den där serien igen. Den, vars sedvanligt spektakulära säsongsavslutning tilldrog sig i början av denna vecka. Nu var det sjätte varvet av – just det – ”Game of Thrones” – som gick i mål. En räcka med tio avsnitt som tidigare föregåtts av fem andra lika långa säsonger. Av en händelse finns även dessa recenserade av oss på russin. Hur bra var den senaste vändan då? Läs och begrunda. Innan vintern kommer…