nyhetskommentar

Final med favoriter i repris – medan Brasilien är i kris

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion, sportreferat , , , , ,

30 utslagna. Två kvar. Och vi har sett dem drabba samman förr i finalsammanhang. Tyskland och Argentina. 1986 med Argentina som vinnare, fullt välförtjänt med en Maradona i toppform mot ett Västtyskland (vi ska väl vara noga med den distinktionen) som mer eller mindre snubblat sig fram till final, enligt mina erkänt subjektiva minnesbilder. Fyra år senare var rollerna omvända. Los albicelestes gick på kryckor och briljerade inte direkt med något skönspel men lyckades hålla 0-0 fram till slutminuterna när de mer kreativt orienterade västtyskarna tilldelades en tveksam straff och tog hem bucklan.

Nu smäller det igen. Men vem hade väntat sig att tyskarna så fullständigt skulle förinta värdlandet, så gruvligt att mittfältsmotorn Schweinsteiger närmast bad om ursäkt för 7-1:an efteråt. Nu missade jag direktsändningen på grund av dels lite dålig koll på tiderna och en del annat semesterflängande i södra Texas. Däremot följde jag flera diskussioner och post mortem-analyser på kanaler som ESPN och Fox Sports, där både studioankare och gamla storspelare som Michael Ballack häpnade över brassarnas naiva rusande rakt in i den germanska fällan och deras alltför snabbt hängande huvuden. Dagens drabbning mellan Holland och Argentina (som också träffat på varandra i klassiska clincher förut) var något helt annat; två taktiska och försvarsstarka uppställningar där ingen gav något gratis. Följaktligen gick det till straffar, där holländarnas förmåga att få marginalerna på sin sidan kom till en ände. Jag har ju av någon anledning hållit Argentina som favorit till VM-titeln under en tid, utan att de briljerat offensivt, men samtidigt gör de väldigt få misstag. Ändå måste givetvis tyskarna gälla som favoriter i finalen, en final som blir en kamp mellan kontinenter. Kanske en nödvändig komponent för att uppehålla maximalt globalt intresse, även om arrangörslandet fortfarande befinner sig i chocktillstånd och troligen lär gå igenom en längre depressiv fas efteråt.

Vad är det förresten med tyskarnas urladdningar mot portugisisktalande länder i turneringen? Sina riktiga överkörningar har de reserverat för vanligtvis värdiga motståndare som Portugal och Brasilien, medan de haft mest problem med afrikanska lag (Ghana och Algeriet). Någon glasklar analys, någon, någonstans?

Favoriter faller oftast inte: Förutsägelser inför VM-kvarten

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat ,

IMG_7291

24 lag är ute ur leken. Åtta återstår. Så här dags brukar antalet rejäla överraskningar vara ganska begränsat. Kanske två eller tre landslag som ingen riktigt räknat med. Högst. Och utfallet av åttondelsfinalerna i fotbolls-VM (för det är naturligtvis vad det handlar om) blev att samtliga gruppsegrare från första vändan tog sig vidare. Men nästan alla fick lida sig fram till där de är nu…

Några noteringar i korta drag:

Mest väntade kvartsfinalister, det vill säga de som knappast kunnat åka hem redan nu utan att riskera rullas i tjära och fjädrar av rosenrasande pöblar som kräver räfst och rättarting: Tyskland (som tvingades till förlängning av Algeriet); Brasilien (vars straffdrama mot Chile jag tyvärr missade); Argentina (som hölls mållösa av Schweiz fram till de sista minuterna av förlängningen och sedan räddades av stolpen). De kan pusta ut, för tillfället…

Favorittippade men ofta ojämna från mästerskap till mästerskap: Frankrike (som kunde ha snubblat över ett Nigeria med lite mer precision i avsluten); Holland (som räddades av stark slutforcering och Arjen ”I would like to thank the Academy” Robben på tilläggstid mot Mexiko).

Up-and coming: Belgien utmålas som havande en gyllene generation, men har egentligen inte glänst i turneringen så här långt. Nu är det ändå här, efter en holmgång mot ett USA vars attityd och lagmoral man måste beundra. Colombia har vunnit många hjärtan och redan nått sin största fotbollsframgång någonsin (väl?). Men nu möter de värdlandet Brasilien och lär ha många starka krafter emot sig…

Och så den stora skrällen: Costa Rica. De som absolut ingen, vad jag vet, hade räknat med som överlevare efter gruppspelet. Inte jag heller. Men det är sådant som livar upp.

Just när utslagsmatcherna kommer igång, brukar målfabrikationen sjunka och små marginaler avgöra. Åtminstone känns det så. Och det traditionellt stora lagen har oftast marginalerna på sin sida, eller det speciella spelgeni som slår till och gör hela skillnaden när födslovärkarna är som värst. I år kan det handla om en Neymar, en Messi, en Benzema eller… Robben. I semifinalerna finns det sällan plats för mer än en riktig outsider. Om ens det. 1994 var ett undantag med Sverige och Bulgarien som utmanare till Brasilien och Italien.

Med detta som bakgrund, några spekulationer om vilka fyra som blir kvar efter nästa vända:

Tyskland brukar inte vika ner sig när de kommit så här långt och är favorit mot Frankrike. Men jag har gärna fel.

Brasilien har hemmastödet och en press på sig att prestera som alltså Colombia har att konfrontera, och i slutändan troligen får kapitulera inför. Men jag har gärna fel.

Holland tar sig an Costa Rica och har nu allt favoritskap över sig. De lär ha psyket och disciplinen för att klara det. Men, jag har gärna fel…

Argentina har knappast överväldigat någon och ser ofta ovanligt fantasilösa ut. Men de har en Messi. Och Belgiens VM tar trots allt slut här. Men, jag blir inte bedrövad om jag får fel där heller…

Notering och hemmasnickrad hypotes om de europeiska lagen som gått längst i turneringen: Holland, Frankrike, Belgien, Tyskland och även Schweiz har lag sammansatta med, enkelt uttryckt, fler invandrare (i första, andra eller kanske tredje generationen), alltså en större etnisk och kulturell mångfald eller vad vi nu vill kalla det, än exempelvis Italien och Spanien som båda misslyckades i år. Betyder det här någon form av ökad dynamik och flexibilitet, variation i spelet och överhuvudtaget fler olika spelartyper som kan vända matcher eller spelmönster? Har det betytt någonting alls? Diskutera!

Spanien, ja. För bara två år sedan hyllades de som världens kanske bästa landslagsgeneration genom tiderna efter finalkrossen mot Italien i EM. Nu plockades de isär av motståndarna och betraktas redan som alltför otidsenliga. Det svänger fort i de här sammanhangen. Men de lär komma igen…

 

Bildmaterial: Mexikanska fans följer matchen mot Kroatien på storbildsskärmar i centrala Mexico City. Foto: J. Lindahl

Flygande holländare mexikansk mardröm

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , ,

Minuterna före maximal eufori förvandlades allt till melankoli för miljoner mexikaner. Ett holländskt svanhopp blev en svanesång för de gröntröjade ättlingarna till azteker, maya och en uppsjö andra etniska influenser, ett landslag som aldrig tycks komma längre än just åttondelsfinal.

Någonstans strax söder om den långa gränsen mellan Amerikas förenta stater och Mexikos förenta stater. Här har jag nu tillbringat ett par dagar efter en inledande runda i den aldrig sovande miljonmetropolen som utgör det här landets huvudstad. Här är vi främst för semester och för att hälsa på min frus familj. Om dagarna i Mexico City finns en del att berätta, som får komma vid ett senare tillfälle när jag hinner ladda upp ackompanjerande bilder. Om VM har jag hittills levererat ett par rapporter på engelska på min systerblog Yemenity2010. Nu har jag äntligen samlat ihop mig till en lägesrapport även på modersmålet.

Nämnvärt hittills är besöket I Mexico Citys historiska centrum, där vi såg delar av förra matchen mot Kroatien på storbildsskärmar och sedan såg folkets firande vid ett annat historiskt monument, Självständighetsängeln, i rak men kanske inte så poetisk översättning

Länge, länge idag kring lunchtid här i Mexiko såg det ut som om landets representanter i Brasilien skulle  kunna eliminera de holländska favoriterna efter ett magnifikt mål av Giovanni dos Santos. Och man kunde ana att förbundskapten Herrera skulle kunna få en löneförhöjning. Han är tydligen den lägst betalde av alla kolleger i detta VM. Men till slut kunde inte ens heroiske målvakten Ochoa och det ramstarka försvaret i sin helhet stå emot den ökande holländska anstormningen, krönt av ett snyggt precisionsskott efter hörna. Och så den där högst tveksamt dömda straffen efter Arjen Robbens eleganta störtdykning i straffområdet på tilläggstid. I efteranalyserna på mexikansk TV har missnöjet med domslutet visst vädrats, men samtidigt konstateras i regel att mexikanska laget själva tappade koncentrationen på slutet och begick taktiska misstag som fällde dem efter en stark insats under större delen av matchen. Grymt, som för flera andra lag i detta VM. Ecuador, som i princip förverkat sina chanser efter de sista sekundernas snabba spelvändning av Schweiz redan i första matchen. Schweiz! Nej, de lär åka ut med huvudet före i åttondelen mot Argentina, eller?

Trevligare överraskningar är att Colombia lyckats slå sig fram till kvartsfinal med ett konstruktivt attackspel. Och givetvis Costa Ricas kavalkad av sensationella skalper, senast straffavgörandet mot Grekland idag, som jag tyvärr missade. Men jag är glad att grekerna är utslagna. Inte precis världsfotbollens verkliga charmlag…

Frankrikes återuppståndelse efter några svåra år är också en uppenbarelse. Så här underhållande och kreativa har de väl inte varit på den här sidan millennieskiftet. Samtidigt består överraskningslaget Algeriet tydligen till stor del av spelare födda i Frankrike, men med algeriska rötter.

Här i norra Mexiko är värmen just nu tryckande och luftfuktigheten hög. Lättare att andas med hjälp av fläktar och air conditioning. Men fortfarande kan man anta att flera miljoner medborgare sucka djupt snarare än andas lätt och ledigt under ytterligare ett par dagar. Fotbollsfesten kunde ha fått fortsätta för deras del fram till mitten av juli. Nu gick det som brukar, men man kan inte säga annat än att de föll med flaggan i topp. Arjen Robben, han å andra sidan är ett fall för sig. Inte bara som anfallare i världsklass, utan även som skådespelare…

Snygg show. Logisk utgång.

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , ,

Skogsråstilen gick hem. En väntad vinnare håvade hem vandringspriset över bron från Malmö och återigen var Sverige en lämplig plats för våra grannar i Danmark att meloditävla på. 

Själva finalen följde jag främst via bilradio på väg från Örebro till Lidköping efter en aningen osannolik musikalisk reunion i mindre skala (men kul för oss inblandade i alla fall). Mer om den vid senare tillfälle. Efter att mer eller mindre koncentrerat ha synat semifinaler och reprisen av finalen på SVT dagen efter, lägger jag inte in några mer allvarligt menade protester mot resultatet i stort. En dos lagom kalibrerad nordisk etno (med oväntat gästspel av kapten Apollo från ”Battlestar Galactica” på piccolaflöjt) ledde till en trots allt rätt komfortabel seger för gladporrens och bröderna Laudrups fosterland. Jag gillade även Ukrainas ”Gravity” mer och mer efterhand, liksom den ryska världsförbättrarballaden med tävlingens kanske klockrenaste röstresurser. Dessutom holländska Anouk med sin strama disciplinerade 60-talsinspirerade ballad och Belgien för ungefär samma egenskaper i en annan genre, alltså stramhet och disciplin, på dansgolvet.

Jag kan respektera intentionerna med något så extremt excentriskt som Rumäniens operaskolade falsettekvilibrist, men blev inte direkt uppfylld av lyckorus av att lyssna på det. Däremot kunde Frankrike fått betydligt mer belöning för sin utpräglade franskhet och dramatiska utspel. Men just markerad franskhet har inte varit en tillgång på länge när det ska röstas i de här sammanhangen.

Sveriges 14:e-plats var följdriktig. Man kan inte leva bara på uppdaterad joddlingsteknik, två ackord och en glad uppsyn hur långt som helst. Inget fiasko eller fullständig förnedring efter en del sympatiröster från grannländerna. Ett trevligt men tandlöst bidrag landade lagom bekvämt mitt i fältet ungefär där det hörde hemma.

Av de länder som slogs ut i semifinalerna reagerade jag mest på Israels fall. Deras medverkan omgärdades (som vanligt, får man väl säga) av speciella säkerhetsåtgärder och politiska diskussioner, sådana som i någon mån alltid uppstår kring tävlingen även om det är meningen att den ska skapa förbrödring och europeisk enhet (med en bred definition av Europa). Rent musikaliskt, i det eleganta sobra balladfacket, var deras bidrag i alla fall värt ett bättre öde.

Avslutande kortkommentarer: Öppningsnumret av levande legendarerna Björn och Benny i samarbete med någon yngre förmåga som tydligen uppskattas högt på sina håll, var väldigt snyggt med bekanta harmonier som skapade en värdig inramning till inmarschen från de medverkande länderna. Och Petra Mede frossade i svensk självdistans och gjorde det oftast på ett underhållande sätt.

Mer detaljer här från arrangerande SVT.

För övrigt: I detta nu kontrade ett tillbakapressat Tre Kronor in 3-1 i VM-hockeyfinalen mot turneringens positiva överraskning Schweiz, en bit in i tredje perioden. Så kanske vinner vi också någonting den här helgen. Fortsättning följer…

Svenska nyord – nästa exportvara?

yemenity2010 nyhetskommentar , , ,

Ordet ‘ogooglebar’ har hastigt och plötsligt ett hett samtalsämne, inte minst för att ett visst företag i hightechinformationsförmedlingstjänsterochgentjänsterbranschen tydligen haft synpunkter på dess blotta existens. Men vi svenskar är uppenbarligen också ganska bra på att skapa nya ord – vi kan ju faktiskt sätta samman nya kombinationer nästan i all oändlighet i stället för att synda med svårsmälta särskrivningar – vilket uppmärksammats i den amerikanska tidskriften Atlantic.

Där vill skribenten Megan Garber ogooglebart, ursäkta, omedelbart importera det här omdiskuterade nyordet från oss. Och visst är de välkomna att göra det, eller? Men Garber nöjer sig inte med det. Hon listar ett antal andra verbala kreationer som engelskan skulle kunna låna och frisera om en smula från just svenskan.

Ur urvalet: Bloggbävning, som av Atlantic-reportern definieras som ”processen där ett ämne exploderar i blogosfären och sedan plockas upp av andra medier” (min något fria översättning). Den praktiska innebörden av det redan nämnda ogooglebar illustreras enligt Garber i en engelsk meningsbyggnad lämpligast med frasen:

– I’m going on a date tonight, but he’s totally ogooglebar! What are the odds he’s an axe murderer?

Fulparkerare är ett annat ord passande för import i engelskan, liksom mobildagis, trädmord och påhittet att kalla en iPad för padda. Och visst förstår man att semantiska samboförhållanden som attitydinkontinens, åsiktstaliban och nakenchock fascinerar omvärlden. Eller åtminstone utvalda publicister i delar av den…

Related articles

Från frank soul till första hjälpen – Musikåret 2012 enligt Aftonbladet

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , ,

Många namn är nya men gamla gubbar lever än. Under den senaste veckan har jag försökt plöja igenom några av de bästa-listor som publicerats i olika kategorier och inte minst på musikområdet, inte minst för att inse vad jag har missat (eller helt enkelt inte förstått storheten i). Aktuellt exempel: Aftonbladet släppte sina synpunkter den 28 december och sex stycken skribenter ger sex ganska skiftande perspektiv, delvis beroende på vilka genrer de normalt sett specialiserar sig på. Tio i topp gånger sex ger alltså… 60 skivor, i vilken fysisk eller digitalt komprimerad form de nu än har sålts. Dessa 60 har i alla fall en sak gemensam: Jag har inte hört någon av dem i sin helhet.

Mest frekvent förekommande är soulsångaren Frank Ocean vars album ”Channel Orange” tronar högst på två av AB-kritikernas rangordningar, svenska systrarna i First Aid Kit som landat lite längre ner på tre av listorna med ”The Lion’s Roar” och den inte precis purunge soullegendaren Bobby Womack. 68 år gammal har han med den talande titeln ”The Bravest Man in the Universe” slagit sig in på två av de här listorna, liksom engelska stjärnskottet Michael Kiwanuka och hiphoparen Kendrick Lamar. Det är väl den trenden som är tydligast i sammanhanget i så fall. Soul-R&B-hiphopfältet anses uppenbarligen generellt vara det mest fruktbärande just nu av de spekulerande snillena på Sveriges största tidning just nu.

Och alla dessa nämnda artister kan säkert vara värda mer av min uppmärksamhet. Mest intresserad är jag annars av ”Clockwork Angels” av kanadensiska kultrockarna Rush som hållit igång i över fyra decennier (och som jag heller inte lyssnat särskilt intensivt på, men ibland inser att jag borde kunna uppskatta). Liksom ”Romantiken” av och med Tomas Andersson Wij och ”Tempest” med Bob Dylan, apropå världstillvända veteraner. Dessutom: när brittiska Bat For Lashes jämförs med Kate Bush lystrar jag givetvis till och lägger en minnesnotering i i mitt inre kartotek, där det förhoppningsvis inte helt försvinner bland all annan osorterad bråte.

Källa: ”Plattat & klart – de var bäst i år” av Joacim Persson, Tara Moshizi, Håkan Steen, Markus Larsson, Mattis Kling och Per Magnusson / Aftonbladet 28 december 2012

Rättelse: Russell rekommenderar…

yemenity2010 nyhetskommentar , , , ,

Apropå den ständigt förändrade listan (eller listorna) kring vilka kända personer som rapporteras rekommendera någon av de amerikanska presidentkandidaterna inför valet den 6 november, så hade jag tidigare hittat (mycket kortfattade) uppgifter om att Russell ”Gladiator” Crowe skulle vara en av Romneys uppbackare och återgivit dem i ett eget inlägg nyligen. Det motsägs av några twitter-kommentarer nyligen, där skådespelaren tydligt tar ställning för Obama med ord som ”America måste fortsätta den globala medvetenhet som Obama har satt igång”. Politico återger också en del arga svar som kommit efter de inläggen. För övrigt har även terroristjägaren Jack Bauer, ursäkta hans alter ego Kiefer Sutherland också officiellt uttalat stöd för den nuvarande presidenten under en radiointervju i USA. Obama blev president på grund av sina idéer i en tid när han behövdes – och det gör han fortfarande, förklarar Sutherland i ett citat som finns tillgänglig på bland annat hemsidan för radiostationen 98 Rock. Hela intervjun finns också att tillgå på nätet via Soundcloud. Däremot har gamla muskelrockaren Meat Loaf ställt sig på scen ihop med Mitt Romney och gett honom sin välsignelse, noterat av exempelvis Dagens Nyheter.

Medicinskt experiment bakom miraklet?

yemenity2010 nyhetskommentar ,

Några dygn senare undrar jag fortfarande. Hände det verkligen? Antagligen inte. Chansen att det ska kunna hända är ju, för att travestera Tage Danielssons Harrisburg-monolog, ”försumbar”. Det går helt enkelt inte att hämta in ett fyramålsunderläge i fotboll. På en halvtimme. Mot Tyskland. I Tyskland. Efter en monumental mangling i första halvlek och en hel nation (eller åtminstone en halv) resignerat suckande, ‘ja ja, vi siktar in oss på nästa match i vår och en andraplats i gruppen, i bästa fall. De här drivna deutsch-boysen är helt enkelt ett nummer större’. Och så lyckas nyinsatte Källström med ett inlägg och Zlatan med en nick. Ett olycksfall i arbetet för hemmalaget och lite, lite återvunnen värdighet för Sverige. Det kanske inte blir en klassisk katastrof i alla fall. Inte tvåsiffrigt. Själv hade jag så dags twitter-sarkasmerat om att Bosse Hansson kunde vara en möjlig inhoppare för att få in mer rutin i laget…

Men uppenbarligen kan ett mer slumpartat mål som Lustigs snabba uppföljare och reducering till 4-2 göra även självsäkra värdsklasspelare en aning nervösa. De tappade spelet, hade lämnat över initativet och kunde inte ta tillbaka det. Faktum är ju att svenskarna inte bara skakade fram tillräckligt många chanser för att till slut kvittera, utan hade ett par lägen till att komma dithän tidigare. Nu är det faktum att det dröjde ända till slutsekunderna bara symtomatiskt för matchen och gör upplevelsen ännu större i minnet. För där kan den här fullkomligt sinnesvidgande  drabbningen stanna längre än det mesta man sett i sportens värld, någonsin.

Teorier? Stora snillen försöker förklara varför det hände. Jag har bara en till hypotes att pröva; kan det hela ha handlat om ett experiment med inblandning från läkemedelsbranschen? Säg att ett av de stora bolagen med säte i, säg Schweiz, fick för sig att dopa hemmalaget i den första halvleken och gästerna i den andra för att se hur det slog ut – med eller utan spelarnas vetskap? Och vad var mirakelmedicinen i så fall? Red Bull spetsad med en ny form av centralstimulerande hybrid sammansatt av substanser som inte provats ut fullständigt och därför inte kan klassas som lagliga ännu? Som sagt, det är det bästa alternativa scenario jag kan erbjuda. Eller bästa, kanske snarare minst upplyftande men minst försumbara förslaget…

…efter en match där jag efter en timmes trubbel tänkte att ‘synd att jag faktiskt är så intresserad av fotboll – livet skulle vara mer avslappnande utan’. En halvtimme senare tyckte jag, liksom förmodligen flera andra som sett förvandlingen, synd om dem som inte är det. Intresserade.

Det som redan dubbats till ”bragden i Berlin” har uppmärksammats även av brittiska tidningar (”Swede it and weep” vitsade The Sun, ”troligen den mest osannolika matchen under hela kvalspelet” spekulerade The Independent) liksom av gamle stjärnan Gary Lineker som uppdaterat sin gamla devis om att fotboll alltid slutar med tysk seger. Erik Hamrén erkänner att matchen började som en ren utskåpning och en psykolog ser lärdomar att dra av det som hände på planen. Tyska tidningar å sin sida talar om ”vansinne”. Och vad ska de säga? Nu har de och de tyska spelarna väl ett drygt halvår på sig till nästa kvalmatch att grubbla över hur det kunde börja så utomvärldsligt och sluta så uruselt. Ett långt halvår, kan man tänka.

The Mourning After…

yemenity2010 nyhetskommentar , ,

Zlatan fick fel. Det blev stolpe ut – igen. Tydligen årets trend för det svenska landslag som under Erik Hamréns ledning genomgått en ansiktslyftning offensivt, men inte alltid täpper till bakåt… Men det där har mer vetande personer redan hunnit älta några varv offentligt, inte minst under de nattliga timmar som förflutit sedan ännu en svensk medaljdröm krossats. Om de flesta av oss nu hade en sådan. Möjligheten att avancera från det här gruppspelet fanns i alla fall, eftersom de två lag vi nu förlorat mot egentligen inte varit så mycket bättre. Just det, egentligen, igen. England är av tradition charm- och ganska fantasilöst men ibland effektivt och igår lyckades de tillräckligt med det senare för kamouflera de två andra svagheterna.

Att jag sedan Tipsextra-tiden har Manchester United som engelskt favoritlag och att det var Uniteds underbarn Danny Welbeck som avgjorde hör inte hit just nu. Igår representerade han fienden. Och fienden hade flyt. Om de fortsätter få stolpe-in-syndromet på sin sida och dessutom får fart på den tidigare avstängde men till nästa match tillgänglige Wayne Rooney igen så kan de gå oförskämt långt, på ren vilja och vinnarinstinkt. Men ta hem hela EM? Efter Frankrikes fasta framträdande mot Ukraina är det väl snarare de som kan hota Spanien och Tyskland om titeln, som styrkeläget ser ut just nu. Men sådana förhållanden brukar som bekant förändras med turneringars gång.

Själva ska vi nog trots allt låta Hamrén försöka få mer ordning på sin vision för svenska landslaget. Firma Lars-Tommys första mästerskap år 2000 var ju heller ingen direkt succé. ‘Det är bara ett spel’ – ja, ni vet. Fotboll är ett spel. Men det är inte så bara. Idrott går ut på engagemang och nu är tid för sorg och sympati för fallna kämpar en stund. Särskilt för Olof Mellberg, som höll på att nästan egenhändigt välta de stolta men i eget straffområde synligt sårbara storbritannierna över ända med sitt ett-och-ett -halva mål. Synd, på många sätt. Även för att britterna nu kan spela på resultatet mot Ukraina. Visst hade det varit mycket roligare att se dem piskade att vinna mot hemmanationen, som fortfarande har hopp om avancemang men för detta måste slå hål på Cruel Britannia och inte släppa till som… Sverige.

Mer om matchen ur olika vinklar enligt Al Jazeera English, brittiska tyckare och matchstatistik på BBC. DN-krönikören Johan Esk hävdar att Hamrén har en framtid på posten och kollegan Mats Olsson på Expressen hyllar inställningen mot England i en ”märklig match” mellan ”två lag som sköt från höften”.

Talande titlar – eller?

yemenity2010 nyhetskommentar , , ,

Titlar. De har betydelse. Harrison Ford lär ha sagt att ”Döda poeters sällskap” var så svårsålt det gick att komma på filmtitelfronten. Enda steget neråt i kommersiellt hänseende skulle i så fall vara ”Döda poeters sällskap – på vintern”. Ford hade själv dessförinnan gjort några av sina bästa rollprestationer för regissören till sagda film, Peter Weir. För ni minns väl ”Vittne till mord” och ”Moskitkusten”?

Nu har tydligen en brittisk boksajt, The Bookseller, utlyst en tävling för kufiska boktitlar. Enligt Svenska Dagbladet finns en del verkliga guldkorn bland de nominerade alstren; som ”Den stora penispaniken i Singapore” och ”Hundra år av bottenskrapande i Bristolkanalen”. Vem kan motstå sådana charmoffensiver från utgivarna? Eller vad sägs om ”Herr Andohs dagbok från Penninerna: En japansk könsbestämmare av kycklingar i Hebden 1935 minns”, skriven av Koichi Ando, som tillbringade en tid i Yorkshire med att lära britterna röna ut rätt kön på just kycklingar. Det påminner mig i sin tur om ett par år i slutet på 1970-talet, då min familj bodde i ett sovsamhälle utanför Linköping och hade två japanska familjer som grannar. Anledningen till att dessa flyttat till Sverige var tydligen att fäderna hade just den uppgiften på något företag, men det förstod jag inte förrän långt senare. Fanns sådana jobb ens på kartan när man var i lågstadieåldern?

Apropå boktitlar som tar priset i ett eller annat avseende så anser tydligen arrangörerna av tävlingen att ”Cooking with Poo” är en riktig höjdare. Den är författad av thailändskan Saiyuud ”Poo” Diwong som är matlagningslärare. I hennes hemland betyder poo inte samma sak som på engelska, kan tilläggas. Så… den här lilla nyheten provocerar givetvis fram frågan om vad jag själv har för extraordinära titlar hemma i hyllorna? Eller åtminstone moderat munterhetsframkallande, medvetet eller inte. ”But I’m Swedish – och 58 andra nyfikna nedslag i exotiska miljöer såväl långt hemifrån som runt knuten” av Johan Tell, utgiven av Vagabonds förlag 1999 är ju nämnvärd, men troligen för självmedvetet roande för att platsa i en tävling som den ovan nämnda. Detsamma gäller väl romanen ”Ingen tobak inget halleluja” av Eric Lundqvist från 1956 (återutgiven 1984).

Till de mer mystifika titlarna jag hittar i mina gömmor torde höra ”Till de kvar lämnade”, som jag snappat upp i samband med någon loppmarknad i kyrkliga kretsar en gång i tiden. Det är en relativt rak översättning av originalets ”To Those Who Are Left”, publicerad av Hart R. Armstrong anno 1949. Den svenska upplagan är ett tunt häfte på cirka 50 sidor med chockorange omslag, och de lovande inledande fraserna ”Du har blivit kvarlämnad! Du undrar vad det är som har hänt!”. Utgångspunkten är att skriften ska kunna hittas på strategiskt åtkomliga platser av släktingar och vänner som inte fått följa med upp under det bortryckande, eller på engelska Rapture som ingår i en del teologiska tolkningar av kommande tidevarv. Det vill säga, de sant troende kommer att försvinna från jorden, medan resten blir kvar och får det ganska jobbigt. Hoppet är dock inte helt ute, för dem som inser att de hamnat i den ondes våld men att det finns en andra chans att nå himlen om man står emot trycket från den nya onda världsregeringen. Ungefär. Konceptet blev senare en succé, åtminstone i USA, genom romansviten ”Left Behind”. Böckerna har jag fram till nu inte ansett det mödan värt att läsa, men som frikyrkofostrad och filmfreak såg jag det för några år sedan som ett litet forskningsprojekt att se de tre filmer som byggts på böckerna. Jag var väl kort sagt lindrigt imponerad, men recensionerna finns i alla fall på russin.nu.