Traditionella medier tar täten i tyngre tider?

Förtroendet för så kallade traditionella medier (eller som det också heter ibland, ‘gammelmedier’) diskuteras ofta. Inte minst i vårt land i samband med antingen överdrivna eller obefintliga häxjakter på politiska partiledare, beroende på vem som uttalar sig i ärendet.

Nu hävdas med utgångspunkt från en undersökning av en PR-byrå, att sagda förtroende faktiskt ökar. Närmare bestämt med åtta procentenheter under fjolåret, rapporterar Medievärlden. Tydligast blir den uppmätta ökningen när det handlar om nyheter från etermedierna (radio/TV), liksom dagstidningar och tidskrifter. Mer detaljerade siffror kan studeras i deras sammanfattning av resultatet. Medievärldens Axel Andén anger några tänkbara förklaringar, som att vi rör oss i oroliga tider, då ”de traditionella medierna blir en fast punkt i en vacklande värld”. Dessutom att nyhetsförmedlingen fick ett lyft under 2011, exempelvis i samband med den så kallade arabiska våren. Enligt Andéns analys känner också redaktionerna av den pågående granskningen från inte minst sociala medier och känner behovet av att göra ett bättre jobb. Och när det slår slint, har till exempel tidningarna blivit mycket tydligare med att publicera rättelser och kritik mot dem själva. Dock bör man se upp med att inte tappa ”det maktkritiska och granskande perspektivet när de minskar de redaktionella resurserna” menar Andén. Då kan det gå utför med förtroendet igen.

Jo, det är en sak jag upplevt på senare år när jag senast sysslade med dagstidningsjournalistik på betald arbetstid (vilket jag inte gör just nu); det är mycket av vinstmaximeringsperspektiv som gäller i den branschen och ägarnas ideal verkar vara att få så mycket gjort som möjligt med så få anställda som möjligt. Ett förhållande som delvis har att göra med internets utveckling och osäkerhet kring hur man egentligen lyckas med lönsamheten i det nya sköna medielandskapet. Själv uppskattar jag mycket av de nya möjligheterna som växt fram och den demokratiska dimensionen i att fler kan göra sig hörda för en större publik, samtidigt som jag mer och mer inser vikten av utbildade journalister som tar fram fakta och inte bara tycker till spontant rakt ut i nätverkssamhället. Mycket av den dagsaktuella information jag själv fått reda på om just den ‘arabiska våren’ har kommit från aktiva twittrare i regionen, men flera av dem är också journalister (nationella eller korresponderande utlänningar) och kompletterar med mer uttömmande rapporter i de större etablerade medierna. Eller mer ambitiösa bloggar, för den delen. Att sålla i skrivardjungeln är en sann utmaning överhuvudtaget, men en spännande sådan…

…and ÅFF we go!

Givetvis hade jag hoppats, men trodde knappast på allvar att det skulle vara klart redan före sista omgången. När TV4 Sport väl hade fått ordning på sina tekniska länkar (deras egen förklaring till att de sände från Söderstadion en halvlek som uppvärmning) från Sundsvall kunde jag i direktsändning följa dramat som till slut ledde Åtvidabergs FF tillbaka till Allsvenskan. Visst hade de turen med sig, ungefär som Sverige mot Holland häromveckan, och visst ser GIF Sundsvall väl så allsvensk-mässiga ut efter sin framfart i Superettan under hösten, men nu råkar det vara så att jag håller på ÅFF. Och de klarade av att hålla sin ledning från första halvlek trots vad som brukar kallas en massiv press från hemmalaget (som råkat publicera löpsedlar med den glada nyheten om uppflyttning redan före matchen, dumt nog). Det troligaste är dock att även de kvalificerar sig för uppåtstigande nästa helg.

Sport är knappast huvudämnet för detta mitt personliga forum, även om den engagerar mig – framförallt då fotboll. Jag hinner helt enkelt inte skriva om allt av intresse, men sporten har i sina stunder en kulturell betydelse för mig – och det här är en sådan stund. Då ska jag ändå erkänna att det var flera år sedan jag såg en fotbollsmatch på elitnivå live. Vad det nu kan bero på. Anledningen att ÅFF blev laget i mitt proverbiala hjärta är egentligen ganska enkel; i slutet av 1970-talet hade vår familj flyttat från Västerhaninge till Östergötland och krokarna kring Linköping med små villasamhällen som de flesta svenskar inte har någon direkt anledning att behöva lära sig namnen på. Idrottsintresset började växa och jag bör väl ha varit nio eller tio år när jag kände mig kallad att välja ett favoritlag i svensk fotboll. De två geografiskt närmaste var IFK Norrköping och Åtvidabergs FF. De sistnämnda fanns allra närmast och var bäst bevakade av lokalbladet Östgöta Correspondenten.

Bruksortslaget hade i och för sig passerat sin storhetstid när de med en sponsrande skrivmaskinsfabrik i ryggen faktiskt var ledande i landet under ett par år. Spelarprofilerna hette inte längre Ralf Edström och Roland Sandberg utan, om jag minns rätt, Göran E Karlsson, Glenn Martindahl och målvakten Thomas Wernersson (senare i IFK Göteborg och ännu senare analytiker för SVT-sporten). Jag vande mig vid att följa deras kamp för att undvika nedflyttning i princip varje säsong fram till 1982 när det inte gick längre. De åkte ur med bred marginal, om man kan säga så…

…och tog sig inte tillbaka till högsta serien förrän 2009. Året efter tillbringade jag utomlands och därifrån försökte jag följa bravaderna bland de stora grabbarna, vilket slutade med degradering direkt – men inte utan kamp. Och absolut inte med samma ‘breda marginal’ som sist det begav sig. Nu blir det alltså ett nytt försök och jag hoppas att det lyckas bättre den här gången. En av Aftonbladets experter i ämnet hävdar att det är möjligt. ”Åtvidaberg är tillbaka i allsvenskan. Den här gången är de förberedda på det” skriver Robert Laul i bilagan Sportbladet idag. Förhoppningsvis har han rätt. Nästa år kanske jag till och med kommer iväg på några matcher. Visserligen bor jag numera en bit väster om Vättern, men regionen saknar inte precis allsvenska lag som bara väntar på att ta emot och krossa nykomlingen när de får chansen. Förhoppningsvis har de fel…

Populärkulturell visionär ur tiden

1955-2011. Nu har han alltså lämnat jordelivet för alltid; Steve Jobs, visionären bakom Apples framgångar som påverkat våra konsumentvanor i högre utsträckning och på flera områden än någon kunde ana när företaget grundades i ett garage i Kalifornien på 1970-talet. Nu är de djupt inbegripna i formerna för konsumtion av populärkultur, inte minst. Men det började med persondatorer. Som nybliven journaliststuderande på folkhögskola hösten 1990 var jag allt annat än datavan – det var ingen självklarhet på den tiden – men med de på den tiden nymodiga gråa macarna (med namn som Classic, SE eller vilken modell det nu exakt rörde sig om) som arbetsredskap i en övergångstid mellan olika tekniker i mediebranschen, så fick datorerna ett mer mänskligt ansikte för mig än de haft innan dess. De gick att använda, utan alltför utvecklat sinne för koder och sifferkombinationer till tangentbordet.

Sedan dess har som alla vet mycket hänt. Personligen har jag fortsatt att föredra Apples persondatorer framför alternativen, men däremot ännu inte skaffat någon iPhone eller iPad och min iPod-upplaga är väl fem år gammal nu. Det beror dock främst på ekonomiska överväganden. Under dagen har det publicerats ett flertal oden till och historieskrivningar om Jobs, något som i och för sig inleddes redan när han lämnade VD-posten för Apple i augusti. En av de mer intressanta artiklarna fanns då i Newsweek (”Exit the King” av Alan Deutschman, 5 september 2011). Där synas bland annat mannens speciella ledarstil och personlighet, drivkrafter och risktaganden. Jag är inte säker på att jag själv skulle ha velat jobba för honom, men produkterna har som sagt haft sin inverkan på mitt liv fram till nu… Hur blir det i framtiden?

 

Den här texten finns även publicerad på russin.nu. 

Att profilera ondska

– Det går inte att profilera ondska, konstataterar Juan Cole efter terrordåden i Norge igår.

Terrorister kommer i alla storlekar, former och hudfärger påminner Cole som är historieprofessor i Michigan, specialiserat sig på studier av mellanöstern och skrivit en hel del om exempelvis al-Qaida, talibanrörelsen och kriget i Irak.

Nu är alltså en norsk medborgare och trolig högerextremist misstänkt för att ha planterat bomben i centrum av Oslo, samt ha skjutit ihjäl fler än 80 personer, de flesta ungdomar på en ö i närheten under ett läger för unga politiskt aktiva. Vi får se exakt hur utredningen utvecklar sig.

Cole berömmer norske utrikesministern Jonas Gahr Store för att ha undvikit spekulationer innan polisen hunnit gå igenom de första bevisen. Enligt organisationen Europol har det största terrorhotet i Europa under lång tid kommit från separatiströrelser, sedan från extremvänstern och därefter från extremhögern, understryker Juan Cole. Visst finns en hotbild från muslimska radikaler, men de är en minoritet i sammanhanget.

Jag har på senaste tiden börjat se om de första säsongerna av TV-serien ”Vita huset” (”The West Wing”) och hade igår, av en tillfällighet, nått fram till inledningen av tredje året som inleds med specialavsnittet ”Isaac and Ishmael”. Det spelades in strax efter 9/11 och kommenterar underförstått de historieförändrande dåden i New York och Washington (även om dessa i strikt mening inte är en del av seriens värld). Där diskuterar den fiktive vice stabschefen terrorism med en grupp besökande studenter och förklarar att militanta muslimska fundamentalister förhåller sig till islam ungefär som Ku Klux Klan gör till kristendomen. Bra analogi? Kanske främst för amerikaner i så fall. För enkelt, eller den bästa jämförelsen som går att åstadkomma om vi ska lyckas komprimera ett komplicerat ämne till så begripliga grundbultar som möjligt? Men vilken grupp den nu misstänkte terroristen (för så rubricerar ju norska regeringen brottet) egentligen kan räknas till, de analyserna pågår just nu som bäst.

För, som Cole säger, att lyckas profilera och lista ut vem som är kapabel att begå exakt vilken typ av grovt brott mot andra människor, eller mänskligheten, det är ingen enkel sak. Själv har jag inga insiktsfulla svar att komma med just nu i alla fall. Jag fortsätter följa den pågående bevakningen från TV-kanaler som BBC, CNN och NRK (som via SVT) med mera, vilket jag förmodar att jag inte är ensam om idag.

 

Not: Det här är en aningen uppdaterad version av ett inlägg publicerat tidigare idag på yemenity2010.