Några dygn senare undrar jag fortfarande. Hände det verkligen? Antagligen inte. Chansen att det ska kunna hända är ju, för att travestera Tage Danielssons Harrisburg-monolog, ”försumbar”. Det går helt enkelt inte att hämta in ett fyramålsunderläge i fotboll. På en halvtimme. Mot Tyskland. I Tyskland. Efter en monumental mangling i första halvlek och en hel nation (eller åtminstone en halv) resignerat suckande, ‘ja ja, vi siktar in oss på nästa match i vår och en andraplats i gruppen, i bästa fall. De här drivna deutsch-boysen är helt enkelt ett nummer större’. Och så lyckas nyinsatte Källström med ett inlägg och Zlatan med en nick. Ett olycksfall i arbetet för hemmalaget och lite, lite återvunnen värdighet för Sverige. Det kanske inte blir en klassisk katastrof i alla fall. Inte tvåsiffrigt. Själv hade jag så dags twitter-sarkasmerat om att Bosse Hansson kunde vara en möjlig inhoppare för att få in mer rutin i laget…

Men uppenbarligen kan ett mer slumpartat mål som Lustigs snabba uppföljare och reducering till 4-2 göra även självsäkra värdsklasspelare en aning nervösa. De tappade spelet, hade lämnat över initativet och kunde inte ta tillbaka det. Faktum är ju att svenskarna inte bara skakade fram tillräckligt många chanser för att till slut kvittera, utan hade ett par lägen till att komma dithän tidigare. Nu är det faktum att det dröjde ända till slutsekunderna bara symtomatiskt för matchen och gör upplevelsen ännu större i minnet. För där kan den här fullkomligt sinnesvidgande  drabbningen stanna längre än det mesta man sett i sportens värld, någonsin.

Teorier? Stora snillen försöker förklara varför det hände. Jag har bara en till hypotes att pröva; kan det hela ha handlat om ett experiment med inblandning från läkemedelsbranschen? Säg att ett av de stora bolagen med säte i, säg Schweiz, fick för sig att dopa hemmalaget i den första halvleken och gästerna i den andra för att se hur det slog ut – med eller utan spelarnas vetskap? Och vad var mirakelmedicinen i så fall? Red Bull spetsad med en ny form av centralstimulerande hybrid sammansatt av substanser som inte provats ut fullständigt och därför inte kan klassas som lagliga ännu? Som sagt, det är det bästa alternativa scenario jag kan erbjuda. Eller bästa, kanske snarare minst upplyftande men minst försumbara förslaget…

…efter en match där jag efter en timmes trubbel tänkte att ‘synd att jag faktiskt är så intresserad av fotboll – livet skulle vara mer avslappnande utan’. En halvtimme senare tyckte jag, liksom förmodligen flera andra som sett förvandlingen, synd om dem som inte är det. Intresserade.

Det som redan dubbats till ”bragden i Berlin” har uppmärksammats även av brittiska tidningar (”Swede it and weep” vitsade The Sun, ”troligen den mest osannolika matchen under hela kvalspelet” spekulerade The Independent) liksom av gamle stjärnan Gary Lineker som uppdaterat sin gamla devis om att fotboll alltid slutar med tysk seger. Erik Hamrén erkänner att matchen började som en ren utskåpning och en psykolog ser lärdomar att dra av det som hände på planen. Tyska tidningar å sin sida talar om ”vansinne”. Och vad ska de säga? Nu har de och de tyska spelarna väl ett drygt halvår på sig till nästa kvalmatch att grubbla över hur det kunde börja så utomvärldsligt och sluta så uruselt. Ett långt halvår, kan man tänka.