religion

Tidlösa kvaliteter och trevlighet på gott och ont med Lilly Goodman

yemenity2010 skivrecension , , ,

Rösten är som den alltid har varit: hennes största tillgång. Musikaliskt bryts inte mycket ny mark, men ”Amor favor gracia” med Lilly Goodman är ändå ett välkommet livstecken efter fem års uppehåll på skivfronten. Övertygande, men inte överväldigande.

LillyGoodman2006FST

Det är snart tio år sedan jag första gången stiftade bekantskap med Lilly Goodman. Inte socialt alltså, men hon agerade uppvärmare åt en i Latinamerika välkänd herre vid namn Jesús Adrián Romero på scen i en större arena i Quito, Ecuador, någon gång under hösten 2003. Jag minns tydligt att jag var mer imponerad av den kortväxta unga damen från Dominikanska republiken än av kvällens huvudnummer. Framförallt av rösten.

Och den har fortsatt ha en instinktivt inbjudande effekt, även där materialet varit ojämnt. Som bäst fungerar Lilly och hennes inramning på CDn ”Sobreviviré” från 2006. (Då var hon förresten tillbaka i Quito och rev av några låtar i ett massmöte med flera andra medverkande artister och talare med högst varierande angelägenhetsgrad.) Det senaste hon nu släppt ifrån sig efter ett femårigt uppehåll på skivfronten (om jag inte missat något) har i grunden mer gemensamt musikaliskt med den skivans profil än med hennes övriga alster, även om skillnaderna inte är direkt avgrundsdjupa. Spontant ser jag dock inte det här som hennes mest övertygande giv rent låtmässigt. Men det finns höjdpunkter vi återkommer till.

Sound och arrangemang är relativt konventionella utifrån ramar som gäller i det som ibland kallas frikyrkopop på svensk mark och här hade sin storhetstid snarare för 20-30 år sedan än i detta akuta nuläge. Men det här är ändå en uppdaterad version, med mer eller mindre kristallklar produktion, markerade basgångar och tilltalande men inte påfrestande inställsamma harmonibyggen. Och det som skiljer Goodman från så många andra i samma fåra jag hört; komma de från Sverige, USA eller Latinamerika, så är det den där rösten som helt enkelt bär fram sångerna på ett mer övertygande sätt än de ibland förtjänar. Och jag har fortfarande inte lyckats komma fram till exakt hur jag bäst beskriver den eller dess storhet. En del har det. Som du antingen fängslas eller stöts bort av. Det kan vara en särskild raspighet eller liten störning i stämbanden som skapar en automatisk själfullhet – säg, Lisa Nilsson som inte heller alltid vetat vad hon borde göra med sin gåva. Lilly är lenare, men med en rymdklang och vagt vibrato som hon har vett att inte vanvårda eller missbruka. Inget wall-to-wall med schizofrena svängningar bara för sakens skull, inte.

Kommer ni ihåg Anita Baker? Något i den stilen. En förmåga att omvandla även den beigaste basföda till något åtminstone behagligt. Och i sina bästa stunder bra mycket mer än så; musik värd att tillbringa väl tilltagen tid med, även om man i mitt fall anser sig ha en något mindre väluppfostrad grundläggande uppfattning om vad som verkligen är grunden i på allvar långlivad och artistiskt avancerad tonkonst. Jag skulle ofta vilja att Lilly med medbrottslingar vågade ta ut svängarna mer och chansa på fler oväntade inslag. Men det lär nog inte hända inom överskådlig tid. Min mer konservativa sida vet dock att uppskatta elegant utformade och stramt uppbyggda ballader när de framförs med det där extra vapnet jag redan nämnt ett par gånger. Vokalvapnet. Och de mer lekfullt funk- eller R&B-influerade spåren som ”Ve por tu sueño” får bli grädden på moset under rådande omständigheter.

Begåvade colombianen Alex Campos (som jag händelsevis också sett på samma scen i Quito en gång och även recenserat här tidigare i skivsammanhang) hälsar på, vilket är glädjande. Om det sedan var det bästa användandet av deras sammanslagna resurser att göra en väldigt softad serenad ihop kan däremot ifrågasättas. Och varför någon i staben fått snilleblixten att varva spanska och engelska i den avslutande ”Take Care of Me” övergår mitt förstånd. Låt mig säga vänligt men bestämt att greppet inte tillför några direkta spetskvaliteter. Nej, bäst är det nog när Goodmans mäktiga röst sammansmälter med några välutsvarvade melodier med tidlösa kvaliteter som i ”Es tu amor” och ”Nadie me dijo”. Även om helheten saknar de högsta höjderna och de djupaste dalarna.

Recenserat: Lilly Goodman ”Amor favor gracia” (PromesasMusic 2013)

 Mer information: Officiell hemsida för Goodman. 

Recension från Onda Exclusiva (på spanska).

Recension från El Caribe (också spanska).

Nittiotalsnästet Del 5: Decenniets bästa album Nr 1-10

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nej, jag hörde inte allt som släpptes. Ja, jag kan ha glömt något viktigt. Men här är de: det som jag med mer än tio års perspektiv ser som 1990-talets mest värdefulla moderna musikaliska verk, alltså avdelningen album.

10. Genesis ”We Can’t Dance” (1991)genesis-wecant

Ja! Den är bra. Men jag inser att det krävs en del motiveringar för att rättfärdiga detta ställningstagande, inte minst inför den hårda kärnan 70-talsdyrkare som ser med förakt på allt som gruppen släppt efter Peter Gabriels och Steve Hacketts uttåg och reduceringen till en trio med Phil Collins som synbart självklar maestro vid taktpinnen. Så självklart är inte hans ledarskap om man lyssnar på medlemmarnas respektive soloutflykter från den berörda perioden. Man kan argumentera för att de forna banbrytarna här kommit långt från sina progressiva rötter och att Collins lurat kamraterna ut på kommersialismens kanaler in absurdum. Många hävdar i princip det. Och Collins själv såg sig häromåret föranlåten att i tidningen Prog deklarera ”jag är inte djävulen”. Men 1991 var de både relativt lättillgängliga, personliga och inte främmande för att sväva ut i tio-minuter-plus-kompositioner om exempelvis byggandet av rikstäckande järnvägsnät och dess mänskliga dimensioner för galärslavarna, det vill säga byggjobbarna. Vid sidan av hjärtekrossar-Motown-pastischer, Rolling Stones-riff med Python-humor (i det minst spännande spåret) och Tony Banks patenterat skruvade syntsolon. Personligen kopplar jag ihop skivan väldigt starkt med en period av intensiva studier i journalistik, en del resande även till andra kontinenter och en ganska turbulent tid överhuvudtaget när musik på gränsen till det patetiskt pretentiösa kunde ha rent medicinska effekter på allmäntillståndet.

u2-achtung9. U2 ”Achtung Baby” (1991)

Det var här de (enligt egen utsago, vill jag minnas) skulle riva ner Josuaträdet och ge sig själva en mer komplex framtoning. Och resultatet är kanske det mest genomgripande, omskakande de någonsin gjort. Snart sagt halva låtlistan har uppnått något liknande klassikerstatus och coverifierats av andra, ibland med bandets egen medverkan som i fallet ”One” tolkad av Mary J. Blige. Även om bandet alltid definierats utifrån sin status som rockmusiker – med betoning på rock, den riviga och rebelliska varianten – och det är en sådan attityd som genomsyrar ”Achtung” i högre grad än just den mer återhållna ”Joshua Tree”, så är det för min del balladerna som stiger allra högst och bränner sig mest obarmhärtigt fast. ”One” är redan nämnd. ”So Cruel” är ett sårat skri som samtidigt är väldigt vackert, liksom ”Love Is Blindness” (som för övrigt finns i en annan fantastisk version av Waldemar Bastos från hyllningsplattan ”In the Name of Love: Africa Celebrates U2”).

8. Mecano ”Aidalai” (1991)mecano-aidalai

Två spanska bröder och en kvinna att balansera mellan deras respektive egon. En märkligt eklektiskt skiva som nästan kunde ha passerat som helt profil- och formlös om det inte vore för att allt de gör ändå verkar ha en egen påfallande profilfullhet. Egentligen är det nästan löjligt hur mycket de försöker klämma in på en CD. Salsa, flamenco, syntpop med symfoniska ambitioner och andäktiga ballader. Solidaritet med aidsoffer och Dalai Lama manifesteras vid sidan av blomsterpoesi och metaforiska betraktelser över bondens roll i ett schackspel. Men det finns hela tiden en känsla för dramatik. Passion. Uppfinningsrikedom och upptäckaranda även i till synes enkla popstrukturer. Spaniens stolthet under en period, bröderna Cano och den svårefterhärmliga sångerskan Ana Torroja skapar magi med både små och ibland ganska yviga gester.

belcanto-musicbox7. Bel Canto ”Magic Box” (1996)

Det musikaliska mörkret låg ofta tätt över Nordaland, men ibland kunde ljuset uppenbara sig i väster. Om jag inte luras av mina minnesbilder medverkade norska Bel Canto en gång i samma familjeunderhållningsprogram i svensk TV som de under en tid folkkära wannabe-vikingarna Nordman. Jämförelsen kanske inte blir helt rättvis eftersom jag bestämt fått för mig att de sistnämndas sångare hade grava halsproblem vid tillfället, vilket gjorde klasskillnaden än mer uppenbar. På ”Magic Box” möts rytmiken och mystiken, stora delar av världen samlas i samma vardagsrum med Anneli Dreckers vibrerande stämma i centrum. Här samsas (och nu knycker jag några formuleringar från min egen recension i den ytterst sparsamt spridda tidskriften Folket Jublar i februari 1997) elastiskt och exotiskt tunggung med taggade technotakter, medan avslutande ”Kiss of Spring” får alla influenser att förenas i en astronomiskt stjärnklar fotosyntes på en fjälltopp mitt i universum. Själv bodde jag vid den här tiden i Norrbotten och om närheten till polcirkeln bidrog till skivans attraktionskraft är en bra fråga som jag tyvärr inte kan ge ett entydigt svar på. Men åren har faktiskt inte gett skivan några slitna sorgkanter, snarare en mognadens extra lyster.

6. Jars Of Clay ”Much Afraid” (1997)jarsofclay-much

Andra albumet, senare av bandet själva och en del beundrare betraktat som en avstickare, atypiskt och lite för ‘brittiskt’, elektroniskt och mindre jordnära än vad de både före och efter sysslade med. Men sångerna i sig håller än, produktionen är attraktiv och det skadar väl inte att vara influerad av britpop från 1980-talet som jag för att uppskatta helheten. Då är det svårt, om inte omöjligt, att motstå de akut inbjudande melodislingorna parade med distinkt elektrifierad rytmik i ”Overjoyed” och ”Fade to Grey” eller den stillsamma storheten i ”Hymn”.

spock-beware5. Spock’s Beard ”Beware of Darkness” (1996)

Pretentionerna var på väg tillbaka in i rocken… eller åtminstone höll den ett tag närmast utdöda Progressive Rock-genren på att få ett uppsving igen under mitten av 1990-talet. Om detta var jag nästan omedveten när det begav sig, men några år senare insåg jag en del av vad jag missat. Neal Morse med anhang skulle bli en av hörnpelarna, som ett av de ledande amerikanska banden i kategorin. Det här är fläskigt, kraftfullt och med ‘lagom’ episka ambitioner. Facinerande fasförskjutningar, tempoväxlingar och stämsång frodas i ”Thoughts” som osar både av Yes, Gentle Giant och en stark egen drivkraft.

4. Peter Gabriel ”Us” (1992)petergabriel-us

Han är inte musikaliskt överproduktiv numera och strängt taget gjorde han väl bara ett ‘riktigt’ album under hela 90-talet. Alltså detta. Allvarligt talat framstår ”Us” som mer genomgripande och påträngande nu för mig än när jag först stiftade bekantskap med den kring jul 1992 efter hemkomsten från några månader i Sydamerika. I en samling sånger osande av terapeutiska undertoner syns motpolerna kanske tydligast i den aggressionsluftande musikaliska roadmovien ”Digging in the Dirt” och å andra sidan hymnen ”Washing of the Water”; med ett mellanliggande spänningsfält där resten av bekännelserna ryms eller snarare trängs och slåss om uppmärksamheten. Än en gång samarbetar Gabriel med den genuint organiskt sinnade producenten Daniel Lanois och bjuder in gäströster som Sinead O’Connor liksom en varierad skara musiker som Brian Eno, Shankar och den i hans värld ständigt närvarande basfantomen Tony Levin. Förutom det psykologiska draget är Gabriels vid tiden tilltagande intresse för tonspråk från olika hörn av världen, inte minst mellanöstern och Afrika, alltmer påtagligt. Och verkar det för apart återstår alltid dansgolvsdängan ”Steam” för att lätta på trycket.

stevetaylor-squint3. Steve Taylor ”Squint” (1993)

Slutligen släppt efter flera års uppehåll och följd av ett evigt (?) sådant på skivmakarfronten… Om det här var det sista Taylor gjorde i fullformat som soloartist var det vad man brukar kalla en värdig sorti, även om jag knappast hoppades att det skulle sluta redan då. Senare visade han sig som väpnare åt Newsboys, producent och ett tag till och med skivbolagsdirektör. Numera är det främst som filmregissör Taylor sätter avtryck (senast med ”Blue Like Jazz”) men det har under en tid ryktats om opublicerade inspelningar på väg ut. Kanske… Ironin som vapen parat med ett grundläggande gravallvar var en kombination som troligen förvirrade och rentav skrämde bort många potentiella lyssnare under större delen av hans musikkarriär. På ”Squint” excellerar han i krockande temperament och dubbeltydigheter som flödar över bägarens rand. Minirockoperan ”Cash Cow” med sina metaforer kring Mose i öknen, ”Easy Listening” om svårigheten i att våga offra något för det man säger sig tro på och så inte minst ”Jesus Is for Losers” som inte är en hånfull satir utan snarare den mest bokstavliga bekännelse om bibehållen tro genom livets brottningskamp som Taylor satt på pränt. Annars är kopplingarna och blinkningarna till amerikansk populärkultur så intrikata att det för en utsocknes kan vara en mindre djungel att tränga in i. Men det har alltid varit värt att lyssna, lyssna om och följa med in i labyrinten.

2. Dream Theater ”Images and Words” (1992)dreamtheater-images

Den hårdaste kärnan av beundrare betraktar kanske inte detta som de newyorkska metallprogekvilibristernas ljusaste stund på jorden så här långt. Men det är en tidig provkarta på deras kvaliteter och för mindre metallorienterade lyssnare kanske den bästa introduktionen till bandets eget universum. Och allt är relativt; där det lyfter som högst är i de mer komplicerat strukturerade, episka styckena ”Take the Time”, ”Metropolis – Part 1” och ”Learning to Live”. Kontrasten mellan bandet i attack mode och de softare, ibland rent bitterljuva ‘lugna blå stunderna’ är bra tillfällen att studera sångaren James LaBries bredd, från primalskrien till de halvviskande meditativa passagerna i ”Surrounded”. Man kan också roa sig med att jämföra dåvarande keyboardisten Kevin Moores fingerfärdighet men relativa återhållsamhet med efterföljaren Jordan Rudess som utvecklat en mer utagerande profil i egen rätt. ”Images and Words” är en mäktig och mättad skapelse. Ofta rent magnifik, vilket jag själv blev varse på allvar drygt tio år senare under förberedelserna för en period av utlandsarbete.

1. Charlie Peacock ”Love Life” (1991)

Jag skaffade den i Chicago  i slutet av 1991, då jag praktiserade på en radiostation under mina studier som journalist på folkhögskola i Jönköping. Peacock stod verkligen för något fräschare, mer vidsynt och spännande både musikaliskt och lyriskt än majoriteten av sina kolleger i den genre där han verkade och var ett känt namn; CCM eller Contemporary Christian Music. Och fortfarande, cirka 20 år senare, framstår det här för mig som en milstolpe. En osedvanlig ‘range’ och dynamik manifesteras i både ord och ton. Dramatiskt stegrande gospel i ”Forgiveness”, Beatle-sk balladkonst med stråkar och stilfull livsbejakelse i ”There Was Love”. Latinosvänget med ekvilibristiska blåssektioner i ”I Would Go Crazy”. Och så den intensiva hyllningen till äktenskaplig intimitet i ”Kiss Me Like a Woman”. Relationer på flera plan är ett genomgående tema. Uppåt, sidledes, mellan vänner och inom familjen och så den inre renhållningsprocessen. Självrannsakan kablas ut explicit; mellan, under och över raderna hela vägen.

charliepeacock-lovelifePeacock släppte en handfull egna album under den berörda perioden och av dem är det här han som bäst åstadkommer musikens motsvarighet till totalfotboll. Artisteri och kreativ explosivitet i snart sagt varje sekund. Ingen skiva är någonsin fullkomlig; något är alltid överarrangerat eller för utdraget eller klichébefläckat i något avseende någonstans. Men här är allt sådant väldigt marginellt. Och för att hamra in det ännu en gång, här finns alltså originalet till ”In the Light”, senare plankad av DC Talk och tror jag, en del andra kolleger. Peacock är överhuvudtaget ett sant original. I varje fall var han det under den här eran.

Tidigare kapitel i artikelserien Nittiotalsnästet:

Decenniets bästa album Nr 11-20

Decenniets bästa album Nr 21-30

Fler album värda ett hedersomnämnande

Hedersomnämnanden utanför hetluften

Nittiotalsnästet Del 4: Decenniets bästa album Nr 11-20

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nummer 21-30 är avklarade. Nirvana, Madonna och Nordman var inte med. Och, kan jag avslöja, de finns inte med här heller. Nu närmar vi oss den verkliga gräddan av skivproduktion från 1900-talets sista årtionde.

20. Francis Dunnery ”Fearless” (1994)francisdunnery1994

Efter avhoppet från It Bites 1990 tog sig sångaren/kompositören/multiinstrumentalisten Dunnerys karriär en avsevärt mindre komplex och konstrockinriktad väg genom terrängen. Trodde jag i alla fall. Jag har inte följt den särskilt omsorgsfullt, men inser via snabba efterforskningar att han kommit att idka samröre med folk som Robert Plant, Lauryn Hill och Santana sedan dess. Och att han kandiderade till posten som sångare i Genesis efter Phil Collins avsked 1996 (vilket inte blev fallet). Förmodligen finns det en hel del värt att leta upp. ”Fearless” är dock en farligt nära klockren samling power pop i egen rätt, eller i varje fall pop med både power och potential för en bred publik. Pulserande basgångar, gitarrer pendlande mellan funkiga figurer och metallmangel. Lyriken och stämningen överlag också pendlande mellan det glättigt humoristiska och det rent hjärtskärande bitterljuva. Idag är det väl främst ”American Life in the Summertime” som skulle få minnesklockorna att ringa för genomsnittliga radiolyssnare från tiden som var, men även ”Everyone’s a Star” och ”What’s He Gonna Say” förtjänar fler ärevarv än de förlänats i det allmänna medvetandet.

davematthews-before19. Dave Matthews Band ”Before These Crowded Streets” (1998)

Under en period var umgänget med den här skivan (och i viss mån ett par andra de gjorde) intensivt. Sedan vet jag inte var exemplaret tog vägen. Tyvärr. Men en uppdaterad lyssning visar att det här håller bra fortfarande. Kraften, ja nästan urkraften, och den malande tyngden kan knäcka ben – när det inte svänger frenetiskt på ett mer lättsamt sätt. Aningen. Banalt blir det aldrig. Men ofta rättframt reflekterande och kontemplativt mitt i den råa ohyvlade utlevelsen. Visst gjorde de sig ett namn som ett av världens främsta liveband ett tag? Praktexempel på deras kvaliteter finns inte minst i ”The Last Stop”, ”The Stone” och den hypnotiskt innerliga finalen ”Spoon”.

18. Afro Celt Sound System ”Volume 2 – Release” (1999)afrocelt-release

Suggestiva, rytmiska, seansliknande sessioner sammansatta av en skara experimentella britter och irländare med regelbundna partners in crime från olika delar av Afrika. Främst västra delen av kontinenten om jag förstått rätt. De har väl hållit samman konceptet under snart två decennier nu, även om skivsläppen blivit allt glesare. Vi lever i en stor värld, det påminns man om när combon slår ihop sina skallar och utforskar det organiserade ljudets olika rum och skrymslen, från mörka källarutrymmen och fuktdrypande djungelområden till urbana betongbarriärer och öppna landskap med stekande sol.

deepforest-boheme17. Deep Forest ”Boheme” (1995)

Två fransoser med förkärlek för att plocka in vokalister från världens alla hörn och snart sagt alla språk representerade (utom engelska, av princip tror jag). Eric Mouquet och Michael Sanchez lägger an en syntetisk, väldigt studioproducerad grundplåt som ändå har ett organiskt liv och lyfter högre med hjälp av de flitiga gästspelen från varierande världsdelar, även om ”Boheme” har ett mer europeiskt fokus än exempelvis uppföljaren ”Comparsa” tre år senare. Här finns exempelvis omedelbara klassikern ”Marta’s Song” med ungerska Marta Sebestyen och hyperenergiskt pulserande ”While the Earth Sleeps” med Peter Gabriel.

16. Margaret Becker ”Simple House” (1991)margaretbecker-simple

Hon var åtminstone då en pionjär i amerikansk CCM (Christian Contemporary Music) främst för sitt personliga anslag och viljan att gå djupare än de flesta kolleger i det lyriska avseendet. Det kändes nästan alltid som om hon faktiskt menade det hon sjöng och att det var självupplevt. Som bäst och jämnast var hon nog här, med influenser från såväl Kate Bush som AOR och en nästan ständig inneboende spänning i spår som ”Look Me in the Eye”, ”Scatter These Thieves” och ”I Will Not Lay Down”, nedsänkta i en dynamisk ljudbild med hjälp av den vid den här tiden närmast arbetsnarkomaniske kollegan Charlie Peacock.

yes-talk199415. Yes ”Talk” (1994)

För de tidigare trogna fans som tröttnade redan ett decennium tidigare i och med ”90125” är det här troligen ännu ett bevis på bandets dekadens under den Trevor Rabin-dominerade gitarrkrigföringen i stället för Steve Howes eviga dribblande. Och de mer listorienterade ambitionerna i vissa stycken. Själv tycker jag fortfarande att det är är en riktigt tung, tilltalande pryl mitt i en period som definitivt var ojämn och ibland oinspirerad. Medlemsbytena var legio mellan varje uppdykande och en kortare tid med två parallella uppsättningar av bandet hade just passerat. ”Talk” har en korthuggen titel, förhållandevis korta låtar med vissa undantag och en kraftfull, konkret inriktning snarare än de mest utstuderade universalutflykterna – läs: motpolen till ”Tales of Topographic Oceans”. Men det är trots allt Yes det handlar om, bara som en konsumentupplysning.

14. The Flower Kings ”Back in the World of Adventures” (1995)flowerkings-adventures

I mitten av 90-talet samlade de ihop sig, ett gäng svenska virtuoser med förkärlek för det storslagna och influenser från 1970-talets progressiva, ofta symfoniskt inspirerade era och inledde processen att skapa sin egen variant – vilket de sedan fortsatt göra med både konstnärlig och sett i sitt sammanhang även relativt kommersiell framgång. Det här är ett tidigt exempel på hur de snabbt hittade sin egen identitet, visade hur man fyller ett ljudrum och inte skäms för att bre ut sig. Eller att mitt i allt dra till med en nästan dansant ådra som i ”My Cosmic Lover”. Strikt uttryckt är det här den första skivan under The Flower Kings-etiketten, efter Roine Stolts närmast föregående soloalbum ”The Flower King” med delvis samma sättning – och sound. Fängslande är det i alla fall. Och en föraning om vad mer som skulle komma, som jag själv började upptäcka en dryg handfull år senare.

ofrahaza-kirya13. Ofra Haza ”Kirya” (1992)

Hon försvann alldeles för tidigt, redan 2000 i sviter av aids. Innan dess hade hon släppt ifrån sig flera idag legendariska inspelningar med djupa spår både av sin israeliska nationalitet och sina jemenitiska rötter. Heltigenom jämna och fungerande album var inte riktigt lika vanliga, men på ”Kirya” (händelsevis släppt samma år som mitt hittills enda besök i hennes hemland inträffade) med Don Was i producentstolen, stämde det mesta. Det doftar, brinner och drar in dig i sitt inbjudande töcken och borde kanske främst avlyssnas med tänd rökelse och abstrakt orientalisk konst på väggarna. ”Daw da hiya” är en dramatisk skildring av tvångsäktenskap och brott med traditioner, med narrativa passager av Iggy Pop och en av de rytmiskt mest medryckande på plattan, tillsammans med ”Horashoot”. Den hymnlika skönheten som egentligen finns ständigt närvarande, manifesteras starkast i ”Mystery, Fate and Love” och ”Don’t Forsake Me”.

12. Iona – ”Beyond These Shores” (1993)iona-beyondthese

I den kontemporära musikaliska keltokratin  har väl aldrig Iona uppnått celebritetsstatus rent kommersiellt, men de har hängivna fans här och var. Och vad kan vara mer spännande än ett par skopor irisk folkton, parat med återkommande men inte övervällande symfoniska ambitioner och sammanhängande berättelser om sjöfarande munkar som korsade Atlanten cirka tusen år före Columbus? Titlar som ”Edge of the World” och ”Bird of Heaven” ger en föraning om vilken sorts poetisk och narrativ inriktning som genomsyrar just denna resa. Musikaliskt kan man tänka sig ett Clannad med lite mer kraft eller en Enya med mer värme och variation. Joanne Hoggs röst är ett vapen att räkna med (och hon har senare samarbetat med Moya Brennan från just Clannad i andra sammanhang). Basist i bandet var för övrigt vid den här tiden Nick Beggs med ett förflutet i Kajagoogoo. Bara som kompletterande basfakta…

nilserikson-spar11. Nils Erikson ”Spår” (1996)

Det hade varit lönlöst för skånske Nils att försöka förneka ett intag av Peter Gabriel närmande överdos när den här solodebuten släpptes. Å andra sidan kan man i princip aldrig få för mycket Gabriel rent psykosomatisk-medicinskt. Nils lyckades dessutom omvandla inspirationen till ett eget koncept som stack ut på svensk mark – och fortfarande gör det. Numera är han även medlem i Karmakanic och utflykterna på egen hand mer sällsynta, åtminstone i den tappning han visade prov på med sin både introverta och hitmässiga samling från 1996. Mest genomslag fick de radiovänliga ”Somliga tror på stenar” och ”Silver i ditt hår” men det här är häpnadsväckande bra nästan hela vägen. Något år senare kom uppföljaren ”Albert, tyfonen” som åtminstone delvis nådde samma höjder, men inte riktigt med samma stringens.

Nittiotalsnästet Del 3: Decenniets bästa album Nr 21-30

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , ,

Slut på preludierna… Det är dags att börja avtäcka mina 30 favoritalbum från 1990-talet. Av det som till slut kvalade in dominerar sådant som jag upptäckte och fastnade för redan under decenniet som exempelvis Henrik Schyffert gjort en ansträngning för att ‘reclaima’. Men en del dök upp i blickfånget senare. Sammantaget rör det sig om de album som tillkom under den tioårsperioden som påverkat mig mest och som jag helst återvänder till idag. Undantagna är filmmusikalbum (som i bästa fall kommer att få sin egen lilla lista som ett maskformigt bihang) och samlingsalbum med flera artister eller greatest hits-album med en och samma upphovspersoner. Här börjar den officiella nedräkningen mot toppen:

crowdedhouse-together30. Crowded House ”Together Alone” (1993)

Nästan omedelbara klassiker. Nya Zealands stoltheter svarade för en serie sådana i låtform under ett antal år, men det är kanske det sammantagna intrycket, totaliteten av deras oeuvre som fört dem till Hall of Fame för många beundrare världen över. Men kombinationen av det omväxlande akustiska och aggressiva soundet med gitarrer i ledande roller, vid sidan av de kärva genomträngande rösterna och den ständigt inneboende existentiella smärtan, eller vad det nu egentligen är, den firar triumfer inte minst i ”In My Command”, ”Nails in My Feet” och ”Private Universe”.

29. Jimmy A ”Entertaining Angels” (1991)JimmyA-EntertainingAngels

Vapendragare med en Mr Charlie Peacock (som, spoiler eller inte, kommer att dyka upp igen högre upp på listan) och vetskapen om det gör det lätt att leta och upptäcka likheterna i musikalisk och lyrisk filosofi. Peacock är också en av gästerna på gitarristen Jimmy Abeggs, såvitt jag kunnat hitta, enda solo-CD. Han har hållit sig igång som musiker, fotograf och designer sedan dess. ”If I Give In” – där har vi en nästintill fullkomlig, drömsk och magiskt realistisk skapelse som ger hela skivan ett existensberättigande. Resten är inte heller direkt rävgift; en organisk helhet, levande och inspirerande i stort sett rakt igenom, även där några av melodibyggena är kan verka för introverta för att bryta igenom bruset på den breda vägen.

28. Arrested Development ”Zingalamaduni” (1994)

Jag bekänner mig ofta till något slags musikalisk maximalism och står för det – more is more, liksom. Det finns inget ädelt självändamål i det enkla, avskalade och ‘nakna’ i musikens värld. Men vissa former av arrested-devel-zingalamanduniminimalism fungerar även för mig. Bandet med samma namn som en numera kultförklarad och nyligen återupplivad TV-show slog igenom som ett ‘snällare’, mindre provocerande hiphop-alternativ till de stora stygga grabbarna, eller, för att riktigt generalisera så kan sagan inledas ungefär så. Bildat av bland andra en man vid namn Speech, levererade de påtagligt ofta aktuella sociala kommentarer till takter som inramades av ‘lagom’ mycket utanpåverk och effektfulla instick. Bandet ska ha haft karaktären av ett kollektiv och det vilar en stark – eller inbillar jag mig bara? – ande av kooperativt skapande över deras andra riktiga album efter debuten två år tidigare. Det kan vara en aning monotont ibland, men det svänger obönhörligt, med nummer som ”United Minds” och ”In the Sunshine” i spetsen. Gruppen blev i första vändan ganska kortlivad, men återförenades i början av 2000-talet.

27. The Blessing ”Prince of the Deep Water” (1991)blessing-prince

Ännu ett projekt som inte blev överdrivet långlivat. Brittiskt bluesinspirerat men framåtsiktande band med fyllig ljudbild, rosslig men resursstark sångare och en i sina bästa stunder klockren kombination av energi och melankoli.  De grottar ner sig då och då i alltför standardiserad bluesrock med överdrivet naughty lyrik, men det är ändå vid sällsynta tillfällen. Först ut: omedelbara hiten ”Highway 5” med en hyperverbaliserad refräng där storyn drivs framåt, medan verserna mer skildrar ett status quo i poetiska former. Begripligt? Bra är det. ”Back from Managua” är en tung ödesmättad historia med globalpolitiska undertoner. Vad mer kunde ha blivit om de hållit ihop?

glasshammer-evermore26. Glass Hammer ”On to Evermore” (1998)

Amerikanskt progressive rock-band som gärna hämtar inspiration från episka sammanhang, skapar vackra ståtliga drömvärldar och intagande sviter. I sin genre några av de mer lättillgängliga exemplen om man klarar av de svulstiga pretentionerna. Kan jämföras med Kansas och Yes, framförallt. Nyckelspår: ”Arianna” och ”Junkyard Angel”. Jag upptäckte dem när decenniet redan var över, bit för bit och har först de sista åren riktigt insett deras storhet, även om de kan vara för produktiva för sitt eget bästa.

25. The  Call ”Red Moon” (1990)

”Perhaps the most underrated band ever” lyder devisen på den officiella hemsidan. Det finns väl fler som konkurrerar om den titeln, men visst förtjänar The Call att uppmärksammas med jämna mellanrum för att en gång ha existerat och skapat svårförglömliga stycken, inte minst under sin mest aktiva period fram till… ja, den här skivan. Deras kännetecken, bluestonad sydstatsrock parad med en distinkt new call-redmoonwave-känsla (eller hur man nu egentligen ska fånga dem genremässigt) är kvar. Liksom de socialt, politiskt och religiöst färgade texterna med en känsla av direkt tilltal filtrerat genom Michael Beens gryniga röst, en röst som alltid förefaller komma ur någon som levt mer än de flesta. Det är fortfarande vemodigt och inspirerande i samma andetag, som i ”You Were There” och ”What’s Happened to You”. Gruppen splittrades strax efter det här för att sedan återförenas i olika omgångar, nu senast för några konserter utan Been som avled 2010, men med hans son Robert Levon Been som ersättare.

rickwakeman-prayers24. Rick Wakeman ”Prayers” (1993)

Detta, mina vänner, är en sällsynt fågel. Gamle Yes-keyboardekvilibristen Wakeman slår sig ihop med körer, gästsolister och en och annan recitationsvillig biskop för en typ av psalmskiva utifrån eget huvud och egna visioner. Svårt att omedelbart hitta referenser till och självklart jämföra med, men det skapar en mycket speciell atmosfär. Sakral och stilfull historia. Och som sagt väldigt, väldigt sällsam.

23. Toni Childs ”The Woman’s Boat” (1994)

Kommersiellt genombrott i mindre skala i slutet av 1980-talet med med den medryckande singeln ”Don’t tonichilds-womansboatWalk Away”. Men det meditativa, vagt mystiska draget dominerade redan från början och accentuerades inte minst på den här temaplattan. Om processen från födelse till död, livscykeln inklusive utmaningarna vid olika faser i existensen. Låter det löftesrikt eller pretentiöst och svårsmält? Det krävs en del tid för att penetrera och passar inte för varje sinnestillstånd (eller varje lyssnare). Frågan är dock om det inte låter bättre nu med lite perspektiv än jag tyckte för halvtannat decennium sedan. Om det beror på mig eller skivan kan diskuteras. Gabriel-ska drag, suggestiva rytmer och betraktelser insvepta i ett töcken av något svårbestämt… Fängslande flum.

adamagain-dig22. Adam Again ”Dig” (1992)

Vad? Aldrig hört talas om dem? Enkelt uttryckt ett indie-band med kristna förtecken som släppte det egensinniga rhythm & blues-influerade och samtidigt kontemplativa albumet ”Ten Songs” under sent 1980-tal. Här är de lite råare, ruffigare och mer utpräglat rockifierade. Men samma sorts speciella och uppbyggliga melankoli genomsyrar upplevelsen. Gene Eugene (1961-2000) ledde combon genom träskmarker och torrlagda fält. Livet är inte lätt, men värt att plöja igenom ändå. Titellåten kanske fångar deras storhet bäst genom sin inledande bräcklighet som växer till ett kraftfullt crescendo.

21. Chagall Guevara ”Chagall Guevara” (1991)chagall-guevara-1991

Möjligen världens bästa gruppnamn någonsin (i konkurrens med Manic Street Preachers och några till); en kortlivad men kaxig konstellation med Steve Taylor och Dave Perkins i fronten. Tillsammans gjorde de på sitt enda album under detta illustra namn gitarrbaserad new wave-rock med lika brittiska som amerikanska influenser (de var faktiskt hemmahörande i Nashville, men låt inte det avskräcka). Omväxlande underfundigt och drastiskt, frejdigt färgsprakande bildspråk och filosofiska berättelser med referenser till allt från ”Ringaren i Notre Dame” till Herr Escher, mannen bakom ett antal omöjliga grafiska figurer som ni säkert sett någon gång.

Nästa kapitel: Nummer 11-20…

Nittiotalsnästet Del 2: Fler album värda ett hedersomnämnande

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , ,

Sällsynta rariteter. Klassikerstämplade storsäljare. Veteraners verk. Drabbande debuter. Samtliga släpptes mellan 1990 och 1999 och jag uppskattar dem alla. Samtliga aspirerade på en plats bland decenniets 30 bästa album, men konkurrensen var hård…

A.C.T. ”Today’s Report” (1998)ACT-todaysreport

Storhetsvansinne kan börja tidigt. Det vilar inget ödmjukt, sparsmakat eller behärskat över debutskivan från svenska symfoniprogrockarna A.C.T. som särskilt vid det här stadiet lånat väldigt mycket från kanadensiska Saga. Fläskigt och vräkigt, för att inte säga påfallande pompöst många gånger med oförskämt extroverta och hitmässiga melodislingor instoppade i en orgiastisk studie i taktbyten och självmedvetna uppvisningar i instrumental skicklighet. Och ja, jag säger det mesta av det här som beröm. Uttrycken skulle bli mer förfinade och få en progressivt personligare prägel efterhand, det vill säga bli ännu bättre under det följande decenniet, då jag upptäckte dem lite slumpartat. Men det ÄR lovande och läckert arrangerat redan här, oftast i alla fall. Nyckelspår: ”Waltz with Mother Nature”,  ”Welcome” och sviten ”Personalities”.

Crumbächer-Duke ”Worlds Away” (1990)

crumbacher-duke-worldsGruppen Crumbächer satsade (som jag minns det) framförallt på synthesizerbaserad, ibland starkt scifi-påverkad pop med symfoniska drag och missionerande ambitioner. Ledaren Stephen Crumbächer gjorde med Christopher Duke en avstickare med mer varierat sound och apokalyptiska inslag bredvid romantiska slagdängor och kort sagt en provkarta på dåtidens musiklandskap. Inte klockrent hela vägen, men melodikänslan gör den här i mängden bortblåsta skivan förvånansvärt fungerande fortfarande. Knockoutrefränger som ”No Kind of Magic” och ”Hooks” rostar inte så lätt. En föga känd, ofta påfallande trevlig och ibland respektingivande robust liten raritet.

DC Talk ”Jesus Freak” (1995)DCtalk-jesusfreak

De började som någon form av hiphop-enhet men utvecklades och fick en mer rock-orienterad, gitarrbaserad prägel. Höjdpunkten inträffade nog här, där de effektivt blandade sina influenser och inbördes talanger i ett musikaliskt brandtal på för det de trodde på rent existentiellt och det sound, den framtoning de föredrog. Tonen slås an med emfas direkt i ”So Help Me God” och avslutas i samma anda med den både melodiska och massiva ”Mind’s Eye”. En detalj är att deras version av Charlie Peacocks ”In the Light” fått sådant fäste på sina håll att många tror att de faktiskt gjort originalet.

laurynhill-miseducationLauryn Hill ”The Miseducation of Lauryn Hill”(1998)

Hyllad som världens frälsarinna med solodebuten efter tiden i Fugees. Sedan har hon hållit sig ifrån rampljuset nästan konstant i ett decennium, eller åtminstone visat sig väldigt sparsamt. Mystiken tätnar… Här är hon i högform och mina egna invändningar har mer att göra med personliga preferenser där vissa dominerande hiphop- och reggaerytmer i mina öron gör att en viss monotoni smyger sig in efter ett tag. Annars: rösten är fantastisk, med ett påträngande patos och engagemang. Stämningen är intim och personlig. Texterna bildar en odyssé genom ett liv och en värld i ständiga födslovåndor. Titellåten, en pianobaserad ballad mot slutet är kanske min personliga höjdpunkt, samtidigt som jag rycks obönhörligt med av ”Everything Is Everything” och det dolda coverspåret ”Can’t Take My Eyes Off You”.

Iona ”Journey into the Morn” (1995)

Pompöst, pretentiöst, pampigt. Mytiskt betingad irisk extravagans med drag av Clannads finstämda folklore och mer utpräglad symfonirock. Ofta som bäst när de vågar dra ut på kompositionerna, utvecklaiona-journey dem och understryka både sin egen instrumentala skicklighet samtidigt som den andliga, reflekterande lyriken lockar till kontemplation. I stycken som ”Encircling” och ”Heaven’s Bright Sun” rycker de loss de flesta säkerhetsspärrar och kastar ut sig själva oss i rymden, när de inte ägnar sig åt chockerande intrikata taktbyten som i ”Bi-se-mo-shuil Part 2”. Ibland sänks intrycket av möjliga eftergifter åt amerikansk from popradio eller vad det nu kan vara där de anar en utökad marknad, men i stort sett en skiva som står starkt även flera år senare.

liquidtension-vol2Liquid Tension Experiment ”Liquid Tension Experiment 2” (1999)

Ett opretentiöst litet sidoprojekt för medlemmar i Dream Theater i samröre med basisten Tony Levin ledde till två ytterst komplexa, instrumentalt orienterade album i slutet av decenniet. Det svänger, sprakar och slår ibland kokheta gnistor i en dos progressivt metallmangel med jazzinfluenser följda av rent sakrala andningspauser med akustisk prägel och psalmliknande finlemmade harmonier. Allt kröns av ”When the Water Breaks”, en knappt 17 minuter lång orgie med extra allt.

Manic Street Preachers ”This Is My Truth Tell Me Yours” (1998)manicstreet-thisis

Gitarristen, den där som karvade sig i själv i armarna under intervjuer och sedan försvann spårlöst. Det är den del av berättelsen om de walesiska powerpoparna med storslagna drömmar och ett ofta, som i det här fallet, stort och mäktigt ljudlandskap att bära fram dem med. Det här är egentligen den enda av deras skivor jag på allvar lyssnat på. Vad det nu kan bero på. Livet är fullt av svåra prioriteringar. Men det är en oftast storslagen (där har vi det igen…) upplevelse, som i de två inledande spåren ”The Everlasting” och hitsingeln med den inte så lättrabblade titeln ”If You Tolerate This Then Your Children Will Be Next”. Precis det mesta av materialet är inte den uppsluppna glädjen det mest framträdande draget. Allt är mer eller mindre mollstämt och melankoliskt. Men ändå magnifikt hoppingivande någonstans bland de mörka molnen.

Maria McKee ”You Gotta Sin to Get Saved” (1993)

maria-mckee-you-gottaDet börjar så bra. Ex-Lone Justice-Maria vevar igång med ”I’m Gonna Soothe You” och skingrar alla befaranden att hennes tidigare solodebut på egen hand skulle varit en lyckträff. Andra storslagna ögonblick är balladen ”I Forgive You” med det mäktiga klättrandet mot klimax och en kombination av sargad kärlek och svidande strupe som kan definiera innerlighet. Eller en stänkare med sorgband som ”The Way Young Lovers Do”. Så är hon som bäst, McKee. Inte riktigt lika underkuvande utmattande bra när hon letar runt i den mer countryorienterade, avskalade jorden som hon i och för sig sällan avlägsnar sig helt ifrån. Och det finns en del sådana små bagateller även här, mellan de bestämt framförda och berörande brännheta bekännelserna.

The Prayer Chain ”Mercury” (1995)

En väldigt speciell, svårbeskrivlig sak i sitt slag. Eller i alla slag? Ett kristet amerikanskt independentband som gick sina egna vägar och som jag själv visste väldigt lite om när, som jag minns det, expediten i en skivhandel i Örebro tipsade om att de kunde vara något. Enligt Wikipedia så beror det där splittrade soundet på olika idéer inom bandet och det kan vara fullständigt sant. En tekniker påstås prayerchain-mercuryha sagt att ‘du kan höra bandet spricka på den här skivan’. Recensenten på nästan allomfattande musiksajten AllMusic liknar upplevelsen vid en skräckfilm. Bara egensinnigheten och de djärva kombinationerna av slammer och sakrala toner, vedhuggande och vacker melankoli gör den till ett av 1990-talets nästan-unikum. Möjliga själsfränder med The Choir, om det säger något. En något bredare men samtidigt trubbigare och vanskligare referens kan vara Nirvana… på någon form av nedåttjack. Inte för alla individer, inte heller för alla humör. Men speciellt. Med massivt meditativa höjdpunkter som ”Manta Rae” och ”Bendy Line”.

Prefab Sprout ”Andromeda Heights” (1997)

Eleganter. Sofistikerade, nästan intill överdrift ibland. Men ofta geniala och oemotståndliga, synbart naiva romantiker med en del dolda insikter mellan tinningarna. Knappt ett decennium efter klassikern ”From Langley Park to Memphis” var de nu aningen softare och mer slipade på gott och ont, kanske med prefab-sprout-andromedaålderns rätt. Men med en nästan lika imponerande koncentrerad sångskatt i bagaget. ”We were quoted out of context – it was great” mässar de förtjust i inledande ”Electric Guitars” som ska vara en hyllning till Beatles. Och sedan ångar det på med de orkestrerade 60-talsosande ”Prisoner of the Past”, charmoffensiver som ”Life’s a Miracle” och tvetydiga deklarationer som att kärleken är den femte ryttaren i apokalypsen – med samma övertygande tonfall som samtidigt gör klart att det mesta ordnar sig ändå till slut. Eller åtminstone fram till det bittra slutet. Resan dit är värd att företa sig ändå.

Nästa kapitel: Nummer 21-30 på listan. Jodå, snart börjar det på allvar.

Första delen av följetongen finns här. 

Nittiotalsnästet Del 1: Hedersomnämnanden utanför hetluften

yemenity2010 lista , , , , , , , , , ,

Musik. 1990-tal. Vad var bäst i mina öron? Följetongen börjar här – med några hedersomnämnanden av kandidater som inte nådde ända fram på upploppet. 

Ta CDn dit du kommer… Om 1980-talets musikintag obevekligt ger mig associationer till vinyl, grammofoner (eller förresten, det ordet var väl gammalmodigt redan då) men i alla fall nålar som roterade runt i den svarta plasten, liksom mer behändiga överföringar till kassetter, så innebar 1990-talet övergången till CD-teknik. Jag skaffade väl mina första egna bärbara CD-spelare i slutet av 1991 och i det formatet finns det mesta av det jag minns mest musikaliskt graverat fortfarande. Då var det framtiden, som snart övergick i det självklara nuet utan synligt slut. Nu är detta i mångas ögon gårdagen (även om liket ruskar på sig och lär så göra ett tag till) medan LP-skivan fått en oväntad renässans mitt i de trådlösa digitala och närmast okroppsliga överföringarnas tidevarv.

Som uppföljning till förra årets djupdykning i 1980-talets skivskörd i de här spalterna kommer nu 1990-talsmotsvarigheten. I processen återvände jag till ett otal album som väckt mitt intresse under olika perioder. Den reella listan består av 30 album – någonstans måste man sätta gränsen – men det finns fler kandidater som förtjänar ett omnämnande. Om inte annat, så för lång och trogen tjänst. Uno Svenningsson, Sixpence None The Richer, Edin-Ådahl och Michael W. Smith gjorde exempelvis avtryck med enskilda låtar och styckevis lyckade album, men hamnade vid sidan av hetluften. Här är några av dem som motiverade mig att börja skriva motiveringar men kanske inte befann sig på höjden av den kreativa kurvan eller i varje fall inte framkallade fullkomlig eufori:

Saga ”Generation 13” (1995)saga-generation13

Kanadas kultskapande neoproggare gick ärligt talat igenom en ökenvandring och var stundtals nästan oigenkännliga under 1990-talet, men hittade emellanåt en oas och fyllde på förråden med näringsämnen för att exempelvis göra en – rockopera? Eller ett temaalbum, sammanhängande svit eller… Kanske det mest ambitiösa de försökt med. Inte heltigenom attraktivt, men det känns som om de vill något, som om de finner det mödan värt att spänna musklerna och sätta atomer i rörelse i stället för att söva dem och sin publik (som tyvärr var fallet ganska ofta under de här åren). Problemet med ‘G13’ är bristen på långsiktigt minnesvärda melodislingor och en story som verkar vilja säga mer än den egentligen klarar att kommunicera fram.

Level 42 ”Guaranteed” (1991)level42-guaranteed

Diverse skivbolagsproblem och medlemsbyten hade skapat instabilitet i den brittiska funkpopkvartetten, som i det här skedet nästan var kommersiellt uträknade efter ett par feta år med ”Running in the Family” och genombrott i bredare folklager. Ändå är det här nog den jämnaste och som helhet mest tillfredsställande skivan sedan, säg, 1984 om jag ska vara mer personligt precis. Och jag får erkänna att det är en väldigt subjektiv bedömning, där ”If You Were Mine” är den främsta vitamininjektionen ihop med likaledes dynamiskt svängiga ”Overtime” och den högst atypiska countryflirten ”My Father’s Shoes”.

Ingmar Johansson ”Mysterium” (1995)ingmar-johansson-mysterium

Sakral – ja, det ordet får jag plocka fram med jämna mellanrum och här är kanske det mest lyckade exemplet på svensk mark under den berörda perioden – eller de senaste decennierna överhuvudtaget. Slog igenom som frikyrkopop-ikon för drygt 30 år sedan, för att sedan glida över mer in i en mystisk och meditativ mylla som kröntes med den här mässan (och några efterföljare i samma anda). Men det är inte heller svårgripbart eller introvert in extremis, utan ofta med ett direkt personligt tilltal som driver sånger som ”Så enkelt är det” och ”Om du nu finns”. En skiva som jag nästan höll på att glömma bort i processen, men inser att den förtjänar att påminnas om.

Sting ”Mercury Falling” (1996),  ”Brand New Day” (1999)41S2G1BRV6L

Den där första entusiasmen hade klingat av för min del. Stings 80-talare tog mig med storm under gymnasieåren. Sedan följde en mer normaliserad, följsam och behaglig tur genom ett decennium där ex-Police-ledaren Gordon Sumner var trygg, pålitlig och allmänt välkommet sällskap när han med ganska jämna mellanrum fortsatte publicera genomarbetade, fylligt ljudande album. Det låter väl… häftigt och översvallande? Likaväl som det faktum att jag skulle berömma och i viss mån kritisera alla hans 90-talsalbum på ungefär samma sätt. Ibland är han för ljum, för stadig och rotad i sitt grundläggande koncept med influenser från soul, rock, jazz och diverse andra internationella trådar. Men det är ändå en period för bra för att helt förbises. Signifikativt är kanske att de starkaste avtrycken lämnas av spåren med högst andel dysterhet och ödsliga brittiska hedar, som i ”The Hounds of Winter” eller den något mer upplyftande ”I Was Brought to My Senses”. Några år senare har han sugit upp fler österländska influenser som ger ”Brand New Day” en extra lyster – då och då i alla fall. Stilfullt, småhumoristiskt mellan varven men bäst när han kombinerar flera olika influenser och skruvar upp engagemanget.

Aretha Franklin ”A Rose Is Still a Rose” (1997)aretha-a-rose

Världens bästa röst, åtminstone en gång i tiden. En mer ojämn karriärkurva, men med magnifikt höga toppar mellan dalarna. Rådgivare, medarbetare och därmed inramning har varierat genom åren. En titellåt skriven och producerad av Lauryn Hill var 1997 värd sin vikt i guld, vill jag minnas. Hennes karriär har inte heller gått spikrakt sedan dess. Arethas äventyr  på den här skivan fortsätter i alla fall med en del ofrånkomliga svackor och mindre angelägna light-soul-övningar, men när det verkligen bränner till så är det fantastiskt, som i den förebrående ”In Case You Forgot” och de – jag försöker hitta ett passande alternativ till ‘bitterljuva’ – svidande sötsura soulserenaderna ”Every Little Bit Hurts” och ”How Many Times”.

Kate Bush ”The Red Shoes” (1993)kate bush-red shoes

Kate är alltid magnifik innerst inne. Det här är bara ett tillfälle då magin inte når fram lika starkt utåt. Delvis, jo. Vifta inte bort storheten där den väl visar sig som i pianomeditationen ”Moments of Pleasure”, men det här är för hennes del en mellanplatta, den enda hon släppte under 1990-talet och följdes av ett tolv år långt uppehåll. Men det var tack och lov inte det definitiva slutet.

RELATERAT:  SVT:s egen 90-talsnoja finns fortfarande tillgänglig på SVT Play. Men troligen inte för all framtid…  Jag har i sammanhanget också roat mig med att leta fram diverse ärevördiga publikationers åsikter i frågan. Paste Magazine listar sina 90 favoriter. Rolling Stone drar till med 100 stycken. Slant Magazine likaså. Hur väl sammanfaller deras domar med varandra – och med min? Fortsättning följer…

Ingen rast, ingen ro för Neal Morse och hans musikaliska medbrottslingar

yemenity2010 skivrecension , , ,

Titeln ljuger inte. Om någon håller ångan uppe så är det den oförbätterligt produktive Neal Morse, vars senaste soloalbum ”Momentum” släpptes tidigare i höst på InsideOut Records.

Hur hinner han med? Det har jag undrat ibland. Tidigare i år kom supergruppen Flying Colors med Neal Morse som en av medlemmarna med sin debut-CD och innan dess har återkommande engagemang med Transatlantic och andra samarbeten fyllt det som eventuellt funnits kvar att fylla i den här sångaren/låtskrivaren/gitarristen/keyboardistens kalender.

I CD-häftet förklarar han i alla händelser att han kände sig sysslolös i början av detta ödesmättade år 2012, slöade i soffan och slog på TV:n där en pastor från Hillsong Church i Australien lade ut texten över ämnet ”Momentum” (något som på svenska kan översättas med ‘rörelsemängd’ eller helt enkelt ‘fart’ utan att uppnå riktigt rätt klang i sammanhanget). En av pastorns poänger var fritt översatt  att ‘när Gud satt dig i rörelse, sluta inte vad du håller på med utan fortsätt framåt…’. Klockan fem nästa morgon skrev Morse det som skulle bli titellåten här.

Redan efter de första riffen framgår att det inte är någon radikalt ny musikalisk inriktning som väntar, inget som river upp den gamla grunden och bygger upp något helt nytt. Morse har funnit sin stil, sitt kall och fortsätter i samma anda som han gjort nu på solokvist i snart ett decennium efter uppbrottet från Spock’s Beard. Och vi är några som vant oss vid att gilla vad vi hör, ibland med enstaka reservationer, men framförallt med en upparbetad och genomgripande respekt för en artist som följer sin vision och skaffat sig en nisch som både progressiv kompositör och kraftfull predikant me en personlig historia att berätta. Möjligtvis är han på lite mer hit-humör än vanligt när han öppnar med titellåten som har en precis, medryckande och i sammanhanget omedelbar kvalitet.

Det delvis Gentle Giant-inspirerade ”Thoughts”-konceptet har han återkommit till några gånger under åren, främst under tiden i Spock’s Beard. Nu är det dags för ”Thoughts Part 5” som nästan slår nytt rekord i tempoväxlingar och intrikata harmoniskiften i förhållande till de tidigare kapitlen i serien, eller hur man nu ska definiera temat; här återanvänds en och annan fras ytterst explicit – och fogas ihop med de nykomponerade slingorna. Som så mycket annat på skivan låter det verkligen inte obekant, men det är sofistikerat, snyggt och svängigt.

”Freak” ger ett prov på delvis oprövad musikalisk mark, i relativ enkelhet med ett stramt men ändå smittande stråkarrangemang som grund. Lyriskt är det en pamflett i samma anda som exempelvis ”Outside Looking In” och andra tidigare sånger där Morse utforskar utanförskap från olika vinklar. Det blir ett eget litet femminutersdrama med en talande upplösning som kanske inte ens ska avslöjas här för att ge maximal effekt. Det är i alla fall en pärla, som sagt förhållandevis enkel till sin struktur men genialt uttrycksfull.

La pièce de résistance denna gång är halvtimmeslånga sviten ”World Without End” som också osar av det förflutna och eskapader som burit upp föregångarna till album. Inga chockerande nya drag här heller, men det är stadigt, kraftfullt uppbyggt och med narrativ nerv mitt i en målande musikalisk matta med flera faser och traditionella temposkiftningar.

Vilka är medbrottslingarna? Mike Portnoy och Randy George på trummor respektive bas är i stort sett obligatoriska. I övrigt återvänder bland annat gitarristen Paul Gilbert och sonen Wil Morse för punktinsatser. Nyaste namnet är väl brasilianske Adson Sodré som river av några gitarrsolon i just ”World Without End”. Notera förresten att specialutgåvan av skivan innehåller en DVD med dokumentation av albumets tillkomst, ungefär. Jag har inte sett den. Än.

Just det; i början av nästa år turnerar Morse med band i Europa och besöker bland annat Stockholm med svenska The Flower Kings som förband. Tyvärr lär jag väl inte ta mig dit, men det kan bli en tidig konserthöjdpunkt på 2013 för dem som lyckas göra det…

Mer om Neal Morse och denna senaste artistiska utflykt finns på hans officiella hemsida, beundrarsajten nealmorsefans, liksom Progarchives och AllMusic.

Jul, jul, skrålande jul?

yemenity2010 reflektion , , , , , , , ,

Julskivor. Det finns för många av dem. Alla artister med självaktning ska ha gjort en. Eller åtminstone drabbas alldeles för många av dem av detta Eureka-infall med möjliga förvecklingar. Årstiden har en förmåga att ta fram såväl det bästa som det sämsta ur skaparnaturer. Och den ständiga frågan när det dags för inspelning verkar vara – är det en klassiker som ska framföras eller något eget som på ett naturligt sätt kopplar till högtiden? 

Av olika anledningar (kanske delvis de ovan nämnda) har jag förhållandevis få julskivor själv. Min fru påminner mig om att vi borde ha några från hennes hemland Mexiko också. Hon har nog rätt. Och en del kan ha stuvats undan från närmast åtkomligheten, inser jag vid en inventering av LP-hyllan. Just det, det är där de borde finnas, de flesta som jag faktiskt har. Den jag lyckades få fram och damma av denna julhelg (efter undergången som ställdes in) kallas kort och gott ”Christmas”, utgavs 1988 och befolkas av för den tiden välbekanta namn för oss som råkade vara bekanta med CCM-genren; Contemporary Christian Music. Resultatet är särskilt med två decenniers perspektiv ruskigt ojämnt och ofta alldeles för slätstruket. Men min gamle hjälte Steve Taylors mariachi-variant av ”Winter Wonderland” är uppfriskande och hymnen ”O Come, O Come Emmanuel” blir påfallande stark och suggestiv i händerna på Margaret Becker (en annan gammal ikon i min bok). Producenten för större delen av skivan heter för övrigt Billy Smiley, ett namn jag blir tvungen att googla för att kunna placera med hundraprocentig precision. Och visst stämde min vaga minnesbild att han på den tiden var medlem i AOR-bandet White Heart.

Två CD-ar med jultema lyckades jag också skaka fram. Dels Carolas ”Jul i Betlehem” från 1999. Hur många julskivor hon pressat fram under åren vågar jag inte svära på, men det borde vara åtminstone tre. Från den här utgåvan är det framförallt den avslutande versionen av psalmen ”Dagen är kommen” som sticker ut med sitt metodiska uppbyggande mot ett magnifikt crescendo, där norske producenten Iver Kleive verkligen lockat fram det bästa hos den svenska nationalklenoden. Under mitt projektarbete i Jemen 2010 använde jag den ibland som exempel på svensk musik för deltagare i kurser jag drev – oftast med positiv respons. Även i stort är det en fullt fungerande produktion med få genomklappningar men kanske överdrivet respektfull inramning till den oftast väldigt välbekanta melodierna. I ”The Little Drummer Boy” interfolieras dock Carolas skönsång relativt smidigt och effektfullt med rap-inslag av någon som titulerar sig Blues.

19 kronor. Så mycket har jag tydligen någon gång betalat för samlingen ”One Silent Night” från 2000. Prislappen är kvar. Även här är det CCM-celebriteter som ska skapa stämningen, med den skillnaden att det uteslutande handlar om kvinnliga artister. Av dessa är det just nu Cindy Morgan som mest fångar min uppmärksamhet med den egenkomponerade, elegant strukturerade och svängiga ”Joy”. Tyngdpunkten i stort ligger på finstämda men inte fullständigt tandlösa arrangemang med lite lagom rasp i stämbanden emellanåt från damer som Ginny Owens, Jaci Velasquez, Amy Grant och Máire Brennan (en gång i tiden rösten i Clannad).

Händelsevis innehåller alla dessa tre album en tagning av ”O helga natt” eller ”Oh Holy Night”, världshistoriens möjligen mest ultimata julklassiker. Sången i sig har ju en speciell historia, skriven av franske poeten Placide Cappeau på beställning av sin lokale församlingspräst och tonsatt av hans judiske vän Adolphe Adams, mest känd för opera och andra orkesterverk. ”Cantique de Noël” framfördes första gången vid en julmässa i Roquemaure 1847. Några år senare ville franska katolska kyrkan bannlysa hymnen eftersom Cappeau blivit en aktiv socialist och betraktades med skepsis av kyrkans etablissemang. Men sången hade uppnått sådan popularitet att den inte ville försvinna ur folkrepertoaren; sedan spreds den vidare till England – och resten är, som det brukar heta, historia. Musikhistoria. ”O helga natt” är tydligen också den första sång att förmedlas via radiovågor, något som inträffade julafton 1906 under ytterst experimentella former. De flesta detaljerna i detta ärende har jag för övrigt hämtat från ett inlägg på bloggen Eras of Elegance, vilken jag hoppas vara en trovärdig källa i frågan.

På ”Christmas” är det Steve Camp som gör en ganska rak light-rockversion av den forna franska skandalsuccén medan Crystal Lewis levererar en mer nedtonad tolkning på ”One Silent Night”. När jag rådbråkar minnet kommer en version med Jon Anderson för mig, från någon gång i mitten av 1980-talet då gamle Yes-vokalisten släppte ifrån sig sin egen julskiva. LP:n ifråga tillhör dem som ska finnas i mina gömmor, men var? Dock finns i alla fall för närvarande några klipp tillgängliga på YouTube med hans ganska dynamiska och lagom bombastiska tolkning.

Där finns även Whitney Houstons dramatiska version av ”Do You Hear What I Hear” från en samlingsskiva jag är säker på att ha ägt men inte heller hittar nu, ”A Very Special Christmas” som givits ut i flera årgångar för att stödja Special Olympics. Just den här upplagan kom 1987 och bjöd bland annat på übervälbekanta julsånger framförda av Pretenders, Bruce Springsteen, Madonna och U2.

Ungefär i samma veva kom svenska artisteliten (vad det nu innebär) ut med ”Tipp tapp” där det mest minnesvärda var Fredás egenskrivna praktfulla ballad ”Glädjetåg”. Den har jag däremot inte hittat på du-tuben, men ska finnas tillgänglig för nedladdning på andra håll, för den som så önskar.

Och så… Visst har ”Do They Know It’s Christmas” med Band Aid från 1984 med syftet att skramla in pengar till svältande i Etiopien sin obevekliga dragningskraft. Och i samma andetag passar jag på att ännu en gång puffa för den aktuella välgörenhetsvideoparodin ”Africa For Norway”. Inte så mycket uttrycklig julanknytning i själva innehållet kanske, men sådant får vi ju tillräckligt av ändå de här dagarna…

Sensuella världar och smältande vax: 1980-talets bästa album – del 2

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , ,

Saga, Steve Winwood och Anita Baker var några som kravlade sig in på topp 30. Indirekt provocerad av SVT:s nostalgiorgie ”Eighties” har jag dykt ner i det förflutna och destillerat fram vad jag anser vara de bästa populärmusikaliska album som släpptes mellan 1980 och 1989 (undantaget samlingsskivor och filmmusik). Nu fortsätter kavalkaden med placeringarna 20-11:

20. Amy Grant ”Lead Me On” (1988). Frikyrkopop. Snyggt och prydligt förpackad. En ung talang som gjorde en nischbransch bekväm  och harmonisk till sinnes. Sedan följde en liten revolt. Tillräckligt mycket för att skapa ett album som än idag bryter av mot majoriteten av den aktuella nischens utbud, så väl som hennes övriga katalog. Inte överdrivet spetsigt egentligen, men spänstigt, levande, personligt och transcendent. Minns framförallt den lånade ”What About the Love”, pianoballaden ”If These Walls Could Speak” och titellåten.

19. Fredá ”Tusen eldar” (1988). Gnosjö, Småland. Därifrån kom en av periodens mest uppmärksammade svenska grupper med sedermera soloflygande Uno Svenningsson i spetsen. I slutskedet av 80-talet hade de avverkat två album och några medlemsrockader innan solen stod i zenit på deras tredje LP. Här uppfyllde de sin potential och skapade nästan tidlös musikmagi i sånger som ”Jag vill se dig lycklig”, ”Det måste gå” och ”Dansar i natten”.

18. Prefab Sprout ”From Langley Park to Memphis” (1988). ”Hot dog, jumping frog, Albuquerque”. Meningslöst nonsens som allra meningsfullast i en sorgesam historia om popstjärna på fallrepet (”The King of Rock’n Roll”). Från en på sin tid lavinartat geniförklarad platta från ett brittiskt band med betoning på kristallklar, nästan korkat begåvad pop – ett band på toppen av sin formkurva. Och med titlar som ”The Venus of the Soup Kitchen” kan det aldrig slå helt fel i historiens granskande ljus heller.

17. Kate Bush ”The Sensual World” (1989). Till att börja med : slutet. En av de mest genomträngande, sagolikt osannolika sånger som någonsin skrivits: ”This Woman’s Work”. Innan dess har vi hört bulgariska damkörer sätta sin speciella prägel på ett par andra nummer. Kate själv är mognare och mindre excentrisk än under de tidiga åren men sällan eller aldrig stillastående och inställsam.

16. Dire Straits ”Love Over Gold” (1982). ”Brothers in Arms” var den kommersiella knallen, men tre år tidigare hade de avvikit som mest från sitt inbyggda koncept och släppt en LP med för dem osedvanligt långa och komplexa kompositioner. Chief among them: inledande ”Telegraph Road” som fortfarande, 30 år senare, är en gigant ur nästan vilken konstnärlig vinkel som helst. 14 minuters odyssé genom en liten stads historia, dess uppgång och neddykning i samma intighet den föddes ur. Humorn är inte det mest accentuerade med sångerna, utom undantagsvis i den satiriska ”Industrial Disease” med de odödliga raderna ”Two men say they’re Jesus / One of them must be wrong…”.

15. Steve Taylor ”Meltdown” (1984). Han hade presenterats som ett stjärnskott i Svenska Journalens musikbilaga Puls, en ära som förmodligen inte framstår så åtråvärd eller ens nämnvärd för dem som inte var med under dåtidens IT-begränsade medieklimat och inser hur information och nya insikter nådde fram, särskilt vad gällde smalare musikgenrer. Jag fick skivan i födelsedagspresent. En ny era hade inletts. Kristen rock med ett eget språk och egna idéer existerade! Framförallt var Taylor en vågad herre rent lyriskt. Ingenting tycktes tabu men det fanns alltid en tanke bakom. Han tacklade kristen kommersialism och rasism, sopade till Sovjetunionen för dess behandling av Polen och närmade sig diverse etiska dilemman utan skyddsnät. Eureka! Lyssna på: ”Over My Dead Body”, ”Baby Doe”, ”Guilty By Association” – och resten!

14. U2 ”The Joshua Tree” (1987). De är ju givna. Omöjliga att ignorera. Men vilket enskilt album var egentligen bäst från den här tiden? ”War” och ”The Unforgettable Fire” kan definitivt konkurrera. Men jag stannar ändå vid det mest ‘konventionella’, kritiker- och publiksanktionerade valet för att representera deras första decennium på den här listan. De grävde sig fram genom delvis nya gropar, behjälpta av den stigande producentstjärnan Daniel Lanois, sökte och fann en delvis ny publik både med kraft, sofistikation och diskretion. ”I Still Haven’t Found What I’m Looking For” symboliserar den lättillgängliga men långvariga karaktären, ”Bullet the Blue Sky” kraften och ”Mothers of the Disappeared” den finstilta poesin med glödande insida.

13. Robbie Robertson ”Robbie Robertson” (1987). Producenten Daniel Lanois satte som sagt sin prägel på mycket som var bra under sent 1980-tal, som Peter Gabriel och U2. Tillsammans med Robertson, en gång i tiden ledare för The Band (som jag nästan aldrig lyssnat på) skapades ännu en nervig, organisk ljudbild som grund för en räcka påträngande, ibland rent hemsökande sånger om inte minst amerikanska öden och äventyr i samhällets marginaler. ”Showdown at Big Sky” och ”Sonny Got Caught in the Moonlight” brinner fortfarande lika starkt.

12. It Bites ”Once Around the World” (1988). Halvgalna britter med katolsk internatskolefostran eller snarlikt, pompösa anspråk parade med skruvad humor och instuckna fraser på latin. Ekvilibristiska övningar och raka refränger alternerar och avlöser varandra som prelater på peptalkskonferens, liksom existentiella grubblerier och beskrivningar av vad som tilldrar sig i leksaksaffären när personalen gått hem för dagen. Bandet upplöstes några år senare, men återförenades i mitten av 00-talet minus gamle sångaren Francis Dunnery. Andra albumet, som det rör sig om här, är stundtals oförlikneligt, ofta oförutsägbart och når sitt klimax i avslutande 15-minuterssviten, tillika titellåten.

11. Peter Gabriel ”Peter Gabriel” (1980). När den släpptes hade jag knappt kommit förbi Boney M– och Baccara-stadiet (närmast obligatoriskt för den tidens mellanstadieelever) för att börja sondera mer solida saker. Gabriel upptäckte jag på allvar i samband med ”So” 1986 och en ny värld öppnade sig bakåt i historiken. ‘Trean’ med det där smältande ansiktet på omslaget (framställt med hjälp av ett fortfarande fuktigt polaroidfoto, har jag hört någonstans) är ofta dyster och disharmonisk, men nästan alltid angelägen in extremis. ”Family Snapshot”, ”I Don’t Remember”, ”Biko”… Klassiker.

CIRKELN SLUTS, SNART… MED TOPP TIO.

 

BONUS: Vilka handlar det här om? Ännu en aspirant på topp 30, som föll på målsnöret:  ”Aviga, avantgardistiska, avtändande till max för sina värsta belackare, men lika ofta höjda till skyarna för sina intelligenta spelvändningar såväl verbalt som harmoniskt och inte minst arrangemangsmässigt. Synthesizern var ytterst framträdande i ljudbilden, men i grunden hade GG (sångarens initialer, red anm.) et al mer gemensamt med amerikanska soul/R&B-akter än de flesta brittiska så kallade syntgrupper. Vilket kanske symtomatiseras tydligast av Miles Davis cover på…”. Ja, vilken låt var det? Och vad hette bandet?

Ridleys rättfärdiga rike Revisited

yemenity2010 reflektion , , , ,

Svärd svingas, ärofyllda slag utkämpas, motståndare på liv och död uppnår mitt i allt en paradoxal respekt för varandra… Vi har sett det några gånger i filmhistorien. Seklerna från 1000-talet och en bit framåt är en av de perioder som lämpar sig extra väl för den sortens skildringar, uppenbarligen. 2005 gjorde Ridley Scott sin inbrytning i den medeltida mytologin med ”Kingdom of Heaven”. Den mottogs ganska väl, men knappast som ett mästerverk (och i USA blev den publikfiasko, enligt någon statistik jag sett, men däremot mer välbesökt i resten av världen). Numera snurrar den ändå med regelbundna mellanrum på olika TV-kanaler. Det vill säga, den ”korta” versionen som ändå passerar tvåtimmarsstrecket med god marginal.

Det finns en längre också. Och det är en den som verkligen visar vad regissören egentligen ville åstadkomma, att döma av hans egen introduktion till den ambitiösa utgåvan med fyra skivor och nästan parodiskt generöst extramaterial. Häromdagen såg jag om den. Själva filmen löper i den här versionen ungefär trekvart längre än den som de flesta sett och landar på strax över tre timmar. Och det här är ett av de fall där det verkligen kan vara värt att veta vilken den ursprungliga visionen var och där epitetet ”Director’s Cut” gör skäl för sitt namn. Orlando Bloom har inte samma naturliga pondus som Russell Crowe i ”Gladiator” (som jag händelsevis också återbesökt nyligen). Men han kommer bättre till sin rätt med mer narrativt kött på benen; så ock Eva ”Casino Royale” Green. Relationen mellan deras respektive rollfigurer, smeden Balian som får en oanat viktig roll i striderna mellan kristna och muslimska styrkor under 1100-talet, och drottning Sibylla av Jerusalem, fördjupas. Det finns element som inte alls berörs i den kortare klippningen men är med här – men jag tänker inte avslöja dem här och nu.

Har ni läst Jan Guillous Arn-trilogi (eller sett filmatiseringarna av dem) kan det finnas en adderad utmaning i att jämföra de båda tolkningarna av de makter som slogs om mellanöstern, liksom de enskilda individer som hade mest inflytande över utvecklingen. Att den muslimske härföraren Saladin mer eller mindre var en hedersknyffel, om än hårdhänt i sin rättsutövning, verkar de överens om. Däremot har Guillou och Scotts manusförfattare William Monahan väldigt skilda uppfattningar om tempelriddarordens rättskaffenhet. Fler resonemang om det och annat finns i recensionerna av ”Kingdom of Heaven” (korta versionen respektive ”Director’s Cut”) liksom ”Arn – Tempelriddaren” och ”Arn – Riket vid vägens slut” av mig och mina kolleger på russin.nu.

Fler synpunkter på bioversionen av Ridley Scotts epos: Roger Ebert poängterade vid premiären kopplingarna till dagens religiöst-politiska klimat och de vidhängande frågorna kring tolerans och extremism. Peter Travers från tidningen Rolling Stone berörde dilemmat med att skapa ett ”blodigt spektakel och samtidigt predika ‘ge freden en chans’”. Jeffrey Overstreet på Looking Closer tyckte att Scotts behandling av de religiösa frågorna var ytlig och otillfredsställande.

Om Director’s Cut: James Berardinelli framhåller  att den längre versionen ”förvandlar en övertygande men frustrerande film till ett epos som tar andan ur dig”. Preston Jones på DVD Talk är inne på samma linje och bidrar med fler detaljer om innehållet på DVD-utgåvan för dem som är intresserade.