pop

Schlagernedschlag 5: Flinck flaxar vidare till Globen

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Det kunde ha varit värre, som huvudpersonen Ingmar upprepar mantramässigt i ”Mitt liv som hund”. Den osannolike överlevaren Thorsten Flinck står allt stadigare på scen i denna för honom ovanliga roll och plöjde sig genom årets uppsamlingsheat i Nyköping. Sällskap till Globen får han av de  i mina ögon mer osannolika folkfavoriterna, kitschkandidaterna Top Cats.

Önskelista skriven strax före sändning: Andreas Johnson och Thorsten Flinck till Globen, efter två röstningsvändor vardera. Åtminstone utifrån mina minnesbilder från tidigare deltävlingar. Just det, två mogna män. Men jag fruktar att det i stället blir Dynazty och Sean Banan, beroende på medelåldern hos de som orkar lyfta luren. Antikviteterna Engberg & Sjögren (som ju värderades av en representant för Antikrundan förra veckan) skulle kunna överraska, om pensionärerna vaknat från sina dvalor och bjuder upp ungdomarna till kamp.

Tjejerna brukar annars gå vidare från extravändan Andra chansen enligt SVT:s egen statistik… Men nu har de bästa bidragen med kvinnliga artister redan kvalificerat sig för finalen, eller hur? Och trenden höll inte i sig i år.

Först ut var pudelrockarna Dynazty, absolut inte värst i aftonens fält, men visst lever de överhövan uppenbart kvar i 1980-talets Okej-sanktionerade ideal och har inte lagt till något nytt någonstans. Å andra sidan är deras motståndare Top Cats inte precis ambassadörer för musikaliskt pionjärtänkande heller. Så frågan var bara vilket årtionde som för tillfället är hetast. Tydligen 50-talet. Jag är lite överraskad, men Värmlands mobilisationsförmåga ska nog inte underskattas.

Andreas Johnson för väl i ärlighetens namn baneret för 60-talet, med viss uppdatering i inramningen. Och nu råkar jag vara mer välvilligt inställd till det konceptet. Etnopop; så ska tydligen Timoteijs bidrag kategoriseras, enligt programledare Sarah Dawn Finer. Av den genomskinligt lättviktigare varianten, som riskerar ge genren ett dåligt namn, inskjuter jag. Samtidigt som jag påminns om att refrängen är farligt snabbfästande… och det tog tydligen TV-publiken fasta på också.

Thorsten Flincks bidrag har fortfarande något genuint över sig som inte liknar så mycket annat i årets utbud. Överhettat Jacques Brel-ianskt, möjligen, men mannen går genom rutan. Kunde ni däremot se framför er den avlägsna möjligheten att Lotta Engberg och Christer Sjögren med sin taffliga tolkning av tongångar med storhetstid cirka Sexdagarskriget skulle ta sig ända till Baku? Vad skulle det göra med vårt nationella anseende? Jan Eliassons nya toppjobb i FN kunde rentav vara i fara. Cirka 20.49 var den risken undanröjd. Thorsten röstades vidare till nästa runda.

Men man kan naturligtvis aldrig slappna av helt och hållet. Två av årets minst upplyftande bidrag stod mot varandra och något av dem torde nödvändigtvis överleva en stund till. Sean Banan kontra Youngblood, som dock verkat få bättre ordning på stämmorna den här gången (vilket även noterades av Malena Ernman på twitter). Inte för att det hjälpte mot det motståndsmosande monstret Sean. Och plötsligt insåg nog många av oss medborgare behovet att mobilisera: Flinck vs Banan. Kan kontrasterna i tävlingen illustreras tydligare? Tack och lov blev det Thorsten. Då får jag väl leva med att något så obsolet som renodlad rockabilly klarade sig genom sållningen och har ett liv även i detta årtusende.

Schlagernedschlag 4: Miskovsky lyste upp mediokert Malmö-fält

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Den sista deltävlingen från Malmö hade jag inte möjlighet att se i direktsändning. Däremot i efterhand via SVT Play. Som vanligt ömsom vin och vatten i utbudet, men åtminstone med en välförtjänt finalplats för en rutinerad outsider.

Charlotte Perrelli: ”The girl”. Inte helt oväntad betoning på glitter och glam och rejäl muskeldisco (signerad hovleverantören i sammanhanget, Fredrik Kempe) där Perrellis bevisat kraftfulla röstresurser kan komma bäst till sin rätt. Inte mycket nytt under solen egentligen men ändå godtagbart catchy och effektivt i sin genre. Men vilken låt exakt är det som det påmminer om så starkt? Jag vet, rätt meningslös syssla det där med spårning eftersom alla möjliga melodislingor i rimlighetens namn redan använts av fler än en låtmakare i världshistorien. Men vänta nu, inledande (och återkommande) keyboardriffet är i alla fall från ABBAs ”Mamma Mia”.

OPA!: ”Allting blir bra igen”. Grekofolk, typ. Theodorakis arvtagare – och så vidare. Stilpoäng för avvikelse från huvudstråket, men frågan är för hur mycket mer. Ja, det har sin charm och allsångspotential med viss inarbetning och några rundor i pubträsket, kan jag tänka mig. Men här är det mest kuriosa. Och en aning kantstött sådan.

Dynazty: ”Land of broken dreams”. 80-talets pudelrock återuppstånden. Och efter första versen har de flesta lyriska konventionerna i den genren – läs: klyschorna – klämts in till takterna av lika patenterade pudelrockriff. Korus har hook, men det liksom allt annat är direkt lånat från säg, Europe, Malmsteen, Treat… eller kanske Twisted Sister med mindre humor.

Lotta Engberg & Christer Sjögren: ”Don’t let me down”. Aaaah, min gamla favoritslagpåse – farbror Sjögren alltså, som levererat ett av tävlingens och kanske hela 2000-talets värsta svenska musikaliska missfoster med ”I love Europe” (2008). Nu sammangaddad med en annan schlagerdiva med varierad slagkraft i schlagerhistorien. Och tillsammans gör de, lite oväntat måste jag säga, 70-talistisk Finlandskryssningsdisco med stråkar i överflöd och en allmänt övernostalgisk hållning som säkert har sin stadiga publik, men går överstyr på ett tidigt stadium och inte ens kan provocera mig att ta fram samma storslägga som jag hade hoppats på. Det framkallar mest ett avfärdande småleende, och de framför sitt lätt berusade bidrag med gott humör om inte annat. Men är det så välbetänkt av de här två att sjunga på engelska?

Hanna Lindblad: ”Goosebumps”. Tillbaka rakt in in i de desperata extremtidsenlighetsförsökens land igen – om koreografi och klädsel är det bättre att jag säger så lite som möjligt. Jag vill helst säga så lite som möjligt överhuvudtaget, fram till refrängen som kopplar ett överraskande grepp på det hala underlaget och kanske kan resultera i en P3-, eller reklamradiostyrd hit så småningom. För att inte tala om i förskolor och lågstadier landet runt. Men jag är mätt efter tre minuter och klarar mig utan återbesök i den här bregottfabriken.

Axel Algmark: ”Kyss mig”. Naivistiska 60-talsskolan med adderade Håkan Hellström– och Broder Daniel-komplex. Energin flödar över liksom överhettad entusiasm, men även en skönjbar självdistans som tillsammans framkallar ett ändå ganska sympatiskt inslag, tyvärr också med stämpeln ‘chanslös’ inristad i pannan redan från scratch. I alla fall i detta forum. Eller?

Lisa Miskovsky: ”Why start a fire”. När detta skrivs har jag redan råkat läsa mig till vilka som gick vidare till finalen. Hade jag annars gissat att det här skulle räcka dit? Vet ej. Jag har dock fått för mig att jag gillar Miskovsky, även om jag inte lyssnat överhövan på henne förut. Och hon har en professionalitet och mognad som sätter standarden direkt. Visuellt väldigt vitt nummer, där sångerskan flankeras av två dansöser med vajande tyger som går väl i fas med den lätt pompösa pådrivande popschlagern (något i linje med Christian Walz bidrag i fjol, min personliga favorit i tävlingen då). Avrundning med ett uns av bulgariska damkörer ekande i bakgrunden. Hmmm… skrällvarning även i finalen?

Danny Saucedo: ”Amazing”. Favorit, antar jag. Liksom förra året. Jag var förberedd på att det inte heller nu skulle överrumpla mig på det konstnärliga planet. Det gör det inte heller. Vad tillför det här till musikhistorien? Ahaaaa, det var aldrig meningen att det skulle finnas några sådana pretentioner… Långsiktigt tänkande, alltså. Men horder av hängivna fans räcker ändå för att kvalificera sig till Globen och kanske längre än så. Är det nerverna som orsakar de många svajiga tonträffarna? Jag hatar inte det här, men hittar heller ingen nerv (i positiv betydelse) eller ens riktig hitpotential av det slag som krävs. Men det är jag det.

Slutsatserna av den här genomgången är att jag själv skulle ha skickat Miskovsky och med viss tvekan Perrelli (trots närmast horribla estetiska felval vad gäller utstyrseln) till finalfältet, med Algmark som outsider. Men det här var knappast den mest imponerande kvartsfinalen i år. Den verkliga utgången blev Saucedo och Miskovsky till final, med pudelrockarna Dynazty till andra chansen ihop med de gamla elefanterna Sjögren & Engberg. Jag tvivlar verkligen på att någon av de sistnämnda tar sig till Globen den vägen, men har bevisligen haft fel förr…

Schlagernedschlag 3: Ranelids rap lyckades i Leksand

yemenity2010 reflektion , , , , , , ,

Kitschfaktor eller strikt kvalitetshänsyn? Exakt vad som skapade en finalist av författaren Björn Ranelid i ett musikaliskt sammanhang kan diskuteras. Men en aning kul är det. Annars kom de bästa bidragen i Leksand från Molly Sandén och Andreas Johnson.

Hela startfältet, kommenterat i kronologisk ordning under tävlingens gång, med begränsad betänketid:

Youngblood: ”Youngblood”. Bara jag som tänker på Rob Lowe och hockeyslagsmål? I alla fall innan låten börjar. Då blir det snarare parodi på Alcazar eller Backstreet Boys som gäller. Falska toner i omlopp lika generöst som spekulativa finansiella transaktioner på världens börser under 2000-talet. Är det egentligen en självklar P3-hit som massakreras, eller misslyckat på alla plan? Jag lutar instinktivt åt det senare.

Maria BenHajji: ”I mina drömmar”. Snygg. Sångerska i alla fall. Vad händer sedan? Efter introt? Oj, det blev aldrig något sådant. Vokalinsatsen startar i samma hundradel som pianoanslaget, om jag inte missade något. Bräcklig, känslig ballad med en inneboende potential som inte tillvaratas fullt ut. Och då menar jag redan på låtskrivarstadiet. Tusentals stearinljus på scenen skapar sakral stämning i någon mån, men även om helheten är ungefär dubbelt så bra som närmast föregående bidrag så tvivlar jag på avancemang.

Mattias Andréasson: ”Förlåt mig”. Flickidol, säger de. OK. Skrivit låten själv. Sytt kläderna? Framgår inte. Följer bekant formulär med föregivet minimalt inledningsarr – och hör och häpna, en svordom inbakad! Mer explosivt i korus och genomförandet är färdigare, mognare än föregångarna i kvällens fält. Det har ändå punch, relativt sett. Även om det strikt uttryckt inte är ”min bag”.

Love Generation: ”Just a little bit”. I fjol var de favorittippade med en skapelse av producenten RedOne som firat framgångar världen över. Tyvärr lät resultatet som något en sådan grabb skriver ihop under en kafferast. Han är tillbaka, bakom kulisserna. Tjejerna är på. Scenen alltså. Men visst var de fyra förut? Nu uppenbarar sig en trio i zebrafärgade fodral. Tight, samövat med markerad puls i botten, men också – precis som sist – en markant brist på personlighet och ännu en låt som bara känns halvfärdig. Men för all del, jag kan ha fel. Särskilt om hur långt det leder.

Carolina Wallin Pérez: ”Sanningen”. Jag tillhör inte den breda publiken. I så fall hade jag redan innan klockan 20.32 denna lördagkväll vetat om att Carolina slagit igenom hos den med sina tolkningar av Kent-låtar. Omedelbart avviker framträdandet från huvudfåran med en mer medveten nervighet och transparens. För att inte tala om den framhävda melankolin. Dark horse!

Andreas Johnson: ”Lovelight”. Jag har redan varnat för att veteranernas överlevnad hotas i årets uttagning (vilket väl var fallet redan förra året, eller?). Men Johnson brukar väl stå stark, trots en besvikelse häromåret i duett med Carola. Refrängen på den här britpopen med 60-talsekon är inte precis ett under av originalitet, men ändå väldigt igenkännligt Johnson-sk och i det här sammanhanget betyder det nästan per automatik en status som aspirant på övre halvan av tabellen, särskilt i kombination med den stadiga scennärvaron. Borde helt enkelt inte kunna försvinna redan nu.

Molly Sandén: ”Why am I crying”. Back to ballads. Avskalat och rätt elegant. ”I am not that fragile” sjunger hon, men skörheten i rösten är en av styrkorna. Helheten påminner om mycket, exempelvis om Jaci Velasquez ”Lay it down” som jag tvivlar på att Molly eller hennes medbrottslingar hört eller ens hört talas om. Men det här är bra.

Björn Ranelid featuring Sara Li: ”Mirakel”. Och så är det dags för något som i någon mening bara kan bli legendariskt, men.. ja, i vilken mening? Ranelid, helt unik. Beundrad av många och ett rött skynke för ganska många andra. Så nu ser han sig alltså som rappare och hyllare av kärleken som väsen, ovanpå en tidsenlig (tja) technomatta. Sara Li står för sången, vilket författaren vist nog avstår från. Kan det tas på allvar? Spelar det någon roll? Det är ju helt klart i något avseende, helt unikt. Som Ranelid själv skulle ha sagt, och antagligen redan gjort.

Efterbörden: Gina Dirawi och Sarah Dawn Finer fick ännu en gång klara sig utan Helena Bergström som programledare på scen. De begick en kulturell välgärning genom att påminna om Jan Guillous förflutna som vampyr i videon under den svenska schlageruttagningen år… 1986 om jag minns rätt. Och det gör jag ju oftast. Bergström medverkade i förinspelade sketcher, bland annat med Margaret Thatcher-frisyr och kommentarer som skräddarsytts för att avväpna all tänkbar kritik som kan, och brukar luftas, när festivalsäsongen är igång. Men med lite perspektiv kommer kanske den här schlagerserien att framstå som mer av Dirawis breda publika genombrott än någon annans.

Ut direkt: Benhajji, Carolina och – lite oväntat – Love Generation. Själv var jag omedelbart, strax efter klockan 21, chockad över att Youngblood överlevde första sållningen. Förhoppningar då: Andreas och Molly till Globen…

…och med facit i hand slog alltså halva önskningen in. Andreas till Andra chansen ihop med flamsvalparna som troligen inte ens var födda när Rob Lowe pucklade på sin nemesis efter slutsignalen i en match där motståndarna bekräftade alla våra dåvarande värsta svenska fördomar om transatlantisk hockeykultur. Tragiskt. Att de kom så långt alltså. Ranelids finalplats är mer av en putslustig parentes. Eller har han en rejäl chans att vinna alltihop? Näeee…

Whitney – en krossad ikon

yemenity2010 reflektion , , , , , , , ,

Ännu en 80-talsikon har gått ur tiden alldeles för tidigt. Eller var det väntat? Sorgligt är det i alla fall, med tanke på vilken förmåga som fanns och hur bra det en gång började. Whitney Houston har alltså hittats död på ett hotell vid 48 års ålder. Det hade varit nästan omöjligt att föreställa sig ett drygt kvartssekel tillbaka när hon verkligen var en av de mest firade stjärnor världen sett.

En gång i tiden var allt enklare. 1980-talet. Mer svart och vitt, kallt krig mellan öst och väst, klarare riktlinjer mellan skurkar och hjältar i TV-serierna. Och artister som antingen var välartade och goda föredömen samtidigt som de radade upp hits – till skillnad från dem som också radade upp hits, men troligen levde ett okontrollerat, vilt och självförbrännande liv vid sidan av scenen (och ibland även på). Och för mig själv, som uppväxt i frikyrkan, var det inte svårt att få välmenande förmaningar om vilka som var någotsånär ‘godkända’ och vilka man skulle akta sig för att konsumera i större mängd. Det kunde ju finnas dolda baklängesbudskap på skivorna också…

Exempel: Michael Jackson kontra Prince. En betecknades visserligen som mycket egensinnig och socialt tillbakadragen men medlemskapet i Jehovas vittnen visade ändå på något slags grund att stå på, om än sektliknande. Det fanns gränser för vad han kunde tänkas ta sig till och artisteriet var av det slag som når alla åldrar, imponerar och säljer skivor i mängd; kort sagt brett. Långt ifrån lika provocerande som Prince Roger Nelson, själva personifieringen av synden med sexuella undertoner och utmanande formuleringar i snart sagt varje låt. Ni som inte var med då, inser kanske inte hur kontroversiell han faktiskt framstod. ”Controversy” var till och med en av hans låttitlar.

Jackson gick senare mer och mer in ett mystiskt sagoland med ständiga rykten om plastikoperationer, pedofili och…ja, ni vet. För några år sedan tog det slut. Han är död, även om vi inte vet exakt varför det slutligen hände och ärendet fortsatt vara en rättssak. Men hälsan var uppenbart bräcklig under flera år. Prince å andra sidan fortsatte producera, vara arbetsnarkoman, försvinna i perioder från offentligheten för att sedan komma tillbaka och inte bara verka vid ganska sunda vätskor utan även vara nybliven medlem i – Jehovas vittnen. Om det nu är en fördel, artistiskt sett. Han lever i alla fall. Och verkar.

Bland kvinnor var två artister större än alla andra i mitten av samma decennium; Madonna och Whitney Houston. En provocerade och retade i omgångar upp alla som kunde retas upp med sina respektlösa sammanblandningar av sex och religion, samt en föregivet frigjord livsstil som hon sannolikt inte var ensam om i musikvärlden, men kanske skyltade med mer än de flesta. Houston var den ‘fina familjeflickan’ som möjligen hade en lite för snävt skuren baddräkt på baksidan av omslaget till debutskivan 1985. Annars stod hon för ‘det goda’, nästan oskuldsfulla och hennes lyrik handlade om ”jag tror att barnen är vår framtid” eller ”hur ska jag veta om han älskar mig?” snarare än konkurrentens tvetydiga ”vi lever i en materiell värld och jag är en materiell flicka” och ”som en oskuld… rör för för första gången”.

Ni vet vad som hände. I stora drag. Houston gifte sig med ‘fel’ grabb, drogs in i en destruktiv livvstil, gick in i en mörk tunnel och hittade till synes aldrig riktigt ut igen. Madonna gifte (och skilde) sig, men framstod ändå allt mer som en traditionell mamma i sitt privatliv när hon inte fortsatte att veva ut succéer i ojämn, men ändå imponerande takt. Nyligen skrev DN:s krönikor Fredrik Strage om det imponerande i att hon lyckats hålla igång så länge. Hon verka ha kontroll över både liv och karriär, trots eller tack vare engagemanget i den judiska mystiska religionsformen kabbalah. Whitney Houston rapporterades idag ha dött i ett badkar i Beverly Hills (se Huffington Post, Al Jazeera eller Dagens nyheter). Orsaken är inte fastställd, men det framstår ändå som mindre oväntat än man skulle vilja att det var, efter den havererade återkomsten häromåret. Det är synd, verkligen synd, med tanke på den oerhörda begåvning och inte minst fantastiska röst hon en gång hade. Varför gick det som det gick? Ja, vem vet någonting om vad som rör sig inne i andra människor egentligen?

Världen framstår överhuvudtaget som mer komplicerad numera. Inte bara för att man själv är en aning äldre, lurar jag mig att tro i alla fall. Och vilka musikaliska ikoner vi har i en viss era, liksom hur de överlever eller går under i processen, det är naturligtvis banala, världsliga saker jämfört med de stora avgörande frågorna om finanskrascher, budgetbalans och varje medborgares personliga ansvar att vara lönsam. Eller… är det?

En dryg handfull Whitney-verk värda att minnas (med eller utan arrangemang som vittnar om en bestämd eras ideal och inte alltid åldrats lika värdigt): ”How Will I Know” (1985), ”Saving All My Love for You” (1985), ”So Emotional” (1987), ”All the Man that I Need” (1990), ”My Love Is Your Love” (1998), ”Where Do Broken Hearts Go” (1987), ”One  Moment in Time” (1988). Blev det sju? Ja, men det är ju något magiskt med den siffran.

Relaterat: Ett antal musiker diskuterar i Paste Magazine sina kroniska sjukdomar och hur det påverkar dem. MS, manodepression, nedsatt njurfunktion, magsjukdomar som Crohns…

För övrigt, apropå gårdagens andra svenska schlagerdelfinal som jag skrev om tidigare, har Billy Butt ännu en gång vaknat ur sin dvala och tagit fram stridsyxan, nu mot den riktiga schlagerns svanesång i ett inlägg på Newsmill. Ungdomarna bestämmer när de något äldre inte tar sitt ansvar och röstar fram ‘rätt’ kandidater hävdar han. I sak har han väl rätt. Men ska vi sörja över det i så fall? Som ordstävet lyder: besluten fattas av dem som är på plats och gör sig hörda.

Schlagernedschlag 2: De blir yngre och yngre dag för dag…

yemenity2010 reflektion , , , ,

”Låt ingen se ner på dig för du är ung” – ofta citerad bibelvers som kunde ställas på huvudet i samband med årets schlagerföljetong. De rutinerade rävarna ryker i rask takt, medan nya namn gör anspråk på att forsa in i folkhemshjärtan och fastna där, i alla fall våren ut. Själv beklagar jag främst Di Levas uttåg men inser att det kan vara ett ålderstecken.

Mina egna synpunkter på bidragen i Göteborg, med obefintlig tid för reflektion och eftertanke:

Ulrik Munther: ”Soldiers”. Helt ny bekantskap för mig, tydligen knappt byxmyndig. Vem är han? Vad gör han? Var kommer han ifrån? Vem bryr sig? Många unga flickor, påstås det. Akustisk inledning och munspel (jodå!) följs av ett försök till arenarefräng som inte precis är helt och hållet sprunget ur en färsk källa. Egentligen är hela konceptet avpassat för någon som är äldre, stadigare och med mer pondus än vad 18-åringen hunnit skaffa sig. Men kärntrupperna kanske inte bryr sig om det.

Top Cats: ”Baby doll”. För några år sedan tillbringade jag en tid som lokalreporter i Dalsland och insåg att rockabillyn var större där än någon annanstans i Sverige. Eller har jag fel? Dalsland är trots allt ett slags lillebror till Värmland och därifrån kommer de här grabbarna. De vet nog vad de gör och har förmodligen gjort det några år i The Boppers efterföljd. Illa? Inte så fruktansvärt, men passerar mig ganska obemärkt förbi. Jag kan möjligen förstå kulten kring genren för dem som är inne i den, men där är inte jag. Här hänger framgången i tävlingen mer än i de flesta fall på entusiasmen och röstvilligheten hos en hård kärna.

Sonja Aldén: ”I din himmel”. Munkmodet gör entré. Kaftan och vadmal, mörk medeltidsframtoning. I alla fall fram till scenen, där plötsligt en chockerande rosa kulör i klänningen slår emot oss. OK, vi vet att hon kan sjunga. Balladen med sin svällande uppbyggnad låter redan från scratch formsydd efter hennes förmågor men framstår också omedelbart som väldigt bekant och nästan parodiskt pompös – vilket inte behöver vara fel i i min bok. Men det är något som saknas. Är det bara ett stiligt sakralt skal eller finns det något mer substantiellt därinne? Slutbetyg får anstå.

Andreas Lundstedt: ”Aldrig aldrig”. Känd från tidigare framträdanden, inte minst med Alcazar. Och faller tillbaka på den tämjda technotradition som kunde förväntas. Rutinen lyser igenom, koreografin klichéspäckad men klarar sig från kalkonstämpel, korus fastnar nog efter ett par gånger. Jag är inte helsåld på helheten, men hade inte förväntat mig det heller. Och slutar det inte väl mycket i viskläge?

Timoteij: ”Stormande hav”. Blondiner från den landsända där jag själv bor numera. Skogsråvarning? Ok, det är sjön som gäller. Nordman-reglementet uppdaterat med mer dansbetoning, fiol, dragspel och just det, stämsjungande damer i stället för en ständigt rosslig maskulin rocker i fronten. Refrängen kan faktiskt räcka en bit, även om jag själv känner mig frestad att bruka ordet parodi för andra gången i kväll.

David Lindgren: ”Shout it out”. David vem? Från musikalvärlden, får jag veta. Det finns något ansträngt, anspänt i sättet att attackera ett material som inte ligger alltför långt ifrån det som Loreen lyckades så bra med förra veckan. Men bidraget med sina framträdande dansare genomsyras ändå av en energi som i viss mån kompenserar för bristen på en påtagligt vinnande melodislinga.

Mimi Oh: ”Det går för långsamt”. Syster till Sandra skådespelerskan? Nej, ser inte ut som det. Intressant att hennes entré genom publikhavet ackompanjeras av Fridas ”Something goin’ on”  från 1982 – det var länge sedan jag hörde den. Har jag redan sagt något om chockerande färgkombinationer så bleknar de i jämförelse med det här gänget på scen. Låten fladdrar förmodligen förbi och försvinner ut i intet och jag tvivlar starkt på en fortsättning efter delfinalen. Allt osar reservlagsserie i sammanhanget. Melodi, arrangemang, totalpaket; allt är lånta fjädrar och ganska lamt levererat.

Thomas Di Leva: ”Ge aldrig upp”. Så är han mitt ibland oss. Är han den siste i svensk artistelit att slutligen våga språnget in i just det här sammanhanget och ta risken att röstas ut av oförstående slynglar som inte inser hans självklara genialitet? På senare år har jag inte lyssnat nämnvärt på ett av landets verkliga original, men vet i alla fall att han har kapacitet. Det här kan knappast kallas hans vassaste giv någonsin, men stilen, den grundläggande personligheten och elegansen i jämförelse med genomsnittet borde ändå rendera en finalplats.

Så var det med det; kommentarerna efter den första rundan i ovetskap om vilka som senare skulle vinna folkets gunst eller inte. Med andra ord skulle jag själv enligt de spontana första intrycken skicka gamle di Leva till Globen ihop med pålitliga men inte alltid sensationella Sonja. Dark horse: David Lindgren. Men det var mina åsikter. Och jag är van att vara i minoritet…

…så vad hände? Efter första röstningen åkte veteranerna Aldén och Lundstedt ut ihop med kanonmaten Mimi. Ni ser själva vilken fingertoppskänsla jag har. Sedan rök Di Leva i mellanrundan. Ungdomarna Munther och Lindgren skickades direkt till Globen medan Top Cats och Timoteij får en ny chans att ta sig dit. Med andra ord förstärks tendensen från förra lördagen att unga uppkomlingar brädar äldre och mer etablerade artister. Med andra ord: nästa vecka är det Andreas Johnson och Björn Ranelid som har anledning att vara oroliga. Fast Ranelids claim to fame är ju än så länge något annat än skönsång…

Schlagernedschlag 1: Ungdomlig utstrålning slog ut erfaren elegans

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Svenska schlagerfabriken har öppnat igen. Årets första drabbning med åtta aspiranter på scen i Växjö är avhandlad. Direkt till Globe gick Loreen (vilket jag inte protesterar mot) och Dead By April, vilket inte var någon större chock. Det här var uppenbarligen ungdomarnas afton, eller om inte annat en markering från ett yngre publiksegment gentemot ett mer traditionsbundet och nostalgiskt. Thorsten Flinck och Sean Banan skickades till Andra chansen – vilket i sig skvallrar om den inbördes spännvidden i utbudet.

Tro det eller ej. Melodifestivalen är något jag är uppväxt med och som jag fortfarande följer, om än inte med hundraprocentig nit på senare år. Dels på grund av de många delfinalerna som inte alltid passar in i uppgjorda scheman och dels för att jag tillbringat sammanlagt fyra år under 2000-talet utomlands på grund av arbete. Men hur många sarkasmer man än kan klämma ur sig om olika aspekter av schlager-SM, så är det ändå ett underhållningspaket jag fortsätter fängslas av. Vilka var då mina spontana intryck av gårdagens bidrag, som jag i de flesta fall bara hört en gång i sin helhet?

Sean Banan: ”Sean den förste banan”. Vem är han egentligen? Jag erkänner: för mig har han hittills bara varit ett namn och ingenting mer. Med andra ord har en av de stora favoriterna i årets tävling tidigare totalt gått mig förbi. Eller har jag hört honom utan att veta om det? Stor show med exotisk utstyrsel är i alla fall det omedelbara intrycket. Bör gå hem i demografin 4-12 år, om inte annat, med sin envetna ‘dinge-dinge-ding’-refräng som snart kommer att bli en olidlig plåga i radiokanaler jag, tack och lov, inte lär lyssna på regelbundet. Ogenerat infantilt på en nivå som lär locka röster. Men inte min.

Abalane Dots: ”På väg”. Och så drar vi ut på landet igen. Melankolin genomsyrar en sång som arrangerats med dominerande stråkinstrument (inklusive nyckelharpa) och banjo. Och snygg stämsång. Det här låter som en given P4-favorit (med reservation för att jag själv tillbringar nästan all radiokonsumtionstid med P1). Inte sensationellt men ganska behagligt.

The Moniker: ”I want to be Chris Isaak”. Fjolårsuppstickaren som ingen riktigt tog på allvar förrän han var där i finalen och hotade den förhandstippade hierarkin är tillbaka, med mer mystik i paketet. Förutom Isaak idolförklaras Bryan Ferry och maskerade cellister på scen bidrar till en, något anstängd, ambition att helt enkelt verka lite mer… sade jag mystisk? I grunden osar låten av något musikalaktigt, möjligen grekiskt, 1960-talsopus som jag just nu inte kan härleda till en given källa. Låter inte illa – men var är den extra pushen, vinnargreppet, det DÄR som sticker ut och inte kan ignoreras?

Afro-Dite: ”The boy can dance”. Tillsammans igen. Trion som tog hem det för tio år sedan och sedan ansågs nästan oslagbara i Eurovision av svenska tidningar, men fick nöja sig med något liknande en sjundeplats om jag minns rätt. Det var på den tiden vi såg sådant som ett misslyckande, innan den långa ödmjukande (?) ökenvandringen inleddes. Damernas musikaliska ideal och referenspunkt har inte förnyats nämnvärt sedan dess. Men är det rätt recept idag eller något som passat bättre på en nostalgishow med 1970-talstema och Diana Ross-dockor dansande i bakgrunden? Det finns något störande jämntjockt och självnöjt med konceptet, som inte låtsas om vilket årtionde vi lever i nu. Men åtminstone en av dem (hon som inte heter Kayo och inte heller ger ut en egen tidskrift) vet i alla fall hur man wailar och det är ingen självklarhet i de här startslistorna.

Dead By April: ”Mystery”. Eller borde de kalla sig Eclectica? Influenserna verkar hämtas från hela kartan, med mest emfas på de genrer som under en era då jag själv växte upp ansågs lika oförenliga som olja och vatten, eller Tea Party-rörelsen och Occupy-demonstranterna. Alltså syntpop och hårdrock. Growl, rap och ett korus som inte är direkt genialt men sannolikt inte avskräcker den hårda kärnan beundrare från att ge dem sitt helhjärtade stöd ända in i kaklet.

Marie Serneholt: ”Salt and pepper”. Iögenenfallande metallglänsande och tättåtsmitande hölje omger sångerskan, som sedan ger sig in i en pastisch på ett otal förflutna alster som redan i sig var pastischer, till den grad att vi egentligen landat i ren parodi, även om Serneholt med sitt smittande leende och naturliga charm gör sitt bästa för att vi ska glömma ihåligheterna. Men det är svårt med en sång där alla fraser tycks ha klämts in på så liten yta, med så obefintligt manöverutrymme att allt på något sätt lyckas självimplodera och plana ut i intet – samtidigt. Jag kan inte hata det här helt och fullt. Men något har definitivt slagit slint i låtskrivarnas egen urvalsprocess.

Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern: ”Jag reser mig igen”. Ja, det här hade väl också varit omöjligt för bara tio år sedan? Eller redan i fjol? Ett av teatervärldens enfant terribles introducerar svenska progressiva musikrörelsens anda parad med just ett utpräglat teatraliskt uttryck som ger en omisskännligt egen stämpel på en låt som annars kunde vara plankad både av Leonard Cohen (säg, den eländigt ofta kopierade ”Haleluyah”) och förmodligen en del andra som skulle vilja ta åt sig äran.

Loreen: ”Euphoria”. Ännu en artist vi sett förut i sammanhanget. Dramatiskt utspel i fjol med ”My heart is refusing me” följs av ett inte mer nedtonat nummer nu. Mycket låter bekant – och bra, säger jag som ändå knappast är en technodiscofreak, vilket vore en fördel när vi kommer fram till korus med sina syntetstötar och dansgolvsinriktade strofer. Helheten är ungefär samma form av dynamisk, på gränsen till schizofren – men i det här sammanhanget spännande och nästintill nyskapande – syntes av minimalism och maximalism. Och, det visste vi redan: hon har personlig utstrålning. Och kan sjunga. Snöfall på scen i naturmystiskt inspirerat nummer som har omedelbart identifierbar klass.

Tre damer som programledare och de höll ett högt tempo med få avstickare utanför scen och salong. Det ironiska mellanaktsnumret ”Det är inte bara bögarnas fest” är kanske inte så träffande som programkommittén själva tror. Jag menar, tittarsiffrorna var väl högre på 1980-talet än nu (till stor del på grund av mindre kanalkonkurrens, givetvis) och halva svenska folket hör knappast hemma i den kategori där konspirationsteoretikerna menar att de egentliga besluten fattas… Men det var ändå ganska roligt, kort sagt. Överhuvudtaget känns det som om den grundläggande tanken i år är att inte ödsla tid på mer alltför aviga inslag med  torr, vattendelande humor (om det går att uttrycka sig så) utan veva på med stora gester och etablera en klassisk gladlynt schlageratmosfär. Med jokern Gina Dirawi som subtil saltströare i sockervadden.

Fortsättning följer…

Bombastiska och bitterljuva britter dröjer med pensionen

yemenity2010 skivrecension , , , , ,

Beundran och förakt. Asia har mött motstridiga publikreaktioner under sin 30-åriga bana genom djungeln med varierande expeditionsledare. Senaste livstecknet ”Omega” (Frontiers Records, 2010) bjuder knappast på banbrytande konstrock, men det kanske inte alltid behövs heller…

Svikare. Förrädare. Sell-outs. Många hardliners i progressive-publiken har bestämda åsikter om Asia, supergruppen som bildades i början av 1980-talet och sedan gått igenom flera faser, inklusive återkommande medlemsbyten. Enda konstanten har varit Geoff Downes, keyboardisten som även gästspelat i Yes mellan varven. Eller… Tydligen har även han varit frånvarande i korta perioder, men det är marginellt i sammanhanget. Själv upptäckte jag bandet via ”Alpha” när en gymnasiekompis spelade in den åt mig (från LP till kassett, om ni kommer ihåg den processen) någon gång i mitten av sagda 80-tal. Redan då hade de tydligen retat upp flera presumtiva fans, som hellre mindes sångaren John Wetton från King Crimson eller UK, gitarrgurun Steve Howe från just Yes och så vidare. Men jag gillade av någon anledning den oförblommerat inställsamma kombinationen av pompös pop, bitterljuva ballader och regelbundna men inte alltför radikala rocksymfoniska anspråk.

Och det är originaluppsättningen som de senaste åren samlat ihop sig igen för hittills två album; ”Phoenix” och ”Omega”. Förutom Wetton, Downes och Howe innebär det batteristen Carl Palmer. Låtarna den här gången är företrädesvis, med få undantag, författade av Downes & Wetton, som ju även släppt tre skivor som duo under rubriken ”Icon”. Den hädiska frågan som kan ställas är om de överhuvudtaget behöver de andra två, eftersom resultatet är märkvärdigt likaljudande. OK, Palmers pinnar dansar omkring kaggarna på ett ibland ganska påtagligt egensinnigt sätt och Howe har ju sina patenterade slingor – tyvärr lika ofta irriterande som inspirerande. Jo, jag har länge grubblat över vad det är med Howes teknik som aldrig riktigt gjort mig till en hängiven beundrare. Personligen tycker jag att hans manövrer lämpar sig mer för akustisk gitarr, men han håller igen på det verktyget – och tack och lov även sina mest planlösa utflykter i det okända – på ”Omega”. Skicklig, javisst, men jag kan erkänna att Trevor Rabins period i Yes var ett lyft för dem på gitarrfronten i mina öron.

Åter till Asia. Materialet följer ungefär samma mall som under de tidigare åren tillsammans, om än med ett underförstått erkännande av att åren har gått och att det inte är några ungdomar som ställer sig i studion ihop igen. De kunde pensionera sig med gott samvete, men av flera anledningar är jag glad att de inte gjort det än. Inte för att skapar så mycket nytt och banbrytande (det gör de verkligen inte) men de har en melodikänsla som rent spontant tilltalar mig tillräckligt ofta för att ge skivan ett existensberättigande. Det gäller inte minst de bitterljuva (där har vi det igen) ”Ever Yours”, ”Through My Veins” och ”There Was a Time”. Liksom de mer ödesmättade kraftfulla styckena ”Holy War” och ”End of the World” även om kvartetten kan riskera att bli för bombastiska och daterade när de drar till drabbning i sin tappning av domedagsbasunerande.

Motvikten är de närmast klämkäcka ”I Believe” och julsången (!) ”Listen, Children” – av vilka den sistnämnda ligger farligt nära att ramla ner i banalitetsträsket (och enligt andra mer illvilliga bedömare troligtvis redan ligger på botten därnere och gruvar sig över sitt öde). Men det finns också ett 60-talseko av charmigt naiv britpop från, säg, Beatles mer uppsluppna dagar i exempelvis ”I’m Still the Same”. Och ”Emily” lyckas både behålla kakan och äta den med sin kombination av enkel självklar popkänsla och en närmast anklagande text i efterdyningarna av någon olycklig kärlekshistoria, verklig eller fiktiv.

Asia som får man ta som de är. Hårdrockflirtarna som kunde skönjas under John Paynes tid som vokalist och frontman är i stort sett bortblåsta men egentligen har gruppen trots alla omställningar aldrig passerat igenom några revolutionära faser. Och de som följt utvecklingen har inga stora överraskningar att vänta. Skivan släpptes förra året och är inte alltså inte helt färsk, men jag skaffade den först nu i höst och det har aldrig varit min ambition att alltid uppmärksamma enbart det för ögonblicket stekhetaste på marknaden. Dessutom; för Asia kommer väl det sistnämnda adjektivet aldrig att användas igen i något sammanhang, men vem bryr sig?

 

Fler fakta om och synpunkter på ”Omega” finns på Progarchives och Allmusic.