Musik

Andra chansen: Finn fem rätt i folkviljan!

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Fler unga hungriga grabbar till schlagerfinal. Det var givetvis helt fel, rent objektivt. Men alla förstår inte sitt eget bästa. Framförallt inte svensk musikpublik. 

Man ska inte lämna över ansvaret till andra att göra det rätta. Då får man helt enkelt skylla sig själv. Det borde ha varit Eric Gadd och Caroline af Ugglas, med duon Segerstedt & Damli samt Behrang Miri som helt acceptabla alternativ, som skickats vidare till finalen i det där nya skrytbygget i Solna. Men… Nu överlät jag dessa beslut åt andra och så gick det som det gick. Jag är något mer välvilligt inställd till Robin Stjernberg än Anton Ewald, men det är helt klart en annan generation (och smaksektor) som haft det avgörande inflytandet här. What the heck, världen fortsätter snurra ett tag till ändå. Troligen. Sista ordet till min fru Emilia:

– Jag ville att duon (Segerstedt & Damli) skulle gå vidare. Men ungdomen har makten…

 

Kalla fakta om andra chansen? Se SVTs egen festivalbevakning.

Manlig melodisk dominans i Malmö, på gott och ont

yemenity2010 Okategoriserade , , , ,

Melodifestivalföljetongen fortsätter några veckor till. Ikväll är det dags för andra chansen för dem som hoppas på en sådan… Förra helgens fjärde deltävling då? Ja, inte förrän nu har orkat sortera mina egna skriftliga synpunkter med adderade inlägg från ytterligare några personer. Men här är sammanfattningen, till slut. Och en allmän iakttagelse är att standarden var avsevärt högre än veckan före. Ur denna holmgång utkristalliserades åtminstone ett bidrag som jag verkligen gillade. Ledtråd: det innehöll en en brinnande flygel. Det kunde gärna fått med sig en svensk Adéle-aspiratör i sällskap, men man kan inte få allt.

Army Of Lovers hade knappast tonat ner sin välkända vulgofaktor utan snarare skruvat upp  volymen i ett malande monotont men ändå på något sätt effektivt nummer. Som bara räckte till en sjätteplats. Enligt min fru Emilia värt en nolla och det koncisa avfärdandet:

– Jag tycker inte om den på något sätt.

Robin Stjernberg ska väl föreställa tonårsidol och öste på med utbyggd koreografi i ett lagom bombastiskt nummer som räckte till andra chansen. Veteranen Sylvia Vrethammar ordnade en flashback till 40-talet, förlåt, det kanske ska vara 70-talet och lätta latinotakter. Melodiskt och rutinerat utfört men utan märkbart klimax med den talande titeln ”Trivialitet”. Det stannade på sjunde plats, före Lucia Piñera med sin mer tempostarka soulstänkare med bra inlevelse men tyvärr i avsaknad av riktig refräng. Ändå en av mina personliga favoriter.

Och så mannen med flygeln, Ralf Gyllenhammar (kvällens andra -hammar) med en betydligt tyngre pjäs i ”Bed on Fire”. Det osar en del barpianist-syndrom till en början innan introt slår över i något mer kraftfullt med risk för övertändning men med Elton John-vibrationer som som jag inte ser som en nackdel. Och det var tydligen fler som resonerade så, eftersom han skickades direkt till final. Charmoffensiven från Behrang Miri med ”Jalla dansa sawa” kändes som en lättviktare i efterdyningarna av The Grand Piano Attack trots sin multilingvistiska och dansanta prägel.

– Den fastnar och är inte lika clownaktig som Sean Banan, menade Emilia som dock höll efterföljande Terese Fredenwall högre och sörjde hennes missade avancemang.

– Hittills min favorit av alla bidrag i år, tyckte hon.

Själv såg och hörde jag ännu en explicit euforimissionär men med lugnare inramning. Akustisk gitarr, lite svajande engelsk frasering men sympatisk utstrålning och oväntade halvtonskalor i sticket. Jo, jag hade inte klagat om hon klarat sig vidare på bekostnad av exempelvis Robin. Eller Ulrik Munther som är en ung begåvning, men fortfarande för valpig för att fylla ut kostymen han eftersträvar. Annars hade han hjälp av ett snyggt arrangemang och allmänt professionell inramning. Till final bar det.

– Jag gillar hesheten i hans röst och han kan vinna på grund av ungdomsrösterna, förutsåg Emilia.

Vårt se-sällskap för kvällen var delvis inne på samma linje som Emilia.

– Hon med gitarren (alltså fröken Fredenwall) var favoriten, tyckte Roger Ovebratt medan Fabiola Torrescano-Ovebratt framhöll Fredenwall, Lucia Piñera och Ulrik Munther som de bästa bidragen.

Men det här var definitivt inte kvinnornas kväll på scen. Åtminstone inte enligt den manifesterade folkviljan.

Mer från SVT om deltävlingen i Malmö här.

Melodifestivalen 2013: Banan och veteran vidare från mindre upphetsande Göteborgsfält

yemenity2010 reflektion , , , ,

Såpan har startat igen. Förra helgen var jag upptagen med en annan festival i Göteborg och vet inte riktigt vad jag gick miste om. Något nytt androgynt stjärnskott bland annat, har jag hört ryktas. Andra vändan, sänt från just Göteborg, innehöll överlag ett ganska blekt fält och ledde fram till att vi på allvar kan frukta en bedövande bananchock som svensk representant i Europafinalen. Å andra sidan… Vi vill ju inte gärna arrangera alltihop nästa år igen, eller hur?

Som analyspartner hade jag den här gången min fru Emilia. Inflyttad från Mexiko förra våren har hon en relativt kortvarig bekantskapshistoria med detta europeiska fenomen. Med andra ord; ett friskt perspektiv att bidra med. Så här resonerade vi under sändningens gång, i sammandrag: 

1. Anton Ewald ”Begging”

Johan: Är detta vad tiden kräver? Technoschlager, övergödd av poser, klyschor och fuktig blick. Betyg: 2 av 5.

Emilia: Påminner om Ricky Martin. Betyg: 3

2. Felicia Olsson ”Make Me No 1”

Johan: Ståtlig ballad med en del intrikata harmonier men lite stereotyp refräng. Snyggt men kan försvinna i flödet. Betyg: 3

Emilia: Påminner om Adele, har bra röst men sången upprepar sig för mycket. Hon får extra poäng för att hon ser ut som en latina… Betyg: 4

(Faktum är att vi började undra om hon skulle kunna vara en okänd lillasyster till Emilia. Vi återkommer i ärendet om vi får reda på något mer)

3. Joacim Cans ”Annelie”

Johan: Tungmetallaren omskolad till trallvänlig akustisk folkpopare med en låt som letar efter ett lyft. Betyg: 2

Emilia: Har en nackdel av att sjunga på svenska och det saknas en gnista. Betyg: 2

4. Swedish Housewives ”On Top of the World”

Johan: Pernilla Wahlgren et al gör entré i förkläden och försöker sedan konkurrera med avsevärt yngre kolleger med ett monotont dansnummer, ganska glanslös glamtechno – inte riktigt vad jag hade väntat mig av dem. Betyg: 1

Emilia: En av dem som jag hittills gillat bäst i årets festival. Den kommer att fastna. Betyg: 4

5. Erik Segerstedt & Tove Damli ”Hello Goodbye”

Johan: Svenskt-norskt samarbetsprojekt med mer akustiska gitarrer och dragning åt country. Behagligt utan att bryta brutalt ny barrskog någonstans. Betyg: 3

Emilia: Jag gillar kombinationen av deras röster och gitarrsoundet; enkelt men vackert. Betyg: 4.

6. Louise Hoffsten ”Only the Dead Fish Follow the Stream”

Johan: Veteran som alltid har en viss värdighete oavsett sammanhang. Den här refrängen doftar starkt av något…mend vad? Inte död fisk i alla fall. Men kanske Tom Petty, Bonnie Raitt eller Jackson Browne? Betyg: 3

Emilia: Gillade titeln, men något saknas – inte riktigt en festivallåt. ”Sin pena ni gloria” – Sådär… Betyg: 3

7. Rikard Wolff ”En förlorad sommar”

Johan: Jag brukar uppleva honom som överdrivet melodramatisk och med alltför yviga gester. Vad månde blifva? Redan första stroferna osar Jaques Brel… och så fortsätter det. Betyg: 2

Emilia: Han verkar sakna syre, som om han vore på sjukhus. Betyg: 2

8. Sean Banan ”Copacabanana”

Johan: Antikrist är tillbaka! Låter omedelbart Army of Lovers-inspirerad och har ett ambitiöst shownummer med fler färger än som egentligen existerar i sinnevärlden. Existerar det en låt här? Mer tveksamt. Betyg: 1.

Emilia: Hmmm… Ridículo (en smula korkat, helt enkelt). Men kan vinna genom ungdomar med mobiltelefoner som kan rösta utan att be föräldrarna om lov. Om man tar bort färgerna – vad återstår? Betyg: 1

Nu slutade det med just Sean Banan och Louise Hoffsten på finalplats. De diametrala motpolerna i fältet? Själv hade jag gärna sett Felicia gå vidare till åtminstone en andra chans. Där hamnade i stället Anton Ewald (suck) och den svensk-norska pakten Erik & Tove (mer acceptabelt). Pausunderhållningen? Tre tanter (Ann-Louise Hansson med flera) begick ett litet lustmord på ”Popular”, en låt som jag fortfarande anser borde göras i bluegrass-version, men OK… Bollywoodversionen av Danny Saucedos ”In the Club” med Danny själv och programledarkollegan Gina Dirawi var klart bättre än originalet och det än mer avspänningskomiska numret med Ordinary Swedish House Family var väl kvällens höjdpunkt överhuvudtaget.

Svulst och spänst – mitt musikår 2012 i sammandrag

yemenity2010 krönika , , , , , , , , , , , , , ,

Vilka album har jag hört mest på egentligen under året, av det som var någotsånär nytt? Av ekonomiska och andra skäl lyckas jag, som så många andra, naturligtvis inte nagelfara alla gamla trotjänare eller allt nytt och okänt som verkar lovande… Men de här tio står nog ut mest ur smeten, utan direkt rangordning men med sporadiska länkar till de recensioner jag i vissa fall författat förut.

moonsafari120930C

Neal Morse ”Momentum” (2012) En klippa som alltid, trots att så mycket känns igen för den vane lyssnaren. Som det finns alldeles för få av i världen. Ännu ett fängslande musikaliskt epos, kan man lite nonchalant sammanfatta. Men nonchalans hör inte hemma i Neals värld. Den står ständigt i brand.

Peter Gabriel ”New Blood” (2011) Först plankade han andras låtar med orkesterinramning. Sedan plankade han sig själv med liknande instrumentell inriktning. Och det svänger fortfarande; flera sånger får nya dimensioner och nytt liv.

Kate Bush ”50 Words for Snow” (2011) Det tog mig ett tag att verkligen fängslas av den här meditativa sångsamlingen, släppt i slutet av 2011. Men Kate är alltid Kate och här ryms mycket…rymd och en befriande brist på anpassning till några rådande ideal eller den allmänna publicitetstörsten, som hon aldrig egentligen eftersökt.

Alicia Keys ”Girl on Fire” (2012) Rakt av: det är inte hennes bästa album. Men det har åtminstone en handfull fullträffar till soulbaserade sånger ändå. Och varken rösten eller fingerfärdigheten vid tangenterna verkar ha tappat i styrka.

Flying Colors ”Flying Colors” (2012) En kvintett meriterade musiker tussas ihop och leker sig fram till en trevlig men absolut inte tandlös stund på jorden.

Laleh ”Sjung” (2012) En eklektisk popmystiker vi har lite för få av i Sverige. Tack vare en av mina systrar som är en inbiten Laleh-ist, har jag till slut börjat beta av katalogen. Och sakta men säkert har jag börjat inse var hennes omvittnade storhet ligger utan att riktigt kunna förklara den.

The Flower Kings ”Banks of Eden” (2012) Tillbaka efter en handfull års satsande på sidoprojekt, är tyngden och perfektionismen intakta till största delen.

Dream Theater ”A Dramatic Turn of Events” (2011) har jag kanske tillbringat allra mest tid med, från förra vintern och framåt. Efter en del inre schismer och omstuvningar kom The Mothers of nästan all metalprogrock tillbaka med ett av sina troligen bästa album i karriären.

Crippled Black Phoenix ”Mankind (The Crafty Ape)” (2012). Humöret bestämmer en del. Och tålamodstillståndet för tillfället. Är man rätt inställd för att sugas in i det här ytterst egensinniga musikkollektivets virvlar så är det fascinerande. Mytskapande. Magiskt. Men ibland alltför motsträvigt, när en ohelig allians mellan Pink Floyd och 16 Horsepower, enkelt uttryckt, konvergerar till mänsklighetens fromma. Om det är rätt adjektiv. Döm själva.

flowerkings-gbg2012A

Konserter jag minns mest från året som passerade (med länkar till mina tidigare recensioner):

Moon Safari i Alingsås, 30 september: Västerbottens mest okända virtuoser visade vad de är mäktiga.

The Flower Kings i Göteborg, 18 augusti: Svällande sviter på rad när svulstälskande svenska veteraner återförenades.

Karmakanic i Lidköping 2 maj: Fler fascinerande och imponerande utsvävningar från ett långlivat hobbyprojekt.

Från frank soul till första hjälpen – Musikåret 2012 enligt Aftonbladet

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , ,

Många namn är nya men gamla gubbar lever än. Under den senaste veckan har jag försökt plöja igenom några av de bästa-listor som publicerats i olika kategorier och inte minst på musikområdet, inte minst för att inse vad jag har missat (eller helt enkelt inte förstått storheten i). Aktuellt exempel: Aftonbladet släppte sina synpunkter den 28 december och sex stycken skribenter ger sex ganska skiftande perspektiv, delvis beroende på vilka genrer de normalt sett specialiserar sig på. Tio i topp gånger sex ger alltså… 60 skivor, i vilken fysisk eller digitalt komprimerad form de nu än har sålts. Dessa 60 har i alla fall en sak gemensam: Jag har inte hört någon av dem i sin helhet.

Mest frekvent förekommande är soulsångaren Frank Ocean vars album ”Channel Orange” tronar högst på två av AB-kritikernas rangordningar, svenska systrarna i First Aid Kit som landat lite längre ner på tre av listorna med ”The Lion’s Roar” och den inte precis purunge soullegendaren Bobby Womack. 68 år gammal har han med den talande titeln ”The Bravest Man in the Universe” slagit sig in på två av de här listorna, liksom engelska stjärnskottet Michael Kiwanuka och hiphoparen Kendrick Lamar. Det är väl den trenden som är tydligast i sammanhanget i så fall. Soul-R&B-hiphopfältet anses uppenbarligen generellt vara det mest fruktbärande just nu av de spekulerande snillena på Sveriges största tidning just nu.

Och alla dessa nämnda artister kan säkert vara värda mer av min uppmärksamhet. Mest intresserad är jag annars av ”Clockwork Angels” av kanadensiska kultrockarna Rush som hållit igång i över fyra decennier (och som jag heller inte lyssnat särskilt intensivt på, men ibland inser att jag borde kunna uppskatta). Liksom ”Romantiken” av och med Tomas Andersson Wij och ”Tempest” med Bob Dylan, apropå världstillvända veteraner. Dessutom: när brittiska Bat For Lashes jämförs med Kate Bush lystrar jag givetvis till och lägger en minnesnotering i i mitt inre kartotek, där det förhoppningsvis inte helt försvinner bland all annan osorterad bråte.

Källa: ”Plattat & klart – de var bäst i år” av Joacim Persson, Tara Moshizi, Håkan Steen, Markus Larsson, Mattis Kling och Per Magnusson / Aftonbladet 28 december 2012

Efterlysning: Fler fräscha nyårshymner!

yemenity2010 reflektion , , , ,

Nyårssånger, finns de? Jag börjar undra om det är mitt minne eller musikvärlden det är fel på. Visst borde det finnas en uppsjö kompositioner som på något sätt anknyter till det regelbundet återkommande fenomenet med årsskiften. Nästan lika många som till julen, eller? Men när jag börjar rådbråka hjärnan nu när ännu ett år närmar sig sitt obevekliga slut, är det egentligen bara två sånger som fastnat och på något sätt gjort intryck tillräckligt för att de ska börja bölja fram och tillbaka i huvudet utan googlingar och alltför påtaglig intellektuell ansträngning.

Båda kom i början av 1980-talet. En talar om hopp och optimism inför det nya som ska komma, om än med en melankolisk underton som slår igenom även i tonspråket. Men de flesta som hört ”Happy New Year” från ABBA:s näst sista riktiga studioalbum innan uppbrottet, ”Super Trouper” (1980) associerar troligen mer till just framåtanda och förhoppningar än risker och kriser som kan vänta runt knuten. Mindre av den varan finns, åtminstone ytligt sett i det andra exemplet jag omedelbart tänker på. Däremot är låten på flera sätt suggestiv och tankeväckande, upplyftande på ett sätt många av den aktuella gruppens alster ofta är, sina  starka vemodiga stråk till trots. Numera är de giganter, kanske större än vad ABBA var för omkring 30 år sedan, om det nu är lönt att göra sådana jämförelser mellan olika epoker. Det handlar i alla fall – som några kanske redan räknat ut – om ”New Year’s Day” med U2 (från ”War” 1983).

De kompletterar varandra utmärkt, de två. Men det måste väl finnas något mer jag kan leta fram och lyssna på för att hälsa det nya året imorgon på ett värdigt sätt? Det är fortfarande knappt ett dygn kvar att forska i frågan…

Ingen rast, ingen ro för Neal Morse och hans musikaliska medbrottslingar

yemenity2010 skivrecension , , ,

Titeln ljuger inte. Om någon håller ångan uppe så är det den oförbätterligt produktive Neal Morse, vars senaste soloalbum ”Momentum” släpptes tidigare i höst på InsideOut Records.

Hur hinner han med? Det har jag undrat ibland. Tidigare i år kom supergruppen Flying Colors med Neal Morse som en av medlemmarna med sin debut-CD och innan dess har återkommande engagemang med Transatlantic och andra samarbeten fyllt det som eventuellt funnits kvar att fylla i den här sångaren/låtskrivaren/gitarristen/keyboardistens kalender.

I CD-häftet förklarar han i alla händelser att han kände sig sysslolös i början av detta ödesmättade år 2012, slöade i soffan och slog på TV:n där en pastor från Hillsong Church i Australien lade ut texten över ämnet ”Momentum” (något som på svenska kan översättas med ‘rörelsemängd’ eller helt enkelt ‘fart’ utan att uppnå riktigt rätt klang i sammanhanget). En av pastorns poänger var fritt översatt  att ‘när Gud satt dig i rörelse, sluta inte vad du håller på med utan fortsätt framåt…’. Klockan fem nästa morgon skrev Morse det som skulle bli titellåten här.

Redan efter de första riffen framgår att det inte är någon radikalt ny musikalisk inriktning som väntar, inget som river upp den gamla grunden och bygger upp något helt nytt. Morse har funnit sin stil, sitt kall och fortsätter i samma anda som han gjort nu på solokvist i snart ett decennium efter uppbrottet från Spock’s Beard. Och vi är några som vant oss vid att gilla vad vi hör, ibland med enstaka reservationer, men framförallt med en upparbetad och genomgripande respekt för en artist som följer sin vision och skaffat sig en nisch som både progressiv kompositör och kraftfull predikant me en personlig historia att berätta. Möjligtvis är han på lite mer hit-humör än vanligt när han öppnar med titellåten som har en precis, medryckande och i sammanhanget omedelbar kvalitet.

Det delvis Gentle Giant-inspirerade ”Thoughts”-konceptet har han återkommit till några gånger under åren, främst under tiden i Spock’s Beard. Nu är det dags för ”Thoughts Part 5” som nästan slår nytt rekord i tempoväxlingar och intrikata harmoniskiften i förhållande till de tidigare kapitlen i serien, eller hur man nu ska definiera temat; här återanvänds en och annan fras ytterst explicit – och fogas ihop med de nykomponerade slingorna. Som så mycket annat på skivan låter det verkligen inte obekant, men det är sofistikerat, snyggt och svängigt.

”Freak” ger ett prov på delvis oprövad musikalisk mark, i relativ enkelhet med ett stramt men ändå smittande stråkarrangemang som grund. Lyriskt är det en pamflett i samma anda som exempelvis ”Outside Looking In” och andra tidigare sånger där Morse utforskar utanförskap från olika vinklar. Det blir ett eget litet femminutersdrama med en talande upplösning som kanske inte ens ska avslöjas här för att ge maximal effekt. Det är i alla fall en pärla, som sagt förhållandevis enkel till sin struktur men genialt uttrycksfull.

La pièce de résistance denna gång är halvtimmeslånga sviten ”World Without End” som också osar av det förflutna och eskapader som burit upp föregångarna till album. Inga chockerande nya drag här heller, men det är stadigt, kraftfullt uppbyggt och med narrativ nerv mitt i en målande musikalisk matta med flera faser och traditionella temposkiftningar.

Vilka är medbrottslingarna? Mike Portnoy och Randy George på trummor respektive bas är i stort sett obligatoriska. I övrigt återvänder bland annat gitarristen Paul Gilbert och sonen Wil Morse för punktinsatser. Nyaste namnet är väl brasilianske Adson Sodré som river av några gitarrsolon i just ”World Without End”. Notera förresten att specialutgåvan av skivan innehåller en DVD med dokumentation av albumets tillkomst, ungefär. Jag har inte sett den. Än.

Just det; i början av nästa år turnerar Morse med band i Europa och besöker bland annat Stockholm med svenska The Flower Kings som förband. Tyvärr lär jag väl inte ta mig dit, men det kan bli en tidig konserthöjdpunkt på 2013 för dem som lyckas göra det…

Mer om Neal Morse och denna senaste artistiska utflykt finns på hans officiella hemsida, beundrarsajten nealmorsefans, liksom Progarchives och AllMusic.

Jul, jul, skrålande jul?

yemenity2010 reflektion , , , , , , , ,

Julskivor. Det finns för många av dem. Alla artister med självaktning ska ha gjort en. Eller åtminstone drabbas alldeles för många av dem av detta Eureka-infall med möjliga förvecklingar. Årstiden har en förmåga att ta fram såväl det bästa som det sämsta ur skaparnaturer. Och den ständiga frågan när det dags för inspelning verkar vara – är det en klassiker som ska framföras eller något eget som på ett naturligt sätt kopplar till högtiden? 

Av olika anledningar (kanske delvis de ovan nämnda) har jag förhållandevis få julskivor själv. Min fru påminner mig om att vi borde ha några från hennes hemland Mexiko också. Hon har nog rätt. Och en del kan ha stuvats undan från närmast åtkomligheten, inser jag vid en inventering av LP-hyllan. Just det, det är där de borde finnas, de flesta som jag faktiskt har. Den jag lyckades få fram och damma av denna julhelg (efter undergången som ställdes in) kallas kort och gott ”Christmas”, utgavs 1988 och befolkas av för den tiden välbekanta namn för oss som råkade vara bekanta med CCM-genren; Contemporary Christian Music. Resultatet är särskilt med två decenniers perspektiv ruskigt ojämnt och ofta alldeles för slätstruket. Men min gamle hjälte Steve Taylors mariachi-variant av ”Winter Wonderland” är uppfriskande och hymnen ”O Come, O Come Emmanuel” blir påfallande stark och suggestiv i händerna på Margaret Becker (en annan gammal ikon i min bok). Producenten för större delen av skivan heter för övrigt Billy Smiley, ett namn jag blir tvungen att googla för att kunna placera med hundraprocentig precision. Och visst stämde min vaga minnesbild att han på den tiden var medlem i AOR-bandet White Heart.

Två CD-ar med jultema lyckades jag också skaka fram. Dels Carolas ”Jul i Betlehem” från 1999. Hur många julskivor hon pressat fram under åren vågar jag inte svära på, men det borde vara åtminstone tre. Från den här utgåvan är det framförallt den avslutande versionen av psalmen ”Dagen är kommen” som sticker ut med sitt metodiska uppbyggande mot ett magnifikt crescendo, där norske producenten Iver Kleive verkligen lockat fram det bästa hos den svenska nationalklenoden. Under mitt projektarbete i Jemen 2010 använde jag den ibland som exempel på svensk musik för deltagare i kurser jag drev – oftast med positiv respons. Även i stort är det en fullt fungerande produktion med få genomklappningar men kanske överdrivet respektfull inramning till den oftast väldigt välbekanta melodierna. I ”The Little Drummer Boy” interfolieras dock Carolas skönsång relativt smidigt och effektfullt med rap-inslag av någon som titulerar sig Blues.

19 kronor. Så mycket har jag tydligen någon gång betalat för samlingen ”One Silent Night” från 2000. Prislappen är kvar. Även här är det CCM-celebriteter som ska skapa stämningen, med den skillnaden att det uteslutande handlar om kvinnliga artister. Av dessa är det just nu Cindy Morgan som mest fångar min uppmärksamhet med den egenkomponerade, elegant strukturerade och svängiga ”Joy”. Tyngdpunkten i stort ligger på finstämda men inte fullständigt tandlösa arrangemang med lite lagom rasp i stämbanden emellanåt från damer som Ginny Owens, Jaci Velasquez, Amy Grant och Máire Brennan (en gång i tiden rösten i Clannad).

Händelsevis innehåller alla dessa tre album en tagning av ”O helga natt” eller ”Oh Holy Night”, världshistoriens möjligen mest ultimata julklassiker. Sången i sig har ju en speciell historia, skriven av franske poeten Placide Cappeau på beställning av sin lokale församlingspräst och tonsatt av hans judiske vän Adolphe Adams, mest känd för opera och andra orkesterverk. ”Cantique de Noël” framfördes första gången vid en julmässa i Roquemaure 1847. Några år senare ville franska katolska kyrkan bannlysa hymnen eftersom Cappeau blivit en aktiv socialist och betraktades med skepsis av kyrkans etablissemang. Men sången hade uppnått sådan popularitet att den inte ville försvinna ur folkrepertoaren; sedan spreds den vidare till England – och resten är, som det brukar heta, historia. Musikhistoria. ”O helga natt” är tydligen också den första sång att förmedlas via radiovågor, något som inträffade julafton 1906 under ytterst experimentella former. De flesta detaljerna i detta ärende har jag för övrigt hämtat från ett inlägg på bloggen Eras of Elegance, vilken jag hoppas vara en trovärdig källa i frågan.

På ”Christmas” är det Steve Camp som gör en ganska rak light-rockversion av den forna franska skandalsuccén medan Crystal Lewis levererar en mer nedtonad tolkning på ”One Silent Night”. När jag rådbråkar minnet kommer en version med Jon Anderson för mig, från någon gång i mitten av 1980-talet då gamle Yes-vokalisten släppte ifrån sig sin egen julskiva. LP:n ifråga tillhör dem som ska finnas i mina gömmor, men var? Dock finns i alla fall för närvarande några klipp tillgängliga på YouTube med hans ganska dynamiska och lagom bombastiska tolkning.

Där finns även Whitney Houstons dramatiska version av ”Do You Hear What I Hear” från en samlingsskiva jag är säker på att ha ägt men inte heller hittar nu, ”A Very Special Christmas” som givits ut i flera årgångar för att stödja Special Olympics. Just den här upplagan kom 1987 och bjöd bland annat på übervälbekanta julsånger framförda av Pretenders, Bruce Springsteen, Madonna och U2.

Ungefär i samma veva kom svenska artisteliten (vad det nu innebär) ut med ”Tipp tapp” där det mest minnesvärda var Fredás egenskrivna praktfulla ballad ”Glädjetåg”. Den har jag däremot inte hittat på du-tuben, men ska finnas tillgänglig för nedladdning på andra håll, för den som så önskar.

Och så… Visst har ”Do They Know It’s Christmas” med Band Aid från 1984 med syftet att skramla in pengar till svältande i Etiopien sin obevekliga dragningskraft. Och i samma andetag passar jag på att ännu en gång puffa för den aktuella välgörenhetsvideoparodin ”Africa For Norway”. Inte så mycket uttrycklig julanknytning i själva innehållet kanske, men sådant får vi ju tillräckligt av ändå de här dagarna…

Musik för miljoner – i flera avseenden

yemenity2010 reflektion , , , , ,

I senaste numret av Sida-sponsrade tidningen OmVärlden presenteras en odyssé genom historien av välgörenhetskonserter, med Live Aid 1985 som det mest globalt kända exemplet. Rutinerade reportern David Isaksson (som av tidningen anges ha besökt och rapporterat från nästan 130 länder under sin karriär) går igenom insamlingsgalorna från 1960-talet och framåt. 1971 tog exempelvis George Harrison initiativet till att stödja den nybildade staten Bangladesh och fick med sig bland andra Bob Dylan och Ravi Shankar. Unicef får fortfarande in pengar till det ändamålet genom återutgivningar av konsertinspelningarna med mera.

Innan dess hade Hasse & Tage med flera satsat på att stödja FN:s flyktingorgan UNHCR. Och så lyckades då Bob Geldof samla ihop stora delar av världens dåvarande artistelit 1985 till två sammanhängande konserter i London och Philadelphia för att göra något åt svälten i Etiopien. De ska ha setts av omkring två miljarder människor, men möttes även av kritik. Sångaren Morrissey ska ha kallat spektaklet för ”den största uppvisningen av självgodhet någonsin i popmusikens historia”. 250 miljoner dollar samlades dock in, enligt artikeln, även om det rått en långvarig debatt om huruvida det mesta av pengarna kom fram till de bäst behövande eller försvann i andras fickor på vägen. Själv kommer jag ihåg delar av sändningen sommaren 1985. Jag befann mig just då hos släktingar i Småland och följde främst det som hände på scen i England, innan galan flyttade över till USA och fortsatte långt in på natten. För länge, ur underhållningssynpunkt, var vi nog många som tyckte.

Samma år bestämde sig en avsevärd andel av den svenska musikaliska gräddan att spela in först en singel och sedan göra en konsert till förmån för befrielserörelsen ANC i det fortfarande segregerade Sydafrika. I Isakssons artikel poängteras inte minst det ovanliga då att gamla vänsterorienterade ‘proggare’ som Mikael Wiehe och Björn Afzelius kunde samarbeta med föregivet ‘kommersiella’ kolleger som Tomas Ledin, Mikael Rickfors och Eva Dahlgren. Just det, Dahlgrenskan ansågs uppenbarligen som höjden av affärsmässighet på artistfronten då. Var det verkligen så? Idag har hon väl närmast status som firad folkfilosof i musikbranschen. Alla var ju så mycket mer seriösa förr – innan de unga tog vid…

Företeelsen med stödgalor för olika behjärtansvärda syften återuppstår i varierande skala med jämna mellanrum. Och de fortsätter väcka blandade känslor. Själv uppskattar jag genuint engagemang för globala frågor hos artister, men visst lär välgörenhetsevenemang dra till sig även dem som inte har så mycket att säga men gillar rampljuset som blir extra starkt vid sådana tillfällen.

Ett nytt tillskott i floran, eller kanske snarast en parodi på hela fenomenet, är en ny video på YouTube med Radi-Aid, sydafrikanska studenter som insett att barn kan lida även i Norge. Av köld. Insamlingen till nya element att skicka norrut ackompanjeras av en upplyftande ballad i bästa ”We Are the World”-anda. Årets fräschaste julsäsongshymn hittills, tycker jag. OmVärlden har för övrigt intervjuat en av initiativtagarna till videon. Allt började mycket riktigt som en parodi på Band Aid, enligt Anja Bakken Riise från SAIH, en norsk hjälpfond för studenter och akademiker. Syftet var att konfrontera en ofta stereotyp Afrika-bild i medier med mera. Och nu sägs över en miljon människor har sett videon på YouTube.

Referenser: ”Älskade & hatade” av David Isaksson / OmVärlden Nr 7, 2012, ”Afrika kommer till undsättning” av Liza Youhanan /OmVärlden 28 november 2012

Vem stöder vem i valet?

yemenity2010 reflektion , , , ,

Valet stundar snart. Det drar ihop sig. Vem ska leda världens mäktigaste nation de kommande fyra åren? Som vanligt har även ett antal amerikanska kulturpersonligheter och inte minst ikoner från filmfronten tagit ställning för en av de två kvarvarande kandidaterna till posten som amerikansk president. Även det som vanligt, överväger stödet för demokraterna, men… det är inte entydigt. Med hjälp av Wikipedia och en del andra källor till aktuell vetenskap, följer här en sammanställning av de mer iögonenfallande eller underhållande ställningstagandena, samt inte minst var Obama respektive Romney står kvantitativt och kvalitativt i celebritetsvärlden. Star power är en sak, men hur är det med firepower?

Till att börja med har Wikipedia gjort en allmän sammanställning över såväl deklarerade Obamater som Romneyaner. Och på den regelbundet uppdaterade sidan 90days90reasons tar flera skribenter, skådespelare och skaparnaturer chansen att framhålla varför de starkt rekommenderar omval av Obama. Filmkritikern Roger Ebert med egna erfarenheter av kamp mot cancer utgår från hälsovårdsreformerna. Låtskrivarlegendaren Paul Simon använder delvis samma argument och undrar var det allmänna förnuftet finns på den republikanska sidan. Globalt sett kommer färre människor att lida om presidenten väljs om, enligt författaren Michelle Tea (som alltså knappast sympatiserar med Tea Party-rörelsen).

Samuel L Jackson gör huvudrollen i en kortfilm där hårda tider utlovas med Romney vid rodret, levererat i en sagoliknande utformning sponsrat av organisationen Jewish Council on Education and Research. I Hollywood har ett antal så kallade fundraisers genomförts, med betydande bidrag till Barack från bland andra George Clooney, Tom Hanks, Sharon Stone, Michael Douglas och Alec Baldwin, rapporterat av bland andra Politico.

Ingen skulle ha kunnat lösa Amerikas problem på bara fyra år. Presidenten har inte fått tillräckligt mycket beröm för det han har åstadkommit, säger Christopher Walken, känd inte minst för sin förmåga att skapa minnesvärda psykopater på film, till Moviefone.

Ni har väl sett serien ”The Wire”? Inte? Det lär i alla fall vara en av presidentens egna favoriter i mediet. Medlemmar ur ensemblen har också bidragit till hans kampanjkassa vid insamlingsmiddagar i societeten, med namn som Clarke Peters, Wendell Pierce och Sonja Sohn i spetsen. Kanske inte bekanta för alla medborgare, men nunorna bör kännas igen av alla som sett serien. Som ni alltså borde se, om inte redan… Just det.

Kampen om latino-väljarna är nästan alltid en nyckelfråga för de båda stora partierna och det skadar knappast Obama att ha exempelvis exilkubanska sångerskan Gloria Estefan i sin ringhörna.

– Jag tycker att han gör ett bra jobb, citeras hon av Politico.

Underhållning hör till på partikonferenserna därborta. Hos demokraterna deltog i år bland andra soulsuperstjärnan Mary J. Blige, postgrungerockarna Foo Fighters och legendarerna Earth, Wind & Fire. På republikanernas motsvarighet i Tampa ställde sig veteraner som Lynyrd Skynyrd och Oak Ridge Boys på scen, liksom 3 Doors Down.

– Romney imiterar bara mänskligt beteende. Han är egentligen inte människa själv.

Luke Skywalker har talat, alltså Mark Hamill, citerad av Yahoo! News. Rösta på Obama om det ska finnas en medelklass kvar i landet, rekommenderar han.

Ett antal kända nunor och deras val av presidentfavorit presenteras av Emirates 24/7. I Romney-lägret finns den tydligen berömde rockaren Kid Rock, skådespelaren/komikern Vince Vaughn och välbekante filmhårdingen Russell Crowe. Julia Roberts, Will Smith och Oprah Winfrey backar upp Obama, men det kanske inte är nyheter för någon. Zap2it levererar en liknande men mer ensidig lista, eller bildkavalkad med namn som Jon ”Mad Men” Hamm, Morgan Freeman och Natalie Portman på Obama-sidan – för att nämna några.

En av de mer långvariga och oftast välformulerade demokraterna i filmvärlden är Alec Baldwin som gör en liten historisk exposé i Huffington Post. Amerikaner har lätt för att vilja glömma misslyckanden på det internationella planet och bara vilja gå vidare utan att analysera vad som hänt, menar han med exempel som Vietnam-kriget. Och Irak. Fyra år är inte tillräckligt för att reda upp röran som Obama hade att ta itu med vid sitt tillträde, tycker Baldwin. Och Amerika kan aldrig bli ”great again” med Romney vid rodret, utom för dem som redan är rika, slår han fast. Resten får tona ner sina förväntningar på livet.

Musikern Moby ger Romney en skrapa i Huffington Post efter det infamösa inspelade talet på en middag där republikanen dömde ut nästan halva amerikanska folket som bortskämda bidragstagare (något denne sedan verkar ha tagit åtminstone delvis avstånd från). Ganska många människor behöver någon i sitt liv någon form av stöd för sitt uppehälle, menar Moby som själv växte upp med en ensamstående mamma med ansträngd ekonomi. Alla har inte miljonärer till föräldrar, konstaterar han.

Mannen med en av världens mer kända tungor använder den nu för att marknadsföra Mitt som makthavare, rapporterar Rolling Stone.

– Amerika är ett företag och borde styras av en företagare, tycker Gene Simmons, frontman i Kiss under ett par decennier.

Förra gången röstade han på Obama, men tydligen inte den här gången.

Veteranaktören Jon Voight brukar väl backa upp republikaner och det gäller nu också. Romney är stark och ärlig medan Obama är på väg att leda USA in i socialismen, menar Voight såsom rapporterat av Yahoo! News.

Clint Eastwoods konversation med en tom stol under republikanernas partikonvent är redan en klassiker i någon mån, hur det nu ska definieras. Det kan betyda en förändring i Hollywoods politiska paradigm, analyserar Fox News. Hm. Eastwood är i alla fall en gammal pålitlig GOP-backare. Men Obama anses ha färre stora kändisar vid sin sida än senast det begav sig, beräknar Fox. Verkligen?

Psykologen ”Frasier”, civilt känd som Kelsey Grammer, kom ut som konservativ redan kring Krita-perioden och frågan är bara med vilken entusiasm han kan uppbåda för årets guldkalv från deras led. Lagom mycket för Romney, enligt The Hill. Men att deklarera sig som republikan, det är att vara verklig rebell i drömfabriken, understryker Grammer.

Chuck Norris har en dröm. Eller om det var hans fru som drömt exakt hur Romney skulle vinna valet. Att hårdingen med bristande talang för direkt skådespeleri stödjer republikanerna är ingen nyhet. Och även han varnar för den socialistiska riktning nuvarande Vita Hus-innehavare sägs driva nationen i. Enligt Norris: ”Sultan of socialist swing…”. Jodå. I en kolumn för något som kallas Townhall kan tydligen vad som helst hända. Och enligt konservativa Human Events kan man skönja just en konservativare trend i celebritetsvärlden idag.

Så visst, den republikanske tronpretendenten har som vanligt ett stall tuffa grabbar (och gubbar) som lyfter svärdet i hans tjänst, om inte annat. Och kanske får han också fler än hälften av väljarna med sig på valdagen om några veckor, att döma av opinionsundersökningarna som sprids efter den inledande TV-debatten mellan Romney och Obama. När jag själv arbetade ett år i Mellanöstern 2010 träffade jag på en och annan amerikan – ofta idealistiska, handlingskraftiga och med viss världsvana – som faktiskt uttryckt misstankar om att Obama innerst inne är socialist. Och det är i regel inget positivt begrepp på den sidan Atlanten… Den synen kan vara mer utbredd bland övertygat troende, regelbundet kyrkobesökande personer där man gärna identifierar sig med republikanerna på grund av en del, som de definierar det, moralfrågor. Och det är ofta sådana amerikaner jag lärt känna och ibland arbetat ihop med, även när jag tillbringade ett par år i Sydamerika. Perspektiven skiftar, helt enkelt. Hur jag själv skulle rösta om jag hade chansen? Tja, som svensk är man ju i stort sett vaccinerad mot genuint republikanska sympatier i allmänhet utifrån grundsynen på såväl finansiell distribution i samhället och miljöpolitik som övertänd militarism. Utan att vara fläckfri ser Obama fortfarande ut som en mer förtroendeingivande representant än Romney för världens mäktigaste nation under de kommande fyra åren. Trots allt.