Musik

Populära tronpretendenter tar det kallt i ny sketch

yemenity2010 musiknotis, nyhetskommentar , , , , , , , , ,

Ja, ni har säkert redan sett den. Under en ovanligt ogästvänlig majmånad behövs det saker som lyser upp tillvaron. Som sketchen (eller sketcherna) där ett av vår tids mer publikdragande band bestämmer sig för att inta inte bara den här världen, utan även Westeros. Coldplay ger sig på att göra musikal av ”Game of Thrones”. Vad kan gå fel? Initiativet hörde samman med välgörenhetskampanj i USA kallad Red Nose Day. Och i den tolv minuter långa kompletta (?) versionen av sketchen kallas delar av skådespelarensemblen från den just nu högaktuella serien in i en studio för att dra sitt strå till stacken.

Nåja, det tar sin tid att få dem med på noterna – bokstavligen. Avgörande blir ‘några samtal från Jon Snow och löften om gratis mat’, som inlånade speakerrösten Liam Neeson uttrycker det. Sedan får vi tillfälle att höra livsbejakande refränger som ”Red Wedding – lots of stabbing and a bit of beheading” i klämkäck varietévariant. Liksom drottning Daenerys av Mereen (det vill säga Emilia Clarke) i ”Rastafarien Targaryen” (en reggaehistoria, givetvis) och Jaime Lannister (Nikolaj Coster-Waldau) berätta om framlidne kung Joffrey (”I was his uncle, I was also his dad”) i den bitterljuva balladen ”Closer to Home”. För att inte tala om Peter Dinklage, även känd som Tyrion Lannister, som stolt deklarerar sig vara ”Still Going Strong” (till skillnad från en del andra avpolletterade rollfigurer) i svulstig soultappning. Med mera. Som sagt, det finns en längre version på YouTube där hela den sorglustiga storyn om den genialt uttänkta musikalen skildras, samt ett par kompletterande klipp där vi får lite mer av några utvalda nummer, men inte så mycket mer. Jag är inte säker på hur många av de här låtarna som finns färdigkomponerade och i så fall inspelade i sin helhet (om någon av dem). Tyvärr…

Serien i sig är nu inne på sin femte säsong, och om den här vändan hittills väckt blandade reaktioner från publik och offentliga tyckare (som det finns ganska många av) så bör ändå det senaste avsnittet ”Hardhome”, som fanns tillgängligt från HBO i Sverige igår, ha imponerat på de flesta. Snö. Vildingar. Vita vandrare (alltså den här världens variant av zombier). Slagsmål. Rent utmattande intensivt, hävdar jag själv. Återstår att se, eller snarare, höra vad den i sammanhanget hett engagerade podcastduon David & Joanna i ”A Cast of Kings” har att säga om saken…

För övrigt har Paste Magazine nyligen rankat HBO:s bästa serier under kanalens hela historia och placerade ”Game of Thrones” på fjärde plats. Konkurrensen där är hård, vilket man kan påminnas om genom att studera vilka som hamnade strax efter, och inte minst, strax över ”GoT” på listan. Några geografiska ledtrådar: Louisiana, New Jersey, Baltimore…

I stort sett orelaterat: Nu tar vi en tyst minut av kontemplation och andligt moraliskt stöd åt Åtvidabergs FF, eller hur? Det går helt enkelt inte bra just nu. Jag sade ju att det var en kall vår, eller försommar, eller vad det här klimatet vi har egentligen ska föreställa.

 

Och vinnaren blir…

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , ,

Det är väl dags att försöka formulera några förutsägelser, eller? Bara för att man bör. I afton drabbar inte mindre 27 länder samman i kamp om titeln årets Eurovision Song Contest-segrare.

Sverige och Mr Måns tog sig alltså vidare till själva finalen och det hade varit en skräll om han inte gjort det. ”Heroes” har något som vinner i längden, även om den saknar tillspetsade överraskningsmoment. Förutom den redan sägenomsusade scenografin med streckgubbarna som är ett litet genidrag i sig. Vinner vi? Nej, men jag tror på en anständig placering på övre halvan. Konkurrenter? Azerbajdzjans ”Hour of the Wolf” ska, som många redan noterat, knappast underskattas. Tjusigt, välarrangerat, lagom dramatiskt. Estlands ”Goodbye to Yesterday” fångade min uppmärksamhet med den möjligen ”Gone Girl”-inspirerade videon med sina slipade knivar och spända relationer i inredningsmagasinsanpassade köksregioner, men fungerade bra på scen också, inte minst på grund av den utpräglade dialogprofilen och underliggande melankolin. Norges strama duett ”A Monster Like Me” är en slags kusin i sammanhanget och röstades välförtjänt vidare i torsdags, medan vi sagt adjö till de tre andra nordiska länderna (av inte helt obegripliga skäl) i veckan.

Det är annars överhuvudtaget gott om seriositet, allvarliga miner och aningen pompöst arrangerade euroballader i år. Det gör det extra vanskligt vilka som verkligen slår an en sträng och vilka som försvinner i oceanen av jämförbara ambitioner. I den andra semifinalen lyckades jag faktiskt gissa rätt på nio av tio blivande finalister. I den första försökte jag inte ens, men hade nog haft en sämre procentuell utdelning där. De riktiga praktkalkonerna lyser i princip med sin frånvaro, men det var en välgärning att Moldaviens felspekulation med ’sexiga’ snutar på scen skickades hem redan i tisdags. Om något bidrag är mer uttryckligt 10-talistiskt och utstuderat tidsenligt är det väl Lettlands omväxlande minimalistiska och massivistiska elektropop ”Love Injected”. Den har något visst, faktiskt. Belgiens ”Rhythm Inside” är inne på ett liknande spår, med svårbedömda konsekvenser. Någon form av budskap vill de åtminstone leverera. Israel vill också vara in the zeitgeist, liksom, med sin ”Golden Boy” som tog dem till final för första gången sedan internationella finanskrisen eller strax efter, men guldkandidat? Njae. Armenien verkar ingen begripa sig på, men så här långt har de ändå kommit med sitt sexhövdade släktforskningsprojekt. Storheten i stort kan diskuteras, men alla bidrag i den här tävlingen som på något vagt sätt ändå skvallrar om influenser från Progressive Rock ska ändå ha ett hedersomnämnande. Kombinationen av oregelbundna taktslag ihop med operainslag är de rätt ensamma om här. Rysslands charmoffensiv ”A Million Voices” kan givetvis inte räknas bort, även om det kanske inte räcker för att rensa bort alla negativa vibrationer från deras aggressiva utrikespolitik det senaste året. Men, sådana petitesser ska vi inte blanda in just idag, eller…?

Några stornationer glider som vanligt in på den proverbiala räksmörgåsen direkt till finalen av olika skäl (ekonomiska eller arrangörsmässiga). Av dem är nykomlingen Australien en frisk fläkt och möjlig vinnarkandidat med sin spänstiga soulpopdänga ”Tonight Again”. Hemmanationen Österrike letar sig tillbaka i arkiven till sent 1960-tal och Beatles i ”Hey Jude”-läge med viss framgång. Men inte så att det räcker för att övertyga hela kontinenten att de ska segra igen. Frankrike låter så patenterat franska och förutsägbara i all sin franska fransositet att de knappast lär parkera högre än, säg 17:e plats. Ungefär som vanligt. Tyskland är piggare, men lite opersonligt och kalkylerat representerade i ”Black Smoke”. Britterna har lekstuga med uppdaterad showtunes från deras gamla kabarékultur. Jag vågar inte ens antyda en gissning om hur attraktivt det kan vara för gemene europamedborgare 2015 AD. De har snarast tänkt i helgarderande banor, avdelningen ’blir det fiasko säger vi bara att det var ett skämt från början’. Italien, då? Italienska! Vilket kan innebära allt från innerlig intensitet till inferno. Och med en titel som ”Grande amore” ber man inte om ursäkt för sin existens eller stolta arv. Storslaget och stilfullt är det i alla fall. Dark horse. Spanien: muy, muy española esa chica. Hon som förvandlades till en tiger i promotionvideon. Går på kraft och dynamik, men saknar de distinka drag i refrängen som brukar känneteckna vinnare.

Vad mynnar allt det här ut i? Naturligtvis vinner en av dem jag inte ens nämnt hittills. Grekland! Eehhh… Nä. Litauen? Knappast. Montenegros balkaniska bombasmer? Jo, det kan hamna ganska högt. Cypern? Somnade jag? Rumäniens rörande hyllning till emigranter? Tja, inte helt chanslös. Men till slut tror jag att det handlar om Australien, Azerbajdzjan eller Ryssland i första hand. När det gäller Sverige är bristen på nationell objektivitet alltid ett problem, men på övre halvan borde det ändå sluta.

Au revoir, mes enfants… (Eller är det mis enfants? Pardon my rusty French).

Samtliga bidrag (även de utslagna) samlade på en YouTuberad spellista.

Tävlingsorganisationens egna officiell hemsida

Uppsluppet och uppfriskande med The Neal Morse Band

yemenity2010 skivrecension , , , , ,

Överproduktiv? Är det inte det ena, så är det något annat. Soloutflykterna (ganska många nu), supergruppen Transatlantic, den andra supergruppen Flying Colors. Eller andra tillfälliga infall… Studiosysslor eller turnerande. Och förmodligen familjeliv någon gång däremellan. När sover han?

Det speciella med ”The Grand Experiment” är att Neal Morse samlat ihop några av de trognaste vapenbröderna, men låtit bli att komponera något i förväg. Musiken ska ha skapats på plats med bandet. Omöjligt att frigöra sig från den vetskapen när man väl har den, varefter analysen av om det märks, lätt resulterar i ett självklart ”jo, det är klart att det gör”.

Och det finns helt klart en mer direkt och kollektivt utformad live-känsla här är på de tidigare studioalbum Morse släppt i eget namn. Han har ju alltid varit kapabel att återskapa sina verk på scen med bravur, att döma av de upptagningar jag tagit del av. Men här låter det ibland som om gubbarna Morse, Randy George, Mike Portnoy med flera ställt sig rakt upp och ner framför mikrofonerna och bara kört. Efter några övningar och kreativa möten förvisso, men det låter väldigt mycket grupp om det här. Förkärleken för längre solon, virvlande trumkaskader och raffinerade keyboardfigurer med virtuosa tangentkombinationer är inte övergivna – vad trodde ni? Men stämsången med sina influenser från, säg Beatles, Yes och CSNY med flera är en bärande ingrediens och slår an tonen omgående i öppningsnumret ”The Call”. Och det är en röd tråd att Morses röst inte ståtar lika självklart i centrum som ofta förr, utan regelbundet är en del av en organisk enhet.

Det konkreta arenarockflirtandet är mest uppenbart i den taktfasta titellåten som bestämt naglar fast pulsen i golv och ryggmärg innan den öppnar slussarna utan säkerhetsspärrar i korus. Skivan kröns med  en massiv dos klassisk progressive-anda i ”Alive Again” som klockar in på över 20 minuter och ogenerat visar upp alla tricks, favoritmanövrer och faser som de Morse et al brukar excellera i när de komma samman. Och excellera är rätt ord om man inte är allergisk mot hela genren. Eller tycker att Neal trots allt upprepar sig till överdrift. Den kritiken kan man alltid rikta. Men jag är inte på humör för det. ”The Grand Experiment” är alldeles för uppviglande, uppfriskande, utagerande och uppsluppen för det. Enkelt uttryckt låter det som om bandet hade ”a blast” i grottan innan de kom ut i ljuset igen med de här graveringarna i handen.

I sommar når deras Europaturné Göteborg mellan diverse festivaler och andra framträdanden. Ser fram emot det.

Recenserat: ”The Grand Experiment” med The Neal Morse Band (Radiant Records 2015)

Relaterat: Hobbybandet Flying Colors där bland andra Neal Morse och Mike Portnoy ingår, släppte i höstas ifrån sig sitt andra gemensamma album ”Second Nature” som är alldeles utmärkt även det. Jag har tidigare recenserat deras debut från 2012 som just bara heter ”Flying Colors”.

Tidigare här recenserade soloalbum med Morse: ”Testimony” (2003), ”Testimony Two” (2011), ”Momentum” (2012), ”Songs from November” (2014)

Neal Morses hemsida

Dör alla musiker vid 27?

yemenity2010 nyhetskommentar , ,

Kort sagt: Nej, det gör de inte. Vad? Inte? Jo, det finns faktiskt folk som forskar om det här. Som Dianna Theodora Kenny, musik- och psykologiprofessor vid universitetet i Sydney, Australien. Hon har studerat 12 665 döda musikanter som avled mellan 1950 och 2014 och noterat den statistiska förekomsten av orsaker som mord, självmord och olyckor. Exempelvis. Tydligen är artister lite mer benägna än ‘vanliga’ människor att gå in i evigheten på lite mer dramatiska vägar.

Dessutom har professor Kenny skärskådat myten om ”Klubb 27”; alltså den mängd musiker som ska ha somnat in för gott vid 27 års ålder. Dit räknas bland andra Kurt Cobain, Jimi Hendrix och Amy Winehouse. Dock visar de tillgängliga siffrorna att fler i branschen dött vid 28 års ålder – de flesta av dessa var bara inte lika berömda och mytomspunna som 27-orna. Och den vanligaste dödsåldern är tydligen 56 år. Vilket, om jag tolkar informationen rätt ändå är lite tidigare än det borde vara, eller?

Och så var det frågan om genrer: vilken är farligast? Ja, störst risk att mördas har hip-hoparna, medan blues-, jazz- och countryartister verkar drabbas oftare av hjärtsjukdomar och cancer. Mest sannolika att råka ut för en allvarlig olycka (inklusive krascher och överdoser) är de kreatörer som verkar inom punk och metal. Uppenbarligen är självmord oproportionellt vanligt just i metalgenren också. Minst självmordsbenägna? Gospelgubbar- och gummor.

Ja, ämnet har en morbid anstrykning, medger Michael Hann, författaren till den artikel i engelska The Guardian från vilken jag tagit lejonparten av den här informationen. Och dem av oss som fascineras av det här fenomenet (som jag själv) bör naturligtvis idka en smula självrannsakan. Plötsligt drar jag mig till minnes hur jag och en kurskamrat på en bibellinje (just det) på en folkhögskola för nu mer än 20 år sedan ordnade frågesporten ”knark eller krasch” på en klassfest eller dylikt, med fokus på just hur kända artister avlidit; genom drog- eller motorfordonsrelaterade olyckor? Idén var i sin tur inspirerad av en scen ur Alan Parkers ljuvliga soul- och vårardrama ”The Commitments” från 1991. Klarar ni förresten frågan om i vilken kategori Elvis Presley hör hemma? Facit finns längst ner, efter texten…

Apropå filmer och rockmyter: har ni inte sett fejkdokumentären ”Spinal Tap” från 1984 ska ni givetvis göra det snarast. Om inte annat, så för filmens löpande gag kring rocktrummisars omvittnade (men möjligen överskattade) förmåga att avlida under oklara omständigheter. Recension finns på russin.nu.

 

Relaterad artikel: ”Do musicians die young? The truth about the 27 club” av Michael Hann /The Guardian, 2 april 2015

 

Facit: Kuggfråga. Det är ju fortfarande inte 100 procent klarlagt att Elvis verkligen är död. Han kan ju vistas på någon annan planet i exil, exempelvis.

 

Knappast en knall… Eller?

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , ,

Så det blev Månsapojken. Knappast en knall. Oavsett om det försvann röster eller inte i den där hett omdiskuterade app-kraschen var det ett logiskt resultat. ”Heroes” är inte världens mest fullkomliga komposition som vunnit uttagningen någonsin, men det är fullständigt anständig lagom-yngre-AOR-pop som fungerar för varierande målgrupper och egentligen aldrig såg riktigt hotad ut. De ackompanjerande animeringarna är faktiskt ett fräscht inslag i sammanhanget (som sällan utmärker sig för chockerande orginalitet). Mariettes ”Don’t Stop Believing” jämförs (kanske aningen generöst) med Kate Bush, men bara att bli nämnd i samma mening som geniet Kate visar att hennes kreation hade kvaliteter över genomsnittet. Hon var näst bäst, vilket de internationella jurygrupperna insåg i större utsträckning än svenska folket. Totalt sett var startfältet i Globen-finalen klart godtagbart sett i perspektiv till den svajande formkurvan festivalen haft på senare år, och inte minst i relation till hur ett finalfält kunde se ut och låta för, säg, 15 eller 25 år sedan. Det finns orsaker till att vi glömt de flesta bidrag som belönats med en plats i tävlingen under decennierna som gått. Och att vi förhoppningsvis lyckas förtränga några av de mer irriterande inslagen igår inom en snar framtid. Inga namn, men…

Den största överraskningen igår var annars pausinslaget där Dirty Loops rev av fjolårsvinnaren ”Undo” i något slags uppdaterat frikyrkofunk-explicit-musikhögskoleekvilbristikdyrkande version, som är väldigt sällsynt på stora scener numera. Nej, för dem som undrar, det var sannolikt inte syftet att man skulle kunna känna igen originalet mitt i den här synkop- och kryddade ackord-späckade tolkningen. Den norska duon Ylvis ode till Stonehenge var också oväntat underhållande. Sedan var tydligen någon österrikisk schlagerdiva med androgyn profil där och inledde finalkvällen också. Verkade bekant någonstans ifrån, men…var?

Bara aningen relaterad bonus: Arabisk funk från 1960- och 70-talen? Eish? Jo, någon har hittat ett gäng gamla vinyler och satt ihop en spellista som finns tillgänglig på Your Middle East. Groovy stuff!

Trallvänlighet till varje pris – tendensen tydlig inför schlagerfinalen

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , , ,

Dålig nyhet: En av de mer deprimerande deltävlingarna i svensk melodifestivalhistoria är över. Aningen godare nyhet: det var trots allt inte finalen. Av åtta tävlande bidrag i Andra chansen från Helsingborg var det väl två som egentligen hade haft i en final att göra. Båda röstades bort efter de två första duellerna och resten av programmet blev en transportsträcka in i tristessens väntrum. Och trenden är tydlig: det ska vara en trallvänlig bit i år. Men det finns i alla fall ett par bättre representanter för den traditionen bland de övriga finalisterna.

Finrumsfunk mot djungeltrummor. Andreas Weises R&B-flirt saknar en del i variation, men tar skadan igen med wailing och ocensurerat sväng. Han hade mina sympatier i slaget mot en inställsam rip-off av tidigare dansk ESC-vinnare (alltså Linus Svenning och hans vilt svingande slagverkare på scen). Linus har uppenbarligen mer av folkets kärlek.

Kvinnaböske mot Kristin. Samtliga potentiella pensionärsröster och halva Skåne SMS-ade väl till hundälskaren Hasses fördel. Spontant vill man ju lägga in några alternativa rim med exempelvis ”nötta knogar” till de gröna skogarna. Det är ju allmänt känt vad logdanserna förr egentligen gick ut på. Amparos alltomslukande amerikanskinspirerade soulballad borde haft en autostrada till finalen redan från scratch, men jag fruktade att 1800-talets allmoge skulle gå segrande ur den här striden. Tyvärr slog farhågorna in. Den glade gamängen är givetvis svår att tycka illa om, men låten är en kvarvarande restprodukt från kolonialtiden.

Dockornas kamp. Likgiltigheten hade vid det här laget börjat lägga sig som en obehaglig våt waterboarding-filt  över mitt medvetande efter utslaget i de två första ronderna. Kunde något rädda stämningen? Inget av de här två bidragen genomsyrade av chockrosa charmoffensiv i ödesdiger överdos.

– Katastrofalt, enligt min fru som associerade till ”Barbie Girl” när Dolly Style höll hov.

Dinah Nah som snubblat sig fram från ett svagt startfält förra veckan, ångar på som en järnlady till gyminstruktör med krigsmålade kunder att domptera. Effektiv i någon mening. Hjärntvättande och definitionen av själlöshet. När vår bräckliga regering till slut kommer att tvingas återinföra skolaga från årskurs tre och uppåt, efter utpressning och allsköns argan list av magister Björklund, kommer sådana hör kompositioner att vara en självklar del av soundtracket till smisksessionerna.

– Tonåringarna vann över barnen, sammanfattade min fru när Dinah röstades vidare.

Viktor och Behrang mot Victor och Samir slutade med avancemang för de sistnämndas utstuderat simpla men erkänt snabbfästande ”Groupie”. När det gäller de förstnämnda kanske jag ska vara försiktig med omdömet, eftersom vi inte såg den första deltävlingen och jag nu råkade hänga tvätt just när de framträdde. Tendensen i år är i alla fall att superschlagercatchyness är på modet, kanske som en reaktion på den den sofistikerade seriositeten i Sanna Nielsens fjolårsvinnare.

Öppet mål för Måns i Örebro

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , ,

För att säga det mest uppenbara direkt: Det här var ingen av de stoltare sångsamlingar som fyllt en svensk schlagerdeltävling i den form den haft de senaste dussin-plus åren. Eller någonsin. Den goda nyheten: Det här var inte finalen, utan bara den sista delfinalen, direkt från Örebro.

I tur och ordning:

Midnight Boy ”Don’t Say No”:  Omdöme: * av *****. Säger sig älska 1980-talet. Kanske framförallt ”You Spin Me ’Round” med Dead Or Alive kombinerat med den estetiska elegansen hos David Lee Roth. Men nu är jag kanske orättvis mot den sistnämnde. Utslagen.

Caroline Wennergren ”Black Swan”: **1/2. Femme fatale från 50-talsnattklubb. Lite lagom förförisk och farlig men det här är kanske fel forum. Utslagen.

JTR ”Building It Up”: **. Publikflirtande pojkbandspop med ettrig gitarr men mest en uppbyggnad mot uppskruvat dansgolvskorus och vissa identitetsproblem. Men de jobbar hårt på publikkontakten och är inte helt ofarliga i finalen – för dit gick de.

Hasse Andersson ”Guld och gröna skogar” **. Kan inte kallas trendkänslig i alla fall. Dans på logen och granna töser. Fioler och grönska på scen. Nostalgitripp för… hur många? Till andra chansen.

Dinah Nah ”Make Me La La La”: *. Technogalopp. Rosa frisyr. Inte mycket personlighet inom syn- eller hörhåll. Antiklimaktiskt i alla avseenden. Till andra chansen.

Annika Herlitz ”Ett andetag” **1/2. Innerlig, intim serenad – i alla fall på papperet. Men det blir snabbt mer massivt när storspjället slås på med envist ilande syntslingor och sång i (det kanske alltför höga) registret. Splittrat, men absolut inte helt katastrofalt. Här finns ansatser till något ännu bättre som inte riktigt når fram. Utslagen.

Måns Zelmerlöw ”Heroes”: ***. Visuellt var det verkligen en nivå över snittet, med de animerade figurerna och avsaknaden av de alltför flitigt använda dansarna. Refrängen har kanske inte det där extra, men han kunde knappast missa finalen i det här sällskapet. Eller hur? Till final.

Från frysboxen: Goda kristna ut ur garderoben

yemenity2010 Från frysboxen, skivrecension ,

För snart tio år sedan kom en storfilm byggd på C. S. Lewis ”Häxan och lejonet”. I samma veva släpptes bland annat ett album inspirerat av filmprojektet och Lewis böcker. Själv publicerade jag en recension av skivan i mars 2006 med rubriken ”Goda kristna ut ur garderoben”. Så här lät det: 

franfrysbox-blogotyp1Kanske börjar det gå inflation i samlingsalbum högaktningsfullt ”inspirerade av” storfilmer eller andra populärkulturella fenomen. Häromåret dök det upp åtminstone ett par stycken i anslutning till ”The Passion of the Christ”. Jag äger ett av dem och där varierar kvaliteten från krampaktigt till riktigt…inspirerande (framförallt Scott Stapp, före detta leading man i Creed, verkade ha förstått kärnan i filmen och gjort något personligt av sin tid i studion). Något längre tillbaka i tiden hände något liknande efter den tecknade långfilmen om Moses, om jag minns rätt. Och till och med romansviten ”Left Behind” har genererat musikaliska efterdyningar, av någon anledning.

Avynglingen till ”Narnia” överraskar inte. Oftast. De artister jag i förväg förväntar mig mest av, är det tyngst vägande skälet att skaffa CDn. Och lite trist är det väl att en sådan här satsning innehåller ungefär precis samma gäng som deltar på valfri utgåva av WOW Hits – en stapelvara i den ‘kristna skivbranschen’. Ibland liknar sagda bransch otäckt mycket en klubb för inbördes beundran, men den har sina ljusa stunder trots allt. Många kallade och kompetenta medlemmar, men få genier. Lyckligtvis är några av de mer begåvade med här.

Jars Of Clay inleder allt med en lätt apokalyptisk ton i ”Waiting for the world to fall” och är, utan att agera på höjden av sin förmåga, ändå en klippa i sådana här sammanhang. Brittiska Delirious? bidrar med den distinkta balladen ”Stronger”. TobyMac, Rebecca St James och Nichole Nordeman har jag bara lyssnat sparsamt på, men de har hyfsat väl utvecklade personliga tilltal i skiftande stilar och sviker inte här heller. Stephen Curtis Chapman är en gigantiskt pålitlig figur – i amerikanska kristna skivkonsumenters ögon. Och visst är han pålitlig på så vis att han sällan går utanför givna ramar utan oftast rör sig på mitten av vägen där han hittat formeln för sitt levebröd. Han har gjort en och annan låt i sin karriär som lyfter högre än så, men ”Remembering you” är inte en av dem. Ännu mindre förmåga att chockera har kvartetten Jeremy Camp, Bethany Dillon, Kutless och Chris Tomlin som gör ett spår i snön var. Ingen av dem gör bort sig. Ingen vågar testa gränser. Och när Narnia tinat upp efter den långa vintern kommer spåren efter dem inte att synas länge till.

Men det finns faktiskt en överraskning. David Crowder Band tror jag mig ha hört en eller två gånger förr utan att minnas mycket av det. Här tar de hela konceptet med en klackspark och levererar en läcker pastisch på, ska vi säga Jamiroquai, i lagom tunggungande funkflirten ”Turkish delight”. Om titeln verkar mystisk så är det nog dags att se filmen och sedan ta itu med CS Lewis originaltext. Crowder är den som verkar haft mest genuint roligt i studion och får det att lysa igenom.

Filmen? Väl värd att se, även om jag själv förmodligen idealiskt skulle ha varit omkring tolv år gammal för maximal utdelning. Men Aslan är en sagolikt snygg CGI*-skapelse och Tilda Swinton är härligt infernalisk som den elaka häxan. Georgie Henley som den den yngsta systern Lucy, hon som hittar garderoben, är förresten också en uppenbarelse. Nu väntar säkert fler filmer efter Lewis böcker i serien. Och fler hyllningsalbum? Jag vet inte om det är hot eller ett löfte. Den här bedömningen stannar på en positiv not, men jag skulle vilja se mer risktagande framöver om det här fenomenet ska fortsätta vara en följetong.

Recenserat: ”Songs Inspired by Chronicles of Narnia: The Lion, The Witch and The Wardrobe” (EMI/Walden Media 2005). Texten publicerades ursprungligen på nu avsomnade sidan Folket Jublar 2006-03-06.

Jojk to the World – Melodifestival kapitel 3

yemenity2010 reflektion , , ,

Kort sammanfattning: Del tre av årets melodifestivaltelenovela var generellt mer upplyftande än del två, relativt sett. I det femhövdade sällskap där vi tillbringade kvällen försökte vi man- och kvinngrant gissa finalister och andrachansister efter att ha hört samtliga bidrag, men innan den första röstningsomgången var avslutad. Inga hundraprocentiga tips, direkt. Själv lyckades jag få in de fyra som gick vidare, men trodde på Kristin Amparo som direktfinalist i stället för Jojk-Jon Henrik.

Ellen Benediktsson ”Insomnia”. Omdöme: ** av *****.

Elektropop à la ”Euphoria”. Svart läder på scen. Slipat men en smula sterilt.  Utslagen.

Kalle Johansson ”För din skull” **

Drömsk pojkbandspop med stadig puls men hämmad av en överdos mellanmjölk i sitt DNA. ”Händerna i luften”-vibrationer som bonus. Utslagen.

Andreas Weise ”Bring Out the Fire” ***

Robbie Williams genom Bros genom John Farnham? Slight funk, liksom. Bra tryck. Oväntat tilltalande sound. Låten saknar det lilla extra – men det svänger. Till andra chansen.

Andreas Johnson ”Living to Die” **1/2

Avdelningen suggestiva ballader med dramatiska hjärtslag i botten. Rätt elegant paketerat, men också fast i en ganska trång väst. Saknar C-vitamin. Utslagen.

Isa ”Don’t Stop” **1/2

Startar som en vandrande kliché, men räddar en hel del med klatschigt korus och kameraflirt. Till final, vilket inte var någon större sensation.

Kristin Amparo ”I See You” ***1/2

A cappella-inledning, piano diskret inträdande men mer pompa och ståt i klimax på en soulballad med starkare personligt tilltal än genomsnittet, liksom röstekvilibristik utöver det vanliga. Till andra chansen.

Jon Henrik Fjällgren ”Jag är fri” **1/2

Från Colombia till sameland och hit. Jojk genom djungeltrummor och en definitivt originell visuell scenframställning. Kuriosa eller klockrent finalmaterial? frågade jag mig efter första framträdandet. Det blev det senare.

Mariette och Magnus mosade motståndet i Malmö

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Det drar ihop sig till tredje vändan. Den första såg jag inte. Den andra, jo. Några senkomna kommentarer om förra lördagens kombattanter i Malmö innan de nya pretenderna drar in i rampljuset. Som ett litet experiment i verbal självsanering försökt jag begränsa beskrivningarna till tre ord per bidrag. De gjorde kanske inte hela det nödvändiga jobbet, men det blev ungefär så här:

Linus Svenning ”Forever Starts Today”: Danmark 2013. Dramakitsch. (Betyg ** av ***** möjliga)

Emelie Irewald ”Där och då med dig”: Stram. Elegant. Händelselös. (**1/2)

Samir & Viktor ”Groupie”: För. De. Yngsta. (*1/2)

Neverstore ”If I Was God for One Day”: Bredbent. Beige. Bombar. (*1/2)

Marie Bergman & Sanne Salomonsen ”Nonetheless”: Melodisk. Rutinen. Regerar (***)

Magnus Carlsson ”Möt mig i Gamla stan”: Sval, sofistikerad Stockholmsdisco (**1/2)

Mariette ”Don’t Stop Believing”: Beslöjad. Bombastisk. Behaglig. (***)

Rutin i alla ära. Någon form av akut hook hade troligtvis hjälpt veteranerna Sanne & Marie på traven, i stället för att som nu hamna sist. Tyvärr, fel forum för den här mogna AOR-balladen. Klatschigheten var i stället vapnet för en annan veteran, Magnus Carlsson som gick direkt vidare till final ihop med stjärnskottet Mariette. Ingen total katastrof, med andra ord. Jag var rädd att ”Groupie” hade en autostrada till Globen (eller var nu finalen hålls i år). Men hur många grundskolebarn går nu och gnolar på det bidraget utan att inse den ekivoka undertexten? Eller, med den mediala impregnering som gäller nu, väl medvetna om just dubbeltydigheten? Den duon får i alla fall en andra chans tillsammans med Linus.

Bästa bidraget överhuvudtaget var annars programledarparet Robin Paulsson och Sanna Nielsens lika tvetydiga ode till skånska Åkarp i form av en rap med en refräng som, påminde min fru, påminner inte så lite om Alicia Keys hyllning till New York i ”Empire State of Mind” (2009). Hon, min fru alltså, lyckades också betydligt bättre än jag med att förutse vilka som skulle vidare till final respektive uppsamlingsheat. I princip hundraprocentig utdelning. Själv är jag ganska glad över att ha haft en smula fel, åtminstone i ett avseende -– se ovan.

För övrigt skriver jag de här raderna ackompanjerat av Bob Dylans 30 år gamla album ”Empire Burlesque”, som knappast tillhör de verkliga, superstrikta heläkta dylaniternas favoriter ur hans digra katalog. Men jag räknar mig nog inte till den gruppen. Framförallt ”When the Night Comes Falling from the Sky” väcker nostalgin till liv för egen del. Och ja, det finns på Spotify.

On to the next round, liksom. I kväll tävlar tydligen två artister födda i Cali, Colombia. Mot varandra. Bara en sådan sak.