Det drar ihop sig till tredje vändan. Den första såg jag inte. Den andra, jo. Några senkomna kommentarer om förra lördagens kombattanter i Malmö innan de nya pretenderna drar in i rampljuset. Som ett litet experiment i verbal självsanering försökt jag begränsa beskrivningarna till tre ord per bidrag. De gjorde kanske inte hela det nödvändiga jobbet, men det blev ungefär så här:

Linus Svenning ”Forever Starts Today”: Danmark 2013. Dramakitsch. (Betyg ** av ***** möjliga)

Emelie Irewald ”Där och då med dig”: Stram. Elegant. Händelselös. (**1/2)

Samir & Viktor ”Groupie”: För. De. Yngsta. (*1/2)

Neverstore ”If I Was God for One Day”: Bredbent. Beige. Bombar. (*1/2)

Marie Bergman & Sanne Salomonsen ”Nonetheless”: Melodisk. Rutinen. Regerar (***)

Magnus Carlsson ”Möt mig i Gamla stan”: Sval, sofistikerad Stockholmsdisco (**1/2)

Mariette ”Don’t Stop Believing”: Beslöjad. Bombastisk. Behaglig. (***)

Rutin i alla ära. Någon form av akut hook hade troligtvis hjälpt veteranerna Sanne & Marie på traven, i stället för att som nu hamna sist. Tyvärr, fel forum för den här mogna AOR-balladen. Klatschigheten var i stället vapnet för en annan veteran, Magnus Carlsson som gick direkt vidare till final ihop med stjärnskottet Mariette. Ingen total katastrof, med andra ord. Jag var rädd att ”Groupie” hade en autostrada till Globen (eller var nu finalen hålls i år). Men hur många grundskolebarn går nu och gnolar på det bidraget utan att inse den ekivoka undertexten? Eller, med den mediala impregnering som gäller nu, väl medvetna om just dubbeltydigheten? Den duon får i alla fall en andra chans tillsammans med Linus.

Bästa bidraget överhuvudtaget var annars programledarparet Robin Paulsson och Sanna Nielsens lika tvetydiga ode till skånska Åkarp i form av en rap med en refräng som, påminde min fru, påminner inte så lite om Alicia Keys hyllning till New York i ”Empire State of Mind” (2009). Hon, min fru alltså, lyckades också betydligt bättre än jag med att förutse vilka som skulle vidare till final respektive uppsamlingsheat. I princip hundraprocentig utdelning. Själv är jag ganska glad över att ha haft en smula fel, åtminstone i ett avseende -– se ovan.

För övrigt skriver jag de här raderna ackompanjerat av Bob Dylans 30 år gamla album ”Empire Burlesque”, som knappast tillhör de verkliga, superstrikta heläkta dylaniternas favoriter ur hans digra katalog. Men jag räknar mig nog inte till den gruppen. Framförallt ”When the Night Comes Falling from the Sky” väcker nostalgin till liv för egen del. Och ja, det finns på Spotify.

On to the next round, liksom. I kväll tävlar tydligen två artister födda i Cali, Colombia. Mot varandra. Bara en sådan sak.