Melodifestivalen

Schlagerfinal 2017: Soul, storslagna scenerier och svärmorsdrömmar

yemenity2010 krönika , , , , , , , , ,

Elefanten i rummet först: Loreen skulle naturligtvis varit här också. Rent musikalogiskt och kanske framförallt ur ett strikt konstnärligt perspektiv är det rent obegripligt att hon inte är det. Trallvänligt nummer? Inte direkt, men allt behöver verkligen inte vara det för att tillföra något artistiskt ambitiöst och nydanande i det här sammanhanget. Jag gjorde min plikt och röstade på ”Statements” när det begav sig, men det räckte uppenbarligen inte… Bara den där gnagande ovetskapen om vad de inbjudna internationella jurygrupperna skulle ha sagt om just hennes bidrag är en frustrerad frågeställning vi får ta med oss in i evigheten.

I stället serveras vi (som vanligt, nödgas jag väl säga) en en väl tilltagen portion svärmorsdrömmar utan substans i finalfältet. Men det är Melodifestival. Man kan inte få allt som man vill. Tillräckligt många andra har tyckt till, tryckt till och sett till att just deras favoriter fortfarande är med i leken. Veteranerna har i numera vanlig ordning eliminerats längs vägen, i vissa fall fullt förståeligt. Charlotte Perrelli – var du verkligen här i år? Roger Pontare hade lite mer power, men… Den något mognare publiken valde i stället att mobilisera sig när det var dags för en snart centennial celebritet att riva av en repris på något hundratal bitar han redan publicerat under mer än ett halvsekels karriär. Men det är trots allt lite kul med Owe Thörnqvist som kuriosa och representant för svunna tider. Hoppas han orkar igenom hela kvällen. Bokstavligen.

Svärmorsdrömmar. Eller tonårsflickdrömmar? Vad har dominerat i processen? Jag har fortfarande roligt åt en rubrik i Metro häromveckan, där det hävdades att trion FO&O nu accepterat tanken på att delta i tävlingen, eftersom den skulle vara mer ’edgy’ än förut. Alltså, vad är ens avlägset ’edgy’ med deras lilla 90-talistiska sång- och dansnummer à la ett otal boybands som i flera fall nu nått medelåldern? Fundera i några sekunder innan ni får facit. Slut på betänketiden. Rätt svar: ingenting. Och Anton Hagman kan väl inte rå för att han röstades ända hit, av för mig fullkomligt kognitiv dissonans-framkallande skäl. Men det är mycket i världen som frammanat sådana surrealistiska tankefigurer det senaste dryga året, som ni vet. Benjamin Ingrosso refererar i alla fall ogenerat till förebilder från några decennier tillbaka och gör något ganska elegant, om än eteriskt genomskinligt ur ett mer meningssökande perspektiv. Melodifestivalen. Ni vet. Boris René bjuder på lite mer mätbar funkfaktor och är fullt acceptabel i konkurrensen. Det blir några trevliga tre minuter, helt enkelt. Robin Bengtsson har ytligt sett tuffat till sig sedan sist och spelar på strängar som generöst uttryckt kanske kan kallas aningen mer ’edgy’, om vi nu ska tillåta det adjektivet spelrum här överhuvudtaget. Hyfsat beat om inte annat.

Jag är heller inte helt fientligt inställd till kombinationen jojk to the world och powerballad såsom presenterad av firma Fjällgren & Aniiniannnia (eller hur många stavelser var det?). Är det kvalitet? Är det kitsch? Spelar det någon roll? Jag kan inte älska det förbehållslöst, men heller inte råsåga det utan förbarmande. Trots allt är det ganska storslaget. Lisa Ajax: hon med sina regelbundet repeterade fyrbokstavsord som egentligen inte är tillåtna i Europa om hon skulle vinna. Men nu kommer hon inte att vinna, så det problemet uppstår inte. Vad återstår egentligen av bidraget efter den inledande provokationsfaktorn? En lagom luftig halvmodern popschlager som efterhand blåser bort i vårrusket. Mariette var mer spännande förra gången, vill jag minnas. Är det inte snyggt och stilfullt? Jo. Och alldeles, alldeles… Är det sterilt jag är ute efter? Något avgörande saknas i alla händelser. Ace Wilder har varit nära förut. Men hennes patenterade ’jag kanske fyllt 30, men kommer alltid vara tonåring’-offensiv doftar den här gången ganska derivativt. Energiskt men ihåligt.

Och så är vi framme vid de två kandidater jag verkligen kan och vill vurma för. Wiktoria var bra redan i fjol och kör i princip samma koncept rakt av igen. Ensam på scen, undvikande av visuella distraktionsmoment bara för sakens skull. Stark scennärvaro, dynamisk röst och en klassiskt klatschig låt med mer än en enstaka hook att hänga upp allting på. Det räcker långt i den här konkurrensen.

Och så: Nano. Mannen med storyn. Den där tuffa bakgrunden och sökandet efter ljuset, något som faktiskt genuint verkar genomsyra bidraget ”Hold On”. Om det rent melodiskt är en aning monotont, så vägs det upp med besked av variationerna i arrangemanget, det där snitsiga sticket som bryter av efter ett par minuter, inlevelsen och den allmänt igenkännbara nerven. Tilltalet. Överlag har också den visuella inramningen anpassats efter den stämning som finns i låten, med växlingarna mellan ljus och mörker, överblickar och närbilder, den bara bitvis exponerade gospelkören liksom den allmänna känslan av befinna sig mitt i något slags väckelsemöte eller terminsavslutning för ett tolvstegsprogram. Eller whatever. Det bränner till. Om han inte hämtar hem åtminstone de tidigare nämnda internationella jurygruppernas välsignelse blir jag förvånad.

Sammanfattning? Någon av de två sistnämnda borde vinna i afton. Men det kan också bli – skratta inte nu – en charmoffensiv från the far north eller en snart 90-årig bogeyman, ursäkta, boogieman som vägrar ge tappt och kör sin grej ända in i kaklet, som tronar högst omkring klockan 22.00. Konstigare saker har hänt. Fråga veckans startelva i Paris Saint-Germain, om inte annat. Om de överhuvudtaget svarar på tilltal de närmaste veckorna.

 

Hur jag hoppas att det slutar:

1. Nano ”Hold On”

2. Wiktoria ”As I Lay Me Down”

3. Boris René ”Her Kiss”

4. Jon Henrik Fjällgren feat. Aninia ”En värld full av strider”

5. Robin Bengtsson ”I Can’t Go On”

6. Mariette ”A Million Years”

7. Ace Wilder ”Wild Child”

8. Owe Thörnqvist ”Boogieman Blues”

9. Benjamin Ingrosso ”Good Lovin’”

10. Lisa Ajax ”I Don’t Give A”

11. FO&O ”Gotta Thing About You”

12. Anton Hagman ”Kiss You Goodbye”

 

Troligare scenario:

1. Nano

2. Jon Henrik Fjällgren & Aninia

3. Wiktoria

4. Benjamin Ingrosso

5. Robin Bengtsson

6. Ace Wilder

7. FO&O

8. Owe Thörnqvist

9. Boris René

10. Mariette

11. Lisa Ajax

12. Anton Hagman

 

Relaterade forum: Allt möjligt om festivalfinalen från Sveriges Television, liksom. Och vad skrev jag själv om förra årets final? 

Melodifestivalen 2016 – Finaldags: Game, set och Frans, alltså?

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , ,

Ungdomarna styr. I år mer än någonsin. Så är det bara, på gott och ont. Tyvärr har det inneburit alltför tidiga farväl för exempelvis gamla uvar som Tommy, Patrik och Uno – en trio som faktiskt hade haft något att tillföra kvällens nationalfinal med sin ståtliga serenad från första deltävlingen. Eller var det andra? Å andra sidan är vi av med After Dark, Linda Bengtzing och Anna Book. OK, den sistnämnda blev diskad men hade knappast landat här i slutfasen ändå, eller? Vi slipper även Dolly Style, men den hädanfärden får väl räknas in på ett annat konto än överårighetens.

De här är alltså överlevarna efter fyra deltävlingar och den sedvanliga andra chansen-rundan:

1. Panetoz ”Håll om mig hårt”: Energin och glädjespridareffekten ska inte underskattas, men deras koncept är av ett klassiskt ’till final men inte längre’-snitt. Det skramlar lite för tunt bakom den akuta, publikdompterande ytan. Landar någonstans på undre halvan, men har knappast gjort bort sig här, utan snarare stärkt sitt eget varumärke. Betyg: **1/2 av ***** möjliga.

2. Lisa Ajax ”My Heart Wants Me Dead”: Fylligt, ballongsmashande bakomarrangemang ramar in en uttänkt, uppenbarligen hyfsat rättspekulerad folkhemsvariant av Shakira eller jämförbara internationella global cross over-divor. Lisa får stå på tillväxt, men titeln är fortfarande den bästa i årets svenska melodifestivalföljetong. **1/2

3. David Lindgren ”We Are Your Tomorrow”: Alltså, det borde kanske vara ett förlorat slag för evigt unge Mr Lindgren. Här är han igen utan att ha förändrat eller utvecklat särskilt mycket sedan tidigare uppträdanden. Men… det finns något i den här katapulterande tvåstegsrefrängen och ’inta arenan’-attityden som jag någonstans gillar mot bättre vetande. Han vinner inte. Men det kan räcka till en placering på övre halvan. ***

4. SaRaha ”Kizunguzungu”: Så här är hon, med sitt söder om Sahara-sväng i släptåg och siktet inställt på att infiltrera en institution som tidigare penetrerats av ett flertal olika influenser men inte precis just det här. Och hon fyller bevisligen en lucka, har redan skrivit historia i åtminstone en aspekt och visst är korus av en högre klatschighetsgrad än genomsnittet, så… Vad säger de internationella jurygrupperna som deltar i röstningen i kväll? Jag är nyfiken!. ***

5. Oscar Zia ”Human”: En av tävlingens verkliga ungtuppar, vill jag minnas. Och en förhandsfavorit som nu tycks ha hamnat lite i skuggan av en annan uppdykande ung folkhjälte. Men pompositeten i den här massivt pumpande melankolitrippen matchas av en entusiasm som ändå rimligtvis gör honom till en allvarlig utmanare. Troligen kommer han, Lisa och Molly Sandén att stjäla röster från varann, men frågan är vem som får gå hem mest märkbart rånad och tomhänt. ***

6. Ace Wilder ”Don’t Worry”: Apropå eviga ungdomar. Visuellt scenbyggarmässigt och rytmiskt sticker numret verkligen ut och osar professionalism. Det enda viktiga som saknas är väl då den där veritabla brottarrefrängen som fastnar omedelbart och sedan krossar allt möjligt motstånd i sin väg. De har faktiskt inte ens försökt skriva en sådan och frågan om det behövs? Själv saknar jag i alla fall något distinkt drabbande för att falla pladask. Annars är det ett av de starkaste korten i startfältet. ***1/2

7. Robin Bengtsson ”Constellation Prize”: Här har de i alla fall ansträngt sig att konkurrera i avdelningen fyndigaste titel, en titel i form av en fras som sedan knappt är märkbar i själva texten. Ingen originalitet inom promenadavstånd, men kompetent i sin postmoderna popradiogenre där det kan räcka med en återkommande munspelsslinga för att det ska kunna ses som att ’ta ut svängarna’ och ’vara lite crazy, liksom’. Lär blekna bort i mängden i afton dans. **

8. Molly Sandén ”Youniverse”: Sade jag något om förment fyndiga sångtitlar? Sade jag något om bidrag som kommer att parasitera på och konkurrera ut varandra? Koreografin är elegant, de svepande plaggen och rökeffekterna acceptabelt effektfulla, elektrodynamiken stöder ganska smakfullt en av, ja, kanske helt enkelt den starkaste och mest transcendenta rösten i sammanhanget. Men det syns, hörs, känns och doftar ändå ofrånkomligt av föregångare och medvetna eller omedvetna förebilder som Loreens ”Euphoria” och kämpar i en kategori som är välbefolkad inte bara här utan i det globala musikaliska luftrummet överhuvudtaget. ***

9. Boris René ”Put Your Love On Me”: Numret är fortfarande snyggt, sofistikerat och med en glimt i ögat som fler av konkurrenterna kunde ha bemödat sig att plocka fram som vapen. Londonbeat lurar alltjämt i bakgrunden, låten i sig låter inte som något som någonsin vunnit en svensk melodifestivalfinal, men även här är jag nyfiken på vad de inbjudna utrikesdomarna delar ut för belöning – stort jubel eller snedtändning? ***

10. Frans ”If I Were Sorry”: Plötsligt är alla överens; det är Frans Jeppson Wall som är The Teenage Heartbreaker anno 2016. Andra förhandsfavoriter förväntas självimplodera eller (som jag själv spekulerar i) massakrera varandra i gammal god Game of Thrones-anda och bana väg för unge prins Joffrey. För inte kan Mr Wall vara så fullständigt vän och välvillig som han ger sken av? Vad handlar texten om egentligen – är det inte något om att absolut inte be om ursäkt, att det är någon annan som borde göra det i stället? Allt serverat på ett sätt som får folk att falla som furor landet runt, uppenbarligen. Vilken krigslist! Nej, Fifty Shades of Frans är förmodligen en fara för samhällets ordning och rikets säkerhet. Och däri ligger i själva verket framgångsreceptet. I kombination med en refräng som nitar fast sina sorry, glory och story i huvudet vare sig man vill eller inte. Grattis, då! **1/2

11. Wiktoria ”Save Me”: Här är den. Nu pratar vi om Låten. Den som i sig själv är mest självklart Låt. Rakt på, bara. Tjurrusande. Spjutspetsen i kaklet. Jag vill helst inte överanalysera varför, men det är här min egen röst antagligen skulle hamna. Eller rentav hamnar, om jag orkar lyfta luren. Go, Wix, go! ****

12. Samir & Viktor ”Bada nakna”: Ja, vi kommer inte ifrån att de är är också. Den ohejdade antiprofessionalismen och demonstrativa motpolen till mycket av det som kvalificerat sig hit i övrigt. Och det ger dem en egen kvotgrupp som inte ska förnekas dem. Och visst, även detta anthem till härlig oreflekterad hedonism med sitt häftplåsterkorus är svårt att helt eliminera från hjärnkontoret efter exponering av viruset. Kan inte räknas bort, men kommer knappast charma de där gästerna utifrån lika framgångsrikt som delar av folkdjupet. Eller… Eller? *1/2

Katastrofen är redan avvärjd. Det kunde ha varit ett mer besvärande svagt startfält här, med tanke på en del av vad vi utsatts för längs vägen hit. Och vad som än händer, är detta trots allt ett av de där åren när vi helt enkelt inte vill skicka iväg en allvarligt menad segerkandidat, eller hur? En taktik som fungerade ypperligt med ’grabben som vann efter Loreen’ häromåret. Låt något annat land arrangera Europafinalen nästa år. Det mår hela kontinenten bäst av. Såvida den inte bokstavligen står i lågor på grund av alla sjudande konflikter så dags… Keep your spirits up, folks!

Blandsaft och bombastisk exotism: Melodifestivalen 2016 – kapitel 3

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , ,

Ungdomar. Igen. Till final. Medan fältets verkliga veteran som väntat skickades hem först. Alltmedan kvällens gästvärd Henrik Schyffert var Schyffert och vägrade anpassa sig alltför mycket till den allmänna yran. Introduktionen med en version av Bowies & Queens klassiker ”Under Pressure” slog i alla fall an ett tonläge som rent musikaliskt få av artisterna i Norrköping kunde eller ville följa upp…

Generellt var standarden ungefär i nivå med den första deltävlingen, alltså ganska jämn. Som i jämnbeige. Igen. Först avpolletterade i telefonröstningen blev After Darks ”Kom ut som en stjärna” och Swingfly med Helena Gutarra vars nummer ”You Carved Your Name” visserligen hade Kleerup som en av kompositörerna och ett elektropopintro som hämtat från 1981, samt den beprövade kombinationen male rapper & woman wailer, rim på ”heart” och ”start”, men…

– Varken topp eller botten, som min fru Emilia sammanfattade.

Christer ”After Dark” Lindarw har aldrig kunnat sjunga. Det vet vi. Superdivan slog ändå till igen, för sista gången i det här sammanhanget? Med ännu en variant på ”I Will Survive” i prunkande paljett och, vilket i alla fall min fru häktade upp sig på, bristande synkning mellan sång och ackompanjemang.

Ut åkte senare även trion Smilo med sin lågbudget-Avicii, vars potentiella vision att föra in en doft av 2010-talets dansgolvsideal slirade betänkligt. Nästan generande generiskt, med en sångare som visserligen överträffade Lindarw, men saknade lyster.

– Och vad gjorde de andra två killarna? Tillade Emilia angående de övriga gruppmedlemmarna som möjligen kunde skönjas snurra skivtallrikar och röra marginellt på läpparna i bakgrunden.

– De motiverade inte sin närvaro. Mycket platt.

Till andra chansen nådde Saraha med årets uttalsövning ”Kizunguzungu”, vars afrikaniserade atmosfär kunde förklaras med att artisten delvis är uppväxt i Tanzania. Korus är lagom catchy efter en kantig vers, men var det inte samma bidrag som Norge kraschlandade med häromåret? Trevligt, men tyvärr inte i linje med alla europeiska staters sensibiliteter.

– Jag gillar den. Påminner om ”Waka waka” med Shakira. Men tjejen dansar inte så bra, kommenterade Emilia.

Afrikansk anknytning fanns även i andra andra chansen-kandidaten ”Put Your Love on Me” med Boris René.

– Den har personlighet, enligt Emilia.

Ja, ganska groovy faktiskt, relativt sett. En aning sofistikerad till och med, inget uppseendeväckande, kompetent men knappast en ren vinnarhook. Vad hette förebilden nu igen? ”I’ve Been Thinking About You” med Londonbeat, anyone?

Kvällens bästa titel och en bombastisk exotism, visuellt och koreografiskt, förde Lisa Ajax till finalen med ”My Heart Wants Me Dead”. Eller som Emilia konstaterade:

– Inte dålig. Det låter som något Shakira kunde ha spelat in, med sina orientaliska ljud.

Och så var det förhandsfavoriten Oscar Zia som infriade förväntningarna med ”Human”, som strukturellt är snarlik Ajax bidrag, men tillför mer kraft och allvar, liksom visuell frenesi. Och inte att förglömma, som min fru påminde mig om, det låter inte helt olikt Seinabo Seys ”Hard Time”, känd bland annat som signatur till thrillerserien ”100 Code”.

Inte så chockerande. Inte särskilt upprörande. Inga rejäla skandaler. Men sett i perspektiv är ju Melodifestivalen, som Henrik Schyffert påpekade, blandsaft.

Arenadisco och arpeggio vinnande koncept: Melodifestivalen 2016 – kapitel 2

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , ,

Jamen, hörni. Det var ändå ett fall framåt. Kvaliteten överlag i den andra Malmö-baserade melodifestivaldeltävlingen var högre än första omgången. Sent omsider landar mina egna och min frus intryck här…

Gamlingarna brukar numera slås ut under brutala omständigheter innan de ens hunnit inse att de släppts in på scen. Tyvärr hände samma sak igen, trots att den aktuella pensionärsligan Patrik Isaksson, Tommy Nilsson och Uno Svenningsson ställde upp med en stram och stilig serenad som var värd ett bättre öde. Min fru Emilia fick associationer till ”Game of Thrones”-signaturen på grund av stråkar och annan ståtlig instrumentering. Själv fördes jag åtminstone under några inledande strofer tillbaka till 1983 och framlidne Peter Lundblads bidrag ”Vill du ha mig efter gryningen”. ”Håll mitt hjärta hårt” var kanske helt otidsenlig i sammanhanget nu. Men en del av oss är dinosaurier. Och borde ha tagit fram telefonen i tid för att ta strid…

…mot sådana avarter som ”Faller” med Krista Siegfrids, ett märkligt monotont och dödande derivativt stycke schlagerpop som det under olyckliga omständigheter kan gå 17 på dussinet av i tävlingen.  Emilia var inte helt överens:

– Jag gillar rytmen. Hennes klädsel påminner om ABBA. Trots att den är på svenska kan det gå bra…

Jo, det räckte till att överleva den första röstningsomgången, men inte längre.

Ut åkte också, inte helt överraskande, debutanten Victor och Natten med sin klämkäckt entusiastiska ”100 %”, ett sammelsurium som skarvats ihop med mer god vilja och glatt humör men inte lika mycket egenart.

Till andra chansen nådde ”Hunger” med Molly Pettersson Hammar som levererade dramatik och en högstämd inledning. Patenterat. Av någon annan, men det handlar ju om att låna snyggast, eller hur? Jag vill verkligen att något mer ska hända i uppskjutet, men Molly har utstrålning och utspel som kompenserar en del av låtens tydliga tillkortakommanden. Låtskrivarnas lättja lär dock hindra vidare vandringar ut i Europa.

– Något saknas i sången. Jag vet inte vad, menade även Emilia.

En extra kvalomgång krävs också om förhandsfavoriter Isa ska klara sig till final med ”I Will Wait”. En bitterljuv ballad som bygger upp i klassisk stil mot en storslagen refräng, omgiven av fläktande tältdukar och skuggspel. Fint framförande? Ja. Elegant expressionism? I viss grad. Personligt tilltal? Hmmm.

Davy Boy is here again… David Lindgren är med för tredje gången och tog sig direkt till Globen med sin arenadisco i ”We Are your Tomorrow”. Hög svansföring. Häftplåster till korus. I sammanhanget inte så galet.

– Den har potential, sammanfattade Emilia.

Var det verkligen en knall att nykomlingen Wiktoria även hon susade raka spåret in i hermelinernas hemvist med ”Save Me”?

– Jag gillar arpeggiot från gitarren och den har en bra rytm. En intressant blandning. Tjejen har en bra röst. Jag tror att hon har möjligheter att vinna den svenska finalen, konstaterade Emilia.

Ja, gitarrfiguren är tjusig. Och här finns något som hugger tag direkt. Countryflirten känns mer stringent och effektiv än motsvarigheten från veckan före, vad hon nu hette som försökte med det då…

Min fru lyckades tippa rätt finalister men inte andra chansen-bidragen. Mina egna tips slog inte ens in till hälften. Överlag var alltså konkurrensen hårdare här. Hur blir det i afton? 

Mesta möjliga mediokritet: Melodifestivalen 2016 – kapitel 1

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , ,

Botten är inte nådd. Men det mediokra och halvbakade regerade i Göteborg, där årets första deltävling drog igång i afton, efter en aning (ja, jag underdriver) upprörd uppmärksamhet kring Anna Books diskade bidrag. Däremot var programledarna Gina Dirawi och Petra Mede pigga och hade hjälp av ett par lagom spetslustiga kabarénummertexter. Jonas Gardells schlagerskola är tillbaka efter ett uppehåll på en ungefärlig vinterperiod i Westeros.  Helt acceptabelt, så långt. 

Så… Till bidragen. De odiskade först, med betygsättning på en skala från ett till fem:

TILL FINAL:

”Don’t Worry” – Ace Wilder: ***

Dark horse häromåret och tycktes då komma från ingenstans. Nu med högre favorittryck. Distinkt staccato-rytmik och scenbygge. Låten lider av en viss identitetskris och konglomeratkänsla. Och var är krossarkoruset som vi aldrig kan skaka av oss? Ändå, ändå – det mest självklart professionella och egentliga enda möjliga ’ut i Europa’-inslaget i afton.

”Constellation Prize” – Robin Bengtsson: **

Vem är det han liknar? En yngre Karl Urban? Eller ännu yngre Marcus Allbäck? Munspel. Melodrama. Fastnar fort i uppkörda hjulspår, men uppvisar välkommen brist på klichéartat koreograferade sidekicks. Alltid något.

TILL ANDRA CHANSEN:

”Rik” – Albin & Mattias: **

Utan att ha en översvallande stark egen vision visar duon en känsla för hook och konsekvens som brädar tillräckligt många av de andra bidragen för att ta sig vidare, men inte med bred marginal.

”Bada nakna” – Samir & Viktor: *

– Det här är ett land där alla har en plats, påpekar de i sin introduktion. Fint! Resten? Gott humör. Låg komplikationsgrad. Überkäckt! Fontäner på scen! Bara bringor! Det finns en huvudsaklig målgrupp här, antar jag. Eller ett par. Jag tillhör nog inte någon av dem.

UTSLAGNA:

”Ain’t No Good” – Mimi Werner: **

Strike a pose! Girl’s got attitude! And a guitar to match. Något slags stilmedvetenhet syns i en vagt countrydoftande dänga med ekon av ”Jolene” och en  allmän avsaknad av andemening och egna uppslag.

”Mitt guld” – Pernilla Andersson: **

– Virusforskare! Pernillas hemliga drömyrke. Wow. Kunde behövas fler sådana nu, med zika-varianten på världsturné.

Sången: Vispop med akustisk gitarr i markerade kontrast mot föregående bidrag. Harpa på scen! Sympatiskt, men lite livlöst och i behov av AD-droppar eller något starkare elixir. Oj, tog den slut? Den bara flöt ut…

UTOM TÄVLAN:

5. ”Himmel för två” – Anna Book: *(*)

OK, intressant att höra den i alla fall som pausinslag. Skulle det ha funnits en marknad i just det här sammanhanget A.D. 2016 för denna uttryckligt retro-spekulativa superschlager av en art som ofta betecknas som utdöd, men aldrig riktigt tycks vara det? Vi kommer troligen aldrig säkert att få veta…

Knappast en knall… Eller?

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , ,

Så det blev Månsapojken. Knappast en knall. Oavsett om det försvann röster eller inte i den där hett omdiskuterade app-kraschen var det ett logiskt resultat. ”Heroes” är inte världens mest fullkomliga komposition som vunnit uttagningen någonsin, men det är fullständigt anständig lagom-yngre-AOR-pop som fungerar för varierande målgrupper och egentligen aldrig såg riktigt hotad ut. De ackompanjerande animeringarna är faktiskt ett fräscht inslag i sammanhanget (som sällan utmärker sig för chockerande orginalitet). Mariettes ”Don’t Stop Believing” jämförs (kanske aningen generöst) med Kate Bush, men bara att bli nämnd i samma mening som geniet Kate visar att hennes kreation hade kvaliteter över genomsnittet. Hon var näst bäst, vilket de internationella jurygrupperna insåg i större utsträckning än svenska folket. Totalt sett var startfältet i Globen-finalen klart godtagbart sett i perspektiv till den svajande formkurvan festivalen haft på senare år, och inte minst i relation till hur ett finalfält kunde se ut och låta för, säg, 15 eller 25 år sedan. Det finns orsaker till att vi glömt de flesta bidrag som belönats med en plats i tävlingen under decennierna som gått. Och att vi förhoppningsvis lyckas förtränga några av de mer irriterande inslagen igår inom en snar framtid. Inga namn, men…

Den största överraskningen igår var annars pausinslaget där Dirty Loops rev av fjolårsvinnaren ”Undo” i något slags uppdaterat frikyrkofunk-explicit-musikhögskoleekvilbristikdyrkande version, som är väldigt sällsynt på stora scener numera. Nej, för dem som undrar, det var sannolikt inte syftet att man skulle kunna känna igen originalet mitt i den här synkop- och kryddade ackord-späckade tolkningen. Den norska duon Ylvis ode till Stonehenge var också oväntat underhållande. Sedan var tydligen någon österrikisk schlagerdiva med androgyn profil där och inledde finalkvällen också. Verkade bekant någonstans ifrån, men…var?

Bara aningen relaterad bonus: Arabisk funk från 1960- och 70-talen? Eish? Jo, någon har hittat ett gäng gamla vinyler och satt ihop en spellista som finns tillgänglig på Your Middle East. Groovy stuff!

Trallvänlighet till varje pris – tendensen tydlig inför schlagerfinalen

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , , ,

Dålig nyhet: En av de mer deprimerande deltävlingarna i svensk melodifestivalhistoria är över. Aningen godare nyhet: det var trots allt inte finalen. Av åtta tävlande bidrag i Andra chansen från Helsingborg var det väl två som egentligen hade haft i en final att göra. Båda röstades bort efter de två första duellerna och resten av programmet blev en transportsträcka in i tristessens väntrum. Och trenden är tydlig: det ska vara en trallvänlig bit i år. Men det finns i alla fall ett par bättre representanter för den traditionen bland de övriga finalisterna.

Finrumsfunk mot djungeltrummor. Andreas Weises R&B-flirt saknar en del i variation, men tar skadan igen med wailing och ocensurerat sväng. Han hade mina sympatier i slaget mot en inställsam rip-off av tidigare dansk ESC-vinnare (alltså Linus Svenning och hans vilt svingande slagverkare på scen). Linus har uppenbarligen mer av folkets kärlek.

Kvinnaböske mot Kristin. Samtliga potentiella pensionärsröster och halva Skåne SMS-ade väl till hundälskaren Hasses fördel. Spontant vill man ju lägga in några alternativa rim med exempelvis ”nötta knogar” till de gröna skogarna. Det är ju allmänt känt vad logdanserna förr egentligen gick ut på. Amparos alltomslukande amerikanskinspirerade soulballad borde haft en autostrada till finalen redan från scratch, men jag fruktade att 1800-talets allmoge skulle gå segrande ur den här striden. Tyvärr slog farhågorna in. Den glade gamängen är givetvis svår att tycka illa om, men låten är en kvarvarande restprodukt från kolonialtiden.

Dockornas kamp. Likgiltigheten hade vid det här laget börjat lägga sig som en obehaglig våt waterboarding-filt  över mitt medvetande efter utslaget i de två första ronderna. Kunde något rädda stämningen? Inget av de här två bidragen genomsyrade av chockrosa charmoffensiv i ödesdiger överdos.

– Katastrofalt, enligt min fru som associerade till ”Barbie Girl” när Dolly Style höll hov.

Dinah Nah som snubblat sig fram från ett svagt startfält förra veckan, ångar på som en järnlady till gyminstruktör med krigsmålade kunder att domptera. Effektiv i någon mening. Hjärntvättande och definitionen av själlöshet. När vår bräckliga regering till slut kommer att tvingas återinföra skolaga från årskurs tre och uppåt, efter utpressning och allsköns argan list av magister Björklund, kommer sådana hör kompositioner att vara en självklar del av soundtracket till smisksessionerna.

– Tonåringarna vann över barnen, sammanfattade min fru när Dinah röstades vidare.

Viktor och Behrang mot Victor och Samir slutade med avancemang för de sistnämndas utstuderat simpla men erkänt snabbfästande ”Groupie”. När det gäller de förstnämnda kanske jag ska vara försiktig med omdömet, eftersom vi inte såg den första deltävlingen och jag nu råkade hänga tvätt just när de framträdde. Tendensen i år är i alla fall att superschlagercatchyness är på modet, kanske som en reaktion på den den sofistikerade seriositeten i Sanna Nielsens fjolårsvinnare.

Öppet mål för Måns i Örebro

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , ,

För att säga det mest uppenbara direkt: Det här var ingen av de stoltare sångsamlingar som fyllt en svensk schlagerdeltävling i den form den haft de senaste dussin-plus åren. Eller någonsin. Den goda nyheten: Det här var inte finalen, utan bara den sista delfinalen, direkt från Örebro.

I tur och ordning:

Midnight Boy ”Don’t Say No”:  Omdöme: * av *****. Säger sig älska 1980-talet. Kanske framförallt ”You Spin Me ’Round” med Dead Or Alive kombinerat med den estetiska elegansen hos David Lee Roth. Men nu är jag kanske orättvis mot den sistnämnde. Utslagen.

Caroline Wennergren ”Black Swan”: **1/2. Femme fatale från 50-talsnattklubb. Lite lagom förförisk och farlig men det här är kanske fel forum. Utslagen.

JTR ”Building It Up”: **. Publikflirtande pojkbandspop med ettrig gitarr men mest en uppbyggnad mot uppskruvat dansgolvskorus och vissa identitetsproblem. Men de jobbar hårt på publikkontakten och är inte helt ofarliga i finalen – för dit gick de.

Hasse Andersson ”Guld och gröna skogar” **. Kan inte kallas trendkänslig i alla fall. Dans på logen och granna töser. Fioler och grönska på scen. Nostalgitripp för… hur många? Till andra chansen.

Dinah Nah ”Make Me La La La”: *. Technogalopp. Rosa frisyr. Inte mycket personlighet inom syn- eller hörhåll. Antiklimaktiskt i alla avseenden. Till andra chansen.

Annika Herlitz ”Ett andetag” **1/2. Innerlig, intim serenad – i alla fall på papperet. Men det blir snabbt mer massivt när storspjället slås på med envist ilande syntslingor och sång i (det kanske alltför höga) registret. Splittrat, men absolut inte helt katastrofalt. Här finns ansatser till något ännu bättre som inte riktigt når fram. Utslagen.

Måns Zelmerlöw ”Heroes”: ***. Visuellt var det verkligen en nivå över snittet, med de animerade figurerna och avsaknaden av de alltför flitigt använda dansarna. Refrängen har kanske inte det där extra, men han kunde knappast missa finalen i det här sällskapet. Eller hur? Till final.

Jojk to the World – Melodifestival kapitel 3

yemenity2010 reflektion , , ,

Kort sammanfattning: Del tre av årets melodifestivaltelenovela var generellt mer upplyftande än del två, relativt sett. I det femhövdade sällskap där vi tillbringade kvällen försökte vi man- och kvinngrant gissa finalister och andrachansister efter att ha hört samtliga bidrag, men innan den första röstningsomgången var avslutad. Inga hundraprocentiga tips, direkt. Själv lyckades jag få in de fyra som gick vidare, men trodde på Kristin Amparo som direktfinalist i stället för Jojk-Jon Henrik.

Ellen Benediktsson ”Insomnia”. Omdöme: ** av *****.

Elektropop à la ”Euphoria”. Svart läder på scen. Slipat men en smula sterilt.  Utslagen.

Kalle Johansson ”För din skull” **

Drömsk pojkbandspop med stadig puls men hämmad av en överdos mellanmjölk i sitt DNA. ”Händerna i luften”-vibrationer som bonus. Utslagen.

Andreas Weise ”Bring Out the Fire” ***

Robbie Williams genom Bros genom John Farnham? Slight funk, liksom. Bra tryck. Oväntat tilltalande sound. Låten saknar det lilla extra – men det svänger. Till andra chansen.

Andreas Johnson ”Living to Die” **1/2

Avdelningen suggestiva ballader med dramatiska hjärtslag i botten. Rätt elegant paketerat, men också fast i en ganska trång väst. Saknar C-vitamin. Utslagen.

Isa ”Don’t Stop” **1/2

Startar som en vandrande kliché, men räddar en hel del med klatschigt korus och kameraflirt. Till final, vilket inte var någon större sensation.

Kristin Amparo ”I See You” ***1/2

A cappella-inledning, piano diskret inträdande men mer pompa och ståt i klimax på en soulballad med starkare personligt tilltal än genomsnittet, liksom röstekvilibristik utöver det vanliga. Till andra chansen.

Jon Henrik Fjällgren ”Jag är fri” **1/2

Från Colombia till sameland och hit. Jojk genom djungeltrummor och en definitivt originell visuell scenframställning. Kuriosa eller klockrent finalmaterial? frågade jag mig efter första framträdandet. Det blev det senare.

Mariette och Magnus mosade motståndet i Malmö

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Det drar ihop sig till tredje vändan. Den första såg jag inte. Den andra, jo. Några senkomna kommentarer om förra lördagens kombattanter i Malmö innan de nya pretenderna drar in i rampljuset. Som ett litet experiment i verbal självsanering försökt jag begränsa beskrivningarna till tre ord per bidrag. De gjorde kanske inte hela det nödvändiga jobbet, men det blev ungefär så här:

Linus Svenning ”Forever Starts Today”: Danmark 2013. Dramakitsch. (Betyg ** av ***** möjliga)

Emelie Irewald ”Där och då med dig”: Stram. Elegant. Händelselös. (**1/2)

Samir & Viktor ”Groupie”: För. De. Yngsta. (*1/2)

Neverstore ”If I Was God for One Day”: Bredbent. Beige. Bombar. (*1/2)

Marie Bergman & Sanne Salomonsen ”Nonetheless”: Melodisk. Rutinen. Regerar (***)

Magnus Carlsson ”Möt mig i Gamla stan”: Sval, sofistikerad Stockholmsdisco (**1/2)

Mariette ”Don’t Stop Believing”: Beslöjad. Bombastisk. Behaglig. (***)

Rutin i alla ära. Någon form av akut hook hade troligtvis hjälpt veteranerna Sanne & Marie på traven, i stället för att som nu hamna sist. Tyvärr, fel forum för den här mogna AOR-balladen. Klatschigheten var i stället vapnet för en annan veteran, Magnus Carlsson som gick direkt vidare till final ihop med stjärnskottet Mariette. Ingen total katastrof, med andra ord. Jag var rädd att ”Groupie” hade en autostrada till Globen (eller var nu finalen hålls i år). Men hur många grundskolebarn går nu och gnolar på det bidraget utan att inse den ekivoka undertexten? Eller, med den mediala impregnering som gäller nu, väl medvetna om just dubbeltydigheten? Den duon får i alla fall en andra chans tillsammans med Linus.

Bästa bidraget överhuvudtaget var annars programledarparet Robin Paulsson och Sanna Nielsens lika tvetydiga ode till skånska Åkarp i form av en rap med en refräng som, påminde min fru, påminner inte så lite om Alicia Keys hyllning till New York i ”Empire State of Mind” (2009). Hon, min fru alltså, lyckades också betydligt bättre än jag med att förutse vilka som skulle vidare till final respektive uppsamlingsheat. I princip hundraprocentig utdelning. Själv är jag ganska glad över att ha haft en smula fel, åtminstone i ett avseende -– se ovan.

För övrigt skriver jag de här raderna ackompanjerat av Bob Dylans 30 år gamla album ”Empire Burlesque”, som knappast tillhör de verkliga, superstrikta heläkta dylaniternas favoriter ur hans digra katalog. Men jag räknar mig nog inte till den gruppen. Framförallt ”When the Night Comes Falling from the Sky” väcker nostalgin till liv för egen del. Och ja, det finns på Spotify.

On to the next round, liksom. I kväll tävlar tydligen två artister födda i Cali, Colombia. Mot varandra. Bara en sådan sak.