2016 års bästa filmer – enligt russin.nu

yemenity2010 puff , , ,

Så har vi gjort det igen. Redaktionen för russin (där vi regelbundet recenserat nyare och äldre filmer sedan våren 2000) har röstat fram de bästa. Filmerna från 2016, alltså. Utgångspunkten är att de ska haft svensk premiär under det aktuella året. Det betyder inte sällan att vi får med ett och annat av de  prestigefyllda projekt som plockade hem Oscarstatyetter förra vintern. Och, ser man på, så blev det i år också. Hört talas om (eller sett) filmer som ”The Revenant”, ”Room” eller ”Spotlight”? Alla tre förekommer på våra individuella listor. Men vilken av dem hamnade överst i sammanställningen? Facit finns på russin. Ja, jag vet. Clickbait, kan det kanske kallas. Men jag kan ju inte gärna avslöja hela sanningen här? Flera av de nominerade filmerna finns för övrigt recenserade på sajten sedan tidigare. Exempelvis ”Spotlight”, som skickligt skildrar ett gäng reportrars jakt på sanningen om sexuella övergrepp inom katolska kyrkan i Boston, baserat på verkliga händelser för ett antal år sedan.

 

Källa: ”De bästa filmerna under 2016”, sammanställt av Johan Hultgren /russin 2016-12-31

Uppfinningsrikedom och udda infall – Årets album 2016

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det där med att sätta gränser… Någon ordning får det vara. Alltså ska (enligt min förhoppningsvis fungerande faktakoll) det här vara mina favoritalbum – av det som släpptes under 2016. Vidare ett gäng bubblare och sist men inte minst rekommendationer rörande riktiga rökare som kom aningen tidigare och i vissa fall finns recenserade här på Fair Slave Trade (se länkar nedan i de aktuella fallen). Särskilt i slutskedet av året har jag exponerats för flera spännande saker som jag fortfarande utvecklar ett förhållande till, men förtjänar en plats bland det övriga som bubblar under det översta lagret. 

Som konsumentupplysning är det här musik som i de allra flesta fall går att strömma från Spotify (och mycket väl kan finnas på fler jämförbara tjänster).

1. Anderson/Stolt ”Invention of Knowledge”. Ingen rast, ingen ro för de gamla uvarna som byter samarbetspartners i samma takt som andra byter…(lägg in valfritt klädesplagg eller något annat adekvat substantiv här). Jon Anderson och Roine Stolt – tillsammans till sist. Och vad trevligt det blev!

2. David Bowie ”Blackstar”. Han tog ut sina sista krafter, släppte ett magnifikt litet mysterieverk och dog några dagar senare. Ja, allt det där vet ni redan. Jag som ens aldrig riktigt har kunnat erkänna att Bowie var en av de senaste decenniernas viktigaste artister, inser mer och mer vad som kommer att fattas nu när han är borta.

3. Frost* ”Falling Satellites”. De höll tyst i nästan ett decennium. Eller antagligen slet de hund ihop med andra samarbetspartners innan de tussade ihop sig igen under Jem Godfreys ledning och graverade ännu ett stilbildande stycke elektroprog med ett eget språk och smittande stuns att gödsla med.

4. Bat For Lashes ”The Bride”. Tar sin tid att äta sig in, men den här damen (som civilt ska heta Natasha Khan) är en sällsynt begåvning som inte låter sig förklaras och beskrivas hur som helst.

5. Dream Theater ”The Astonishing”. Har de prövat allt utom en riktig rockopera redan? Det var väl dags för det nu då. Och mestadels en dynamisk och dansant liten komedi blev det. Eller, glöm det mesta i den meningen. Utom dynamisk.

6. Iamthemorning ”Lighthouse”. Rysk duo som väljer andra medel än maktspråk för att sätta sig i respekt. Mjuka vågor rullar in och öppnar nya horisonter i en värld som behöver fler sådana. I sina bästa stunder ren musikmagi.

7. The Anchoress ”Confessions of a Romance Novelist”. An auteur, indeed! Catherine Anne Davies, bördig från Wales, kan ses som arvtagare till en uppsjö andra lagom konsthusliga kvinnliga singer-songwriters jag kunde nämna, men låter bli. Lyssna och leta referenser och möjliga inspirationskällor själv i stället. Eller bara… Lyssna. (För övrigt en av de artister jag troligen inte upptäckt utan det nu akut nedläggningshotade Prog Magazine).

8. The Mute Gods ”Do Nothing Till You Hear From Me”. Multimusikern Nick Beggs frontar eget band för första gången sedan… Kajagoogoo? Groovy. Det drar åt alla håll och luftrummet ekar av eviga frågor – liksom det nerviga nuläget.

9. Alicia Keys ”Here”. Ja, hon är här igen! Och fortsätter släppa på garden, vara mer levande, intensivt närvarande och kanske lite mindre kyligt sofistikerad än i början av karriären. Hon har alltid varit skicklig, melodisk, inspirerande och karismatisk men tycks instinktivt bara röra sig mer och mer mot den verkliga kärnan av något – vad det nu är, men det berör.

10. Young the Giant ”Home of the Strange”. Tipstack till Relevant Podcast är på sin plats. Utan dem hade väl det här gått mig förbi fullständigt.  (vilket gäller fler artister på senare tid). Fylligt sound, oväntade infall och filosoferande texter som tränger sig på lite i taget.

BUBBLARE:

The Neal Morse Band ”The Similitude of a Dream”. Damp ner i slutet av året efter en tids tystnad från konstellationen. Eller vad jag tolkade som tystnad. Håller fortfarande på att bekanta mig med den här musikaliska versionen av John Bunyans klassiska pilgrimsberättelse ”Kristens resa” – kanske det mest episkt orienterade album Morse släppt ifrån sig. Vilket säger något…

Esperanza Spalding ”Emily’s D+ Evolution”. Eklektisk och energisk, musik som alltid är i rörelse och aldrig synbart stagnerar.

Gungor  ”One Wild Life” – en trilogi med undertitlarna ”Soul”, ”Spirit” och ”Body” släppt under drygt ett och halvt år, tror jag. En liten bragd i sig, bara det. Ofta luftig, lätt minimalistisk pop med drag av soul och en hel del annat.

Karmakanic ”DOT”. Supergruppen från Skåne (eller åtminstone brukade de väl sammanstråla i en studio där förut) synar meningen med livet. Och ’annat som ingen bryr sig om’. Spännande.

Sho Baraka ”The Narrative”: Ras, religion, konflikter – inre och yttre, en resa jag börjar utforska under senhösten och långtifrån är färdig med ännu. Genredefinition? Organisk hip hop, med rottrådar och utvikningar åt flera håll. Ännu ett tipstack till Relevant Podcast…

Solange ”A Seat at the Table”: Beyoncés syrra. Så var det avklarat. Men det är knappast tillräckligt för att definiera eller sammanfatta vad som finns att upptäcka här. Jag är i färd med det… Vilket även gäller de här:

Thank You Scientist ”Stranger Heads Prevail”, Anohni ”Hopelessness”, Dan Reed Network ”Fight Another Day”, Cosmograf ”The Unreasonable Silence”, Bonnie Raitt ”Dig In Deep”, Kansas ”The Prelude Implicit”, Marillion ”F*** Everyone and Run”, The Dear Hunter ”Act V: Hymns with the Devil in Confessional”

LEST WE FORGET – riktigt bra saker från 2015 som snurrat en del, främst hemma och på tåget under året som gick…

Native Construct ”Quiet World”, Julia Holter ”Have You in My Wilderness”, Anna von Hausswolff ”The Miraculous” , The Gentle Storm ”The Diary”, Perfect Beings ”II”, Florence & The Machine ”How Big, How Blue, How Beautiful”, Circuline ”Return”, Father John Misty ”I Love You, Honeybear”, Foals ”What Went Down”, Gazpacho ”Molok”, Lana Del Rey ”Honeymoon”, Public Service Broadcasting ”The Race for Space”, Steve Hackett ”Wolflight”, Tame Impala ”Currents”, Seinabo Sey ”Pretend”, Sufjan Stevens ”Carrie & Lowell”, Steven Wilson ”Hand. Cannot. Erase.”

 

SISTA SUCKARNA:

Någon DVD har hittills inte släppts från Kate Bushs aningen otippade konserter i London för två år sedan. Men till slut kom ändå en CD-utgåva. Tror ni att jag hunnit skaffa den än? Nej. Ska jag göra det snart? Ja.

Alla talar om Beyoncé och hennes redan sägenomsusade tematiska album ”Lemonade”. Tyvärr har jag hittills bara hört brottstycken av det och inte heller sett hela den hett omdiskuterade videosviten som hör till. Jag vet. Det är inte OK. Återkommer…

Sneda tankar, sena kvällar och Sverige från spansk synvinkel – Årets bästa podcaster och radioprogram 2016

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

logo-fst-temapodcast

För fjärde året i följd klämtar klockan: dags att kröna årets bästa podcaster och radioprogram, allt utifrån strikt personliga kriterier. Jämfört med fjolårets lista har en del förändringar skett och nytillkomna kringkastare har letat sig in, tack och lov. Trist vore det väl annars. Inget är beständigt här i världen och de audiella etermedierna är en arena för upp- och nedgångar, nystarter och nedläggningar, liksom fladdrande formkurvor och fantastiska fenomen som plötsligt bara lyser upp natthimlen – utan visuella hjälpmedel. För mig personligen är det ofta med någon av de här sändningarna i sällskap som jag tillbringar tiden på tåg eller buss till och från arbetet i veckorna. Drygt en timme dit och ungefär lika mycket tillbaka hem igen (beroende på färdmedel) – det ger utrymme för viss bildning och underhållning i skön förening i förbifarten.

För övrigt har platserna på listan fördubblats. För att få plats med mer, helt enkelt. Här är de 20 i topp, med fjolårets placering inom parentes. Begreppet ”ny” innebär, bara för tydlighetens skull, att programmet är nytt på listan, inte nödvändigtvis nystartat under året som gick.

 

1. Snedtänkt med Kalle Lind (ny).

– Och nästa vecka ska vi tala om någonting betydligt smalare.

Så brukar han avsluta sina sessioner, herr Lind. Årets raket! Podden som pratar om det ’andra poddar inte pratar om’. Pretentiöst, eller hur? Men oavsett om det handlar om ämnen jag redan tror mig vara intresserad av eller inte, så lyckas Lind med sina alternerande samtalspartners alltid komma med nya insikter och iakttagelser som gör livet lite rikare eller åtminstone roligare. Henning Sjöström, referenshumor, frikyrkopop, Svenskfinland, musikaler, Björn Afzelius, reklam… Hugg in och frossa! Bordet är berett!

2. Late Night Live (1). Min gamle följeslagare som jag egentligen bara följt i några år, men uppenbarligen är något slags kulturell institution i egen rätt Down Under, Mr Phillip Adams, ångar på. Tar pauser av hälsoskäl ibland – åldern tar ut sin rätt, antar jag. Men den slutgiltiga pensionen har inte infallit än, tack och lov. Vad händer i världen egentligen just nu – och vad har hänt genom historien. Och framförallt varför? Analyser och diskussioner inkluderande ett nätverk av återkommande och nytillkomna gäster med specialkunskaper på diverse områden hjälper gladeligen till att bidra med sina ofta uppfriskande subjektiva synpunkter.

3. USA-valpodden (ny). Chans att nörda ner sig och få veta ALLT om det där valet vi trodde att vi redan visste allt om… Sara Stenholm med anhang bad inte om ursäkt för att verkligen gå in i uppdraget med hull och hår, till fromma för oss som av av olika anledningar intog ohälsosamt mycket information om en valkampanj vars resultat vi världen över kommer att få leva med under flera år framöver.

4. The Documentary – BBC (3). Det amerikanska valet har givetvis bevakats intill uthärdlighetens gräns, men BBC-reportrarna hittade nya vinklar inte minst genom att resa runt i amerikat och bredda bilden. Liksom de lyckats leverera nya lärdomar om rytmikens historia, prosopagnosia (oförmågan att känna igen ansikten), Syriens konflikter och historia, latinamerikanska likutgrävare i rättvisans tjänst… Och mycket annat.

5. A Cast of Kings (2). Firma Chen & Robinson. Fortfarande på tronen, så långt jag kan se, ifråga om att nagelfara ”Game of Thrones” utan och innan. Jag har gett Aftonbladets variant ”Tronspelet” chansen att konkurrera i kategorin. De har sina ’moments’, men framstår som förhållandevis flegmatiska vid en direkt jämförelse.

6. The Film Programme (4). Still goin’ strong, som de säger. Om film, för filmfantaster. Från BBC.

7. Spanarna i P1 (9). De kom en gång för länge sedan och vägrar ge sig.

8. Relevant Podcast (ny).De flamsar en del. Och blir sedan dödligt allvarliga. Det handlar om livet, universum och hur inte minst kristen tro samverkar med eller mot samtiden och dess kulturella uttryck. De stora frågorna på ett lättflytande sätt. Magasinet på nätet har jag uppskattat länge. Det tog lite längre att tränga in i podden och dess upplägg med längre verbala drabbningar mellan redaktörerna innan ett par intervjuer brukar avrunda varje episod. Men i höst har jag mer och mer fastnat för de här postmodernt medvetna, möjligen hipsterifierade och synnerligen talträngda amerikanernas take on reality, inte minst deras sammanställning av de 50 viktigaste popkulturella företeelserna under året.

9. BBC Witness (ny). Världshistorien sedd genom korta nedslag som oftast klockar in kring tio minuter och tar oss till något vi trodde vi kände till eller kanske totalt missat, någonstans, någon gång…

10. Människor och tro (5). Har det funnits mindre nu än tidigare år att ventilera kring hur samhället och religiösa föreställningar i Sverige och världen i stort förhåller sig till varandra? Dum fråga. Alltså fortsätter de fylla en viktig funktion.

11. P1 Kultur-podd (ny). Omorganisation på kulturdepartementet i Sveriges Radios P1 och därmed en ny form för bevakning av allt som kan passa in under det här taket. Tillräckligt mycket är tillräckligt upplysande och mångsidigt för att kvala på in på listan som nykomling.

12. Medierna i P1 (6). Ett koncentrat av veckan som gick ur ett medialt bevakningsperspektiv. Ett program som fortsätter fylla sin funktion.

13. Haciendo el sueco (10). Sverige för nybörjare, på spanska. Målgruppen är väl främst spansktalande som vistas här i Norden, eller ändå vill veta hur allting verkar häruppe. Personligt och spontant, med oftast kortare dagliga  inlägg är det ändå bra språkträning och ger en del oanade perspektiv.

14. Decoding Westworld (ny). Efter att ha strålat samman kring kritiska analyser av ”Game of Thrones” under några år nu, bestämde sig radarparet David Chen och Joanna Robinson för att göra samma sak med höstens HBO-fenomen ”Westworld”. Inte mig emot. Kanske lite mycket av detaljanalys och nergrottning i allehanda teoribyggande, men de har drivet och entusiasmen som ställer många andra i skamvrån.

15. Freakonomics Radio (bubblare). Ramlade ut från listan i fjol, kanske främst på grund av bristande produktivitet. En uppryckning kan skönjas och de rör sig tillbaka in mot finrummen igen. Inte minst sviten om medicinens och läkekonstens historia i slutet av året var en pärla.

16. Konflikt i P1 (7). Eländes elände. Ibland orkar man inte med mer. Men ”Konflikt” är ändå fortsatt ett forum för att bringa något slags ordning i och förståelse för varför alla inte bara bestämmer sig för att vara vänner.

17. Vetenskapsradion Historia (ny). Koncentrerade historiska insikter och upptäckter med kopplingar till vårt nu, paketerade i ett lättillgängligt format som inbjuder till att allmänbilda sig regelbundet utan att det känns betungande. Snarare inspirerande.

18. Creepypodden med Jack Werner (ny). Huuuu, så många hemska historier det finns att berätta egentligen. Och hur vällustigt man kan vilja försjunka i dem ibland. Vandringslegender, vardagsmystik, noveller av okänt ursprung huserande i olika hörn av nätet…

19. Gradvall (ny). Långvarige popkulturskribenten Jan Gradvall prövar sina vingar i ett nytt medium. Det märks att det inte är radio han sysslat med mest i karriären, men kärleken till ämnet (musik) och intresset för de intervjuade artisterna väger upp de bristerna till största delen. Kan bli en kommande klättrare på listan…

20. Bildningsbyrån (ny). Begreppet ’politiskt korrekt’ och normkritik ur olika vinklar är några av de ämnen som luftats av detta lilla program från Utbildningsradion i år. Verkar lovande. Får stå på tillväxt.

 

BUBBLARE:

This American Life (bubblare). Hmmmm…. Verkar den här rubriken lockande eller inte? OK, jag ger det en chans. Tyvärr, den här veckan hinner jag inte. Och mobilen börjar bli full igen. Jag måste rensa. Så där håller det på. Det är inte alltid lika angeläget att ägna en timme åt vad de nystat ihop, men ibland visar det sig vara nästan sinnesvidgande fängslande.

OmVärlden Podd (bubblare). Inte så regelbundet produktiva, men slår till med ett spännande avsnitt då och då, främst på temat globala utvecklingsfrågor.

Mina mest strömmade sånger 2016. Tydligen!

yemenity2010 lista , , , , , , ,

 

Det är den tiden på året. Allt ska sammanfattas och jag är naturligtvis inte bättre än att jag följer strömmen och gör samma sak, oavsett om det i den stora universella planen har någon betydelse eller inte. Men ibland kan man ju ta hjälp. Till exempel av en automatiserad uträkning.

Tiden räcker inte till för allt, såsom att testa alla tillgängliga strömningstjänster som existerar och jämföra. Inte heller köper jag skivor i den utsträckning jag en gång gjorde – vilket bevisligen gäller för många andra människor också. Dock har jag börjat återupptäcka mina ibland kvartssekelgamla kassettblandband och tryckt igång i köket, vilket min fru har accepterat i högre utsträckning än jag kanske hade vågat hoppas.  Spotify har annars varit den främsta källan till att upptäcka och provlyssna ny musik. Eller musik överhuvudtaget. Vare sig tipsen kommer från andra källor eller inte, så är jag fortfarande fascinerad över hur mycket som faktiskt finns där. En längre tid har jag övervägt att testa Apple Music, men hittills inte kommit till skott.

Så här i slutet av året har den svenskstartade strömningsplattformen generöst nog sammanställt en lista på 101 musikstycken som jag uppenbarligen avnjutit mer än andra. Varför just 101? Ärligt talat, jag har inte en aning. Stämmer urvalet med min egen upplevelse av vad jag faktiskt gillat mest? Delvis, ja. Systemet verkar ha en förkärlek för att prioritera låtar i början av album, vilket logiskt sett borde innebära att jag inte alltid tagit mig igenom ett helt sådant innan jag varit på humör att gå vidare just i detta då. Eller att förstlingarna får representera familjen, if you catch my drift. Men helt missvisande är det inte. Och hur skulle jag kunna argumentera med ett statistiskt säkerställt system där den mänskliga faktorn förväntas vara helt frånvarande? Digitala system är trots allt ärligare och mer pålitliga än någon av oss icke-artificiella existenser, eller hur?

Genremässigt skönjer jag inte helt chockartat en tendens åt det progressiv- och artrockaktiga hållet. Med betydande konkurrens från diverse singer-songwriters som kan ha rekommenderats av ambitiösa musikmagasin, en och annan levande legendar eller nyligen avliden sådan, några soul/R&B-orienterade alster och sådant som enkelt skulle kunna sorteras in som indierock. Liksom en lagom dos bitterljuva ballader, vad det nu kan bero på. Något förvånande och en liten väckarklocka är den kraftiga dominansen av engelskspråkiga sånger. Alltså, inte nödvändigtvis dominansen i sig, men i min egen bubbla hade jag intrycket av att ägnat mer tid och uppmärksamhet åt, säg, world music i olika former eller åtminstone något mer på spanska. Tydligen inte tillräckligt mycket.

Nyårslöfte för 2017: balansera den lingvistisk-musikaliska gungbrädan i högre utsträckning.

Allt som letat sig in bland dessa 101 av systemet utvalda spår är inte nytt, men den övervägande delen är det. Bland ’oldies but goodies’ kan nämnas klassiker som ”I’ll Find My Way Home” med Jon & Vangelis, ”Find a Way to my Heart” med Phil Collins och ”The Lion’s Mouth” med Kajagoogoo. Ah, 1980-talsnostalgi…

Spontant smakprov från sammanställningen, i form av 15 av mig i detta nu utvalda spår. Bara för att de är relativt nya, av olika anledningar är bra, samt, inbillar jag mig, representerar något slags bredd och musikalisk dynamik:

”Ship to Wreck” – Florence & the Machine

”I Am a Man of Constant Sorrow” – Blitzen Trapper

”Feel You” – Julia Holter

”Mar Del Fuego” – Perfect Beings

”Blackstar” – David Bowie

”Good Lava” – Esperanza Spalding

”Discovery” – Anna von Hausswolff

”Popular” – The Anchoress

”Mountain at my Gates” – Foals

”The Sound” – The 1975

”Clear Clearer” – Iamthemorning

”Numbers” – Frost*

”Your Familiar Face” – Native Construct

”I Love You, Honeybear” – Father John Misty

”Honeymoon” – Lana Del Rey

Och ett väldigt speciellt omnämnande till Bostonbandet Bent Knee, vars blotta existens jag via något kvalificerat scoop eller (mer troligt) ren bondröta varseblev under året, även om deras senaste verk inte finns på strömningstjänsten ifråga ännu. Det gör däremot deras album ”Shiny Eyed Babies” från 2014, varifrån det inledande korta titelspåret tagit sig in på listan. Men i det fallet har jag rätt konsekvent sträcklyssnat mig igenom albumet som helhet ett antal gånger i höst. Återkommer om dem. Det är löfte. Eller ett löfte om en målsättning. Här är ett exempel på hur de kan låta:

 

(Länk till hela den automatgenererade listan kan bifogas vid akut efterfrågan. Coming snart up: Albumlistan – det som jag själv trodde att jag lyssnat mest och bäst på under året.)

 

Välkommen till västvärlden – var den nu finns…

yemenity2010 puff , , , ,

westworld2016-james-evan-hboNågonstans ligger den, men exakt var? Ett resursstarkt företagskluster har sponsrat spektaklet och ett synnerligen excentriskt geni med potentiellt psykotiska personlighetsdrag har satt sin prägel på innehållet. ”Westworld” var en av det här allmänt kognitiv dissonans-framkallande årets emotsedda TV-följetonger, om inte annat av mig… Hur blev det? Nu har vi på russin publicerat inte mindre än två recensioner av resultatet, med två aningen särskiljande slutsatser. Men vänta ett tag, jag kanske borde säga något mer om premissen. I korta drag: handlingen tilldrar sig i en nöjespark dit förmodat finansiellt välförsedda gäster kommer för att roa sig i en artificiellt anlagd vilda västern-miljö som inkluderar flera mycket människoliknande varelser, framställda i ett avancerat laboratorium i anslutning till parken. Allt är strikt kontrollerat och inget kan gå snett, oavsett hur många vapen det än viftas med och hur många olika scenarier som teoretiskt kan utspelas under ett vanligt dagsverke. Fast det är klart att inte allt är under kontroll. Det är för övrigt inte glasklart vem som egentligen har den yttersta makten att bestämma som kan och får hända. I rollerna syns bland andra Thandie Newton, Evan Rachel Wood, Jeffrey Wright och Anthony Hopkins. Serien produceras av amerikanska HBO och sändes i Sverige via HBO Nordic, där alla avsnitt ur den första, nu avslutade, säsongen finns tillgängliga för prenumeranterna. Eller abonnenter, eller vilken terminologi som egentligen gäller numera.

Våra sägenomstörtande recensioner finns alltså på russin.nu. Mer basfakta finns på Internet Movie Database. 

Bild: James Marsden och Evan Rachel Wood samspråkar på prärien i ”Westworld”. Credit: hbonordic.com.

Planeten Jorden – inte längre så självständig som vi tror?

yemenity2010 puff, satir , , ,

För 20 år sedan blev ”Independence Day” en filmsuccé i rekordformat, med fyllda biosalonger världen över. I somras släpptes en senkommen uppföljare och resultatet blev väl… Sådär. Nu är den aktuell på DVD och BluRay och förra veckan såg jag den själv. Mer kött på benen om själva filmen finns i min recension på filmsajten russin. Men som ni kanske märkt har det hänt en del annat i världen dessa skälvande sista veckor. Några kompletterande funderingar tillkom liksom av bara farten denna omskakande novembermånad som tillfört vår verklighet mer surrealism än man riktigt mår bra av.

Den amerikanska presidenten i ”Independence Day: Återkomsten” är en kvinna, något som inte är så revolutionerande på film och som många av oss trodde var på väg att inträffa i verklighetens aktuella amerikanska val. Så blev det alltså inte. Vilket leder vidare till en del andra oblida associationer, kanske mer intrikata än vad filmen förtjänar. Jag menar, ponera följande scenario: De. Är. Redan. Här. Sakta men säkert har de tillskansat sig strategiska positioner för att skaffa sig ett reellt inflytande och kunna konspirera för totalt maktövertagande. Visst borde vi ha sett detta tidigare? Den där lille tomten i Nordkorea. Den paranoide och lättstötte narcissisten i Moskva med sin syskonsjäl i Turkiet (jo, de ger intryck av att bråka ibland, men det måste vara en listigt anlagd rökridå). Förmodligen den numera avpolletterade men förut förvånansvärt framgångsrike mediemagnaten och tidigare landsförföraren nere i gamla Rom. Fler kandidater kan definitivt tänkas ingå i klubben – och så nu. Mannen med den malplacerade morotsfärgade manen, på väg mot Washington. Sammantaget, den ultimata bekräftelsen på summan av alla science fiction-scenarier. De försöker egentligen inte ens förställa sig eller dölja sig bakom några masker längre. Vi är numera helt utlämnade åt deras godtycke. Och de har inte ens behövt sätta in de där gigantiska moderskeppen för att visa vem som bestämmer.

Så, utöver alla övriga brister presenterar väl ”Independence Day: Återkomsten” trots allt en lite överdrivet optimistisk syn på vår förmåga att genomskåda och göra aktivt motstånd mot det fientliga företagsövertagandet från yttre rymden. Kanske den illustra arten homo sapiens väljer att försvinna tyst och diskret in i natten i alla fall…

En sång en gång: ”Life in a Northern Town” – The Dream Academy

yemenity2010 En sång en gång, krönika , , , , , ,

Den var så drömsk. Så egen. Och blev faktiskt en omedelbar succé för den då skivdebuterande trion från London. Sedan blev det inte så många fler. Stora succéer alltså, åtminstone inte i singelformat, men konstellationen höll ihop några år till innan de gick vidare till andra projekt var för sig. 

Logo1-ensangengang”Life in a Northern Town” med The Dream Academy måste för min (och rimligtvis många andras) del ha dykt upp från i stort sett ingenstans. Eftersom den släpptes 1985 är det troligast att jag först hörde den i det nu sägenomsusade Tracks i Sveriges Radios alltid lika ungdomliga P3 (som jag nu med ålderns rätt i princip övergett sedan fler år än jag frivilligt nödgas medge). Kaj Kindvall hade något år tidigare omformatterat sin föregående långkörare Poporama och flyttat från torsdagkvällar till lördageftermiddagar. Och hans förkärlek för brittisk pop verkar ha haft visst inflytande på många av oss som växte upp under den eran. Blev ”Life in a Northern Town” i så fall en långkörare i egen rätt just där? Allvarligt talat, jag minns inte. Men jag minns att låten i sig hade något så självklart personligt tilltal och hemsökande atmosfär att den bara gick rakt in. Eller gjorde den? Omedelbart? Minnena kunna svika i detaljer.

Klart är i alla fall att det här är och förblir ett stycke musikmagi från nu över tre decennier tillbaka, ett som inte anfrätts av tidens tand i någon större utsträckning. London, anger alltså Wikipedia som bandets hemvist. Av någon anledning hade jag alltid trott att de kom från Liverpool. Men det kan kanske, möjligen, kopplas till just den här sångtiteln. Och texten, med sina referenser till Beatles, men för all del även amerikanska ikoner som Frank Sinatra och John F. Kennedy. Att bandet var en smula musikaliskt influerat av just The Beatles är uppenbart, inte bara i den här låten utan även på resten av deras första LP – med samma namn som bandet självt. Men vilka brittiska band var inte det under ett par decenniers tid? Vad som också slår igenom är en klassisk skolning eller åtminstone grundläggande träning i att hantera stråkar, slagverk och en del varianter av träblås. Soundet blir därefter. Rikliga rymdklanger, men även rytmiska impulser som kan föra tankarna till andra kontinenter. Begränsning var inte deras ledord. Men att skapa den där akuta genomträngande hitkänslan lyckades de alltså bäst med på det allra första spåret på sitt allra första album. ”Life in a Northern Town” förefaller för övrigt ha varit en ännu större framgång i USA än i hemlandet. Om det nu beror på raderna om ”like Sinatra in a younger day, pushing the town away” och ”in winter 1963 it felt like the world would freeze, with John F Kennedy and The Beatles”. Eller inte.

Videon, som i skrivande stund finns tillgänglig på YouTube i ett par olika uppladdningar, förstärker på ett nästan magnifikt sätt den där melankoliska grundstämningen och textens beskrivning av en avkrok med sina bästa år till synes bakom sig, med sina regntunga skyar som sveper in ödsliga hedar och småstadliga kullerstensgator. Jobben har försvunnit och framtiden finns någon annanstans, men Frälsningsarmén river av en låt och barnen tröstar sig med lemonad. Dystert men ändå hypnotiskt vackert.

The Dream Academy upplöstes 1991, inser jag nu efter en enkel Wikipedia-check. Där framgår också att ledaren Nick Laird-Clowes fortsatt med bland annat filmmusik till sinsemellan helt olika skapelser som ”Battle for Haditha” och ”About Time”, liksom en del samarbete med Pink Floyd. Hans forna vapendragare Gilbert Gabriel och Kate St. John har inte heller varit sysslolösa, den senare exempelvis i samröre med Van Morrison och Marianne Faithfull. Helt nyligen ska de också samlat ihop sig till ett par återföreningskonserter i Japan.

Det finns kanoniserade filmer man bör ha sett. Och det finns låtar man helt enkelt bara bör ha hört någon gång i sitt liv. ”Life in a Northern Town” är en sådan.

… och ja, debutskivan inklusive ”Life in a Northern Town” finns på Spotify. Möjligen även på andra strömmande forum. Ta reda på det, vetja!

En sång en gång: ”What’s the Colour of Money” – Hollywood Beyond

yemenity2010 En sång en gång, krönika , , , , , ,

 

Flygande start. Åtminstone är det vad jag siktar på. För en seriestart i detta forum, enkelt och förhoppningsvis kärnfullt kallad ”En sång en gång”. De är ju så många. Låtarna, som en gång betytt något utöver det vanliga, ibland av helt olika anledningar och som fastnat och inte försvunnit genom åren utan med jämna mellanrum dykt upp i någon av ens gamla samlingar, såsom blandband (ett begrepp kanske inte allom bekant för alla födda efter cirka -97 eller så, men har en viss emotionell bäring för många av oss något äldre och gråare till konstitutionen). Eller spellistor i strömmande format. Eller ibland på YouTube.

I första hand ska det här, tänkta återkommande inslaget, beröra låtar. Enskilda sånger och stycken på allt mellan två och tolv minuter. Möjligen längre, men de riktiga monumentala sviterna kommer nog inte att prioriteras först och främmeligen. Dessutom är ett av syftena att framhålla artister och grupper som kanske inte lyckats släppa de allra mest helgjutna albumen, sådana som jag tidigare uppmärksammat på albumlistor över svunna decennier (och som jag också tänkt följa upp med exempelvis 00-talets skörd någon gång). En del av dem bara försvinner ju i grönskan efter ett enstaka album eller harvar på men utan större succéer i åratal, men ibland ändå med den där enskilda låten som efterlämnat ett odiskutabelt arv, de där magiska tre minuterna som skvallrar om något mer som kunde ha blivit…

Programförklaringen är inte huggen i sten och prioriteringarna kanske förändras och omformuleras längs vägen, men öppningsnumret är i alla händelser vad jag anser som en av 1980-talets mest genialt konstruerade kompositioner och som inte verkar ha tappat ett mätbart dyft i slagkraft sedan den släpptes sommaren 1986. Åtminstone går mina egna tidigare minnesbilder tillbaka till den sommaren, då fotbolls-VM utspelades i Mexiko (tyvärr utan svensk medverkan, men ändå) och jag själv befann mig mellan två läsår på gymnasiet i Linköping. Då, under de varmare månaderna, sändes i Sveriges Radios P3 något som kallades ”Sommartoppen”. Nu börjar osäkerheten inträda. Var den här låten verkligen med på den listan den sommaren eller är det något minnet har processat fram i eftertankens kranka blekmedel? Nej, jag tror att den varit med där. Tror. Det var om inte annat från den radiokanalen som mycket, väldigt mycket, av det nyproducerade musikaliska som jag utsattes för under den perioden, emanerade. Och mina minnen säger mig att det här var en sommarhit, i den mån den överhuvudtaget var en riktig hit. Några spår tycks den ändå ha satt i musikhistorien, men konstellationen bakom verket var just av den sort som bara tycktes uppenbara sig ur tomma intet, för att sedan försvinna, närmast vaporiseras och upplösas utan spår.

Hollywood Beyond, med brittiske medborgaren Mr Mark Rogers i spetsen har förärats några rader (bokstavligen några rader) på engelska Wikipedia. Där framgår basfakta som att just den där magiska första singeln ”What’s the Colour of Money” var en mindre hit i några länder och följdes 1987 av ett album med titeln ”If”. Kort och kärnfullt. Det finns tillgängligt på Spotify och är en stundtals spänstig men som helhet ganska ojämn historia. En av producenterna ska ha varit Bernard Edwards från gamla funkikonerna Chic. AllMusic bidrar med en aning mer intel i sammanhanget. Men inte så översvallande mycket.

Logo1-ensangengangLåten, då. Lyssna bara, vill jag framhålla först och sist och däremellan. Den har ett groove, en avighet och djärvhet, musikaliskt och lyriskt, som sticker ut och sätter spår. Det gjorde den då och det skulle den gjort även i dagens musiklandskap, vill jag hävda, nästan oavsett om det i dag hade resulterat i någon kommersiell framgång överhuvudtaget. Texten, ja. Enkel på ytan och med relativt okomplicerade men passionerat poetiska och elakt effektiva fraseringar om att pengar inte är gröna – utan röda.

One Hit Wonder in the extreme, kanske. Men vilken hit! Oavsett hur väl den lever upp till den publicitetsmässiga och monetära definitionen av en sådan. Pengar är ju inte allt här i världen, och de är som sagt inte helt obefläckade av oskyldigt blod, om man får tro Mark Rogers och hans musikaliska medbrottslingar.

Frikyrkopopens historia – inte så snett tänkt…

yemenity2010 reflektion , , , , , , ,

Podden som pratar om det som andra poddar inte pratar om. Ungefär så brukar programledaren Kalle Lind presentera sitt lilla återkommande pratforum ”Snedtänkt”. Ibland sänds det i Sveriges Radios P1, men det går också att lyssna av och ladda ner från SR:s hemsida, eller iTunes eller, ja, ‘där poddar finns’ (vilket kanske också är en av Kalle Linds konsumentupplysande fraser). Det här är i alla händelser en av de podcaster jag haft mest flitigt umgänge med det senaste året, i deras jakt på allt smalare ämnesval, vilket åtminstone är den uttryckliga ambitionen. I genren subkulturer som inte alltför ofta behandlas i etern numera är också frikyrkopopen ett fält värt att forska i och kring. Tro mig. Det insåg också herr Lind häromveckan och ägnade en timme åt just detta illustra musiklandskap, vars höjdpunkt kanske var någon gång mellan 1975 och 1989. Drygt. Jag växte i alla fall upp med mycket av det som tas upp i diskussionen mellan Lind och Dagen-journalisten Urban Thoms, en av landets ledande auktoriteter på området.

Lite orolig blev jag över ingressen där referenser till främst Curt & Roland, Mia-Marianne och Ny-David fick mig att undra om programmet helt felriktat sitt fokus. Men, nej, förhistorien och de här lite mer dansbandsorienterade, lätt countryinfluerade eller modernt läsarsångsinriktade artisterna försvarar visst sin plats i den. Förhistorien alltså. Upprinnelsen. Det som kom före och kanske banade vägen för det som verkligen kan kallas pop (eller rentav rock, som i fallet Jerusalem med en uppsjö lärjungar i kölvattnet). Det jag själv framförallt förknippar med den här perioden, om vi håller oss till Sverige, är namn som Edin-Ådahl, Salt, Bileams Åsna, Charlotte Höglund, Sidewalk (där Ken Wennerholm huserade innan tiden i Triple & Touch) samt inte minst Fredá, som öppnade portarna för mer crossover-tänkande och uppmärksamhet i allmänmedia för en musikkultur som länge levde i sin egen bubbla och under något halvannat decennium kunde klara att hålla sig vid liv på sina egna villkor. Flera av de namnen luftas också lyckligtvis i det här avsnittet av ”Snedtänkt”. Som jag varmligen rekommenderar, om jag inte redan sagt det tydligt nog.

I sammanhanget hade jag också gärna puffat för ett gammalt sommarprogram med Tomas Andersson Wij, som berättar sin version av den här historien. Fakta om programmet finns bevarat, men sändningen i sig verkar svårare att hitta. Kanske letar jag vidare och blir varse ett kryphål…

Spännande om sanningsläckande i ”Snowden”

Notering yemenity2010 puff , ,

Premiären har dragit ut på tiden. Men ämnet fortsätter vara aktuellt. Och nyligen släpptes till slut ”Snowden” ut i full frihet. Filmen, alltså. Huvudpersonen i den, övervakningssamhällesavslöjaren Edward Snowden, fortsätter vara fast i Ryssland. Eller vilken hans exakta status egentligen är. Visselblåsaren vistas i alla fall där och har svårt att ta sig någon annanstans på grund av indraget pass och andra små pikanta juridiska detaljer. En del av detta tillstånd kommenteras i filmen, som följer honom från rekryt i amerikanska militären över den snabba karriären inom underrättelseorganen CIA och NSA, de upptäckter han gör längs vägen och vad dessa leder fram till för hans del. Oliver Stone har regisserat – och om hans filmer brukar det finnas delade meningar. Själv gillar jag dem oftast, så även den här. Min recension finns på russin.nu, där även en del av Stones tidigare verk recenserats, exempelvis ”Salvador”, ”JFK” och ”Savages”.