reflektion

Efterlysning: Fler fräscha nyårshymner!

yemenity2010 reflektion , , , ,

Nyårssånger, finns de? Jag börjar undra om det är mitt minne eller musikvärlden det är fel på. Visst borde det finnas en uppsjö kompositioner som på något sätt anknyter till det regelbundet återkommande fenomenet med årsskiften. Nästan lika många som till julen, eller? Men när jag börjar rådbråka hjärnan nu när ännu ett år närmar sig sitt obevekliga slut, är det egentligen bara två sånger som fastnat och på något sätt gjort intryck tillräckligt för att de ska börja bölja fram och tillbaka i huvudet utan googlingar och alltför påtaglig intellektuell ansträngning.

Båda kom i början av 1980-talet. En talar om hopp och optimism inför det nya som ska komma, om än med en melankolisk underton som slår igenom även i tonspråket. Men de flesta som hört ”Happy New Year” från ABBA:s näst sista riktiga studioalbum innan uppbrottet, ”Super Trouper” (1980) associerar troligen mer till just framåtanda och förhoppningar än risker och kriser som kan vänta runt knuten. Mindre av den varan finns, åtminstone ytligt sett i det andra exemplet jag omedelbart tänker på. Däremot är låten på flera sätt suggestiv och tankeväckande, upplyftande på ett sätt många av den aktuella gruppens alster ofta är, sina  starka vemodiga stråk till trots. Numera är de giganter, kanske större än vad ABBA var för omkring 30 år sedan, om det nu är lönt att göra sådana jämförelser mellan olika epoker. Det handlar i alla fall – som några kanske redan räknat ut – om ”New Year’s Day” med U2 (från ”War” 1983).

De kompletterar varandra utmärkt, de två. Men det måste väl finnas något mer jag kan leta fram och lyssna på för att hälsa det nya året imorgon på ett värdigt sätt? Det är fortfarande knappt ett dygn kvar att forska i frågan…

Jul, jul, skrålande jul?

yemenity2010 reflektion , , , , , , , ,

Julskivor. Det finns för många av dem. Alla artister med självaktning ska ha gjort en. Eller åtminstone drabbas alldeles för många av dem av detta Eureka-infall med möjliga förvecklingar. Årstiden har en förmåga att ta fram såväl det bästa som det sämsta ur skaparnaturer. Och den ständiga frågan när det dags för inspelning verkar vara – är det en klassiker som ska framföras eller något eget som på ett naturligt sätt kopplar till högtiden? 

Av olika anledningar (kanske delvis de ovan nämnda) har jag förhållandevis få julskivor själv. Min fru påminner mig om att vi borde ha några från hennes hemland Mexiko också. Hon har nog rätt. Och en del kan ha stuvats undan från närmast åtkomligheten, inser jag vid en inventering av LP-hyllan. Just det, det är där de borde finnas, de flesta som jag faktiskt har. Den jag lyckades få fram och damma av denna julhelg (efter undergången som ställdes in) kallas kort och gott ”Christmas”, utgavs 1988 och befolkas av för den tiden välbekanta namn för oss som råkade vara bekanta med CCM-genren; Contemporary Christian Music. Resultatet är särskilt med två decenniers perspektiv ruskigt ojämnt och ofta alldeles för slätstruket. Men min gamle hjälte Steve Taylors mariachi-variant av ”Winter Wonderland” är uppfriskande och hymnen ”O Come, O Come Emmanuel” blir påfallande stark och suggestiv i händerna på Margaret Becker (en annan gammal ikon i min bok). Producenten för större delen av skivan heter för övrigt Billy Smiley, ett namn jag blir tvungen att googla för att kunna placera med hundraprocentig precision. Och visst stämde min vaga minnesbild att han på den tiden var medlem i AOR-bandet White Heart.

Två CD-ar med jultema lyckades jag också skaka fram. Dels Carolas ”Jul i Betlehem” från 1999. Hur många julskivor hon pressat fram under åren vågar jag inte svära på, men det borde vara åtminstone tre. Från den här utgåvan är det framförallt den avslutande versionen av psalmen ”Dagen är kommen” som sticker ut med sitt metodiska uppbyggande mot ett magnifikt crescendo, där norske producenten Iver Kleive verkligen lockat fram det bästa hos den svenska nationalklenoden. Under mitt projektarbete i Jemen 2010 använde jag den ibland som exempel på svensk musik för deltagare i kurser jag drev – oftast med positiv respons. Även i stort är det en fullt fungerande produktion med få genomklappningar men kanske överdrivet respektfull inramning till den oftast väldigt välbekanta melodierna. I ”The Little Drummer Boy” interfolieras dock Carolas skönsång relativt smidigt och effektfullt med rap-inslag av någon som titulerar sig Blues.

19 kronor. Så mycket har jag tydligen någon gång betalat för samlingen ”One Silent Night” från 2000. Prislappen är kvar. Även här är det CCM-celebriteter som ska skapa stämningen, med den skillnaden att det uteslutande handlar om kvinnliga artister. Av dessa är det just nu Cindy Morgan som mest fångar min uppmärksamhet med den egenkomponerade, elegant strukturerade och svängiga ”Joy”. Tyngdpunkten i stort ligger på finstämda men inte fullständigt tandlösa arrangemang med lite lagom rasp i stämbanden emellanåt från damer som Ginny Owens, Jaci Velasquez, Amy Grant och Máire Brennan (en gång i tiden rösten i Clannad).

Händelsevis innehåller alla dessa tre album en tagning av ”O helga natt” eller ”Oh Holy Night”, världshistoriens möjligen mest ultimata julklassiker. Sången i sig har ju en speciell historia, skriven av franske poeten Placide Cappeau på beställning av sin lokale församlingspräst och tonsatt av hans judiske vän Adolphe Adams, mest känd för opera och andra orkesterverk. ”Cantique de Noël” framfördes första gången vid en julmässa i Roquemaure 1847. Några år senare ville franska katolska kyrkan bannlysa hymnen eftersom Cappeau blivit en aktiv socialist och betraktades med skepsis av kyrkans etablissemang. Men sången hade uppnått sådan popularitet att den inte ville försvinna ur folkrepertoaren; sedan spreds den vidare till England – och resten är, som det brukar heta, historia. Musikhistoria. ”O helga natt” är tydligen också den första sång att förmedlas via radiovågor, något som inträffade julafton 1906 under ytterst experimentella former. De flesta detaljerna i detta ärende har jag för övrigt hämtat från ett inlägg på bloggen Eras of Elegance, vilken jag hoppas vara en trovärdig källa i frågan.

På ”Christmas” är det Steve Camp som gör en ganska rak light-rockversion av den forna franska skandalsuccén medan Crystal Lewis levererar en mer nedtonad tolkning på ”One Silent Night”. När jag rådbråkar minnet kommer en version med Jon Anderson för mig, från någon gång i mitten av 1980-talet då gamle Yes-vokalisten släppte ifrån sig sin egen julskiva. LP:n ifråga tillhör dem som ska finnas i mina gömmor, men var? Dock finns i alla fall för närvarande några klipp tillgängliga på YouTube med hans ganska dynamiska och lagom bombastiska tolkning.

Där finns även Whitney Houstons dramatiska version av ”Do You Hear What I Hear” från en samlingsskiva jag är säker på att ha ägt men inte heller hittar nu, ”A Very Special Christmas” som givits ut i flera årgångar för att stödja Special Olympics. Just den här upplagan kom 1987 och bjöd bland annat på übervälbekanta julsånger framförda av Pretenders, Bruce Springsteen, Madonna och U2.

Ungefär i samma veva kom svenska artisteliten (vad det nu innebär) ut med ”Tipp tapp” där det mest minnesvärda var Fredás egenskrivna praktfulla ballad ”Glädjetåg”. Den har jag däremot inte hittat på du-tuben, men ska finnas tillgänglig för nedladdning på andra håll, för den som så önskar.

Och så… Visst har ”Do They Know It’s Christmas” med Band Aid från 1984 med syftet att skramla in pengar till svältande i Etiopien sin obevekliga dragningskraft. Och i samma andetag passar jag på att ännu en gång puffa för den aktuella välgörenhetsvideoparodin ”Africa For Norway”. Inte så mycket uttrycklig julanknytning i själva innehållet kanske, men sådant får vi ju tillräckligt av ändå de här dagarna…

Musik för miljoner – i flera avseenden

yemenity2010 reflektion , , , , ,

I senaste numret av Sida-sponsrade tidningen OmVärlden presenteras en odyssé genom historien av välgörenhetskonserter, med Live Aid 1985 som det mest globalt kända exemplet. Rutinerade reportern David Isaksson (som av tidningen anges ha besökt och rapporterat från nästan 130 länder under sin karriär) går igenom insamlingsgalorna från 1960-talet och framåt. 1971 tog exempelvis George Harrison initiativet till att stödja den nybildade staten Bangladesh och fick med sig bland andra Bob Dylan och Ravi Shankar. Unicef får fortfarande in pengar till det ändamålet genom återutgivningar av konsertinspelningarna med mera.

Innan dess hade Hasse & Tage med flera satsat på att stödja FN:s flyktingorgan UNHCR. Och så lyckades då Bob Geldof samla ihop stora delar av världens dåvarande artistelit 1985 till två sammanhängande konserter i London och Philadelphia för att göra något åt svälten i Etiopien. De ska ha setts av omkring två miljarder människor, men möttes även av kritik. Sångaren Morrissey ska ha kallat spektaklet för ”den största uppvisningen av självgodhet någonsin i popmusikens historia”. 250 miljoner dollar samlades dock in, enligt artikeln, även om det rått en långvarig debatt om huruvida det mesta av pengarna kom fram till de bäst behövande eller försvann i andras fickor på vägen. Själv kommer jag ihåg delar av sändningen sommaren 1985. Jag befann mig just då hos släktingar i Småland och följde främst det som hände på scen i England, innan galan flyttade över till USA och fortsatte långt in på natten. För länge, ur underhållningssynpunkt, var vi nog många som tyckte.

Samma år bestämde sig en avsevärd andel av den svenska musikaliska gräddan att spela in först en singel och sedan göra en konsert till förmån för befrielserörelsen ANC i det fortfarande segregerade Sydafrika. I Isakssons artikel poängteras inte minst det ovanliga då att gamla vänsterorienterade ‘proggare’ som Mikael Wiehe och Björn Afzelius kunde samarbeta med föregivet ‘kommersiella’ kolleger som Tomas Ledin, Mikael Rickfors och Eva Dahlgren. Just det, Dahlgrenskan ansågs uppenbarligen som höjden av affärsmässighet på artistfronten då. Var det verkligen så? Idag har hon väl närmast status som firad folkfilosof i musikbranschen. Alla var ju så mycket mer seriösa förr – innan de unga tog vid…

Företeelsen med stödgalor för olika behjärtansvärda syften återuppstår i varierande skala med jämna mellanrum. Och de fortsätter väcka blandade känslor. Själv uppskattar jag genuint engagemang för globala frågor hos artister, men visst lär välgörenhetsevenemang dra till sig även dem som inte har så mycket att säga men gillar rampljuset som blir extra starkt vid sådana tillfällen.

Ett nytt tillskott i floran, eller kanske snarast en parodi på hela fenomenet, är en ny video på YouTube med Radi-Aid, sydafrikanska studenter som insett att barn kan lida även i Norge. Av köld. Insamlingen till nya element att skicka norrut ackompanjeras av en upplyftande ballad i bästa ”We Are the World”-anda. Årets fräschaste julsäsongshymn hittills, tycker jag. OmVärlden har för övrigt intervjuat en av initiativtagarna till videon. Allt började mycket riktigt som en parodi på Band Aid, enligt Anja Bakken Riise från SAIH, en norsk hjälpfond för studenter och akademiker. Syftet var att konfrontera en ofta stereotyp Afrika-bild i medier med mera. Och nu sägs över en miljon människor har sett videon på YouTube.

Referenser: ”Älskade & hatade” av David Isaksson / OmVärlden Nr 7, 2012, ”Afrika kommer till undsättning” av Liza Youhanan /OmVärlden 28 november 2012

På sportspaning i ett gul(d)svart hav i Borås

yemenity2010 reflektion , , ,

Ja, det har hunnit gå ett par veckor sedan dess. Men en av höstens trevligare upplevelser var en tur till Borås och avslutningen av årets allsvenska. Hur länge sedan var det som jag senast varit på allsvensk fotboll en vivo y directo? Vågar knappt räkna efter, men det är flera år. Och då (det vill säga senast det begav sig, om jag minns rätt) som nu var Åtvidaberg inblandat. Som uppväxt i Östergötland, strax sydöster om Linköping föll det sig naturligt att välja just ÅFF som favoritlag i slutet av 1970-talet, även om de knappast rosade marknaden längre efter de feta Facit-sponsrade åren, utan snarare kämpade för sin överlevnad i högsta serien. Det blev inte bättre sedan, med en lång ökenvandring (eller kanske snarare mer sannolik utveckling, med tanke på hemmahörandet på en liten ort och begränsade resurser). I nästan 30 år huserade laget i seriesystemets divisioner under Allsvenskan innan de tog steget upp igen från Superettan 2009. Sejouren 2010 blev kort, men de kom igen och den här gången var kontraktet säkrat redan innan sista omgången.

För mig var därför matchen i Borås en mer avkopplande upplevelse än för flertalet av publiken på den fullsatta arenan, där dagens stora fråga var om hemmalaget skulle kamma hem guldet eller inte. Med andra ord, själv höll jag en något lägre profil på läktaren. Inte för att Elfsborgs publik är kända som huliganer, men det var ändå deras fest i första hand… Eller fest med frågetecken. Det kunde gå snett, även om stämningen i förväg skvallrade om en i stort sett redan säkrad och firad seger. Oavsett om ÅFF i somras faktiskt tvålade till de gulsvarta med 5-1, så talade det mesta för en bekväm hemmaviktoria och defilering mot förstaplatsen.

16 000 på läktarna, av vilka den officiella ÅFF-klacken nere vid ena kortsidan såg ut att bestå av högst ett 30-tal tillresta supportrar, som en blå fläck i ett gulsvart gungande hav. Ibland mystiska melodival från hemmaklacken – ”It’s a Heartache”, Bonnie Tylers gamla slagdänga – ska det vara kampsångsmaterial? Tät atmosfär. Regelbundna rapporter från matchen AIK-Malmö förstärkte glädjeruset i Borås eftersom AIK gav en hjälpande hand med sin seger mot enda kvarvarande guldkonkurrenterna. Elfsborg själva tog ledningen i första halvlek och såg ut att lufsa hem tre poäng, men fick mot slutet otippat nog ägna sig åt riskminimering för att undvika en oväntad förlust. Eller, jag ser ju inte det här med helt objektiva ögon… Men visst hördes det besvikna kommentarer på väg ut från arenan, trots festligheterna som följde. ‘Varför gick de inte in på allvar för att vinna på slutet?’ och så vidare.

Gästerna hade hållit uppe spelet väl i första halvlek, men hemmadominansen resulterade i ett mål och ett till synes stadigt kopplat grepp. Efter paus blev övertaget än mer markerat för blivande mästarna, men kanske slappnade spelarna av, som tyskar i ett VM-kval… En dryg kvart före slutet stack ÅFF upp och droppade in  kvitteringen genom Viktor Prodell. En serie hörnor och mycket spel på östgötarnas planhalva gjorde ändå jobbet för hemmalaget, medan AIK utförde sin utlovade plikt på annat håll. Trots upprepade uppmaningar från speakern att hålla sig borta från gräsmattan och låta bli att smälla av fyrverkeripjäser var det ungefär precis det som hände efter slutsignalen. Konstgräsplanen invaderades av firande fanskaror och några rökbomber briserade. Pokalen var på plats och delades ut, medan Åtvidaberg ordnade en snygg avslutning på sin egen säsong. Alla närvarande nöjda i stort sett? Jag tror det.

Vem stöder vem i valet?

yemenity2010 reflektion , , , ,

Valet stundar snart. Det drar ihop sig. Vem ska leda världens mäktigaste nation de kommande fyra åren? Som vanligt har även ett antal amerikanska kulturpersonligheter och inte minst ikoner från filmfronten tagit ställning för en av de två kvarvarande kandidaterna till posten som amerikansk president. Även det som vanligt, överväger stödet för demokraterna, men… det är inte entydigt. Med hjälp av Wikipedia och en del andra källor till aktuell vetenskap, följer här en sammanställning av de mer iögonenfallande eller underhållande ställningstagandena, samt inte minst var Obama respektive Romney står kvantitativt och kvalitativt i celebritetsvärlden. Star power är en sak, men hur är det med firepower?

Till att börja med har Wikipedia gjort en allmän sammanställning över såväl deklarerade Obamater som Romneyaner. Och på den regelbundet uppdaterade sidan 90days90reasons tar flera skribenter, skådespelare och skaparnaturer chansen att framhålla varför de starkt rekommenderar omval av Obama. Filmkritikern Roger Ebert med egna erfarenheter av kamp mot cancer utgår från hälsovårdsreformerna. Låtskrivarlegendaren Paul Simon använder delvis samma argument och undrar var det allmänna förnuftet finns på den republikanska sidan. Globalt sett kommer färre människor att lida om presidenten väljs om, enligt författaren Michelle Tea (som alltså knappast sympatiserar med Tea Party-rörelsen).

Samuel L Jackson gör huvudrollen i en kortfilm där hårda tider utlovas med Romney vid rodret, levererat i en sagoliknande utformning sponsrat av organisationen Jewish Council on Education and Research. I Hollywood har ett antal så kallade fundraisers genomförts, med betydande bidrag till Barack från bland andra George Clooney, Tom Hanks, Sharon Stone, Michael Douglas och Alec Baldwin, rapporterat av bland andra Politico.

Ingen skulle ha kunnat lösa Amerikas problem på bara fyra år. Presidenten har inte fått tillräckligt mycket beröm för det han har åstadkommit, säger Christopher Walken, känd inte minst för sin förmåga att skapa minnesvärda psykopater på film, till Moviefone.

Ni har väl sett serien ”The Wire”? Inte? Det lär i alla fall vara en av presidentens egna favoriter i mediet. Medlemmar ur ensemblen har också bidragit till hans kampanjkassa vid insamlingsmiddagar i societeten, med namn som Clarke Peters, Wendell Pierce och Sonja Sohn i spetsen. Kanske inte bekanta för alla medborgare, men nunorna bör kännas igen av alla som sett serien. Som ni alltså borde se, om inte redan… Just det.

Kampen om latino-väljarna är nästan alltid en nyckelfråga för de båda stora partierna och det skadar knappast Obama att ha exempelvis exilkubanska sångerskan Gloria Estefan i sin ringhörna.

– Jag tycker att han gör ett bra jobb, citeras hon av Politico.

Underhållning hör till på partikonferenserna därborta. Hos demokraterna deltog i år bland andra soulsuperstjärnan Mary J. Blige, postgrungerockarna Foo Fighters och legendarerna Earth, Wind & Fire. På republikanernas motsvarighet i Tampa ställde sig veteraner som Lynyrd Skynyrd och Oak Ridge Boys på scen, liksom 3 Doors Down.

– Romney imiterar bara mänskligt beteende. Han är egentligen inte människa själv.

Luke Skywalker har talat, alltså Mark Hamill, citerad av Yahoo! News. Rösta på Obama om det ska finnas en medelklass kvar i landet, rekommenderar han.

Ett antal kända nunor och deras val av presidentfavorit presenteras av Emirates 24/7. I Romney-lägret finns den tydligen berömde rockaren Kid Rock, skådespelaren/komikern Vince Vaughn och välbekante filmhårdingen Russell Crowe. Julia Roberts, Will Smith och Oprah Winfrey backar upp Obama, men det kanske inte är nyheter för någon. Zap2it levererar en liknande men mer ensidig lista, eller bildkavalkad med namn som Jon ”Mad Men” Hamm, Morgan Freeman och Natalie Portman på Obama-sidan – för att nämna några.

En av de mer långvariga och oftast välformulerade demokraterna i filmvärlden är Alec Baldwin som gör en liten historisk exposé i Huffington Post. Amerikaner har lätt för att vilja glömma misslyckanden på det internationella planet och bara vilja gå vidare utan att analysera vad som hänt, menar han med exempel som Vietnam-kriget. Och Irak. Fyra år är inte tillräckligt för att reda upp röran som Obama hade att ta itu med vid sitt tillträde, tycker Baldwin. Och Amerika kan aldrig bli ”great again” med Romney vid rodret, utom för dem som redan är rika, slår han fast. Resten får tona ner sina förväntningar på livet.

Musikern Moby ger Romney en skrapa i Huffington Post efter det infamösa inspelade talet på en middag där republikanen dömde ut nästan halva amerikanska folket som bortskämda bidragstagare (något denne sedan verkar ha tagit åtminstone delvis avstånd från). Ganska många människor behöver någon i sitt liv någon form av stöd för sitt uppehälle, menar Moby som själv växte upp med en ensamstående mamma med ansträngd ekonomi. Alla har inte miljonärer till föräldrar, konstaterar han.

Mannen med en av världens mer kända tungor använder den nu för att marknadsföra Mitt som makthavare, rapporterar Rolling Stone.

– Amerika är ett företag och borde styras av en företagare, tycker Gene Simmons, frontman i Kiss under ett par decennier.

Förra gången röstade han på Obama, men tydligen inte den här gången.

Veteranaktören Jon Voight brukar väl backa upp republikaner och det gäller nu också. Romney är stark och ärlig medan Obama är på väg att leda USA in i socialismen, menar Voight såsom rapporterat av Yahoo! News.

Clint Eastwoods konversation med en tom stol under republikanernas partikonvent är redan en klassiker i någon mån, hur det nu ska definieras. Det kan betyda en förändring i Hollywoods politiska paradigm, analyserar Fox News. Hm. Eastwood är i alla fall en gammal pålitlig GOP-backare. Men Obama anses ha färre stora kändisar vid sin sida än senast det begav sig, beräknar Fox. Verkligen?

Psykologen ”Frasier”, civilt känd som Kelsey Grammer, kom ut som konservativ redan kring Krita-perioden och frågan är bara med vilken entusiasm han kan uppbåda för årets guldkalv från deras led. Lagom mycket för Romney, enligt The Hill. Men att deklarera sig som republikan, det är att vara verklig rebell i drömfabriken, understryker Grammer.

Chuck Norris har en dröm. Eller om det var hans fru som drömt exakt hur Romney skulle vinna valet. Att hårdingen med bristande talang för direkt skådespeleri stödjer republikanerna är ingen nyhet. Och även han varnar för den socialistiska riktning nuvarande Vita Hus-innehavare sägs driva nationen i. Enligt Norris: ”Sultan of socialist swing…”. Jodå. I en kolumn för något som kallas Townhall kan tydligen vad som helst hända. Och enligt konservativa Human Events kan man skönja just en konservativare trend i celebritetsvärlden idag.

Så visst, den republikanske tronpretendenten har som vanligt ett stall tuffa grabbar (och gubbar) som lyfter svärdet i hans tjänst, om inte annat. Och kanske får han också fler än hälften av väljarna med sig på valdagen om några veckor, att döma av opinionsundersökningarna som sprids efter den inledande TV-debatten mellan Romney och Obama. När jag själv arbetade ett år i Mellanöstern 2010 träffade jag på en och annan amerikan – ofta idealistiska, handlingskraftiga och med viss världsvana – som faktiskt uttryckt misstankar om att Obama innerst inne är socialist. Och det är i regel inget positivt begrepp på den sidan Atlanten… Den synen kan vara mer utbredd bland övertygat troende, regelbundet kyrkobesökande personer där man gärna identifierar sig med republikanerna på grund av en del, som de definierar det, moralfrågor. Och det är ofta sådana amerikaner jag lärt känna och ibland arbetat ihop med, även när jag tillbringade ett par år i Sydamerika. Perspektiven skiftar, helt enkelt. Hur jag själv skulle rösta om jag hade chansen? Tja, som svensk är man ju i stort sett vaccinerad mot genuint republikanska sympatier i allmänhet utifrån grundsynen på såväl finansiell distribution i samhället och miljöpolitik som övertänd militarism. Utan att vara fläckfri ser Obama fortfarande ut som en mer förtroendeingivande representant än Romney för världens mäktigaste nation under de kommande fyra åren. Trots allt.

Romans, rytmik och reklamkupper från tre röster med rötter i Jemen

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Jemenitiska sångare – jo, jag har hört några sådana, främst som underhållare på bröllopsfester och jämförbara tillställningar under året jag arbetade i Taiz. Men sångerskor verkade betydligt mer sällsynta. Nyligen uppmärksammades dock tre av dem som faktiskt finns, i ett inlägg av Afrah Nasser, jemenitisk skribent som sedan ett drygt år bor i Sverige.

Balqees Ahmed Fathi är dotter till en jemenitisk sångare, Ahmed Fathi, tydligen stor där under 1990-talet. Själv har Balqees levt mest i Arabemiraten och har utsetts till stor talang av bland annat ett franskt modemagasin. Rana al-Haddad är också dotter till en känd sångare och har fått kontrakt med ett ledande saudiarabiskt musikförlag. Arwa i sin tur är tydligen inte bara popstjärna utan även TV-programledare, född i Kuwait av en jemenitisk far och egyptisk mor. Hon verkar också ha spenderat det mesta av sitt liv utanför Jemen.

Av några bifogade videoklipp att döma är Balqees lagd åt det romantiskt rytmiska pophållet och har mycket riktigt en hyfsad röst – dessutom stödd av en professionell produktion. Rana levererar ett opus som kunde vara sponsrat av det jemenistiska turistministeriet, med vackra vyer av bland annat gamla staden i Sana’a. Klippningen är dock i kantigaste laget och hela paketet gränsar verkligen till det svårsmält kitschiga – men inte utan charm. Hennes egen röst är även i det här fallet en styrka och musiken en något mer tydligt traditionell form av orientalisk pop, enkelt uttryckt. Arwa arbetar till synes mer i samma fåra som Balqees med betoning på romans och glamour. Ganska snyggt, men inte överdrivet originellt eller visionärt.

Enligt Nasser är ingen av de tre bosatt i Jemen, även om alla tre har rötter där. Vilket i sig kanske säger en del om möjligheten för sångerskor (med betoning på -skor) att slå igenom just i Jemen. Kultur och långa traditioner lägger hinder i vägen – jag har svårt att tolka intrycken från landet på något annat sätt. Jag lade en del tid under arbetet i Taiz på att röna ut vilken typ av musik som uppskattades mest, vad människor (främst yngre) lyssnade på, vad de kunde tolerera och vad som verkligen gick hem även om de aldrig hade hört det förut. Att presentera väl underbyggda slutsatser av de undersökningarna är fortfarande ett oavslutat projekt (men några reflektioner i ämnet finns i inlägget ”Music On My Mind – Part 1” från december 2010). De här tre tipsen är nya för mig och värdefulla i sammanhanget.

Källa: ”Let Me Present To You Three Dazzling Yemeni Singers” av Afrah Nasser / 15 juli 2012

Manliga trumslagare är en vanligare syn i jemenitiska festsammanhang än kvinnliga sångerskor. Här från ett bröllop i staden Taiz våren 2010, på väg ut i trafiken för en traditionell festkaravan.

Kultur är till för att korsbefruktas

yemenity2010 reflektion , , , , ,

– Ta kulturen och gör vad du vill med den!

Ungefär så uttryckte sig tydligen euroschlagervinnaren Loreen i en intervju nyligen, citerad i diverse medier i samband med kommentarer från en ledande sverigedemokrat angående om hennes vinnande bidrag i Baku kunde kallas ‘svenskt’ eller inte. Tradition och innovation – visst bör de kunna förenas. Och visst är det vad som kännetecknar mycket av all stor konst och kreativitet i världshistorien överhuvudtaget. Sverigedemokraternas syn på kultur är väl som så mycket annat i deras ideologiska bagage snäv och begränsande och inte värd att ödsla så många kilobitar nätutrymme på.

Men jag kom också i sammanhanget att tänka på musikern Ale Möller som för några år sedan var så kallad artist-in-residence på konserthuset i Vara på västgötaslätten. Eller med ett annat enklare uttryck: husmusiker, med regelbundna framträdanden i en lokal som dragit till sig ett brett utbud av svenska och internationella artister ur olika genrer sedan invigningen i mitten av 00-talet. Möllers musikaliska utgångspunkt kan sägas vara folkmusik. Men vad är det egentligen?

– Folkmusik lanseras alltid med ett nationellt begrepp, förklarade Möller inför en så kallad mångkulturkonferens hösten 2007, som jag bevakade i egenskap av lokalreporter för Nya Lidköpings-tidningen.

Själv hade husmusikern kommit fram till att genren alltför ofta missbrukats genom att bygga upp murar i stället för att riva ner dem. Den angreppsmetoden kunde vara värd att vända på:

– Den mesta kulturen i världen har skapats under ett ideologiskt tryck och med en process av exkludering. Vad händer om man vänder på det och använder inkludering som metod?

Även om han knappast kan kallas ensam om uppslaget att blanda influenser från olika håll för att åstadkomma någonting nytt och spännande, så var hans dåvarande band ändå ett levande exempel på just den här eklektiska och inkluderande inriktningen. Skåningen Möller hade skramlat ihop musiker från snart sagt alla världsdelar, även om de flesta nu hade Sverige som bas. Sångaren Mamadou Sen kom från Senegal, sångerskan Maria Stellas från Grekland, percussionisten Rafael Sida Huizar från Mexiko och bakom kontrabasen stod kanadensaren Sebastien Dubé. Och det lät därefter… Det vill säga som en ”crash course i musikalisk globalisering i praktiken”. Det var åtminstone så jag beskrev upplevelsen för snart fem år sedan.

Och för att riktigt hamra in poängen; att medvetet avgränsa sig av ren princip kan bevisligen fungera kommersiellt och ibland vara nödvändigt för att inte skapa en helt ostrukturerad röra, men i musikaliska och andra konstnärliga sammanhang är det ändå snarare en dygd att vara så öppen som möjligt i det långa loppet. Att fånga upp inslag från diverse typer av exempelvis folkmusik och låta dem krocka med andra element för att sedan göra något obestridligt eget är en utmaning, men det är ändå ganska många som försökt och lyckats skapa en spännande syntes.

Kompletterande tips på sådana artister att forska vidare kring: Afro Celt Sound System, Aterciopelados, Natacha Atlas, Khadja Nin, Iona, Deep Forest, Weather Report och givetvisligen Peter Gabriel. För att nämna några av alla som jag hoppas återkomma till i de här spalterna i framtiden…

Källa: ”En husmusiker och hans band – Ale Möller med vänner gjorde starkt avtryck” av Johan Lindahl / Nya Lidköpings-tidningen 19 september 2007 (Nej, jag valde inte rubriken själv, eftersom någon säkert undrade…)

Not: Ale Möller har en sida på MySpace, dock inte så helgjutet färskt uppdaterad. 

Ridleys rättfärdiga rike Revisited

yemenity2010 reflektion , , , ,

Svärd svingas, ärofyllda slag utkämpas, motståndare på liv och död uppnår mitt i allt en paradoxal respekt för varandra… Vi har sett det några gånger i filmhistorien. Seklerna från 1000-talet och en bit framåt är en av de perioder som lämpar sig extra väl för den sortens skildringar, uppenbarligen. 2005 gjorde Ridley Scott sin inbrytning i den medeltida mytologin med ”Kingdom of Heaven”. Den mottogs ganska väl, men knappast som ett mästerverk (och i USA blev den publikfiasko, enligt någon statistik jag sett, men däremot mer välbesökt i resten av världen). Numera snurrar den ändå med regelbundna mellanrum på olika TV-kanaler. Det vill säga, den ”korta” versionen som ändå passerar tvåtimmarsstrecket med god marginal.

Det finns en längre också. Och det är en den som verkligen visar vad regissören egentligen ville åstadkomma, att döma av hans egen introduktion till den ambitiösa utgåvan med fyra skivor och nästan parodiskt generöst extramaterial. Häromdagen såg jag om den. Själva filmen löper i den här versionen ungefär trekvart längre än den som de flesta sett och landar på strax över tre timmar. Och det här är ett av de fall där det verkligen kan vara värt att veta vilken den ursprungliga visionen var och där epitetet ”Director’s Cut” gör skäl för sitt namn. Orlando Bloom har inte samma naturliga pondus som Russell Crowe i ”Gladiator” (som jag händelsevis också återbesökt nyligen). Men han kommer bättre till sin rätt med mer narrativt kött på benen; så ock Eva ”Casino Royale” Green. Relationen mellan deras respektive rollfigurer, smeden Balian som får en oanat viktig roll i striderna mellan kristna och muslimska styrkor under 1100-talet, och drottning Sibylla av Jerusalem, fördjupas. Det finns element som inte alls berörs i den kortare klippningen men är med här – men jag tänker inte avslöja dem här och nu.

Har ni läst Jan Guillous Arn-trilogi (eller sett filmatiseringarna av dem) kan det finnas en adderad utmaning i att jämföra de båda tolkningarna av de makter som slogs om mellanöstern, liksom de enskilda individer som hade mest inflytande över utvecklingen. Att den muslimske härföraren Saladin mer eller mindre var en hedersknyffel, om än hårdhänt i sin rättsutövning, verkar de överens om. Däremot har Guillou och Scotts manusförfattare William Monahan väldigt skilda uppfattningar om tempelriddarordens rättskaffenhet. Fler resonemang om det och annat finns i recensionerna av ”Kingdom of Heaven” (korta versionen respektive ”Director’s Cut”) liksom ”Arn – Tempelriddaren” och ”Arn – Riket vid vägens slut” av mig och mina kolleger på russin.nu.

Fler synpunkter på bioversionen av Ridley Scotts epos: Roger Ebert poängterade vid premiären kopplingarna till dagens religiöst-politiska klimat och de vidhängande frågorna kring tolerans och extremism. Peter Travers från tidningen Rolling Stone berörde dilemmat med att skapa ett ”blodigt spektakel och samtidigt predika ‘ge freden en chans’”. Jeffrey Overstreet på Looking Closer tyckte att Scotts behandling av de religiösa frågorna var ytlig och otillfredsställande.

Om Director’s Cut: James Berardinelli framhåller  att den längre versionen ”förvandlar en övertygande men frustrerande film till ett epos som tar andan ur dig”. Preston Jones på DVD Talk är inne på samma linje och bidrar med fler detaljer om innehållet på DVD-utgåvan för dem som är intresserade.

Passerande främlingar och andra pionjärer från förr

yemenity2010 reflektion , , , ,

Ett ungt U2 gästar Sveriges då tvåkanaliga licensfinansierade television, samma år som en sovjetisk ubåt går på grund i sydsvensk skärgård. Och så lanseras en utpräglad musikkanal med namnet MTV. Inledningen på gårdagens ”Eighties” (som krockade med en viss viktig fotbollsmatch, men finns på SVT Play den närmaste månaden) med fokus på 1981 . De musikaliska kreatörer som ville överleva i det nya medieklimatet var tvungna att skapa musikvideor vare sig de ville eller inte. Och många hakade på med stor entusiasm, enligt de nu mer åldrade stjärnor som passerar revy i programmet både i sin ungdoms blomning och nu med åtminstone mer kronologisk distans till fenomenet.

Ultravox, som jag under en period – just kring 1981 och framåt – lyssnade väldigt flitigt på, får äran för att ha ‘skapat den moderna popvideon’ 1980 med ”Passing Strangers” (regisserad av Russell Mulcahy som fortsatte med långfilmer), något bandets sångare Midge Ure småleende ser tillbaka på. Lika sofistikerade var inte Duran Duran, men de levde ändå högt på sina videor (och kontroverserna kring dem). För att inte tala om en Mr Michael Jackson. Madonna, Peter Gabriel, A-Ha – ja, det är bara att börja pricka av listan på ikoner som passerar revy i programmet. Liksom Kim Wilde som ser tillbaka på sin artistiska familj, turnerande med samme Jackson och i ett klipp klipper till, eller i varje fall örfilar Erik Blix i en sketchartad entré till ”Blix från klar himmel” anno 1992. Numera är hon tydligen trädgårdsarkitekt och programledare i egen rätt. Did not know that.

Apropå detta nyligen återigen aktuella decennium: Tidskriften Paste publicerar med jämna mellanrum (eller snarare, utan några mellanrum alls) sammanställningar över ‘best of’ i olika populärkulturella kategorier. I vintras var det dags just 1980-talets bästa album. Lämpligt nog de 80 bästa. Av dessa har jag själv faktiskt bara hört åtta i sin helhet. Till dem hör Leonard Cohens ”I’m Your Man”, ”East Side Story” med Squeeze, Dire Straits rekordsäljande ”Brothers in Arms”, Peter Gabriels ”So” (1986) och tidigare nämnda U2:s banbrytande ”The Joshua Tree” (1987).

Bekännelse: Jag har uppenbarligen inte dyrkat och detaljstuderat allt stilbildande och odödligt med Lou Reed, Run DMC, Nirvana, Steve Earle, Black Flag, The Smiths, Beastie Boys, The Jesus and Mary Chain och Violent Femmes. Och tydligen har jag totalt ignorerat genialiteten hos The Pixies, vars ”Doolittle” från 1989 enligt Paste är decenniets höjdpunkt. Namnen i sig var annars svåra att inte stöta på om och om igen om man växte upp med P3 i dess dåvarande tappning och regelbundet plöjde igenom recensioner i Expressen, Aftonbladet, Slitz (ja, en gång i tiden var det en ambitiös musiktidskrift) och till och med lokalpressen (som för mig vid den tiden innebar Östgöta Correspondenten).

Paste är knappast ensamma om vurmen för att lista sådana här saker. Och själv ser jag ett barnsligt nöje i det, när jag hinner. Så vilka album skulle jag själv nu sätta främst från det årtiondet, begränsat till en något kortare lista? Den är på gång! Några av Pastes kandidater är aktuella här med, men vilka? Fortsättning följer…

Attack of the eighties?

yemenity2010 reflektion , , , , , , ,

Tre minuter av zlatanisk eufori, följt av sju minuters Shevchenko-chock. Nej, Sveriges EM-öppning mot värdnationen Ukraina blev ingen succé för oss i alla fall. Nu får vi istället hoppas på att övermodiga britter och fransoser kallt räknar med Sverige som just uträknade och lätta offer, varefter ett elakt markeringsspel och någon enstaka snabb kontring resulterar i ett oväntat ledningsmål som sedan bevakas med näbbar och klor och mot all sannolikhet håller i 90 minuter. Som för danskarna. Visst är det kul med knallar, även om Holland är ett uppenbart bättre lag än Danmark – egentligen. Men egentligen behöver inte betyda så mycket när det väl gäller. Och visst var Portugal värda minst en poäng mot Tyskland, i en match där två bra lag tog ut varandra alltför länge, innan det till slut tände till. Polen och Grekland är väl å andra sidan inte värda några poäng utom just mot varandra, av premiären att döma. Men polackerna gör i skrivande stund en tapper insats mot ryssarna, så jag kan ha fel… Italienarna har ryckt upp sig igen och ser ut att lyckas bättre än de senaste mästerskapen, att döma av den taggade insatsen och oavgjort mot Spanien.

För Sveriges del kan det här tråkigt nog bli en repris av EM 2000, då vi började med en förlust med just 2-1 mot just en av värdnationerna, Belgien, som verkligen inte var någon av de mer skräckinjagande motståndarna på papperet. Eller i verkligheten heller. Det stannade vid en poäng och utslagning efter gruppspelet. Men för att få ännu mer perspektiv kan vi ju gå tillbaka till 1980-talet, då Sverige aldrig kvalificerade sig till ett enda mästerskap. Vilket leder osökt in på…

….”The Eighties”. Den nya serien i SVT om 1980-talets musikaliska klimat verkar lovande, även om första avsnittet kunde tyckas lite begränsat i sitt fokuserande på Depeche Mode som representant för hela syntgenren, kontra hårdrocken – men visst fanns det roliga iakttagelser och inte minst att genrerna som först var som olja och vatten och skapade vi-eller-dem-känsla på framförallt skolgårdar runtom i landet, senare löpte samman i vissa fall. Decenniets musikaliska palett blev efterhand mer flexibel, spännande och eklektisk. Men pionjärerna som skapade konfrontationerna bidrog själva med nya grepp som sedan kunde mynna ut i andra intressanta kombinationer när klimatet så tillät. Vi som växte upp då kommer ihåg… och program som det här väcker även en del glömda minnen, eventuellt förträngda, till liv. En viss sociopolitisk kontextualisering förekommer också i programmet. Ronald Reagans intåg som president, Björn Borgs femte Wimbledon-titel och mordet på John Lennon fladdrade förbi i introduktionen som logiskt nog började med året 1980.

Depeche Mode var aldrig mina största favoriter i de årens populärmusikaliska utbud, som i radion framförallt filtrerades genom Kaj Kindvalls ”Poporama”-försorg (senare ”Tracks”). Ett tag hatade jag dem nästan, men jag kan se storheten i främst deras senare produktioner, sent 1980- och tidigt 1990-tal, lättare nu. Den utpräglat syntetiserade idiotpop som inledde programmet i fredags och innebar deras genombrott, den har åldrats betänkligt. Men tekniken var inte var den är nu, bör betänkas. Persondatorer? En del av de synthesizers som brukades av pionjärerna för 30 år sedan var väl inte ens polyfona. När man verkat i grundskolebranschen som jag gjort det senaste året, och möter svenska tonåringar varje vecka inser man om inte förr att dessa aldrig varit med om en verklighet utan datorer, utan internet. De orkar inte ens reagera nämnvärt chockerat över sakernas tillstånd i forntiden, när de blir upplysta om det.

– Vi använde datorer under en enskild lektion under hela min gymnasietid. Gul text på svart botten. Väldigt avancerat då. Nästan science fiction för oss.

– Oh. OK.

Och varför skulle de det? Det är ju helt enkelt för osannolikt. ”Try telling the kids today about these things and they won’t believe you” som slutrepliken lyder i Monty Python-sketchen ”Four Yorkshiremen”.

Min egen internetdebut tilldrog sig på en kortkurs för journalister när jag var 28 år. Om man inte räknar med den där gången under journalistutbildningen, någon gång våren 1992, då vi hade ämnet ‘databassökning’ och leddes in i en helt ny värld, som skulle dröja några år med att fullt manifestera sig… Men så dags hade i alla fall persondatorerna kommit in som ett element i tidningsbranschen. Däremot tror jag att vår kull på Södra Vätterbygdens folkhögskola (alltså tidigt 1990-tal) kan ha varit några av de sista i sitt slag att spela in radiointervjuer med kassetter (eller gigantiska Nagra-bandspelare) ute på fältet för att sedan redigera resultatet på rullband.

Ja, som Proust noterade kan enstaka syn-, hörsel- eller doftintryck leda tankarna långt tillbaka och öppna stängda dörrar där du minst anade det. Låt se vilka andra portar till det dunkla förflutna som kan slås upp på vid gavel om jag fortsätter följa ”The Eighties”. Man kan utan nämnvärd profetisk gåva förutsäga att namn som Twisted Sister, Prince, Duran Duran, Little Steven, Bob Geldof, Madonna och givetvis Michael Jackson lär vädras under de väntande veckorna. One down, nine to go…

Programmen kommer att finnas ute på SVT Play under en begränsad tid.

För övrigt… har en ny säsong av ”Pop och politik” inletts i P4. Jag får påminna mig själv om det, eftersom jag närmast slaviskt är inställd på P1 i princip året runt numera.

Citatet: ”Våra fans byts ut hela tiden. Den enda gruppen vi inte når är tonåringar, för tonåren är den enda tiden i livet då man tror att man är vuxen”. Leif Walter, drivande kraft i barnunderhållningsbandet Mora Träsk, intervjuad i tidskriften Filter /juni 2012 av Christopher Friman.

Och har ni sett den här samlingen klassiska fotografier från konflikter och andra världsomvälvande händelser?