lista

Sneda tankar, sena kvällar och Sverige från spansk synvinkel – Årets bästa podcaster och radioprogram 2016

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

logo-fst-temapodcast

För fjärde året i följd klämtar klockan: dags att kröna årets bästa podcaster och radioprogram, allt utifrån strikt personliga kriterier. Jämfört med fjolårets lista har en del förändringar skett och nytillkomna kringkastare har letat sig in, tack och lov. Trist vore det väl annars. Inget är beständigt här i världen och de audiella etermedierna är en arena för upp- och nedgångar, nystarter och nedläggningar, liksom fladdrande formkurvor och fantastiska fenomen som plötsligt bara lyser upp natthimlen – utan visuella hjälpmedel. För mig personligen är det ofta med någon av de här sändningarna i sällskap som jag tillbringar tiden på tåg eller buss till och från arbetet i veckorna. Drygt en timme dit och ungefär lika mycket tillbaka hem igen (beroende på färdmedel) – det ger utrymme för viss bildning och underhållning i skön förening i förbifarten.

För övrigt har platserna på listan fördubblats. För att få plats med mer, helt enkelt. Här är de 20 i topp, med fjolårets placering inom parentes. Begreppet ”ny” innebär, bara för tydlighetens skull, att programmet är nytt på listan, inte nödvändigtvis nystartat under året som gick.

 

1. Snedtänkt med Kalle Lind (ny).

– Och nästa vecka ska vi tala om någonting betydligt smalare.

Så brukar han avsluta sina sessioner, herr Lind. Årets raket! Podden som pratar om det ’andra poddar inte pratar om’. Pretentiöst, eller hur? Men oavsett om det handlar om ämnen jag redan tror mig vara intresserad av eller inte, så lyckas Lind med sina alternerande samtalspartners alltid komma med nya insikter och iakttagelser som gör livet lite rikare eller åtminstone roligare. Henning Sjöström, referenshumor, frikyrkopop, Svenskfinland, musikaler, Björn Afzelius, reklam… Hugg in och frossa! Bordet är berett!

2. Late Night Live (1). Min gamle följeslagare som jag egentligen bara följt i några år, men uppenbarligen är något slags kulturell institution i egen rätt Down Under, Mr Phillip Adams, ångar på. Tar pauser av hälsoskäl ibland – åldern tar ut sin rätt, antar jag. Men den slutgiltiga pensionen har inte infallit än, tack och lov. Vad händer i världen egentligen just nu – och vad har hänt genom historien. Och framförallt varför? Analyser och diskussioner inkluderande ett nätverk av återkommande och nytillkomna gäster med specialkunskaper på diverse områden hjälper gladeligen till att bidra med sina ofta uppfriskande subjektiva synpunkter.

3. USA-valpodden (ny). Chans att nörda ner sig och få veta ALLT om det där valet vi trodde att vi redan visste allt om… Sara Stenholm med anhang bad inte om ursäkt för att verkligen gå in i uppdraget med hull och hår, till fromma för oss som av av olika anledningar intog ohälsosamt mycket information om en valkampanj vars resultat vi världen över kommer att få leva med under flera år framöver.

4. The Documentary – BBC (3). Det amerikanska valet har givetvis bevakats intill uthärdlighetens gräns, men BBC-reportrarna hittade nya vinklar inte minst genom att resa runt i amerikat och bredda bilden. Liksom de lyckats leverera nya lärdomar om rytmikens historia, prosopagnosia (oförmågan att känna igen ansikten), Syriens konflikter och historia, latinamerikanska likutgrävare i rättvisans tjänst… Och mycket annat.

5. A Cast of Kings (2). Firma Chen & Robinson. Fortfarande på tronen, så långt jag kan se, ifråga om att nagelfara ”Game of Thrones” utan och innan. Jag har gett Aftonbladets variant ”Tronspelet” chansen att konkurrera i kategorin. De har sina ’moments’, men framstår som förhållandevis flegmatiska vid en direkt jämförelse.

6. The Film Programme (4). Still goin’ strong, som de säger. Om film, för filmfantaster. Från BBC.

7. Spanarna i P1 (9). De kom en gång för länge sedan och vägrar ge sig.

8. Relevant Podcast (ny).De flamsar en del. Och blir sedan dödligt allvarliga. Det handlar om livet, universum och hur inte minst kristen tro samverkar med eller mot samtiden och dess kulturella uttryck. De stora frågorna på ett lättflytande sätt. Magasinet på nätet har jag uppskattat länge. Det tog lite längre att tränga in i podden och dess upplägg med längre verbala drabbningar mellan redaktörerna innan ett par intervjuer brukar avrunda varje episod. Men i höst har jag mer och mer fastnat för de här postmodernt medvetna, möjligen hipsterifierade och synnerligen talträngda amerikanernas take on reality, inte minst deras sammanställning av de 50 viktigaste popkulturella företeelserna under året.

9. BBC Witness (ny). Världshistorien sedd genom korta nedslag som oftast klockar in kring tio minuter och tar oss till något vi trodde vi kände till eller kanske totalt missat, någonstans, någon gång…

10. Människor och tro (5). Har det funnits mindre nu än tidigare år att ventilera kring hur samhället och religiösa föreställningar i Sverige och världen i stort förhåller sig till varandra? Dum fråga. Alltså fortsätter de fylla en viktig funktion.

11. P1 Kultur-podd (ny). Omorganisation på kulturdepartementet i Sveriges Radios P1 och därmed en ny form för bevakning av allt som kan passa in under det här taket. Tillräckligt mycket är tillräckligt upplysande och mångsidigt för att kvala på in på listan som nykomling.

12. Medierna i P1 (6). Ett koncentrat av veckan som gick ur ett medialt bevakningsperspektiv. Ett program som fortsätter fylla sin funktion.

13. Haciendo el sueco (10). Sverige för nybörjare, på spanska. Målgruppen är väl främst spansktalande som vistas här i Norden, eller ändå vill veta hur allting verkar häruppe. Personligt och spontant, med oftast kortare dagliga  inlägg är det ändå bra språkträning och ger en del oanade perspektiv.

14. Decoding Westworld (ny). Efter att ha strålat samman kring kritiska analyser av ”Game of Thrones” under några år nu, bestämde sig radarparet David Chen och Joanna Robinson för att göra samma sak med höstens HBO-fenomen ”Westworld”. Inte mig emot. Kanske lite mycket av detaljanalys och nergrottning i allehanda teoribyggande, men de har drivet och entusiasmen som ställer många andra i skamvrån.

15. Freakonomics Radio (bubblare). Ramlade ut från listan i fjol, kanske främst på grund av bristande produktivitet. En uppryckning kan skönjas och de rör sig tillbaka in mot finrummen igen. Inte minst sviten om medicinens och läkekonstens historia i slutet av året var en pärla.

16. Konflikt i P1 (7). Eländes elände. Ibland orkar man inte med mer. Men ”Konflikt” är ändå fortsatt ett forum för att bringa något slags ordning i och förståelse för varför alla inte bara bestämmer sig för att vara vänner.

17. Vetenskapsradion Historia (ny). Koncentrerade historiska insikter och upptäckter med kopplingar till vårt nu, paketerade i ett lättillgängligt format som inbjuder till att allmänbilda sig regelbundet utan att det känns betungande. Snarare inspirerande.

18. Creepypodden med Jack Werner (ny). Huuuu, så många hemska historier det finns att berätta egentligen. Och hur vällustigt man kan vilja försjunka i dem ibland. Vandringslegender, vardagsmystik, noveller av okänt ursprung huserande i olika hörn av nätet…

19. Gradvall (ny). Långvarige popkulturskribenten Jan Gradvall prövar sina vingar i ett nytt medium. Det märks att det inte är radio han sysslat med mest i karriären, men kärleken till ämnet (musik) och intresset för de intervjuade artisterna väger upp de bristerna till största delen. Kan bli en kommande klättrare på listan…

20. Bildningsbyrån (ny). Begreppet ’politiskt korrekt’ och normkritik ur olika vinklar är några av de ämnen som luftats av detta lilla program från Utbildningsradion i år. Verkar lovande. Får stå på tillväxt.

 

BUBBLARE:

This American Life (bubblare). Hmmmm…. Verkar den här rubriken lockande eller inte? OK, jag ger det en chans. Tyvärr, den här veckan hinner jag inte. Och mobilen börjar bli full igen. Jag måste rensa. Så där håller det på. Det är inte alltid lika angeläget att ägna en timme åt vad de nystat ihop, men ibland visar det sig vara nästan sinnesvidgande fängslande.

OmVärlden Podd (bubblare). Inte så regelbundet produktiva, men slår till med ett spännande avsnitt då och då, främst på temat globala utvecklingsfrågor.

Mina mest strömmade sånger 2016. Tydligen!

yemenity2010 lista , , , , , , ,

 

Det är den tiden på året. Allt ska sammanfattas och jag är naturligtvis inte bättre än att jag följer strömmen och gör samma sak, oavsett om det i den stora universella planen har någon betydelse eller inte. Men ibland kan man ju ta hjälp. Till exempel av en automatiserad uträkning.

Tiden räcker inte till för allt, såsom att testa alla tillgängliga strömningstjänster som existerar och jämföra. Inte heller köper jag skivor i den utsträckning jag en gång gjorde – vilket bevisligen gäller för många andra människor också. Dock har jag börjat återupptäcka mina ibland kvartssekelgamla kassettblandband och tryckt igång i köket, vilket min fru har accepterat i högre utsträckning än jag kanske hade vågat hoppas.  Spotify har annars varit den främsta källan till att upptäcka och provlyssna ny musik. Eller musik överhuvudtaget. Vare sig tipsen kommer från andra källor eller inte, så är jag fortfarande fascinerad över hur mycket som faktiskt finns där. En längre tid har jag övervägt att testa Apple Music, men hittills inte kommit till skott.

Så här i slutet av året har den svenskstartade strömningsplattformen generöst nog sammanställt en lista på 101 musikstycken som jag uppenbarligen avnjutit mer än andra. Varför just 101? Ärligt talat, jag har inte en aning. Stämmer urvalet med min egen upplevelse av vad jag faktiskt gillat mest? Delvis, ja. Systemet verkar ha en förkärlek för att prioritera låtar i början av album, vilket logiskt sett borde innebära att jag inte alltid tagit mig igenom ett helt sådant innan jag varit på humör att gå vidare just i detta då. Eller att förstlingarna får representera familjen, if you catch my drift. Men helt missvisande är det inte. Och hur skulle jag kunna argumentera med ett statistiskt säkerställt system där den mänskliga faktorn förväntas vara helt frånvarande? Digitala system är trots allt ärligare och mer pålitliga än någon av oss icke-artificiella existenser, eller hur?

Genremässigt skönjer jag inte helt chockartat en tendens åt det progressiv- och artrockaktiga hållet. Med betydande konkurrens från diverse singer-songwriters som kan ha rekommenderats av ambitiösa musikmagasin, en och annan levande legendar eller nyligen avliden sådan, några soul/R&B-orienterade alster och sådant som enkelt skulle kunna sorteras in som indierock. Liksom en lagom dos bitterljuva ballader, vad det nu kan bero på. Något förvånande och en liten väckarklocka är den kraftiga dominansen av engelskspråkiga sånger. Alltså, inte nödvändigtvis dominansen i sig, men i min egen bubbla hade jag intrycket av att ägnat mer tid och uppmärksamhet åt, säg, world music i olika former eller åtminstone något mer på spanska. Tydligen inte tillräckligt mycket.

Nyårslöfte för 2017: balansera den lingvistisk-musikaliska gungbrädan i högre utsträckning.

Allt som letat sig in bland dessa 101 av systemet utvalda spår är inte nytt, men den övervägande delen är det. Bland ’oldies but goodies’ kan nämnas klassiker som ”I’ll Find My Way Home” med Jon & Vangelis, ”Find a Way to my Heart” med Phil Collins och ”The Lion’s Mouth” med Kajagoogoo. Ah, 1980-talsnostalgi…

Spontant smakprov från sammanställningen, i form av 15 av mig i detta nu utvalda spår. Bara för att de är relativt nya, av olika anledningar är bra, samt, inbillar jag mig, representerar något slags bredd och musikalisk dynamik:

”Ship to Wreck” – Florence & the Machine

”I Am a Man of Constant Sorrow” – Blitzen Trapper

”Feel You” – Julia Holter

”Mar Del Fuego” – Perfect Beings

”Blackstar” – David Bowie

”Good Lava” – Esperanza Spalding

”Discovery” – Anna von Hausswolff

”Popular” – The Anchoress

”Mountain at my Gates” – Foals

”The Sound” – The 1975

”Clear Clearer” – Iamthemorning

”Numbers” – Frost*

”Your Familiar Face” – Native Construct

”I Love You, Honeybear” – Father John Misty

”Honeymoon” – Lana Del Rey

Och ett väldigt speciellt omnämnande till Bostonbandet Bent Knee, vars blotta existens jag via något kvalificerat scoop eller (mer troligt) ren bondröta varseblev under året, även om deras senaste verk inte finns på strömningstjänsten ifråga ännu. Det gör däremot deras album ”Shiny Eyed Babies” från 2014, varifrån det inledande korta titelspåret tagit sig in på listan. Men i det fallet har jag rätt konsekvent sträcklyssnat mig igenom albumet som helhet ett antal gånger i höst. Återkommer om dem. Det är löfte. Eller ett löfte om en målsättning. Här är ett exempel på hur de kan låta:

 

(Länk till hela den automatgenererade listan kan bifogas vid akut efterfrågan. Coming snart up: Albumlistan – det som jag själv trodde att jag lyssnat mest och bäst på under året.)

 

Spotifierat sommarsvep – del 1

yemenity2010 lista, reflektion , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I brist på riktiga recensioner av spännande utgivna album på senare tid, så tänkte jag fylla tomrummet med några korta rekommendationer av sådant jag snappat upp på – just det – Spotify, och fyllt mitt eget ljudrum i mer eller mindre utsträckning nu i sommar. Vare sig det är nytt eller inte. Färskast först?

Frost* ”Falling Satellites” (2016: Det har gått alldeles för länge sedan Jem Godfrey skramlade ihop sitt lilla hobbyband och skapade elektriskt osande neoprog. Men nu! Exakt hur bra det är i förhållande till vad de gjort förut, får jag återkomma till senare. Men soundet är i stort sett intakt. Och energin.

Anderson/Stolt ”Invention of Knowledge” (2016): Hur skulle svenska The Flower Kings låta med Yes-legendaren Jon Anderson stationerad vid sångmikrofonen? Det här är en indikation och en av årets bästa plattor hittills, när sagde Anderson samarbetar med Roine Stolt och söker efter sanning och vishet och snygga harmonier.

Esperanza Spalding ”Emily’s D+ Evolution” (2016): En fusionkomplott som drar åt alla håll och är nästan för spänstig för sitt eget bästa. Varför har jag inte upptäckt henne tidigare? Under semesterdagar i Stockholm nyligen såg jag affischer uppe för hennes spelning där den 19 juli. Tyvärr var vi inte kvar där då.

Gungor ”One Wild Life: Spirit” (2016): Uppföljare och möjligen del av en spirituell trilogi med detta egenartade amerikanska musikkollektiv som skickligt varvar melankoli med inspirerande tongångar och reflekterande existentialism.

https://www.youtube.com/watch?v=FRMHzPXvZls

The Anchoress ”Confessions of a Romance Novelist” (2015): Walesiska singer/songwritern Catherine Anne Davies kan jämföras med Kate Bush, Florence & The Machine och en hel del andra tänkbara influenser. Inte överdrivet inställsam i sin framtoning men klämmer fram flera omedelbart attraktiva kompositioner som bara biter sig fast i hjärnbarken.

Tangerine Circus ”The Conspiracy Chronicles” (2015): Mexikansk progressive rock med vissa problem att etablera sin egenart men likväl levererar många intressanta utkast. Svårbedömt som helhet, men av intresse för dem som gillar genren.

Foals ”What Went Down” (2015): Den här har jag haft som återkommande sällskap på tåg, bussar och andra färdmedel under ett antal månader. Bastant, envetet och tankeväckande. Bland deras influenser ryms tydligen allt från Foo Fighters till Talking Heads, techno och tysk så kallad krautrock. Låter det lovande? Bedöm själv. Jag gillar dem.

The 1975 ”I Like It When You Sleep, For You Are so Beautiful Yet so Unaware of It” (2016): Funky! Ibland väldigt attraktivt och spontant svängominbjudande men även inkluderande en del transportsträckor och alltför tillbakalutade soulballader. Ojämnt, med höga toppar.

Antimatter ”The Judas Table” (2015): Lätt dystopisk atmosfär och inga enkla poäng. Men tilltalande om det ges tid att sjunka in. Det är klart, de kommer från Liverpool och deras stoltheter har ju inte levererat riktigt på fotbollsarenorna senaste åren, så dysterheten kanske är begriplig.

Steven Wilson ”Hand Cannot Erase” (2015): Förre Porcupine Tree-ledaren och på egen hand oerhört välkritiserade artrockvisionären Wilson finns äntligen ute i den strömmande etern. Inte en dag för tidigt.

Bat For Lashes ”The Haunted Man” (2012): Natasha Khans öden och äventyr var något jag fastnade för under vårvintern och återkommer till med jämna mellanrum. Inte precis dagsfärskt, men hon har, som redan konstaterats av andra, rent hemsökande kvaliteter. Och precis nu inser jag att det faktiskt kommit ett nytt album. Spännande!

För övrigt: fortsättning följer med andra delen av det här sommarsvepet. Snart…

Kalla krig, kalla klimat och kokainkungar – Årets TV-serier 2015

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det finns för mycket att välja mellan. Och samtidigt kan man känna en övermättnad. Att följa en TV-serie i vått och torrt är mer av en investering, ett åtagande än att lägga några timmar på en enskild film. Och att alltid vara uppdaterad med de senaste avsnitten är en utmaning för dagspendlande förvärvsarbetare. Det är mycket annat som ska hinnas med också.

Dramatiska formkurvor går upp och ner. Tillgång till rätt kanaler med möjligheter att se det man önskar när man så önskar, spelar in. Men, med beaktande av en och annan reservation i förbifarten, här är de bästa aktuella dramatiserade TV-serierna just nu. Tycker jag. Ungefär…

Notera 1: Inom parentes visas de kanaler där jag själv sett serien ifråga, som en liten konsumentupplysning. Inte alltid där den först presenterats.

Notera 2: Länkarna går till de recensioner eller blogginlägg jag i förekommande fall publicerat på russin.nu, företrädesvis av den senaste säsongen eller annars närmast föregående. Eller…

Topp tio:

1. Narcos (Netflix). ”Full av fängslande episoder i ett livsöde – och ett lands öde. Full även av förbipasserande fakta och svårsmälta komplexiteter. Det speglar hur våldsam perioden var och riskfylld för dem som vågade konfrontera kungen av kokainindustrin. Liksom hur den amerikanska strategin långtifrån alltid var konsekvent eller överdrivet intelligent.” (ur recensionen på russin)

2. The Americans (Netflix). Reservation: Jag har inte sett den tredje, senaste säsongen än, men den här kalla kriget-skildringen har hittills bara blivit bättre och bättre, så den får någon form av dispens här. När trean dyker upp på Netflix kommer det bara att bekräfta pallplaceringen. Ojalá…

3. The Knick (HBO). Nästan otäckt sofistikerat och samtidigt så… dekadent. Och övertygande om att man själv inte hade velat vara en allvarligt skadad eller insjuknad patient i New York anno 1900.

4. Penny Dreadful (HBO). Så tjusigt. Och så psykiskt påfrestande att ta sig igenom. Det är inte allmän trevnad som gäller, men en väldigt, väldigt speciell skapelse. Frågan är vart det ska ta vägen nästa säsong?

5. Game of Thrones (HBO). Femte säsongen var strängt taget inte lika stark som de närmast föregående. Vilket ändå räcker till en plats i solen här. Det är fortfarande ett epos på en skala och en ambitionsnivå som få andra kommer i närheten av.

6. Fortitude (SVT). Mord och mysterier långt upp i arktiska regioner, där människor egentligen inte borde kunna bosätta sig. Mysigt!

7. Black Sails (HBO). Riktiga rejäla piratäventyr med allmänt oförskönad inramning och episkt omfång. Sådana finns det för få av. Men Black Sails finns. Än så länge.

8. The Brink (HBO). Snitsiga satirserier på randen till tredje världskriget finns det alldeles för få av. Men The Brink… fanns. Tyvärr ser det inte ut att bli en andra säsong rakt av. Än.

9. Mr Robot (SVT). Hallucinatorisk personlighetsupplösning och högteknologisk paranoia frodas i en serie som verkligen hittat sitt eget språk. Inte alltid så hundraprocentigt pådrivande och så händelserik som jag skulle önska, men Mr Robot har karaktär. Och en mycket udda antihjälte i centrum.

10. True Detective (HBO). Ofta utskälld uppföljare till den hysteriskt hyllade första vändan nere i Louisiana, nu med nya personer, ny plats och en intrig som många tydligen tappade intresset för på ett tidigt stadium. Jag tillhör möjligen en minoritet, men följde utvecklingen fascinerat fram till slutet.

Bubblare och hedersomnämnanden:

Orphan Black (Netflix) saknar en del av sina mystiska kvaliteter från inledningen, men fortfarande vildsint underhållande och idérikt. Och inte minst är det fortfarande en fröjd att se Tatiana Maslany jonglera med alla sina skiftande klonroller.

Hannibal (Netflix) är tillsammans med Penny Dreadful den troligen visuellt mest anslående serien överhuvudtaget just nu, men ibland tappar jag fokus och börjar undra var botten i det mörkaste av det mörka egentligen finns. Men visst är den enormt välgjord och välspelad över hela brädet.

Homeland har alltid haft synliga håligheter, men jag är ohjälpligt fast och följer slaviskt varje säsong så länge den existerar. Min personliga favoritvända var den tredje, vilket förmodligen också kan vara en minoritetsuppfattning.

Bloodline (Netflix) är ett floridianskt familjedrama som hela tiden imponerar på det skådespelande och miljöbeskrivande planet, men ibland kunde ta sig framåt i lite raskare takt.

Jessica Jones (Netflix) ryckte omgående tag mer än den, hm, en aning överskattade Marvel-kollegan Daredevil, men även här kunde det finnas fog att ta fram saxen lite oftare. Mycket trauma, mycken intensitet, en hjältinna med ständigt svårmodig uppsyn och en karismatisk nemesis. Som sagt, mycket är bra. Men också tärande.

Club de Cuervos (Netflix): Satiriska komediserier om maktkamp i mexikanska fotbollsklubbar finns det kanske inte alltför många av. Den här är i portioner mycket underhållande, men kan skapa övermättnad vid alltför intensivt intag.

Jordskott (SVT) haltade ibland, men är värd ett hedersomnämnande i avdelningen svenska serier som nästan nådde bättre än bra-status.

Better Call Saul (Netflix) är inte Breaking Bad, men som bihang har den sin charm och en del oerhört fängslande partier. Lite ojämn formkurva.

Reservationer i olika former:

Wolf Hall (SVT) var väldigt intressant under de inledande avsnitt vi såg i hushållet, innan jag av olika orsaker inte hann med resten förrän de försvunnit från SVT Play.

Orange Is the New Black (Netflix), Ray Donovan (HBO), Show Me a Hero (HBO), Fargo (HBO), Masters of Sex (HBO)… Jag ligger efter. Helt enkelt. Men här är kreationer med klara kvaliteter. Framförallt Fargo var en positiv uppenbarelse när jag sent omsider kom till skott och betade av första omgången kring jul.

The Walking Dead (HBO/Netflix): Jag är verkligen långt, långt efter…

Mest frustrerande ojämna men ändå för ambitiösa för att avfärdas: Sense8 (Netflix), syskonen Wachowskis globetrottande psykomutantföljetong. Marco Polo (Netflix): Sex och våld och snygga scenerier i medeltida mongolmiljö. Väckte många följdfrågor, men även en nästan barnslig rastlös nyfikenhet inför vart allt egentligen barkade hän i den här möjligen historierevisionistiska mångmiljonsatsningen.

Avdelningen ’Nyfiken på’, det vill säga serier jag inte sett alls, men borde kunna uppskatta:

Empire och Outlander.

Och så det kanske mest lovande konceptet som utlovats under 2016: science fiction-serien Westworld.

Sent ska segraren sända – Årets bästa podcaster & radioprogram 2015

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det är dags igen. För tredje året i följd presenterar Fair Slave Trade-redaktören sin potentiellt livsavgörande lista över vilka radioprogram och podcaster han tagit mest till sitt hjärta under året som gick. För mer perspektiv på förutsättningarna kan man jämföra med fjolårets sammanställning. Påfallande mycket är sig inte alltför olikt i år, men efter att ha prövat nya kandidater, förstrött lyssnat på några av dem, helt förkastat andra och sett lovande tendenser i åter andra, så har några av dem letat sig in bland de tio bästa – alternativt kvalificerat sig för ett omnämnande bland bubblarna strax utanför listan. Detta medan en och annan tidigare trotjänare av olika anledningar känts mindre angelägen just under den här 365-dagarsperioden. Domskälen är inte alltid glasklara ens för mig själv, eller vetenskapligt grundade. Det här är helt enkelt mina personliga favoriter i dessa medieformat under 2015, rangordnade med fjolårets placering inom parentes. 

 

THE BIG TEN:

1. Late Night Live (1). Gamle Phillip Adams på Australiska nationella radion blir inte yngre. Han är lindrigt intresserad av film, i princip emot all form av sport och envisas med att bygga sina talkshower på direktsända intervjuer på distans, ofta via Skype som inte alltid strömmar smärtfritt… Men vilken världsturné man får åka på, vilka fascinerande gäster och vilka oanade insikter som väntar där man minst anar! Ett ålderstecken, säkert, men för andra året i följd är det här min personliga favoritpodcast alla kategorier.

2. A Cast of Kings (2). Dave Chen och Joanna Robinson fortsätter gräva ner sig i de intrikata intrigerna i TV-kolossen ”Game of Thrones” till fromma för de mer än genomsnittligt intresserade av samma serie. I år har de dessutom gått tillbaka och gjort en retroaktiv genomgång av den tidigare försummade första säsongen. Vad man än tycker om deras resonemang så är det nästan alltid underhållande och engagerande att höra hur duon kommit fram till sina gemensamma – eller vitt skilda – ståndpunkter.

3. BBC Documentaries (Ny). Ja, det var väl på tiden att jag upptäckte dem. Regelbundet något från alla världsdelar, med reportage som både ger aktuella tidsbilder och historiska bakgrunder om storskaliga stridsfrågor och mindre, bortglömda fenomen. Årets Eureka!

4. The Film Programme / BBC (5). När SR inte kan bestämma sig om och hur de egentligen ska ha det med sina koncept på området veckoligt magasin om aktuell film med historiska tillbakablickar, så kör BBC bara på utan att ändra särskilt mycket eller fundera på en fyndigare titel. Och varför krångla till det när det fungerar?

5. Människor & Tro / P1 (6). Fortfarande ett av Sveriges Radios mest oumbärliga program, om religion(er) och deras påverkan på och av samhället omkring. Det skulle verkligen lämna ett tomrum efter sig om det försvann.

6. Medierna / P1 (8). Vem granskar granskarna? Medierna i P1.

7. Konflikt / P1 (4). Mellanöstern, mellanöstern och ibland utvikningar åt andra håll. Jo, det finns en slagsida åt mitten, geografiskt sett, om det rent geografiskt finns en mitt på jorden. Programmet i sig fortsätter vara angeläget, i alla händelser. Inte minst med tanke på allt som hänt i världen och vår närhet senaste året.

8. All Together – Huffington Post Religion (Ny). Reflekterande forum för diskussioner om olika trosformer och möten mellan dem, under ledning av Huffington Posts religionsredaktör Paul Raushenbush. Ett tag häktade jag upp mig på tekniska problem som ojämna volymnivåer vid intervjuer och slikt, men det har blivit bättre. Och innehållet är ofta perspektivskapande.

9. Spanarna i P1 9). Lever de än? Ja. Hur roligt och allmänbildande resultatet blir vecka för vecka varierar med gästerna, men när det verkligen klaffar, så…

10. Haciendo el sueco (Ny). Spanjor i Sverige beskriver sina upplevelser och utbildar sina landsmän och andra i svensk etikett, samhällsfunktioner och egenheter som inte alltid kan förklaras logiskt, oftast i korta sakliga men lättsamma segment.

 

BUBBLARE:

Freakonomics (3). När de väl gör något, så är det oftast lika intressant som förut. Men produktiviteten har dalat (för att använda ett i sammanhanget adekvat språkbruk) och det har inte funnits lika mycket nytt och tankeväckande att ta ställning till i år.

Sommar i P1 – är det strängt taget att betrakta som ett program i det här sammanhanget? Flera värdar passerar revy. I år fastnade jag främst för miljöprofessorn Johan Rockström, zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer samt inte minst utrikeskorrarna Magnus Falkehed och Terese Cristiansson.

This American Life. Ibland får de till det och blir riktigt universellt intressanta. Andra gånger kanske mest för amerikanerna själva.

Godmorgon, världen! Ett bra sätt att börja söndagen.

P1 Morgon – Jo, det är ju fortfarande där vardagarna brukar börja.

 

PÅ TESTSTADIET:

Utvecklingssamtalet och Global Podd – två mötesplatser för diskussioner kring internationella frågor. Hur bra fungerar det? Som sagt, jag har bara börjat utforska dem, men kanske kan säga mer om ett år… Eller tidigare.

 

 

15 festivalfavoriter från förr

yemenity2010 lista ,

Filmfestival i Göteborg. Det har blivit några vändor dit ner genom åren. Just i år har jag på grund av arbete och en del andra orsaker inte hunnit med att se något alls. Möjligen, med lite tur, kan det bli någon enstaka visning under den sista helgen som inletts nu, men ibland går inte allt som man planerat. Däremot inser jag att det finns en hel del att se tillbaka på från åren kring millennieskiftet och framåt. Och vad har varit mest minnesvärt? Jag gör ett försök att ringa in mina högst personliga festivalfavoriter och begränsa dem till 15 stycken. De flesta finns recenserade på russin.nu (se länkarna). Några av dem kan vara aningen utmanande att få tag i, men kanske just därför värda att påminna om. Fler förnämliga filmer har premiärvisats här och sedan gått vidare till andra forum, men här har jag begränsat mig till filmer jag själv sett just på Göteborgs internationella filmfestival och ingen annanstans – här i alfabetisk ordning. Produktionsår respektive festivalvisningsår visas inom parentes.

 

Across the Universe (2007, GIFF 2008). Modern musikal! Byggd på Beatles bästa bitar, och ett blixtrande bildspråk av regissören Julie Taymor som brukar imponera på det visuella området när hon med ojämna mellanrum ger sig på filmskapande.

Bowling for Columbine (2002, GIFF 2003). Michael Moores miljonpubliksamlande dokumentär behöver kanske ingen närmare presentation. Att se den på en fullsatt Draken i Göteborg bidrog dock till en helhetsupplevelse utöver det vanliga.

Chaos and Desire (2002, GIFF 2002). En eventuellt faroframkallande flodvåg kan vara på väg mot den kanadensiska kusten i den här lågmälda men laddade dramathriller. Seismologer, sömngångarbarn och skrattsaliga nunnor i ledande roller.

The Descendants (2011, GIFF 2012). Trubbel i paradiset med en medelålderskrisande George Clooney på Hawaii. Träffsäker tragikomedi av Alexander Payne.

Dreamgirls (2006, GIFF 2007). Jomen, ännu en modern musikal ska väl kunna få plats också? Den sanna, osminkade historien om The Supremes karriärkurva, eller inte alls, beroende på vem man frågar. Ungefär. Vi lämnar det ämnet tillsvidare. Det svänger i alla fall.

Frost/Nixon (2008, GIFF 2009). Avgången president intervjuas av påstådd lättviktare i politisk-journalistiska sammanhang. Det har hänt i verkligheten. Rejält kostymraffel av Ron Howard.

How Harry Became a Tree (2001, GIFF 2002). Irländsk skröna späckad av svart humor om en man besatt av tanken på skaffa sig en rejäl fiende i hembyn. Alltid pålitlige Colm Meaney i huvudrollen borgar för att konceptet inte direkt kraschlandar i praktiken.

Inside Job (2010, GIFF 2010). Vad orsakade den Stora Finanskrisen 2008, vilka var mest ansvariga och varför tycks ingen av dem behöva bestraffas för det? Några av nyckelfrågorna i Charles Fergusons distinkta dokumentär med Matt Damon som sammanlänkande berättare mellan de avslöjande intervjuerna.

Låt den rätte komma in (2008, GIFF 2008). Tomas Alfredsons vampyrthriller efter roman av John Ajvide Lindqvist premiärvisades på festivalen, för att sedan dröja med sin ’riktiga’ premiär i ett obegripligt antal månader. Följt av internationellt segertåg och en amerikansk nyversion. Jag borde ha använt rubriken ”Blod och eld” i min recension, men efterklokheten är som vanligt svårslagen av förklokheten.

Magdalenasystrarna (2002, GIFF 2003). En av de ilsknaste filmer jag tror mig ha sett, framförallt i betydelsen bakomliggande indignation mot ett system som förekom på Irland under flera decennier, eller mer. Så kallade vanartiga flickor spärras in i kloster under överinseende av abbedissan från underjorden.

Revolutionary Road (2008, GIFF 2009). Ångestladdat äktenskapsdrama med firma Kate & Leo som ni kanske kommer ihåg från den där stora båten som sjönk i en helt annan film. Tungt? Mycket. Bra? Mycket.

Slumdog Millionaire (2008, GIFF 2009). ”Monsunbröllop” möter ”Guds stad” i en fragmenterad men likafullt dynamisk och uppskruvad saga om en akut osannolik TV-stjärna” skrev jag för sex år sedan. Och snackar vi om segertåg över världen, så är väl det här ett hyfsat adekvat exempel.

Utlämnad (2007, GIFF 2008). Man av mellanösternursprung misstänks för samröre med terroristceller och lämnas av amerikanska myndigheter över till en allierad arabstat som inte drar sig för hårda bandage. Vilket ju inte heller nämnda amerikanska myndigheter gjort under åren sedan 9/11. Meryl Streep är sitt mest iskalla jag i en av birollerna.

Waltz With Bashir (2008, GIFF 2009). ”Dramadokumentär med drömsekvenser och animation med terapeutisk funktion”. Så försökte jag sammanfatta upplevelsen av Ari Folmans originella skildring av hur israeliska soldater hanterar minnen från en invasion av Libanon på 1980-talet.

Zero Dark Thirty (2012, GIFF 2013). Hur hittades (och dödades) egentligen Usama bin Ladin? Svaren här har tolkats på flera sätt och skapat kontroverser, främst genom skildringen av tortyr som metod i CIA:s så kallade ’black sites’. ”Smutsigt, svårsmält och spännande” tyckte jag för två år sedan. Och skulle jag antagligen tycka idag också.

 

Några hedersomnämnanden ur högen av allt som skulle kunna hedersomnämnas, ibland bara för bedriften att filmerna överhuvudtaget finns:

PVC-1 (2007, GIFF 2008). Oerhört nervig colombiansk thriller, inspelad i en enda tagning. Åksjuka och konstant nervpärs kan i princip utlovas. Russian Ark (2002, GIFF 2003).En enda tagning, ja. Imponerande, om inte annat. Cairo 678 (2010, GIFF 2012). Rafflande drama om sexuella trakasserier i Egypten och utsatta kvinnor som slår tillbaka. The Mill and the Cross (2010, GIFF 2011). En film om tillkomsten av en tavla, närmare bestämt en fresk av flamländaren Peter Bruegel på 1500-talet. Låter det spännande? Det är speciellt, väldigt speciellt. ”Sin dejar huella” (2000, GIFF 2001). Mexikansk roadmovie som jag skrev några rader om i artikeln ”Spanska spår” för 14 år sedan. Jag har inte sett om den på flera år, men har väldigt positiva minnesbilder av åkturen. Ten Canoes (2006, GIFF 2007). Stämningsladdad men lite svårfångad inblick i det australiska aboriginsamhället, någon gång i ett obestämt förflutet.

 

Not: Artikeln har även publicerats i en aningen annorlunda version på russin.

Popkultur, politik & pastoralsviter: Årets bästa podcaster och radioprogram 2014

yemenity2010 lista , , , , , , , , , ,

Reservation: Redaktören har ännu inte börjat följa ”Serial” från This American Life, som tydligen tagit många med storm. Ska börja snart, men tillsvidare är det här min personliga rankning av årets utsändningar i medier utan bild. Inom parentes visas förra årets placering. Hela fjolårslistan finns naturligtvis fortfarande tillgänglig, inklusive mer basfakta kring återvändande listinnevånare.

1. Late Night Live (4). Ja, det var väl en högoddsare. Men förra årets fyra blir bara bättre. Australisk veteran som måste vara i pensionsåldern och dessutom varit sjukskriven delar av året, fortsätter utforska världens nutid, framtid och historia med gäster från samma värld. Skrämmande ofta skandalöst angelägen och allmänbildande globalradio.

2. A Cast of Kings (1). Firma Dave och Joanna överlägger också vidare kring ett och samma tema: innevarande säsong av HBO-serien ”Game of Thrones”. Begränsad målgrupp? Ja, men ganska omfattande ändå. Och värd just en sådan här initierad och passionerad löpande genomlysning.

3. Freakonomics (6). Hur hänger allt ihop egentligen? Några nyckelfrågor som dryftades i år: Sammanslagning av USA och Mexiko – en bra idé? Vad kan vampyrer lära oss om ekonomi? Varför säljs så många elbilar i Norge? Och en av mina absoluta favoriter: Vad har Kung Salomo gemensamt med David Lee Roth?

4. Konflikt (7). Mellanöstern, Centralamerika, kåkstäder världen över och svenska samers umbäranden. Bland mycket annat som passerat revy i P1:s lördagsförmiddagsodyssé.

5. The Film Programme (3). Bra, brett och bildande filmprogram från BBC. Rekommenderas. Fortfarande.

6. Människor  & Tro (bubblare i fjol). Vad tror folk på egentligen? Och varför, vilka konsekvenser får det, hur ser det ut i olika delar av världen – och så vidare. En nästan oumbärlig veteran i samhälls- och religionsanalysgenren som inte är alltför omfattande i etern. Måste framhävas av flera skäl.

7. Truthdig Radio (9). Fortsätter analysera, diskutera och provocera från sitt perspektiv som enkelt uttryckt kan rubriceras ‘amerikansk vänster’. Tortyr, Edward Snowden och Israel/Gaza-konflikten var inte oväntat regelbundna ämnesval under 2014.

8. Medierna (ny). Ja, varför var de inte ens med och bubblade i fjol? De fanns i alla fall med i baktankarna inför topplistan. Mediemagasin om medier med sina goda och onda sidor. Fint och viktigt program. En späckad halvtimme varje lördag, eller när som helst i appen, ni vet…

9. Spanarna (8). Håller ångan uppe. Varierande grad av visdom, som vanligt, men de gör världen lite vackrare med sin ihållande existens.

10. The Bugle (2). Samtidigt som John Oliver gjort braksuccé med sin nya talkshow ”Last Week Tonight” på HBO, så har jag tappat lite av vurmen för hans och Andy Zaltzmans zatirzhow, men det kan bero mer på mig än på dem. Egentligen är de nog nästan lika roliga nu, men kan också ha en utmattande effekt i det redan mättande medieflödet.

Bubblare:

Godmorgon, världen! (10) Strax utanför högsta skiktet i år. Men bara strax.

The Empire Broadcast (bubblare även i fjol). Världens största (?) filmmagasin kompletterar verksamheten med audiella intervjuer och paneldebatter, som jag med jämna mellanrum har stort nöje av. Inte minst när de sammanfattar filmåret.

P1 Morgon (ny) – ett bra sätt att börja dagen. I år har jag i regel haft det i bakgrunden mellan 5.30-6.30 innan det är dags att gå till bussen. Borde varit omnämnt redan i fjol, men bättre sent än aldrig.

Front Row Weekly (BBC – bubblare även i fjol)

Relevant Magazine Podcast (ny). Också komplement till en tidskrift med inriktning på livsåskådning och populärkultur och hur de relaterar till varandra. Podcasten tenderar att vara lite mer utsvävande än nödvändigt när deras panel konfererar om aktuella ämnen, innan en oftast mer koncentrerad och intressant intervju tar vid.

Kino i Kulturradion, Teologiska rummet, Sommar & Vinter (samtliga i P1 och bubblare även i fjol)

P3 Dokumentär (ny). Svensk historia på burk. Då och då tar jag mig tid för en av återblickarna på dramatiska händelser vi minns, eller inte ens kände till.

Manipulativa maktspel röd tråd i fjolårets bästa TV-serier

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , ,

Episode 101TV. Det finns mer skräp än någonsin. Och samtidigt, en ännu inte sinande guldåder av dramatiska produktioner på en nivå och inte minst med en komplexitet som var väldigt sällsynt för bara ett tiotal år sedan. Dessutom finns fler möjligheter att ta igen sådant man tidigare missat via nya tjänster som Netflix. En röd tråd i de mest spännande serierna förefaller vara ett fokus på elakt maktspel och mästerligt manipulerande människor. Vad det nu säger om vår tid egentligen. Så till att börja med, det bästa av det i svenskt programutbud aktuellaste under fjolåret, med hänvisningar till de kanaler där jag själv tagit del av serien ifråga (samt länkar till mer fakta på IMDb samt i förekommande fall egna recensioner):

1. Homeland (SVT). Delade meningar finns om den tredje säsongen. Men just det här oförutsägbara draget; vad som skulle hända, var tyngdpunkten skulle hamna, svårigheten att välja sina sympatier… Jag var fängslad. Mer än av något annat i dramaväg, trots tuff konkurrens. Framförallt från…

2. Game of Thrones (SVT, HBO). Efter en aning förvirrande utveckling och möjliga överambitioner under andra säsongen, var den tredje så brutalt bra och farligt fascinerande att den riskerar påverka hela ens världsbild. Om jag nu inte redan hade en ganska realistisk sådan. Några halvanalytiska reflektioner om serien i stort har tidigare publicerats på den här bloggen. Brorsans recension av den tredje säsongen finns på russin.

3. Masters of Sex (HBO). Pionjärer har det inte lätt. Här sysslar de med sexualforskning. I USA. På 1950-talet. Med magnifik Michael Sheen som manisk medicinman i spetsen. En mer utförlig recension finns på russin.

4. Hunted (SVT). Vem kan man lita på? Ingen, antagligen. I den här brittiska spionhärvan tänjdes det ständigt på trovärdighetens gummiband, men elasticiteten imponerande ändå. Här fanns inte många döda punkter och spänningen höll i sig till de sista sekunderna. Om det blir fler än de här åtta avsnitten är såvitt jag vet fortfarande oklart. Några ytterligare kommentarer finns på russin här och här.

5. Boss (SVT). Det börjar kännas väldigt länge sedan den första säsongen visades i SVT, men det måste väl ha varit förra vintern. Och när den andra (och sista?) eventuellt kommer den vägen verkar inte helt klarlagt. Han är sjuk, mycket sjuk. Och skrämmande, mycket skrämmande – borgmästare Kane i Kelsey Grammers skepnad, med makt över liv och död (åtminstone andras dödar) i ett Chicago som får de politiska intrigerna i ”House of Cards” att framstå som nästintill småtrevliga upptåg. Det finns en recension på russin, inte av mig men av min bror.

6. House of Cards (Netflix). Men visst är Kevin Spacey en respektingivande figur som kongressman och kungamakare, charmerande även om hans moraliska skrupler är i stort sett frånvarande. Suggestivt och spännande. Även här är serien russin-recenserad av brorsan, som i det här fallet intar en mer reserverad hållning än jag själv…

newsroom3-hbo7. The Newsroom (HBO). Aaron Sorkins studie i arbetsplatsklimat och aktualitetsbevakning dras visserligen med lite för många inslag av distraherande dysfunktionella romans-på-jobbet-scener, men i stort är det ändå övergenomsnittligt intelligent – och underhållande – TV-dramatik. Min recension av andra säsongen finns på russin.

8. Strike Back (HBO). Ren ”guilty pleasure” tänkte jag först. Efter att ha plöjt igenom tre säsonger under ett par månader i höstas var jag framförallt imponerad av den rent fysiska kraften, farten och de långa intensiva jakt- och flyktsekvenserna. Det här är action med terrortema som helt enkelt är svårt att värja sig mot rent instinktivt. Min recension av tredje säsongen finns här.

9. Orange Is the New Black (Netflix). De är inte värsta värstingarna, som i ”Oz”. Men skildringen av ett fängelse med ett antal udda existenser bland de i det här fallet kvinnliga internerna är spännande utan påfallande många våldsutbrott eller överdoser av explicit bakom murarna-erotik. Allt frid och fröjd? Knappast. Men vad som kommer att hända och vari konflikterna uppstår är ofta svårt att sia om. Kompletterande kommentarer här.

10. Äkta människor (SVT). Svensk scifi – den finns. Och viljan är stark. Idéerna intressanta och agerandet i regel övertygande. Glöden falnar ibland, svårigheterna att hitta ett självklart centrum i berättelsen och verkligen engagera sig blottas ibland. Men. Det är svensk scifi som går att nämna i samma mening som ”Battlestar Galactica” och ”Dollhouse” (med liknande idébyggen) utan att det blir fullständigt genant.

Bubblare: ”Continuum” (HBO). Tidsresor fram och åter är inget nytt och den här kanadensiska varianten med en tidlös, eller rättare sagt tidsbändande kamp mellan en grupp terrorister och en i ‘fel’ era strandad kvinnlig polis tar sin tid att hitta formen och göra karaktärerna riktigt tillgängliga. Men under andra säsongen har allting blivit betydligt mer komplicerat – och raffinerat än man kunde ana från början. Den tredje vändan ska vara på väg… ”Banshee” (HBO) är en riktig rövarhistoria på gott och ont, men definitivt inte trist.

Retroaktiva upptäckter via Netflix, HBO, DVD med mera: För de redan fastnaglade var det i år den definitivt avslutades – och hyllades rent hysteriskt. I vårt hushåll har vi hunnit en bit in i tredje säsongen av ”Breaking Bad”. Låt oss säga att jag förstår hypen. Idris Elba är snart överallt. Som plågad polis i London-baserade ”Luther” är han nästan löjligt lysande. Och serien är sylvass. ”The Tudors” fortsatte dissekera livet i kung Henry VII:s hov med bravur under den fjärde och sista säsongen. ”Boardwalk Empire” är en smula svårtillgänglig och saknar en del omedelbart intagande attraktionskraft men växer till sig under den första säsong  jag fortfarande befinner mig i. ”The Walking Dead” började jag följa på en kanal i mellanöstern när den startade, men sedan tappade jag kollen på var den egentligen visades. Den är dock värd att återstifta bekantskap med, exempelvis på Netflix. Där finns även flera omgångar av bikerdramat ”Sons of Anarchy” som jag hittills bara hunnit med ett par avsnitt av. Men de är lovande. Och visst var det under fjolåret som vi tog oss igenom sista vändan av 2000-talets (vid sidan av ”The Wire”) starkaste kriminaldrama ”The Shield”?

Bildmaterial: Lizzy Caplan i ”Masters of Sex” och Jeff Daniels i ”The Newsroom”. Båda från ©hbonordic.com.

Not: Detta är en uppdaterad och aningen reviderad version av en text tidigare publicerad på russin.nu.

Bra betraktelser på burk – 2013 års bästa podcaster

yemenity2010 lista , , , , , , , , , ,

Podcaster! Visst är det en av de kommunikationsteknologiska framstegens ljuvaste frukter just nu? Radioprogram, inte minst. De kan avlyssnas när som och var som helst. Mer eller mindre. Som idog P1-konsument det senaste decenniet har tillskottet i form av nedladdningsbara sändningar varit en – pretentiöst eller inte – välsignelse. Men är detta allt? Nej. Det här är de tio podcaster i varierande stilarter som jag värdesatt mest under det senaste året, med ett fåfängt försök till rangordning. Om inte annat för att få chansen att jämföra formkurvorna vid nästa års sammanställning…

1. ”A Cast of Kings”. Dagens TV-dramalandskap har gett efterdyningar i ett oräkneligt antal podcaster tillägnade händelseutvecklingen i olika uppmärksammade serier. Inte minst geniförklarade ”Game of Thrones” som här vällustigt synas i alla sömmar av amerikanska duon Dave Chen (som inte läst någon av de litterära förlagorna) och Joanna Robinson (som läst samtliga). Deras inbördes dynamik och varierade perspektiv skapar oväntat högt underhållningsvärde i sig själv.

2. ”The Bugle”. Andy Zaltzman och John Oliver (ja, den Oliver som huserat i ”The Daily Show” med Jon Stewart i flera år) gör en transatlantisk, men i grunden väldigt brittisk satirshow där världens konflikter och dess ledares tillkortakommanden förvandlas till rå men hjärtlig aktualitetskomik.

3. ”The Film Programme” från BBC analyserar aktuell film varje vecka under en halvtimme som oftast är internationell nog att vara angelägen även för filmentusiaster även utanför deras örike.

4. ”Late Night Live” handlar i det här fallet om aftonkoncept från australisk radio med en gammal räv vid namn Phillip Adams som med sin raspiga röst diskuterar politik, historia och kultur med inbjudna gäster som verkligen får breda ut sig. Pretentiöst? En smula. Precis sådana pretentioner som många andra saknar idag. Ett favoritexempel: två timslånga program ägnade åt det komplicerade förhållandet mellan Hitler och Hollywood under åren före andra världskriget.

5. ”Människan och maskinen”. Egentligen borde hela projektet falnat och självdött efter några få avsnitt. Men programledaren Eric Schüldt och den skriftlärde Per Johansson lyckades avverka en kombination av vetenskaps-, kultur- och religionshistoria från medeltiden och framåt i sammanlagt tio timmar som åtminstone skapade illusionen av att man blivit avsevärt mycket klokare och mer insiktsfull om tingens tillstånd under resans gång.

6. ”Freakonomics”. Steven och Steven (Dubner och Levitt), författare respektive ekonom gjorde sig ett namn med boken med samma namn. I radioshowen som leds av Dubner med diverse gästspel av både Levitt och ett otal andra distingerade gäster avhandlas ämnen som den nye påvens åsikter om den globaka kapitalismen, vem styr egentligen internet, motsägelsefulla sanningar om självmordsfrekvenser i olika delar av världen, vådan av att försöka förutse någonting överhuvudtaget… Och det vara bara några nedslag i det senaste halvårets utbud. Man behöver inte alltid instinktivt hålla med om alla slutsatser. Men oftast har man i alla fall nått några nya insikter.

7. ”Konflikt”: Ja, ett av P1:s flaggskepp där världens mer betydande pågående meningsmotsättningar och deras respektive orsak och verkan analyseras, fortsätter vara något av det bästa man kan hitta i radioväg. Mellanöstern (där de haft en tendens att fastna lite för ofta på senare år, men inte helt utan skäl), högerextremism i Europa, narkotikabekämpningens olika sidor och Sveriges svek mot Sydafrika efter apartheidtiden… Arkivet är en guldgruva. Och fylls på kontinuerligt.

8. ”Spanarna”. På tal om långkörare. Var det 25 år de fyllde i fjol? Ett kvartssekel i etern? Ja, jag kommer ihåg en del av tidiga sändningarna i P3:s ”Metropol” under sent 1980-tal. Och det fortsätter vara lättsamt men innehållsrikt under Ingvar Storms ciceronskap. Nu finns också en stadig stomme av regelbundet återkommande spanare som lärt sig hur man får konceptet att spraka (Göran Everdahl, Jessika Gedin, Per Naroskin med flera). Det här formatet passar inte alla typer av tänkare och tyckare, vilket kan bli uppenbart när en del i andra sammanhang erfarna men här oprövade förmågor gästspelat och famlat efter ett riktigt fäste som virtuosa framtidsförutsägare med glimten i ögat. Det är svårare än det låter.

9. ”Truthdig Radio”: Kontroverser är de inte rädda för på Truthdig som levererar nyhetsanalyser från alternativa synvinklar, i alla fall i ett amerikanskt perspektiv. De finns som nyhetsmagasin på nätet (vilket egentligen är deras huvudforum) men kompletterar med regelbundna radiosändningar från Los Angeles. De kan snöa in på ämnen och associationer som är alltför provinsiella, men ofta är de påfallande internationella. Ämnen som den amerikanska imperialismen, NSA:s avslöjade och flitigt omdiskuterade övervakningsprogram och president Obamas undfallande hållning mot konservativa krafter är ämnen som tenderat dyka upp flitigt det senaste året. Har de rätt i allt? Troligen inte, men de ventilerar viktiga frågor och framför argument som riskerar att komma bort i flödet.

10. ”Godmorgon världen”: Jodå, det sammanfattande söndagsmagasinet i (just det) P1 måste nog vara med på listan också, även om jag brukar försöka hinna höra det mesta av det i direktsändning. Såväl det seriösa (majoriteten) och satirinslaget ”Public Service” fyller en funktion i det svenska samhället idag. Men det är klart, när vikarier sätts in för just det sistnämnda segmentet är det inte alltid lika imponerande… Tyvärr.

Bubblare: ”Front Row Weekly”, aktuellt kulturmagasin från BBC. ”The Empire Podcast”, audiell följeslagare till det månatliga megamagasinet om film i pappersformat. ”Teologiska rummet”, ”Människor & tro”, ”Sommar” & ”Vinter” samt filmmagasinet ”Kino” – samtliga från Sveriges Radio P1.

Moon Safari, Dream Theater med flera – årets album 2013

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , ,

animamundi-singer-artrock2013Hösten 2013 beslutade jag mig till slut för att återuppliva mitt sovande konto på en viss, välkänd streamingtjänst som inte använts på ett par år av olika anledningar. Tack vare det har jag vid lediga stunder kunnat bredda min helhetsbild av vad som egentligen släppts i år, dels av det som jag vanligtvis brukar hålla utkik efter – samt en del annat, som jag inte hade räknat med att upptäcka. Detta faktum, en del albumnedladdningar från andra inte helt okända källor samt faktiskt även ett par mer stenåldersaktiga CD-upphandlingar, ligger till grund för en anspråkslös sammanställning av musiklivet i gammalmodig albumform anno 2013 A.D.

Som lista är detta att betrakta som en pågående process, eftersom jag fortfarande utforskar flera av de nedan nämnda skivorna/sångsamlingarna närmare och någon riktig rangordning är jag fortfarande inte kapabel till. Dessutom bör nämnas att en del av dem släpptes redan 2012, bara för ordningens skull. Några har jag redan recenserat – andra kanske jag hinner återkomma till mer i detalj senare:

moonsafari120930CMoon Safari ”Himlabacken Vol. 1”. Västerbottens musikaliskt progressiva profeter fortsätter övertyga. Kanske inte lika banbrytande som ”Blomljud” för några år sedan, men ändå storslaget och stilfullt. Tidigare recenserad här.

Dream Theater ”Dream Theater”. Andra skivan efter omstuvningen bakom trummorna. Om ”A Dramatic Turn of Events” visade på en viss nytändning trots eller tack vare inre turbulens, så förstärker den senaste självbetitlade skivan intrycket av att de fortfarande är svårslagna på sitt territorium – och överhuvudtaget, svårslagna.

Muse ”The 2nd Law” (2012). Jag borde väl ha hittat dem tidigare, men bättre sent än aldrig. Storslagen rock med pretentioner och känsla för dramatik, någonstans mellan Pink Floyd, Pure Reason Revolution och Coldplay.

Jars Of Clay ”Inland”. De har hängt med ett tag, överhuvudtaget och i mitt liv. Sällan blir jag sensationellt överraskad eller översvallad numera eftersom jag kan konceptet, som de ändå lyckas variera en aning varje gång. Folktonen är kanske något mer markerad här än på senare år, men kombinationen av amerikansk rotrock, brittisk indie, ett uns electronica och en grundläggande gospelartad andäktighet märkbar i bakgrunden i högre eller mindre utsträckning är fortfarande något som gör världen till en litet bättre plats att leva i.

Anima Mundi ”The Lamplighter”. Det kan bli väl högdraget och bitvis stapplande engelska sänker helhetsintrycket en aning, men Kubas symfonirockande veteraner blev ändå en ny positiv bekantskap för mig vid konsertbesöket i Lidköping och med senaste skivan – recenserad här.

Lilly Goodman ”Amor favor gracia”. Hon är pålitlig, trots ett uppehåll på några år. Rösten är fortfarande som stöpt i en vaxljuskammare och bär upp även de mer banala partierna i hennes traditionellt arrangerade vuxenpop med inslag av mer typiska latinamerikanska genrer (som dock är nedtonade den här gången). Recenserad här.

Kaipa ”Vittjar” (2012). Svenska veteraner som framgångsrikt (åtminstone artistiskt) fortsätter kombinera symfoniska ambitioner med folkmusikaliska element och ettriga gitarrdrivna rytmer.

flowerkings-gbg2012BThe Flower Kings ”Desolation Rose”. Mer målmedvetet tematiska än på mycket länge, och med ett uttalat syfte att kommentera världsläget med parallellt pompös och rastlös energi. Det låter som alltid bra. Men jag håller fortfarande på att komma in i plattan på allvar.

Panic Room ”Skin” (2012). Brittisk progressive rock med i sammanhanget lättillgänglig och utåtriktad profil, simultant framåtblickande och förankrade i folkmusikaliska fåror. Vackert melankoliskt och melodiskt, samtidigt respektingivande kraftfullt.

 

Ur högen med sådant som pockar på ännu mer uppmärksamhet:

Daft Punk ”Random Access Memories”; Comebacken som alla vill säga något vackert om. Med monsterhiten ”Get Lucky” i spetsen, ni vet. Fransk retrofunk/electronica/någotmersvårdefinierbart – men ganska tilltalande. Comeback gjorde också, än mer oväntat, Agnetha Fältskog med den ofta charmant ABBA-doftande men ibland lite för lättviktiga ”A”. It Bites ”Map of the Past” (2012) är ett tematiskt album med lätt melankolisk prägel, men också med gruppens tydliga karaktärstecken. Spock’s Beard känns igen de också, trots en del ommöbleringar i orkestern på ”Brief Nocturnes and Dreamless Sleep”. The Prog Collective – vilka är de egentligen? Jag måste bedriva lite mer djuplodande efterforskningar, men ”Epilogue” är åtminstone halvintressant. Steve Hackett söker sig bakåt med hjälp av en liten armada av gamla vänner i ”Genesis Revisited II” (2012).  India.Arie är alltid behaglig och en smula motsträvig samtidigt och ”Songversation” verkar fortsätta i den fina traditionen. Anoushka Shankar är dotter till Ravi och fortsätter en familjetradition med intrikata kompositioner framförda på sitar, senast på ”Traces of You”. Mavis Staples ”One True Vine” – här pratar vi om verkliga veteraner med verklig soul. Och Charlie Peacock, som jag tidigare hävdat låg bakom 1990-talets bästa album, lever upp igen med ”No Man’s Land”, lite äldre, laidback-are men fortfarande bra. Kommer någon ihåg Dan Reed Network, funkrockbaserad hitmaskin för 20-talet år sedan? Reed har en solokarriär mer i skymundan numera men har behållit sin personliga, raspiga röst och en bra melodikänsla nu ackompanjerad av en softare men absolut inte menlös inramning på ”Signal Fire”.

Och det var väl egentligen bara början på upptäcktsfärden. Jag kan blicka nostalgiskt tillbaka mot LP-skivans storhetstid ibland, men streaming har sina fördelar det också…