Musik

Mina mest strömmade sånger 2016. Tydligen!

yemenity2010 lista , , , , , , ,

 

Det är den tiden på året. Allt ska sammanfattas och jag är naturligtvis inte bättre än att jag följer strömmen och gör samma sak, oavsett om det i den stora universella planen har någon betydelse eller inte. Men ibland kan man ju ta hjälp. Till exempel av en automatiserad uträkning.

Tiden räcker inte till för allt, såsom att testa alla tillgängliga strömningstjänster som existerar och jämföra. Inte heller köper jag skivor i den utsträckning jag en gång gjorde – vilket bevisligen gäller för många andra människor också. Dock har jag börjat återupptäcka mina ibland kvartssekelgamla kassettblandband och tryckt igång i köket, vilket min fru har accepterat i högre utsträckning än jag kanske hade vågat hoppas.  Spotify har annars varit den främsta källan till att upptäcka och provlyssna ny musik. Eller musik överhuvudtaget. Vare sig tipsen kommer från andra källor eller inte, så är jag fortfarande fascinerad över hur mycket som faktiskt finns där. En längre tid har jag övervägt att testa Apple Music, men hittills inte kommit till skott.

Så här i slutet av året har den svenskstartade strömningsplattformen generöst nog sammanställt en lista på 101 musikstycken som jag uppenbarligen avnjutit mer än andra. Varför just 101? Ärligt talat, jag har inte en aning. Stämmer urvalet med min egen upplevelse av vad jag faktiskt gillat mest? Delvis, ja. Systemet verkar ha en förkärlek för att prioritera låtar i början av album, vilket logiskt sett borde innebära att jag inte alltid tagit mig igenom ett helt sådant innan jag varit på humör att gå vidare just i detta då. Eller att förstlingarna får representera familjen, if you catch my drift. Men helt missvisande är det inte. Och hur skulle jag kunna argumentera med ett statistiskt säkerställt system där den mänskliga faktorn förväntas vara helt frånvarande? Digitala system är trots allt ärligare och mer pålitliga än någon av oss icke-artificiella existenser, eller hur?

Genremässigt skönjer jag inte helt chockartat en tendens åt det progressiv- och artrockaktiga hållet. Med betydande konkurrens från diverse singer-songwriters som kan ha rekommenderats av ambitiösa musikmagasin, en och annan levande legendar eller nyligen avliden sådan, några soul/R&B-orienterade alster och sådant som enkelt skulle kunna sorteras in som indierock. Liksom en lagom dos bitterljuva ballader, vad det nu kan bero på. Något förvånande och en liten väckarklocka är den kraftiga dominansen av engelskspråkiga sånger. Alltså, inte nödvändigtvis dominansen i sig, men i min egen bubbla hade jag intrycket av att ägnat mer tid och uppmärksamhet åt, säg, world music i olika former eller åtminstone något mer på spanska. Tydligen inte tillräckligt mycket.

Nyårslöfte för 2017: balansera den lingvistisk-musikaliska gungbrädan i högre utsträckning.

Allt som letat sig in bland dessa 101 av systemet utvalda spår är inte nytt, men den övervägande delen är det. Bland ’oldies but goodies’ kan nämnas klassiker som ”I’ll Find My Way Home” med Jon & Vangelis, ”Find a Way to my Heart” med Phil Collins och ”The Lion’s Mouth” med Kajagoogoo. Ah, 1980-talsnostalgi…

Spontant smakprov från sammanställningen, i form av 15 av mig i detta nu utvalda spår. Bara för att de är relativt nya, av olika anledningar är bra, samt, inbillar jag mig, representerar något slags bredd och musikalisk dynamik:

”Ship to Wreck” – Florence & the Machine

”I Am a Man of Constant Sorrow” – Blitzen Trapper

”Feel You” – Julia Holter

”Mar Del Fuego” – Perfect Beings

”Blackstar” – David Bowie

”Good Lava” – Esperanza Spalding

”Discovery” – Anna von Hausswolff

”Popular” – The Anchoress

”Mountain at my Gates” – Foals

”The Sound” – The 1975

”Clear Clearer” – Iamthemorning

”Numbers” – Frost*

”Your Familiar Face” – Native Construct

”I Love You, Honeybear” – Father John Misty

”Honeymoon” – Lana Del Rey

Och ett väldigt speciellt omnämnande till Bostonbandet Bent Knee, vars blotta existens jag via något kvalificerat scoop eller (mer troligt) ren bondröta varseblev under året, även om deras senaste verk inte finns på strömningstjänsten ifråga ännu. Det gör däremot deras album ”Shiny Eyed Babies” från 2014, varifrån det inledande korta titelspåret tagit sig in på listan. Men i det fallet har jag rätt konsekvent sträcklyssnat mig igenom albumet som helhet ett antal gånger i höst. Återkommer om dem. Det är löfte. Eller ett löfte om en målsättning. Här är ett exempel på hur de kan låta:

 

(Länk till hela den automatgenererade listan kan bifogas vid akut efterfrågan. Coming snart up: Albumlistan – det som jag själv trodde att jag lyssnat mest och bäst på under året.)

 

En sång en gång: ”Life in a Northern Town” – The Dream Academy

yemenity2010 En sång en gång, krönika , , , , , ,

Den var så drömsk. Så egen. Och blev faktiskt en omedelbar succé för den då skivdebuterande trion från London. Sedan blev det inte så många fler. Stora succéer alltså, åtminstone inte i singelformat, men konstellationen höll ihop några år till innan de gick vidare till andra projekt var för sig. 

Logo1-ensangengang”Life in a Northern Town” med The Dream Academy måste för min (och rimligtvis många andras) del ha dykt upp från i stort sett ingenstans. Eftersom den släpptes 1985 är det troligast att jag först hörde den i det nu sägenomsusade Tracks i Sveriges Radios alltid lika ungdomliga P3 (som jag nu med ålderns rätt i princip övergett sedan fler år än jag frivilligt nödgas medge). Kaj Kindvall hade något år tidigare omformatterat sin föregående långkörare Poporama och flyttat från torsdagkvällar till lördageftermiddagar. Och hans förkärlek för brittisk pop verkar ha haft visst inflytande på många av oss som växte upp under den eran. Blev ”Life in a Northern Town” i så fall en långkörare i egen rätt just där? Allvarligt talat, jag minns inte. Men jag minns att låten i sig hade något så självklart personligt tilltal och hemsökande atmosfär att den bara gick rakt in. Eller gjorde den? Omedelbart? Minnena kunna svika i detaljer.

Klart är i alla fall att det här är och förblir ett stycke musikmagi från nu över tre decennier tillbaka, ett som inte anfrätts av tidens tand i någon större utsträckning. London, anger alltså Wikipedia som bandets hemvist. Av någon anledning hade jag alltid trott att de kom från Liverpool. Men det kan kanske, möjligen, kopplas till just den här sångtiteln. Och texten, med sina referenser till Beatles, men för all del även amerikanska ikoner som Frank Sinatra och John F. Kennedy. Att bandet var en smula musikaliskt influerat av just The Beatles är uppenbart, inte bara i den här låten utan även på resten av deras första LP – med samma namn som bandet självt. Men vilka brittiska band var inte det under ett par decenniers tid? Vad som också slår igenom är en klassisk skolning eller åtminstone grundläggande träning i att hantera stråkar, slagverk och en del varianter av träblås. Soundet blir därefter. Rikliga rymdklanger, men även rytmiska impulser som kan föra tankarna till andra kontinenter. Begränsning var inte deras ledord. Men att skapa den där akuta genomträngande hitkänslan lyckades de alltså bäst med på det allra första spåret på sitt allra första album. ”Life in a Northern Town” förefaller för övrigt ha varit en ännu större framgång i USA än i hemlandet. Om det nu beror på raderna om ”like Sinatra in a younger day, pushing the town away” och ”in winter 1963 it felt like the world would freeze, with John F Kennedy and The Beatles”. Eller inte.

Videon, som i skrivande stund finns tillgänglig på YouTube i ett par olika uppladdningar, förstärker på ett nästan magnifikt sätt den där melankoliska grundstämningen och textens beskrivning av en avkrok med sina bästa år till synes bakom sig, med sina regntunga skyar som sveper in ödsliga hedar och småstadliga kullerstensgator. Jobben har försvunnit och framtiden finns någon annanstans, men Frälsningsarmén river av en låt och barnen tröstar sig med lemonad. Dystert men ändå hypnotiskt vackert.

The Dream Academy upplöstes 1991, inser jag nu efter en enkel Wikipedia-check. Där framgår också att ledaren Nick Laird-Clowes fortsatt med bland annat filmmusik till sinsemellan helt olika skapelser som ”Battle for Haditha” och ”About Time”, liksom en del samarbete med Pink Floyd. Hans forna vapendragare Gilbert Gabriel och Kate St. John har inte heller varit sysslolösa, den senare exempelvis i samröre med Van Morrison och Marianne Faithfull. Helt nyligen ska de också samlat ihop sig till ett par återföreningskonserter i Japan.

Det finns kanoniserade filmer man bör ha sett. Och det finns låtar man helt enkelt bara bör ha hört någon gång i sitt liv. ”Life in a Northern Town” är en sådan.

… och ja, debutskivan inklusive ”Life in a Northern Town” finns på Spotify. Möjligen även på andra strömmande forum. Ta reda på det, vetja!

En sång en gång: ”What’s the Colour of Money” – Hollywood Beyond

yemenity2010 En sång en gång, krönika , , , , , ,

 

Flygande start. Åtminstone är det vad jag siktar på. För en seriestart i detta forum, enkelt och förhoppningsvis kärnfullt kallad ”En sång en gång”. De är ju så många. Låtarna, som en gång betytt något utöver det vanliga, ibland av helt olika anledningar och som fastnat och inte försvunnit genom åren utan med jämna mellanrum dykt upp i någon av ens gamla samlingar, såsom blandband (ett begrepp kanske inte allom bekant för alla födda efter cirka -97 eller så, men har en viss emotionell bäring för många av oss något äldre och gråare till konstitutionen). Eller spellistor i strömmande format. Eller ibland på YouTube.

I första hand ska det här, tänkta återkommande inslaget, beröra låtar. Enskilda sånger och stycken på allt mellan två och tolv minuter. Möjligen längre, men de riktiga monumentala sviterna kommer nog inte att prioriteras först och främmeligen. Dessutom är ett av syftena att framhålla artister och grupper som kanske inte lyckats släppa de allra mest helgjutna albumen, sådana som jag tidigare uppmärksammat på albumlistor över svunna decennier (och som jag också tänkt följa upp med exempelvis 00-talets skörd någon gång). En del av dem bara försvinner ju i grönskan efter ett enstaka album eller harvar på men utan större succéer i åratal, men ibland ändå med den där enskilda låten som efterlämnat ett odiskutabelt arv, de där magiska tre minuterna som skvallrar om något mer som kunde ha blivit…

Programförklaringen är inte huggen i sten och prioriteringarna kanske förändras och omformuleras längs vägen, men öppningsnumret är i alla händelser vad jag anser som en av 1980-talets mest genialt konstruerade kompositioner och som inte verkar ha tappat ett mätbart dyft i slagkraft sedan den släpptes sommaren 1986. Åtminstone går mina egna tidigare minnesbilder tillbaka till den sommaren, då fotbolls-VM utspelades i Mexiko (tyvärr utan svensk medverkan, men ändå) och jag själv befann mig mellan två läsår på gymnasiet i Linköping. Då, under de varmare månaderna, sändes i Sveriges Radios P3 något som kallades ”Sommartoppen”. Nu börjar osäkerheten inträda. Var den här låten verkligen med på den listan den sommaren eller är det något minnet har processat fram i eftertankens kranka blekmedel? Nej, jag tror att den varit med där. Tror. Det var om inte annat från den radiokanalen som mycket, väldigt mycket, av det nyproducerade musikaliska som jag utsattes för under den perioden, emanerade. Och mina minnen säger mig att det här var en sommarhit, i den mån den överhuvudtaget var en riktig hit. Några spår tycks den ändå ha satt i musikhistorien, men konstellationen bakom verket var just av den sort som bara tycktes uppenbara sig ur tomma intet, för att sedan försvinna, närmast vaporiseras och upplösas utan spår.

Hollywood Beyond, med brittiske medborgaren Mr Mark Rogers i spetsen har förärats några rader (bokstavligen några rader) på engelska Wikipedia. Där framgår basfakta som att just den där magiska första singeln ”What’s the Colour of Money” var en mindre hit i några länder och följdes 1987 av ett album med titeln ”If”. Kort och kärnfullt. Det finns tillgängligt på Spotify och är en stundtals spänstig men som helhet ganska ojämn historia. En av producenterna ska ha varit Bernard Edwards från gamla funkikonerna Chic. AllMusic bidrar med en aning mer intel i sammanhanget. Men inte så översvallande mycket.

Logo1-ensangengangLåten, då. Lyssna bara, vill jag framhålla först och sist och däremellan. Den har ett groove, en avighet och djärvhet, musikaliskt och lyriskt, som sticker ut och sätter spår. Det gjorde den då och det skulle den gjort även i dagens musiklandskap, vill jag hävda, nästan oavsett om det i dag hade resulterat i någon kommersiell framgång överhuvudtaget. Texten, ja. Enkel på ytan och med relativt okomplicerade men passionerat poetiska och elakt effektiva fraseringar om att pengar inte är gröna – utan röda.

One Hit Wonder in the extreme, kanske. Men vilken hit! Oavsett hur väl den lever upp till den publicitetsmässiga och monetära definitionen av en sådan. Pengar är ju inte allt här i världen, och de är som sagt inte helt obefläckade av oskyldigt blod, om man får tro Mark Rogers och hans musikaliska medbrottslingar.

Frikyrkopopens historia – inte så snett tänkt…

yemenity2010 reflektion , , , , , , ,

Podden som pratar om det som andra poddar inte pratar om. Ungefär så brukar programledaren Kalle Lind presentera sitt lilla återkommande pratforum ”Snedtänkt”. Ibland sänds det i Sveriges Radios P1, men det går också att lyssna av och ladda ner från SR:s hemsida, eller iTunes eller, ja, ‘där poddar finns’ (vilket kanske också är en av Kalle Linds konsumentupplysande fraser). Det här är i alla händelser en av de podcaster jag haft mest flitigt umgänge med det senaste året, i deras jakt på allt smalare ämnesval, vilket åtminstone är den uttryckliga ambitionen. I genren subkulturer som inte alltför ofta behandlas i etern numera är också frikyrkopopen ett fält värt att forska i och kring. Tro mig. Det insåg också herr Lind häromveckan och ägnade en timme åt just detta illustra musiklandskap, vars höjdpunkt kanske var någon gång mellan 1975 och 1989. Drygt. Jag växte i alla fall upp med mycket av det som tas upp i diskussionen mellan Lind och Dagen-journalisten Urban Thoms, en av landets ledande auktoriteter på området.

Lite orolig blev jag över ingressen där referenser till främst Curt & Roland, Mia-Marianne och Ny-David fick mig att undra om programmet helt felriktat sitt fokus. Men, nej, förhistorien och de här lite mer dansbandsorienterade, lätt countryinfluerade eller modernt läsarsångsinriktade artisterna försvarar visst sin plats i den. Förhistorien alltså. Upprinnelsen. Det som kom före och kanske banade vägen för det som verkligen kan kallas pop (eller rentav rock, som i fallet Jerusalem med en uppsjö lärjungar i kölvattnet). Det jag själv framförallt förknippar med den här perioden, om vi håller oss till Sverige, är namn som Edin-Ådahl, Salt, Bileams Åsna, Charlotte Höglund, Sidewalk (där Ken Wennerholm huserade innan tiden i Triple & Touch) samt inte minst Fredá, som öppnade portarna för mer crossover-tänkande och uppmärksamhet i allmänmedia för en musikkultur som länge levde i sin egen bubbla och under något halvannat decennium kunde klara att hålla sig vid liv på sina egna villkor. Flera av de namnen luftas också lyckligtvis i det här avsnittet av ”Snedtänkt”. Som jag varmligen rekommenderar, om jag inte redan sagt det tydligt nog.

I sammanhanget hade jag också gärna puffat för ett gammalt sommarprogram med Tomas Andersson Wij, som berättar sin version av den här historien. Fakta om programmet finns bevarat, men sändningen i sig verkar svårare att hitta. Kanske letar jag vidare och blir varse ett kryphål…

Spotifierat sommarsvep – del 1

yemenity2010 lista, reflektion , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I brist på riktiga recensioner av spännande utgivna album på senare tid, så tänkte jag fylla tomrummet med några korta rekommendationer av sådant jag snappat upp på – just det – Spotify, och fyllt mitt eget ljudrum i mer eller mindre utsträckning nu i sommar. Vare sig det är nytt eller inte. Färskast först?

Frost* ”Falling Satellites” (2016: Det har gått alldeles för länge sedan Jem Godfrey skramlade ihop sitt lilla hobbyband och skapade elektriskt osande neoprog. Men nu! Exakt hur bra det är i förhållande till vad de gjort förut, får jag återkomma till senare. Men soundet är i stort sett intakt. Och energin.

Anderson/Stolt ”Invention of Knowledge” (2016): Hur skulle svenska The Flower Kings låta med Yes-legendaren Jon Anderson stationerad vid sångmikrofonen? Det här är en indikation och en av årets bästa plattor hittills, när sagde Anderson samarbetar med Roine Stolt och söker efter sanning och vishet och snygga harmonier.

Esperanza Spalding ”Emily’s D+ Evolution” (2016): En fusionkomplott som drar åt alla håll och är nästan för spänstig för sitt eget bästa. Varför har jag inte upptäckt henne tidigare? Under semesterdagar i Stockholm nyligen såg jag affischer uppe för hennes spelning där den 19 juli. Tyvärr var vi inte kvar där då.

Gungor ”One Wild Life: Spirit” (2016): Uppföljare och möjligen del av en spirituell trilogi med detta egenartade amerikanska musikkollektiv som skickligt varvar melankoli med inspirerande tongångar och reflekterande existentialism.

The Anchoress ”Confessions of a Romance Novelist” (2015): Walesiska singer/songwritern Catherine Anne Davies kan jämföras med Kate Bush, Florence & The Machine och en hel del andra tänkbara influenser. Inte överdrivet inställsam i sin framtoning men klämmer fram flera omedelbart attraktiva kompositioner som bara biter sig fast i hjärnbarken.

Tangerine Circus ”The Conspiracy Chronicles” (2015): Mexikansk progressive rock med vissa problem att etablera sin egenart men likväl levererar många intressanta utkast. Svårbedömt som helhet, men av intresse för dem som gillar genren.

Foals ”What Went Down” (2015): Den här har jag haft som återkommande sällskap på tåg, bussar och andra färdmedel under ett antal månader. Bastant, envetet och tankeväckande. Bland deras influenser ryms tydligen allt från Foo Fighters till Talking Heads, techno och tysk så kallad krautrock. Låter det lovande? Bedöm själv. Jag gillar dem.

The 1975 ”I Like It When You Sleep, For You Are so Beautiful Yet so Unaware of It” (2016): Funky! Ibland väldigt attraktivt och spontant svängominbjudande men även inkluderande en del transportsträckor och alltför tillbakalutade soulballader. Ojämnt, med höga toppar.

Antimatter ”The Judas Table” (2015): Lätt dystopisk atmosfär och inga enkla poäng. Men tilltalande om det ges tid att sjunka in. Det är klart, de kommer från Liverpool och deras stoltheter har ju inte levererat riktigt på fotbollsarenorna senaste åren, så dysterheten kanske är begriplig.

Steven Wilson ”Hand Cannot Erase” (2015): Förre Porcupine Tree-ledaren och på egen hand oerhört välkritiserade artrockvisionären Wilson finns äntligen ute i den strömmande etern. Inte en dag för tidigt.

Bat For Lashes ”The Haunted Man” (2012): Natasha Khans öden och äventyr var något jag fastnade för under vårvintern och återkommer till med jämna mellanrum. Inte precis dagsfärskt, men hon har, som redan konstaterats av andra, rent hemsökande kvaliteter. Och precis nu inser jag att det faktiskt kommit ett nytt album. Spännande!

För övrigt: fortsättning följer med andra delen av det här sommarsvepet. Snart…

Innerlig inre resa med Iamthemorning

yemenity2010 skivrecension , , ,

 

Och ljuset kom från… Ryssland. Morgonljuset. I form av en duo vars existens jag först alldeles nyligen blivit uppmärksammad på, först via Prog Magazine, tror jag bestämt. Men sångerskan Marjana Semkina och klaviaturisten Gleb Kolyadin har hunnit släppa ett par album och etablerat ett samarbete med några medlemmar från Porcupine Tree (som ju legat på is ett par år).

Pianon. Stråkar. Klassiska influenser, liksom drag av 70-talsbandet Renaissance. Så ock, givetvis kan man tycka, från Kate Bush och andra som vandrat i hennes efterföljd. Önskas mer namedropping som försök till vägledning? Tja… Panic Room. Det holländska projektet The Gentle Storm med Anneke van Giersbergen i fören. Magenta (som i det walesiska bandet bakom album som ”Seven” och inget annat). De gör sig alla påminda i högre eller mindre utsträckning, inte minst på grund av sångerskan Semkinas vokala dynamik, höga tonträffar och delvis teatraliska – men aldrig överdrivna eller okontrollerade – utspel vid mikrofonen.

Sådant kan få exempelvis en halvannantimmesresa med ersättningsbuss mellan Mariestad och Lidköping över Kinnekullemetropoler som Äskekärr och Blomberg under pågående banarbete att kännas aningen kortare. Bara som ett exempel.

Om Vladimir Putin & Co i kabinettet vid Röda torget (eller var de nu håller hus) tänker sig utöva mer soft power i världen och framhäva den ryska kulturens starkare sidor skulle det här kunna vara ett vapen. Några direkt politiska pretentioner i texterna har jag hittills inte upptäckt några mätbara doser av. Men här finns en stillsam skärpa och utstrålning, något nästan radioaktivt påträngande, som innanmätet i den sprickande sarkofagen kring reaktorn i Tjernobyl. 30-årsminnet av olyckan som var på tapeten överallt nyligen, ni vet. Associationerna tar sig ibland bistra banor.

Vilket årtionde – eller århundrade – känner sig firma Gleb & Marjana mest hemmastadda i egentligen? Ibland tenderar styckena vara på väg att upplösas i intet, innan de samlar ny kraft och ruskar på sig inför en ny våg av energi. Jag lyssnade nyligen även på föregående ”Belighted” som var lite råare och kargare i konturerna. ”Lighthouse” är i grunden en akustiskt orienterad historia. Tvärflöjter och klockspel hälsar på. Men pianot är trots allt det centrala i paketet som ramar in Rösten. Marjana Semkinas röst. Den är ett odiskutabelt vapen i sig.

En viss jazzpåverkan är också märkbar. Liksom möjliga soundtrack till medeltida dramer på skotska hedar. Skivan i stort har en universell, gränsöverskridande prägel. En ofta nedskruvad, men rafflande resa genom tid och rum och havets skum. Ungefär bokstavligen – hör efter själva.

 

Recenserat: Iamthemorning ”Lighthouse” (2016 Kscope, via Spotify)

Nick Beggs basar vidare med stumma gudar i sällskap

yemenity2010 skivrecension , , , ,

– Play it again, Mr Beggs. Play ”Too Shy”…

Kajagoogoo: kommer ni ihåg dem? Var ni födda? Tre decennier tillbaka var de heta under några år. Bandets bana blev dock ganska kortlivad. I princip tre album om jag räknar rätt och tar med i beräkningen att de kortade ner namnet till Kaja 1985. ”Crazy People’s Right to Speak” hette den sista plattan och det är väl om inte annat en av de bästa albumtitlarna någonsin. Förkärleken för sådana lätt uppseendeväckande ordvändningar är uppenbarligen intakt. Om något kan kallas uppseendeväckande anno 2016 AD. Här finns titlar som ”Night School for Idiots”, ”Feed the Troll” och ”Your Dark Ideas”. Nick Beggs vill berätta något om samtiden.

Mer om hans egen resa finns bland annat i en intervju för Innerviews nyligen, liksom i ett annat samspråkande med Prog Report på YouTube för de hugade. Under åren sedan Kajagoogoo har han betat av uppdrag som basist för allt från Belinda Carlisle till Steve Hackett och Porcupine Tree-ledaren Steven Wilson. Keltiska folksymfonibandet Iona var en av anhalterna däremellan. Om ordet eklektisk stämmer in på någon är Nick Beggs en het kandidat. Karriären har inte alltid gått på räls, framkommer i de aktuella intervjuerna. Och frågan om han främst är musiker i andras sold eller en artist i egen rätt har han inget självklart svar på.

Basist. Och stick-spelare. Det finns på jorden en utvald skara spelemän som ibland envisas med att lägga basgångar med ett mer svårspelat instrument, även känt som Chapman Stick. Beggs är en av dem. Men i The Mute Gods är han i centrum även som sångare och kompositör. Och låter ett slags mörk melankoli genomsyra helheten. En röd tråd synes vara de paradoxala bristerna i mellanmänsklig kommunikation i det nya fina kommunikationssamhället. Läget är allvarligt men inte hopplöst. Väl?

Musikaliskt finns det dova och dissonanta ständigt på lur, men även en direkt ibland hitmässig karaktär. Det river och sliter i tältduken, men ökenvandringen har en riktning och ett mål. Inte planlöst eller ostrukturerat. Eller för den delen extremt svårt att orientera sig i. Om man inte upplever den regelbundna ruffigheten och taggigheten som frånstötande, kanske mest framhävd i ”Your Dark Ideas”. Här får ylande och klagande gitarrer stort spelrum.

I andra stunder är klimatet mildare och rent radiovänligt. Balladerna med melodisk profilering, elegantare inramning och bitterljuv atmosfär som i ”Last Man on Earth” och ”Father Daughter” avlöser kaktusarna i oaserna. Med sin bakgrund i kommersiell pop såväl som smalare kategorier växlar Nick Beggs och medspelare obehindrat mellan lägena.

Apropå samverkan med gamle Genesis-gitarristen Steve Hackett så är instrumentala ”In the Crosshairs” nästan komiskt hackettsk. Av sådant sällskap…

Recenserat: The Mute Gods ”Do Nothing Till You Hear from Me” (2016 Century Media Records/InsideOut Music)

Steve Hackett håller stilen på ”Wolflight”

yemenity2010 skivrecension , , , ,

Av alla de forna medlemmarna i Genesis verkar gitarrekvilibristen Steve Hackett vara den mest produktive. Hur många soloalbum har han egentligen hunnit med sedan han lämnade dåvarande vapenbröderna Collins, Banks och Rutherfords sällskap för snart 40 år sedan?

Ofta är han dessutom väldigt bra. Han har inte försnillat förmågan att utforska och upptäcka. Att han är en fena på sitt instrument – akustiskt och elektriskt – är ingenting nytt. Det har dock heller aldrig handlat om att visa sig på styva linan för sakens egen skull, som en del andra klåfingriga kolleger jag härmed icke nämner vid namn… Men åtminstone en av dem heter Steve. Och tillhör ett band med fyra bokstäver i namnet. Åter till ordningen. Hackett dribblar inte. Han sätter in sina färdigheter i ett sammanhang. En värld gärna höljd i viss mystik. Mytologiska associationer väcks ofta – och ”Wolflight” är verkligen inget undantag.

Storslaget men inte storhetsvansinnigt. Här förs tankarna med förkärlek ut på ödsliga hedar eller till dolska dungar. Med de flamencoinspirerade gitarrpiruetterna som regelbundet återkommande krydda. Ibland är lyriken och dess gotiska symbolik snarast övertydlig, som i ”Love Song to a Vampire”; en högtidligt hymnartad historia med den svårfrånkomliga känslan av att bjudas in till ett ensligt herresäte med sparsamt hushåll, omgivet av regntunga skyar. Eller någon av de dystra gator där den åtminstone stundtals magnifika TV-serien ”Penny Dreadful” utspelar sig.

För övrigt, de där gråvita byrackorna på omslaget kan osökt föra tankebanorna till en annan TV-gigant, ”Game of Thrones” och de imponerande direwolves som syskonen Stark adopterar men sedan får kämpa för att behålla – och hålla liv i. De rent orkestrala inslagen är också storslagna. Som i ”The Wheel’s Turning”. Där hör man tydliga ekon av sviter som Hackett släppt ifrån sig från sent 1970-tal och framåt. Han har sina egenheter, musikaliska favoritformuleringar som har en tendens att repriseras, de bara ingår i hans DNA. Liksom de orientaliska harmonierna vilka inkorporeras, mellanledsfraseringar som knyter ihop kapitlen i några av de mer episkt anlagda kompositionerna.

”Corycian Fire” är en sådan svit som kan tyckas klämma in hela köksbänken inom strax under sex minuter. Vem kan motstå det? Inte jag. Samtidigt som ”Eartshine” utgör en del av Hacketts kanon av akustiska instrumentala stycken, de han satt en ära i att ha med sedan Genesis och framåt. Detta medan ”Loving Sea” snarast är allsångsmaterial i jämförelse. Stämsång, ystra ackordföljder och slide guitar – eller till och med steel guitar?

Som sagt. Allt ska med. Stela begränsningar är en styggelse. Amen.

Recenserat: Steve Hackett ”Wolflight” (2015, Century Media Records/InsideOut Music, avlyssnat via Spotify)

 

Relaterat: Gamle Pink Floyd-isten David Gilmour släppte nyligen ifrån sig albumet ”Rattle That Lock”, även det ute på Spotify och med ett jämförbart sound och delvis liknande kvaliteter som Hacketts här recenserade verk. Hittills har jag inte tillbringat tillnärmelsevis lika mycket tid med det som med ”Wolflight”, men möjligen kan det bli något mer utförligt utlåtande senare…

Nyanserad nostalgitripp med Natalie Prass

yemenity2010 skivrecension , , ,

Tidlöst, liksom. Stråkar. Brass. Spikpianon som drillar, alternativt andra vanligare typer av klaver att inte trampa i utan utnyttja stilfullt och med föregivet improvisatorisk elegans. Det kunde väl vara Memphis, 1970-kallt. Eller tidigare. I… Detroit? Eller egentligen när som helst under perioden som förflutit från dess fram till nu. Med hjälp av ljudtekniska landvinningar ändå uppdaterat. Det skrapar inte i skarvarna. Brusar inte i bandmaskinen. Men en klassisk inramning ändock. Allt är inlindat i en naturlig omgivning som inte är påfallande nyskapande, men inte alltid behöver vara det.

En hyllning till helyllesoul från svunna dagar, men inte så kysk och tillknäppt som det plötsligt kanske framstod i och med recensionens introducering av ordet ’helylle’. Det må vara nostalgiskt, men inte stillastående. Natalie själv låter spröd men samtidigt bestämd och målmedveten. Vem är hon? 30-årig kompositör-estradör-vokalist-keyboardist-gitarrist med rötter i Ohio och Virginia. Det här är skivdebuten i fullformat, från förra vintern. Liksom i fallet Julia Holter var det väl via något musikmagasins årsranking (säg, Uncut) som hon och skivan dök upp på min horisont.

Det gungar på. Handlaget är säkert. Anslaget nyanserat. Tilltalet med förkärlek drömskt eller betagande bitterljuvt, blickande mot horisonten. Lyssna på den vilseledande, varsamt anlagda balladen ”Violently”. OK, det där i grunden traditionella harmonibygget med få tillfällen till ohejdade utlopp kunde kanske ruckas på en aning mer ibland. Men det är nog inte Natalies natur. Hon har ett annat temperament. Och det hon gör, gör hon med klass. Som i ”Reprise” med sin minimalistiska inramning, recitation och stötar av blåsare som garnering.

Nostalgiskt? Njae, men inte nergrävt i det som varit. Det finns värden värda att bevara också.

Recenserat: Natalie Prass ”Natalie Prass” ( Spacebomb Records 2015, via Spotify)

Det svänger om Gungor

yemenity2010 skivrecension , , , ,

Inte så mycket ett band i vanlig mening, utan snarast ett kollektiv. Så beskrivs gärna Gungor, grundat av paret Lisa och Michael Gungor, med nuvarande säte i Los Angeles efter att ha kryssat mellan ett par olika amerikanska stater. Deras namn tycks mig flasha förbi med ojämna mellanrum. Nu senast tror jag att jag påmindes om deras existens av Relevant Magazine.

Att beskriva dem, stoppa in dem i en enkel kategori är svårare. Det verkar helt enkelt vara just en samling musiker som sammanstrålar för att skapa något under gemensam flagg, men inbördes märks skillnader mellan spåren här. Hitpotential skymtas i vissa av dem. Hur man nu definierar en hit idag? Fler frågor: är meditativitet ett ord? Sådant kan skymtas också. Liksom växlingar från rakare, mer extroverta inslag och reflekterande inåtvända stunder. Men instrumenteringen är med förkärlek mer subtil och sparsmakad än storslaget orkestrerad. Svänger gör det ofta ändå. Solisterna varierar – från att ge intrycket av ensemble och i nästa ha en tydligare individuell profil.

Några spontana favoriter utkristalliserar sig utan omsvep. Som ”Us for Them”, till synes enkelt uppbyggd men enveten och envist pockande på uppmärksamhet. Uppskattningsvärda är även de oväntade harmoniskiftningarna i ”Moon Song”, en i stort rent trallvänlig och lättillgänglig liten pryl. I titelspåret ”One Wild Life” siktar de ohöljt direkt mot dansgolvet och satsar på det nästan naivt enkla. Komplett med light funky guitar-licks och 80-talssyntetmattor.

”We Are Stronger” gungar behagligt fram, ledd av en solist som lånat nästan löjligt mycket lagomrasp av farbror Sting – men kanske helt enkelt bara låter så utan ansträngning. Tjusiga breaks med á capella-sång, dessutom.

Recenserat: Gungor ”One Wild Life: Soul” (Hither & Yon Records 2015, via Spotify)