Cockburn krigar vidare

66 år har han hunnit bli. Och karriären började för drygt 40 år sedan. Själv upptäckte jag honom någon gång i mitten av 1980-talet när jag gick på gymnasiet. Och det är framförallt hans bedrifter från den perioden som gjort intryck på mig, även om han fortsatt och släppte sitt senaste album så sent som förra året. Det jag själv senast hörde hette ”Life Short Call Now” från 2006 och jag har recenserat det i ett annat forum. Det handlar om Bruce Cockburn.

Vad jag jag inte visste fram till nu är att han har förärats ett eget frimärke i hemlandet Kanada. Det är ett av de fakta som framkommer i en färsk intervju med Christianity Today.

– Hur har jag lyckats hålla på så här länge? frågar han sig själv där.

Förutom att producera musik med allt annat än innehållslösa texter har han rest mycket under åren, vilket i sin tur inspirerat till många av dessa texter. Just under 80-talet var det uppenbart att han tillbringat mycket tid i Latinamerika och nu berättar han om ett besök i Afghanistan. Han säger sig vara skeptisk mot krigsinsatsen där (vilket inte är oväntat med vetskap om hans tidigare sånger med krigstema) men upplevde ändå mycket sympati för de kanadensiska soldater som verkade i området.

Cockburn är kristen sedan tidigt 1970-tal, men har aldrig riktigt passat inom de snäva ramar som kan råda inom främst den amerikanska CCM-scenen (alltså Contemporary Christian Music) och har med jämna mellanrum kritiserats för att använda exempelvis grövre språk än de flesta i den genren. Det kan räcka med ett ”dogshit” i en text för att väcka anstöt, vilket dock inte bekymrar honom så mycket.

– Det viktiga är att erkänna att det finns en andlig sida av livet, och den behöver uppmärksammas. Det finns en verklig skillnad mellan materialism och en känsla av att kosmos är en djupare plats än så. Om det finns något djupare, vad kräver det i så fall av oss? Jag vet inte svaret. Jag jobbar fortfarande på det och det kanske är därför människor är beredda att lyssna på det jag sjunger om, menar Cockburn i intervjun som gjorts av Daniel Lumpkin.

Tio personliga Cockburn-favoriter: ”If I Had a Rocket Launcher” (1984), ”Santiago Dawn” (1985), ”People See Through You” (1985), ”Gospel of Bondage” (1989), ”Lords of the Starfields” (1976), ”Creation Dream” (1979), ”See You Tomorrow” (2006), ”A Dream Like Mine” (1991), ”Maybe the Poet” (1984) och ”Don’t Feel Your Touch” (1989).

Listan skulle kunna kompletteras eller ändras radikalt med lite betänketid (och framförallt om jag hängt med mer i produktionen under 2000-talet) men framförallt de tre-fyra första är oumbärliga för alla som vill stifta närmare bekantskap med ett långvarigt och levande musikaliskt konstnärskap.

Diskografi kan hittas på Allmusic

Whitney – en krossad ikon

Ännu en 80-talsikon har gått ur tiden alldeles för tidigt. Eller var det väntat? Sorgligt är det i alla fall, med tanke på vilken förmåga som fanns och hur bra det en gång började. Whitney Houston har alltså hittats död på ett hotell vid 48 års ålder. Det hade varit nästan omöjligt att föreställa sig ett drygt kvartssekel tillbaka när hon verkligen var en av de mest firade stjärnor världen sett.

En gång i tiden var allt enklare. 1980-talet. Mer svart och vitt, kallt krig mellan öst och väst, klarare riktlinjer mellan skurkar och hjältar i TV-serierna. Och artister som antingen var välartade och goda föredömen samtidigt som de radade upp hits – till skillnad från dem som också radade upp hits, men troligen levde ett okontrollerat, vilt och självförbrännande liv vid sidan av scenen (och ibland även på). Och för mig själv, som uppväxt i frikyrkan, var det inte svårt att få välmenande förmaningar om vilka som var någotsånär ‘godkända’ och vilka man skulle akta sig för att konsumera i större mängd. Det kunde ju finnas dolda baklängesbudskap på skivorna också…

Exempel: Michael Jackson kontra Prince. En betecknades visserligen som mycket egensinnig och socialt tillbakadragen men medlemskapet i Jehovas vittnen visade ändå på något slags grund att stå på, om än sektliknande. Det fanns gränser för vad han kunde tänkas ta sig till och artisteriet var av det slag som når alla åldrar, imponerar och säljer skivor i mängd; kort sagt brett. Långt ifrån lika provocerande som Prince Roger Nelson, själva personifieringen av synden med sexuella undertoner och utmanande formuleringar i snart sagt varje låt. Ni som inte var med då, inser kanske inte hur kontroversiell han faktiskt framstod. ”Controversy” var till och med en av hans låttitlar.

Jackson gick senare mer och mer in ett mystiskt sagoland med ständiga rykten om plastikoperationer, pedofili och…ja, ni vet. För några år sedan tog det slut. Han är död, även om vi inte vet exakt varför det slutligen hände och ärendet fortsatt vara en rättssak. Men hälsan var uppenbart bräcklig under flera år. Prince å andra sidan fortsatte producera, vara arbetsnarkoman, försvinna i perioder från offentligheten för att sedan komma tillbaka och inte bara verka vid ganska sunda vätskor utan även vara nybliven medlem i – Jehovas vittnen. Om det nu är en fördel, artistiskt sett. Han lever i alla fall. Och verkar.

Bland kvinnor var två artister större än alla andra i mitten av samma decennium; Madonna och Whitney Houston. En provocerade och retade i omgångar upp alla som kunde retas upp med sina respektlösa sammanblandningar av sex och religion, samt en föregivet frigjord livsstil som hon sannolikt inte var ensam om i musikvärlden, men kanske skyltade med mer än de flesta. Houston var den ‘fina familjeflickan’ som möjligen hade en lite för snävt skuren baddräkt på baksidan av omslaget till debutskivan 1985. Annars stod hon för ‘det goda’, nästan oskuldsfulla och hennes lyrik handlade om ”jag tror att barnen är vår framtid” eller ”hur ska jag veta om han älskar mig?” snarare än konkurrentens tvetydiga ”vi lever i en materiell värld och jag är en materiell flicka” och ”som en oskuld… rör för för första gången”.

Ni vet vad som hände. I stora drag. Houston gifte sig med ‘fel’ grabb, drogs in i en destruktiv livvstil, gick in i en mörk tunnel och hittade till synes aldrig riktigt ut igen. Madonna gifte (och skilde) sig, men framstod ändå allt mer som en traditionell mamma i sitt privatliv när hon inte fortsatte att veva ut succéer i ojämn, men ändå imponerande takt. Nyligen skrev DN:s krönikor Fredrik Strage om det imponerande i att hon lyckats hålla igång så länge. Hon verka ha kontroll över både liv och karriär, trots eller tack vare engagemanget i den judiska mystiska religionsformen kabbalah. Whitney Houston rapporterades idag ha dött i ett badkar i Beverly Hills (se Huffington Post, Al Jazeera eller Dagens nyheter). Orsaken är inte fastställd, men det framstår ändå som mindre oväntat än man skulle vilja att det var, efter den havererade återkomsten häromåret. Det är synd, verkligen synd, med tanke på den oerhörda begåvning och inte minst fantastiska röst hon en gång hade. Varför gick det som det gick? Ja, vem vet någonting om vad som rör sig inne i andra människor egentligen?

Världen framstår överhuvudtaget som mer komplicerad numera. Inte bara för att man själv är en aning äldre, lurar jag mig att tro i alla fall. Och vilka musikaliska ikoner vi har i en viss era, liksom hur de överlever eller går under i processen, det är naturligtvis banala, världsliga saker jämfört med de stora avgörande frågorna om finanskrascher, budgetbalans och varje medborgares personliga ansvar att vara lönsam. Eller… är det?

En dryg handfull Whitney-verk värda att minnas (med eller utan arrangemang som vittnar om en bestämd eras ideal och inte alltid åldrats lika värdigt): ”How Will I Know” (1985), ”Saving All My Love for You” (1985), ”So Emotional” (1987), ”All the Man that I Need” (1990), ”My Love Is Your Love” (1998), ”Where Do Broken Hearts Go” (1987), ”One  Moment in Time” (1988). Blev det sju? Ja, men det är ju något magiskt med den siffran.

Relaterat: Ett antal musiker diskuterar i Paste Magazine sina kroniska sjukdomar och hur det påverkar dem. MS, manodepression, nedsatt njurfunktion, magsjukdomar som Crohns…

För övrigt, apropå gårdagens andra svenska schlagerdelfinal som jag skrev om tidigare, har Billy Butt ännu en gång vaknat ur sin dvala och tagit fram stridsyxan, nu mot den riktiga schlagerns svanesång i ett inlägg på Newsmill. Ungdomarna bestämmer när de något äldre inte tar sitt ansvar och röstar fram ‘rätt’ kandidater hävdar han. I sak har han väl rätt. Men ska vi sörja över det i så fall? Som ordstävet lyder: besluten fattas av dem som är på plats och gör sig hörda.

Schlagernedschlag 2: De blir yngre och yngre dag för dag…

”Låt ingen se ner på dig för du är ung” – ofta citerad bibelvers som kunde ställas på huvudet i samband med årets schlagerföljetong. De rutinerade rävarna ryker i rask takt, medan nya namn gör anspråk på att forsa in i folkhemshjärtan och fastna där, i alla fall våren ut. Själv beklagar jag främst Di Levas uttåg men inser att det kan vara ett ålderstecken.

Mina egna synpunkter på bidragen i Göteborg, med obefintlig tid för reflektion och eftertanke:

Ulrik Munther: ”Soldiers”. Helt ny bekantskap för mig, tydligen knappt byxmyndig. Vem är han? Vad gör han? Var kommer han ifrån? Vem bryr sig? Många unga flickor, påstås det. Akustisk inledning och munspel (jodå!) följs av ett försök till arenarefräng som inte precis är helt och hållet sprunget ur en färsk källa. Egentligen är hela konceptet avpassat för någon som är äldre, stadigare och med mer pondus än vad 18-åringen hunnit skaffa sig. Men kärntrupperna kanske inte bryr sig om det.

Top Cats: ”Baby doll”. För några år sedan tillbringade jag en tid som lokalreporter i Dalsland och insåg att rockabillyn var större där än någon annanstans i Sverige. Eller har jag fel? Dalsland är trots allt ett slags lillebror till Värmland och därifrån kommer de här grabbarna. De vet nog vad de gör och har förmodligen gjort det några år i The Boppers efterföljd. Illa? Inte så fruktansvärt, men passerar mig ganska obemärkt förbi. Jag kan möjligen förstå kulten kring genren för dem som är inne i den, men där är inte jag. Här hänger framgången i tävlingen mer än i de flesta fall på entusiasmen och röstvilligheten hos en hård kärna.

Sonja Aldén: ”I din himmel”. Munkmodet gör entré. Kaftan och vadmal, mörk medeltidsframtoning. I alla fall fram till scenen, där plötsligt en chockerande rosa kulör i klänningen slår emot oss. OK, vi vet att hon kan sjunga. Balladen med sin svällande uppbyggnad låter redan från scratch formsydd efter hennes förmågor men framstår också omedelbart som väldigt bekant och nästan parodiskt pompös – vilket inte behöver vara fel i i min bok. Men det är något som saknas. Är det bara ett stiligt sakralt skal eller finns det något mer substantiellt därinne? Slutbetyg får anstå.

Andreas Lundstedt: ”Aldrig aldrig”. Känd från tidigare framträdanden, inte minst med Alcazar. Och faller tillbaka på den tämjda technotradition som kunde förväntas. Rutinen lyser igenom, koreografin klichéspäckad men klarar sig från kalkonstämpel, korus fastnar nog efter ett par gånger. Jag är inte helsåld på helheten, men hade inte förväntat mig det heller. Och slutar det inte väl mycket i viskläge?

Timoteij: ”Stormande hav”. Blondiner från den landsända där jag själv bor numera. Skogsråvarning? Ok, det är sjön som gäller. Nordman-reglementet uppdaterat med mer dansbetoning, fiol, dragspel och just det, stämsjungande damer i stället för en ständigt rosslig maskulin rocker i fronten. Refrängen kan faktiskt räcka en bit, även om jag själv känner mig frestad att bruka ordet parodi för andra gången i kväll.

David Lindgren: ”Shout it out”. David vem? Från musikalvärlden, får jag veta. Det finns något ansträngt, anspänt i sättet att attackera ett material som inte ligger alltför långt ifrån det som Loreen lyckades så bra med förra veckan. Men bidraget med sina framträdande dansare genomsyras ändå av en energi som i viss mån kompenserar för bristen på en påtagligt vinnande melodislinga.

Mimi Oh: ”Det går för långsamt”. Syster till Sandra skådespelerskan? Nej, ser inte ut som det. Intressant att hennes entré genom publikhavet ackompanjeras av Fridas ”Something goin’ on”  från 1982 – det var länge sedan jag hörde den. Har jag redan sagt något om chockerande färgkombinationer så bleknar de i jämförelse med det här gänget på scen. Låten fladdrar förmodligen förbi och försvinner ut i intet och jag tvivlar starkt på en fortsättning efter delfinalen. Allt osar reservlagsserie i sammanhanget. Melodi, arrangemang, totalpaket; allt är lånta fjädrar och ganska lamt levererat.

Thomas Di Leva: ”Ge aldrig upp”. Så är han mitt ibland oss. Är han den siste i svensk artistelit att slutligen våga språnget in i just det här sammanhanget och ta risken att röstas ut av oförstående slynglar som inte inser hans självklara genialitet? På senare år har jag inte lyssnat nämnvärt på ett av landets verkliga original, men vet i alla fall att han har kapacitet. Det här kan knappast kallas hans vassaste giv någonsin, men stilen, den grundläggande personligheten och elegansen i jämförelse med genomsnittet borde ändå rendera en finalplats.

Så var det med det; kommentarerna efter den första rundan i ovetskap om vilka som senare skulle vinna folkets gunst eller inte. Med andra ord skulle jag själv enligt de spontana första intrycken skicka gamle di Leva till Globen ihop med pålitliga men inte alltid sensationella Sonja. Dark horse: David Lindgren. Men det var mina åsikter. Och jag är van att vara i minoritet…

…så vad hände? Efter första röstningen åkte veteranerna Aldén och Lundstedt ut ihop med kanonmaten Mimi. Ni ser själva vilken fingertoppskänsla jag har. Sedan rök Di Leva i mellanrundan. Ungdomarna Munther och Lindgren skickades direkt till Globen medan Top Cats och Timoteij får en ny chans att ta sig dit. Med andra ord förstärks tendensen från förra lördagen att unga uppkomlingar brädar äldre och mer etablerade artister. Med andra ord: nästa vecka är det Andreas Johnson och Björn Ranelid som har anledning att vara oroliga. Fast Ranelids claim to fame är ju än så länge något annat än skönsång…

Schlagernedschlag 1: Ungdomlig utstrålning slog ut erfaren elegans

Svenska schlagerfabriken har öppnat igen. Årets första drabbning med åtta aspiranter på scen i Växjö är avhandlad. Direkt till Globe gick Loreen (vilket jag inte protesterar mot) och Dead By April, vilket inte var någon större chock. Det här var uppenbarligen ungdomarnas afton, eller om inte annat en markering från ett yngre publiksegment gentemot ett mer traditionsbundet och nostalgiskt. Thorsten Flinck och Sean Banan skickades till Andra chansen – vilket i sig skvallrar om den inbördes spännvidden i utbudet.

Tro det eller ej. Melodifestivalen är något jag är uppväxt med och som jag fortfarande följer, om än inte med hundraprocentig nit på senare år. Dels på grund av de många delfinalerna som inte alltid passar in i uppgjorda scheman och dels för att jag tillbringat sammanlagt fyra år under 2000-talet utomlands på grund av arbete. Men hur många sarkasmer man än kan klämma ur sig om olika aspekter av schlager-SM, så är det ändå ett underhållningspaket jag fortsätter fängslas av. Vilka var då mina spontana intryck av gårdagens bidrag, som jag i de flesta fall bara hört en gång i sin helhet?

Sean Banan: ”Sean den förste banan”. Vem är han egentligen? Jag erkänner: för mig har han hittills bara varit ett namn och ingenting mer. Med andra ord har en av de stora favoriterna i årets tävling tidigare totalt gått mig förbi. Eller har jag hört honom utan att veta om det? Stor show med exotisk utstyrsel är i alla fall det omedelbara intrycket. Bör gå hem i demografin 4-12 år, om inte annat, med sin envetna ‘dinge-dinge-ding’-refräng som snart kommer att bli en olidlig plåga i radiokanaler jag, tack och lov, inte lär lyssna på regelbundet. Ogenerat infantilt på en nivå som lär locka röster. Men inte min.

Abalane Dots: ”På väg”. Och så drar vi ut på landet igen. Melankolin genomsyrar en sång som arrangerats med dominerande stråkinstrument (inklusive nyckelharpa) och banjo. Och snygg stämsång. Det här låter som en given P4-favorit (med reservation för att jag själv tillbringar nästan all radiokonsumtionstid med P1). Inte sensationellt men ganska behagligt.

The Moniker: ”I want to be Chris Isaak”. Fjolårsuppstickaren som ingen riktigt tog på allvar förrän han var där i finalen och hotade den förhandstippade hierarkin är tillbaka, med mer mystik i paketet. Förutom Isaak idolförklaras Bryan Ferry och maskerade cellister på scen bidrar till en, något anstängd, ambition att helt enkelt verka lite mer… sade jag mystisk? I grunden osar låten av något musikalaktigt, möjligen grekiskt, 1960-talsopus som jag just nu inte kan härleda till en given källa. Låter inte illa – men var är den extra pushen, vinnargreppet, det DÄR som sticker ut och inte kan ignoreras?

Afro-Dite: ”The boy can dance”. Tillsammans igen. Trion som tog hem det för tio år sedan och sedan ansågs nästan oslagbara i Eurovision av svenska tidningar, men fick nöja sig med något liknande en sjundeplats om jag minns rätt. Det var på den tiden vi såg sådant som ett misslyckande, innan den långa ödmjukande (?) ökenvandringen inleddes. Damernas musikaliska ideal och referenspunkt har inte förnyats nämnvärt sedan dess. Men är det rätt recept idag eller något som passat bättre på en nostalgishow med 1970-talstema och Diana Ross-dockor dansande i bakgrunden? Det finns något störande jämntjockt och självnöjt med konceptet, som inte låtsas om vilket årtionde vi lever i nu. Men åtminstone en av dem (hon som inte heter Kayo och inte heller ger ut en egen tidskrift) vet i alla fall hur man wailar och det är ingen självklarhet i de här startslistorna.

Dead By April: ”Mystery”. Eller borde de kalla sig Eclectica? Influenserna verkar hämtas från hela kartan, med mest emfas på de genrer som under en era då jag själv växte upp ansågs lika oförenliga som olja och vatten, eller Tea Party-rörelsen och Occupy-demonstranterna. Alltså syntpop och hårdrock. Growl, rap och ett korus som inte är direkt genialt men sannolikt inte avskräcker den hårda kärnan beundrare från att ge dem sitt helhjärtade stöd ända in i kaklet.

Marie Serneholt: ”Salt and pepper”. Iögenenfallande metallglänsande och tättåtsmitande hölje omger sångerskan, som sedan ger sig in i en pastisch på ett otal förflutna alster som redan i sig var pastischer, till den grad att vi egentligen landat i ren parodi, även om Serneholt med sitt smittande leende och naturliga charm gör sitt bästa för att vi ska glömma ihåligheterna. Men det är svårt med en sång där alla fraser tycks ha klämts in på så liten yta, med så obefintligt manöverutrymme att allt på något sätt lyckas självimplodera och plana ut i intet – samtidigt. Jag kan inte hata det här helt och fullt. Men något har definitivt slagit slint i låtskrivarnas egen urvalsprocess.

Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern: ”Jag reser mig igen”. Ja, det här hade väl också varit omöjligt för bara tio år sedan? Eller redan i fjol? Ett av teatervärldens enfant terribles introducerar svenska progressiva musikrörelsens anda parad med just ett utpräglat teatraliskt uttryck som ger en omisskännligt egen stämpel på en låt som annars kunde vara plankad både av Leonard Cohen (säg, den eländigt ofta kopierade ”Haleluyah”) och förmodligen en del andra som skulle vilja ta åt sig äran.

Loreen: ”Euphoria”. Ännu en artist vi sett förut i sammanhanget. Dramatiskt utspel i fjol med ”My heart is refusing me” följs av ett inte mer nedtonat nummer nu. Mycket låter bekant – och bra, säger jag som ändå knappast är en technodiscofreak, vilket vore en fördel när vi kommer fram till korus med sina syntetstötar och dansgolvsinriktade strofer. Helheten är ungefär samma form av dynamisk, på gränsen till schizofren – men i det här sammanhanget spännande och nästintill nyskapande – syntes av minimalism och maximalism. Och, det visste vi redan: hon har personlig utstrålning. Och kan sjunga. Snöfall på scen i naturmystiskt inspirerat nummer som har omedelbart identifierbar klass.

Tre damer som programledare och de höll ett högt tempo med få avstickare utanför scen och salong. Det ironiska mellanaktsnumret ”Det är inte bara bögarnas fest” är kanske inte så träffande som programkommittén själva tror. Jag menar, tittarsiffrorna var väl högre på 1980-talet än nu (till stor del på grund av mindre kanalkonkurrens, givetvis) och halva svenska folket hör knappast hemma i den kategori där konspirationsteoretikerna menar att de egentliga besluten fattas… Men det var ändå ganska roligt, kort sagt. Överhuvudtaget känns det som om den grundläggande tanken i år är att inte ödsla tid på mer alltför aviga inslag med  torr, vattendelande humor (om det går att uttrycka sig så) utan veva på med stora gester och etablera en klassisk gladlynt schlageratmosfär. Med jokern Gina Dirawi som subtil saltströare i sockervadden.

Fortsättning följer…

Nostalgiska nästet: Proto-Kaw – progressiva eller konservativa?

En till synes grottmålad buffel på omslaget. En musikaliks profil som för många säkert kan verka lika antikverad och överspelad. Medlemmarna var också i vissa fall före detta medlemmar i ett av 1970-talets mer inflytelserika band (som jag uppfattat det i efterhand; mitt eget musikintresse väcktes på allvar under tonårstiden som råkade infalla det efterföljande decenniet); Kansas. Med Kerry Livgren i spetsen gjorde amerikanska Proto-Kaw ett par album som… ja, vad skrev jag själv för några år sedan om ”The Wait of Glory” från 2006?

”Proto-Kaw gör så kallad progressiv rock med stark 70-talskänsla. Det är inte mycket i det här soundet som inte kunde ha hört hemma på 30 år gamla LP-skivor. Men det har tidlösa kvaliteter, utan att revolutionera” (27 mars 2007, på websajten Folket Jublar). Vidare att ”…man kan utan problem anklaga de här gubbarnas idéer om musik för att vara mossbelupna, men det är en ganska mysig mossa.” Jag fick för mig att plocka fram CD:n igen just idag och är ganska överens med mig själv – vilket inte alltid behöver vara fallet när man konfronterar sina förflutna formuleringar. Hela recensionen finns här.

Men vad hände sedan? Jo, bandet har faktiskt en officiell hemsida (tämligen spartansk, men ändå existerande) som avslöjar att konstellationen skingrades anno 2008, för att sedan återupplivas förra våren och producera ett nytt album, ”Forth”. Det hade fram till nu gått mig helt förbi, men jag kanske återkommer i ärendet om tiden och energin räcker till.

Storslaget och stilfullt efter tid av turbulens för Dream Theater

En tongivande trummis tågade ut, men den teatraliska drömmen fortsätter utan märkbara tempoförluster. Dream Theater visar sig vara allt annat än på fallrepet med ”A Dramatic Turn of Events” (Roadrunner Records, 2011). 

Mike ut. Mike in. De senaste åren tycks ha varit en turbulent period för världens kanske mest etablerade progmetallare (eller metallproggare, var nu betoningen ska ligga egentligen). Efter en intern konflikt eller ackumulerat antiklimaktiskt arbetsklimat i ensemblen lämnade till synes evige trumslagaren Mike Portnoy bandet där han inte bara gjort just det – vevat stockarna i bakgrunden – utan haft en ledande och pådrivande position i drygt två decennier. Det var inte precis en högst ersättlig, halvanonym takthållare i stil med de ständigt mystiskt avlidna batteristerna i Spinal Tap som tog farväl. Exakt vad som hände och varför har jag bara ytliga uppfattningar om, byggt på diverse inlägg på sociala medier och enstaka intervjuer, så jag tänker inte fördjupa mig mer i det just nu. Dynamiken i långlivade grupper med starka personligheter har som bekant en tendens att förändras med tiden, precis som i andra sammanhang – inte minst kreativa. Jag menar, Yes har väl varit ett ständigt pågående ställningskrig eller dysfunktionellt men fruktbärande partnerskap mellan framförallt Chris Squire och Jon Anderson under närmare 40 år – med den senare numera avpolletterad under oklara former.

Portnoy har i flera år haft andra engagemang vid sidan av, inte minst samarbetet med Neal Morse, såväl på dennes soloskivor som i supergruppen Transatlantic. Resten av Dream Theater-medlemmarna har liknande egna projekt, men det är ju framförallt i den här kombinationen som de satt sig själva på kartan och stannat där. En gång i tiden såg jag mig själv nästan som rent fientligt inställd till hårdrock/heavy metal/med-flera-subgenrer i gemen av olika orsaker. DT blev under 1990-talet en starkt bidragande orsak till mina vidgade vyer och förklaringen ligger främst i just de vida vyer bandet själva demonstrerat. De är skickliga, rent otäckt ekvilibristiska i många avseenden, men knappast iskalla eller perfektionistiska på ett sätt som enbart skapar distanserad beundran. De har behållit en jämn formkurva under en lång tid, även om man visst kunnat spåra upprepningar och mindre inspirerade stunder även hos dem. Det tycker de tydligen själva också. Åtminstone att en märkbar stagnation smugit sig in under åren, om inte annat under turnéerna – det medger sångaren James LaBrie i tidskriften Classic Rock Presents Prog (september 2011). Nu ska energin ha återvänt mer påtagligt, enligt honom. Och gruppen lade sig, medvetna om att med det nya formationen skulle resultatet verkligen hamnade under luppen hos lyssnarna, vinn om att skapa ‘ett klassiskt Dream Theater-album’, vilket bland annat innebar en emfas på att verkligen få med både den respektingivande tyngden – och det ”progressiva elementet” som under en period kanske inte fått samma utrymme.

När ”A Dramatic Turn of Events” släpptes för ett knappt halvår sedan blev det i alla fall uppenbart att det finns ett liv efter Mike; med hjälp av hans ersättare Mike Mangini, som dock bidragit främst som instrumentell hantverkare och inte alls lika mycket i den skapande processen. Av nio spår kan i princip fem räknas in i skaran komplexa, klassiskt progressiva kreationer med episka ambitioner och flera faser under loppet av i snitt tio minuter var. Det brukar vara de som definierar DT och visar var de står styrkemässigt vid varje given tidpunkt. Och att döma av dessa går det ingen ko på isen än. De kan korsa något jag antar vara tibetanskt inspirerad strupsång med korala Agnus Dei-klanger med påföljande massiva manövrer från gitarristen John Petrucci, flankerad av inte minst Jordan Rudess klaviaturer som strävar upp mot himlavalven á la soundtracket till ”Titanic” lika ofta som de virvlar iväg i knäckande kastvindar. Orientaliska harmonier inkorporeras i ljudlandskapet till synes helt otvunget och försvinner lika fort som de uppenbarade sig. Var det nu ”Bridges in the Sky” jag beskrev eller blandade jag ihop intrycken? Den är i alla fall en av de där nämnda definierande sviterna, hörnpelarna. Och en av höjdpunkterna.

Så ock ”Outcry”. Jag vet inte exakt varifrån den lyriska grundplåten hämtats, men orden är slående tidstypiska för ett revolutionsår som 2011, när så mycket verkar ställas på ända runtom i världen: ”Far too many years of chaos and unrest, far too many voices brutally suppressed” kunde handla om Tunisien, såväl som Libyen eller Burma, eller något helt annat. ”Rise up, be counted – stand strong and unite / Wait for the outcry, resistance is calling tonight” är stridsropet i refrängen, kompletterat med väl tilltagna sjok av sagda instrumentella briljans som i värsta fall kan misstänkas för självupptagen show-off, men i slutändan väldigt sällan upplevs som störande sterilt utan stilfullt och stärkande.

Den mer tillbakadragne basisten John Myung bidrar lite i skymundan med fascinerande figurer i samspel med Petrucci, som i den intrikata inledningen på första korus i ”Breaking All Illusions”, som helhet ännu en av de där bärande balkarna bandet är beroende av rent musikaliskt. Riffet ifråga förekommer egentligen bara en gång och aldrig mer medan LaBrie skanderar ”Live every one night, breathing a new beginning” men lämnar av någon anledning ändå ett svårutplånligt intryck – i den mån jag klarar av att komma ihåg de små utvikningarna i bakgrunden av The Big Picture. Det är ju som vanligt ett storslaget bygge som visas upp, inte för alla, med ständig balansgång på gränsen till storhetsvansinne och allt sådant som belackare av genren per automatik stöts bort av. De kanske är mer förlåtande inför balladerna ”Far From Heaven” och ”Beneath the Surface” som i sammanhanget är nedtonade och sparsamt arrangerade, vilket man däremot inte kan säga om ”This Is the Life” med sina stigande crescendon i vad jag i reell bemärkelse skulle kalla en powerballad med uppmaningar att tänka över vilket arv man lämnar efter sig på jorden.

Finns det någon krasst kommersiellt barriärbräckande, möjlig hitkandidat här, i stil med ”I Walk Beside You” för några år sedan? Det skulle väl vara ”Build Me Up, Break Me Down” i så fall. Men det är som sagt inte där tonvikten ligger. Personligen skulle jag kalla det här deras mest angelägna album sedan ”Octavarium” 2005, en ståndpunkt som säkerligen inte delas av alla beundrare. Från vissa inledande tveksamheter och spontana reaktioner som att de förlitar sig mycket på beprövade knep och sin otvetydiga rutin har skivan blivit en stadig följeslagare under de senaste månaderna och troligen en av det gångna årets tre-fyra mest avlyssnade i mitt humbla hushåll. Drömteatern lever vidare – med eller utan drama på flera plan.

Fler recensioner av skivan har levererats av Allmusic, Progarchives, BBC, Kulturbloggen, Ultimate Guitar och Hallowed. En intervju med John Petrucci för skivbolaget Roadrunner finns här, och bandets egen officiella hemsida här.

Reingold mekar vidare med sitt hobbyprojekt

Hantverksskickligt, halv-episkt, helgjutet… Svenska Karmakanic fortsätter imponera – och engagera – med ”In a Perfect World” (InsideOut Music 2011).

Av alla avknoppningar som uppstått med The Flower Kings som ursprung är kanske, kanske Karmakanic det som tilltalar mig mest. Med reservation för att, ja, Transatlantic borde väl räknas dit också. Och konkurrensen är kraftfull, nästan osannolikt så. Här finns kanske ingen utpräglat karismatisk och teatralisk scendomptör som i fallet Agents of Mercy (från samma släktträd) att döma av den enda konsert jag sett med konstellationen, strax norr om Göteborg för ungefär två år sedan. Men här finns en imponerande stabilitet och en slående balans mellan de symfoniska anspråken, instrumental ekvilibrism och faktiskt helgjuten hitkapacitet mellan varven.

Karmakanic är framförallt basisten Jonas Reingolds baby. Hittills har de släppt ifrån sig fyra album, med föregångaren ”Who’s the Boss in the Factory” som höjdpunkt. Man kan inbilla sig höra mer betoning på just basens roll i ljudbilden men jag vet inte om det är självbedrägeri byggd på detta… eh… basfaktum. Bra låter det i alla fall nästan alltid. Tungt, ofta bastant och pådrivande men med välbehövlig dynamik och spänst. Samt inte minst lekfullhet, den här gången främst uppenbarad i ”Can’t Take It with You” med sina hispaniserade gitarrfigurer och pianokombinationer. ”Turn It Up” har just den där nämnda hitmässigheten inbakad men är inte det mest minnesvärda spåret sett över helheten. Snarare är det den jämna leveransen av stadiga, smakfullt ödesmättade och reflekterande halv-epos med en snittlängd på sju-åtta minuter som utgör stommen och sätter standarden. Med den äran. Till den kategorin hör exempelvis ”When the World Is Caving In” och ”There’s Nothing Wrong with the World”. Inte bara Reingold får utrymme att briljera, utan även klaviaturisten Lalle Larsson (som även spelar med Agents of Mercy). Göran Edman står i fören med sina potenta, egentligen inte extremt igenkännbara men i sammanhanget fullt funktionsdugliga stämband. Han breder inte ut sig utan spelar sin roll i ljudbygget, respektingivande utan åthävor.

Apropå hitmässighet och radiovänlighet (som sannolikt inte uppfattas av de flesta radiostationer vår civilisation känner till, särskilt inte i Sverige, men i alla fall) så har ”Bite the Grit” en hel del av det också. Medan det mest episka och ambitiösa är det inledande stycket ”1969” med sina lyriska referenser till året då allting hände, eller åtminstone vissa avgörande moment som legendariska musikfestivaler och Peace, Love and Understanding-promotion med mera. Själv kommer jag inte ihåg så mycket, eftersom jag föddes året innan. Men det ska poängteras att ”In a Perfect World” inte precis är en nostalgiorgie i stort, utan progressivrock med både en tidlös prägel (om det nu finns något sådant) och planterad i ett musikaliskt klimat som genomgått en del förändringar sedan den här genren såg dagens ljus. Jag har i alla fall svårt att se något patetiskt och tvångsmässigt bakåtblickande i stort; utan hör snarare ett gäng, erkänt medelåldriga, män göra det de själva gillar, med en pondus och hantverksskicklighet som borde kunna uppskattas av fler än bara en hård kärna beundrare. Troligtvis en av höjdpunkterna för mig personligen från det nyligen avslutade skivåret 2011. Ta det som ett hot eller…

 

Fler relevanta recensioner finns på Progarchives och Allmusic.

Bombastiska och bitterljuva britter dröjer med pensionen

Beundran och förakt. Asia har mött motstridiga publikreaktioner under sin 30-åriga bana genom djungeln med varierande expeditionsledare. Senaste livstecknet ”Omega” (Frontiers Records, 2010) bjuder knappast på banbrytande konstrock, men det kanske inte alltid behövs heller…

Svikare. Förrädare. Sell-outs. Många hardliners i progressive-publiken har bestämda åsikter om Asia, supergruppen som bildades i början av 1980-talet och sedan gått igenom flera faser, inklusive återkommande medlemsbyten. Enda konstanten har varit Geoff Downes, keyboardisten som även gästspelat i Yes mellan varven. Eller… Tydligen har även han varit frånvarande i korta perioder, men det är marginellt i sammanhanget. Själv upptäckte jag bandet via ”Alpha” när en gymnasiekompis spelade in den åt mig (från LP till kassett, om ni kommer ihåg den processen) någon gång i mitten av sagda 80-tal. Redan då hade de tydligen retat upp flera presumtiva fans, som hellre mindes sångaren John Wetton från King Crimson eller UK, gitarrgurun Steve Howe från just Yes och så vidare. Men jag gillade av någon anledning den oförblommerat inställsamma kombinationen av pompös pop, bitterljuva ballader och regelbundna men inte alltför radikala rocksymfoniska anspråk.

Och det är originaluppsättningen som de senaste åren samlat ihop sig igen för hittills två album; ”Phoenix” och ”Omega”. Förutom Wetton, Downes och Howe innebär det batteristen Carl Palmer. Låtarna den här gången är företrädesvis, med få undantag, författade av Downes & Wetton, som ju även släppt tre skivor som duo under rubriken ”Icon”. Den hädiska frågan som kan ställas är om de överhuvudtaget behöver de andra två, eftersom resultatet är märkvärdigt likaljudande. OK, Palmers pinnar dansar omkring kaggarna på ett ibland ganska påtagligt egensinnigt sätt och Howe har ju sina patenterade slingor – tyvärr lika ofta irriterande som inspirerande. Jo, jag har länge grubblat över vad det är med Howes teknik som aldrig riktigt gjort mig till en hängiven beundrare. Personligen tycker jag att hans manövrer lämpar sig mer för akustisk gitarr, men han håller igen på det verktyget – och tack och lov även sina mest planlösa utflykter i det okända – på ”Omega”. Skicklig, javisst, men jag kan erkänna att Trevor Rabins period i Yes var ett lyft för dem på gitarrfronten i mina öron.

Åter till Asia. Materialet följer ungefär samma mall som under de tidigare åren tillsammans, om än med ett underförstått erkännande av att åren har gått och att det inte är några ungdomar som ställer sig i studion ihop igen. De kunde pensionera sig med gott samvete, men av flera anledningar är jag glad att de inte gjort det än. Inte för att skapar så mycket nytt och banbrytande (det gör de verkligen inte) men de har en melodikänsla som rent spontant tilltalar mig tillräckligt ofta för att ge skivan ett existensberättigande. Det gäller inte minst de bitterljuva (där har vi det igen) ”Ever Yours”, ”Through My Veins” och ”There Was a Time”. Liksom de mer ödesmättade kraftfulla styckena ”Holy War” och ”End of the World” även om kvartetten kan riskera att bli för bombastiska och daterade när de drar till drabbning i sin tappning av domedagsbasunerande.

Motvikten är de närmast klämkäcka ”I Believe” och julsången (!) ”Listen, Children” – av vilka den sistnämnda ligger farligt nära att ramla ner i banalitetsträsket (och enligt andra mer illvilliga bedömare troligtvis redan ligger på botten därnere och gruvar sig över sitt öde). Men det finns också ett 60-talseko av charmigt naiv britpop från, säg, Beatles mer uppsluppna dagar i exempelvis ”I’m Still the Same”. Och ”Emily” lyckas både behålla kakan och äta den med sin kombination av enkel självklar popkänsla och en närmast anklagande text i efterdyningarna av någon olycklig kärlekshistoria, verklig eller fiktiv.

Asia som får man ta som de är. Hårdrockflirtarna som kunde skönjas under John Paynes tid som vokalist och frontman är i stort sett bortblåsta men egentligen har gruppen trots alla omställningar aldrig passerat igenom några revolutionära faser. Och de som följt utvecklingen har inga stora överraskningar att vänta. Skivan släpptes förra året och är inte alltså inte helt färsk, men jag skaffade den först nu i höst och det har aldrig varit min ambition att alltid uppmärksamma enbart det för ögonblicket stekhetaste på marknaden. Dessutom; för Asia kommer väl det sistnämnda adjektivet aldrig att användas igen i något sammanhang, men vem bryr sig?

 

Fler fakta om och synpunkter på ”Omega” finns på Progarchives och Allmusic

Missa inte Moon Safari

Ibland är man inte så produktiv som man skulle vilja, av olika orsaker. Musik är det givetvis meningen att det ska bli mer av här, inte minst recensioner. På sistone har jag tilbringat en hel del tid kvalitetstid med Peter Gabriels nya orkesteralbum där han omtolkar sin sångskatt på ett riktigt inspirerande sätt, liksom Kate Bushs ”50 Words for Snow” som hyllats på alla håll. Medan jag samlar ihop mig till något mer uttömmande om dem (vilket kan dröja ett par veckor till eller så, med min nuvarande intellektuella produktionstakt – man måste arbeta för att betala hyran också) tar jag tillfället att påminna om ett av Sveriges bästa band på senare år: Moon Safari. Hittills har de släppt tre album, av vilka jag tidigare recenserat ”Blomljud” och ”Lover’s End” på annan ort, eller webbplats. Har ni inte hört dem – ta reda på om ni borde göra det. Symfonirock med framträdande stämsång – det är ett simpelt sätt att sammanfatta vad de står för. Men inte det enda…

Djupsinniga hjärtslag i P1

Idag handlade det om musik och dess förhållande till krig, eller mer exakt om hur musikliv och annan kultur i ett samhälle utvecklas efter ett stort krig. Förra veckan var temat Musik och maktutövning. Perspektiven är historiska men kopplade till nutiden och urvalet av exempel från perioder och platser är brett. Och spännande. Tydligen sändes programmet Hjärtslag först i P2 för att sedan lanseras i en P1-version (vad nu skillnaden är). Det är i alla fall under de senaste veckorna i P1 som jag själv upptäckt serien, som leds av Per Feltzin. Mer utvecklade resonemang om innehållet kanske jag hinner med vid ett senare tillfälle. Till att börja med är det i alla fall högst motiverat att upplysa om programmets existens. Det sänds i reguljäretern på torsdagseftermiddagar men kan givetvis även hittas på nätet.