För inte så länge sedan recenserade jag albumet ”Lenguaje de amor” med colombianen Alex Campos. Nu har han uppenbarligen belönats med en Latin Grammy i kategorin Bästa kristna album på spanska, vilket visas i följande klipp utlagt på YouTube. Stämningen i lokalen verkar en aning avslagen, men Campos får i alla fall en fin plakett och passar på att tacka sin fru samt en del kolleger – samt Gud. Alex och frun har även förevigats på röda, förlåt gröna, mattan i samband med galan och avslöjar planer på en kommande turné i Sydamerika. Dock inte närmare hitåt.
Bush snackar snö med BBC
Det gick fort. Efter flera års uppehåll kommer två skivor samma år – även om den första bestod av gamla kompositioner i nya skepnader. Artisten ifråga fattar knappt själv att hon arbetat så snabbt den här gången. John Wilson från BBC intervjuar Kate Bush om hennes nya album – som jag inte hört än, men det ska det snart bli ändring på förhoppningsvis. Snö är temat och därför var det lika bra att släppa CDn under vintertid, annars hade det fått vänta ett år till, förklarar sångerskan.
– Det är inte ett album med popsånger utan något mer moget…
Hon har samarbetat med skådespelaren (med mera) Stephen Fry den här gången. Han agerar uppenbarligen berättarröst någonstans. Och Sir Elton John är duettpartner vid ett tillfälle. Han kom till studion utan att ha hört sången han skulle medverka på och där han lägger rösten i den lägre delen av registret.
”Lake Tahoe” är en spökhistoria om en kalifornisk sjö med väldigt kallt vatten där en död kvinna visat sig komma upp ur djupet klädd i viktoriansk utstyrsel, enligt vissa uppgifter från människor som ska ha sett det hända… Vatten som något hotfullt kan vara en metafor för att drunkna i våra upptagna liv, kommenterar Bush också.
Att göra ”Director’s Cut” (som jag recenserat här) handlade om att avsluta en ‘cykel’ för att komma vidare med nästa fas, menar hon.
Samtalet handlar även om hur musikindustrin förändrats, eller förfaller? Kate Bush menar bland annat att albumet som konstform är utrotningshotat, i och med att många musikkonsumenter bara orienterar sig mot enskilda sånger som är tillgängliga via några knapptryck på nätet. Många i musikindustrin är deprimerade och världen de arbetar i är helt annorlunda. Själv ser hon sig inte riktigt som en del av den industrin, men det är ändå nödvändigt med viss promotion för att visa att man finns.
Hela intervjun i BBC finns här. Några som hunnit recensera skivan (och säga något intressant om den) är engelska The Guardian och amerikanska Chicago Tribune.
Själv har jag på senare tid lyssnat ganska intensivt på de senaste musikaliska livstecknen från svenska Karmakanic och amerikanska prog metal-ikonerna Dream Theater. Mer om dem snart, vågar jag nästan utlova.
Påkostade bröllop, bångstyriga planeter och andra naturkatastrofer enligt von Trier
Världen går under igen – åtminstone verkar det vara en överhängande risk för en planetarisk sammandragning med otrevliga konsekvenser för mänskligheten. Innan dess kan vi undra varför Kirsten Dunst är så olycklig och förvandlar sitt eget bröllop till en social katastrof av episka proportioner; utan att vi förväntas skratta rått åt eländet. Tror jag. Lars von Trier har sin egen humor, sin speciella världsbild och hans filmer är ofta påfallande…trierska. Nu finns ”Melancholia” ute på DVD och mer om mina personliga synpunkter på den hittar du på russin.nu. Sammanfattning: den är absolut sevärd men kanske inte så akut upplyftande.
Synliga sprickor och sprakande refränger med Rikard Sjöblom
Spruckna relationer och spännande rock-eklekticism genomsyrar ”Lamentations” med svenska Gungfly (Progress Records, 2011).
Den här skivan har följt mig med oregelbunden frekvens under ett par månader, sedan jag såg Rikard Sjöblom et al på en utomhusscen i Lidköping insorterade under artrock-stämpel i somras. Är det det? Tjaaa… Mannen pendlar utan prut mellan 70-talsrocker och 50-talscrooner alternativt pastisch av en pastisch av en sådan (läs: Chris Isaak eller själsfrände). Lägg till moog-drillar, Beatles-riff och homager till alla och envar – öppet redovisade på hemsidan. Soundet orienterar sig dock mest mot ett ideal från mitten av just 1970-talet, enklast uttryckt, men utan att kännas fullständigt förlegat. Flower Power möter mer aggressiva tillstånd, parat med texter om skilsmässor, splittrade familjer, om att höra hemma i en grupp men ändå inte – och så vidare.
Stundtals är det fläsksvålat påstridigt och ett inbjudande ös som sedan samsas med nedtonade genreflirtar. Som konsument är det här något av en humörhistoria, i alla fall för mig. Ibland kan jag ta in allt utan förbehåll; andra dagar känns det inte lika spontant angeläget, utan att jag direkt kan identifiera vad jag för tillfället vänder mig emot. Sjöblom kan för delar av den tänkta publiken vara bekant från bandet Beardfish, som jag själv inte blivit riktigt fascinerad av så här långt. Också utan att omgående kunna förklara varför. Men andra CD:n under Gungfly-etiketten är för det mesta, det ska klargöras, en positiv bekantskap med påfallande klar egen profil mitt i all musikalisk eklekticism.
”In This House” är en vräkig historia och en av höjdpunkterna. ”White Light” är också en omedelbar hitkandidat med brandröksrefräng. ”And She Drives Me…” står för den andra sidan av myntet, en ballad med piano och hammondorgel med bitterljuv stämning och en text om besvärliga relationer. Som ofta i den här sångsamlingen, som andas viss terapeutisk tematik. Jag vet inte vad som är självupplevt respektive helt uppdiktat eller lånat från andras erfarenheter, eller om den frågan är viktig för upplevelsen jag förväntas få.
”We Will Never Leave” är ett mer episkt stycke, närmare tio minuter långt, med såväl suggestivt stillsamma passager som uppskruvade strofer med ylande gitarrer och vibrerande baskaggar. I skön förening med, hör och häpna, skildringar av hemfrid eller bristen på sådan. ”You killed a part of me right here…” är en demonstrativt tydlig textrad om skador som uppstår vid separationer och kraschade kommunikationer människor emellan. De ödesmättade pianoinsticken och alternerande faserna med tempoökningar och stegrad dramatik gör sviten till det som mest liknar renodlad progressive rock.
Not: Två av medmusikerna heter Petter och Rasmus Diamant, vilket jag bara tyckte var värt att nämna. Sjöblom själv envisas med att göra sitt eget namn i stort sett osynligt inom konvolutets ramar men spelar troligen en hel del av de närvarande instrumenten på egen hand.
Not 2: En konsert-DVD inspelad i Gävle följer med paketet.
Fler synpunkter angående skivan finns på Progarchives.
Cinematisk existentialism med groove?
En gång i tiden gjorde han musik. Och inte vilken musik som helst. Som uppväxt i frikyrkan var 1980-talet en tid då jag kämpade med att upptäcka fromma och uppbyggliga tonkonstnärer som verkligen hade något eget, stack ut från mängden och vågade ta risker. Särskilt den kristna musik som kom från USA var ofta påfallande likriktad både lyriskt och tonalt. 1984 fick jag LP:n ”Meltdown” med Steve Taylor i födelsedagspresent. Och se! Något nytt hade kommit. Som jag planerat att fördjupa mig mer i via något längre nostalgiskt inlägg så småningom. Taylor släppte i alla fall en handfull skivor fram till tidigt 1990-tal med en konstant ‘edge’ både i den varierade och i grunden new wave-rockiga ljudväggen, och inte minst i de omväxlande gravallvarliga eller träffsäkert satiriska texterna. Dessa kunde handla om allt från Polens öde i händerna på Sovjetimperialismen till rasism på amerikanska kristna universitet, kristen kommersialism, idoldyrkan intill absurdum, livet i dödscellen och vad som händer om man ofrivilligt plockar upp en liftare som visar sig vara Djävulen själv.
Senare arbetade han med grupper som Sixpence None The Richer och Newsboys som producent och assisterande låtskrivare, en period även som skivbolagsdirektör. Numera gör han filmer. För några år sedan kom ”The Second Chance” med ett spännande tema men kanske inte 100-procentig casting. Michael W Smith är definitivt en mer driven musiker i egen rätt än Oscar-aspirerande aktör. Se recension här.
Senaste projektet är att iscensätta Don Millers existentiella bok ”Blue Like Jazz”. I en kortare filmad intervju berättar Taylor om hur, när och varför. Boken i sig är inte nödvändigtvis naturligt cinematisk i sin lite aviga betraktande och anekdotiska form där man ofta kan grubbla över vad som är exakt återgivna händelser (främst på ett college i Oregon där författaren vistades en period av sitt liv) och vad som snarare är inre monologer eller dialoger. Men den är bra. Och Steve är förhoppningsvis rätt person på rätt plats. Men vad är den största skillnaden mellan att vara musiker och filmmakare? undrar intervjuaren Tic Long.
– När jag skrev musik kunde jag avsluta arbetet med en sång, spela upp den och sedan fråga dig: var den fantastisk eller gick den över huvudet på dig? Men en film ska visas för en publik. Om de är förvirrade eller inte förstår dina avsikter, skådespelarinsatserna är dåliga… Du tänker mycket mer på om publiken kommer att förstå filmen och relatera till den. Du placerar dig själv i publiken för att fundera ut om de kommer att förstå den.
Boken har påverkat många människor, menar Taylor vidare. En sådan liten skrift som flera läsare till och med har skaffat och sedan gett bort till andra.
– Don trodde inte att någon skulle läsa den, så han hade inget att förlora. Den har en avväpnande ärlighet och en autentisk idé om att ta reda på vem Jesus verkligen är och hitta honom i en osannolik miljö.
Några basfakta från Internet Movie Database om filmversionen: I rollerna syns bland andra Marshall Allman (sedd i TV-serier som ”True Blood” och ”Prison Break”) liksom Tania Raymonde (Alex Rousseau i ”Lost” med mera). Budgeten uppskattas där till 600 000 dollar. Författaren Miller berättar på sin blog (där även intervjuklippet finns) 27 oktober att filmen i nuvarande skick är 97 minuter lång och har visats på prov för olika grupper som mestadels reagerat positivt. Den officiella premiären är preliminärt planerad till den 13 april nästa år. Det är i USA det, och förmodligen inte i varje tänkbart biokomplex. Till Sverige? Ja, det är en helt annan fråga. Men det finns ju något som heter import-DVD numera. Att filmen överhuvudtaget blev klar beror på nära 4500 privatpersoner som bidrog ekonomiskt via websajten Kickstarter, när företaget var på väg att gå i graven. Regissören sägs vara i färd med att ringa runt personligen till alla donatorer…
Weir och vägen tillbaka
Av Peter Weir förväntar jag mig alltid mycket. Efter filmer som ”Picnic at Hanging Rock”, ”Vittne till mord”, ”Utan fruktan” och ”The Truman Show” utspridda över en osedvanligt jämn regissörsbana på mer än 30 år, så är hans första film på sju år en efterlängtad historia. När han så är tillbaka handlar det också om en bokstavlig väg tillbaka. Eller i första hand bort från ett fångläger i Sibirien under 1940-talet. Ed Harris, Jim Sturgess, Colin Farrell och svenska Gustaf Skarsgård har några av huvudrollerna i ”The Way Back” som nu finns ute på DVD. Slutresultatet är nog inte det allra bästa Weir har gjort under sin imponerande karriär – men den är mer än tillräckligt bra. Recension på russin.nu finns här.
Funky Finance?
Så haver de slagit till igen: Australiens rytmiskaste nyhetsrapportörer, eller kanske snarare kommentatorer. Eller bara förmedlare av fiktionaliserade aktualiteter, skrämmande nära verkligheten. Den här gången är temat vår ansträngda världsekonomi och The Juice Media med moderatorn/toastmastern Robert Foster i spetsen låter två impersonerade profiler diskutera ämnet… Amerikanske senatorn Ron Paul och en herr Peter Joseph. Se och hör resultatet här. The Juice Media har tidigare skapat liknande politisk-musikalisk dynamik på teman som Wikileaks avslöjanden, avdagatagandet av Usama bin Ladin och (min personliga favorit) den ”arabiska våren”, där de även tvålar till den kontroversielle amerikanske TV-agitatorn Glenn Beck.
Ekonomiska teorier är inte mitt starkaste ämne, men som världen ser ut idag försöker jag bli något mer insatt i ämnet. Några som specialiserat sig på att illustrera konkurrerande finansiella synsätt är männen bakom EconStories som tussat ihop de inflytelserika, numera avlidna tänkarna Keynes och Hayek i ett par videor tillgängliga bland annat på YouTube. Efter att ha sett dem ett par gånger och bedrivit åtminstone ett uns av efterforskningar har jag slutit mig till att producenterna själva utgår från en mer nyliberal grundsyn baserad på österrikaren Hayeks idéer, snarare än Keynes (med reservation för sammanblandning av adekvat terminologi). EconStories produceras i alla fall av ett institut vid namn Mercatus (officiell hemsida här) som i sin tur sponsras av ett en del större företagskoncerner och säger sig manifestera marknadsvänliga idéer. Även Wikipedia har en sammanfattning av deras verksamhet och historia. Själv har jag för närvarande huvudet fullt av Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” och iakttar en skeptisk hållning till allt som kan misstänkas vara predikningar av den maximalt frisläppta marknadens lov (vad det nu egentligen innebär) men jag kanske återkommer när eller om jag rett ut begreppen ytterligare…
…and that’s a rap.
För övrigt lyssnar jag just nu en hel del på Renaissance, ett symfoniskt inspirerat brittiskt band med huvudsaklig storhetstid under 1970-talet men en ny bekantskap för mig. De är i sina bästa stunder märkligt sakrala och spännande samtidigt. Samtidigt har jag återinstiftat bekantskapen med Procol Harum, som jag introducerades för av en granne i ett litet östgötskt sovsamhälle för snart 30 år sedan. Eventuell uppföljning av denna retro-tråd vid senare tillfälle…
…and ÅFF we go!
Givetvis hade jag hoppats, men trodde knappast på allvar att det skulle vara klart redan före sista omgången. När TV4 Sport väl hade fått ordning på sina tekniska länkar (deras egen förklaring till att de sände från Söderstadion en halvlek som uppvärmning) från Sundsvall kunde jag i direktsändning följa dramat som till slut ledde Åtvidabergs FF tillbaka till Allsvenskan. Visst hade de turen med sig, ungefär som Sverige mot Holland häromveckan, och visst ser GIF Sundsvall väl så allsvensk-mässiga ut efter sin framfart i Superettan under hösten, men nu råkar det vara så att jag håller på ÅFF. Och de klarade av att hålla sin ledning från första halvlek trots vad som brukar kallas en massiv press från hemmalaget (som råkat publicera löpsedlar med den glada nyheten om uppflyttning redan före matchen, dumt nog). Det troligaste är dock att även de kvalificerar sig för uppåtstigande nästa helg.
Sport är knappast huvudämnet för detta mitt personliga forum, även om den engagerar mig – framförallt då fotboll. Jag hinner helt enkelt inte skriva om allt av intresse, men sporten har i sina stunder en kulturell betydelse för mig – och det här är en sådan stund. Då ska jag ändå erkänna att det var flera år sedan jag såg en fotbollsmatch på elitnivå live. Vad det nu kan bero på. Anledningen att ÅFF blev laget i mitt proverbiala hjärta är egentligen ganska enkel; i slutet av 1970-talet hade vår familj flyttat från Västerhaninge till Östergötland och krokarna kring Linköping med små villasamhällen som de flesta svenskar inte har någon direkt anledning att behöva lära sig namnen på. Idrottsintresset började växa och jag bör väl ha varit nio eller tio år när jag kände mig kallad att välja ett favoritlag i svensk fotboll. De två geografiskt närmaste var IFK Norrköping och Åtvidabergs FF. De sistnämnda fanns allra närmast och var bäst bevakade av lokalbladet Östgöta Correspondenten.
Bruksortslaget hade i och för sig passerat sin storhetstid när de med en sponsrande skrivmaskinsfabrik i ryggen faktiskt var ledande i landet under ett par år. Spelarprofilerna hette inte längre Ralf Edström och Roland Sandberg utan, om jag minns rätt, Göran E Karlsson, Glenn Martindahl och målvakten Thomas Wernersson (senare i IFK Göteborg och ännu senare analytiker för SVT-sporten). Jag vande mig vid att följa deras kamp för att undvika nedflyttning i princip varje säsong fram till 1982 när det inte gick längre. De åkte ur med bred marginal, om man kan säga så…
…och tog sig inte tillbaka till högsta serien förrän 2009. Året efter tillbringade jag utomlands och därifrån försökte jag följa bravaderna bland de stora grabbarna, vilket slutade med degradering direkt – men inte utan kamp. Och absolut inte med samma ‘breda marginal’ som sist det begav sig. Nu blir det alltså ett nytt försök och jag hoppas att det lyckas bättre den här gången. En av Aftonbladets experter i ämnet hävdar att det är möjligt. ”Åtvidaberg är tillbaka i allsvenskan. Den här gången är de förberedda på det” skriver Robert Laul i bilagan Sportbladet idag. Förhoppningsvis har han rätt. Nästa år kanske jag till och med kommer iväg på några matcher. Visserligen bor jag numera en bit väster om Vättern, men regionen saknar inte precis allsvenska lag som bara väntar på att ta emot och krossa nykomlingen när de får chansen. Förhoppningsvis har de fel…
Några vimmelrader värda en mässa…
Är det redan två veckor sedan? Årets bokmässa i Göteborg, där jag troligen spenderade mest tid uppe vid det så kallade Internationella torget.
Nej, något längre och mer djuplodande om årets bokmässa i Göteborg hinner jag inte åstadkomma, tyvärr. Men jag tillbringade några timmar där under lördagen, alltså 24 september. Välbesökt (som vanligt, ska man väl tillägga) men med mer svängrum på övervåningen med dess mindre sammanpressade möblemang – och kanske smalare innehåll, men för många av oss minst lika intressant. Inte minst det så kallade Internationella torget var platsen för några spännande föredrag och debatter, bland annat om jämställdhet i näringslivet och politiken.
Henning Mankell hävdade att han och vännen Jan Guillou inte varit medvetna om att de arbetade på böcker om ungefär samma tema samtidigt; 1900-talet, kolonialism och så vidare. Om jag inte hörde alldeles fel i kakofonin. Författare är väl hemlighetsfulla typer. Kända – och egensinniga – seriemakare som Jannarna Lööf och Stenmark avlöste varandra vid signeringsbordet i en förlagsmonter. Och så har jag lärt mig något om vad Folke Bernadotte-akademin är och gör. Men mer om det senare, kanske, om jag har tid…
Populärkulturell visionär ur tiden
1955-2011. Nu har han alltså lämnat jordelivet för alltid; Steve Jobs, visionären bakom Apples framgångar som påverkat våra konsumentvanor i högre utsträckning och på flera områden än någon kunde ana när företaget grundades i ett garage i Kalifornien på 1970-talet. Nu är de djupt inbegripna i formerna för konsumtion av populärkultur, inte minst. Men det började med persondatorer. Som nybliven journaliststuderande på folkhögskola hösten 1990 var jag allt annat än datavan – det var ingen självklarhet på den tiden – men med de på den tiden nymodiga gråa macarna (med namn som Classic, SE eller vilken modell det nu exakt rörde sig om) som arbetsredskap i en övergångstid mellan olika tekniker i mediebranschen, så fick datorerna ett mer mänskligt ansikte för mig än de haft innan dess. De gick att använda, utan alltför utvecklat sinne för koder och sifferkombinationer till tangentbordet.
Sedan dess har som alla vet mycket hänt. Personligen har jag fortsatt att föredra Apples persondatorer framför alternativen, men däremot ännu inte skaffat någon iPhone eller iPad och min iPod-upplaga är väl fem år gammal nu. Det beror dock främst på ekonomiska överväganden. Under dagen har det publicerats ett flertal oden till och historieskrivningar om Jobs, något som i och för sig inleddes redan när han lämnade VD-posten för Apple i augusti. En av de mer intressanta artiklarna fanns då i Newsweek (”Exit the King” av Alan Deutschman, 5 september 2011). Där synas bland annat mannens speciella ledarstil och personlighet, drivkrafter och risktaganden. Jag är inte säker på att jag själv skulle ha velat jobba för honom, men produkterna har som sagt haft sin inverkan på mitt liv fram till nu… Hur blir det i framtiden?
Den här texten finns även publicerad på russin.nu.
Fair Slave Trade 