Ännu en kvalfylld kväll…

yemenity2010 Okategoriserade , , , ,

Så var det klart för playoff i alla fall. Som så många andra ohälsosamt engagerade svenskar har jag följt härförare Hamréns adepters bravader i ett stundtals olidligt snabbt växlande tillstånd av spirande förhoppningsfullhet, uppgivenhet och en del hel del frustrationer däremellan. Jag har säkert åtminstone tänkt de där orden ibland, jag också – ‘avgå Hamrén’. Men trots allt vet det svenska landslaget i fotboll under hans både leende och lidande ledarskap hur man skapar lite extra spänning i våra liv.

Gårdagens högst betydelsefulla holmgång mot Österrike var inget undantag. Ni vet, om ni såg det själva. Under långa stunder såg Sverige (som i lite för många andra stunder i detta VM-kval med betoning på kval) inte alls ut som en elva värdigt ett världsmästerskap. Men inställningen, attityden, angreppsviljan och till synes även spelskickligheten lyftes med någonstans mellan 32 och 48 procent efter paus och det räckte. Men inte med bred marginal. Det kunde ha slutat med ett hjärtekrossande antiklimax i det absolut skälvande slutskedet, när någon övertänd blågul försvarare orsakade en frispark farligt nära eget straffområde, strax efter att ledaren, maestron och målgöraren Zlatan, som det heter, ‘tagit den där varningen’ som gör att han inte kan vara med i den sista kvalmatchen mot Tyskland men däremot inte riskerar avstängning i nästa eventuella slutspelsmatch.

Zlatan Ibrahmovic, som under tidigare år tydligen inte alltid statistiskt varit en tillgång för landslaget (märkligt nog) har nu varit en självklar stöttepelare och spjutspets i ett och låg bakom båda målen igår. Det direkt avgörande 2-1 knappt fem minuter före ordinarie speltids utgång var av den där närmast perfekta sorten som kan se slumpartat ut men som kräver väldigt väl utvecklad speluppfattning från åtminstone två spelare i samma tröjfärg. Det var väl ingen tillfällighet att inhopparen Kim Källströms långa lyftning hittade fram till just den världsklassforward som verkligen vet hur man tar ner långa lyftningar och tar sig fram i exakt rätt läge för att vinkla bollen precis i den riktning där motståndarmålvakten inte finns, men målburen fortfarande gör det. Vi såg liknande fenomen i den där osannolika bortamatchen mot Tyskland. Och påminner det inte en smula om det där för oss otroligt snöpliga spanska 2-1-målet mot Sverige i EM 2008, när vi trodde att matchen i princip var över och vi hade klarat en överraskande poäng mot blivande europamästarna? Ursäkta om minnet väcker sorg och förtvivlan även det, men sådant är livet. Inte bara i fotbollen.

Just det. Oavsett hur det går mot tyskarna i en nu mindre viktig match nästa vecka så väntar ett extrakval. Uppenbarligen kan vi där ställas mot allt från Frankrike och England till ett Island som numera styrs från bänken av en bister men slug taktiker som tidigare fört Sverige till ett par mästerskap. Inte dags att jubla för högt än, alltså…

Jo, tro det eller ej spelades fler matcher än vår under gårdagen. Snart sagt hela världen var igång och en del resultat var mer uppseendeväckande än andra. Israel kvitterade borta mot Portugal i slutskedet, vilket borde betyda att Sverige skulle kunna råka få möta även portugiserna i extrakvalet. Holland som redan vunnit sin grupp och hade kunnat fördriva tiden med meningslöst bolltrollande förnedrade i stället ett logiskt sett mer motiverat Ungern med 8-1. I det sydamerikanska kvalet klarade Colombia 3-3 hemma mot Chile i en kamp där båda slåss om slutspelsplatserna. Chile ledde med 3-0 i halvtid i Barranquilla, en soldränkt kuststad där colombianerna brukar förlägga sina hemmamatcher (jag har varit där en gång och det var verkligen… varmt). Ecuador, där jag arbetade i tre år, spelar i stället sina hemmamatcher på höjden i huvudstaden Quito, knappt tre kilometer över havet. Igår slog de Uruguay där med 1-0 och har också en bra chans att kvalificera sig till Brasilien nästa år.

Mexiko, min hustrus hemland, har för vana att alltid finnas med i VM, men den här gången har de haft mer problem än vanligt i kvalrundan. Laget som för några år sedan, under en kort och ganska misslyckade period, leddes av Sven-Göran Eriksson har bytt förbundskapten två gånger under pågående kvalspel och snubblat sig fram, men vann i alla fall igår hemma mot Panama med 2-1 efter visst besvär och avgörande mål i slutminuterna. Vi är inte de enda som kastas mellan hopp och… ja, ni vet.

Relaterat: Bittra österrikare och playoff-information från Aftonbladet. Intervjuer med Ibrahimovic med flera i Dagens Nyheter. Varierad VM-information från institutionen FIFAs egen officiella portal.

Från frysboxen: Armesto analyserar Amerikorna

yemenity2010 bokrecension, Från frysboxen , ,

queretaro-gata2012

Hur hänger Amerika ihop egentligen? Till att börja med så är det en sammanhängande landmassa vars historia bör ses i ett, just det, sammanhang (Panamakanalen är ju en sentida konstruktion som klyver kontinentens getingmidja på konstgjord väg). Först då blir det riktigt begripligt, hävdar Felipe Fernández -Armesto, professor i historia (med olika specialiteter) bland annat vid universitetet i Oxford. Han har ett par tidigare böcker på sitt samvete och intresserar sig gärna för hur så kallade civilisationer byggs upp, utvecklas och eventuellt bryter samman.

Under större delen av den historia vi känner till har södra delen av Amerika varit dominerande medan Nordamerika varit glesare befolkat, med strödda samhällen utspridda och mer isolerade. De första större städerna och dokumenterade former av skriftspråk uppstod i Centralamerika (eller Mesoamerika) och längre söderut. Fernández- Armesto börjar sin odyssé flera tusen år bakåt i tiden och studerar hur upptäckten och bruket av olika grödor bidrog till att befolkningen växte i vissa områden, medan andra verkade ligga öde. 170 sidor senare är vi framme vid nutiden. Det kan kallas en svepande genomgång av händelseutvecklingen, men det finns något väldigt kompakt i texten som gör att den helst inte bör läsas igenom alltför snabbt. Varje sida är späckad av fakta och iakttagelser värda att reflektera över. Ibland bekräftar och fördjupar han den allmänt spridda bilden – om det finns en sådan. Lika ofta ifrågasätter han ”conventional wisdom” eller ställer accepterade stereotyper på huvudet. Och det är är då han verkar trivas bäst. Det är inte självklart att man håller med om allting rakt av. Författaren är ofta medvetet subjektiv och ställer upp tankeexperiment. Kontinenten är full av paradoxer som inbjuder till frågor och utmaningar. Allting är relativt. Geografin är ett exempel; vad menar vi med Nordamerika? Tekniskt sett Kanada, USA och Mexiko. Men undermedvetet oftast bara de två förstnämnda.

skyltinatten-border2012 (kopia)Är det viktigt att framhålla de kulturella skillnaderna mellan protestantism och katolicism under kolonialtiden? Njae, författaren (som själv räknar sig som katolik) tycker att den diskussionen fått för stort utrymme. Under ett par århundraden var det spanjorerna som hade övertaget innan framförallt britterna knapade in på försprånget och lade beslag på allt större landarealer (framförallt genom att dominera världshaven). 1800-talet var deras (britternas alltså) medan USA växte fram som Stormakten med stort S under det senaste seklet. Frihetskrigen under 1800-talet var en viktig vändpunkt, där just USAs framtida ställning började anas, medan Sydamerika blev mer och mer splittrat efter självständigheten från spanskt styre. ”For the United States emerged from its Revolutionary War with a strength and potential for expansion far greater than those of any other countries in the Americas. On the other hand, the revolutions can be seen as the last great common American experience.” (citat från s.95)

Ingenting är statiskt, ödesbestämt eller varar för evigt. Det är omständigheter som påverkar utvecklingen och dagens vinnare kan bli morgondagens förlorare. Det betonas i boken. Varför är USA dominerande idag? Delvis på grund av sin satsning på militär makt, där inget annat land på denna planet är i närheten av att nafsa i byxorna på dem, men också genom en tidigare industrialisering och stabilare demokratisk utveckling. Där cementerar Fernández-Armesto den etablerade uppfattningen. Eftersom den amerikanske presidenten är överste befälhavare för armén får det civila styret automatiskt en kontroll över de militära institutionerna, något som utgör ett skydd mot statskupper, nämner han som exempel. Immigrationen till USA (främst från Europa) i slutet av 1800-talet och ett par decennier framåt var utan motstycke i historien och hjälpte också till. Argentina hade under samma era proportionerligt fler invandrare och verkade rida på en liknande våg av framsteg och självförtroende, för att sedan tappa farten genom interna konflikter.

brownsville-wall3Men det är inte individualismen som varit USAs starkaste tillgång utan deras ”civicmindedness” noterar Fernández-Armesto. Det mönstret ser man främst i småstads-USA, där banden knyts genom aktivt föreningsliv och väl utbyggd lokal demokrati. Men inte ens amerikanerna själva har riktigt insett detta faktum, tillägger han… Samtidigt noterar han de många fördomar mot latinamerikaner som kommer fram i opinionsundersökningar och attityder inom landet. När USA sköt i höjden hade man en gemensam marknad, ett gemensamt språk och en befolkning som ungefär motsvarade samtliga övriga nationalstater i regionen sammanlagt. Med liknande förutsättningar kan resten av ”The Americas” nå liknande resultat, säger författaren med emfas. Och låt oss inte heller glömma bort Kanada, som kanske lyckats bättre ändå med att uppnå idealsamhället. I varje fall är det ett land som människor i gallups världen över återkommer till som ett tänkbart hemland om de skulle lämna sitt eget på längre sikt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAFelipe Fernández-Armesto lyckas kombinera studier av kultur, miljö, politik och religion till ett sammanhängande resonemang som hela tiden utmanar läsaren. För dem som är intresserade av det sistnämndas inflytande har han en del intressant, inte sällan lagom provokativt att säga. Han konstaterar bland annat att alla religioner är toleranta – utom när de är på uppåtgående. Och han ger sig som sagt in på vad protestantismen respektive katolicismen betyder för kulturen och samhället, utan att förfalla till de alltför vanliga förenklingarna. Nordamerika är inte så typiskt ‘protestantiskt’ som en del tror, medan Latinamerika idag har en betydande andel protestanter och därför inte är en självklart ‘katolsk’ sfär. I Latinamerika finns många svårlösta problem, inte minst med brottslighet och ostadig demokrati. De kan härledas snarare till överdriven individualism än stelbent konformism. Han nämner några länder som haft en lugnare utveckling med längre perioder av bibehållen demokrati och här kan man sätta ett frågetecken. Uruguay, Venezuela, Costa Rica – jo. Men Colombia? OK, de har haft demokratiskt styre ganska genomgående, men samtidigt ständigt dragits med våldsamma inre konflikter och i princip råder ju fortfarande ett inbördeskrig sedan 40 år, även om det inte märks överallt i landet. Författaren tar i alla händelser den kvartetten stater som exempel på ”undantag som bekräftar regeln”. Samtidigt tillägger han, i sista kapitlet, att idag har faktiskt nästan alla nationer i regionen någonting som liknar fungerande demokratiskt styre. Läget är allvarligt, men långtifrån hopplöst.

franfrysbox-blogotyp1Recenserat: The Americas – The History of a Hemisphere av Felipe Fernández-Armesto (Phoenix paperback, 2004).

Not: Texten har tidigare publicerats på den numera på-islagda sidan Folket Jublar 3 maj 2006. En mening har redigerats bort från originalet på grund av alltför tidsbundna referenser.

Fler fruar, farliga förbindelser och fin final på fascinerande familjesaga

yemenity2010 puff , , ,

Fyra säsonger avklarade och regimen är över för Henry VIII. Ursäkta spoilern, men ingen lever för evigt. Inte ens denne färgstarke och ibland farligt svartsjuke engelske troninnehavare under 1500-talet vars hovliv varit föremålet för den välgjorda dramaserien ”The Tudors”, skapad av Michael Hirst och producerad år 2007-2010 med en dynamisk Jonathan Rhys Meyers i huvudrollen. Min recension av fjärde och sista omgången finns på russin.nu, liksom även en tidigare nagelfaring av den första.  ”The Tudors” är inte det absolut färskaste som finns i denna snabbt föränderliga TV-värld, men en av de mest sevärda serierna under den senaste tioårsperioden – hävdar jag. Henry VIII är kanske framförallt känd för sina sammanlagt sex fruar, men hade även stor inverkan på det politiska och religiösa klimatet i Europa under en turbulent era. Dessutom är det inte otroligt att författaren George R. R. Martin hämtat en del av inspirationen till sin romansvit ”A Song of Ice and Fire” som i sin tur förvandlats till inte helt okänd TV-serie…

Introduktion: Från frysboxen

yemenity2010 puff ,

Alla har vi försyndelser i det förflutna. En gång i min ungdom startade jag en egen tidskrift. I pappersform. Det var ganska exakt ödesåret 1984 och jag var i skarven mellan högstadiet och gymnasiet. Publikationen i sig var en mycket primitiv produkt; en kombination av egna kåserier, recensioner, en parodi på ”Dallas” i skriftlig följetongsform och som grädden på moset diverse collage av bilder klippta från dagstidningar. Till och med namnet på tidskriften knycktes från en kvällstidningsrubrik efter att brödratrion Herrey tagit hem Europaschlagern för svensk räkning: Folket Jublar. Namnet kom att överleva oväntat länge, eftersom tidningen fortsatte publiceras – med ojämna mellanrum, sällan mer än två nummer om året i en upplaga lika sällan överstigande 50 exemplar – fram till tidigt 2000-tal. Med flera konstpauser insprängda, men samtidigt med en varierande skara medbrottslingar ur släkt- och vänkretsen.

franfrysbox-blogotyp1Huvudsakligt fokus hamnade under en period på musik, som nästan trängde ut allt annat innan innehållet blev mer varierat igen. Och, vågar jag påstå, design och helhet blev med åren något mindre rudimentär. Under mina mediestudier i 90-talets inledning kom (ursäkta produktplaceringen) farbror Macintosh in i bilden och en ny värld av något liknande professionalism i produktionen tycktes inom räckhåll. I mitten av 2000-talet återupplivades Folket Jublar än en gång efter flera års frånvaro, nu som nättidning. På repertoaren fanns bland annat en serie nyhetsbrev skrivna under en arbetsperiod i Sydamerika, men även en växande skara recensioner av litteratur och musik. Kort sagt, delvis sådant som numera flyttat över till den här bloggen. Formatet för hemsidan blev efter ett tag aningen för otympligt, men materialet har funnits kvar där fram till i vintras.

Nu är den sidan sedan en tid tillbaka oåtkomlig, troligen på grund av att webbhotellet där den huserade har flyttat sina servrar eller dylikt och att omdirigeringen mellan domännamn och server därmed inte fungerar längre. Ungefär. Det där är inte riktigt mitt expertområde, och problemet kan säkert lösas praktiskt. Men det kan också vara ett tecken; att sidan tjänat sitt syfte tillräckligt länge och nu kan pensioneras i frid.

Framöver kommer i stället vinjetten Från frysboxen att då och då förvarna om material från den nu på-is-lagda tidigare hemsidan och kanske även papperstidningen Folket Jublar. Ta det som ett hot eller ett löfte…

Bonus: Något slags litteraturkrönika från pappersvarianten av Folket Jublar, daterad september 1997.

braböckerJLtext

Sällsamt sagolik symfonirock med Anima Mundi

yemenity2010 skivrecension , ,

Episkt och ekvilibristiskt – i alla fall när det är som bäst. Det handlar om Kubas konstrockpionjärer Anima Mundi och deras senaste album ”The Lamplighter”. 

animamundi-pipa1-bildtext

Sagolikt. Stämningen är i alla fall ständigt impregnerad av något gammalmodigt episkt, som i   så många andra alster i genren. Vi talar alltså om symfonisk progressive rock och här är det symfoniska starkt markerat, med lån från, visst är det Griegs ”Peer Gynt”? Liksom partier med släktband till exempelvis ”The Lamb Lies Down on Broadway” med Genesis. Och en del annat. Förebilderna finns till stor del bland 1970-talets pionjärer på området, och då säkert inte bara den anglosaxiska floran av band utan troligen även den italienska (som jag själv blev introducerad i bara för några år sedan). Det ovanliga med Anima Mundi är kanske härkomsten. De är från Kuba.

Ibland uppstår en stelhet, ett slags manierat uttryckssätt som får musiken att stanna upp och tappa en del av sin lyster, men nu talar jag egentligen om undantagen. För kapaciteten finns där definitivt – och erfarenheten. Även om jag själv aldrig hade hört dem förrän i somras under en turné som bland annat nådde Lidköping, så har bandet flera år på nacken och har tydligen också genomgått ett antal medlemsbyten längs vägen. Den här senaste CD:n är strukturerad i två längre sviter, ”The Lamplighter” och ”Tales from Endless Star” med flera inbördes skiftande faser som man kan förvänta sig, samt en avslutande epilog med namnet… ”Epilogue”.

animamundi-diaz2013bildtextSkulle de tjäna på att sjunga på spanska för att hitta en ännu starkare egen identitet, som exempelvis Nexus? Marknaden är avgjort större med engelskan som bas, men det märks ibland (liksom med en del svenska band även i den här genren) i lyrik och frasering att det inte är bandmedlemmarnas, och mest uppenbart ledsångaren Emmanuel Pirko-Farraths första språk. Något som imponerar rakt av är däremot hur veteranen Roberto Diáz trakterar gitarr, med pondus, fylliga klanger och återkommande virtuosa men inte sjukligt självcentrerade solopartier (som kan vara en frestelse för många gitarrister…).

Trots en och annan transportsträcka är det här en skiva värd att sugas in i bit för bit och låta den växa, ungefär som styckena själva har en tendens att starta diskret och sedan svälla ut i storslagna rymdoperatiska kompositioner med spännande och varierad instrumentering. Soundet är överhuvudtaget väldigt rent och klart, kontrollerat och väl sammanfogat samtidigt som man oftast kan urskilja de enskilda källorna.

Rafflande repertoar trollband i regnet – Buika på Göteborgs Kulturkalas

yemenity2010 konsertrecension , , , , ,

Regnet låg i luften hela dagen och förvärrades under fredagkvällens konsert på Kungstorget, men flamencofenomenet Buika höll ändå publiken kvar och – vågar jag nästan påstå – trollbunden till stora delar.

buika3-GBGKultur2013 

Själv hade jag bara hört brottstycken av hennes repertoar förut, men förstår nu om inte förr var de många entusiastiska hyllningarna kommer ifrån. Spanska Buika (ibland även lanserad som Concha Buika) med rötter i Ekvatorialguinea, skulle kunna fungera som definitionen på uttrycksfull. Rösten är raspig men med ett ibland rent häpnadsväckande register och framträdandet antar, medvetet eller ej, formen av ett drama där ett helt liv rullas upp med repertoaren som ramp. Stämningen rör sig från rogivande till nästintill raketuppskjutningsintensitet. Med hjälp av två drivna ackompanjatörer, en percussionist och en pianist, växlar hon konstant spår mellan det mycket finlemmade och närmast brandfarlig frenesi. Märkligt hur mycket ljud det kan komma ur en så numerärt begränsad ensemble.

Flamenco? Ja, det ingår väl där i konceptet liksom soul, jazz och ett helt globalt konglomerat av influenser. Ändå löper en röd tråd genom allt. Formlöst? Flyter det ut? Till viss del, men det är väl poängen. Personligheten är hela tiden extremt påtaglig och dess starka karaktär lär inte upplösas utan mycket starka yttre krafters inverkan. Och själv borde jag börja med en instudering av artistens diskografi så snart som möjligt, inser jag.

Relaterat:

 Buikas officiella hemsida

…och det lika officiella twitterkontot

Buika enligt Wikipedia

Intervju för amerikanska NPR

Och en annan intervju för något underhållningsmagasin vid namn Metro

Streetsmart mat och musik en masse – Fler nedslag i Göteborgs Kulturkalas

yemenity2010 reflektion , , ,

annasahlin-bw-GBGKultur2013

Det är på gatan det händer. Och till viss del i tält. Åtminstone i fredags då jag och min fru gjorde ett svep i vimlet som utgjorde Göteborgs Kulturkalas under mer eller mindre grånande skyar, som trots ihärdiga försök inte lyckades få  feststämningen att krackelera.

tripletouch-GBGKultur2013

Var de inte en kvartett en gång i tiden? Som  blev en trio, som blev en duo som sedan blev historia. Nu var i alla fall två av dem tillbaka på scen tillsammans och värmde upp med en kortare gatuföreställning som bland annat inbegrep sydafrikanska sånger och uppmuntran till publiken att själva medverka. Ken Wennerholm och Göran Rudbo lyckades också bra med inte minst det sistnämnda, i ett set som verkligen kan kallas unplugged i ordets mest genuina bemärkelse. Det handlar alltså om Göteborgs egna feelgood-ambassadörer Triple & Touch.

kultursommar-gbgkultur2013-dansKultursommarjobbare med covers på repertoaren, samt inslag av koreografi och kortspelstrick. Även det i vimlet längs med Avenyn.

Soul med Sahlin – med sladdar och under tak eller mer exakt skyddande tältduk – levererades under rubriken ”Sommarestrad”. Anna Sahlin, also known as Sahlene, bördig från Söderhamnstrakten i Hälsingland och med en del schagerbedrifter på sitt samvete, har en del av den varan. Soul. I dess aningen rivigare och rossligare inkarnation, typ klassisk rhythm & blues i moderniserad form.

kangaroo-GBGKultur2013Kängurukött är hälsosamt och rekommenderas varmt av australiska utställare som trängdes med kulinariskt sinnade kolleger från stora delar av världen vid Gustav Adolfs torg. Själva kan vi rekommendera den franska kycklinggrytan smaksatt med blue cheese (alltså troligen någon form av mögelost) liksom österrikiska salta brödkringelvarianter, bitar av baklava, italiensk konfekt som konkurrerade med brittisk dito och förmodligen en hel del annat som vi bara kände dofterna av; med ursprung i Polen, Spanien, Thailand och några nationer till. Hårda prioriteringar var nödvändiga för att undvika personlig konkurs.

I stället för Yohio – Nedslag i Göteborgs Kulturkalas, kapitel 1

yemenity2010 puff ,

buika2-GBGKultur2013-textFredagafton i centrala Göteborg mitt under det så kallade Kulturkalaset. Folk flockas framför scenen under ogina klimatförhållanden i väntan på ett blont bombnedslag i början på en eventuell kometkarriär… Eller vänta, det var i andra ändan av Avenyn. Och bombnedslag kanske inte heller är det mest adekvata epitetet i sammanhanget. Medan japanskinspirerade schlagerstjärnsskottet Yohio gick igång vid Götaplatsen samlades i alla fall ganska många musikentusiaster nere vid Kungstorget i väntan på en långifrån lika blond, men inom sin genre omhuldad artist med ett svårslaget intensivt utspel. Vem? Tja, fortsättning följer…

Tidlösa kvaliteter och trevlighet på gott och ont med Lilly Goodman

yemenity2010 skivrecension , , ,

Rösten är som den alltid har varit: hennes största tillgång. Musikaliskt bryts inte mycket ny mark, men ”Amor favor gracia” med Lilly Goodman är ändå ett välkommet livstecken efter fem års uppehåll på skivfronten. Övertygande, men inte överväldigande.

LillyGoodman2006FST

Det är snart tio år sedan jag första gången stiftade bekantskap med Lilly Goodman. Inte socialt alltså, men hon agerade uppvärmare åt en i Latinamerika välkänd herre vid namn Jesús Adrián Romero på scen i en större arena i Quito, Ecuador, någon gång under hösten 2003. Jag minns tydligt att jag var mer imponerad av den kortväxta unga damen från Dominikanska republiken än av kvällens huvudnummer. Framförallt av rösten.

Och den har fortsatt ha en instinktivt inbjudande effekt, även där materialet varit ojämnt. Som bäst fungerar Lilly och hennes inramning på CDn ”Sobreviviré” från 2006. (Då var hon förresten tillbaka i Quito och rev av några låtar i ett massmöte med flera andra medverkande artister och talare med högst varierande angelägenhetsgrad.) Det senaste hon nu släppt ifrån sig efter ett femårigt uppehåll på skivfronten (om jag inte missat något) har i grunden mer gemensamt musikaliskt med den skivans profil än med hennes övriga alster, även om skillnaderna inte är direkt avgrundsdjupa. Spontant ser jag dock inte det här som hennes mest övertygande giv rent låtmässigt. Men det finns höjdpunkter vi återkommer till.

Sound och arrangemang är relativt konventionella utifrån ramar som gäller i det som ibland kallas frikyrkopop på svensk mark och här hade sin storhetstid snarare för 20-30 år sedan än i detta akuta nuläge. Men det här är ändå en uppdaterad version, med mer eller mindre kristallklar produktion, markerade basgångar och tilltalande men inte påfrestande inställsamma harmonibyggen. Och det som skiljer Goodman från så många andra i samma fåra jag hört; komma de från Sverige, USA eller Latinamerika, så är det den där rösten som helt enkelt bär fram sångerna på ett mer övertygande sätt än de ibland förtjänar. Och jag har fortfarande inte lyckats komma fram till exakt hur jag bäst beskriver den eller dess storhet. En del har det. Som du antingen fängslas eller stöts bort av. Det kan vara en särskild raspighet eller liten störning i stämbanden som skapar en automatisk själfullhet – säg, Lisa Nilsson som inte heller alltid vetat vad hon borde göra med sin gåva. Lilly är lenare, men med en rymdklang och vagt vibrato som hon har vett att inte vanvårda eller missbruka. Inget wall-to-wall med schizofrena svängningar bara för sakens skull, inte.

Kommer ni ihåg Anita Baker? Något i den stilen. En förmåga att omvandla även den beigaste basföda till något åtminstone behagligt. Och i sina bästa stunder bra mycket mer än så; musik värd att tillbringa väl tilltagen tid med, även om man i mitt fall anser sig ha en något mindre väluppfostrad grundläggande uppfattning om vad som verkligen är grunden i på allvar långlivad och artistiskt avancerad tonkonst. Jag skulle ofta vilja att Lilly med medbrottslingar vågade ta ut svängarna mer och chansa på fler oväntade inslag. Men det lär nog inte hända inom överskådlig tid. Min mer konservativa sida vet dock att uppskatta elegant utformade och stramt uppbyggda ballader när de framförs med det där extra vapnet jag redan nämnt ett par gånger. Vokalvapnet. Och de mer lekfullt funk- eller R&B-influerade spåren som ”Ve por tu sueño” får bli grädden på moset under rådande omständigheter.

Begåvade colombianen Alex Campos (som jag händelsevis också sett på samma scen i Quito en gång och även recenserat här tidigare i skivsammanhang) hälsar på, vilket är glädjande. Om det sedan var det bästa användandet av deras sammanslagna resurser att göra en väldigt softad serenad ihop kan däremot ifrågasättas. Och varför någon i staben fått snilleblixten att varva spanska och engelska i den avslutande ”Take Care of Me” övergår mitt förstånd. Låt mig säga vänligt men bestämt att greppet inte tillför några direkta spetskvaliteter. Nej, bäst är det nog när Goodmans mäktiga röst sammansmälter med några välutsvarvade melodier med tidlösa kvaliteter som i ”Es tu amor” och ”Nadie me dijo”. Även om helheten saknar de högsta höjderna och de djupaste dalarna.

Recenserat: Lilly Goodman ”Amor favor gracia” (PromesasMusic 2013)

 Mer information: Officiell hemsida för Goodman. 

Recension från Onda Exclusiva (på spanska).

Recension från El Caribe (också spanska).

Nittiotalsnästet Del 5: Decenniets bästa album Nr 1-10

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nej, jag hörde inte allt som släpptes. Ja, jag kan ha glömt något viktigt. Men här är de: det som jag med mer än tio års perspektiv ser som 1990-talets mest värdefulla moderna musikaliska verk, alltså avdelningen album.

10. Genesis ”We Can’t Dance” (1991)genesis-wecant

Ja! Den är bra. Men jag inser att det krävs en del motiveringar för att rättfärdiga detta ställningstagande, inte minst inför den hårda kärnan 70-talsdyrkare som ser med förakt på allt som gruppen släppt efter Peter Gabriels och Steve Hacketts uttåg och reduceringen till en trio med Phil Collins som synbart självklar maestro vid taktpinnen. Så självklart är inte hans ledarskap om man lyssnar på medlemmarnas respektive soloutflykter från den berörda perioden. Man kan argumentera för att de forna banbrytarna här kommit långt från sina progressiva rötter och att Collins lurat kamraterna ut på kommersialismens kanaler in absurdum. Många hävdar i princip det. Och Collins själv såg sig häromåret föranlåten att i tidningen Prog deklarera ”jag är inte djävulen”. Men 1991 var de både relativt lättillgängliga, personliga och inte främmande för att sväva ut i tio-minuter-plus-kompositioner om exempelvis byggandet av rikstäckande järnvägsnät och dess mänskliga dimensioner för galärslavarna, det vill säga byggjobbarna. Vid sidan av hjärtekrossar-Motown-pastischer, Rolling Stones-riff med Python-humor (i det minst spännande spåret) och Tony Banks patenterat skruvade syntsolon. Personligen kopplar jag ihop skivan väldigt starkt med en period av intensiva studier i journalistik, en del resande även till andra kontinenter och en ganska turbulent tid överhuvudtaget när musik på gränsen till det patetiskt pretentiösa kunde ha rent medicinska effekter på allmäntillståndet.

u2-achtung9. U2 ”Achtung Baby” (1991)

Det var här de (enligt egen utsago, vill jag minnas) skulle riva ner Josuaträdet och ge sig själva en mer komplex framtoning. Och resultatet är kanske det mest genomgripande, omskakande de någonsin gjort. Snart sagt halva låtlistan har uppnått något liknande klassikerstatus och coverifierats av andra, ibland med bandets egen medverkan som i fallet ”One” tolkad av Mary J. Blige. Även om bandet alltid definierats utifrån sin status som rockmusiker – med betoning på rock, den riviga och rebelliska varianten – och det är en sådan attityd som genomsyrar ”Achtung” i högre grad än just den mer återhållna ”Joshua Tree”, så är det för min del balladerna som stiger allra högst och bränner sig mest obarmhärtigt fast. ”One” är redan nämnd. ”So Cruel” är ett sårat skri som samtidigt är väldigt vackert, liksom ”Love Is Blindness” (som för övrigt finns i en annan fantastisk version av Waldemar Bastos från hyllningsplattan ”In the Name of Love: Africa Celebrates U2”).

8. Mecano ”Aidalai” (1991)mecano-aidalai

Två spanska bröder och en kvinna att balansera mellan deras respektive egon. En märkligt eklektiskt skiva som nästan kunde ha passerat som helt profil- och formlös om det inte vore för att allt de gör ändå verkar ha en egen påfallande profilfullhet. Egentligen är det nästan löjligt hur mycket de försöker klämma in på en CD. Salsa, flamenco, syntpop med symfoniska ambitioner och andäktiga ballader. Solidaritet med aidsoffer och Dalai Lama manifesteras vid sidan av blomsterpoesi och metaforiska betraktelser över bondens roll i ett schackspel. Men det finns hela tiden en känsla för dramatik. Passion. Uppfinningsrikedom och upptäckaranda även i till synes enkla popstrukturer. Spaniens stolthet under en period, bröderna Cano och den svårefterhärmliga sångerskan Ana Torroja skapar magi med både små och ibland ganska yviga gester.

belcanto-musicbox7. Bel Canto ”Magic Box” (1996)

Det musikaliska mörkret låg ofta tätt över Nordaland, men ibland kunde ljuset uppenbara sig i väster. Om jag inte luras av mina minnesbilder medverkade norska Bel Canto en gång i samma familjeunderhållningsprogram i svensk TV som de under en tid folkkära wannabe-vikingarna Nordman. Jämförelsen kanske inte blir helt rättvis eftersom jag bestämt fått för mig att de sistnämndas sångare hade grava halsproblem vid tillfället, vilket gjorde klasskillnaden än mer uppenbar. På ”Magic Box” möts rytmiken och mystiken, stora delar av världen samlas i samma vardagsrum med Anneli Dreckers vibrerande stämma i centrum. Här samsas (och nu knycker jag några formuleringar från min egen recension i den ytterst sparsamt spridda tidskriften Folket Jublar i februari 1997) elastiskt och exotiskt tunggung med taggade technotakter, medan avslutande ”Kiss of Spring” får alla influenser att förenas i en astronomiskt stjärnklar fotosyntes på en fjälltopp mitt i universum. Själv bodde jag vid den här tiden i Norrbotten och om närheten till polcirkeln bidrog till skivans attraktionskraft är en bra fråga som jag tyvärr inte kan ge ett entydigt svar på. Men åren har faktiskt inte gett skivan några slitna sorgkanter, snarare en mognadens extra lyster.

6. Jars Of Clay ”Much Afraid” (1997)jarsofclay-much

Andra albumet, senare av bandet själva och en del beundrare betraktat som en avstickare, atypiskt och lite för ‘brittiskt’, elektroniskt och mindre jordnära än vad de både före och efter sysslade med. Men sångerna i sig håller än, produktionen är attraktiv och det skadar väl inte att vara influerad av britpop från 1980-talet som jag för att uppskatta helheten. Då är det svårt, om inte omöjligt, att motstå de akut inbjudande melodislingorna parade med distinkt elektrifierad rytmik i ”Overjoyed” och ”Fade to Grey” eller den stillsamma storheten i ”Hymn”.

spock-beware5. Spock’s Beard ”Beware of Darkness” (1996)

Pretentionerna var på väg tillbaka in i rocken… eller åtminstone höll den ett tag närmast utdöda Progressive Rock-genren på att få ett uppsving igen under mitten av 1990-talet. Om detta var jag nästan omedveten när det begav sig, men några år senare insåg jag en del av vad jag missat. Neal Morse med anhang skulle bli en av hörnpelarna, som ett av de ledande amerikanska banden i kategorin. Det här är fläskigt, kraftfullt och med ‘lagom’ episka ambitioner. Facinerande fasförskjutningar, tempoväxlingar och stämsång frodas i ”Thoughts” som osar både av Yes, Gentle Giant och en stark egen drivkraft.

4. Peter Gabriel ”Us” (1992)petergabriel-us

Han är inte musikaliskt överproduktiv numera och strängt taget gjorde han väl bara ett ‘riktigt’ album under hela 90-talet. Alltså detta. Allvarligt talat framstår ”Us” som mer genomgripande och påträngande nu för mig än när jag först stiftade bekantskap med den kring jul 1992 efter hemkomsten från några månader i Sydamerika. I en samling sånger osande av terapeutiska undertoner syns motpolerna kanske tydligast i den aggressionsluftande musikaliska roadmovien ”Digging in the Dirt” och å andra sidan hymnen ”Washing of the Water”; med ett mellanliggande spänningsfält där resten av bekännelserna ryms eller snarare trängs och slåss om uppmärksamheten. Än en gång samarbetar Gabriel med den genuint organiskt sinnade producenten Daniel Lanois och bjuder in gäströster som Sinead O’Connor liksom en varierad skara musiker som Brian Eno, Shankar och den i hans värld ständigt närvarande basfantomen Tony Levin. Förutom det psykologiska draget är Gabriels vid tiden tilltagande intresse för tonspråk från olika hörn av världen, inte minst mellanöstern och Afrika, alltmer påtagligt. Och verkar det för apart återstår alltid dansgolvsdängan ”Steam” för att lätta på trycket.

stevetaylor-squint3. Steve Taylor ”Squint” (1993)

Slutligen släppt efter flera års uppehåll och följd av ett evigt (?) sådant på skivmakarfronten… Om det här var det sista Taylor gjorde i fullformat som soloartist var det vad man brukar kalla en värdig sorti, även om jag knappast hoppades att det skulle sluta redan då. Senare visade han sig som väpnare åt Newsboys, producent och ett tag till och med skivbolagsdirektör. Numera är det främst som filmregissör Taylor sätter avtryck (senast med ”Blue Like Jazz”) men det har under en tid ryktats om opublicerade inspelningar på väg ut. Kanske… Ironin som vapen parat med ett grundläggande gravallvar var en kombination som troligen förvirrade och rentav skrämde bort många potentiella lyssnare under större delen av hans musikkarriär. På ”Squint” excellerar han i krockande temperament och dubbeltydigheter som flödar över bägarens rand. Minirockoperan ”Cash Cow” med sina metaforer kring Mose i öknen, ”Easy Listening” om svårigheten i att våga offra något för det man säger sig tro på och så inte minst ”Jesus Is for Losers” som inte är en hånfull satir utan snarare den mest bokstavliga bekännelse om bibehållen tro genom livets brottningskamp som Taylor satt på pränt. Annars är kopplingarna och blinkningarna till amerikansk populärkultur så intrikata att det för en utsocknes kan vara en mindre djungel att tränga in i. Men det har alltid varit värt att lyssna, lyssna om och följa med in i labyrinten.

2. Dream Theater ”Images and Words” (1992)dreamtheater-images

Den hårdaste kärnan av beundrare betraktar kanske inte detta som de newyorkska metallprogekvilibristernas ljusaste stund på jorden så här långt. Men det är en tidig provkarta på deras kvaliteter och för mindre metallorienterade lyssnare kanske den bästa introduktionen till bandets eget universum. Och allt är relativt; där det lyfter som högst är i de mer komplicerat strukturerade, episka styckena ”Take the Time”, ”Metropolis – Part 1” och ”Learning to Live”. Kontrasten mellan bandet i attack mode och de softare, ibland rent bitterljuva ‘lugna blå stunderna’ är bra tillfällen att studera sångaren James LaBries bredd, från primalskrien till de halvviskande meditativa passagerna i ”Surrounded”. Man kan också roa sig med att jämföra dåvarande keyboardisten Kevin Moores fingerfärdighet men relativa återhållsamhet med efterföljaren Jordan Rudess som utvecklat en mer utagerande profil i egen rätt. ”Images and Words” är en mäktig och mättad skapelse. Ofta rent magnifik, vilket jag själv blev varse på allvar drygt tio år senare under förberedelserna för en period av utlandsarbete.

1. Charlie Peacock ”Love Life” (1991)

Jag skaffade den i Chicago  i slutet av 1991, då jag praktiserade på en radiostation under mina studier som journalist på folkhögskola i Jönköping. Peacock stod verkligen för något fräschare, mer vidsynt och spännande både musikaliskt och lyriskt än majoriteten av sina kolleger i den genre där han verkade och var ett känt namn; CCM eller Contemporary Christian Music. Och fortfarande, cirka 20 år senare, framstår det här för mig som en milstolpe. En osedvanlig ‘range’ och dynamik manifesteras i både ord och ton. Dramatiskt stegrande gospel i ”Forgiveness”, Beatle-sk balladkonst med stråkar och stilfull livsbejakelse i ”There Was Love”. Latinosvänget med ekvilibristiska blåssektioner i ”I Would Go Crazy”. Och så den intensiva hyllningen till äktenskaplig intimitet i ”Kiss Me Like a Woman”. Relationer på flera plan är ett genomgående tema. Uppåt, sidledes, mellan vänner och inom familjen och så den inre renhållningsprocessen. Självrannsakan kablas ut explicit; mellan, under och över raderna hela vägen.

charliepeacock-lovelifePeacock släppte en handfull egna album under den berörda perioden och av dem är det här han som bäst åstadkommer musikens motsvarighet till totalfotboll. Artisteri och kreativ explosivitet i snart sagt varje sekund. Ingen skiva är någonsin fullkomlig; något är alltid överarrangerat eller för utdraget eller klichébefläckat i något avseende någonstans. Men här är allt sådant väldigt marginellt. Och för att hamra in det ännu en gång, här finns alltså originalet till ”In the Light”, senare plankad av DC Talk och tror jag, en del andra kolleger. Peacock är överhuvudtaget ett sant original. I varje fall var han det under den här eran.

Tidigare kapitel i artikelserien Nittiotalsnästet:

Decenniets bästa album Nr 11-20

Decenniets bästa album Nr 21-30

Fler album värda ett hedersomnämnande

Hedersomnämnanden utanför hetluften