Jaha. Suck. Så var vi där igen. Snöplans! Än en gång har Sverige gjort en mer än skaplig insats mot Italien i ett stort och viktigt sammanhang. Och som några gånger förr slutar det med snöd vinning efter små marginaler för den sydeuropeiska stöveln. Väl disciplinerat försvar på båda sidor under större delen av matchen, men alldeles i slutet sprack något i sömmarna på den svenska sidan och motståndarnas brasilianska import Eder (vars namne var en skarpskytt för Brasilien för 30-talet år sedan) hann emellan. Dammit. Varpå laget i ledning omedelbart börjar maska. Som särskilt italienare brukar vara skickliga på.

Jo, jag har alltid blandade känslor för just det laget. Lätta att beundra och bli irriterad på i samma andetag. Ibland, som i EM-premiären häromdagen mot Belgien, helt enkelt bara beundransvärda. Vilken sammanhållning. Vilken precision när det behövdes. När nu Sverige lyckades klämma fram så mycket mer ur sina resurser än mot Irland, var det värt ett bättre öde. Men det har hänt förr. Knapp förlust mot samma motstånd. Minns EM 2000, när ett utskällt blågult lag samlade ihop sig i sista gruppspelsmatchen mot italienarna, vann hörnorna med 18-2 eller något i den stilen (allt utifrån mina minnesbilder, som kan vara opålitliga) men ändå förlorade. Fyra år senare beskylldes vi och danskarna för uppgjord match när italienarna hade svårt att smälta sitt uttåg ut den turneringen. Men det jämnar väl ut sig i längden…

…vilket inte hindrar att det här var väldigt synd. En poäng hade kanske inte gjort så stor numerär skillnad mot noll, men moraliskt, inspirationsmässigt, gör det skillnad. Ska det bli som i EM 2008, när Sverige efter en seger mot Grekland och uddamålsförlust mot favoriterna Spanien – just det, efter avgörande i slutminuterna – tappade all tyngd mot pigga rödklädda ryssar och skyfflades ut med huvudet före? Och nu står Belgien på andra sidan. De som är piskade att visa vad de verkligen är värda, först mot irländarna och sedan mot Hamréns hunsade lilla skara. Gud vet var det ska sluta. Oddsen talar emot oss. Känslan talar emot. Logiken ska vi kanske inte ens tala om. Men hoppet är ju det sista som överger även det mest nederlagstippade gäng. Eller hur?

Så. Sverige hade visst övertag i bollinnehav, särskilt i första halvlek. Fortfarande få riktiga avslut, vilket experterna regelbundet påminner oss om. Hur exakt definieras avslut på mål, förresten? Hur hårda måste skotten eller nickarna vara för att räknas? Ursäkta, det är inte det viktigaste just nu. Det är depp som gäller. Kanske är det inte mer än rimligt, att de vanligtvis mer rutinerade och slugare lagen tar hem sådana här jämna matcher. Och det speglar ju vad som hänt i flera matcher här redan. De förhandstippade nationerna klipper till när det som bäst behövs och tar sina tre poäng med vissa problem. Frankrike mot Rumänien och Albanien, England mot Wales, Spanien mot Tjeckien…

Halmstrån pratas det om i SVT-sändningen just nu. Tjaa… Fyra av sex treor i gruppspelet går vidare till åttondelsfinal. I VM 1986 räckte det för Bulgarien och Uruguay med två poäng vardera i sina grupper för att klara det. Men på den tiden gav seger bara två poäng, vilket alltså är likvärdigt med två oavgjorda resultat. Seger mot Belgien lär krävas för svensk del. Inte så troligt, men ett litet mirakel, anyone?

I kväll det annars OK att åtminstone tillfälligt bojkotta allt italienskt. Ställ in den planerade pizzan – som i och för sig brukar ha mindre italiensk prägel på svensk mark. Gör som ni vill med det. Racka ner på deras omhuldade filmregissörer – Fellini? fuskverkare! – och inte minst filmande fotbollsspelare. Påminn alla eventuella italienska bekanta om de mest pinsamma popstjärnor som kommit därifrån och farbror Berlusconi är ju en alltid en tacksam teaterapa att bespotta. Det kanske var en god match, men ingen god avslutning. Vi skulle ha haft straff i slutsekunderna, visst? Och busen Buffon skulle ha visats av plan för spelfördröjning. Och…

Huj. Det kunde ha gått…illare. Och bättre. Med lite tur. Ska Sverige ta sig vidare till andra ronden i detta illustra EM kommer det att krävas en del flax. Flyt. Röta. Mycket vilja och några oförtjänta strutar. Irland var laget vi skulle slå för att kunna gå vidare, sades det, men efter första halvlek lyste gröningarna från väst av betydligt mer energi och ren urkraft. Med ett ribbskott och ett par andra skrämskott som extra garnering. Sverige hade kanske aningen mer boll statistiskt räknat, men…

…när andra halvlek chocköppnade med irländskt mönsteranfall och mäktigt avslut i nät, fanns det anledning att frukta det värsta och släcka ner alla förhoppningar om avancemang. Då vaknade Sverige till liv och tycktes skapa mer på tio minuter än under hela första halvlek. Kvitteringen dröjde, men när utdelningen till sist kom var det med hjälp av en irländsk försvarare. Anfallet som ledde fram till det var dock så snyggt och den blågula allmänna tändningen efter paus så märkbar att, nej, vi ska väl inte be om ursäkt för den här poängen. Spelet kom att bölja fram och tillbaka. Mer kamp och kramp än skönspel, men – en poäng är mer än noll.

Det där med att vinna premiärmatcher i stora mästerskap är ingen svensk specialitet, med krossen av Bulgarien 2004 som lysande undantag. Då bodde jag i Ecuador och minns att jag såg matchen på en flimrande TV-skärm i ett mindre samhälle i norra delen av landets östra region ut mot Amazonas och hade svårt att urskilja allt som hände i detalj. Men den svenska femnollan var ändå en upplevelse. Något sådant resultat för vår del i detta Europamästerskap lär knappast inträffa. Förhoppningsvis inte motsatsen heller…

Jämna matcher har det ju varit överlag, av dem jag sett och att döma av resultaten hittills. Få självklara favoriter eller slagpåsar har utkristalliserat sig. Och de som brukar stå som slutsegrare är sällan de som imponerar mest i början av turneringen. För blågul del kunde den här oavgjorda premiären se ut som en besvikelse, men det är knappast katastrofalt. Chansen finns fortfarande, oavsett om vi har ett lag med verklig kapacitet att plocka några prestigefulla skalper i sammanhanget eller inte.

En rökare i krysset! I slutminuterna! Precis som det ska vara, eller hur? Överlyckliga fransoser en masse, men märkbart mer dämpade rumäner som resultat. Premiären var tät och spännande och påminde i flera stycken om starten på fotbolls-VM i Brasilien för två år sedan. Även då tyngdes hemmalaget i premiären av favorittrycket och lyckades med knapp nöd besegra en östeuropeisk motståndare som, det ska sägas, var fullt kapabel att försvara sig och skapa problem även mot de största lagen.

Kommer ni ihåg åttiotalet? Och även en bit framåt; VM -94 inte minst. Då var rumänerna regerande mästare på att försvara sig till framgång, med blixtsnabba kontringar som bonus. Från tidigt 1980-tal kanske en del av oss minns en hemsk EM-kvalmatch där Sverige förlorade hemma mot Rumänien med 0-1 och där gästerna i princip hade ett anfall på hela matchen, men Sverige på den tiden var inte ett lag som tog sig till slutspel. Något nästan förhäxat stod alltid i vägen när det väl skulle till. Det Rumänien vi såg igår var något annat. De gick ut hårt och kunde spräckt nollan redan efter tre minuter, men så blev det inte. Och många andades säkert ut efteråt. Det brukar vara så att inte bara hemmapubliken utan fotbollsvärlden i stort gärna vill se några av de stora favoriterna åtminstone ta sig vidare från gruppspelet för att behålla attraktionskraften i mästerskapet. Å andra sidan – en och annan rejäl knall friskar alltid upp…

Och den här turneringen som just inletts, har alla möjlighet att bjuda på överraskningar från farliga outsiders som sällan eller aldrig tagit sig till stora mästerskap förut. Albanien, Nordirland, Wales och Slovakien. Och så inte minst Island. Ja, där har ni dem. Spolingarna som kan störa storlagen och förstöra festen som ilskna sommargetingar på garden party.

Var Sverige nu egentligen ligger i styrkeförhållande gentemot resten – det är frågan. Vi anses i alla fall allmänt sett inte ha det bästa laget att ställa på plan. Det är bara att acceptera. Så som rankingen ser ut i Europa just nu så är det snarast en fördel. Laget har inget större tryck på sig. Skulle det ha något alls om det inte vore för Zlatan Ibrahimovic? Det i alla fall en spelare som många gärna velat se i det här mästerskapet – förmodligen hans sista. Och efter allt som hänt under den här högst ostadiga resan genom EM-kvalet så önskar jag både honom och avgående förbundskapten herr Hamrén, som vi ofta suckat över och dömt ut, ett värdigt avsked. En framgång för oss i det här sammanhanget är till att börja med att gå vidare från gruppspelet. Sedan är allt möjligt…

Vem vinner alltihop då? Ja, eftersom alla förväntas ha något slags tips om det, alla som bryr sig om EM alltså, så måste jag väl försöka leverera ett förslag. Även om vissa uppstickare alltid finns, är det ju sällan eller stort sett aldrig som ett av de mest otippade lagen verkligen vinner. Historien väger för tungt helt enkelt. Här finns lag som har erfarenhet av att vinna sedan förut. Hemmalaget Frankrike givetvis, Tyskland ännu mer givetvis. Spanien. Italien, som nu inte anses ha något av sina bästa lag men alltid är oförutsägbara. De kan snubbla sig till en final eller snubbla sig ut redan i gruppspelet under högljudda missnöjesyttringar och dramatiska gester. England är alltid med i diskussionerna, men något alltid brukar alltid hända på vägen för dem också. Bälgen då? De som har det där laget som vi flera år eller åtminstone några år tippat svara det med stora bokstäver det. En ”gyllene generation”, ni vet. Men jag sätter ändå inte dem som förstahandsfavoriter. Kanske helt enkelt för att de aldrig har vunnit någonting. Till final kan det mycket väl nå, eller semifinal, men högst upp på tronen? Spaniens formkurva har ju varit oberäknelig de senaste åren och jag tror inte att de har det som krävs för att gräva guld den här gången. Tror, säger jag. Tyskland? Jo, men visst är det roligare om någon annan tar över titeln som världsdelens vinnare för ett tag?

Blir det kanske trots allt de stolta fransoserna, som man aldrig kan räkna ut men heller aldrig lita fullt ut på? Hur mycket kommer de att bråka inbördes? Hur hållbar är deras känsla av samhörighet? Har de målgörarna? Men OK, jag väljer dem. Om jag ska slänga in ett tips här idag, med eller mot bättre vetande i ryggen.

För en stund sedan besegrade Schweiz Albanien efter ett tidigt mål och under en stor del av matchen i numerärt överläge efter en albansk utvisning. Men albanerna saknade definitivt inte chanser att utjämna i en match där vi – tydligen för första gången i EM-historien – såg två bröder spela för varsitt lag mot varandra. Jag har för mig att en liknande situation uppstod mellan Tyskland och Ghana i förra VM, men någon får korrigera mig om jag har fel.

För en stund sedan var blåklädda Slovakien ruskigt nära att trycka in 1-0 efter några minuter mot Wales, men en strålande soloprestation förnekades fullständig succé av en offervillig rödskrudad försvarare. I stället slog fixstjärnan Gareth Bale till med en förrädisk frispark och gav sitt dark horse-gäng vad man brukar kalla en smakstart.

Fortsättning följer…