Det började våren år 2000 med några filmentusiaster som hade fått för sig att skriva egna recensioner och publicera dem i egen regi på den alltmer använda världsomspännande webben. Nätet. Som nu innefattar allt som finns, rör sig och är till – i stort sett. Finns det inte där, så finns det inte. Eller? Nu, 14 år senare firar vi i alla fall något slags jubileum i och med att 2000 filmer (alternativt TV-serier, vilket vi började inkludera några år senare)) recenserats. Nummer 1998 blev thrillern ”Prisoners” med Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal i ledande roller, nummer 1999 actionfilmen ”White House Down” med Jamie Foxx och Channing Tatum innan äran att vara nummer 2000 jämnt tillföll fjärde och sista säsongen av HBO-serien ”Eastbound & Down” med Danny McBride på drift i Mexiko. Är det pension som väntar för russin nu? Nej, senast har Ridley Scotts senaste verk ”The Counselor” genomgått en kritisk granskning och själv filar jag för närvarande på ett par texter om bland andra ”Hunger Games: Catching Fire” där Jennifer Lawrence kämpar för livet, liksom den fascinerande första säsongen av ”The Americans”, med hemliga sovjetiska agenter i USA under tidigt 1980-tal som fokus. Fortsättning följer alltså. Och med den här produktionstakten bör vi väl ha kommit upp i 3000 recenserade verk cirka år 2021. Den som lever får se…
TV
Det blir en dam i år – finstilta förutsägelser om finalfältet i kväll
Sanna. Eller Helena. Eller Ace. Eller… Jag har mina egna subjektiva synpunkter på finalfältet som avrundar årets melodifestivalföljetong. Och en viss rutinerad realism att kontra med. Det blir troligen i alla fall damerna som dominerar. Det mesta talar för det. Men inte allt…
Slips eller inte slips – det är frågan. Senare i eftermiddag ska jag och min fru på något så osannolikt som en disputationsmiddag. Anledningen är en avhandling av en bekant, om ett ämne jag inte på något vis behärskar. Men det kanske inte är ett krav i sammanhanget. Det kan bli kul ändå. Sannolikt är också att vi kanske inte hinner se aftonens melodifestivalfinal i direktsändning, åtminstone inte från början. Men med dagens tekniker, så… Ja, ni vet. Här är i alla fall mina aktuella synpunkter på bidragen som nått så här långt, inklusive betygsättning på den klassiska skalan 0-5:
Anton Ewald ”Natural”
Nej, jag är inte målgruppen. Och hela konceptet med prioritet på väl koordinerad koreografi före allt annat (inte minst den ädla sägenomsusade sångkonsten) har fått alltför stort utrymme i de här sammanhangen på senare år. Detta sagt, gospeltouchen på slutet ger ett lite oväntat lyft – men inte tillräckligt. För lite, för sent. Betyg: **
Ellen Benediktson ”Songbird”
Hon kom, sjöng, var något av en uppenbarelse från ingenstans i första kvartsfinalen. Här har vi en artist som definitivt borde ha framtiden för sig. Melodiskt och musikaliskt överhuvudtaget osar det oskuldsfullt, trubaduristiskt 1960-tal som egentligen inte bryter någon ny mark. Men det är ganska trevligt, helt enkelt. Betyg: ***
Alcazar ”Blame it on the Disco”
Efter entré i en diaboliskt enorm discokula följer i princip en varsamt justerad version av ”Stay the Night” som de ställde upp med någon gång mellan 9/11 och det officiella amerikanska trupptillbakadragandet från det forna Babylonien. Jag minns inte exakt och struntar i sådana banala saker som research just nu. Catchy! Kan man i alla fall konstatera. Och imponeras av deras professionalitet och rutin. De vet vad de gör, även om de kanske gjort det några gånger fler än vad som verkligen är fullständigt fräscht. Betyg: ***
Oscar Zia ”Yes We Can”
Sponsrad av amerikanska demokratiska partiets Sverige-avdelning? Spekulationerna fortsätter. I alla fall i den här spalten. Annars slåss knappt byxmyndige Oscar med några år äldre Anton om gunsten hos det förmodligen inflytelserika xx-kromosom-sub-16-år-segmentet som aldrig bör underskattas. Frågan är vem som stjäl flest röster från vem. Betyg: **
Linus Svenning ”Bröder”
Ja, hur är det egentligen? Det mest äkta och personliga inslaget på år och dag, eller en saftig spekulation signerad superschlagermaestron Fredrik Kempe? Linus når i alla fall fram i bruset och låten byggs successivt och effektivt upp mot ett rätt kraftfullt klimax. Farlig outsider, fortfarande. Betyg: ***
Helena Paparizou ”Survivor”
På tal om proffs. Och rutin. Och en 1990-talsprofil som för vissa av oss är tilltalande och väcker nostalgiska vibrationer utan att vara daterad. För mig får vi gärna skicka Helena över sundet till København i maj, med reservationen att jag länge hade svårt att minnas exakt hur refrängen egentligen låter. Titeln och hela paketet med sina uppenbara Destiny’s Child-blinkningar satte vissa hinder i vägen. Men stilfullt är det. Alltihop. Nu lär det nog ändå bli någon annan som får åka. Betyg: ****
YOHIO ”To the End”
Ung, men ändå nästan vuxen sin kostym som lånat en hel del från arenarockgiganter från 1980-talet och framåt. Harmonierna är snyggt sammansatta och fastnar kanske inte omedelbart, men äter sig in i medvetandet efter ett par exponeringar. Någon extra dimension saknas för den fullständiga nirvanan, men det är som helhet en stark trea. Betyg: ***
Sanna Nielsen ”Undo”
Jag har alltid haft svårt att helt frigöra mig från bilden av Sanna som en hjälpligt popifierad dansbandsdonna med aspirationer på en mer substantiell karriärbana. Då hade hon ändå den behagliga balladen ”Empty Room” med i tävlingen häromåret. Men mer mogen, publikdompterande och vinnarskallig än så här har hon knappast varit förut. Inte heller utrustad med en så massivt genomarbetad och genomträngande låt. Allvarligt talat, här är den mest värdiga vinnarkandidaten 2014. Betyg: ****
Panetoz ”Efter solsken”
Vi hade i alla fall tur med vädret. Solen skiner. Säger de från scenen. Och det är en rejäl positive thinking-chock som levereras, vilket jag i sig inte invänder mot. Men i årets konkurrens stannar den dansanta kvintetten vid en putslustig parentes. Betyg: **
Ace Wilder ”Busy Doin’ Nothin’”
Är det ett skämt, eller? Det var min första spontana reaktion på bidraget, som nu ryktas ha mer momentum än alla andra, med jordskredsseger i streaming-sammanhang och så vidare. Hon är strax över 30, men spelar rollen som arbetsskygg tonåring eller generöst bedömt ung vuxen med en slående entusiasm och fingertoppskänsla. Sagt av en 40-plus-medborgare, men visst känner vi alla igen typen? Som tydligen är så tidstypisk att ‘skämtet’ seglat upp som en av favoriterna. Sakta men obevekligt har också den monotona men maniskt envetna refrängen trängt in i mitt medvetande och jag utesluter inte heller en knall. Om det nu längre skulle räknas som en sådan. Om hon vann. Betyg: ***
That’s all for now, folks. Vem hamnar överst i rubrikerna imorgon – eller rättare sagt redan minuterna efter sändningens slut? Själv sträcker jag mig inte längre än att det blir varannan damernas, det vill säga en kvinnlig artist högst upp i år efter den nästan totala manliga dominansen i fjolårets final. Med reservation för möjliga framstötar från Yohio på vänsterflanken.
Rutinerad scen-sibilitet och rå sentimentalitet – vinnande koncept vid Vänern igår
Den har fått mycket skäll. Och så en så kallad skandal som grädde på moset. Vad? Skulle någon komma på idén att fuska under röstningsförfarandet per telefon? I Sverige? Ja, det finns tydligen de som är förvånade över detta faktum. Till exempel personer i högsta ledningen för den stolta svenska melodifestivalföljetongen. Det borde de inte vara.
Igår intogs min nuvarande hemstad vid Vänern av cirkussällskapet och halva stan hade biljetter antingen till repetitionerna eller själva direktsändningen. Drygt. Inte vi. Som var på en födelsedagsfest i stället och såg utslagningsfesten känd som ”Andra slakten” i efterhand på SVT Play. Helena Paparizou ska naturligtvis vara med i finalen – och så blev det. Linus Svennings sorgesaga balanserar på gränsen till exploaterande känsloporr, men har ändå en uppenbar rå emotionell kraft som i den direkta utslagningsrundan regerade över Martin Stenmarcks rutin (i ett nummer som lämnar mig ganska likgiltig). Personligen hade jag gärna sett ”När lammen tystnar”-flirten med Outtrigger i finalen också. Men konfronterade med Paparizous pampiga neosoul och starka scenpersona fick de helt enkelt ge sig, utan att se ut som förlorare.
Vad gäller de övriga fyra… Så hade medelvägstungrockarna Ammotrack problem med tonträffen, Ellinor Holmer saknar fortfarande medvetenhet om magstödets betydelse och skulle kunna anlita en sångpedagog för att utnyttja sin potential bättre, JEM har sin charm men spretar och får stå på tillväxt och State Of Drama framstår fortfarande som turister i tillvaron, eller åtminstone i den genre de försöker bemästra. Vilken den nu egentligen är.
Vad i övrigt är, är Tiffany från Staffanstorp. Äntligen! utropade många. En av Anders Janssons paradfigurer hade gärna fått göra entré tidigare – jag skriver under på det. Annars är jag en (av få?) som uppskattar flera av de torra kommentarer han och kollegan Nour El-Refai inflikar i sina introduktioner och övergångar. Inte minst hur Ammotracks ”Raise Your Hands” ledde till associationer om dagens skolmiljö med kepsar i klassrummet och ständigt påslagna mobiltelefoner. Det sistnämnda är för övrigt ett betydligt större pedagogiskt problem än det förstnämnda, tillägger jag som på senare år rört mig en del i sådana sammanhang.
Final väntar. Och – efter all kritik mot evenemanget som sådant och mot kvaliteten på bidragen, urval, diskussioner kring röstningsdemografi et al, etc, med mera – det här finalfältet ser märkbart roligare ut än fjolårets. På fullt allvar.
SVT:s egna sammanfattningar av kamp, kris och kaos under slaget vid Vänern
Dansgolvsdängor dominerade i sista jämntjock schlagerkvart
Ungdomlig entusiasm i all ära – ibland är rutinen ett vapen också. I lördags fick vi se prov på båda, när två i grunden inte helt väsensskilda nummer slog sig fram till final från Örnsköldsvik. Största skillnaden mellan dem är väl just att det handlar om relativt nytända stjärnskott (läs: Anton Ewald) mot ärrade primadonnor (alltså Alcazar). Båda har uppenbarligen sin trogna publik som bär fram dem i sådana här sammanhang. Och det här startfältet var heller inte det mest lyskraftiga i en redan halvbeige samling bidrag från den svenska melodifestivalföljetongen anno 2014 e. Kr.
Sent ska skriftställaren vakna, men… Här äro strödda synpunkter från vårt sällskap under kvällen, det vill säga mig, min fru Emilia samt våra vänner Roger och Fabiola:
Alcazar ”Blame It on the Disco”
Fabiola: Inget vidare.
Roger: Den är ju trallvänlig.
Emilia: Det låter som de där irländska tvillingarna häromåret.
Johan: Inte mycket nytt. Varumärket är intakt, hook finns, liksom rutin och moves. I princip en återuppvärmd version av deras tidigare hit ”Stay the Night”.
I.D.A. ”Fight Me If You Dare”
Emilia: Den har bra energi.
Johan: Någon sorts medelvägsrock med mer attityd än profil. Driv, tuggande gitarrer, OK refräng, men…
Janet Leon ”Hollow”
Johan: Mer melankolisk och dramatisk historia med darr på stämbanden. Saknas: något distinkt eget och fästande när den marscherar på med gråten i halsen.
Emilia: Den var lite jämntjock, det hände inte mycket.
Fabiola: Jag tyckte om rösten.
Ammotrack ”Raise Your Hands”
Johan: Tungrock med alla attribut och knappt några nyfunna melodislingor. Monotoni kontra aningen markerad refräng. Det låter inte illa, men standardiserat för genren.
Roger: De är inte så dåliga ändå.
Emilia: Jag tyckte om den, den hade bra rytm och energi.
Fabiola: Jag tyckte om den – men inte trummisen utan tröja…
Josef Johansson ”Hela natten”
Johan: Peo Thyrén insyltad! I en ballad med elektronisk profil. Inte helt oävet, men ”jag vill hålla dig hela natten”-omkvädet låter bekant och lite slitet. Uppumpad avslutning.
Roger: Jag gillar den, men tror inte att den går vidare.
Linda Bengtzing ”Ta mig”
Johan: Tydligen skriven av några kannibaler från ”Doomsday” eller Vin Diesels fiender i ”Riddick”-filmerna (att döma av deras uppenbarelser i bild). Electropop från sent 1980-tal. Bengtzing själv har svårt att nå fram i ljudväggen och har ett nästan hopplöst korus att jobba med. Kostymen klär henne inte fullkomligt…
Fabiola: Jag gillade henne och energin, sången men tempot kändes mycket stressat.
Roger: Jag tror den går vidare.
Ellinor Holmer ”En himmelsk sång”
Johan: Drastiskt hopp till akustisk närgången ballad med stråkar och prövad passion. Ensam på scen. Svårt att tro att det räcker till. Känns sympatiskt men vekt i konturerna.
Anton Ewald ”Natural”
Roger: Den absolut fulaste teckningen genom hela festivalen… (apropå de små illustrationer av artisterna som ingår i introduktionerna). Jag lovar att han går till final. Det sitter 100 000 17-åriga tjejer och trycker!
Johan: Min favoritslagpåse förra året. Samma koncept visuellt och audiellt i år. Han gnäller fortfarande och ber om uppmärksamhet. Gospeltouchen i slutet ger faktiskt ett litet lyft, men…
Emilia: De unga tjejerna kommer att rösta på honom…
Helhetsintryck: För mig (Johan) framstod det här som det jämntjockaste fältet hittills. Bästa bidraget var ”Om dom hade ringt” med Vargmust (det vill säga programledarparet Anders & Nour). Lagom elakt om ideal och överlevnad…Pausunderhållaren Tomas Ledin är ingen av mina stora idoler, men man kan inte förneka hans enorma scenvana och förmåga att inta en arena, även nu när han är inne i en aningen experimentell folktonsfas.
Just det: till finalen gick Anton Ewald och Alcazar, medan Ammotrack och, lite överraskande Ellinor Holmer får en andra chans. Här vid Vänern. Helgen som kommer…
Melodifestival 2014 kapitel 3: Medelåldringarna massakrerade av menlösa barn
Vad var det nu han upprepade ett par gånger under filmsviten ”Dödligt vapen”, konstapel Murtaugh (Danny Glover); ”I’m getting too old for this shit”. Efterhand började väl kollegan Riggs (Mel Gibson) hänga på. De hade svårt att hänga med, men det blev en del av deras signum. I schlagersammanhang rör det också på sig underifrån. Musikaliskt konservativ – jag? Nej, nej… Men att medelåldern på dem som röstade fram resultaten i gårdagens deltävling från Göteborg ligger någonstans mellan 12 och 19, 5 är väl ganska uppenbart, eller hur?
Vårt hushåll har i alla fall förevigat våra spontana synpunkter ännu en gång och inkluderat lika spontana betyg på en skala mellan noll och tio. Hur fåfängt företaget än är…
Outtrigger ”Echo”
Johan: I buren kan ingen höra lammen skrika… Apropå den Hannibal Lecterska inramningen. Tungt och tight. Terror jämfört med tävlingsnormen. En hel del rätt men aningen för ordinär komposition. (Poäng 7/10.)
Emilia: Aaaaahh… Den har mycket energi och är originell. Men det är inte en stil som jag gillar speciellt. (6/10.)
Eko ”Red”
Johan: Lite förvirrande med Eko mot Echo. Slår ett slag för Norrland. Och syntar à la 1982! Lätt operatiska inslag. En del personlighet går att urskilja. Saknar dock distinkta drag som gör en verklig vinnare. (6)
Emilia: Den var lite tråkig. Den hade en futuristisk stil, men berörde mig inte. (6)
Oscar Zia ”Yes We Can”
Johan: Så har farbror Kempe varit framme igen… Lotsar fram en ny stjärna som jag själv aldrig hört förut. Skräddarsytt för Saade-skvadronerna i folkdjupen. Själv är jag avvaktande. (3)
Emilia: Den har samma stil som Backstreet Boys och fastnar. Kanske kommer unga tjejer att gilla den. Ser ut som om killen dansar med sina kloner… (7)
Shirley Clamp ”Burning Alive”
Johan: Några schlagerveteraner inblandade. Shirley är sorgsnare än vanligt i dagens mogna ballad…som efterhand övergår i promenadtempodisco och förlorar en del profil. Fortfarande rätt snyggt. (6)
Emilia: Jag gillar låten och hennes raspiga röst. (8)
State Of Drama ”All We Are”
Johan: Fjolårets överraskning. Lagomrockarna från byn utanför Borås har alltjämt grava ID-problem, även om de vill fylla hela hallen med sin ‘positiva energi’ och självkänsleboost. Bastant men beige. (4)
Emilia: Den fastnar och kanske kommer tjejerna att gilla den och rösta på den. (7)
Cajsa-Stina Åkerström ”En enkel sång”
Johan: She’s back! Men var hon någonsin där? Medger att jag aldrig riktigt sett storheten i hennes halvbeslöjade stämma och lagom intellektuella framtoning. Här är hon en fattigmans-Emmylou Harris med countrydoftande ballad som inte är osympatisk, men heller aldrig skjuter i höjden. (5)
Emilia: Det är den första sången där jag ser en möjlig vinnare. Jag gillar hennes stil och musik med akustisk gitarr. (8)
Ace Wilder ”Busy Doin’ Nothin’”
Johan: Alltså, är det i princip samma gäng som skrivit tre av kvällens bidrag? Och hur mycket slump är det? Troligen inte alls. De ska slå ut sig själva. Här är det en publikdompterande tjej med talang men som siktar på 300 olika uttryck samtidigt. (5)
Emilia: En blandning av så många stilar att man inte kan definiera en egen. Mellan 90-talet och Avril Lavigne och sedan dans, aggressivitet, sötma… (5)
dr. Alban och Jessica Folcker ”Around the World”
Johan: Together at last. Eller omöjlig kombination? Electroreggae med rap (givetvis) och wailing om vartannat. Ganska catchy. (6)
Emilia: Jag tycker om kombinationen av stilar, reggae med lite rock och hon har en bra kraftfull röst. Det fastnar och har energi. Även om de är olika, fungerar de bra ihop. (8)
För övrigt är vi överens om att Folcker faktiskt är slående lik en av våra gemensamma vänner. Och att fältet var svårförutsägbart. Jag skulle säga jämnare än något av de tidigare i år och överlag starkare. Pausinslagen med Björn Gustafsson och en OS-parodi i princip byggd på en kombination av Queen och gula trikåer var väl…ganska roliga. Utan att vara sensationella. En höjdpunkt var däremot katastroffilmen där Göteborg demolerades i jakten på kuvertet med resultaten, om jag förstod rätt. Hur mycket av budgeten brändes där?
Efter insikten om att ungdomarna Oscar Zia och Ace Wilder skickas direkt till finalen, medan Outtrigger och State Of Drama får ta vändan förbi vår lilla hemort vid Vänern om några veckor för att eventuellt komma längre än så, är det väl bara att hämta sig från det – i stora drag – konstnärliga förfallet i folksmaken och ladda om för mer av samma vara nästa vecka. Det kan väl ändå inte sluta med en ännu vekare final än förra året? Vad?
Manipulativa maktspel röd tråd i fjolårets bästa TV-serier
TV. Det finns mer skräp än någonsin. Och samtidigt, en ännu inte sinande guldåder av dramatiska produktioner på en nivå och inte minst med en komplexitet som var väldigt sällsynt för bara ett tiotal år sedan. Dessutom finns fler möjligheter att ta igen sådant man tidigare missat via nya tjänster som Netflix. En röd tråd i de mest spännande serierna förefaller vara ett fokus på elakt maktspel och mästerligt manipulerande människor. Vad det nu säger om vår tid egentligen. Så till att börja med, det bästa av det i svenskt programutbud aktuellaste under fjolåret, med hänvisningar till de kanaler där jag själv tagit del av serien ifråga (samt länkar till mer fakta på IMDb samt i förekommande fall egna recensioner):
1. Homeland (SVT). Delade meningar finns om den tredje säsongen. Men just det här oförutsägbara draget; vad som skulle hända, var tyngdpunkten skulle hamna, svårigheten att välja sina sympatier… Jag var fängslad. Mer än av något annat i dramaväg, trots tuff konkurrens. Framförallt från…
2. Game of Thrones (SVT, HBO). Efter en aning förvirrande utveckling och möjliga överambitioner under andra säsongen, var den tredje så brutalt bra och farligt fascinerande att den riskerar påverka hela ens världsbild. Om jag nu inte redan hade en ganska realistisk sådan. Några halvanalytiska reflektioner om serien i stort har tidigare publicerats på den här bloggen. Brorsans recension av den tredje säsongen finns på russin.
3. Masters of Sex (HBO). Pionjärer har det inte lätt. Här sysslar de med sexualforskning. I USA. På 1950-talet. Med magnifik Michael Sheen som manisk medicinman i spetsen. En mer utförlig recension finns på russin.
4. Hunted (SVT). Vem kan man lita på? Ingen, antagligen. I den här brittiska spionhärvan tänjdes det ständigt på trovärdighetens gummiband, men elasticiteten imponerande ändå. Här fanns inte många döda punkter och spänningen höll i sig till de sista sekunderna. Om det blir fler än de här åtta avsnitten är såvitt jag vet fortfarande oklart. Några ytterligare kommentarer finns på russin här och här.
5. Boss (SVT). Det börjar kännas väldigt länge sedan den första säsongen visades i SVT, men det måste väl ha varit förra vintern. Och när den andra (och sista?) eventuellt kommer den vägen verkar inte helt klarlagt. Han är sjuk, mycket sjuk. Och skrämmande, mycket skrämmande – borgmästare Kane i Kelsey Grammers skepnad, med makt över liv och död (åtminstone andras dödar) i ett Chicago som får de politiska intrigerna i ”House of Cards” att framstå som nästintill småtrevliga upptåg. Det finns en recension på russin, inte av mig men av min bror.
6. House of Cards (Netflix). Men visst är Kevin Spacey en respektingivande figur som kongressman och kungamakare, charmerande även om hans moraliska skrupler är i stort sett frånvarande. Suggestivt och spännande. Även här är serien russin-recenserad av brorsan, som i det här fallet intar en mer reserverad hållning än jag själv…
7. The Newsroom (HBO). Aaron Sorkins studie i arbetsplatsklimat och aktualitetsbevakning dras visserligen med lite för många inslag av distraherande dysfunktionella romans-på-jobbet-scener, men i stort är det ändå övergenomsnittligt intelligent – och underhållande – TV-dramatik. Min recension av andra säsongen finns på russin.
8. Strike Back (HBO). Ren ”guilty pleasure” tänkte jag först. Efter att ha plöjt igenom tre säsonger under ett par månader i höstas var jag framförallt imponerad av den rent fysiska kraften, farten och de långa intensiva jakt- och flyktsekvenserna. Det här är action med terrortema som helt enkelt är svårt att värja sig mot rent instinktivt. Min recension av tredje säsongen finns här.
9. Orange Is the New Black (Netflix). De är inte värsta värstingarna, som i ”Oz”. Men skildringen av ett fängelse med ett antal udda existenser bland de i det här fallet kvinnliga internerna är spännande utan påfallande många våldsutbrott eller överdoser av explicit bakom murarna-erotik. Allt frid och fröjd? Knappast. Men vad som kommer att hända och vari konflikterna uppstår är ofta svårt att sia om. Kompletterande kommentarer här.
10. Äkta människor (SVT). Svensk scifi – den finns. Och viljan är stark. Idéerna intressanta och agerandet i regel övertygande. Glöden falnar ibland, svårigheterna att hitta ett självklart centrum i berättelsen och verkligen engagera sig blottas ibland. Men. Det är svensk scifi som går att nämna i samma mening som ”Battlestar Galactica” och ”Dollhouse” (med liknande idébyggen) utan att det blir fullständigt genant.
Bubblare: ”Continuum” (HBO). Tidsresor fram och åter är inget nytt och den här kanadensiska varianten med en tidlös, eller rättare sagt tidsbändande kamp mellan en grupp terrorister och en i ‘fel’ era strandad kvinnlig polis tar sin tid att hitta formen och göra karaktärerna riktigt tillgängliga. Men under andra säsongen har allting blivit betydligt mer komplicerat – och raffinerat än man kunde ana från början. Den tredje vändan ska vara på väg… ”Banshee” (HBO) är en riktig rövarhistoria på gott och ont, men definitivt inte trist.
Retroaktiva upptäckter via Netflix, HBO, DVD med mera: För de redan fastnaglade var det i år den definitivt avslutades – och hyllades rent hysteriskt. I vårt hushåll har vi hunnit en bit in i tredje säsongen av ”Breaking Bad”. Låt oss säga att jag förstår hypen. Idris Elba är snart överallt. Som plågad polis i London-baserade ”Luther” är han nästan löjligt lysande. Och serien är sylvass. ”The Tudors” fortsatte dissekera livet i kung Henry VII:s hov med bravur under den fjärde och sista säsongen. ”Boardwalk Empire” är en smula svårtillgänglig och saknar en del omedelbart intagande attraktionskraft men växer till sig under den första säsong jag fortfarande befinner mig i. ”The Walking Dead” började jag följa på en kanal i mellanöstern när den startade, men sedan tappade jag kollen på var den egentligen visades. Den är dock värd att återstifta bekantskap med, exempelvis på Netflix. Där finns även flera omgångar av bikerdramat ”Sons of Anarchy” som jag hittills bara hunnit med ett par avsnitt av. Men de är lovande. Och visst var det under fjolåret som vi tog oss igenom sista vändan av 2000-talets (vid sidan av ”The Wire”) starkaste kriminaldrama ”The Shield”?
Bildmaterial: Lizzy Caplan i ”Masters of Sex” och Jeff Daniels i ”The Newsroom”. Båda från ©hbonordic.com.
Not: Detta är en uppdaterad och aningen reviderad version av en text tidigare publicerad på russin.nu.
Ny stjärna född i Malmö. Eller två?
Avklarad: deltävling 1 i årets schlagersåpa. Och resultatet i Malmö är förhoppningsvis en förvarning om att vi får en förbättring av fjolårets färglösa finalfält, framröstat av – ja, vilka var de egentligen därute i folkhavet? Yohio har nog rent krasst en bättre låt nu än då. Och Ellen Benediktsson (som jag aldrig hört talas om innan) är helt enkelt en ny stigande stjärna. Lite synd om Helena Paparizou ändå? Ja. Här är några nödtorftigt sorterade och redigerade kommentarer från vårt lilla hushåll under kvällen:
1. Yohio ”To the End” (direkt till final)
Johan: Bastant arenarock light, 80-talsdoftande. Förra årets genombrottsman tillbaka igen – hook, line and sinker. Borde fungera.
Emilia: Han har en chans att vinna, är populär bland unga tjejer.
2. Mahan Moin ”Aleo” (utslagen)
Johan: Hmmm… Är rösten personlig eller lite ‘off’? Dansgolvsorienterat nummer är dock genuint generiskt.
Emilia: Hon har energi och verkar originell.
3. Linus Svenning ”Bröder” (till andra chansen)
Johan: Bryskt genrebyte? Tragisk bakgrund till texten, men grabben har veteranen Fredrik Kempe i ryggen. Ballad med stora gester. Hjärtan blöder, stråkar glöder. Pampigt klimax. För mycket av allt eller precis vad folket vill ha?
Emilia: Sången var lite förutsägbar. Men den kan nå fram på grund av temat.
4. Elisa Lindström ”Casanova” (utslagen)
Johan: Dansbandsdundret från Töreboda. ”Casanova – en gudagåva”; ordagrant! Konceptet känns en aning daterat… Kvällens kortaste kjol hittills och visst finns ett häftplåster till refräng – om än alldeles för enkel sådan.
Emilia: Om man sjunger på sitt eget språk har man mindre chans att vinna i Europa. Den påminner om ”Material Girl” med Madonna, konceptet med en femme fatale. Hon har energi, men sjunger på svenska.
5. Alvaro Estrella ”Bedroom” (utslagen)
Johan: Dansgolv igen, modell nyare. Mycket falsettsång. Snyggt skval. Vad mer? Inte mycket.
Emilia: Influerad av Michael Jackson och en låt i stil med ”Get Lucky” (Daft Punk). Och lite Bruno Mars. Den fastnar.
6. Ellen Benediktsson ”Songbird” (direkt till final)
Johan: In i gitarrakustikens värld med beslöjade röster och intagande melankoli. Doftar 1960-talets chanteuser som… Joan Baez? En ung Marianne Faithfull? Med flera. Sticker ut. Kanske chanslös, men tilltalande.
Emilia: Jag tycker om den. Min favorit. Hon har en egen stil.
7. Sylvester Schlegel ”Bygdens son” (utslagen)
Johan: Tidigare The Ark-medlem går solo. Rösten är personlig, men på bristningsgränsen.
Emilia: Den är originell. Jag gillar pianofiguren, men sången är på svenska. Vad synd. Jag har inget emot språk, men om man vill vinna…
8. Helena Paparizou ”Survivor” (till andra chansen)
Emilia: Den har lite av samma upplägg som ”Euphoria”. Inte min favorit, men acceptabel.
Johan: Vinnare för Grekland en gång i tiden. Förhandsfavorit. Gör en Beyoncé-variant; storslagen entré och star quality. Inte särskilt nyskapande egentligen, men klarast identifierbara vinnarskallen i utbudet.
Som synes: alla förutsägelser slog inte in. Men de bästa bidragen är fortfarande med i leken.
För övrigt: värdparet Anders Jansson och Nour el-Refai gick ut med en explosivitet som sällan skådats som om de tuggat i sig några stimulerande djungelväxter innan (åtminstone Anders). De utstrålade i alla fall en energi och allmänt respektlös avighet som jag vill hävda att tillställningen mår bra av. Fortsättning följer förhoppningsvis…
I brist på fokus: ett osorterat novembersvep
Utbildning. För närvarande verkar jag själv i den branschen, mest på högstadienivå – vilket är lärorikt i flera avseenden. Min fru studerar själv på ett program för invandrare med tidigare yrkesutbildning kallat Korta vägen. Fram till för ett år sedan hade jag aldrig hört talas om den kursen, men det är mycket nytt jag lärt mig om det svenska immigrationssystemet under det senaste året. Kanske för att jag haft mer anledning att stifta bekantskap med det än tidigare… I alla händelser. Nu har hustrun hastigt och lustigt blivit omslagsflicka eller något ditåt för Korta vägen i regi av Högskolan i Skövde. Och där finns dessutom en intervju med henne. Spännande…
TV. Det finns mer skräp än någonsin, men även mer kvalitetsdrama än någonsin. Och en del som kan kallas välproducerat guilty pleasure. Kort sagt; det finns mycket att välja mellan, inte minst i seriesammanhang och särskilt efter att vi lagt till HBO i digitalpaketet. På senare tid har följetonger som ”The Newsroom”, ”The White Queen”, ”Strike Back” och ”Master of Sex” blivit flitiga följeslagare hemma. I vissa fall har jag hunnit recensera dem på russin och i andra fall jobbar jag på det, när tiden räcker till…
Musik: Nyligen återuppväckte jag mitt sovande Spotify-konto och börjar inse fördelarna med att ha ett aktivt sådant. Den senaste tiden har jag börjat plöja igenom aktuella och åtminstone relativt senkomna releaser från bland andra Dream Theater, The Flower Kings, Kaipa, Steve Hackett och The Prog Collective, samt en del mindre färska men fascinerande verk såsom den första och enda skivan med hobbyprojektet Toy Matinée från 1990. Recensioner? Anden är villig men köttet är både svagt och upptaget med alltför mycket annat. Ojalá…
Och ja. Jag såg matchen igår. Cristiano Ronaldo gnällspikade sig igenom större delen av matchen, men är givetvis en hyfsat begåvad fotbollsspelare också och kan aldrig lämnas utan bevakning. Det är klart att det är lättare om man först stämplat motståndarnas målvakt för att skaffa sig konkurrensfördelar i straffområdet. Förhoppningsvis vaknar Zlatan (och hela svenska laget) till även offensivt i hemmareturen och ger oss ett osannolikt men välkommet under som gör nästa sommar till något att verkligen se fram emot…
Fler fruar, farliga förbindelser och fin final på fascinerande familjesaga
Fyra säsonger avklarade och regimen är över för Henry VIII. Ursäkta spoilern, men ingen lever för evigt. Inte ens denne färgstarke och ibland farligt svartsjuke engelske troninnehavare under 1500-talet vars hovliv varit föremålet för den välgjorda dramaserien ”The Tudors”, skapad av Michael Hirst och producerad år 2007-2010 med en dynamisk Jonathan Rhys Meyers i huvudrollen. Min recension av fjärde och sista omgången finns på russin.nu, liksom även en tidigare nagelfaring av den första. ”The Tudors” är inte det absolut färskaste som finns i denna snabbt föränderliga TV-värld, men en av de mest sevärda serierna under den senaste tioårsperioden – hävdar jag. Henry VIII är kanske framförallt känd för sina sammanlagt sex fruar, men hade även stor inverkan på det politiska och religiösa klimatet i Europa under en turbulent era. Dessutom är det inte otroligt att författaren George R. R. Martin hämtat en del av inspirationen till sin romansvit ”A Song of Ice and Fire” som i sin tur förvandlats till inte helt okänd TV-serie…
Fantastisk fantasy som häftig historielektion
Thomas Cromwell – förebild för fiktiva figurer idag?
(By After Hans Holbein the Younger [Public domain], via Wikimedia Commons)
Sakta, sakta men säkert säkert har även jag hamnat där. I Westeros. I fantasins förgyllda landskap bland tomtar och troll, vättar och ädla kungar som behärskar ohöljd ondska med sin egen integritet intakt. If only. Det handlar ju om fantasy för fullvuxna. Kan vi inbilla oss själva i alla fall – eller är det bara självbedrägeri? Det kanske egentligen bara är en moraliskt nedbrytande upplevelse som talar till våra lägsta instinkter. Men jag intalar mig envist att man blir visare och mer upplyst av ”Game of Thrones”, precis som av annat högkvalitets-TV-drama à la ”The Wire”, ”The Shield” eller, jodå, ”Lost”.
I grunden handlar ju det mesta av dramatik här i världen om tre saker som vi alla på något sätt är ute efter och kan uttryckas som pengar, sex och makt. Eller fortuna, fama y faldas (förmögenhet, berömmelse och kjolar) som det ibland myntas av spansktalande. Våldet kommer in där i smeten som en naturlig ingrediens.
Nu har jag precis avslutat en alltför intensiv sejour med digital-TVns programbibliotek som jag nu lyckats lära mig nyttan av (sedan vi lade till HBO i utbudet) och klarat av tredje säsongen. Den första såg jag igenom under lite oordnade förhållanden och utspritt under en längre tid, vilket gjorde att jag inte riktigt ingick det heliga förbund med serien som de verkliga fansen omedelbart gjorde. Men det är klart att jag såg tjusningen. Även så i den andra vändan via SVT. Jag håller dock med majoriteten av publiken om att den inte nådde samma höjder hela vägen.
Parallellt har jag lyssnat i varierande grad på ett par av alla podcaster som producerats av entusiaster om seriens utveckling. Framförallt A Cast of Kings som leds av duon David Chen och Joanna Robinson, som inleder varje sändning med ett ”jag har inte läst någon av böckerna i George R. R. Martins serie” respektive ”jag har läst alla böckerna”. Jag har det senaste året kommit in mer i podcastvärlden och uppskattar dem som inte faller i de vanligaste fällorna, som att föra diskussioner via Skype, vilket oftast hörs alldeles för väl ljudkvalitetsmässigt. Eller vara alltför okritiska eller ‘grabbiga’, vilket lätt blir följden av exempelvis tre eller fyra stadiga medlemmar, samtliga manliga. Därav kommer ofta också en viss oförmåga att sålla i bråten och hålla sig till ämnet. Chen & Robinson har lyckats med dynamiken och oftast även koncentrationen, utan att utesluta humor och spontanitet. Och deras olika utgångspunkter bäddar för sakliga konfrontationer och skiftande perspektiv som gör innehållet mer spänstigt och spännande än genomsnittet av det jag hört i denna speciella genre av entusiaster som i princip skapar sina egna program och varumärken, eventuellt med hjälp av spridda sponsorer och mikrolånsmentalitet.
Jag har i perioder fångats av historiska serier som ”The Tudors” och där har vi en självklar referenspunkt till ”Game of Thrones”. Historia som dokumenterats och sedan fiktionaliserats, förmodligen med avsevärt tilltagen konstnärlig frihet, äger stora likheter med den typ av fantasy för fullvuxna som Martins värld representerar. I det avseendet finns en intressant essä av historikern Tom Holland som lägger ut texten i engelska The Guardian. Att följa en dramatisering av ett historiskt skeende kan vara spännande, trots att vi vet hur det slutar, konstaterar Holland. Men att inte veta vad som kommer att hända bär med sig en extra tjusning. Och karaktärer som den sluge maktspelaren Lord Baelish (Aidan Gillen) är på många sätt jämförbar med Henry VIII:s rådgivare Thomas Cromwell (skildrad i just ”The Tudors”). Överhuvudtaget ser Holland många beröringspunkter med 1400-talets England i ”Game of Thrones”. Men det är inte allt. Författaren George R.R. Martin plockar uppenbarligen inspiration från alla möjliga epoker och miljöer; vikingatiden, romarimperiet, mongolerna under Djingis Khan…
Det kunde ha blivit en riktig röra, men i stället får vi ”a perfect cocktail” tycker Tom Holland. Och den verkliga storheten ligger inte i att världen är så fantastisk eller övernaturlig utan relaterbart realistisk. Som i brutalt realistisk. Inte minst vad gäller konsekvenserna för undersåtarna i riken som styrs av rivaliserande regentpretendenter.
En delvis annan slutsats drar författaren Jonathan Ryan i en krönika för Christianity Today. Martin har skickligt byggt upp sin egen värld, men är alltför mörk och obarmhärtig i sin syn på mänskligheten i sin bokserie, där hjältar av typen vi ser i ”Sagan om ringen” saknas. Martin ser inte ljus i mörkret på samma sätt som J. R. R. Tolkien. Det gör honom alltför enögd och förhärdad i sin grundläggande filosofi enligt Ryan. Tja, det är en fullt giltig synpunkt, eller hur? Frågan är hur jag själv kommer att se på slutresultatet, om det nu finns ett sant slut bortom horisonten för ”Game of Thrones”. Alla böckerna (av vilka jag hittills inte läst någon) är ju inte ens skrivna, säger de som är mer insatta i den litterära förlageprocessen. För tillfället är jag i alla fall djupt fascinerad.
Kompletterande information: Joanna Robinson publicerar sig för övrigt regelbundet på Pajiba.com medan David Chen bland annat ståtar med egen hemsida och ett par andra filmrelaterade forum. Hur tar man sig förresten in i den här fantasivärlden som så många spontant sökt sig till? Learnist tillhandahåller en av flera guider.
Bono-bonus! En inspelad intervju med U2-sångaren/aktivisten Bono på temat religion. Jag ska erkänna att jag inte hunnit se hela själv än, men den verkar… intressant.
Och när vi ändå är inne på allsköns konflikter, komplikationer och paradoxer, visst älskar vi alla undergången innerst inne? I alla fall på film. Läs mer i Alissa Wilkinsons inlägg ”It’s the End of the World (At Least at the Movies” för redan nämnda Christianity Today.
Not: Den här texten finns även i en aningen kortare version på russin.nu. Där kan även blogförfattarens brors bedömningar i recensionsform av säsong ett och tre av serien hittas.
Fair Slave Trade 