Och vinnaren blir…

Det är väl dags att försöka formulera några förutsägelser, eller? Bara för att man bör. I afton drabbar inte mindre 27 länder samman i kamp om titeln årets Eurovision Song Contest-segrare.

Sverige och Mr Måns tog sig alltså vidare till själva finalen och det hade varit en skräll om han inte gjort det. ”Heroes” har något som vinner i längden, även om den saknar tillspetsade överraskningsmoment. Förutom den redan sägenomsusade scenografin med streckgubbarna som är ett litet genidrag i sig. Vinner vi? Nej, men jag tror på en anständig placering på övre halvan. Konkurrenter? Azerbajdzjans ”Hour of the Wolf” ska, som många redan noterat, knappast underskattas. Tjusigt, välarrangerat, lagom dramatiskt. Estlands ”Goodbye to Yesterday” fångade min uppmärksamhet med den möjligen ”Gone Girl”-inspirerade videon med sina slipade knivar och spända relationer i inredningsmagasinsanpassade köksregioner, men fungerade bra på scen också, inte minst på grund av den utpräglade dialogprofilen och underliggande melankolin. Norges strama duett ”A Monster Like Me” är en slags kusin i sammanhanget och röstades välförtjänt vidare i torsdags, medan vi sagt adjö till de tre andra nordiska länderna (av inte helt obegripliga skäl) i veckan.

Det är annars överhuvudtaget gott om seriositet, allvarliga miner och aningen pompöst arrangerade euroballader i år. Det gör det extra vanskligt vilka som verkligen slår an en sträng och vilka som försvinner i oceanen av jämförbara ambitioner. I den andra semifinalen lyckades jag faktiskt gissa rätt på nio av tio blivande finalister. I den första försökte jag inte ens, men hade nog haft en sämre procentuell utdelning där. De riktiga praktkalkonerna lyser i princip med sin frånvaro, men det var en välgärning att Moldaviens felspekulation med ’sexiga’ snutar på scen skickades hem redan i tisdags. Om något bidrag är mer uttryckligt 10-talistiskt och utstuderat tidsenligt är det väl Lettlands omväxlande minimalistiska och massivistiska elektropop ”Love Injected”. Den har något visst, faktiskt. Belgiens ”Rhythm Inside” är inne på ett liknande spår, med svårbedömda konsekvenser. Någon form av budskap vill de åtminstone leverera. Israel vill också vara in the zeitgeist, liksom, med sin ”Golden Boy” som tog dem till final för första gången sedan internationella finanskrisen eller strax efter, men guldkandidat? Njae. Armenien verkar ingen begripa sig på, men så här långt har de ändå kommit med sitt sexhövdade släktforskningsprojekt. Storheten i stort kan diskuteras, men alla bidrag i den här tävlingen som på något vagt sätt ändå skvallrar om influenser från Progressive Rock ska ändå ha ett hedersomnämnande. Kombinationen av oregelbundna taktslag ihop med operainslag är de rätt ensamma om här. Rysslands charmoffensiv ”A Million Voices” kan givetvis inte räknas bort, även om det kanske inte räcker för att rensa bort alla negativa vibrationer från deras aggressiva utrikespolitik det senaste året. Men, sådana petitesser ska vi inte blanda in just idag, eller…?

Några stornationer glider som vanligt in på den proverbiala räksmörgåsen direkt till finalen av olika skäl (ekonomiska eller arrangörsmässiga). Av dem är nykomlingen Australien en frisk fläkt och möjlig vinnarkandidat med sin spänstiga soulpopdänga ”Tonight Again”. Hemmanationen Österrike letar sig tillbaka i arkiven till sent 1960-tal och Beatles i ”Hey Jude”-läge med viss framgång. Men inte så att det räcker för att övertyga hela kontinenten att de ska segra igen. Frankrike låter så patenterat franska och förutsägbara i all sin franska fransositet att de knappast lär parkera högre än, säg 17:e plats. Ungefär som vanligt. Tyskland är piggare, men lite opersonligt och kalkylerat representerade i ”Black Smoke”. Britterna har lekstuga med uppdaterad showtunes från deras gamla kabarékultur. Jag vågar inte ens antyda en gissning om hur attraktivt det kan vara för gemene europamedborgare 2015 AD. De har snarast tänkt i helgarderande banor, avdelningen ’blir det fiasko säger vi bara att det var ett skämt från början’. Italien, då? Italienska! Vilket kan innebära allt från innerlig intensitet till inferno. Och med en titel som ”Grande amore” ber man inte om ursäkt för sin existens eller stolta arv. Storslaget och stilfullt är det i alla fall. Dark horse. Spanien: muy, muy española esa chica. Hon som förvandlades till en tiger i promotionvideon. Går på kraft och dynamik, men saknar de distinka drag i refrängen som brukar känneteckna vinnare.

Vad mynnar allt det här ut i? Naturligtvis vinner en av dem jag inte ens nämnt hittills. Grekland! Eehhh… Nä. Litauen? Knappast. Montenegros balkaniska bombasmer? Jo, det kan hamna ganska högt. Cypern? Somnade jag? Rumäniens rörande hyllning till emigranter? Tja, inte helt chanslös. Men till slut tror jag att det handlar om Australien, Azerbajdzjan eller Ryssland i första hand. När det gäller Sverige är bristen på nationell objektivitet alltid ett problem, men på övre halvan borde det ändå sluta.

Au revoir, mes enfants… (Eller är det mis enfants? Pardon my rusty French).

Samtliga bidrag (även de utslagna) samlade på en YouTuberad spellista.

Tävlingsorganisationens egna officiell hemsida

Knappast en knall… Eller?

Så det blev Månsapojken. Knappast en knall. Oavsett om det försvann röster eller inte i den där hett omdiskuterade app-kraschen var det ett logiskt resultat. ”Heroes” är inte världens mest fullkomliga komposition som vunnit uttagningen någonsin, men det är fullständigt anständig lagom-yngre-AOR-pop som fungerar för varierande målgrupper och egentligen aldrig såg riktigt hotad ut. De ackompanjerande animeringarna är faktiskt ett fräscht inslag i sammanhanget (som sällan utmärker sig för chockerande orginalitet). Mariettes ”Don’t Stop Believing” jämförs (kanske aningen generöst) med Kate Bush, men bara att bli nämnd i samma mening som geniet Kate visar att hennes kreation hade kvaliteter över genomsnittet. Hon var näst bäst, vilket de internationella jurygrupperna insåg i större utsträckning än svenska folket. Totalt sett var startfältet i Globen-finalen klart godtagbart sett i perspektiv till den svajande formkurvan festivalen haft på senare år, och inte minst i relation till hur ett finalfält kunde se ut och låta för, säg, 15 eller 25 år sedan. Det finns orsaker till att vi glömt de flesta bidrag som belönats med en plats i tävlingen under decennierna som gått. Och att vi förhoppningsvis lyckas förtränga några av de mer irriterande inslagen igår inom en snar framtid. Inga namn, men…

Den största överraskningen igår var annars pausinslaget där Dirty Loops rev av fjolårsvinnaren ”Undo” i något slags uppdaterat frikyrkofunk-explicit-musikhögskoleekvilbristikdyrkande version, som är väldigt sällsynt på stora scener numera. Nej, för dem som undrar, det var sannolikt inte syftet att man skulle kunna känna igen originalet mitt i den här synkop- och kryddade ackord-späckade tolkningen. Den norska duon Ylvis ode till Stonehenge var också oväntat underhållande. Sedan var tydligen någon österrikisk schlagerdiva med androgyn profil där och inledde finalkvällen också. Verkade bekant någonstans ifrån, men…var?

Bara aningen relaterad bonus: Arabisk funk från 1960- och 70-talen? Eish? Jo, någon har hittat ett gäng gamla vinyler och satt ihop en spellista som finns tillgänglig på Your Middle East. Groovy stuff!

Trallvänlighet till varje pris – tendensen tydlig inför schlagerfinalen

Dålig nyhet: En av de mer deprimerande deltävlingarna i svensk melodifestivalhistoria är över. Aningen godare nyhet: det var trots allt inte finalen. Av åtta tävlande bidrag i Andra chansen från Helsingborg var det väl två som egentligen hade haft i en final att göra. Båda röstades bort efter de två första duellerna och resten av programmet blev en transportsträcka in i tristessens väntrum. Och trenden är tydlig: det ska vara en trallvänlig bit i år. Men det finns i alla fall ett par bättre representanter för den traditionen bland de övriga finalisterna.

Finrumsfunk mot djungeltrummor. Andreas Weises R&B-flirt saknar en del i variation, men tar skadan igen med wailing och ocensurerat sväng. Han hade mina sympatier i slaget mot en inställsam rip-off av tidigare dansk ESC-vinnare (alltså Linus Svenning och hans vilt svingande slagverkare på scen). Linus har uppenbarligen mer av folkets kärlek.

Kvinnaböske mot Kristin. Samtliga potentiella pensionärsröster och halva Skåne SMS-ade väl till hundälskaren Hasses fördel. Spontant vill man ju lägga in några alternativa rim med exempelvis ”nötta knogar” till de gröna skogarna. Det är ju allmänt känt vad logdanserna förr egentligen gick ut på. Amparos alltomslukande amerikanskinspirerade soulballad borde haft en autostrada till finalen redan från scratch, men jag fruktade att 1800-talets allmoge skulle gå segrande ur den här striden. Tyvärr slog farhågorna in. Den glade gamängen är givetvis svår att tycka illa om, men låten är en kvarvarande restprodukt från kolonialtiden.

Dockornas kamp. Likgiltigheten hade vid det här laget börjat lägga sig som en obehaglig våt waterboarding-filt  över mitt medvetande efter utslaget i de två första ronderna. Kunde något rädda stämningen? Inget av de här två bidragen genomsyrade av chockrosa charmoffensiv i ödesdiger överdos.

– Katastrofalt, enligt min fru som associerade till ”Barbie Girl” när Dolly Style höll hov.

Dinah Nah som snubblat sig fram från ett svagt startfält förra veckan, ångar på som en järnlady till gyminstruktör med krigsmålade kunder att domptera. Effektiv i någon mening. Hjärntvättande och definitionen av själlöshet. När vår bräckliga regering till slut kommer att tvingas återinföra skolaga från årskurs tre och uppåt, efter utpressning och allsköns argan list av magister Björklund, kommer sådana hör kompositioner att vara en självklar del av soundtracket till smisksessionerna.

– Tonåringarna vann över barnen, sammanfattade min fru när Dinah röstades vidare.

Viktor och Behrang mot Victor och Samir slutade med avancemang för de sistnämndas utstuderat simpla men erkänt snabbfästande ”Groupie”. När det gäller de förstnämnda kanske jag ska vara försiktig med omdömet, eftersom vi inte såg den första deltävlingen och jag nu råkade hänga tvätt just när de framträdde. Tendensen i år är i alla fall att superschlagercatchyness är på modet, kanske som en reaktion på den den sofistikerade seriositeten i Sanna Nielsens fjolårsvinnare.

Öppet mål för Måns i Örebro

För att säga det mest uppenbara direkt: Det här var ingen av de stoltare sångsamlingar som fyllt en svensk schlagerdeltävling i den form den haft de senaste dussin-plus åren. Eller någonsin. Den goda nyheten: Det här var inte finalen, utan bara den sista delfinalen, direkt från Örebro.

I tur och ordning:

Midnight Boy ”Don’t Say No”:  Omdöme: * av *****. Säger sig älska 1980-talet. Kanske framförallt ”You Spin Me ’Round” med Dead Or Alive kombinerat med den estetiska elegansen hos David Lee Roth. Men nu är jag kanske orättvis mot den sistnämnde. Utslagen.

Caroline Wennergren ”Black Swan”: **1/2. Femme fatale från 50-talsnattklubb. Lite lagom förförisk och farlig men det här är kanske fel forum. Utslagen.

JTR ”Building It Up”: **. Publikflirtande pojkbandspop med ettrig gitarr men mest en uppbyggnad mot uppskruvat dansgolvskorus och vissa identitetsproblem. Men de jobbar hårt på publikkontakten och är inte helt ofarliga i finalen – för dit gick de.

Hasse Andersson ”Guld och gröna skogar” **. Kan inte kallas trendkänslig i alla fall. Dans på logen och granna töser. Fioler och grönska på scen. Nostalgitripp för… hur många? Till andra chansen.

Dinah Nah ”Make Me La La La”: *. Technogalopp. Rosa frisyr. Inte mycket personlighet inom syn- eller hörhåll. Antiklimaktiskt i alla avseenden. Till andra chansen.

Annika Herlitz ”Ett andetag” **1/2. Innerlig, intim serenad – i alla fall på papperet. Men det blir snabbt mer massivt när storspjället slås på med envist ilande syntslingor och sång i (det kanske alltför höga) registret. Splittrat, men absolut inte helt katastrofalt. Här finns ansatser till något ännu bättre som inte riktigt når fram. Utslagen.

Måns Zelmerlöw ”Heroes”: ***. Visuellt var det verkligen en nivå över snittet, med de animerade figurerna och avsaknaden av de alltför flitigt använda dansarna. Refrängen har kanske inte det där extra, men han kunde knappast missa finalen i det här sällskapet. Eller hur? Till final.

Mariette och Magnus mosade motståndet i Malmö

Det drar ihop sig till tredje vändan. Den första såg jag inte. Den andra, jo. Några senkomna kommentarer om förra lördagens kombattanter i Malmö innan de nya pretenderna drar in i rampljuset. Som ett litet experiment i verbal självsanering försökt jag begränsa beskrivningarna till tre ord per bidrag. De gjorde kanske inte hela det nödvändiga jobbet, men det blev ungefär så här:

Linus Svenning ”Forever Starts Today”: Danmark 2013. Dramakitsch. (Betyg ** av ***** möjliga)

Emelie Irewald ”Där och då med dig”: Stram. Elegant. Händelselös. (**1/2)

Samir & Viktor ”Groupie”: För. De. Yngsta. (*1/2)

Neverstore ”If I Was God for One Day”: Bredbent. Beige. Bombar. (*1/2)

Marie Bergman & Sanne Salomonsen ”Nonetheless”: Melodisk. Rutinen. Regerar (***)

Magnus Carlsson ”Möt mig i Gamla stan”: Sval, sofistikerad Stockholmsdisco (**1/2)

Mariette ”Don’t Stop Believing”: Beslöjad. Bombastisk. Behaglig. (***)

Rutin i alla ära. Någon form av akut hook hade troligtvis hjälpt veteranerna Sanne & Marie på traven, i stället för att som nu hamna sist. Tyvärr, fel forum för den här mogna AOR-balladen. Klatschigheten var i stället vapnet för en annan veteran, Magnus Carlsson som gick direkt vidare till final ihop med stjärnskottet Mariette. Ingen total katastrof, med andra ord. Jag var rädd att ”Groupie” hade en autostrada till Globen (eller var nu finalen hålls i år). Men hur många grundskolebarn går nu och gnolar på det bidraget utan att inse den ekivoka undertexten? Eller, med den mediala impregnering som gäller nu, väl medvetna om just dubbeltydigheten? Den duon får i alla fall en andra chans tillsammans med Linus.

Bästa bidraget överhuvudtaget var annars programledarparet Robin Paulsson och Sanna Nielsens lika tvetydiga ode till skånska Åkarp i form av en rap med en refräng som, påminde min fru, påminner inte så lite om Alicia Keys hyllning till New York i ”Empire State of Mind” (2009). Hon, min fru alltså, lyckades också betydligt bättre än jag med att förutse vilka som skulle vidare till final respektive uppsamlingsheat. I princip hundraprocentig utdelning. Själv är jag ganska glad över att ha haft en smula fel, åtminstone i ett avseende -– se ovan.

För övrigt skriver jag de här raderna ackompanjerat av Bob Dylans 30 år gamla album ”Empire Burlesque”, som knappast tillhör de verkliga, superstrikta heläkta dylaniternas favoriter ur hans digra katalog. Men jag räknar mig nog inte till den gruppen. Framförallt ”When the Night Comes Falling from the Sky” väcker nostalgin till liv för egen del. Och ja, det finns på Spotify.

On to the next round, liksom. I kväll tävlar tydligen två artister födda i Cali, Colombia. Mot varandra. Bara en sådan sak.

Det blir en dam i år – finstilta förutsägelser om finalfältet i kväll

Sanna. Eller Helena. Eller Ace. Eller… Jag har mina egna subjektiva synpunkter på finalfältet som avrundar årets melodifestivalföljetong. Och en viss rutinerad realism att kontra med. Det blir troligen i alla fall damerna som dominerar. Det mesta talar för det. Men inte allt…

Slips eller inte slips – det är frågan. Senare i eftermiddag ska jag och min fru på något så osannolikt som en disputationsmiddag. Anledningen är en avhandling av en bekant, om ett ämne jag inte på något vis behärskar. Men det kanske inte är ett krav i sammanhanget. Det kan bli kul ändå. Sannolikt är också att vi kanske inte hinner se aftonens melodifestivalfinal i direktsändning, åtminstone inte från början. Men med dagens tekniker, så… Ja, ni vet. Här är i alla fall mina aktuella synpunkter på bidragen som nått så här långt, inklusive betygsättning på den klassiska skalan 0-5:

Anton Ewald ”Natural”
Nej, jag är inte målgruppen. Och hela konceptet med prioritet på väl koordinerad koreografi före allt annat (inte minst den ädla sägenomsusade sångkonsten) har fått alltför stort utrymme i de här sammanhangen på senare år. Detta sagt, gospeltouchen på slutet ger ett lite oväntat lyft – men inte tillräckligt. För lite, för sent. Betyg: **

Ellen Benediktson ”Songbird”
Hon kom, sjöng, var något av en uppenbarelse från ingenstans i första kvartsfinalen. Här har vi en artist som definitivt borde ha framtiden för sig. Melodiskt och musikaliskt överhuvudtaget osar det oskuldsfullt, trubaduristiskt 1960-tal som egentligen inte bryter någon ny mark. Men det är ganska trevligt, helt enkelt. Betyg: ***

Alcazar ”Blame it on the Disco”
Efter entré i en diaboliskt enorm discokula följer i princip en varsamt justerad version av ”Stay the Night” som de ställde upp med någon gång mellan 9/11 och det officiella amerikanska trupptillbakadragandet från det forna Babylonien. Jag minns inte exakt och struntar i sådana banala saker som research just nu. Catchy! Kan man i alla fall konstatera. Och imponeras av deras professionalitet och rutin. De vet vad de gör, även om de kanske gjort det några gånger fler än vad som verkligen är fullständigt fräscht. Betyg: ***

Oscar Zia ”Yes We Can”
Sponsrad av amerikanska demokratiska partiets Sverige-avdelning? Spekulationerna fortsätter. I alla fall i den här spalten. Annars slåss knappt byxmyndige Oscar med några år äldre Anton om gunsten hos det förmodligen inflytelserika xx-kromosom-sub-16-år-segmentet som aldrig bör underskattas. Frågan är vem som stjäl flest röster från vem. Betyg: **

Linus Svenning ”Bröder”
Ja, hur är det egentligen? Det mest äkta och personliga inslaget på år och dag, eller en saftig spekulation signerad superschlagermaestron Fredrik Kempe? Linus når i alla fall fram i bruset och låten byggs successivt och effektivt upp mot ett rätt kraftfullt klimax. Farlig outsider, fortfarande. Betyg: ***

Helena Paparizou ”Survivor”
På tal om proffs. Och rutin. Och en 1990-talsprofil som för vissa av oss är tilltalande och väcker nostalgiska vibrationer utan att vara daterad. För mig får vi gärna skicka Helena över sundet till København i maj, med reservationen att jag länge hade svårt att minnas exakt hur refrängen egentligen låter. Titeln och hela paketet med sina uppenbara Destiny’s Child-blinkningar satte vissa hinder i vägen. Men stilfullt är det. Alltihop. Nu lär det nog ändå bli någon annan som får åka. Betyg: ****

YOHIO ”To the End”
Ung, men ändå nästan vuxen sin kostym som lånat en hel del från arenarockgiganter från 1980-talet och framåt. Harmonierna är snyggt sammansatta och fastnar kanske inte omedelbart, men äter sig in i medvetandet efter ett par exponeringar. Någon extra dimension saknas för den fullständiga nirvanan, men det är som helhet en stark trea. Betyg: ***

Sanna Nielsen ”Undo”
Jag har alltid haft svårt att helt frigöra mig från bilden av Sanna som en hjälpligt popifierad dansbandsdonna med aspirationer på en mer substantiell karriärbana. Då hade hon ändå den behagliga balladen ”Empty Room” med i tävlingen häromåret. Men mer mogen, publikdompterande  och vinnarskallig än så här har hon knappast varit förut. Inte heller utrustad med en så massivt genomarbetad och genomträngande låt. Allvarligt talat, här är den mest värdiga vinnarkandidaten 2014. Betyg: ****

Panetoz ”Efter solsken”
Vi hade i alla fall tur med vädret. Solen skiner. Säger de från scenen. Och det är en rejäl positive thinking-chock som levereras, vilket jag i sig inte invänder mot. Men i årets konkurrens stannar den dansanta kvintetten vid en putslustig parentes. Betyg: **

Ace Wilder ”Busy Doin’ Nothin’”
Är det ett skämt, eller? Det var min första spontana reaktion på bidraget, som nu ryktas ha mer momentum än alla andra, med jordskredsseger i streaming-sammanhang och så vidare. Hon är strax över 30, men spelar rollen som arbetsskygg tonåring eller generöst bedömt ung vuxen med en slående entusiasm och fingertoppskänsla. Sagt av en 40-plus-medborgare, men visst känner vi alla igen typen? Som tydligen är så tidstypisk att ‘skämtet’ seglat upp som en av favoriterna. Sakta men obevekligt har också den monotona men maniskt envetna refrängen trängt in i mitt medvetande och jag utesluter inte heller en knall. Om det nu längre skulle räknas som en sådan. Om hon vann. Betyg: ***

That’s all for now, folks. Vem hamnar överst i rubrikerna imorgon – eller rättare sagt redan minuterna efter sändningens slut? Själv sträcker jag mig inte längre än att det blir varannan damernas, det vill säga en kvinnlig artist högst upp i år efter den nästan totala manliga dominansen i fjolårets final. Med reservation för möjliga framstötar från Yohio på vänsterflanken.

SVT:s samlade förhandsfakta om finalfältet

Rutinerad scen-sibilitet och rå sentimentalitet – vinnande koncept vid Vänern igår

Den har fått mycket skäll. Och så en så kallad skandal som grädde på moset. Vad? Skulle någon komma på idén att fuska under röstningsförfarandet per telefon? I Sverige? Ja, det finns tydligen de som är förvånade över detta faktum. Till exempel personer i högsta ledningen för den stolta svenska melodifestivalföljetongen. Det borde de inte vara.

Igår intogs min nuvarande hemstad vid Vänern av cirkussällskapet och halva stan hade biljetter antingen till repetitionerna eller själva direktsändningen. Drygt. Inte vi. Som var på en födelsedagsfest i stället och såg utslagningsfesten känd som ”Andra slakten” i efterhand på SVT Play. Helena Paparizou ska naturligtvis vara med i finalen – och så blev det. Linus Svennings sorgesaga balanserar på gränsen till exploaterande känsloporr, men har ändå en uppenbar rå emotionell kraft som i den direkta utslagningsrundan regerade över Martin Stenmarcks rutin (i ett nummer som lämnar mig ganska likgiltig). Personligen hade jag gärna sett ”När lammen tystnar”-flirten med Outtrigger i finalen också. Men konfronterade med Paparizous pampiga neosoul och starka scenpersona fick de helt enkelt ge sig, utan att se ut som förlorare.

Vad gäller de övriga fyra… Så hade medelvägstungrockarna Ammotrack problem med tonträffen, Ellinor Holmer saknar fortfarande medvetenhet om magstödets betydelse och skulle kunna anlita en sångpedagog för att utnyttja sin potential bättre, JEM har sin charm men spretar och får stå på tillväxt och State Of Drama framstår fortfarande som turister i tillvaron, eller åtminstone i den genre de försöker bemästra. Vilken den nu egentligen är.

Vad i övrigt är, är Tiffany från Staffanstorp. Äntligen! utropade många. En av Anders Janssons paradfigurer hade gärna fått göra entré tidigare – jag skriver under på det. Annars är jag en (av få?) som uppskattar flera av de torra kommentarer han och kollegan Nour El-Refai inflikar i sina introduktioner och övergångar. Inte minst hur Ammotracks ”Raise Your Hands” ledde till associationer om dagens skolmiljö med kepsar i klassrummet och ständigt påslagna mobiltelefoner. Det sistnämnda är för övrigt ett betydligt större pedagogiskt problem än det förstnämnda, tillägger jag som på senare år rört mig en del i sådana sammanhang.

Final väntar. Och – efter all kritik mot evenemanget som sådant och mot kvaliteten på bidragen, urval, diskussioner kring röstningsdemografi et al, etc, med mera – det här finalfältet ser märkbart roligare ut än fjolårets. På fullt allvar.

SVT:s egna sammanfattningar av kamp, kris och kaos under slaget vid Vänern

Dansgolvsdängor dominerade i sista jämntjock schlagerkvart

Ungdomlig entusiasm i all ära – ibland är rutinen ett vapen också. I lördags fick vi se prov på båda, när två i grunden inte helt väsensskilda nummer slog sig fram till final från Örnsköldsvik. Största skillnaden mellan dem är väl just att det handlar om relativt nytända stjärnskott (läs: Anton Ewald) mot ärrade primadonnor (alltså Alcazar). Båda har uppenbarligen sin trogna publik som bär fram dem i sådana här sammanhang. Och det här startfältet var heller inte det mest lyskraftiga i en redan halvbeige samling bidrag från den svenska melodifestivalföljetongen anno 2014 e. Kr. 

Sent ska skriftställaren vakna, men… Här äro strödda synpunkter från vårt sällskap under kvällen, det vill säga mig, min fru Emilia samt våra vänner Roger och Fabiola:

Alcazar ”Blame It on the Disco”

Fabiola: Inget vidare.

Roger: Den är ju trallvänlig.

Emilia: Det låter som de där irländska tvillingarna häromåret.

Johan: Inte mycket nytt. Varumärket är intakt, hook finns, liksom rutin och moves. I princip en återuppvärmd version av deras tidigare hit  ”Stay the Night”.

I.D.A. ”Fight Me If You Dare”

Emilia: Den har bra energi.

Johan: Någon sorts medelvägsrock med mer attityd än profil. Driv, tuggande gitarrer, OK refräng, men…

Janet Leon ”Hollow”

Johan: Mer melankolisk och dramatisk historia med darr på stämbanden. Saknas: något distinkt eget och fästande när den marscherar på med gråten i halsen.

Emilia: Den var lite jämntjock, det hände inte mycket.

Fabiola: Jag tyckte om rösten.

Ammotrack ”Raise Your Hands”

Johan: Tungrock med alla attribut och knappt några nyfunna melodislingor. Monotoni kontra aningen markerad refräng. Det låter inte illa, men standardiserat för genren.

Roger: De är inte så dåliga ändå.

Emilia: Jag tyckte om den, den hade bra rytm och energi.

Fabiola: Jag tyckte om den – men inte trummisen utan tröja…

Josef Johansson ”Hela natten”

Johan: Peo Thyrén insyltad! I en ballad med elektronisk profil. Inte helt oävet, men ”jag vill hålla dig hela natten”-omkvädet låter bekant och lite slitet. Uppumpad avslutning.

Roger: Jag gillar den, men tror inte att den går vidare.

Linda Bengtzing ”Ta mig”

Johan: Tydligen skriven av några kannibaler från ”Doomsday” eller Vin Diesels fiender i ”Riddick”-filmerna (att döma av deras uppenbarelser i bild). Electropop från sent 1980-tal. Bengtzing själv har svårt att nå fram i ljudväggen och har ett nästan hopplöst korus att jobba med. Kostymen klär henne inte fullkomligt…

Fabiola: Jag gillade henne och energin, sången men tempot kändes mycket stressat.

Roger: Jag tror den går vidare.

Ellinor Holmer ”En himmelsk sång”

Johan: Drastiskt hopp till akustisk närgången ballad med stråkar och prövad passion. Ensam på scen. Svårt att tro att det räcker till. Känns sympatiskt men vekt i konturerna.

Anton Ewald ”Natural”

Roger: Den absolut fulaste teckningen genom hela festivalen… (apropå de små illustrationer av artisterna som ingår i introduktionerna). Jag lovar att han går till final. Det sitter 100 000 17-åriga tjejer och trycker!

Johan: Min favoritslagpåse förra året. Samma koncept visuellt och audiellt i år. Han gnäller fortfarande och ber om uppmärksamhet. Gospeltouchen i slutet ger faktiskt ett litet lyft, men…

Emilia: De unga tjejerna kommer att rösta på honom…

Helhetsintryck: För mig (Johan) framstod det här som det jämntjockaste fältet hittills. Bästa bidraget var ”Om dom hade ringt” med Vargmust (det vill säga programledarparet Anders & Nour). Lagom elakt om ideal och överlevnad…Pausunderhållaren Tomas Ledin är ingen av mina stora idoler, men man kan inte förneka hans enorma scenvana och förmåga att inta en arena, även nu när han är inne i en aningen experimentell folktonsfas.

Just det: till finalen gick Anton Ewald och Alcazar, medan Ammotrack och, lite överraskande Ellinor Holmer får en andra chans. Här vid Vänern. Helgen som kommer…

Melodifestival 2014 kapitel 3: Medelåldringarna massakrerade av menlösa barn

Vad var det nu han upprepade ett par gånger under filmsviten ”Dödligt vapen”, konstapel Murtaugh (Danny Glover); ”I’m getting too old for this shit”. Efterhand började väl kollegan Riggs (Mel Gibson) hänga på. De hade svårt att hänga med, men det blev en del av deras signum. I schlagersammanhang rör det också på sig underifrån. Musikaliskt konservativ – jag? Nej, nej… Men att medelåldern på dem som röstade fram resultaten i gårdagens deltävling från Göteborg ligger någonstans mellan 12 och 19, 5 är väl ganska uppenbart, eller hur?

Vårt hushåll har i alla fall förevigat våra spontana synpunkter ännu en gång och inkluderat lika spontana betyg på en skala mellan noll och tio. Hur fåfängt företaget än är…

Outtrigger ”Echo”
Johan: I buren kan ingen höra lammen skrika… Apropå den Hannibal Lecterska inramningen. Tungt och tight. Terror jämfört med tävlingsnormen. En hel del rätt men aningen för ordinär komposition. (Poäng 7/10.)
Emilia: Aaaaahh… Den har mycket energi och är originell. Men det är inte en stil som jag gillar speciellt. (6/10.)

Eko ”Red”
Johan: Lite förvirrande med Eko mot Echo. Slår ett slag för Norrland. Och syntar à la 1982! Lätt operatiska inslag. En del personlighet går att urskilja. Saknar dock distinkta drag som gör en verklig vinnare. (6)
Emilia: Den var lite tråkig. Den hade en futuristisk stil, men berörde mig inte. (6)

Oscar Zia ”Yes We Can”
Johan: Så har farbror Kempe varit framme igen… Lotsar fram en ny stjärna som jag själv aldrig hört förut. Skräddarsytt för Saade-skvadronerna i folkdjupen. Själv är jag avvaktande. (3)
Emilia: Den har samma stil som Backstreet Boys och fastnar. Kanske kommer unga tjejer att gilla den. Ser ut som om killen dansar med sina kloner… (7)

Shirley Clamp ”Burning Alive”
Johan: Några schlagerveteraner inblandade. Shirley är sorgsnare än vanligt i dagens mogna ballad…som efterhand övergår i promenadtempodisco och förlorar en del profil. Fortfarande rätt snyggt. (6)
Emilia: Jag gillar låten och hennes raspiga röst. (8)

State Of Drama ”All We Are”
Johan: Fjolårets överraskning. Lagomrockarna från byn utanför Borås har alltjämt grava ID-problem, även om de vill fylla hela hallen med sin ‘positiva energi’ och självkänsleboost. Bastant men beige. (4)
Emilia: Den fastnar och kanske kommer tjejerna att gilla den och rösta på den. (7)

Cajsa-Stina Åkerström ”En enkel sång”
Johan: She’s back! Men var hon någonsin där? Medger att jag aldrig riktigt sett storheten i hennes halvbeslöjade stämma och lagom intellektuella framtoning. Här är hon en fattigmans-Emmylou Harris med countrydoftande ballad som inte är osympatisk, men heller aldrig skjuter i höjden. (5)
Emilia: Det är den första sången där jag ser en möjlig vinnare. Jag gillar hennes stil och musik med akustisk gitarr. (8)

Ace Wilder ”Busy Doin’ Nothin’”
Johan: Alltså, är det i princip samma gäng som skrivit tre av kvällens bidrag? Och hur mycket slump är det? Troligen inte alls. De ska slå ut sig själva. Här är det en publikdompterande tjej med talang men som siktar på 300 olika uttryck samtidigt. (5)
Emilia: En blandning av så många stilar att man inte kan definiera en egen. Mellan 90-talet och Avril Lavigne och sedan dans, aggressivitet, sötma… (5)

dr. Alban och Jessica Folcker ”Around the World”
Johan: Together at last. Eller omöjlig kombination? Electroreggae med rap (givetvis) och wailing om vartannat. Ganska catchy. (6)
Emilia: Jag tycker om kombinationen av stilar, reggae med lite rock och hon har en bra kraftfull röst. Det fastnar och har energi. Även om de är olika, fungerar de bra ihop. (8)

För övrigt är vi överens om att Folcker faktiskt är slående lik en av våra gemensamma vänner. Och att fältet var svårförutsägbart. Jag skulle säga jämnare än något av de tidigare i år och överlag starkare. Pausinslagen med Björn Gustafsson och en OS-parodi i princip byggd på en kombination av Queen och gula trikåer var väl…ganska roliga. Utan att vara sensationella. En höjdpunkt var däremot katastroffilmen där Göteborg demolerades i jakten på kuvertet med resultaten, om jag förstod rätt. Hur mycket av budgeten brändes där?

Efter insikten om att ungdomarna Oscar Zia och Ace Wilder skickas direkt till finalen, medan Outtrigger och State Of Drama får ta vändan förbi vår lilla hemort vid Vänern om några veckor för att eventuellt komma längre än så, är det väl bara att hämta sig från det – i stora drag – konstnärliga förfallet i folksmaken och ladda om för mer av samma vara nästa vecka. Det kan väl ändå inte sluta med en ännu vekare final än förra året? Vad?

Mer om massakern i Göteborg från SVT

Stora gester – sämre dynamik. Senkomna synpunkter på schlagerkvart nummer två

Snart dags för tredje deltävlingen. Efter en intensiv vecka har jag slutligen renskrivit noteringarna från förra helgens holmgång i Linköping, som inte innehöll några extrema överraskningar. Men jag är tacksam för att vi slapp se Refreshments rulla vidare till finalen. Det brukar alltid finnas utrymme för en rejäl nostalgitripp tillbaka till 1950-talet i det svenska festivalformatet, men årets kandidat fastnade i folkets vägtull på vägen mot Mekka. Eller finns det, hemska tanke, fler där den kom ifrån?

Våra kommentarer (inklusive en spontant uttänkt poängsättning från 0-10):

JEM ”Love Trigger”

Johan: Scenshowen är mer nyskapande än kompositionen. Techno typ tysk 80-talsretro med smittande entusiasm men ihåligt innehåll. Kan bli en en hit ändå… (5 poäng)

Emilia: Jag gillar kombinationen av röster (7 poäng).

The Refreshments ”Hallelujah”

Johan: 50-talsosande boogierock med alla tillbehör, visuellt och audiellt. Oförargligt och ganska menlöst. Det brukar finnas en sådan nostalgitripp varje år. Men vänta – får de vara sju personer på scenen? (4)

Emilia: Mycket färgglada. Jag gillar det för att det liknar 60-talet. (7)

Manda ”Glow”

Johan: Försöker sig på dramadisco med ambitioner att få hela världen att glöda. Men jag förblir ganska ljum. Violinister på styltor (?) imponerar mest. (4)

Emilia: Den var originell. Men något saknas. (7)

Panetoz ”Efter solsken”

Johan: Happy rap! Kostymer och koreografi som sticker ut. Lättviktare men charmig sak om att tro på sig själv. (6)

Emilia: Jag gillade rytmen, men den är på svenska. Det är problemet. (7)

Pink Pistols ”I Am Somebody”

Johan: Space age retro. Svart latex och robotiska rörelser. Medveten eller omedveten parodi? Inspirerad av serien ”Äkta människor”? Rockriff, men mekaniskt. (3)

Emilia: Väldigt alldaglig. Jag tyckte inte om den. (6)

Sanna Nielsen ”Undo”

Johan: Hon är veteran nu. Faktiskt. Ballad den här gången, med glidningar. Framstår i sällskapet som fullfjädrad internationell stjärna. Faktiskt. (8)

Emilia: Jag tror den går direkt till final. Bra sång. Den behöver inte så mycket show. Min favorit hittills. (10)

Little Great Things ”Set Yourself Free”

Johan: Unga killa med attityd och mycket frisyrgelé (några ton). Siktar på något liknande Nightwish eller The Rasmus. Rytmen är rätt. Tyngden OK. Saknas en del särprägel. (6)

Emilia: Jag gillar inte den här typen av musik. Rösten räckte inte till så han skrek mycket. Sången är starkare och mer aggressiv. (5)

Martin Stenmarck ”När änglarna går hem”

Johan: Veteran. Proffs. Tar plats. Drama. Arena anthem. Vill flyga iväg till höjder den inte riktigt klarar. Derivativt. Konceptet är kraftfullt men rätt konstruerat. (5)

Emilia: Den är på svenska, stackaren… En sång som passar bättre för radion. (7)

Generellt enligt Johan: Många siktade högt, mot stora känslor och publikfriande manövrer. Dynamiken i melodier och oväntade grepp var mer sällsynt.

Kvällens uppenbarelse var annars sjuåriga barnskådespelaren Sigrid som diskuterade genusfrågor med Nour el-Refai (som sägs ha skrivit manus till dialogen, eller?). Var hittade de den ungen – och hade hon hörsnäcka för hålla reda på de saftiga replikerna?

Just det, till final (för ordningens skull bör väl detta nämnas) gick Sanna Nielsen och Panetoz, med en andra chans för Martin Stenmarck och JEM.  Det betyder väl redan nu minst en fördubbling av antalet kvinnliga deltagare i finalen jämfört med fjolårets orgie i (generöst uttryckt) welterviktare med y-kromosomer, om jag räknar rätt i hastigheten…

Mer kött på benen om den moderna musikaliska motsvarigheten till Linköpings blodbad finns på SVT