Musik

Arenadisco och arpeggio vinnande koncept: Melodifestivalen 2016 – kapitel 2

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , ,

Jamen, hörni. Det var ändå ett fall framåt. Kvaliteten överlag i den andra Malmö-baserade melodifestivaldeltävlingen var högre än första omgången. Sent omsider landar mina egna och min frus intryck här…

Gamlingarna brukar numera slås ut under brutala omständigheter innan de ens hunnit inse att de släppts in på scen. Tyvärr hände samma sak igen, trots att den aktuella pensionärsligan Patrik Isaksson, Tommy Nilsson och Uno Svenningsson ställde upp med en stram och stilig serenad som var värd ett bättre öde. Min fru Emilia fick associationer till ”Game of Thrones”-signaturen på grund av stråkar och annan ståtlig instrumentering. Själv fördes jag åtminstone under några inledande strofer tillbaka till 1983 och framlidne Peter Lundblads bidrag ”Vill du ha mig efter gryningen”. ”Håll mitt hjärta hårt” var kanske helt otidsenlig i sammanhanget nu. Men en del av oss är dinosaurier. Och borde ha tagit fram telefonen i tid för att ta strid…

…mot sådana avarter som ”Faller” med Krista Siegfrids, ett märkligt monotont och dödande derivativt stycke schlagerpop som det under olyckliga omständigheter kan gå 17 på dussinet av i tävlingen.  Emilia var inte helt överens:

– Jag gillar rytmen. Hennes klädsel påminner om ABBA. Trots att den är på svenska kan det gå bra…

Jo, det räckte till att överleva den första röstningsomgången, men inte längre.

Ut åkte också, inte helt överraskande, debutanten Victor och Natten med sin klämkäckt entusiastiska ”100 %”, ett sammelsurium som skarvats ihop med mer god vilja och glatt humör men inte lika mycket egenart.

Till andra chansen nådde ”Hunger” med Molly Pettersson Hammar som levererade dramatik och en högstämd inledning. Patenterat. Av någon annan, men det handlar ju om att låna snyggast, eller hur? Jag vill verkligen att något mer ska hända i uppskjutet, men Molly har utstrålning och utspel som kompenserar en del av låtens tydliga tillkortakommanden. Låtskrivarnas lättja lär dock hindra vidare vandringar ut i Europa.

– Något saknas i sången. Jag vet inte vad, menade även Emilia.

En extra kvalomgång krävs också om förhandsfavoriter Isa ska klara sig till final med ”I Will Wait”. En bitterljuv ballad som bygger upp i klassisk stil mot en storslagen refräng, omgiven av fläktande tältdukar och skuggspel. Fint framförande? Ja. Elegant expressionism? I viss grad. Personligt tilltal? Hmmm.

Davy Boy is here again… David Lindgren är med för tredje gången och tog sig direkt till Globen med sin arenadisco i ”We Are your Tomorrow”. Hög svansföring. Häftplåster till korus. I sammanhanget inte så galet.

– Den har potential, sammanfattade Emilia.

Var det verkligen en knall att nykomlingen Wiktoria även hon susade raka spåret in i hermelinernas hemvist med ”Save Me”?

– Jag gillar arpeggiot från gitarren och den har en bra rytm. En intressant blandning. Tjejen har en bra röst. Jag tror att hon har möjligheter att vinna den svenska finalen, konstaterade Emilia.

Ja, gitarrfiguren är tjusig. Och här finns något som hugger tag direkt. Countryflirten känns mer stringent och effektiv än motsvarigheten från veckan före, vad hon nu hette som försökte med det då…

Min fru lyckades tippa rätt finalister men inte andra chansen-bidragen. Mina egna tips slog inte ens in till hälften. Överlag var alltså konkurrensen hårdare här. Hur blir det i afton? 

Nyskapande och konstruktivt med Native Construct

yemenity2010 skivrecension , , ,

Galningar. Efter två minuter har de betat av fler genrer och taktarter än många kolleger i musikerfacket klarar av under en hel karriär.

Sångaren i trion från Boston anger i en Q & A på Reddit bland andra Mikael Åkerfeldt (Opeth) och framlidne Queen-legendaren Freddie Mercury som två av sina vokalistinfluenser. Native Constructs egen genrestämpel tenderar att vara Prog Metal. Är det hela sanningen?

Själv tycker jag mig höra ekon från svenska A.C.T. . Kanske ett kryddmått It Bites, liksom jazzinslag och musikalflirtar inbyggda i något slags metallskal. Som konstellation är de relativt nya och ”Quiet World” är deras debut i så kallat fullängdsformat. Svårt att tro, men…

En tyst värld? Knappast. Men dynamisk – ett favorituttryck för min del när jag har chansen att använda det utan att fara med falsk marknadsföring. Det här kan säkert framkalla huvudvärk hos de skeptikaste. Det är definitivt inte garanterat idealiskt för samtliga kända sinnesstämningar. Hyperaktivt, ibland hetlevrat och med harmonier som kastar sig mellan olika tonarter och tematiska figurer.

De väjer verkligen inte för det storvulna – eller å andra sidan inte heller för det synbart sentimentala. Tempoväxlingarna tilldrar sig i partitur och minut. Musiken har något omedelbart attraktivt och respektingivande över sig, samtidigt som det lika snabbt blir skriande uppenbart att den är designad för att öppna sig i etapper. Allt serveras inte på en silverservis i ett nafs.

En komposition som ”Your Familiar Face” med sina påstridiga musikal- och nostalgidrag överhuvudtaget, blir i sammanhanget nästan chockerande tillgänglig och trallvänlig. I princip inga taktbyten alls. Se där!

”Come Hell or High Water” är en märklig hybrid av melankolisk viskonst, tungmetall och allmän leklusta. Ylande fioler, ljudeffekter i marginalen á la Genesis 1974. Och growling. Inte allt samtidigt, men inom promenadavstånd från varandra, eller närmare än så.

Gentle Giant och andra gamla urtidsvarelser hemsöker den dissonanta mellanakten ”Chromatic Lights” som bildar övergång till den avslutande tolvminutersodyssén ”Chromatic Aberration” där allt är tillåtet.

Native Construct är alltså inte heltigenom originella och nyskapande – vilka band är det till 100 procent? De lånar friskt men snyggt och med snille och smak. Attityden är befriande ickekonformistisk. Pretentiöst är sannolikt inget skällsord i deras bekantskapskretsar. Men de tycks inte ta allting på blodigt allvar. Inte att döma av de rent klämkäcka sticken de stuvar in i smeten med ojämna mellanrum i alla fall.

Grunge grandiosa. Manifesto manodepressivo. Skönhetstörstande chockterapi. Det släpps trots allt inte en sådan här platta varje vecka.

Recenserat: Native Construct ”Quiet World” (Metal Blade Records 2015, avlyssnat via Spotify). 

För övrigt lyssnar jag i dessa dagar en hel del på ”The Astonishing”, den nya rockoperan med Dream Theater, liksom Anna von Hausswolffs album ”The Miraculous”, ”Have You in my Wilderness” med Julia Holter och ”Do Nothing till You Hear from Me” med The Mute Gods (samtliga tillgängliga på samma streamingtjänst som ovan). Förundrade försök till rättvisande recensioner av dem kan dyka upp i mån av tid så småningom…

Duran Duran 2015 – inte bara dödsryckningar

yemenity2010 skivrecension , , , ,

Duran vem? Finns de fortfarande? Och borde de? De var aldrig världens mest helgjutna albummakare. Det handlade mycket om hits. Ett par rejäla häftplåster till refränger några gånger om året. De som släpptes på 45 varv. ”Girls on Film”, ”Union of the Snake”, ”The Reflex”, ”Notorious”… Och så vidare. Det var en era av stundtals intelligent idiotpop personifierad av inte minst en generation britter vars namn kan vara helt okända för eftervärlden, men framkallar nostalgins vibrationer hos dem som var med. Eller var i rätt ålder då. Duran Duran var aldrig the very very best of the bunch, men de hade något.

Simon Le Bons röst är personlig om inte annat. De kunde som sagt konsten att klistra fast korus i hjärnans katakomber. Och sänka ner dem i ett lagom funkifierat innanhav. För att sedan sälja in allt med lätt kontroversiella videor, på en tid när detta medium var relativt fräscht och det kanske krävdes mindre för att skapa kontroverser…

Har de kvaliteterna bevarats? Inledningsvis undrar jag om de fixerat sig vid att verka yngre än de är och desperat försöker passa in sig i någon annans ungdomligare men inte alltid spänstigare spandex. Hur skapar man sväng? Det kan vi ha olika uppfattningar om. Och det  behöver naturligtvis inte låta såsom direkt utlyft, ofiltrerat från det där förflydda 1980-talet. Men hur spelar man på sina egna styrkor?

Efterhand tycks ”Paper Gods” öppna sig och indikera att gruppen inte helt glömt bort vad de behärskar bäst. Den elektroniskt laddade balladen ”You Kill Me with Silence” växer just med sitt korus. Följt av en funkattack med legendariske Nile Rodgers och uppmärksammade soulsångerskan Janelle Monáe i ”Pressure Off”, där grooven gör minst halva jobbet. Och de gamla takterna visar sig finnas där. Inte helt olikt Daft Punks samröre med Giorgio Moroder häromåret. ”Get Lucky”, ni vet.

Monotonin lurar ibland i vassen. Osäkerheten på vilken tidsepok man egentligen ska flirta mest intensivt med. Medelålderskrisens manifestation av mediokra inbrytningar på domäner som andra intagit med större grad av briljans. Men de låter ändå vitala och motiverade. Angelägna att lyfta undan liksvepningen och ge ungdomarna en match. Och med hjälp av några ståtliga, mollstämda ballader och serenader balanseras dieten. Inte minst är de avslutande spåren ”Only in Dreams” och ”The Universe Alone” läckra och livfulla historier som faktiskt ger mer hopp om framtiden för de ännu ej förtidspensionerade folkförförarna från Birmingham.

Recenserat: Duran Duran ”Paper Gods” (2015, via Spotify)

Mesta möjliga mediokritet: Melodifestivalen 2016 – kapitel 1

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , ,

Botten är inte nådd. Men det mediokra och halvbakade regerade i Göteborg, där årets första deltävling drog igång i afton, efter en aning (ja, jag underdriver) upprörd uppmärksamhet kring Anna Books diskade bidrag. Däremot var programledarna Gina Dirawi och Petra Mede pigga och hade hjälp av ett par lagom spetslustiga kabarénummertexter. Jonas Gardells schlagerskola är tillbaka efter ett uppehåll på en ungefärlig vinterperiod i Westeros.  Helt acceptabelt, så långt. 

Så… Till bidragen. De odiskade först, med betygsättning på en skala från ett till fem:

TILL FINAL:

”Don’t Worry” – Ace Wilder: ***

Dark horse häromåret och tycktes då komma från ingenstans. Nu med högre favorittryck. Distinkt staccato-rytmik och scenbygge. Låten lider av en viss identitetskris och konglomeratkänsla. Och var är krossarkoruset som vi aldrig kan skaka av oss? Ändå, ändå – det mest självklart professionella och egentliga enda möjliga ’ut i Europa’-inslaget i afton.

”Constellation Prize” – Robin Bengtsson: **

Vem är det han liknar? En yngre Karl Urban? Eller ännu yngre Marcus Allbäck? Munspel. Melodrama. Fastnar fort i uppkörda hjulspår, men uppvisar välkommen brist på klichéartat koreograferade sidekicks. Alltid något.

TILL ANDRA CHANSEN:

”Rik” – Albin & Mattias: **

Utan att ha en översvallande stark egen vision visar duon en känsla för hook och konsekvens som brädar tillräckligt många av de andra bidragen för att ta sig vidare, men inte med bred marginal.

”Bada nakna” – Samir & Viktor: *

– Det här är ett land där alla har en plats, påpekar de i sin introduktion. Fint! Resten? Gott humör. Låg komplikationsgrad. Überkäckt! Fontäner på scen! Bara bringor! Det finns en huvudsaklig målgrupp här, antar jag. Eller ett par. Jag tillhör nog inte någon av dem.

UTSLAGNA:

”Ain’t No Good” – Mimi Werner: **

Strike a pose! Girl’s got attitude! And a guitar to match. Något slags stilmedvetenhet syns i en vagt countrydoftande dänga med ekon av ”Jolene” och en  allmän avsaknad av andemening och egna uppslag.

”Mitt guld” – Pernilla Andersson: **

– Virusforskare! Pernillas hemliga drömyrke. Wow. Kunde behövas fler sådana nu, med zika-varianten på världsturné.

Sången: Vispop med akustisk gitarr i markerade kontrast mot föregående bidrag. Harpa på scen! Sympatiskt, men lite livlöst och i behov av AD-droppar eller något starkare elixir. Oj, tog den slut? Den bara flöt ut…

UTOM TÄVLAN:

5. ”Himmel för två” – Anna Book: *(*)

OK, intressant att höra den i alla fall som pausinslag. Skulle det ha funnits en marknad i just det här sammanhanget A.D. 2016 för denna uttryckligt retro-spekulativa superschlager av en art som ofta betecknas som utdöd, men aldrig riktigt tycks vara det? Vi kommer troligen aldrig säkert att få veta…

Dramatiskt om drönare med Muse

yemenity2010 skivrecension , , ,

Drönare. De är överallt. Vakar över oss. Slår till med dödlig precision på sina ställen. Att Muse med sin dragning åt det mörka och melodramatiska gör ett slags temaalbum med dessa som utgångspunkt, metaforiskt eller inte, är kanske inte så långsökt.

Äppelkäckt är det inte. De är fortfarande ett band främst stämda i moll. Med sina influenser omväxlande från Ultravox, Coldplay (eller vem har influerat vem av dem?), musikaler, Queen, opera med mera är bordet dukat för stora känslor, lika stora gester och djupa dalar av åtminstone lättare ångestattacker. Jag gillar Muse. Åtminstone sedan jag sent omsider började låna dem ett öra för några år sedan i samband med 2012 års ”The Second Law”. Men den dessförinnan släppta ”The Resistance” är kanske ännu bättre, sett i perspektiv.

De räds inte att ta ut svängarna och pretentionerna här heller, även om ”Drones” strängt taget knappast är det absolut mest kreativa och innovativa de gjort. Raka och ettriga, inte alltför diskret samhällskritiska spår dominerar inledningsvis, med titlar som ”The Handler” och ”Psycho”. Mot slutet formateras franchisen om en smula och in träder den bitterljuva ”Aftermath”, minimusikalen ”The Globalist” med flera härligt högstämda faser och så det avslutande, korta och förrädiskt finstämda titelspåret, ett stycke tillskrivet den italienske renässanskompositören Palestrina. Mellanspel eller interludes med talade inslag framhäver ambitionerna, som ett anförande av – visst är det John F Kennedy?

Gruppens sjunde studioalbum är alltså en form av konceptskiva. Utsagesvis handlar det om ’en persons resa från övergivenhet till indoktrinering och sedan avhopp’ om man får tro synopsis på Wikipedia. Deras ”The Wall” eller ”The Lamb Lies Down on Broadway”? Budskapet sägs behandla bristen på empati som uppstår genom modern teknologi och inte minst drönare, enligt bandledaren Matthew Bellamy, intervjuad av BBC. Inga fel på de avsikterna. Den delvis mer avskalade inramningen de siktat på har för- och nackdelar. Men stämningen finns där. Allt är inte oförglömligt men det märks att det är ett uttryck för något mer än bara utsmyckning av ljudrummet.

Recenserat: Muse ”Drones” (2015). Avlyssnat via Spotify.

Från frysboxen: Pure Reason Revolution ”The Dark Third”

yemenity2010 Från frysboxen, skivrecension , , ,

I november 2007 skrev jag några rader om den då relativt färska gruppen Pure Reason Revolution och deras album ”The Dark Third”. Så här lät det:

franfrysbox-blogotyp1Tyvärr, tyvärr, missade jag deras besök i Göteborg i somras, när de agerade förband åt Porcupine Tree. Då hade jag i och för sig knappt börjat lyssna på gruppen, men det har jag nu, under sensommaren och hösten gjort desto mer. Ett gäng slynglar från Storbritannien hämtar inspiration från, tillåt mig gissa vilt – Marillion, King Crimson, gamla döda gubbar från barocken och framåt… eller, det kan lika gärna vara sådant jag aldrig hört talas om. Vad de gör är något både episkt storslaget, böljande och ganska lättillgängligt. Rock är grunden, gitarrerna ligger i fören men de släpper sällan eller aldrig iväg några solokaskader eller effektsökande uppvisningar. De låter verkligen som ett sammansvetsat band, med ett gemensamt mål.

Piano, fioler, stämsång, korala passager och återkommande melodislingor skapar en sammanhållen enhet. Det finns nog ett genomgående tema här, men vad det är är mindre viktigt. PRR är en kvintett med fyra grabbar (Jon och Andrew Courtney, Jamie Wilcox och Jim Dobson) och en tjej (Chloe Alper). Fyra av medlemmarna sjunger, vilket borgar för en viss vokal dynamik som känns fräsch. En del av materialet skulle inte låta helt fel som soundtrack till nästa filmatiserade kapitel om C. S. Lewis Narnia-värld. Att lyssna är att träda in i deras värld en stund och försöka förutse vart vi är på väg, vad som väntar bakom nästa hörn i den förtrollade skogen. Men de verkar aldrig ute efter att knipa billiga poäng genom chockverkan eller att bryta illusionen. Det finns en röd tråd, en genomgående tanke, en vision men – som sagt – jag bryr mig inte så mycket om vad den består i. Ge mig några månader till, så kanske jag utropar ”Eureka!” och levererar lösningen på ett silverfat. Men räkna inte med det.

Titlarna talar sitt eget lilla (otydliga) språk: ”The bright ambassadors of morning”, ”Apprentice of the universe”, ”Bullits dominae” och så vidare. Att lägga in lite latin här och var är ju populärt i mer pretentiösa kretsar och jag har absolut ingenting emot det, även om det i själva verket skulle dölja bristen på ett genuint djup. Det här ska vara den första, som det heter, fullformats-CDn efter en tidigare mjukstart med kortare speltid. Jag skulle tro att det kommer mer så småningom. Och om den här recensionen inte gett någon begriplig bild av hur de låter, så väljer jag bara att slarvcitera Bibeln som ursäkt: ”Här ser vi allt som i en dunkel spegelbild, men en dag ska allt stå klart som svenskt kranvatten…”.

Trivia: den version jag hört innehåller två skivor med sammanlagt 14 spår. Det ska vara den europeiska upplagan från tyska bolaget InsideOut, utgiven senare än den amerikanska enkel-CD-varianten.

 

Recenserat: ”The Dark Third” med Pure Reason Revolution (InsideOut, 2007). Texten är tidigare publicerad på numera nedlagda sidan Folket Jublar 1 november 2007.

Diskret påträngande mystik från Braids

yemenity2010 skivrecension , , ,

 

Björk. Bat For Lashes, Tori Amos eller Bel Canto? Eller självaste Kate Bush? Vilka förstahandsinfluenser kanadensiska Braids byggt upp sig med kan diskuteras. Själv hade jag aldrig hört talas om dem förrän i höstas, via en rekommendation på… Paste Magazine, kanske? I något så celebert som avdelningen halvårets bästa album, publicerat förra sommaren.

Det går alltså att skönja influenser och möjliga syskonsjälar. Men egna är de ändå. Inte minst sångerskan med det illustra namnet Raphaelle Standell-Preston, i fronten för en trio som en gång varit en kvintett. Med begynnelse i Calgary men sedan manövrerat sig österut till Montreal. Raphaelle är spröd men spänstig. Naket nyanserad. Omgiven av en ljudvägg med elektronisk prägel och en fluffig finstämdhet som kan kalla minimalistisk och nedtonad men samtidigt raffinerat melodramatisk. Musiken böljar fram och åter utan överdrivna åthävor men med en ihållande mystik.

Som virvlar i ett vattendrag, em stadig puls som inte tappar greppet även om den syns studsa omkring bland molnen. I den förhållandevis mer aggressiva ”Miniskirt” hörs mer temperament och ett uppfordrande tonfall. All is not well inte the world… Rytmiskt genomgår låten ett par metamorfoser som kännetecknar bandets attityd. Trumkaskader går på, tvärs med de till synes triviala tretonsfigurer på syntar som inte broderar mer än nödvändigt.

Lätt dissonant och drömlikt är det genomgående på ”Deep in the Iris” som helhet. Stundtals kan det verka ensidigt. Jo. Men konsekvent och ofta effektskapande inom sina revir. Visst är det rentav helt enkelt vackert, väldigt frekvent. Men aldrig bara sött, utan lika syrligt. Vad saknas? Någon form av tyngd, möjligen. De har valt bort vissa element som kunde ha gjort musiken mer påträngande och svår att freda sig mot, men den når fram bra med sina diskretare medel.

Mest hitkapacitet? Inte självklart, men nämnda ”Miniskirt” och ”Blondie” har distinkta drag som kan nå utanför en skara – hur stor den nu är, men förmodligen inte obetydlig – hängivna hardcorefans. Eller ”Bunny Rose” med sin luftiga rymdklang och sina pockande harmonier.

 

Recenserat: Braids ”Deep in the Iris” (2015, via Spotify). 

Seinabo säger det med soul

yemenity2010 skivrecension , ,

Girl’s got soul…

Nej, det går ju inte för sig att öppna ännu en recension med ”en röst kan betyda så mycket”. Även om det stämmer. Och svensk-gambianska Sey seglar succéartat fram med sin lagom sträva, beslutsamma och blodfyllda stämma i centrum.

Hon ger profil åt en repertoar som växlar mellan potenta pianoballader och elegant elektrosoul. Det dryper av något sött, men även sötsurt. Sällan sliskigt. Däremot starkt. Soul. Anita Baker möter Soul II Soul möter… är det Tanya Stephens jag tänker på? Förebilderna kan vara flera. Melodiös monotoni som envist pockar på uppmärksamhet. Det svänger med till synes små medel. Här finns ”Hard Time” som agerade vinjett i den mediokra kriminalserien ”100 Code” och osar av oförsonade konflikter. Suggestivt och dovt effektivt är det regelbundet. Retroljud i inledningar och instick, i ett ljudlandskap som ständigt ändrar form utan att kasta sig handlöst ut i vildmarken. Här finns en grundstämning med diskreta utvikningar. En ibland gospelklingande sådan, gränsande till sakral, som i ”Burial”.

Seinabo Sey känns som ett av de där nyare namnen i svensk pop med omnejd som inte bara bärs upp av hype utan bär på genuin talang. Känslan för drama. För att vara expressiv men inte depressiv. Hotfull som i ”Pistols at Dawn”, men inte destruktiv. Vad man däremot kan efterlysa är en vilja att slå sig ännu friare och inte fastna i repetitiva formler som det finns tendenser till ibland. Men det är randanmärkningar. Eftersom Sey lyckas uttrycka så mycket inom ramverket. En riklig dos rhythm & blues anno domini 2015 som bara bitvis låter överdrivet trendkänslig. Det är inte totalt tidlöst utan bär tydliga spår av den era vi befinner oss i. Precis som Aretha Franklin, Mary J. Blige och Staple Singers et al formades av sina respektive startepoker men sedan förändrats, utan att förlora det man brukar kalla särart. Så, vad kommer Sey att ställa med i framtiden? Förhoppningsvis ännu mer och ännu bättre stoff, en sargad mänsklighet till fromma.

Bäst just nu? Kanske den bristande balladen ”Poetic” eller det rumsterande, pulserande groovet i ”Easy”.

Recenserat: Seinabo Sey ”Pretend” (släppt 2015, avlyssnat via Spotify)

The Real Neal: Kulturella höjdpunkter 2015 del II

yemenity2010 reflektion , , , ,

Att bege sig iväg på storslagna konserter blir tyvärr alltmer sällsynt i mitt liv. Det blir oftare småskaligare evenemang, på gott och ont. I år finns det åtminstone en rejäl liveupplevelse att påminna om så här i årets sista skälvande timmar och den tilldrog sig i juli. I Göteborg. På Pusterviksteatern, vilket i och för sig inte är en arena för tusenhövdade skaror att samlas på, men det behövdes inte heller. The Neal Morse Band hade oceaner av material från en drygt 20-årig bana att ösa ur och tvingades utelämna det mesta, men hann med ganska mycket under ett par tungt svängande timmar också. Mer utförligt beskriven är konserten i min recension från i somras, vilket även inkluderar några rader om förbandet Haken.

NealMorse-Upwithpeople-150721

Tillbaka till insidan med Tame Impala

yemenity2010 skivrecension , , , ,

Den där videon, till att börja med… Den som lanserar låten ”Let It Happen” och visar en studie i mänskligt sammanbrott. En hallucinatorisk odyssé, en bokstavlig flygtur som mynnar ut i antingen en total katastrof eller möjligen en befrielse från ekorrhjulet. Själv snubblade jag över den efter något slags tips från – som jag minns det – Paste Magazine på nätet. Magnifik melankoli. En illustration av intensiv introvertism.

Ska vi kalla det här ett band eller, med vägledning från Wikipedia, återkommande projekt initierat och styrt av Mr Kevin Parker från Perth på den australiska västkusten. Staden som ser ut att trona ganska ensam i sitt majestät just på den sidan kontinenten ’down under’ och tidigare huserat halvlegendariska band som Triffids.

Atmosfären på ”Currents” är i alla fall i sina bästa stunder bedårande i sin blandning av nostalgisk melankoli och elektronisk eufori. Tame Impala satsar inte i första hand på att kasta en uppsjö idéer över oss, utan vill gärna låta några grundläggande harmonibyggen göra grovjobbet och bjuda in till någon form av meditation, ackompanjerad av spontana muskelryckningar när groovemaskineriet går igång.

Hur väl experimentet slår ut kan variera, men det är ofta påfallande läckert. Levande. Inte omedelbart avkodbart och öppet som en bok. Snarare en seans där alla får upptäcka olika saker. Skenbart enkla strukturer i vissa stycken. Syntljuden kunde ofta lika väl ha hört hemma i 80-talet, en epok Tame Impala definitivt inte är ensamma om att flirta med. Ordet psykedelisk har annars en tendens att dyka upp i beskrivningar av deras profil och öppet redovisade influenser. Rider de på en retrovåg och suger ut det sista ur det svunna seklets förråd av försöksverksamheter med hjälp av den nu mer utvecklade teknologin?

Nej, det är rikare än så. Mer raffinerat. Och personligt. Egentligen svårt att förklara den exakta storheten i. Men bandet – eller projektet – verka tro på sig själva, sina egna ord arrangemangen dessa bäddas in i. Som i den bitterljuva ”Yes, I’m Changing”. Eller den snyggt fylliga ”Eventually”, kontemplativa och hypnotiskt repetitiva ”New Person, Same Old Mistakes” eller den i sammanhanget relativt godmodigt klämkäcka ”Disciples”. Representerar det här forntiden eller framtiden i det globala musiklivet – och spelar det någon roll?

 

Recenserat: Tame Impala ”Currents” (2015, via Spotify).

Relaterat: Bandets officiella hemsida.