Mina mest strömmade sånger 2016. Tydligen!

 

Det är den tiden på året. Allt ska sammanfattas och jag är naturligtvis inte bättre än att jag följer strömmen och gör samma sak, oavsett om det i den stora universella planen har någon betydelse eller inte. Men ibland kan man ju ta hjälp. Till exempel av en automatiserad uträkning.

Tiden räcker inte till för allt, såsom att testa alla tillgängliga strömningstjänster som existerar och jämföra. Inte heller köper jag skivor i den utsträckning jag en gång gjorde – vilket bevisligen gäller för många andra människor också. Dock har jag börjat återupptäcka mina ibland kvartssekelgamla kassettblandband och tryckt igång i köket, vilket min fru har accepterat i högre utsträckning än jag kanske hade vågat hoppas.  Spotify har annars varit den främsta källan till att upptäcka och provlyssna ny musik. Eller musik överhuvudtaget. Vare sig tipsen kommer från andra källor eller inte, så är jag fortfarande fascinerad över hur mycket som faktiskt finns där. En längre tid har jag övervägt att testa Apple Music, men hittills inte kommit till skott.

Så här i slutet av året har den svenskstartade strömningsplattformen generöst nog sammanställt en lista på 101 musikstycken som jag uppenbarligen avnjutit mer än andra. Varför just 101? Ärligt talat, jag har inte en aning. Stämmer urvalet med min egen upplevelse av vad jag faktiskt gillat mest? Delvis, ja. Systemet verkar ha en förkärlek för att prioritera låtar i början av album, vilket logiskt sett borde innebära att jag inte alltid tagit mig igenom ett helt sådant innan jag varit på humör att gå vidare just i detta då. Eller att förstlingarna får representera familjen, if you catch my drift. Men helt missvisande är det inte. Och hur skulle jag kunna argumentera med ett statistiskt säkerställt system där den mänskliga faktorn förväntas vara helt frånvarande? Digitala system är trots allt ärligare och mer pålitliga än någon av oss icke-artificiella existenser, eller hur?

Genremässigt skönjer jag inte helt chockartat en tendens åt det progressiv- och artrockaktiga hållet. Med betydande konkurrens från diverse singer-songwriters som kan ha rekommenderats av ambitiösa musikmagasin, en och annan levande legendar eller nyligen avliden sådan, några soul/R&B-orienterade alster och sådant som enkelt skulle kunna sorteras in som indierock. Liksom en lagom dos bitterljuva ballader, vad det nu kan bero på. Något förvånande och en liten väckarklocka är den kraftiga dominansen av engelskspråkiga sånger. Alltså, inte nödvändigtvis dominansen i sig, men i min egen bubbla hade jag intrycket av att ägnat mer tid och uppmärksamhet åt, säg, world music i olika former eller åtminstone något mer på spanska. Tydligen inte tillräckligt mycket.

Nyårslöfte för 2017: balansera den lingvistisk-musikaliska gungbrädan i högre utsträckning.

Allt som letat sig in bland dessa 101 av systemet utvalda spår är inte nytt, men den övervägande delen är det. Bland ’oldies but goodies’ kan nämnas klassiker som ”I’ll Find My Way Home” med Jon & Vangelis, ”Find a Way to my Heart” med Phil Collins och ”The Lion’s Mouth” med Kajagoogoo. Ah, 1980-talsnostalgi…

Spontant smakprov från sammanställningen, i form av 15 av mig i detta nu utvalda spår. Bara för att de är relativt nya, av olika anledningar är bra, samt, inbillar jag mig, representerar något slags bredd och musikalisk dynamik:

”Ship to Wreck” – Florence & the Machine

”I Am a Man of Constant Sorrow” – Blitzen Trapper

”Feel You” – Julia Holter

”Mar Del Fuego” – Perfect Beings

”Blackstar” – David Bowie

”Good Lava” – Esperanza Spalding

”Discovery” – Anna von Hausswolff

”Popular” – The Anchoress

”Mountain at my Gates” – Foals

”The Sound” – The 1975

”Clear Clearer” – Iamthemorning

”Numbers” – Frost*

”Your Familiar Face” – Native Construct

”I Love You, Honeybear” – Father John Misty

”Honeymoon” – Lana Del Rey

Och ett väldigt speciellt omnämnande till Bostonbandet Bent Knee, vars blotta existens jag via något kvalificerat scoop eller (mer troligt) ren bondröta varseblev under året, även om deras senaste verk inte finns på strömningstjänsten ifråga ännu. Det gör däremot deras album ”Shiny Eyed Babies” från 2014, varifrån det inledande korta titelspåret tagit sig in på listan. Men i det fallet har jag rätt konsekvent sträcklyssnat mig igenom albumet som helhet ett antal gånger i höst. Återkommer om dem. Det är löfte. Eller ett löfte om en målsättning. Här är ett exempel på hur de kan låta:

 

(Länk till hela den automatgenererade listan kan bifogas vid akut efterfrågan. Coming snart up: Albumlistan – det som jag själv trodde att jag lyssnat mest och bäst på under året.)

 

Spotifierat sommarsvep – del 1

I brist på riktiga recensioner av spännande utgivna album på senare tid, så tänkte jag fylla tomrummet med några korta rekommendationer av sådant jag snappat upp på – just det – Spotify, och fyllt mitt eget ljudrum i mer eller mindre utsträckning nu i sommar. Vare sig det är nytt eller inte. Färskast först?

Frost* ”Falling Satellites” (2016: Det har gått alldeles för länge sedan Jem Godfrey skramlade ihop sitt lilla hobbyband och skapade elektriskt osande neoprog. Men nu! Exakt hur bra det är i förhållande till vad de gjort förut, får jag återkomma till senare. Men soundet är i stort sett intakt. Och energin.

Anderson/Stolt ”Invention of Knowledge” (2016): Hur skulle svenska The Flower Kings låta med Yes-legendaren Jon Anderson stationerad vid sångmikrofonen? Det här är en indikation och en av årets bästa plattor hittills, när sagde Anderson samarbetar med Roine Stolt och söker efter sanning och vishet och snygga harmonier.

Esperanza Spalding ”Emily’s D+ Evolution” (2016): En fusionkomplott som drar åt alla håll och är nästan för spänstig för sitt eget bästa. Varför har jag inte upptäckt henne tidigare? Under semesterdagar i Stockholm nyligen såg jag affischer uppe för hennes spelning där den 19 juli. Tyvärr var vi inte kvar där då.

Gungor ”One Wild Life: Spirit” (2016): Uppföljare och möjligen del av en spirituell trilogi med detta egenartade amerikanska musikkollektiv som skickligt varvar melankoli med inspirerande tongångar och reflekterande existentialism.

The Anchoress ”Confessions of a Romance Novelist” (2015): Walesiska singer/songwritern Catherine Anne Davies kan jämföras med Kate Bush, Florence & The Machine och en hel del andra tänkbara influenser. Inte överdrivet inställsam i sin framtoning men klämmer fram flera omedelbart attraktiva kompositioner som bara biter sig fast i hjärnbarken.

Tangerine Circus ”The Conspiracy Chronicles” (2015): Mexikansk progressive rock med vissa problem att etablera sin egenart men likväl levererar många intressanta utkast. Svårbedömt som helhet, men av intresse för dem som gillar genren.

Foals ”What Went Down” (2015): Den här har jag haft som återkommande sällskap på tåg, bussar och andra färdmedel under ett antal månader. Bastant, envetet och tankeväckande. Bland deras influenser ryms tydligen allt från Foo Fighters till Talking Heads, techno och tysk så kallad krautrock. Låter det lovande? Bedöm själv. Jag gillar dem.

The 1975 ”I Like It When You Sleep, For You Are so Beautiful Yet so Unaware of It” (2016): Funky! Ibland väldigt attraktivt och spontant svängominbjudande men även inkluderande en del transportsträckor och alltför tillbakalutade soulballader. Ojämnt, med höga toppar.

Antimatter ”The Judas Table” (2015): Lätt dystopisk atmosfär och inga enkla poäng. Men tilltalande om det ges tid att sjunka in. Det är klart, de kommer från Liverpool och deras stoltheter har ju inte levererat riktigt på fotbollsarenorna senaste åren, så dysterheten kanske är begriplig.

Steven Wilson ”Hand Cannot Erase” (2015): Förre Porcupine Tree-ledaren och på egen hand oerhört välkritiserade artrockvisionären Wilson finns äntligen ute i den strömmande etern. Inte en dag för tidigt.

Bat For Lashes ”The Haunted Man” (2012): Natasha Khans öden och äventyr var något jag fastnade för under vårvintern och återkommer till med jämna mellanrum. Inte precis dagsfärskt, men hon har, som redan konstaterats av andra, rent hemsökande kvaliteter. Och precis nu inser jag att det faktiskt kommit ett nytt album. Spännande!

För övrigt: fortsättning följer med andra delen av det här sommarsvepet. Snart…

Innerlig inre resa med Iamthemorning

 

Och ljuset kom från… Ryssland. Morgonljuset. I form av en duo vars existens jag först alldeles nyligen blivit uppmärksammad på, först via Prog Magazine, tror jag bestämt. Men sångerskan Marjana Semkina och klaviaturisten Gleb Kolyadin har hunnit släppa ett par album och etablerat ett samarbete med några medlemmar från Porcupine Tree (som ju legat på is ett par år).

Pianon. Stråkar. Klassiska influenser, liksom drag av 70-talsbandet Renaissance. Så ock, givetvis kan man tycka, från Kate Bush och andra som vandrat i hennes efterföljd. Önskas mer namedropping som försök till vägledning? Tja… Panic Room. Det holländska projektet The Gentle Storm med Anneke van Giersbergen i fören. Magenta (som i det walesiska bandet bakom album som ”Seven” och inget annat). De gör sig alla påminda i högre eller mindre utsträckning, inte minst på grund av sångerskan Semkinas vokala dynamik, höga tonträffar och delvis teatraliska – men aldrig överdrivna eller okontrollerade – utspel vid mikrofonen.

Sådant kan få exempelvis en halvannantimmesresa med ersättningsbuss mellan Mariestad och Lidköping över Kinnekullemetropoler som Äskekärr och Blomberg under pågående banarbete att kännas aningen kortare. Bara som ett exempel.

Om Vladimir Putin & Co i kabinettet vid Röda torget (eller var de nu håller hus) tänker sig utöva mer soft power i världen och framhäva den ryska kulturens starkare sidor skulle det här kunna vara ett vapen. Några direkt politiska pretentioner i texterna har jag hittills inte upptäckt några mätbara doser av. Men här finns en stillsam skärpa och utstrålning, något nästan radioaktivt påträngande, som innanmätet i den sprickande sarkofagen kring reaktorn i Tjernobyl. 30-årsminnet av olyckan som var på tapeten överallt nyligen, ni vet. Associationerna tar sig ibland bistra banor.

Vilket årtionde – eller århundrade – känner sig firma Gleb & Marjana mest hemmastadda i egentligen? Ibland tenderar styckena vara på väg att upplösas i intet, innan de samlar ny kraft och ruskar på sig inför en ny våg av energi. Jag lyssnade nyligen även på föregående ”Belighted” som var lite råare och kargare i konturerna. ”Lighthouse” är i grunden en akustiskt orienterad historia. Tvärflöjter och klockspel hälsar på. Men pianot är trots allt det centrala i paketet som ramar in Rösten. Marjana Semkinas röst. Den är ett odiskutabelt vapen i sig.

En viss jazzpåverkan är också märkbar. Liksom möjliga soundtrack till medeltida dramer på skotska hedar. Skivan i stort har en universell, gränsöverskridande prägel. En ofta nedskruvad, men rafflande resa genom tid och rum och havets skum. Ungefär bokstavligen – hör efter själva.

 

Recenserat: Iamthemorning ”Lighthouse” (2016 Kscope, via Spotify)

Nick Beggs basar vidare med stumma gudar i sällskap

– Play it again, Mr Beggs. Play ”Too Shy”…

Kajagoogoo: kommer ni ihåg dem? Var ni födda? Tre decennier tillbaka var de heta under några år. Bandets bana blev dock ganska kortlivad. I princip tre album om jag räknar rätt och tar med i beräkningen att de kortade ner namnet till Kaja 1985. ”Crazy People’s Right to Speak” hette den sista plattan och det är väl om inte annat en av de bästa albumtitlarna någonsin. Förkärleken för sådana lätt uppseendeväckande ordvändningar är uppenbarligen intakt. Om något kan kallas uppseendeväckande anno 2016 AD. Här finns titlar som ”Night School for Idiots”, ”Feed the Troll” och ”Your Dark Ideas”. Nick Beggs vill berätta något om samtiden.

Mer om hans egen resa finns bland annat i en intervju för Innerviews nyligen, liksom i ett annat samspråkande med Prog ReportYouTube för de hugade. Under åren sedan Kajagoogoo har han betat av uppdrag som basist för allt från Belinda Carlisle till Steve Hackett och Porcupine Tree-ledaren Steven Wilson. Keltiska folksymfonibandet Iona var en av anhalterna däremellan. Om ordet eklektisk stämmer in på någon är Nick Beggs en het kandidat. Karriären har inte alltid gått på räls, framkommer i de aktuella intervjuerna. Och frågan om han främst är musiker i andras sold eller en artist i egen rätt har han inget självklart svar på.

Basist. Och stick-spelare. Det finns på jorden en utvald skara spelemän som ibland envisas med att lägga basgångar med ett mer svårspelat instrument, även känt som Chapman Stick. Beggs är en av dem. Men i The Mute Gods är han i centrum även som sångare och kompositör. Och låter ett slags mörk melankoli genomsyra helheten. En röd tråd synes vara de paradoxala bristerna i mellanmänsklig kommunikation i det nya fina kommunikationssamhället. Läget är allvarligt men inte hopplöst. Väl?

Musikaliskt finns det dova och dissonanta ständigt på lur, men även en direkt ibland hitmässig karaktär. Det river och sliter i tältduken, men ökenvandringen har en riktning och ett mål. Inte planlöst eller ostrukturerat. Eller för den delen extremt svårt att orientera sig i. Om man inte upplever den regelbundna ruffigheten och taggigheten som frånstötande, kanske mest framhävd i ”Your Dark Ideas”. Här får ylande och klagande gitarrer stort spelrum.

I andra stunder är klimatet mildare och rent radiovänligt. Balladerna med melodisk profilering, elegantare inramning och bitterljuv atmosfär som i ”Last Man on Earth” och ”Father Daughter” avlöser kaktusarna i oaserna. Med sin bakgrund i kommersiell pop såväl som smalare kategorier växlar Nick Beggs och medspelare obehindrat mellan lägena.

Apropå samverkan med gamle Genesis-gitarristen Steve Hackett så är instrumentala ”In the Crosshairs” nästan komiskt hackettsk. Av sådant sällskap…

Recenserat: The Mute Gods ”Do Nothing Till You Hear from Me” (2016 Century Media Records/InsideOut Music)

Steve Hackett håller stilen på ”Wolflight”

Av alla de forna medlemmarna i Genesis verkar gitarrekvilibristen Steve Hackett vara den mest produktive. Hur många soloalbum har han egentligen hunnit med sedan han lämnade dåvarande vapenbröderna Collins, Banks och Rutherfords sällskap för snart 40 år sedan?

Ofta är han dessutom väldigt bra. Han har inte försnillat förmågan att utforska och upptäcka. Att han är en fena på sitt instrument – akustiskt och elektriskt – är ingenting nytt. Det har dock heller aldrig handlat om att visa sig på styva linan för sakens egen skull, som en del andra klåfingriga kolleger jag härmed icke nämner vid namn… Men åtminstone en av dem heter Steve. Och tillhör ett band med fyra bokstäver i namnet. Åter till ordningen. Hackett dribblar inte. Han sätter in sina färdigheter i ett sammanhang. En värld gärna höljd i viss mystik. Mytologiska associationer väcks ofta – och ”Wolflight” är verkligen inget undantag.

Storslaget men inte storhetsvansinnigt. Här förs tankarna med förkärlek ut på ödsliga hedar eller till dolska dungar. Med de flamencoinspirerade gitarrpiruetterna som regelbundet återkommande krydda. Ibland är lyriken och dess gotiska symbolik snarast övertydlig, som i ”Love Song to a Vampire”; en högtidligt hymnartad historia med den svårfrånkomliga känslan av att bjudas in till ett ensligt herresäte med sparsamt hushåll, omgivet av regntunga skyar. Eller någon av de dystra gator där den åtminstone stundtals magnifika TV-serien ”Penny Dreadful” utspelar sig.

För övrigt, de där gråvita byrackorna på omslaget kan osökt föra tankebanorna till en annan TV-gigant, ”Game of Thrones” och de imponerande direwolves som syskonen Stark adopterar men sedan får kämpa för att behålla – och hålla liv i. De rent orkestrala inslagen är också storslagna. Som i ”The Wheel’s Turning”. Där hör man tydliga ekon av sviter som Hackett släppt ifrån sig från sent 1970-tal och framåt. Han har sina egenheter, musikaliska favoritformuleringar som har en tendens att repriseras, de bara ingår i hans DNA. Liksom de orientaliska harmonierna vilka inkorporeras, mellanledsfraseringar som knyter ihop kapitlen i några av de mer episkt anlagda kompositionerna.

”Corycian Fire” är en sådan svit som kan tyckas klämma in hela köksbänken inom strax under sex minuter. Vem kan motstå det? Inte jag. Samtidigt som ”Eartshine” utgör en del av Hacketts kanon av akustiska instrumentala stycken, de han satt en ära i att ha med sedan Genesis och framåt. Detta medan ”Loving Sea” snarast är allsångsmaterial i jämförelse. Stämsång, ystra ackordföljder och slide guitar – eller till och med steel guitar?

Som sagt. Allt ska med. Stela begränsningar är en styggelse. Amen.

Recenserat: Steve Hackett ”Wolflight” (2015, Century Media Records/InsideOut Music, avlyssnat via Spotify)

 

Relaterat: Gamle Pink Floyd-isten David Gilmour släppte nyligen ifrån sig albumet ”Rattle That Lock”, även det ute på Spotify och med ett jämförbart sound och delvis liknande kvaliteter som Hacketts här recenserade verk. Hittills har jag inte tillbringat tillnärmelsevis lika mycket tid med det som med ”Wolflight”, men möjligen kan det bli något mer utförligt utlåtande senare…

Andlös mystik med Anna von Hausswolff

Valda Pink Floyd- och Peter Gabriel-influenser genom en kyrkorgel från Piteå. Till att börja med. En främmande fågel i den svenska musikfloran? Ljud. Förnimmelser. Något filmiskt i uttrycket är definitivt skönjbart.

Instrumentala spår följs av meditativa seanser där 29-åriga Anna von Hausswolffs egenartade röst svävar ovanför det sakrala och suggestiva spektaklet. Vad låter hon mest som? Vem? Jag rådbråkar mina minnesvalv för något som kan ge en fingervisning. Hon leker med uttrycken. Ibland klagande och högstämd. Annars strävare och svårare att specificera.

Det handlar inte mycket om ekvilibristik, om snabba skiftningar i stil eller kaskader av kryptonit i tanken. Snarare tvärtom. Här ekar i stället de långsamt uppbyggda kakofonierna från redan nämnda Pink Floyds klassiker ”Shine On You Crazy Diamond” och ”Dark Side of the Moon” samt en del slående likheter med nyare konstellationer som Crippled Black Phoenix.

Låter det upprepande, repetitivt och med hemsökande dissonanser ska det väl helt enkelt vara så. Om det låter daterat, med pipor och akustik som lika gärna kunde ha graverats för 30 år sedan är det antagligen också medvetet retrospektivt. Titlarna, mestadels på engelska, ståtar med passande vokabulär som ”Evocation” och ”An Oath”, med någon svensk inkräktare som ”En ensam vandrare”. Hon tågar ut med något slags vanartig western-final till slut. Som Kate Bush korsad med en countrytös från Kentucky.

”The Miraculous” är som helhet ett stycke andlös mystik med oanade utvikningar.

 

Recenserat: 

Anna von Hausswolff ”The Miraculous” (2015, via Spotify)

Relaterat: 

Officiell hemsida för Anna

DN:s recension av ”The Miraculous”

Dramatiskt om drönare med Muse

Drönare. De är överallt. Vakar över oss. Slår till med dödlig precision på sina ställen. Att Muse med sin dragning åt det mörka och melodramatiska gör ett slags temaalbum med dessa som utgångspunkt, metaforiskt eller inte, är kanske inte så långsökt.

Äppelkäckt är det inte. De är fortfarande ett band främst stämda i moll. Med sina influenser omväxlande från Ultravox, Coldplay (eller vem har influerat vem av dem?), musikaler, Queen, opera med mera är bordet dukat för stora känslor, lika stora gester och djupa dalar av åtminstone lättare ångestattacker. Jag gillar Muse. Åtminstone sedan jag sent omsider började låna dem ett öra för några år sedan i samband med 2012 års ”The Second Law”. Men den dessförinnan släppta ”The Resistance” är kanske ännu bättre, sett i perspektiv.

De räds inte att ta ut svängarna och pretentionerna här heller, även om ”Drones” strängt taget knappast är det absolut mest kreativa och innovativa de gjort. Raka och ettriga, inte alltför diskret samhällskritiska spår dominerar inledningsvis, med titlar som ”The Handler” och ”Psycho”. Mot slutet formateras franchisen om en smula och in träder den bitterljuva ”Aftermath”, minimusikalen ”The Globalist” med flera härligt högstämda faser och så det avslutande, korta och förrädiskt finstämda titelspåret, ett stycke tillskrivet den italienske renässanskompositören Palestrina. Mellanspel eller interludes med talade inslag framhäver ambitionerna, som ett anförande av – visst är det John F Kennedy?

Gruppens sjunde studioalbum är alltså en form av konceptskiva. Utsagesvis handlar det om ’en persons resa från övergivenhet till indoktrinering och sedan avhopp’ om man får tro synopsis på Wikipedia. Deras ”The Wall” eller ”The Lamb Lies Down on Broadway”? Budskapet sägs behandla bristen på empati som uppstår genom modern teknologi och inte minst drönare, enligt bandledaren Matthew Bellamy, intervjuad av BBC. Inga fel på de avsikterna. Den delvis mer avskalade inramningen de siktat på har för- och nackdelar. Men stämningen finns där. Allt är inte oförglömligt men det märks att det är ett uttryck för något mer än bara utsmyckning av ljudrummet.

Recenserat: Muse ”Drones” (2015). Avlyssnat via Spotify.

Från frysboxen: Pure Reason Revolution ”The Dark Third”

I november 2007 skrev jag några rader om den då relativt färska gruppen Pure Reason Revolution och deras album ”The Dark Third”. Så här lät det:

franfrysbox-blogotyp1Tyvärr, tyvärr, missade jag deras besök i Göteborg i somras, när de agerade förband åt Porcupine Tree. Då hade jag i och för sig knappt börjat lyssna på gruppen, men det har jag nu, under sensommaren och hösten gjort desto mer. Ett gäng slynglar från Storbritannien hämtar inspiration från, tillåt mig gissa vilt – Marillion, King Crimson, gamla döda gubbar från barocken och framåt… eller, det kan lika gärna vara sådant jag aldrig hört talas om. Vad de gör är något både episkt storslaget, böljande och ganska lättillgängligt. Rock är grunden, gitarrerna ligger i fören men de släpper sällan eller aldrig iväg några solokaskader eller effektsökande uppvisningar. De låter verkligen som ett sammansvetsat band, med ett gemensamt mål.

Piano, fioler, stämsång, korala passager och återkommande melodislingor skapar en sammanhållen enhet. Det finns nog ett genomgående tema här, men vad det är är mindre viktigt. PRR är en kvintett med fyra grabbar (Jon och Andrew Courtney, Jamie Wilcox och Jim Dobson) och en tjej (Chloe Alper). Fyra av medlemmarna sjunger, vilket borgar för en viss vokal dynamik som känns fräsch. En del av materialet skulle inte låta helt fel som soundtrack till nästa filmatiserade kapitel om C. S. Lewis Narnia-värld. Att lyssna är att träda in i deras värld en stund och försöka förutse vart vi är på väg, vad som väntar bakom nästa hörn i den förtrollade skogen. Men de verkar aldrig ute efter att knipa billiga poäng genom chockverkan eller att bryta illusionen. Det finns en röd tråd, en genomgående tanke, en vision men – som sagt – jag bryr mig inte så mycket om vad den består i. Ge mig några månader till, så kanske jag utropar ”Eureka!” och levererar lösningen på ett silverfat. Men räkna inte med det.

Titlarna talar sitt eget lilla (otydliga) språk: ”The bright ambassadors of morning”, ”Apprentice of the universe”, ”Bullits dominae” och så vidare. Att lägga in lite latin här och var är ju populärt i mer pretentiösa kretsar och jag har absolut ingenting emot det, även om det i själva verket skulle dölja bristen på ett genuint djup. Det här ska vara den första, som det heter, fullformats-CDn efter en tidigare mjukstart med kortare speltid. Jag skulle tro att det kommer mer så småningom. Och om den här recensionen inte gett någon begriplig bild av hur de låter, så väljer jag bara att slarvcitera Bibeln som ursäkt: ”Här ser vi allt som i en dunkel spegelbild, men en dag ska allt stå klart som svenskt kranvatten…”.

Trivia: den version jag hört innehåller två skivor med sammanlagt 14 spår. Det ska vara den europeiska upplagan från tyska bolaget InsideOut, utgiven senare än den amerikanska enkel-CD-varianten.

 

Recenserat: ”The Dark Third” med Pure Reason Revolution (InsideOut, 2007). Texten är tidigare publicerad på numera nedlagda sidan Folket Jublar 1 november 2007.

Tillbaka till insidan med Tame Impala

Den där videon, till att börja med… Den som lanserar låten ”Let It Happen” och visar en studie i mänskligt sammanbrott. En hallucinatorisk odyssé, en bokstavlig flygtur som mynnar ut i antingen en total katastrof eller möjligen en befrielse från ekorrhjulet. Själv snubblade jag över den efter något slags tips från – som jag minns det – Paste Magazine på nätet. Magnifik melankoli. En illustration av intensiv introvertism.

Ska vi kalla det här ett band eller, med vägledning från Wikipedia, återkommande projekt initierat och styrt av Mr Kevin Parker från Perth på den australiska västkusten. Staden som ser ut att trona ganska ensam i sitt majestät just på den sidan kontinenten ’down under’ och tidigare huserat halvlegendariska band som Triffids.

Atmosfären på ”Currents” är i alla fall i sina bästa stunder bedårande i sin blandning av nostalgisk melankoli och elektronisk eufori. Tame Impala satsar inte i första hand på att kasta en uppsjö idéer över oss, utan vill gärna låta några grundläggande harmonibyggen göra grovjobbet och bjuda in till någon form av meditation, ackompanjerad av spontana muskelryckningar när groovemaskineriet går igång.

Hur väl experimentet slår ut kan variera, men det är ofta påfallande läckert. Levande. Inte omedelbart avkodbart och öppet som en bok. Snarare en seans där alla får upptäcka olika saker. Skenbart enkla strukturer i vissa stycken. Syntljuden kunde ofta lika väl ha hört hemma i 80-talet, en epok Tame Impala definitivt inte är ensamma om att flirta med. Ordet psykedelisk har annars en tendens att dyka upp i beskrivningar av deras profil och öppet redovisade influenser. Rider de på en retrovåg och suger ut det sista ur det svunna seklets förråd av försöksverksamheter med hjälp av den nu mer utvecklade teknologin?

Nej, det är rikare än så. Mer raffinerat. Och personligt. Egentligen svårt att förklara den exakta storheten i. Men bandet – eller projektet – verka tro på sig själva, sina egna ord arrangemangen dessa bäddas in i. Som i den bitterljuva ”Yes, I’m Changing”. Eller den snyggt fylliga ”Eventually”, kontemplativa och hypnotiskt repetitiva ”New Person, Same Old Mistakes” eller den i sammanhanget relativt godmodigt klämkäcka ”Disciples”. Representerar det här forntiden eller framtiden i det globala musiklivet – och spelar det någon roll?

 

Recenserat: Tame Impala ”Currents” (2015, via Spotify).

Relaterat: Bandets officiella hemsida

Experimentellt och energiladdat med Neal Morse på scen i Göteborg

NealMorse-Pustervik150721-trioInte första gången i Sverige, men i alla fall i Göteborg. Med ”The Grand Experiment” i bagaget och brittiska Haken som turnésällskap svarade The Neal Morse Band för en sommarkvällskonsert att minnas. Länge.

De dåliga nyheterna först, kanske? Ingenting från ”Sola Scriptura”, kanske en av mannens artistiska höjdpunkter (i hård konkurrens). Ej heller från ”Momentum” eller ”Testimony 2”. Till exempel. Och de som förväntade sig något självklart nedslag i Transatlantics katalog blev blåsta på det. Sångskatten som samlats ihop efter så många års nästan obegriplig produktivitet är helt enkelt för omfattande. Det är dock svårt att hinna sakna det som inte är där, med tanke på allt som faktiskt fyller programmet från scenen på Pusterviksteatern vid Järntorget i Göteborg denna juliafton då Neal Morse för första gången hittat till Sveriges andra stad. Och då jag själv för första gången faktiskt sett honom live. Live. IRL. Efter så många års bekantskap med hans oeuvre – Morse har strängt taget varit den enskilda artist som ockuperat mest konkret speltid i mina i sammanhanget ändamålsenliga elektroniska enheter det senaste decenniet – har det funnits ett ohjälpligt svart hål. The Real Real Thing. Nu är det fyllt. Check.

Haken-Pustervik150721-overview copyMen kanske något om förbandet? Haken. Det var inte förrän på ett sent stadium jag noterade att de var en del av paketet, men inte mig emot. Det var i och för sig ganska nyligen jag upptäckte dem, främst via Spotify, men de har något. En bra balans mellan epik och rytmik, inte minst. En progressiv ådra i dess bästa betydelse; det vill säga inga missinriktade ambitioner att bara kopiera några gamla hjältar, eller ett hysteriskt behov av att bara briljera tekniskt heller. Det brittiska bandets kompositioner kan väcka associationer till allt från
gamla giganter som Gentle Giant (ibland väldigt uppenbart) eller Jethro Tull (mer diskret kanske) till mer samtida kolleger som, vad ska vi dra till med – Tesseract? Det svänger, haken-pustervik150721-closeuppulsen (knappast en enkel dansvänlig rak basgång, men ändå en definitiv puls) slår som släggor i golvet och får troligen hela Järntorget att vibrera – svårt att veta exakt inifrån själva konsertlokalen. Sångaren Ross Jennings är, som ofta är välbehövligt i genren, något av en teaterapa som arbetar hårt på att få publiken med på noterna.

Vilket också kan sägas om kvällens huvudattraktion, Mr Morse själv. som inte tar något för givet men att döma av de scenupptagningar jag tidigare hört (och sett) har en klar karisma och förmåga att fånga sin publik från det att han stiger ut på scen. Bilden bekräftas här. Innan kvällen är slut har han prövat i stort sett allt utom stagediving för att försäkra sig om vår uppmärksamhet. Varför dyka rätt ut i publiken när man kan springa ut i den och hälsa på folket? Här studsas, gestikuleras och kommuniceras med lyssnarskaran genomgående. Mannen har ritat in ett eget litet revir i ett hörn av rockvärlden som många inte ens vet existerar, där många utövare verkar smått besvärade av att ställa sig på en scen och där kombinationen av övergenomsnittlig musikalitet och social kompetens är mer än guld värd. Nu har han också assistans i publikdompteringsgebitet av Mike Portnoy som tar de tillfällen som finns att inte bara lägga raffinerade rytmfigurer från sin position längst bak utan även introducera utvalda inslag i repertoaren, och förena sig med resten i frontlinjen i några mer akustiska, stillsammare stunder.

Inte helt förvånande får den senaste CD:n stort utrymme, den som för första gången uttryckligen rubriceras som ett verk av The Neal Morse Band och utstrålar en starkare känsla än tidigare av ett mer kollaborativt producerat projekt. Det är också den kvintetten som vi möter från Pustervikscenen. Förutom Neal själv och före detta Dream Theater-trumslagaren Portnoy även basisten och stadige medarbetaren Randy George, liksom keyboardisten och vid behov blåsistrumentisten Bill Hubauer samt gitarristen Eric Gillette, vilken ser ut att dra ner medelåldern i kombon med drygt ett decennium på egen hand. Har inte kollat relevanta födelsedata, dock. Som ett led i publikfrieriet övergår en av de längre sviterna i showens senare skede till en orgie i instrumentbyten, där medlemmarna snart sagt går varvet runt som den snurrande skivan med bufféinnehållet man då och då hittar på restauranger, och visar sig påfallande händiga även med kollegernas favoritverktyg.

NealMorseBand-Waterfall-Pustervik150721Påfallande många är även de låtar som manifesterar Morses mest öppet kristna bekännelser, något som inte precis varit en hemlighet sedan hans personliga omvändelse för dussintalet år sedan, men kan variera i emfas på olika album eller konsertsammanhang. Däremot avbryter han flödet inte för några längre personliga vittnesbörd mellan låtarna, vilket varit fallet på ett synbart spontant sätt på flera dokumenterade liveupptagningar förut. Låtarna får göra jobbet själva den här gången. Och här finns, som sagt, närmast en ocean av kompositioner att ösa ur. Från senaste albumet ”The Grand Experiment” får vi höra lejonparten av låtarna, inklusive akut attraktiva ”The Call” som inte helt oväntat inleder alltihop och den monumentala cirka 25 minuters-sviten ”Alive Again”, det überfläskiga titelspåret och den finstämda balladen ”Waterfall” där hela ensemblen tycks bidra med änglalika vokala harmonier, placerat närmast efter aftonens tydligen obligatoriska soloutflykt där Morse ensam med akustisk gitarr framför den gammaltestamentligt inspirerade men inte alltför ofta hörda ”Isaiah 60”. Enligt Portnoys introduktion varierar valet av låt i den avdelningen för varje konsertkväll och beslutet rubbas uppenbarligen inte av publiksegment spontant skanderande ”We All Need Some Light” som önskemål. En av de få sånger här som jag knappt själv känner igen levereras i alla fall med stark nerv, suggestiv stämning och rytmiskt gitarrackompanjemang som ger en respit i det grundläggande larmet som dominerar programmet. För det är bra tryck. Betoningen ligger på det kraftfulla och medryckande; det ska svänga, det ska briljeras, bombarderas och tremoliseras. Och det syftet uppnås ganska framgångsrikt, försiktigt uttryckt.

Möjligen är ljudet vassare än nödvändigt, åtminstone känns det så efter ett par timmar när det börjar närma sig slutet. Blir det successivt skränigare eller är det den ackumulerade effekten av anstormningen som gör sig påmind i hörselgångarna genom Apotekets föregivet musikanpassade blåa plastproppar?

Förutom det senaste albumet får ”One” (från 2004) en relativt hög representation via den alltid lika tilltalande odyssén genom skapelseberättelsen i ”The Creation” och senare rökaren ”Reunion” bland extranumren.  Den tempostarka avrundningen på aftonen får överhuvudtaget en nästan väckelsemötesaktig prägel genom ”Rejoice” och ”Oh Lord My God” från ”Testimony” samt ”King Jesus” innan ridån faller till slut. Innan dess har vi också påmints om Morses förflutna i Spock’s Beard genom ”Harm’s Way” från sent 90-tal och ett album jag medger mig ha lyssnat väldigt sparsamt på. Men kanske borde. Oftare. Dessutom serveras vi den lätt vimsiga apokalypskomiken i ”Leviathan” samt ett nedslag i den sammanhängande storyn från CD:n ”?” (kan helt enkelt uttalas ”Question Mark” av praktiska skäl) i form av ”In the Fire” som av någon anledning är det parti jag är minst förälskad i på den plattan. Men allt är relativt. Och The Neal Morse Band på Pustervik den 15 juli 2015 var en mer än relativt upplyftande konsertupplevelse.

Viktigaste värderingen kommer givetvis från min fru som ibland har aningen annorlunda musikaliska preferenser än jag själv, hängde med mest av nyfikenhet och hade förberett sig på två timmars komplex kakofoni, men…

– Det var bättre än jag hade trott. Han hade mycket energi och kreativitet.

Och det där med konstanta energin på scen kan inte nog understrykas. Inga synliga ålderstecken i sikte här…

NealMorse-Upwithpeople-150721

Hakens hemsida

Neal Morses hemsida