Om ledarskap och ”Lost”

yemenity2010 krönika , , , , ,

Att leda är svårt, oavsett sammanhang. Särskilt kommer ledaregenskaperna att sättas på prov i svåra krislägen. Om vilka kvaliteter som då krävs finns det författare och forskare som ägnat ansenlig tid och möda att reda ut. Dessutom kan man hitta fascinerande dramatiserade illustrationer av ledandets dilemma i populärkulturen och då inte minst i en av de senaste årens mest uppmärksammade TV-serier…

– Ett av seriens återkommande teman är ledarskapets svårigheter. Man blir som ledare tvungen att fatta beslut för sitt folk, men de besluten kommer nästan alltid att ifrågasättas av folket, och de kommer inte att gilla dig för dem…

(Ur kommentatorsspåret till ett avsnitt av långköraren ”Lost” med de två drivande producenterna, Carlton Cuse och Damon Lindelof.)

Nyligen började jag se om ”Lost” från början, tillsammans med min relativt nyblivna fru som inte sett den förut. Det har inneburit en chans att påminnas om hur skickliga serieskaparna var på att mejsla ut en varierad samling personligheter som väldigt snabbt väcker ens intresse av skilda skäl, och konfronteras med varandra på ett nästan oavbrutet spännande sätt. Dessutom syns det nästan ännu tydligare än för några år sedan hur mycket post-9/11-stämningarna i USA och världen influerat innehållet och de återkommande moraliska dilemman överlevarna på den mystiska ön ställs inför. Och så var det frågan om just ledarskap; att få andra med sig, särskilt när man lever i ett konstant kristillstånd.

Lärdomar från en lång vandring

Mose ledde Israels barn ut ur öknen. Han var inte skolad i den västerländska formen av demokrati (ännu inte uppfunnen) utan agerade på ett uppdrag ovanifrån och kunde till stora delar presidera utifrån en ”my-way-or-the-highway”-attityd. Ändå fick han återkommande problem med att behålla sin auktoritet. ”Folket knorrade”, som det uttrycks regelbundet i åtminstone äldre översättningar av Gamla Testamentet. Några försökte sig på ett rent myteri – och uppslukades bokstavligen av jorden som straff. Varje gång verkliga bekymmer uppstod brukade Mose dra sig tillbaka i sin egen bunker (påfallande ofta ett berg) antingen ensam, eller i sällskap med sina två syskon, för att sedan träda fram inför folket och styra in dem på rätt spår igen. Ändå tog en promenad genom en relativt liten öken 40 år, och ledaren själv fick inte följa med in i det förlovade landet. Han tvingades lämna över ledartröjan till en yngre förmåga och sedan själv gå in i evigheten; dock ihågkommen som en av mest fascinerande gestalterna i världshistorien. Fanns han på riktigt? Därom tvistar lärdare personer än både du och jag, men oavsett den frågan så är berättelsen om israeliternas ökenvandring en fängslande studie i just ledarskap.

Att leda är inte lätt, särskilt inte i krisläge. Mose verkar ha varit ständigt utsatt för just kriser – inte helt olikt huvudpersonerna i ”Lost”. Där växlar perspektiven oavbrutet mellan olika karaktärer som tar på sig, eller genom något slags öde tvingas acceptera, ledaruppgifter. Detta sker ibland tillfälligt; andra individer kommer aldrig ifrån att de etablerats som ledartyper – om än av olika slag. Läkaren Jack Shephard (Matthew Fox)har andra utgångspunkter än mystikern John Locke (Terry O’Quinn), som vid ett tillfälle väser åt en annan rollfigur att ”du kanske tror att det här är en demokrati, för att Jack ser det så – men det är det inte”. För att inte tala om den ytterst svårtydde Benjamin Linus (Michael Emerson), extremt manipulativ men också driven av ett högre syfte. Åtminstone ser han det så själv och ju längre serien fortskrider desto mer begripliga blir även hans motivationer. Finalen av säsong fyra som vi just klarat av i hushållet, är ett påtagligt exempel på just de komplexa diskussionerna kring ledarskap i ”Lost”.

Att leda när lugnet bryts…

Kriser kan ta olika former, vilket är uppenbart när professor Arjen Boin med flera ger exempel i boken ”The Politics of Crisis Management”. Kristillstånd i varierande situationer följer liknande mönster, men kan utvecklas åt helt olika håll beroende på hur de hanteras. Och en viktig lärdom är att många kriser är politiska till sin natur. Och då blir det stor och avgörande skillnad på om vi lever i en demokrati eller diktatur. I det gamla romarrikets republik kunde en ledare tillfälligt utropas till diktator – inte minst i krisläge, som när en yttre fiende hotade friden, Ja, allt är relativt och inte heller deras form av demokrati levde upp till våra krav på en sådan. I många samhällen har diktatur i alla tider varit det normala styrelseskicket och är så fortfarande. Där kan ledarskiktet helt sonika bestämma när en kris är över och proklamera detta till medborgarna. Och makten sedan rubbas, kan dock det förflutna komma tillbaka och bita dumpade diktatorer i svansen och mer därtill (Boin 2005 s.94).

Boin et al beskriver krislägets olika faser, sedda från beslutsfattares perspektiv. Kort kan de sammanfattas så här:

Sense making innebär att nyckelpersoner i den akuta fasen, helst så snabbt som möjligt, måste inse vidden av det oväntade och ovälkomna som inträffat. Varför hände det och hur allvarliga konsekvenser har det? Finns det ett kvarstående hot? Värdefull information ska urskiljas i flödet och lösa rykten sorteras bort.

Decision making är nästa steg i processen. Svåra frågor konfronteras, och lika svåra beslut ska förmodligen fattas. Här gäller att både koordinera, delegera och vara flexibel. Men det är ofta i de delarna det brister. Samarbeten spricker eller fungerar illa på grund av prestige och rivalitet mellan exempelvis olika myndigheter eller instanser i samhällsapparaten.

Meaning making handlar om skapa förtroende och en förmedla en verklighetsuppfattning till allmänheten, en bild av vad som hänt. ”Framing” var något som George W. Bush och hans administration faktiskt lyckades med efter 9/11. Det betydde att de fick ganska fria händer från resten av USA att utarbeta en plan för att bemöta terrorattentaten. De fick ut sin bild, ”meningen” med det som drabbat landet, och vad som borde vara nästa steg.

Terminating – att avsluta en kris, är ett krav på demokratiska regimer. Någon sorts normalitet måste återvända relativt snart. Undantagstillstånd håller inte en längre tid. I den här fasen ingår också ansvarstagande och att ledarna helst har klarat att lägga skulden för krisens uppkomst på någon annan, och samtidigt sprida bilden av sig själva som lösningen på problemet. Det här har också inneboende möjligheter, att kunna starta om på nytt och se möjligheter i det svåra man gått igenom (Boin 2005 s.10-14).

Exemplen i Boins bok är för övrigt ofta drastiska: Kubakrisen 1963, Challenger-kraschen 1986, flera dödade fotbollsfans på Heysel-stadion i Bryssel i samband med Europacupfinalen 1985, tsunamin i Asien på annandagen 2004 och så givetvis 9/11 med efterdyningar – där är några av de mest kända.

Möjligheter för media

För massmedier innebär sådana här tillfällen i regel även möjligheter. Men är de oftast lejon eller lamm? frågar sig Boin & Co. Det debatteras flitigt om de går snällt i makthavarnas ledband och låter sig duperas av deras propagandamaskiner, eller om de är rovdjur som blivit mäktigare än de valda politikerna och betraktar dessa som lovliga byten av rent krassa kommersiella skäl. Där finns de två extremerna, medan sanningen – förhoppningsvis – oftast ligger någonstans på skalan däremellan (Boin 2005 s. 74). Det är också i kriser ledaren ibland behöver ‘teflon’-kvaliteter, något som Ronald Reagan ansågs ha mycket av. Problemen bara rinner av sådana personer.

Boin påpekar att kriser kommer ur situationer där tidigare erfarenheter plötsligt slutar gälla. Behovet av flexibilitet uppstår, och det är inte särskilt klipskt att underskatta en uppvällande krissituation. Bättre då att överdriva riskerna med det som hänt och omgående be om ursäkt, eller göra klargöranden, ‘tvätta byken offentligt och ordentligt’ (som gamle s-legendaren Sten Andersson sade om vapenexporten för ett antal år sedan om jag minns rätt). Att gå ut alltför hårt i början och varna för annalkande katastrof kan visserligen leda till kritik efteråt; att man överdrivit faran och målat upp skräckscenarier – men både massmedier och allmänhet har lättare att förlåta den sortens excesser än förnekanden och tillbakahållande av information som sedan avslöjas av andra. Eller skönmålanden som ofta bygger på önsketänkande och sedan spräcks brutalt av verkligheten. Det är ett klassiskt misstag, som bland annat begicks av George W. Bush när han deklarerade ”Mission accomplished” i Irak, några år för tidigt – minst (Boin 2005 s. 80-81). Det finns också tillfällen när det är viktigt för ledare att delta i offentliga ritualer; göra avbön för misstag så att det ser ut att komma inifrån, eller visa medkänsla för exempelvis katastrofdrabbade.

Det mest intressanta med att analysera kriser, är kanske ‘meningsuppbyggnaden’, eller meaning making. Det är där man kommer man på ett litet djupare plan och konflikter uppstår kring tolkningen av det som hänt. Det är här beslutsfattarnas – eller policymakarnas, om man kan säga så – trovärdighet byggs upp på allvar eller brister totalt i värsta fall. Även terminating är intressant, eftersom det  alltså skiljer sig starkt mellan auktoritära och demokratiska regimer. En kris kan paradoxalt nog vara längre i det samhälle vi säger oss vilja ha, eftersom processen med accountability, att ställa och kunna ställas till svars, inte bara kan hoppas över utan måste ta sin tid. Men apropå den ständiga nyhetscykeln, finns det en paradox inneboende i den. För några år sedan såg jag Jon Stewart i ”The Daily Show” diskutera presidentvalsbevakning med ett nyhetsankare som varit med länge, Tom Brokaw. Där nämndes, lite i förbigående, hur det konstanta flödet också gör att en del dåliga nyheter rinner av snabbare. Det som tidigare kanske skulle ha kunnat bli verkliga problem, försvinner ut i marginalen i konkurrens med andra nyheter av samma sort.

Lyckade ledartyper – vilka är de?

Spelar temperamentet någon roll för ledare? Att alla presidenter tvingas tänja på sanningen går inte att komma ifrån, enligt en artikel i Time hösten 2008. Särskilt i valkampanjer frodas önsketänkanden och löften som kandidaterna vet att de knappast kan hållas fast vid. Men vem kommer att agera mest beslutsamt när krisen väl kommer? Då hade de amerikanska väljarna att ta ställning till två alternativ med väldigt skiftande temperament. Skulle John McCain vara bättre rustad vid en ny terrorattack? Var Barack Obamas kalkylerande, behärskade stil tecken på att han var rätt man att möta klimatförändringarna? Det är två frågor som Time ställde. Och egenskaper som projiceras utåt kan vara lika viktiga när det smäller, som Boin et al konstaterar. I Time beskrevs Herbert Hoover (president 1929-33) som en handlingskraftig ledare, med ett imageproblem. Han visste bland annat inte riktigt hur man utstrålar medkänsla. ”He never understood that politics was more art than engineering”. Detta insåg däremot efterföljaren Franklin Roosevelt, vilket var till nytta för honom när den stora 1930-talsdepressionen drabbade landet. Hans optimism, karisma och personliga kamp mot polio var tillgångar när han drev igenom radikala reformer (Gibbs 2008, Boin 2005).

Mystik är något som genomsyrar ”Lost” lika mycket som metaforerna kring ledarskap. Och en viss mystik skadar inte för den som är ledare, menar professorn och författaren Evan Thomas, också det i Time, nyligen. Båda de nuvarande presidentkandidaterna i USA har beskyllts för att vara kyliga och distanserade: ”It’s an irony of the 2012 campaign that in a populist age, with resentment running high against the so-called elites, voters will be choosing between a pair of cold fish from Harvard” noterar Thomas. Han jämför med den åtminstone i efterhand nästan kanoniserade Dwight Eisenhower och hävdar att både Barack Obama och Mitt Romney påminner om ”Ike” i sådana avseenden. Att vara president är oundvikligen ett väldigt ensamt jobb som innefattar snabba beslut byggda på ofta bristfällig information. Evan Thomas hävdar att båda de aktuella rivalernas medarbetare anstränger sig nästan skrattretande mycket för att ‘avmystifiera’ sina kandidater. Enligt honom kommer ohjälpligt alla presidenter att hata pressens påpassande och de söker inom sig själva (eller från ovan) för att komma fram till sina beslut. ”Their inner selves, not their outer selves, are what really matter”. Intressant. Stämmer det fullt ut? Och motsäger det rentav vad som tidigare skrevs i samma tidskrift om Roosevelt?

Nu, med en aktuell dokumentärfilm om Olof Palme ute, har diskussionen i Sverige återigen väckts om hans ledarstil kontra våra nuvarande motsvarigheter. Var han verkligen så mycket mer levande, äkta, med ett reellt djup och större referensramar än Reinfeldt, Löfvén, Lööf, Björklund et al? Eller bara utrustad med mer naturlig karisma? Filmen i sig har jag inte sett än, men borde antagligen göra någon snart, möjligen redan innan maya-kalendern möter sitt slutvarv. Man vet ju aldrig om det verkligen uppstår en kris som får alla andra kriser att förblekna i slutet av december detta år…

Så, vad är det egentligen i grunden som skapar bra ledare, med betoning på ledare i kris? Och är det alltid bra för alla berörda när en kris till synes är över?

Relaterat: På russin.nu har jag och brorsan turats om att recensera samtliga säsonger av ”Lost”, en av 2000-talets hittills mest inflytelserika, omdiskuterade och, ja, bästa TV-serier.

Relaterat 2: Washington Post har sin egen Lost-central! Och serien har attraherat flera analyser genom exempelvis podsändningar som Lost Podcasting Network.

Relaterat 3: Hur mycket makt har egentligen en amerikansk president? Amerikanska radioprogrammet Freakonomics har försökt besvara frågan på en halvtimme i en av sina podsändningar (som kan laddas ner utan kostnad från exempelvis iTunes). Sådär 98 procent av den rullande ekonomin har egentligen inte så mycket alls med politikerna i Washington eller presidenten själv att göra, enligt en ekonom som faktiskt varit rådgivare åt Barack Obama. En annan expert menar att det framförallt är i utrikespolitik och som överbefälhavare för armén samt i frågor om lagstiftning som innehavaren av ovala rummet verkligen har makt. Programmet låter även förre försvarsministern Donald Rumsfeld (just det, en av arkitekterna bakom Irak-invasionen 2003, med mera) reda ut sina insikter, och i processen försöka återupprätta sin gamle chef George W. Bush, liksom Gerald Ford på 1970-talet men demokraten Lyndon Johnson. De fick inte alltid som de ville, på grund av hur det politiska systemet ser ut, förklarar Rumsfeld. Oavsett om de hade rätt eller fel i sina avsikter.

Källhänvisningar:

Boin, Arjen/t’Hart, Paul/ Stern, Eric/Sundelius, Bengt: The Politics of Crisis Management – Public Leadership under Pressure (Cambridge University Press, 2005)

Okänd författare: Moseböckerna i Gamla Testamentet, Bibeln (flera utgåvor finnes)

Gibbs, Nancy: ”Does Temperament Matter” (Time 2008-10-27)

Thomas, Evan: ”The Upside of Mystery” (Time 2012-10-01)

”Lost” – diverse säsonger (DVD, ABC Studios 2004-2010)

”The Daily Show” (sänt i Kanal 9 2008-10-29, med en veckas fördröjning från originalutsändning)

Not: Artikeln bygger till stora delar på ett inlämningsarbete i medie- och kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet, hösten 2008; dock omarbetat och uppdaterat mer än en smula…

Medicinskt experiment bakom miraklet?

yemenity2010 nyhetskommentar ,

Några dygn senare undrar jag fortfarande. Hände det verkligen? Antagligen inte. Chansen att det ska kunna hända är ju, för att travestera Tage Danielssons Harrisburg-monolog, ”försumbar”. Det går helt enkelt inte att hämta in ett fyramålsunderläge i fotboll. På en halvtimme. Mot Tyskland. I Tyskland. Efter en monumental mangling i första halvlek och en hel nation (eller åtminstone en halv) resignerat suckande, ‘ja ja, vi siktar in oss på nästa match i vår och en andraplats i gruppen, i bästa fall. De här drivna deutsch-boysen är helt enkelt ett nummer större’. Och så lyckas nyinsatte Källström med ett inlägg och Zlatan med en nick. Ett olycksfall i arbetet för hemmalaget och lite, lite återvunnen värdighet för Sverige. Det kanske inte blir en klassisk katastrof i alla fall. Inte tvåsiffrigt. Själv hade jag så dags twitter-sarkasmerat om att Bosse Hansson kunde vara en möjlig inhoppare för att få in mer rutin i laget…

Men uppenbarligen kan ett mer slumpartat mål som Lustigs snabba uppföljare och reducering till 4-2 göra även självsäkra värdsklasspelare en aning nervösa. De tappade spelet, hade lämnat över initativet och kunde inte ta tillbaka det. Faktum är ju att svenskarna inte bara skakade fram tillräckligt många chanser för att till slut kvittera, utan hade ett par lägen till att komma dithän tidigare. Nu är det faktum att det dröjde ända till slutsekunderna bara symtomatiskt för matchen och gör upplevelsen ännu större i minnet. För där kan den här fullkomligt sinnesvidgande  drabbningen stanna längre än det mesta man sett i sportens värld, någonsin.

Teorier? Stora snillen försöker förklara varför det hände. Jag har bara en till hypotes att pröva; kan det hela ha handlat om ett experiment med inblandning från läkemedelsbranschen? Säg att ett av de stora bolagen med säte i, säg Schweiz, fick för sig att dopa hemmalaget i den första halvleken och gästerna i den andra för att se hur det slog ut – med eller utan spelarnas vetskap? Och vad var mirakelmedicinen i så fall? Red Bull spetsad med en ny form av centralstimulerande hybrid sammansatt av substanser som inte provats ut fullständigt och därför inte kan klassas som lagliga ännu? Som sagt, det är det bästa alternativa scenario jag kan erbjuda. Eller bästa, kanske snarare minst upplyftande men minst försumbara förslaget…

…efter en match där jag efter en timmes trubbel tänkte att ‘synd att jag faktiskt är så intresserad av fotboll – livet skulle vara mer avslappnande utan’. En halvtimme senare tyckte jag, liksom förmodligen flera andra som sett förvandlingen, synd om dem som inte är det. Intresserade.

Det som redan dubbats till ”bragden i Berlin” har uppmärksammats även av brittiska tidningar (”Swede it and weep” vitsade The Sun, ”troligen den mest osannolika matchen under hela kvalspelet” spekulerade The Independent) liksom av gamle stjärnan Gary Lineker som uppdaterat sin gamla devis om att fotboll alltid slutar med tysk seger. Erik Hamrén erkänner att matchen började som en ren utskåpning och en psykolog ser lärdomar att dra av det som hände på planen. Tyska tidningar å sin sida talar om ”vansinne”. Och vad ska de säga? Nu har de och de tyska spelarna väl ett drygt halvår på sig till nästa kvalmatch att grubbla över hur det kunde börja så utomvärldsligt och sluta så uruselt. Ett långt halvår, kan man tänka.

Vem stöder vem i valet?

yemenity2010 reflektion , , , ,

Valet stundar snart. Det drar ihop sig. Vem ska leda världens mäktigaste nation de kommande fyra åren? Som vanligt har även ett antal amerikanska kulturpersonligheter och inte minst ikoner från filmfronten tagit ställning för en av de två kvarvarande kandidaterna till posten som amerikansk president. Även det som vanligt, överväger stödet för demokraterna, men… det är inte entydigt. Med hjälp av Wikipedia och en del andra källor till aktuell vetenskap, följer här en sammanställning av de mer iögonenfallande eller underhållande ställningstagandena, samt inte minst var Obama respektive Romney står kvantitativt och kvalitativt i celebritetsvärlden. Star power är en sak, men hur är det med firepower?

Till att börja med har Wikipedia gjort en allmän sammanställning över såväl deklarerade Obamater som Romneyaner. Och på den regelbundet uppdaterade sidan 90days90reasons tar flera skribenter, skådespelare och skaparnaturer chansen att framhålla varför de starkt rekommenderar omval av Obama. Filmkritikern Roger Ebert med egna erfarenheter av kamp mot cancer utgår från hälsovårdsreformerna. Låtskrivarlegendaren Paul Simon använder delvis samma argument och undrar var det allmänna förnuftet finns på den republikanska sidan. Globalt sett kommer färre människor att lida om presidenten väljs om, enligt författaren Michelle Tea (som alltså knappast sympatiserar med Tea Party-rörelsen).

Samuel L Jackson gör huvudrollen i en kortfilm där hårda tider utlovas med Romney vid rodret, levererat i en sagoliknande utformning sponsrat av organisationen Jewish Council on Education and Research. I Hollywood har ett antal så kallade fundraisers genomförts, med betydande bidrag till Barack från bland andra George Clooney, Tom Hanks, Sharon Stone, Michael Douglas och Alec Baldwin, rapporterat av bland andra Politico.

Ingen skulle ha kunnat lösa Amerikas problem på bara fyra år. Presidenten har inte fått tillräckligt mycket beröm för det han har åstadkommit, säger Christopher Walken, känd inte minst för sin förmåga att skapa minnesvärda psykopater på film, till Moviefone.

Ni har väl sett serien ”The Wire”? Inte? Det lär i alla fall vara en av presidentens egna favoriter i mediet. Medlemmar ur ensemblen har också bidragit till hans kampanjkassa vid insamlingsmiddagar i societeten, med namn som Clarke Peters, Wendell Pierce och Sonja Sohn i spetsen. Kanske inte bekanta för alla medborgare, men nunorna bör kännas igen av alla som sett serien. Som ni alltså borde se, om inte redan… Just det.

Kampen om latino-väljarna är nästan alltid en nyckelfråga för de båda stora partierna och det skadar knappast Obama att ha exempelvis exilkubanska sångerskan Gloria Estefan i sin ringhörna.

– Jag tycker att han gör ett bra jobb, citeras hon av Politico.

Underhållning hör till på partikonferenserna därborta. Hos demokraterna deltog i år bland andra soulsuperstjärnan Mary J. Blige, postgrungerockarna Foo Fighters och legendarerna Earth, Wind & Fire. På republikanernas motsvarighet i Tampa ställde sig veteraner som Lynyrd Skynyrd och Oak Ridge Boys på scen, liksom 3 Doors Down.

– Romney imiterar bara mänskligt beteende. Han är egentligen inte människa själv.

Luke Skywalker har talat, alltså Mark Hamill, citerad av Yahoo! News. Rösta på Obama om det ska finnas en medelklass kvar i landet, rekommenderar han.

Ett antal kända nunor och deras val av presidentfavorit presenteras av Emirates 24/7. I Romney-lägret finns den tydligen berömde rockaren Kid Rock, skådespelaren/komikern Vince Vaughn och välbekante filmhårdingen Russell Crowe. Julia Roberts, Will Smith och Oprah Winfrey backar upp Obama, men det kanske inte är nyheter för någon. Zap2it levererar en liknande men mer ensidig lista, eller bildkavalkad med namn som Jon ”Mad Men” Hamm, Morgan Freeman och Natalie Portman på Obama-sidan – för att nämna några.

En av de mer långvariga och oftast välformulerade demokraterna i filmvärlden är Alec Baldwin som gör en liten historisk exposé i Huffington Post. Amerikaner har lätt för att vilja glömma misslyckanden på det internationella planet och bara vilja gå vidare utan att analysera vad som hänt, menar han med exempel som Vietnam-kriget. Och Irak. Fyra år är inte tillräckligt för att reda upp röran som Obama hade att ta itu med vid sitt tillträde, tycker Baldwin. Och Amerika kan aldrig bli ”great again” med Romney vid rodret, utom för dem som redan är rika, slår han fast. Resten får tona ner sina förväntningar på livet.

Musikern Moby ger Romney en skrapa i Huffington Post efter det infamösa inspelade talet på en middag där republikanen dömde ut nästan halva amerikanska folket som bortskämda bidragstagare (något denne sedan verkar ha tagit åtminstone delvis avstånd från). Ganska många människor behöver någon i sitt liv någon form av stöd för sitt uppehälle, menar Moby som själv växte upp med en ensamstående mamma med ansträngd ekonomi. Alla har inte miljonärer till föräldrar, konstaterar han.

Mannen med en av världens mer kända tungor använder den nu för att marknadsföra Mitt som makthavare, rapporterar Rolling Stone.

– Amerika är ett företag och borde styras av en företagare, tycker Gene Simmons, frontman i Kiss under ett par decennier.

Förra gången röstade han på Obama, men tydligen inte den här gången.

Veteranaktören Jon Voight brukar väl backa upp republikaner och det gäller nu också. Romney är stark och ärlig medan Obama är på väg att leda USA in i socialismen, menar Voight såsom rapporterat av Yahoo! News.

Clint Eastwoods konversation med en tom stol under republikanernas partikonvent är redan en klassiker i någon mån, hur det nu ska definieras. Det kan betyda en förändring i Hollywoods politiska paradigm, analyserar Fox News. Hm. Eastwood är i alla fall en gammal pålitlig GOP-backare. Men Obama anses ha färre stora kändisar vid sin sida än senast det begav sig, beräknar Fox. Verkligen?

Psykologen ”Frasier”, civilt känd som Kelsey Grammer, kom ut som konservativ redan kring Krita-perioden och frågan är bara med vilken entusiasm han kan uppbåda för årets guldkalv från deras led. Lagom mycket för Romney, enligt The Hill. Men att deklarera sig som republikan, det är att vara verklig rebell i drömfabriken, understryker Grammer.

Chuck Norris har en dröm. Eller om det var hans fru som drömt exakt hur Romney skulle vinna valet. Att hårdingen med bristande talang för direkt skådespeleri stödjer republikanerna är ingen nyhet. Och även han varnar för den socialistiska riktning nuvarande Vita Hus-innehavare sägs driva nationen i. Enligt Norris: ”Sultan of socialist swing…”. Jodå. I en kolumn för något som kallas Townhall kan tydligen vad som helst hända. Och enligt konservativa Human Events kan man skönja just en konservativare trend i celebritetsvärlden idag.

Så visst, den republikanske tronpretendenten har som vanligt ett stall tuffa grabbar (och gubbar) som lyfter svärdet i hans tjänst, om inte annat. Och kanske får han också fler än hälften av väljarna med sig på valdagen om några veckor, att döma av opinionsundersökningarna som sprids efter den inledande TV-debatten mellan Romney och Obama. När jag själv arbetade ett år i Mellanöstern 2010 träffade jag på en och annan amerikan – ofta idealistiska, handlingskraftiga och med viss världsvana – som faktiskt uttryckt misstankar om att Obama innerst inne är socialist. Och det är i regel inget positivt begrepp på den sidan Atlanten… Den synen kan vara mer utbredd bland övertygat troende, regelbundet kyrkobesökande personer där man gärna identifierar sig med republikanerna på grund av en del, som de definierar det, moralfrågor. Och det är ofta sådana amerikaner jag lärt känna och ibland arbetat ihop med, även när jag tillbringade ett par år i Sydamerika. Perspektiven skiftar, helt enkelt. Hur jag själv skulle rösta om jag hade chansen? Tja, som svensk är man ju i stort sett vaccinerad mot genuint republikanska sympatier i allmänhet utifrån grundsynen på såväl finansiell distribution i samhället och miljöpolitik som övertänd militarism. Utan att vara fläckfri ser Obama fortfarande ut som en mer förtroendeingivande representant än Romney för världens mäktigaste nation under de kommande fyra åren. Trots allt.

Mognare och mäktigare Moon Safari mötte Alingsås

yemenity2010 konsertrecension , , , ,

Man kan frestas att kalla dem Västerbottens bäst bevarade virtuoshemlighet. Sex fortfarande ganska unga spolingar från Bergsbyn och Skelleftehamn men uttryckligen inte från Ursviken, om jag hängde med i definitionerna när de introducerade sig för en drygt hundrahövdad publik i den täta, trånga men faktiskt inte fullbelagda konsertlokalen i det som i Alingsås tydligen går under namnet  Fabriken. Bandet i sig är annars troligen inte okända för de flesta som tagit sig dit söndagkvällen 30 september 2012. Sedan debuten 2005 har de byggt upp ett rykte som ovanligt begåvade positivprogrockare med sinne för symfoniska strukturer, stilfull stämsång och med en lekfull inställning som sammantaget skapat ett eget, identifierbart sound.

Men vi kanske ska nämna något om uppvärmningen också, lokala stoltheterna Wonderland som lånat ungefär lika mycket av Saga som av Marillion och andra neoproggare från de senaste decennierna snarare än 1970-talets ikoner på området. Definitivt inte oskickliga, men de mest melodiska och bäst fungerande numren varvas med alltför ordinära exempel på standardackord och –fraser och i stort har de inte lagt till så fruktansvärt påtagligt mycket eget. Publikkontakten är dock avspänd och sympatisk och premiären för en tidigare aldrig framförd längre svit i 20-minutersklassen visar på ett bredare register med drag av folkton och djärvare utflykter än i det övriga materialet.

Försenade efter en Europaturné som avslutades just i Alingsås dröjde förberedelserna för Moon Safari  en dryg timme innan de väl kom igång. Men ja, det var värt väntan. De blandade och gav från sina tre album samt den nysläppta mastodontkompositionen ”Lover’s End Part 3” som ska vara en hyllning till deras hemtrakter. I stort sett fullt flöde i två timmar med bedårande melodier, raffinerade rytmväxlingar och publikfrieri parallellt med komplexa partier. Om de lade till en avancerad koreografi skulle någon amerikansk talangjaktsjury vara tvungen att ta fram epitet som quintuple threat eller likvärdigt. Men man kan väl inte bemästra allt. De har också blivit tightare och säkrare på scen sedan jag såg dem i Slottsskogen i Göteborg 2008, samma år som de släppte den nästan osannolikt starka ”Blomljud”.

– Nu är man både knäckt och upprymd. De som inte var här får skylla sig själva, som en entusiastisk röst ur publiken deklarerade efteråt.

Bakom arrangemanget stod för övrigt ARA, relativt nystartad artrockförening i Alingsås.

Mina recensioner av ”Blomljud” och ”Lover’s End” kan hittas på min numera inte så flitigt uppdaterade hemsida Folket Jublar. Moon Safari har som så många andra en egen liten hörna på FaceBook.

Fem fullfjädrade musiker förenas med flygande färger

yemenity2010 skivrecension , , , , , , , , ,

Knappast helt originellt, men nästan konstant tilltalande vuxenrock levereras av supergruppen Flying Colors på det självbetitlade album de släppte tidigare i år.

Now that’s what I call gubbrock. Skulle man kunna säga spontant. Det hjälper om gubbarna heter saker som Neal Morse och Mike Portnoy. Där den ene är, där är påfallande ofta den andre, skulle man också kunna tillägga om just de två. Nu har någon fått snilledraget att tussa ihop inte bara dem återigen, utan ytterligare tre meriterade musiker och se vad det leder till.

Innehållet skvallrar om en rad olika influenser och ger ett slags provkarta på vad de sammansvurna är kapabla till. Inte minst imponeras jag av stämsången som sticks in här och var, inte för att den skulle vara så överjordiskt skicklig att man häpnar. Det handlar mer om att de lyckas spränga in så mycket nerv och känsla där som lyfter hela konceptet högre än det skulle ha gjort med hjälp av bara deras instrumentella virtuositet (vilken är betydande). ”Blue Ocean” och ”Kayla” ger utmärkta exempel på just det där lilla extra. Progressive Rock har medlemmarna sammantaget några kiloton erfarenhet av, men det är egentligen inte det som dominerar här. Frågan är vad det enklast definieras som. AOR? Bredbent storstilad och stolt amerikansk radiorock av den lite äldre skolan, med tydliga rottrådar nedsänkta i 1970-talet. Men de begraver sig ändå inte i alltför uppenbar nostalgi.

Resultatet har något jag nästan vågar kalla tidlös dragningskraft, utan att landa bland blivande klassiker eller tillhöra det allra bästa de här personerna varit inblandade i totalt sett. Då uttalar jag mig främst om multitalangen Neal Morse som jag slaviskt följt i flera år som soloartist respektive komponent i Transatlantic och tidigare Spock’s Beard. Här har han lämnat över ledsången till Casey McPherson som för mig tidigare varit ett blankt blad. Gruppen Alpha Rev är tydligen hans vanliga hemvist. Men han har en personlig röst som vinner på att slåss om utrymmet i stämmorna med övriga medbrottslingar, för att tänja sig fram till sitt starkaste möjliga uttryck. Steve Morse (såvitt jag vet inte släkt med Neal) är en etablerad ekvilibristisk och egensinnig gitarrhjälte i egen rätt, även om jag själv lyssnat ganska sparsamt på honom. Här får han stort utrymme att forma soundet och ge det en spets, ett eget liv i ett tämligen välbefolkat universum. Bakom trummorna huserar alltså Mike Portnoy, tidigare i Dream Theater och sedan flera år stadig samarbetspartner med Neal Morse. Kvar att nämna: basisten Dave Larue från Dixie Dregs.

Överhuvudtaget är grundidéerna sällan totalt originella eller det allmänna intrycket chockerande konventionsbrytande. Men det låter bra, fylligt, med komplett kontroll över uttrycken utan att förlora spänning och spänst. Att i varje fall Neal Morse och Portnoy är gamla Beatles-beundrare är känt och här är det framförallt den rent trallvänliga ”Love Is What I’m Waiting For” som fyller den pastisch-kvoten. Bitterljuva balladen ”Everything Changes” har också den en fästande hook, liksom oväntade (eller kanske i det är sällskapet mer väntade) tvära kast och tempoväxlingar. I samma fåra rör sig ”Better than Walking Away”, dock med mer komprimerat omfång och genomgående finstämd karaktär. Funkinslagen i ”Forever in a Daze” bryter av mot huvudfåran, i den mån man kan identifiera en sådan. En del explicit dramatik genereras i den metallinfluerade ”All Falls Down”, kryddad med ett blodfyllt bildspråk som hämtat från en mastodontisk medeltidsroman; ”Red knights coming to Rome / Blood in the streets / Kingdoms die overthrown…”. Tja, ren ploj eller med några mer ambitiösa undertexter? Jag vet faktiskt inte. Det känns mest som en lekfull parentes för att testa så många genrer som möjligt.

Annars kommer det mest pretentiösa och påtagligt progrockiga till sist i tolvminutersverket ”Infinite Fire” där de samlade krafterna och kapaciteten utnyttjas som mest. Inte minst Steve Morse får sväva ut och briljera med strängaspelet. Annars låter det strukturellt och och musikaliskt inte alltför väsensfrämmande från supergruppen Transatlantic. För övrigt anges hela bandet som gemensamma kompositörer till samtliga spår. Teamwork. Det understryks – och helheten låter som ett sådant också.

Just recenserat: Flying Colors ”Flying Colors” (Mascot Label Group, 2012)

Mer om konstellationen finns att hämta på Progarchives, AllMusic och deras egen officiella FaceBook-sida. 

Kubricks kontroversiella komediklassiker på en kanal nära dig imorgon

yemenity2010 puff , , ,

– Gentlemen, you can’t fight in here! This is the War Room.

Imorgon lördag visas på SVT2. En av de filmer som verkligen kan göra anspråk på epitetet komediklassiker, om än med en typ av humor som förmodligen inte faller alla i smaken. Temat är den överhängande risken för kärnvapenkrig, något som var ett regelbundet samtalsämne ett par årtionden tillbaka, under tiden närmast före Sovjetunionens nedmontering och det officiella slutet på det som kallades Kalla Kriget. ”Dr Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben” har snart ett halvsekel på nacken, men är fortfarande förvånansvärt fräsch trots alla politiska förändringar som skett sedan dess. Regissören, förresten, hette Stanley Kubrick (1928-1999) – känd även för ”2001”, ”Clockwork Orange” och ”The Shining”. Bland annat. Och i tre (!) av huvudrollerna syntes komiske legendaren Peter Sellers (1925-1980).

För nu ganska många år sedan skrev jag en längre skröna om filmen, publicerad på russin.nu. Flera fakta finns (som så ofta annars) på Internet Movie Database. Filmen visas alltså på SVT2, lördag 15 september klockan 22.40.

Några (men inte alla) av de kvaliteter som utmärker ”Dr Strangelove” kan man hitta även i den DVD-aktuella science fiction-farsen ”Iron Sky” där övervintrade nazister tar sats från månens mörka sida för att återigen erövra hemplaneten Tellus. Aktuell recension finns även den på russin.nu.

Mogen musikupplevelse med stelare story

yemenity2010 konsertrecension , , , ,

Musik har alltid varit ett viktigt inslag i kyrkan i Sverige, särskilt i frikyrkan där jag själv är uppväxt. Recitationer och berättelser ofta likaså, medan utpräglat drama hittills inte riktigt utvecklats lika starkt, och framförallt inte nått samma kvalitet överlag. När musik och drama förenats har det i regel varit ganska självklart vilken av konstarterna som fungerat bäst och vilken enhet som haltat en smula, eller mer… När jag arbetade i Ecuador i motsvarande miljöer, slog det mig nästan alltid hur mycket mer spontan fallenhet människor där hade för att agera ut och skapa dramatik utan samma inneboende hämningar som oftast orsakar brister i svenska kyrkor.

 

Sedan handlar det givetvis om vad som verkligen intresserar dig, vilka berättelser som fångar dig. Jag anar att jag tillhörde en minoritet söndagkvällen 9 september i Nicolaikyrkan, det som kan kallas centralkyrkobyggnaden för lutheranerna i Lidköping. ”Den skingrade mosaikens bild” framfördes av kören Andante, hemmahörande i Stenhammarkyrkan på andra sidan av samma småstad. Idén hämtades så långt bak som från 1200-talet då en golvläggare vid namn Guido blev som besatt av att skapa en mosaikbild till ett klosterkapell i Umbrien. Just det, någonstans i nuvarande Italien, eller? Basen för framförandet ska vara en version av storyn tolkad av författaren Gunnar Edman för 30 år sedan. Ingen inkompetens i sikte, direkt. Poetiska kvaliteter? Ja. Mycken symbolisk underbyggnad och finstilta betraktelser över existentiella frågor? Visst. Och en ganska inlevelsefull återgivning i kyrkorummet av uppläsaren Anders Blomberg. Problemet var ändå att berättelsen i sig aldrig påtagligt berörde mig. Bilder kan beröra, berättelser absolut i många former. Berättelser om bilder kräver något speciellt för att lyfta, känner jag själv. Här hittade jag helt enkelt inte sådana sinnesvidgande dimensioner.

 

I alla händelser var det här den röda tråden som sångerna sedan vävdes ihop med. Kompositörer som Py Bäckman, Dan Hylander och Benny Andersson fanns representerade, liksom körens egen maestro Stig Roland Rask. Körarrangemangen liksom de tonala insatserna var tämligen klockrena, om man överhuvudtaget är välvilligt inställd till halvsakral mogen samsång med fylliga stämmor och nyanserat, ganska sparsamt men dynamiskt ackompanjemang av främst piano med instick av stråkar. Jag har hört mycket av den varan och i regel – och när det framförs med så här mycket stadga och stringens – fungerar det för mig också. Liksom, synbart, för större delen av den likaledes mest mogna publik med en snittålder någonstans mellan 48 och 53, som var där samtidigt och applåderade varmt efteråt. Jag misstänker som sagt att de flesta andra även fick ut mer av den sammanbindande narrativa komponenten än vad jag lyckades med. Men som helhet – en andaktsfull afton där anförandet var anpassat till lokalens akustik och de flesta andra inslag ‘gifte sig med varandra’. Trots att handlingen rent bokstavligt utspelades i ett kloster.

 

And now for something completely different: Helt orelaterad veckosammanfattning från amerikanska tidningen Slate. Inklusive en storslagen analys av svenska åsikter om den föregivet svenske kocken i ”Mupparna”!

 

Genesis och Wakeman prisbelönade vid Progressive Rock Awards

yemenity2010 musiknotis , , , ,

Prisutdelningar i Progressive Rock-sammanhang är inte så fruktansvärt vanligt förekommande. Men nu har det hänt, i regi av brittiska Prog Magazine, vars redaktör Jerry Ewing tyckte att det verkligen var dags för ett evenemang av det här slaget. Tidskriften (som finns tillgänglig även i Sverige, men är ganska dyr) säljer för övrigt 25 000 exemplar i månaden, enligt BBC. Men vart gick priserna? Ja, bland annat belönades Genesis i avdelningen ”Lifetime Achievement” och Steven Wilson från Porcupine Tree kröntes som ett ”Guiding Light” för sin förmåga att spränga gränser och inspirera andra. Rush, även de veteraner i genren, ansågs ha gjort årets bästa album med ”Clockwork Angels” (som jag erkänner att jag inte hört). Och gamle Yes-keyboardisten Rick Wakeman titulerades med det vördnadsinbjudande epitetet Prog God. Själv tvivlade han på att det finns så många band idag som inte på något sätt influerats  av genren. Och det är väl inte ett heltigenom världsfrånvänt påstående.

Austen går igen i poztmodern omformattering

yemenity2010 bokrecension , , ,

Tydligen ligger han bakom idén till den halvaktuella filmen ”Abraham Lincoln – Vampire Hunter” också. Seth Grahame-Smith som först vann ryktbarhet 2009 när han remixade en roman av engelska nationalklenoden Jane Austen. Alldeles nyligen avslutade jag läsningen av ”Stolthet och fördom och zombier” som i princip och fullt öppet stulit hela stommen från superklassikern ”Stolthet och fördom”. Och lagt till en del. Titeln avslöjar det viktigaste. De odöda färdas längs vägarna i det brittiska 1800-talslandskapet. De ger sig på de levande och förhindrar att det vanliga societetslivet flyter friktionsfritt. Som om det skulle göra det annars heller…

Det kräver dock sina modiga män – och kvinnor – för att möta hotet och till exempel de ogifta systrarna Bennet är synnerligen stridsdugliga. Förutom de förväntade verbala kamperna adderas därmed ett lager skräck och ultravåld, men helheten är ändå svår att inte se i ett komiskt skimmer (och är säkerligen så avsedd). Det är i alla fall ofta mycket roligt. Som när en traditionell bal med de vanliga intrigerna avbryts av ovälkommet intrång från The Walking Dead och ”några av gästerna som hade oturen att befinna sig alltför nära fönstren festades upp omedelbart”. En som inte tappar fattningen är givetvis patriarken i det Bennetska hushållet som ger snabba instruktioner till döttrarna, vilka i sin tur tar fram dolkar, ställer upp i en österländskt designad stridsformation och återställer ordningen: ”Från rummets mitt började de så att unisont röra sig utåt, alla stötte en rakbladsvass dolk med ena handen medan den andra handen anspråkslöst vilade på höften” (från sidan 14 i den svenska softpärmsupplagan från Månpocket).

Ja, det riskerar att bli repetitivt och stanna vid en ”one trick pony”. Grahame-Smith gör vad han kan för att variera konceptet. Slänger in ninjor mitt i allt, låter japansktränade aristokrater racka ner på dem som likt systrarna Bennet drillats i Kina. Och det känns som om mycket av dialogen fortfarande är Austens. Jag säger ”känns” eftersom jag inte läst originalet. Däremot jämför jag obönhörligt med minnesbilderna av de två filmversioner jag tagit del av; en sofistikerat brittisk med Keira Knightley och en mer dansant Bollywood-crossover-variant med undersköna Aishwarya Rai (vilken jag recenserat på russin.nu). Därmed uppstår en del spontana inre gissningslekar om utvecklingen. Hur går det för rivalerna Wickham och Darcy i den här tolkningen? Vem gifter sig av praktiska skäl i stället för kärlek? Och vilka eventuella huvudpersoner kommer själva att duka under för det som i boken kallas farsoten och kräver en god kristen halshuggning för att inte leda till den drabbade in i ondskans tjänst?

Sällskapsnöjena inkluderar här inte bara kortspel, konversation och koreografiska övningar utan även sparring med japanska ninjor med livet som insats. Det är alltså en kul idé, genomförd med flera tvära kast mellan de konservativa konventionerna i ett klassamhälle (som samtidigt är så jämlikt att både män och kvinnor alltså kan anförtros att dela ut dödande sparkar och slag mot osaliga inkräktare) och slapstick med en stor dos bloddrypande inslag. Förordet av Johanna Koljonen är för övrigt redan det rätt underhållande i sig självt. Hon är också road, med några små reservationer och noterar det uppenbart postmodernistiska anslaget: ”Att kombinera Stolthet och fördom med zombier är självklart en rolig idé, en oundviklig följd av fri copyright och anarkistisk skaparlusta, ett uttryck för mashup-kulturen som blomstrar inte minst på internet. Men tack vare sin resonansbotten i pulptraditionen är den också en del av en kulturell revolt där relationerna mellan skräp och konst omförhandlas” skriver hon bland annat.

Så kommer det här också till en filmduk nära oss inom en snar framtid? Och med vilka i rollerna i så fall? Knightley skulle kunna vara aktuell igen, om det inte vore förvirrande med hennes medverkan efter hennes insats i en ‘seriös’ version av samma tema. Emily Blunt? Daniel Craig som Darcy och Helen Mirren som den stormrika men mindre sympatiska Catherine de Bourgh? Aaaahhh… visionen av den sista möjligheten fick mig verkligen att ana potentialen och känna en i sammanhanget behaglig blodsmak i munnen. Den som lever (i en eller annan betydelse) får se…

Folkkära artister i fallande regn under festival i Lidköping

yemenity2010 konsertrecension , , , , ,

Ternheim. Frisk. Moraeus. Tre etablerade artister som arbetade hårt på trevnadsfaktorn under Lidköpings kultur- och porslinsfestival i helgen som passerade revy.

Kultur- och porslinsfestival. Hur krystat låter det? I Lidköping finns sedan länge ett speciellt förhållande till lerkärl efter den gamla Rörstrandsfabriken, det har även jag lärt mig som invandrare från öster om Vättern via diverse omvägar. Och helgen som gick rådde mer aktivitet än vanligt  i staden – inklusive kulturellt, med framförallt en hel del musik från scenen i Stadsträdgården. Själv begränsade jag dock mitt intag till tre akter ur utbudet. Livet är fullt av prioriteringar…

Niclas Frisk. Låter namnet bekant? Atomic Swing, Sweet Chariots, Perssons Pack med flera samrören har Ludvika-sonen på sitt samvete. Nu stod han med trio på scen och levererade ett akustiskt ljudande set med flera sånger som låter bekanta, men inte riktigt… ”Stone Me Into the Groove” och ”Smile…” var några lätt identifierbara saker som fått ny kostym, med nedskruvat BPM och långa utflykter med akustiska gitarrer. Fingerfärdig är han, om vi inte visste det innan. Och med ett personligt uttryck som inte försvagas utan snarare förstärks i den mer begränsade instrumenteringen.

Anna Ternheim, tidigare mest ett namn i raden av svenska artister med större genombrott på senare år för mig, men vilken genre hör hon egentligen hemma i? Personlighet finns i alla fall här också. Nerv. Låtar med viss spännvidd från countryinfluenser utan att förfalla till det alltför tillrättalagda och tillplattade den branschen är sprängfylld av, folkmusik av blandat ursprung, visor och mycket annat. Även här en sättning med betoning på det akustiska; gitarrer, cello, kontrabas och överhuvudtaget stränginstrument med ett och annat instick av piano i grunden.
– Vad tappra ni är. Ni ser väl förberedda ut, nästan som pilgrimer med era caper, kommenterade sångerskan när hon såg ut över publiken i den småregniga lördagkvällen där många av oss mycket riktigt sett till att ha med regnjackor med vidhängande huvor.

Något för alla. En del vill verkligen åstadkomma det. Som Kalle Moraeus. En del artister säger så lite som möjligt på scen och vill helst låta musiken tala helt. Andra pratar nästan för mycket. Som Kalle Moraeus. En del artister har en dryg och världsfrånvänd framtoning. Andra verkar så genomsympatiska att man drar sig för att skriva något negativt om dem. Som Kalle Moraeus. Många människor svarar spontant ”allätare” på frågan om musiksmak. Mr Moraeus är något av en allfödare. Han är duktig, han är en underhållare, han vill alla väl och han kan – inte att förglömma – spela. Ett par olika instrument. Som bäst gör han och hans medmusikanter också svängiga, lekfulla och lättfastnande stycken som tränger ner i folkdjupen för att till synes aldrig kunna försvinna från dess medvetande.

Möjliga nackdelar: Monologerna kan vara lite för långa och detaljrika. Musiken pendlar vilt mellan schlager, funk, folk, dansband, rockabilly och jazz, visserligen med samma polerade finish men ändå; har han någon riktig musikalisk profil i grunden? Under söndagseftermiddagens festivalfinalframträdande inför en fullbelagd park (vilket måste betyda ett par tusen personer) hade han hörbara problem med rösten vilket begränsade omfånget i sånger som ”Beatrice” men han kämpade på det som den professionella multimusiker han ändå kan anses vara. Som sagt; svårt att tycka illa om. Men trevnadsfaktorn kan leda till överdoser.

Mer om artisterna på respektive hemsidor för Anna Ternheim och Kalle Moraeus samt Niclas Frisks FaceBook-sida.