reflektion

Streetsmart mat och musik en masse – Fler nedslag i Göteborgs Kulturkalas

yemenity2010 reflektion , , ,

annasahlin-bw-GBGKultur2013

Det är på gatan det händer. Och till viss del i tält. Åtminstone i fredags då jag och min fru gjorde ett svep i vimlet som utgjorde Göteborgs Kulturkalas under mer eller mindre grånande skyar, som trots ihärdiga försök inte lyckades få  feststämningen att krackelera.

tripletouch-GBGKultur2013

Var de inte en kvartett en gång i tiden? Som  blev en trio, som blev en duo som sedan blev historia. Nu var i alla fall två av dem tillbaka på scen tillsammans och värmde upp med en kortare gatuföreställning som bland annat inbegrep sydafrikanska sånger och uppmuntran till publiken att själva medverka. Ken Wennerholm och Göran Rudbo lyckades också bra med inte minst det sistnämnda, i ett set som verkligen kan kallas unplugged i ordets mest genuina bemärkelse. Det handlar alltså om Göteborgs egna feelgood-ambassadörer Triple & Touch.

kultursommar-gbgkultur2013-dansKultursommarjobbare med covers på repertoaren, samt inslag av koreografi och kortspelstrick. Även det i vimlet längs med Avenyn.

Soul med Sahlin – med sladdar och under tak eller mer exakt skyddande tältduk – levererades under rubriken ”Sommarestrad”. Anna Sahlin, also known as Sahlene, bördig från Söderhamnstrakten i Hälsingland och med en del schagerbedrifter på sitt samvete, har en del av den varan. Soul. I dess aningen rivigare och rossligare inkarnation, typ klassisk rhythm & blues i moderniserad form.

kangaroo-GBGKultur2013Kängurukött är hälsosamt och rekommenderas varmt av australiska utställare som trängdes med kulinariskt sinnade kolleger från stora delar av världen vid Gustav Adolfs torg. Själva kan vi rekommendera den franska kycklinggrytan smaksatt med blue cheese (alltså troligen någon form av mögelost) liksom österrikiska salta brödkringelvarianter, bitar av baklava, italiensk konfekt som konkurrerade med brittisk dito och förmodligen en hel del annat som vi bara kände dofterna av; med ursprung i Polen, Spanien, Thailand och några nationer till. Hårda prioriteringar var nödvändiga för att undvika personlig konkurs.

Fantastisk fantasy som häftig historielektion

yemenity2010 reflektion , , , , ,

256px-Thomas_Cromwell,_Earl_of_Essex_by_Hans_Holbein_the_Younger

Thomas Cromwell – förebild för fiktiva figurer idag?

(By After Hans Holbein the Younger [Public domain], via Wikimedia Commons) 

Sakta, sakta men säkert säkert har även jag hamnat där. I Westeros. I fantasins förgyllda landskap bland tomtar och troll, vättar och ädla kungar som behärskar ohöljd ondska med sin egen integritet intakt. If only. Det handlar ju om fantasy för fullvuxna. Kan vi inbilla oss själva i alla fall – eller är det bara självbedrägeri? Det kanske egentligen bara är en moraliskt nedbrytande upplevelse som talar till våra lägsta instinkter. Men jag intalar mig envist att man blir visare och mer upplyst av ”Game of Thrones”, precis som av annat högkvalitets-TV-drama à la ”The Wire”, ”The Shield” eller, jodå, ”Lost”.

I grunden handlar ju det mesta av dramatik här i världen om tre saker som vi alla på något sätt är ute efter och kan uttryckas som pengar, sex och makt. Eller fortuna, fama y faldas (förmögenhet, berömmelse och kjolar) som det ibland myntas av spansktalande. Våldet kommer in där i smeten som en naturlig ingrediens.

Nu har jag precis avslutat en alltför intensiv sejour med digital-TVns programbibliotek som jag nu lyckats lära mig nyttan av (sedan vi lade till HBO i utbudet) och klarat av tredje säsongen. Den första såg jag igenom under lite oordnade förhållanden och utspritt under en längre tid, vilket gjorde att jag inte riktigt ingick det heliga förbund med serien som de verkliga fansen omedelbart gjorde. Men det är klart att jag såg tjusningen. Även så i den andra vändan via SVT. Jag håller dock med majoriteten av publiken om att den inte nådde samma höjder hela vägen.

Parallellt har jag lyssnat i varierande grad på ett par av alla podcaster som producerats av entusiaster om seriens utveckling. Framförallt A Cast of Kings som leds av duon David Chen och Joanna Robinson, som inleder varje sändning med ett ”jag har inte läst någon av böckerna i George R. R. Martins serie” respektive ”jag har läst alla böckerna”. Jag har det senaste året kommit in mer i podcastvärlden och uppskattar dem som inte faller i de vanligaste fällorna, som att föra diskussioner via Skype, vilket oftast hörs alldeles för väl ljudkvalitetsmässigt. Eller vara alltför okritiska eller ‘grabbiga’, vilket lätt blir följden av exempelvis tre eller fyra stadiga medlemmar, samtliga manliga. Därav kommer ofta också en viss oförmåga att sålla i bråten och hålla sig till ämnet. Chen & Robinson har lyckats med dynamiken och oftast även koncentrationen, utan att utesluta humor och spontanitet. Och deras olika utgångspunkter bäddar för sakliga konfrontationer och skiftande perspektiv som gör innehållet mer spänstigt och spännande än genomsnittet av det jag hört i denna speciella genre av entusiaster som i princip skapar sina egna program och varumärken, eventuellt med hjälp av spridda sponsorer och mikrolånsmentalitet.

Jag har i perioder fångats av historiska serier som ”The Tudors” och där har vi en självklar referenspunkt till ”Game of Thrones”. Historia som dokumenterats och sedan fiktionaliserats, förmodligen med avsevärt tilltagen konstnärlig frihet, äger stora likheter med den typ av fantasy för fullvuxna som Martins värld representerar. I det avseendet finns en intressant essä av historikern Tom Holland som lägger ut texten i engelska The Guardian. Att följa en dramatisering av ett historiskt skeende kan vara spännande, trots att vi vet hur det slutar, konstaterar Holland. Men att inte veta vad som kommer att hända bär med sig en extra tjusning. Och karaktärer som den sluge maktspelaren Lord Baelish (Aidan Gillen) är på många sätt jämförbar med Henry VIII:s rådgivare Thomas Cromwell (skildrad i just ”The Tudors”). Överhuvudtaget ser Holland många beröringspunkter med 1400-talets England i ”Game of Thrones”. Men det är inte allt. Författaren George R.R. Martin plockar uppenbarligen inspiration från alla möjliga epoker och miljöer; vikingatiden, romarimperiet, mongolerna under Djingis Khan…

Det kunde ha blivit en riktig röra, men i stället får vi ”a perfect cocktail” tycker Tom Holland. Och den verkliga storheten ligger inte i att världen är så fantastisk eller övernaturlig utan relaterbart realistisk. Som i brutalt realistisk. Inte minst vad gäller konsekvenserna för undersåtarna i riken som styrs av rivaliserande regentpretendenter.

En delvis annan slutsats drar författaren Jonathan Ryan i en krönika för Christianity Today. Martin har skickligt byggt upp sin egen värld, men är alltför mörk och obarmhärtig i sin syn på mänskligheten i sin bokserie, där hjältar av typen vi ser i ”Sagan om ringen” saknas. Martin ser inte ljus i mörkret på samma sätt som J. R. R. Tolkien. Det gör honom alltför enögd och förhärdad i sin grundläggande filosofi enligt Ryan. Tja, det är en fullt giltig synpunkt, eller hur? Frågan är hur jag själv kommer att se på slutresultatet, om det nu finns ett sant slut bortom horisonten för ”Game of Thrones”. Alla böckerna (av vilka jag hittills inte läst någon) är ju inte ens skrivna, säger de som är mer insatta i den litterära förlageprocessen. För tillfället är jag i alla fall djupt fascinerad.

Kompletterande information: Joanna Robinson publicerar sig för övrigt regelbundet på Pajiba.com medan David Chen bland annat ståtar med egen hemsida och ett par andra filmrelaterade forum. Hur tar man sig förresten in i den här fantasivärlden som så många spontant sökt sig till? Learnist tillhandahåller en av flera guider.

Bono-bonus! En inspelad intervju med U2-sångaren/aktivisten Bono på temat religion. Jag ska erkänna att jag inte hunnit se hela själv än, men den verkar… intressant.

Och när vi ändå är inne på allsköns konflikter, komplikationer och paradoxer, visst älskar vi alla undergången innerst inne? I alla fall på film. Läs mer i Alissa Wilkinsons inlägg ”It’s the End of the World (At Least at the Movies” för redan nämnda Christianity Today.

Not: Den här texten finns även i en aningen kortare version på russin.nu. Där kan även blogförfattarens brors bedömningar i recensionsform av säsong ett och tre av serien hittas.

Snygg show. Logisk utgång.

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , ,

Skogsråstilen gick hem. En väntad vinnare håvade hem vandringspriset över bron från Malmö och återigen var Sverige en lämplig plats för våra grannar i Danmark att meloditävla på. 

Själva finalen följde jag främst via bilradio på väg från Örebro till Lidköping efter en aningen osannolik musikalisk reunion i mindre skala (men kul för oss inblandade i alla fall). Mer om den vid senare tillfälle. Efter att mer eller mindre koncentrerat ha synat semifinaler och reprisen av finalen på SVT dagen efter, lägger jag inte in några mer allvarligt menade protester mot resultatet i stort. En dos lagom kalibrerad nordisk etno (med oväntat gästspel av kapten Apollo från ”Battlestar Galactica” på piccolaflöjt) ledde till en trots allt rätt komfortabel seger för gladporrens och bröderna Laudrups fosterland. Jag gillade även Ukrainas ”Gravity” mer och mer efterhand, liksom den ryska världsförbättrarballaden med tävlingens kanske klockrenaste röstresurser. Dessutom holländska Anouk med sin strama disciplinerade 60-talsinspirerade ballad och Belgien för ungefär samma egenskaper i en annan genre, alltså stramhet och disciplin, på dansgolvet.

Jag kan respektera intentionerna med något så extremt excentriskt som Rumäniens operaskolade falsettekvilibrist, men blev inte direkt uppfylld av lyckorus av att lyssna på det. Däremot kunde Frankrike fått betydligt mer belöning för sin utpräglade franskhet och dramatiska utspel. Men just markerad franskhet har inte varit en tillgång på länge när det ska röstas i de här sammanhangen.

Sveriges 14:e-plats var följdriktig. Man kan inte leva bara på uppdaterad joddlingsteknik, två ackord och en glad uppsyn hur långt som helst. Inget fiasko eller fullständig förnedring efter en del sympatiröster från grannländerna. Ett trevligt men tandlöst bidrag landade lagom bekvämt mitt i fältet ungefär där det hörde hemma.

Av de länder som slogs ut i semifinalerna reagerade jag mest på Israels fall. Deras medverkan omgärdades (som vanligt, får man väl säga) av speciella säkerhetsåtgärder och politiska diskussioner, sådana som i någon mån alltid uppstår kring tävlingen även om det är meningen att den ska skapa förbrödring och europeisk enhet (med en bred definition av Europa). Rent musikaliskt, i det eleganta sobra balladfacket, var deras bidrag i alla fall värt ett bättre öde.

Avslutande kortkommentarer: Öppningsnumret av levande legendarerna Björn och Benny i samarbete med någon yngre förmåga som tydligen uppskattas högt på sina håll, var väldigt snyggt med bekanta harmonier som skapade en värdig inramning till inmarschen från de medverkande länderna. Och Petra Mede frossade i svensk självdistans och gjorde det oftast på ett underhållande sätt.

Mer detaljer här från arrangerande SVT.

För övrigt: I detta nu kontrade ett tillbakapressat Tre Kronor in 3-1 i VM-hockeyfinalen mot turneringens positiva överraskning Schweiz, en bit in i tredje perioden. Så kanske vinner vi också någonting den här helgen. Fortsättning följer…

Robin, Ralf och resten – slutsjunget i schlagerfesten

yemenity2010 reflektion , , , ,

Hugo Chávez är död och Venezuela går in i en ny fas. Manchester United är utslaget ur Champions League efter en omdiskuterad utvisning. Nya moderaterna börjar låta som gamla moderaterna igen, vilket kan vara en värdefull medborgarupplysning samtidigt som folkpartiet försiktigt inventerar sitt socialliberala arv. Hästköttskandalen (eller vad det nu borde kallas) fortsätter väcka frustande frustrationer… Världen i förra veckan saknade inte dramatik. Och så har vi våra mindre världsomvälvande hemvävda dramer, som den återkommande vårföljetongen där 32 aspiranter sakta men säkert reduceras till en ensam vinnare. I år heter han alltså Robin. Ska det vara så här? En liten faktisk/kontrafaktisk resumé med både facit och alternativa möjligheter…

1. Robin Stjernberg ”You” (166 poäng)

Eftersöker ett exploderande klimax och laddar upp med vibrato, känslosvall och intensiv flirt med kameran. Grabben har potential och en smittande entusiasm, men jag är fortfarande inte 100-procentigt övertygad om låtens egentliga storhet. Många andra är uppenbarligen mer sålda…

Betyg: **

2. YOHIO ”Heartbreak Hotel” (133 poäng)

Ny för mig, eftersom jag missade första delfinalen. En publikfavorit med japansk inspiration och som sticker ut framförallt visuellt. Låten är lånad från någonstans i ett flöde av självhäftande refränger inte minst av 1980-tals-ursprung och pockar lite passiv-aggressivt på uppmärksamhet. Vinnare om svenska folket valt själva, men de internationella jurygrupperna var mer ogina.

Betyg: ***

3. Ulrik Munther ”Tell the World I’m Here” (126 poäng)

Här finns också potential, men än så länge är viljan och engagemanget större än förmågan och den naturliga auktoriteten när unge Ulrik släpper loss sin U2- och Coldplay-influerade arenahymn. Trots mina egna reservationer hade jag tippat honom som segrare. Tredje gången gillt nästa år?

Betyg: **

4. Anton Ewald ”Begging” (108 poäng)

Han bönar och ber. Dansar. Men framförallt gnäller han. Om Saadist-segmentet hade haft sista ordet skulle det kunnat ha gått ännu längre. Eller från min synvinkel, värre. Det vill säga till Malmö och Europafinalen. Är det unga tjejer som objketifierar unga män som styrde resultatet i år (som DN-krönikör Fahl spekulerade i) så är de väl i sin fulla rätt att göra det. För mig var det här en irriterande broms som tagit sig in i bilen en varm sommardag och inte lyckas hitta ut, hur många fönster man än öppnar på vid gavel. Om det nu finns gavlar i bilfönster…

Betyg: *

5. Louise Hoffsten ”Only the Dead Fish Follow the Stream” (85 poäng)

Det borde ha varit fler kvinnor i finalen. Nu stod Louise från min forna hemkommun där och representerade plötsligt både en i sammanhanget tillfälligtvis utrotningshotad art (men sådant kan svänga fort) och en genre som inte heller direkt överfrodas här – AOR-iserad bilradiorock med vaga countrystänk, lite allmän mognad och dessutom en i med festivalperspektiv osannolikt fyndig titel. Dock, för att ha en chans att vinna skulle det ha krävts mer drama och klimaktisk stegring i korus.

Betyg: ***

6. Sean Banan ”Copacabanana” (78 poäng)

Såsom skolungdomen idag plägar säga för att manifestera maximalast möjliga misstro: ‘Nämen, seriöst?’. Ett bidrag som kan få såväl garvade kreationister (”Är vi verkligen skapelsens krona?”) och evolutionister (”Är det så här långt vi har kommit i den intellektuella och kulturella utvecklingen efter alla årmiljoner?”) att skakas i sina övertygelser. För att inte tala om alla världens bananer. de förtjänar bättre ambassadörer. Kom tillbaka, Electric Banana Band! Inget behöver förlåtas – ni var bäst i klassen när det begav sig, och har förmodligen åldrats med mer värdighet än Mr Banan någonsin kommer att uppnå! Men så är det där med den farliga högerhooken som uppenbarligen funkar inte bara på segmentet 5-12-åringar, utan även vissa, icke namngivna internationella jurygrupper.

Betyg: *

7. Ralf Gyllenhammar ”Bed on Fire” (73 poäng)

Det är här det verkligen börjar likna egna idéer och bokstavlig explosivitet. En dynamik och ett driv som ställer resten av startfältet i skuggan, men var det rätt forum och rätt publik? Delvis, i alla fall med tanke på finalplatsen. ”Ashes to ashes, dust to dust…”. En i sammanhanget rent apokalyptisk smällkaramell.

Betyg: ****

8. David Lindgren ”Skyline” (69 poäng)

En coming man, eller? Var det i fjol han slog igenom? Konceptet är i alla fall bekant. Och det var framgångsrikt i år – yngre manlig förmåga med starkt emfatiserad koreografi, elektrifierad puls och drömmar om ett lålngt liv på diskoteken. Definitivt inte sämst i sitt slag, men det saknades något markant eget och överraskande.

Betyg: **

9. State Of Drama ”Falling” (68 poäng)

Jag var inte helgjutet överväldigad efter första mötet med de poserande popograferna som redan i namnet vill sätta intriger i rörelse. Något känns ansträngt och attityden, de stora gesterna, riskerar skymma själva grundbulten; en ganska anständig softrockballad med en och annan halvsnygg harmonilösning – men i längden för konformistiskt och konventionellt hantverk.

Betyg: **

10. Ravaillacz ”En riktig jävla schlager” (40 poäng)

Även här väcks mycken misstro. Är verkligen Henrik Dorsin inblandad i det här? Är det inte under både hans och farbror Körbergs värdighet? Står den sistnämnde verkligen på scen i ett varieténummer från någon spritindränkt studentåterträff med 60-talsnostalgisk profil och siktar på seger? Nu kunde inte Körberg heltigenom dölja att han trots allt är en av landets mest musikaliska människor sedan, ja, ungefär samma 60-tal. Gott humör och ännu en refräng som mot bättre vetande biter sig fast och befläckar ens inre med sin bön om välgörenhet för en skara vilsna själar i behov av tröströster, räddar dock mer än vad som egentligen borde vara möjligt.

Betyg: **

Ja, sammanfattningsvis borde alltså tabellen ha sett ut så här då…

1) Ralf Gyllenhammar, 2) Louise Hoffsten, 3) YOHIO, 4) Robin Stjernberg, 5) Ulrik Munther, 6) State Of Drama, 7) David Lindgren, 8) Ravaillacz, 9) Anton Ewald, 10) Sean Banan.

Och minst hälften av dem skulle, rent vetenskapligt och logiskt deduktivt, inte ha varit i finalen överhuvudtaget. Men nog om det. Våren är i luften, även om den ackompanjeras av iskalla vindar och andra envist kvarhängande vinterfenomen. Sverige kommer knappast att vinna Euro-schlagern för andra året i följd, men det vill vi ju inte heller göra av samhällsekonomiska skäl.

Mer om finalen från SVT.

Andra chansen: Finn fem rätt i folkviljan!

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Fler unga hungriga grabbar till schlagerfinal. Det var givetvis helt fel, rent objektivt. Men alla förstår inte sitt eget bästa. Framförallt inte svensk musikpublik. 

Man ska inte lämna över ansvaret till andra att göra det rätta. Då får man helt enkelt skylla sig själv. Det borde ha varit Eric Gadd och Caroline af Ugglas, med duon Segerstedt & Damli samt Behrang Miri som helt acceptabla alternativ, som skickats vidare till finalen i det där nya skrytbygget i Solna. Men… Nu överlät jag dessa beslut åt andra och så gick det som det gick. Jag är något mer välvilligt inställd till Robin Stjernberg än Anton Ewald, men det är helt klart en annan generation (och smaksektor) som haft det avgörande inflytandet här. What the heck, världen fortsätter snurra ett tag till ändå. Troligen. Sista ordet till min fru Emilia:

– Jag ville att duon (Segerstedt & Damli) skulle gå vidare. Men ungdomen har makten…

 

Kalla fakta om andra chansen? Se SVTs egen festivalbevakning.

Schläktjuryn schunger ut om schlagerdeltävlingen från Schellefte

yemenity2010 reflektion , , ,

Redaktören  med fru, två föräldrar, tre systrar och två svågrar. Samt med återkommande input från en – jag räknar väl rätt nu – femårig systerdotter. Det var förra helgens schlagerpanel som utan förbarmande visade var skåpet skulle stå och snabbt skilde agnarna från vetet, men inte alltid bönhördes av dem som faktiskt ansträngde sig att ringa och rösta fram sina favoriter…

Så här gick resonemangen (i redigerad form) fram och tillbaka under deltävlingens gång, medan kandidaterna avlöste varandra från en scen i Västerbotten (en landsända till vilken delar av panelen för övrigt har familjeband).

(För kalenderbitare bifogas en mer detaljerad poängsättning och kompletterande information om resultatet och de röstande, per pdf längst ner.)

1. Eddie Razaz ”Alibi”
Johan Lindahl: Norges bidrag från i fjol i repris. Koreograferat men klichétyngt…
Sara Lundman: Tycker inte att dansarna känns så lyckade. De känns ungefär lika coola som Lili & Sussie.
Hanna Amnerud: Han hade inget spett i rösten när han dansade runt samtidigt.
Kristina Lindahl: Synd att ge honom en nolla…
Erica Spjuth: Duktig, men tråkig röst.
Snittbetyg: 1,89 (på en skala från noll till fem)

2. Elin Petersson ”Island”
Johan: Skogsrå med Dire Straits-designad gitarr, melodiskt men utan push…
Kristina: Hon sjöng falskt i början.
Hanna: Hon påminner om Sophie B. Hawkins, låter lite halvfalskt men kommer undan med det.
Isak Spjuth: Jag kan inte ge den här typen av låtar mer än en etta – de är så vansinnigt tråkiga och intetsägande.
Sara: Den har potential att ha en nerv, men det skulle ha varit lite mer energi  i låten.
Snittbetyg: 2,44

3. Ravaillacz ”En riktig jävla schlager”
Kristina: Där kommer min gamle idol Tommy Körberg. Han ser ut som en gubbe nu! De var i alla fall musikaliska.
Hanna: Ska de vara med? Jag trodde de var pausunderhållningen. Det fanns inget fräscht över den.
Sara: Kunde de inte ha sjungit ‘jädra’? Och skulle de sno en låt kunde de ha snott en bra.
Johan: Gubbar på rad. Självdistans? Mer av dekadens…
Erica: Som pausunderhållning hade det varit roligt, men som bidrag?
Isak: Nu kan det inte gå lägre. En nolla.
Ingemar Lindahl: Det här gänget skulle kunna ha gjort en bra låt.
Emilia: Trevligt och skämtsamt.
Snittbetyg: 1,6

4. Amanda Fondell ”Dumb”
Johan: ”Repulsion”? Illustrerar krypande galenskap med speglar, dramatik och stora gester. Det sticker ut men är lite ansträngt och avslöjar Sinead O´Connor-komplex.
Hanna: Det har lite Bond-känsla.
Sara: Känns lite överteatraliskt, tyvärr.
Emilia: Tråkigt.
Emanuel: Det bästa hittills.
Kristina: Hon tog i för mycket.
Snittbetyg: 2,78

5. Martin Rolinski ”In and Out of Love”
Johan: Instängd i glasbur och sjunger halvfalskt, formstöpt nummer i samma skåp som Eddie Razaz.
Kristina: Han är en dålig förebild. Nu kommer de att slänga färg i busskurer…
Hanna: Jag hörde att det var en låt… Tacka vetja Yohio, det var en fascinerande karaktär.
Emilia: Det hände ingenting. Tråkigt!
Snittbetyg: 1,1

6. Caroline af Ugglas ”Hon har inte”
Kristina: Nu börjar det äntligen bli bra. Jag tycker texten är underbar.
Johan: Mer rutin och personligt utspel. Det känns igen från förr… Men låten lyfter aldrig riktigt från sin formel.
Sara: Det enda som hittills haft något genuint uttryck.
Hanna: En fyra – på ren känsla.
Snittbetyg: 3,39

7. State Of Drama ”Falling”
Hanna: Jag gillar hans glasögon, men det berör mig inte jättemycket.
Johan: Extreme! Akustisk men hårdrocksdoftande inledning, blir tyngre efterhand.
Sara: Scenutförandet känns lite för pretentiöst, som om de filat lite för mycket på sin image. Det är lite för välproducerat, men som låt betraktat är det den bästa.
Isak: Scenframträdandet försöker lyfta låten till att bli hårdare än den är.
Snittbetyg: 3,28

8. Janet Leon ”Heartstrings”
Johan: Korsning av Hayden Panettiere från ”Heroes” och Jessica Alba levererar muskeltechno. En aning catchy, bättre i sitt slag än en del annat här…
Emanuel: Noll! Minus ett! Jag tycker att det var bättre förra veckan.
Erica: Det verkade lite lovande i början men tappade sedan. För att vara trallvänlig poplåt är det en av de bättre.
Sara: Om jag inte hade tittat på dem kanske det varit en trea.
Kristina: Vi kan ju inte tycka om sådant syndigt…
Snittbetyg: 1,5

Ja, en rapp räknare inser vart det barkar. Caroline och State Of Drama skulle ha skickats direkt till Globen, med Elin och Amanda till andra chansen, en aning generöst men ändå. Folket i gemen var inte helt igenom överens utan envisades med att låta nästan-pensionärerna i Ravaillacz göra årets Björn Ranelid, i sällskap av just State Of Drama medan Caroline och den i vårt sällskap totalsågade Martin Rolinski få en chans till. Fader förlåt dem, ty de veta icke alltid vad de göra…

Schlagerpanel Schellefte 130216

Vem visste mest? Inte jag i alla fall.

yemenity2010 reflektion , , ,

Engelska skivbolag. Ängamat. En liten stad vid Mälaren. Och så det där med någon psykiatrisk specialitet. Nej, där slog det slint. Men apokryfiska Judith är ju en gigant som alltid legat mig varmt om hjärtat. Hon som högg huvudet av fiendens härförare Holofernes med hjälp av list och ett lånat lasersvärd. Nu räckte inte det den här gången… 

Judite_e_Holofernes

”Judite e Holofernes” av Pedro Américo (1843-1903). Pedro Américo [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)%5D, via Wikimedia Commons

They’re back and they’re… besserwissers. Just det. Nu sändes det. ”Vem vet mest?” där jag fått en extrachans via den så kallade Revanschveckan. Själv hade jag inte möjlighet att se resultatet under vanlig gammalmodig tablåtid igår kväll på grund av en annan historisk händelse, mitt livs första distanskonferens via Adobe Connect. Intressant upplevelse i sig. Men med vetskap om utgången utnyttjade jag i alla fall SVT Play för att i eftertankens kranka blekhet syna hur illa det egentligen såg ut.

Allvarligt talat – som jag minns det från inspelningen – så började det nog gå utför redan när det klickade med Filip Hammar. Namnet fick inte klockorna att ringa förrän det var försent. Så kan det gå. Men det var många mer eller mindre behärskat besvikna vinnarskallar som lämnade lokalen efteråt. Och några få betydligt gladare. Tyvärr hörde jag inte till de sistnämnda den här gången. Tur att det inte handlar om så höga prispengar, jämförelsevis. Men jag tror att som helhet blev det ganska bra TV, med sjungande deltagare (nej, det kan jag inte ta åt mig äran för) som grädde på marmeladen. Jag har också ett bestämt minne av en kort men effektiv diskussion kring religion och Gustave Dorés kopparstick i samband med bibelfrågan om just Judith, ett utbyte som dock inte fick plats i programmet utan klipptes bort. That’s life. Nu har jag nog gjort mitt i den här tävlingen. Sådana är reglerna, som jag förstår dem i alla fall.

Så vad blir nästa mediala utmaning? Stay tuned…

Relaterat: Den som till äventyrs vill grotta ner sig mer i storyn kring Judith och Holofernes kan läsa mer exempelvis på bloggen ”Guldkorn och ädla stenar” eller Wikipedia (företrädesvis den engelska upplagan). Och, som uppmärksamma läsare säkert redan noterat, det var naturligtvis inte ett lasersvärd som kom till bruk utan ett vanligt hederligt akustiskt. Holofernes eget, antagligen. Se där vådan av att inte låsa in sina dödsbringande vapen när man lägger sig till vila.

Notering yemenity2010 reflektion ,

OK, det är tydligen dags igen. Förra vintern deltog jag i SVT:s lilla kunskapsbatalj ”Vem vet mest?” och klarade mig till fredagsfinal, men inte riktigt ända fram till den hägrande veckopengen för vinnaren. Många äro kallade, men få utvalda… Den här säsongen, med ny dekor, färre deltagare per program och delvis nya regler fick jag chansen igen. Och nu är den så kallade ”Revanschveckan” igång. Det har hunnit bli torsdag, vilket borde innebära att den dagsomgång där jag själv medverkade sänds ikväll. Hur det gick? Det får jag inte uttala mig om i förväg, men jag vill minnas att det blev ett ganska underhållande avsnitt, helt objektivt sett… Förhoppningsvis värdigt denna speciella dag, då människorna skolen vältra sig i kärleksfullhet och vällust, oavsett allt annat som kan tänkas pågå i deras liv för tillfället. Själv ägnar jag ganska mycket tid just denna sportlovsvecka (när det inte efterfrågas så många obehöriga lärarvikarier i min hemkommun) åt distansstudier i spanska vid Göteborgs universitet, för att öka min formella kompetens. Visste ni att det uppskattas finnas omkring 725 ännu använda ursprungsspråk i Latinamerika? Om jag inte blandar ihop siffrorna. Den frågan kom inte upp i ”Vem vet mest?”, men däremot… Ja, ni får väl se om ni är hågade nog.

De senast sända programmen i serien finns på SVT Play.

Melodifestivalen 2013: Banan och veteran vidare från mindre upphetsande Göteborgsfält

yemenity2010 reflektion , , , ,

Såpan har startat igen. Förra helgen var jag upptagen med en annan festival i Göteborg och vet inte riktigt vad jag gick miste om. Något nytt androgynt stjärnskott bland annat, har jag hört ryktas. Andra vändan, sänt från just Göteborg, innehöll överlag ett ganska blekt fält och ledde fram till att vi på allvar kan frukta en bedövande bananchock som svensk representant i Europafinalen. Å andra sidan… Vi vill ju inte gärna arrangera alltihop nästa år igen, eller hur?

Som analyspartner hade jag den här gången min fru Emilia. Inflyttad från Mexiko förra våren har hon en relativt kortvarig bekantskapshistoria med detta europeiska fenomen. Med andra ord; ett friskt perspektiv att bidra med. Så här resonerade vi under sändningens gång, i sammandrag: 

1. Anton Ewald ”Begging”

Johan: Är detta vad tiden kräver? Technoschlager, övergödd av poser, klyschor och fuktig blick. Betyg: 2 av 5.

Emilia: Påminner om Ricky Martin. Betyg: 3

2. Felicia Olsson ”Make Me No 1”

Johan: Ståtlig ballad med en del intrikata harmonier men lite stereotyp refräng. Snyggt men kan försvinna i flödet. Betyg: 3

Emilia: Påminner om Adele, har bra röst men sången upprepar sig för mycket. Hon får extra poäng för att hon ser ut som en latina… Betyg: 4

(Faktum är att vi började undra om hon skulle kunna vara en okänd lillasyster till Emilia. Vi återkommer i ärendet om vi får reda på något mer)

3. Joacim Cans ”Annelie”

Johan: Tungmetallaren omskolad till trallvänlig akustisk folkpopare med en låt som letar efter ett lyft. Betyg: 2

Emilia: Har en nackdel av att sjunga på svenska och det saknas en gnista. Betyg: 2

4. Swedish Housewives ”On Top of the World”

Johan: Pernilla Wahlgren et al gör entré i förkläden och försöker sedan konkurrera med avsevärt yngre kolleger med ett monotont dansnummer, ganska glanslös glamtechno – inte riktigt vad jag hade väntat mig av dem. Betyg: 1

Emilia: En av dem som jag hittills gillat bäst i årets festival. Den kommer att fastna. Betyg: 4

5. Erik Segerstedt & Tove Damli ”Hello Goodbye”

Johan: Svenskt-norskt samarbetsprojekt med mer akustiska gitarrer och dragning åt country. Behagligt utan att bryta brutalt ny barrskog någonstans. Betyg: 3

Emilia: Jag gillar kombinationen av deras röster och gitarrsoundet; enkelt men vackert. Betyg: 4.

6. Louise Hoffsten ”Only the Dead Fish Follow the Stream”

Johan: Veteran som alltid har en viss värdighete oavsett sammanhang. Den här refrängen doftar starkt av något…mend vad? Inte död fisk i alla fall. Men kanske Tom Petty, Bonnie Raitt eller Jackson Browne? Betyg: 3

Emilia: Gillade titeln, men något saknas – inte riktigt en festivallåt. ”Sin pena ni gloria” – Sådär… Betyg: 3

7. Rikard Wolff ”En förlorad sommar”

Johan: Jag brukar uppleva honom som överdrivet melodramatisk och med alltför yviga gester. Vad månde blifva? Redan första stroferna osar Jaques Brel… och så fortsätter det. Betyg: 2

Emilia: Han verkar sakna syre, som om han vore på sjukhus. Betyg: 2

8. Sean Banan ”Copacabanana”

Johan: Antikrist är tillbaka! Låter omedelbart Army of Lovers-inspirerad och har ett ambitiöst shownummer med fler färger än som egentligen existerar i sinnevärlden. Existerar det en låt här? Mer tveksamt. Betyg: 1.

Emilia: Hmmm… Ridículo (en smula korkat, helt enkelt). Men kan vinna genom ungdomar med mobiltelefoner som kan rösta utan att be föräldrarna om lov. Om man tar bort färgerna – vad återstår? Betyg: 1

Nu slutade det med just Sean Banan och Louise Hoffsten på finalplats. De diametrala motpolerna i fältet? Själv hade jag gärna sett Felicia gå vidare till åtminstone en andra chans. Där hamnade i stället Anton Ewald (suck) och den svensk-norska pakten Erik & Tove (mer acceptabelt). Pausunderhållningen? Tre tanter (Ann-Louise Hansson med flera) begick ett litet lustmord på ”Popular”, en låt som jag fortfarande anser borde göras i bluegrass-version, men OK… Bollywoodversionen av Danny Saucedos ”In the Club” med Danny själv och programledarkollegan Gina Dirawi var klart bättre än originalet och det än mer avspänningskomiska numret med Ordinary Swedish House Family var väl kvällens höjdpunkt överhuvudtaget.

Från frank soul till första hjälpen – Musikåret 2012 enligt Aftonbladet

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , ,

Många namn är nya men gamla gubbar lever än. Under den senaste veckan har jag försökt plöja igenom några av de bästa-listor som publicerats i olika kategorier och inte minst på musikområdet, inte minst för att inse vad jag har missat (eller helt enkelt inte förstått storheten i). Aktuellt exempel: Aftonbladet släppte sina synpunkter den 28 december och sex stycken skribenter ger sex ganska skiftande perspektiv, delvis beroende på vilka genrer de normalt sett specialiserar sig på. Tio i topp gånger sex ger alltså… 60 skivor, i vilken fysisk eller digitalt komprimerad form de nu än har sålts. Dessa 60 har i alla fall en sak gemensam: Jag har inte hört någon av dem i sin helhet.

Mest frekvent förekommande är soulsångaren Frank Ocean vars album ”Channel Orange” tronar högst på två av AB-kritikernas rangordningar, svenska systrarna i First Aid Kit som landat lite längre ner på tre av listorna med ”The Lion’s Roar” och den inte precis purunge soullegendaren Bobby Womack. 68 år gammal har han med den talande titeln ”The Bravest Man in the Universe” slagit sig in på två av de här listorna, liksom engelska stjärnskottet Michael Kiwanuka och hiphoparen Kendrick Lamar. Det är väl den trenden som är tydligast i sammanhanget i så fall. Soul-R&B-hiphopfältet anses uppenbarligen generellt vara det mest fruktbärande just nu av de spekulerande snillena på Sveriges största tidning just nu.

Och alla dessa nämnda artister kan säkert vara värda mer av min uppmärksamhet. Mest intresserad är jag annars av ”Clockwork Angels” av kanadensiska kultrockarna Rush som hållit igång i över fyra decennier (och som jag heller inte lyssnat särskilt intensivt på, men ibland inser att jag borde kunna uppskatta). Liksom ”Romantiken” av och med Tomas Andersson Wij och ”Tempest” med Bob Dylan, apropå världstillvända veteraner. Dessutom: när brittiska Bat For Lashes jämförs med Kate Bush lystrar jag givetvis till och lägger en minnesnotering i i mitt inre kartotek, där det förhoppningsvis inte helt försvinner bland all annan osorterad bråte.

Källa: ”Plattat & klart – de var bäst i år” av Joacim Persson, Tara Moshizi, Håkan Steen, Markus Larsson, Mattis Kling och Per Magnusson / Aftonbladet 28 december 2012