Snygg show. Logisk utgång.

Skogsråstilen gick hem. En väntad vinnare håvade hem vandringspriset över bron från Malmö och återigen var Sverige en lämplig plats för våra grannar i Danmark att meloditävla på. 

Själva finalen följde jag främst via bilradio på väg från Örebro till Lidköping efter en aningen osannolik musikalisk reunion i mindre skala (men kul för oss inblandade i alla fall). Mer om den vid senare tillfälle. Efter att mer eller mindre koncentrerat ha synat semifinaler och reprisen av finalen på SVT dagen efter, lägger jag inte in några mer allvarligt menade protester mot resultatet i stort. En dos lagom kalibrerad nordisk etno (med oväntat gästspel av kapten Apollo från ”Battlestar Galactica” på piccolaflöjt) ledde till en trots allt rätt komfortabel seger för gladporrens och bröderna Laudrups fosterland. Jag gillade även Ukrainas ”Gravity” mer och mer efterhand, liksom den ryska världsförbättrarballaden med tävlingens kanske klockrenaste röstresurser. Dessutom holländska Anouk med sin strama disciplinerade 60-talsinspirerade ballad och Belgien för ungefär samma egenskaper i en annan genre, alltså stramhet och disciplin, på dansgolvet.

Jag kan respektera intentionerna med något så extremt excentriskt som Rumäniens operaskolade falsettekvilibrist, men blev inte direkt uppfylld av lyckorus av att lyssna på det. Däremot kunde Frankrike fått betydligt mer belöning för sin utpräglade franskhet och dramatiska utspel. Men just markerad franskhet har inte varit en tillgång på länge när det ska röstas i de här sammanhangen.

Sveriges 14:e-plats var följdriktig. Man kan inte leva bara på uppdaterad joddlingsteknik, två ackord och en glad uppsyn hur långt som helst. Inget fiasko eller fullständig förnedring efter en del sympatiröster från grannländerna. Ett trevligt men tandlöst bidrag landade lagom bekvämt mitt i fältet ungefär där det hörde hemma.

Av de länder som slogs ut i semifinalerna reagerade jag mest på Israels fall. Deras medverkan omgärdades (som vanligt, får man väl säga) av speciella säkerhetsåtgärder och politiska diskussioner, sådana som i någon mån alltid uppstår kring tävlingen även om det är meningen att den ska skapa förbrödring och europeisk enhet (med en bred definition av Europa). Rent musikaliskt, i det eleganta sobra balladfacket, var deras bidrag i alla fall värt ett bättre öde.

Avslutande kortkommentarer: Öppningsnumret av levande legendarerna Björn och Benny i samarbete med någon yngre förmåga som tydligen uppskattas högt på sina håll, var väldigt snyggt med bekanta harmonier som skapade en värdig inramning till inmarschen från de medverkande länderna. Och Petra Mede frossade i svensk självdistans och gjorde det oftast på ett underhållande sätt.

Mer detaljer här från arrangerande SVT.

För övrigt: I detta nu kontrade ett tillbakapressat Tre Kronor in 3-1 i VM-hockeyfinalen mot turneringens positiva överraskning Schweiz, en bit in i tredje perioden. Så kanske vinner vi också någonting den här helgen. Fortsättning följer…

Svenska nyord – nästa exportvara?

Ordet ‘ogooglebar’ har hastigt och plötsligt ett hett samtalsämne, inte minst för att ett visst företag i hightechinformationsförmedlingstjänsterochgentjänsterbranschen tydligen haft synpunkter på dess blotta existens. Men vi svenskar är uppenbarligen också ganska bra på att skapa nya ord – vi kan ju faktiskt sätta samman nya kombinationer nästan i all oändlighet i stället för att synda med svårsmälta särskrivningar – vilket uppmärksammats i den amerikanska tidskriften Atlantic.

Där vill skribenten Megan Garber ogooglebart, ursäkta, omedelbart importera det här omdiskuterade nyordet från oss. Och visst är de välkomna att göra det, eller? Men Garber nöjer sig inte med det. Hon listar ett antal andra verbala kreationer som engelskan skulle kunna låna och frisera om en smula från just svenskan.

Ur urvalet: Bloggbävning, som av Atlantic-reportern definieras som ”processen där ett ämne exploderar i blogosfären och sedan plockas upp av andra medier” (min något fria översättning). Den praktiska innebörden av det redan nämnda ogooglebar illustreras enligt Garber i en engelsk meningsbyggnad lämpligast med frasen:

– I’m going on a date tonight, but he’s totally ogooglebar! What are the odds he’s an axe murderer?

Fulparkerare är ett annat ord passande för import i engelskan, liksom mobildagis, trädmord och påhittet att kalla en iPad för padda. Och visst förstår man att semantiska samboförhållanden som attitydinkontinens, åsiktstaliban och nakenchock fascinerar omvärlden. Eller åtminstone utvalda publicister i delar av den…

Från frank soul till första hjälpen – Musikåret 2012 enligt Aftonbladet

Många namn är nya men gamla gubbar lever än. Under den senaste veckan har jag försökt plöja igenom några av de bästa-listor som publicerats i olika kategorier och inte minst på musikområdet, inte minst för att inse vad jag har missat (eller helt enkelt inte förstått storheten i). Aktuellt exempel: Aftonbladet släppte sina synpunkter den 28 december och sex stycken skribenter ger sex ganska skiftande perspektiv, delvis beroende på vilka genrer de normalt sett specialiserar sig på. Tio i topp gånger sex ger alltså… 60 skivor, i vilken fysisk eller digitalt komprimerad form de nu än har sålts. Dessa 60 har i alla fall en sak gemensam: Jag har inte hört någon av dem i sin helhet.

Mest frekvent förekommande är soulsångaren Frank Ocean vars album ”Channel Orange” tronar högst på två av AB-kritikernas rangordningar, svenska systrarna i First Aid Kit som landat lite längre ner på tre av listorna med ”The Lion’s Roar” och den inte precis purunge soullegendaren Bobby Womack. 68 år gammal har han med den talande titeln ”The Bravest Man in the Universe” slagit sig in på två av de här listorna, liksom engelska stjärnskottet Michael Kiwanuka och hiphoparen Kendrick Lamar. Det är väl den trenden som är tydligast i sammanhanget i så fall. Soul-R&B-hiphopfältet anses uppenbarligen generellt vara det mest fruktbärande just nu av de spekulerande snillena på Sveriges största tidning just nu.

Och alla dessa nämnda artister kan säkert vara värda mer av min uppmärksamhet. Mest intresserad är jag annars av ”Clockwork Angels” av kanadensiska kultrockarna Rush som hållit igång i över fyra decennier (och som jag heller inte lyssnat särskilt intensivt på, men ibland inser att jag borde kunna uppskatta). Liksom ”Romantiken” av och med Tomas Andersson Wij och ”Tempest” med Bob Dylan, apropå världstillvända veteraner. Dessutom: när brittiska Bat For Lashes jämförs med Kate Bush lystrar jag givetvis till och lägger en minnesnotering i i mitt inre kartotek, där det förhoppningsvis inte helt försvinner bland all annan osorterad bråte.

Källa: ”Plattat & klart – de var bäst i år” av Joacim Persson, Tara Moshizi, Håkan Steen, Markus Larsson, Mattis Kling och Per Magnusson / Aftonbladet 28 december 2012

Rättelse: Russell rekommenderar…

Apropå den ständigt förändrade listan (eller listorna) kring vilka kända personer som rapporteras rekommendera någon av de amerikanska presidentkandidaterna inför valet den 6 november, så hade jag tidigare hittat (mycket kortfattade) uppgifter om att Russell ”Gladiator” Crowe skulle vara en av Romneys uppbackare och återgivit dem i ett eget inlägg nyligen. Det motsägs av några twitter-kommentarer nyligen, där skådespelaren tydligt tar ställning för Obama med ord som ”America måste fortsätta den globala medvetenhet som Obama har satt igång”. Politico återger också en del arga svar som kommit efter de inläggen. För övrigt har även terroristjägaren Jack Bauer, ursäkta hans alter ego Kiefer Sutherland också officiellt uttalat stöd för den nuvarande presidenten under en radiointervju i USA. Obama blev president på grund av sina idéer i en tid när han behövdes – och det gör han fortfarande, förklarar Sutherland i ett citat som finns tillgänglig på bland annat hemsidan för radiostationen 98 Rock. Hela intervjun finns också att tillgå på nätet via Soundcloud. Däremot har gamla muskelrockaren Meat Loaf ställt sig på scen ihop med Mitt Romney och gett honom sin välsignelse, noterat av exempelvis Dagens Nyheter.

Medicinskt experiment bakom miraklet?

Några dygn senare undrar jag fortfarande. Hände det verkligen? Antagligen inte. Chansen att det ska kunna hända är ju, för att travestera Tage Danielssons Harrisburg-monolog, ”försumbar”. Det går helt enkelt inte att hämta in ett fyramålsunderläge i fotboll. På en halvtimme. Mot Tyskland. I Tyskland. Efter en monumental mangling i första halvlek och en hel nation (eller åtminstone en halv) resignerat suckande, ‘ja ja, vi siktar in oss på nästa match i vår och en andraplats i gruppen, i bästa fall. De här drivna deutsch-boysen är helt enkelt ett nummer större’. Och så lyckas nyinsatte Källström med ett inlägg och Zlatan med en nick. Ett olycksfall i arbetet för hemmalaget och lite, lite återvunnen värdighet för Sverige. Det kanske inte blir en klassisk katastrof i alla fall. Inte tvåsiffrigt. Själv hade jag så dags twitter-sarkasmerat om att Bosse Hansson kunde vara en möjlig inhoppare för att få in mer rutin i laget…

Men uppenbarligen kan ett mer slumpartat mål som Lustigs snabba uppföljare och reducering till 4-2 göra även självsäkra värdsklasspelare en aning nervösa. De tappade spelet, hade lämnat över initativet och kunde inte ta tillbaka det. Faktum är ju att svenskarna inte bara skakade fram tillräckligt många chanser för att till slut kvittera, utan hade ett par lägen till att komma dithän tidigare. Nu är det faktum att det dröjde ända till slutsekunderna bara symtomatiskt för matchen och gör upplevelsen ännu större i minnet. För där kan den här fullkomligt sinnesvidgande  drabbningen stanna längre än det mesta man sett i sportens värld, någonsin.

Teorier? Stora snillen försöker förklara varför det hände. Jag har bara en till hypotes att pröva; kan det hela ha handlat om ett experiment med inblandning från läkemedelsbranschen? Säg att ett av de stora bolagen med säte i, säg Schweiz, fick för sig att dopa hemmalaget i den första halvleken och gästerna i den andra för att se hur det slog ut – med eller utan spelarnas vetskap? Och vad var mirakelmedicinen i så fall? Red Bull spetsad med en ny form av centralstimulerande hybrid sammansatt av substanser som inte provats ut fullständigt och därför inte kan klassas som lagliga ännu? Som sagt, det är det bästa alternativa scenario jag kan erbjuda. Eller bästa, kanske snarare minst upplyftande men minst försumbara förslaget…

…efter en match där jag efter en timmes trubbel tänkte att ‘synd att jag faktiskt är så intresserad av fotboll – livet skulle vara mer avslappnande utan’. En halvtimme senare tyckte jag, liksom förmodligen flera andra som sett förvandlingen, synd om dem som inte är det. Intresserade.

Det som redan dubbats till ”bragden i Berlin” har uppmärksammats även av brittiska tidningar (”Swede it and weep” vitsade The Sun, ”troligen den mest osannolika matchen under hela kvalspelet” spekulerade The Independent) liksom av gamle stjärnan Gary Lineker som uppdaterat sin gamla devis om att fotboll alltid slutar med tysk seger. Erik Hamrén erkänner att matchen började som en ren utskåpning och en psykolog ser lärdomar att dra av det som hände på planen. Tyska tidningar å sin sida talar om ”vansinne”. Och vad ska de säga? Nu har de och de tyska spelarna väl ett drygt halvår på sig till nästa kvalmatch att grubbla över hur det kunde börja så utomvärldsligt och sluta så uruselt. Ett långt halvår, kan man tänka.

The Mourning After…

Zlatan fick fel. Det blev stolpe ut – igen. Tydligen årets trend för det svenska landslag som under Erik Hamréns ledning genomgått en ansiktslyftning offensivt, men inte alltid täpper till bakåt… Men det där har mer vetande personer redan hunnit älta några varv offentligt, inte minst under de nattliga timmar som förflutit sedan ännu en svensk medaljdröm krossats. Om de flesta av oss nu hade en sådan. Möjligheten att avancera från det här gruppspelet fanns i alla fall, eftersom de två lag vi nu förlorat mot egentligen inte varit så mycket bättre. Just det, egentligen, igen. England är av tradition charm- och ganska fantasilöst men ibland effektivt och igår lyckades de tillräckligt med det senare för kamouflera de två andra svagheterna.

Att jag sedan Tipsextra-tiden har Manchester United som engelskt favoritlag och att det var Uniteds underbarn Danny Welbeck som avgjorde hör inte hit just nu. Igår representerade han fienden. Och fienden hade flyt. Om de fortsätter få stolpe-in-syndromet på sin sida och dessutom får fart på den tidigare avstängde men till nästa match tillgänglige Wayne Rooney igen så kan de gå oförskämt långt, på ren vilja och vinnarinstinkt. Men ta hem hela EM? Efter Frankrikes fasta framträdande mot Ukraina är det väl snarare de som kan hota Spanien och Tyskland om titeln, som styrkeläget ser ut just nu. Men sådana förhållanden brukar som bekant förändras med turneringars gång.

Själva ska vi nog trots allt låta Hamrén försöka få mer ordning på sin vision för svenska landslaget. Firma Lars-Tommys första mästerskap år 2000 var ju heller ingen direkt succé. ‘Det är bara ett spel’ – ja, ni vet. Fotboll är ett spel. Men det är inte så bara. Idrott går ut på engagemang och nu är tid för sorg och sympati för fallna kämpar en stund. Särskilt för Olof Mellberg, som höll på att nästan egenhändigt välta de stolta men i eget straffområde synligt sårbara storbritannierna över ända med sitt ett-och-ett -halva mål. Synd, på många sätt. Även för att britterna nu kan spela på resultatet mot Ukraina. Visst hade det varit mycket roligare att se dem piskade att vinna mot hemmanationen, som fortfarande har hopp om avancemang men för detta måste slå hål på Cruel Britannia och inte släppa till som… Sverige.

Mer om matchen ur olika vinklar enligt Al Jazeera English, brittiska tyckare och matchstatistikBBC. DN-krönikören Johan Esk hävdar att Hamrén har en framtid på posten och kollegan Mats OlssonExpressen hyllar inställningen mot England i en ”märklig match” mellan ”två lag som sköt från höften”.

Talande titlar – eller?

Titlar. De har betydelse. Harrison Ford lär ha sagt att ”Döda poeters sällskap” var så svårsålt det gick att komma på filmtitelfronten. Enda steget neråt i kommersiellt hänseende skulle i så fall vara ”Döda poeters sällskap – på vintern”. Ford hade själv dessförinnan gjort några av sina bästa rollprestationer för regissören till sagda film, Peter Weir. För ni minns väl ”Vittne till mord” och ”Moskitkusten”?

Nu har tydligen en brittisk boksajt, The Bookseller, utlyst en tävling för kufiska boktitlar. Enligt Svenska Dagbladet finns en del verkliga guldkorn bland de nominerade alstren; som ”Den stora penispaniken i Singapore” och ”Hundra år av bottenskrapande i Bristolkanalen”. Vem kan motstå sådana charmoffensiver från utgivarna? Eller vad sägs om ”Herr Andohs dagbok från Penninerna: En japansk könsbestämmare av kycklingar i Hebden 1935 minns”, skriven av Koichi Ando, som tillbringade en tid i Yorkshire med att lära britterna röna ut rätt kön på just kycklingar. Det påminner mig i sin tur om ett par år i slutet på 1970-talet, då min familj bodde i ett sovsamhälle utanför Linköping och hade två japanska familjer som grannar. Anledningen till att dessa flyttat till Sverige var tydligen att fäderna hade just den uppgiften på något företag, men det förstod jag inte förrän långt senare. Fanns sådana jobb ens på kartan när man var i lågstadieåldern?

Apropå boktitlar som tar priset i ett eller annat avseende så anser tydligen arrangörerna av tävlingen att ”Cooking with Poo” är en riktig höjdare. Den är författad av thailändskan SaiyuudPooDiwong som är matlagningslärare. I hennes hemland betyder poo inte samma sak som på engelska, kan tilläggas. Så… den här lilla nyheten provocerar givetvis fram frågan om vad jag själv har för extraordinära titlar hemma i hyllorna? Eller åtminstone moderat munterhetsframkallande, medvetet eller inte. ”But I’m Swedish – och 58 andra nyfikna nedslag i exotiska miljöer såväl långt hemifrån som runt knuten” av Johan Tell, utgiven av Vagabonds förlag 1999 är ju nämnvärd, men troligen för självmedvetet roande för att platsa i en tävling som den ovan nämnda. Detsamma gäller väl romanen ”Ingen tobak inget halleluja” av Eric Lundqvist från 1956 (återutgiven 1984).

Till de mer mystifika titlarna jag hittar i mina gömmor torde höra ”Till de kvar lämnade”, som jag snappat upp i samband med någon loppmarknad i kyrkliga kretsar en gång i tiden. Det är en relativt rak översättning av originalets ”To Those Who Are Left”, publicerad av Hart R. Armstrong anno 1949. Den svenska upplagan är ett tunt häfte på cirka 50 sidor med chockorange omslag, och de lovande inledande fraserna ”Du har blivit kvarlämnad! Du undrar vad det är som har hänt!”. Utgångspunkten är att skriften ska kunna hittas på strategiskt åtkomliga platser av släktingar och vänner som inte fått följa med upp under det bortryckande, eller på engelska Rapture som ingår i en del teologiska tolkningar av kommande tidevarv. Det vill säga, de sant troende kommer att försvinna från jorden, medan resten blir kvar och får det ganska jobbigt. Hoppet är dock inte helt ute, för dem som inser att de hamnat i den ondes våld men att det finns en andra chans att nå himlen om man står emot trycket från den nya onda världsregeringen. Ungefär. Konceptet blev senare en succé, åtminstone i USA, genom romansviten ”Left Behind”. Böckerna har jag fram till nu inte ansett det mödan värt att läsa, men som frikyrkofostrad och filmfreak såg jag det för några år sedan som ett litet forskningsprojekt att se de tre filmer som byggts på böckerna. Jag var väl kort sagt lindrigt imponerad, men recensionerna finns i alla fall på russin.nu.

Traditionella medier tar täten i tyngre tider?

Förtroendet för så kallade traditionella medier (eller som det också heter ibland, ‘gammelmedier’) diskuteras ofta. Inte minst i vårt land i samband med antingen överdrivna eller obefintliga häxjakter på politiska partiledare, beroende på vem som uttalar sig i ärendet.

Nu hävdas med utgångspunkt från en undersökning av en PR-byrå, att sagda förtroende faktiskt ökar. Närmare bestämt med åtta procentenheter under fjolåret, rapporterar Medievärlden. Tydligast blir den uppmätta ökningen när det handlar om nyheter från etermedierna (radio/TV), liksom dagstidningar och tidskrifter. Mer detaljerade siffror kan studeras i deras sammanfattning av resultatet. Medievärldens Axel Andén anger några tänkbara förklaringar, som att vi rör oss i oroliga tider, då ”de traditionella medierna blir en fast punkt i en vacklande värld”. Dessutom att nyhetsförmedlingen fick ett lyft under 2011, exempelvis i samband med den så kallade arabiska våren. Enligt Andéns analys känner också redaktionerna av den pågående granskningen från inte minst sociala medier och känner behovet av att göra ett bättre jobb. Och när det slår slint, har till exempel tidningarna blivit mycket tydligare med att publicera rättelser och kritik mot dem själva. Dock bör man se upp med att inte tappa ”det maktkritiska och granskande perspektivet när de minskar de redaktionella resurserna” menar Andén. Då kan det gå utför med förtroendet igen.

Jo, det är en sak jag upplevt på senare år när jag senast sysslade med dagstidningsjournalistik på betald arbetstid (vilket jag inte gör just nu); det är mycket av vinstmaximeringsperspektiv som gäller i den branschen och ägarnas ideal verkar vara att få så mycket gjort som möjligt med så få anställda som möjligt. Ett förhållande som delvis har att göra med internets utveckling och osäkerhet kring hur man egentligen lyckas med lönsamheten i det nya sköna medielandskapet. Själv uppskattar jag mycket av de nya möjligheterna som växt fram och den demokratiska dimensionen i att fler kan göra sig hörda för en större publik, samtidigt som jag mer och mer inser vikten av utbildade journalister som tar fram fakta och inte bara tycker till spontant rakt ut i nätverkssamhället. Mycket av den dagsaktuella information jag själv fått reda på om just den ‘arabiska våren’ har kommit från aktiva twittrare i regionen, men flera av dem är också journalister (nationella eller korresponderande utlänningar) och kompletterar med mer uttömmande rapporter i de större etablerade medierna. Eller mer ambitiösa bloggar, för den delen. Att sålla i skrivardjungeln är en sann utmaning överhuvudtaget, men en spännande sådan…

…and ÅFF we go!

Givetvis hade jag hoppats, men trodde knappast på allvar att det skulle vara klart redan före sista omgången. När TV4 Sport väl hade fått ordning på sina tekniska länkar (deras egen förklaring till att de sände från Söderstadion en halvlek som uppvärmning) från Sundsvall kunde jag i direktsändning följa dramat som till slut ledde Åtvidabergs FF tillbaka till Allsvenskan. Visst hade de turen med sig, ungefär som Sverige mot Holland häromveckan, och visst ser GIF Sundsvall väl så allsvensk-mässiga ut efter sin framfart i Superettan under hösten, men nu råkar det vara så att jag håller på ÅFF. Och de klarade av att hålla sin ledning från första halvlek trots vad som brukar kallas en massiv press från hemmalaget (som råkat publicera löpsedlar med den glada nyheten om uppflyttning redan före matchen, dumt nog). Det troligaste är dock att även de kvalificerar sig för uppåtstigande nästa helg.

Sport är knappast huvudämnet för detta mitt personliga forum, även om den engagerar mig – framförallt då fotboll. Jag hinner helt enkelt inte skriva om allt av intresse, men sporten har i sina stunder en kulturell betydelse för mig – och det här är en sådan stund. Då ska jag ändå erkänna att det var flera år sedan jag såg en fotbollsmatch på elitnivå live. Vad det nu kan bero på. Anledningen att ÅFF blev laget i mitt proverbiala hjärta är egentligen ganska enkel; i slutet av 1970-talet hade vår familj flyttat från Västerhaninge till Östergötland och krokarna kring Linköping med små villasamhällen som de flesta svenskar inte har någon direkt anledning att behöva lära sig namnen på. Idrottsintresset började växa och jag bör väl ha varit nio eller tio år när jag kände mig kallad att välja ett favoritlag i svensk fotboll. De två geografiskt närmaste var IFK Norrköping och Åtvidabergs FF. De sistnämnda fanns allra närmast och var bäst bevakade av lokalbladet Östgöta Correspondenten.

Bruksortslaget hade i och för sig passerat sin storhetstid när de med en sponsrande skrivmaskinsfabrik i ryggen faktiskt var ledande i landet under ett par år. Spelarprofilerna hette inte längre Ralf Edström och Roland Sandberg utan, om jag minns rätt, Göran E Karlsson, Glenn Martindahl och målvakten Thomas Wernersson (senare i IFK Göteborg och ännu senare analytiker för SVT-sporten). Jag vande mig vid att följa deras kamp för att undvika nedflyttning i princip varje säsong fram till 1982 när det inte gick längre. De åkte ur med bred marginal, om man kan säga så…

…och tog sig inte tillbaka till högsta serien förrän 2009. Året efter tillbringade jag utomlands och därifrån försökte jag följa bravaderna bland de stora grabbarna, vilket slutade med degradering direkt – men inte utan kamp. Och absolut inte med samma ‘breda marginal’ som sist det begav sig. Nu blir det alltså ett nytt försök och jag hoppas att det lyckas bättre den här gången. En av Aftonbladets experter i ämnet hävdar att det är möjligt. ”Åtvidaberg är tillbaka i allsvenskan. Den här gången är de förberedda på det” skriver Robert Laul i bilagan Sportbladet idag. Förhoppningsvis har han rätt. Nästa år kanske jag till och med kommer iväg på några matcher. Visserligen bor jag numera en bit väster om Vättern, men regionen saknar inte precis allsvenska lag som bara väntar på att ta emot och krossa nykomlingen när de får chansen. Förhoppningsvis har de fel…

Populärkulturell visionär ur tiden

1955-2011. Nu har han alltså lämnat jordelivet för alltid; Steve Jobs, visionären bakom Apples framgångar som påverkat våra konsumentvanor i högre utsträckning och på flera områden än någon kunde ana när företaget grundades i ett garage i Kalifornien på 1970-talet. Nu är de djupt inbegripna i formerna för konsumtion av populärkultur, inte minst. Men det började med persondatorer. Som nybliven journaliststuderande på folkhögskola hösten 1990 var jag allt annat än datavan – det var ingen självklarhet på den tiden – men med de på den tiden nymodiga gråa macarna (med namn som Classic, SE eller vilken modell det nu exakt rörde sig om) som arbetsredskap i en övergångstid mellan olika tekniker i mediebranschen, så fick datorerna ett mer mänskligt ansikte för mig än de haft innan dess. De gick att använda, utan alltför utvecklat sinne för koder och sifferkombinationer till tangentbordet.

Sedan dess har som alla vet mycket hänt. Personligen har jag fortsatt att föredra Apples persondatorer framför alternativen, men däremot ännu inte skaffat någon iPhone eller iPad och min iPod-upplaga är väl fem år gammal nu. Det beror dock främst på ekonomiska överväganden. Under dagen har det publicerats ett flertal oden till och historieskrivningar om Jobs, något som i och för sig inleddes redan när han lämnade VD-posten för Apple i augusti. En av de mer intressanta artiklarna fanns då i Newsweek (”Exit the King” av Alan Deutschman, 5 september 2011). Där synas bland annat mannens speciella ledarstil och personlighet, drivkrafter och risktaganden. Jag är inte säker på att jag själv skulle ha velat jobba för honom, men produkterna har som sagt haft sin inverkan på mitt liv fram till nu… Hur blir det i framtiden?

 

Den här texten finns även publicerad på russin.nu.