nyhetskommentar

Kan Island kan vi?

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , , , ,

Jaha. Hur svårt kan det vara? Kan Island så kan väl…vi? Efter att ha sett drygt sista halvtimmen av öbornas kamp, med betoning på kamp, mot de spelmässigt egentligen överlägsna österrikarna så är väl allt möjligt? Det kunde se ut som oddsen för Jon Snow och hans vildvuxna värstingarmé mot Ramsay Boltons välorganiserade våldsmaskineri i senaste avsnittet av ”Game of Thrones”. Nej, jag ska inte avslöja hur det fiktionaliserade slaget slutade i detta forum. Och ungefär lika optimistiska på förhand har vi väl realistiskt sett anledning att vara inför kvällens uppgörelse där Sverige bara har ett alternativ: att slå Belgien. För att kunna göra de Lagerbäck-ledda islänningarna sällskap i andra rundan.

Det ska mycket till. Ett litet underverk. Att Zlatan visar sin spetskompetens och killer instinct, som den tidigare i turneringen oväntat tama Cristiano Ronaldo i det Portugal som trots tre mål mot överraskningslaget Ungern fortfarande inte kan vara säkra på åttondelsfinal. Ungrarna lyckades alltså göra tre de också. Portugiserna är strängt taget ett sådant lag som man vill se gå vidare, om inte annat så av rent underhållningsvärde, men de har haft sällsynt svårt att slå hål på sina motståndare i gruppspelet här. Jag har (liksom flera andra, tror jag) slagits av tanken att just Ronaldo, liksom Ibrahimovic och en del andra affischnamn är slitna efter en lång säsong och inte har bästa möjliga precision så här på försommaren.

Det har väl hänt förr att skadade storspelare vilat sig i form och ägt ett stort mästerskap. Ronaldo, ni vet? Den andre Ronaldo. Han som fick något slags kollaps inför VM-finalen 1998 där ett vilset Brasilien föll mot värdarna Frankrike med 3-0. Fyra år senare hade han drabbats av skadeproblem under lång tid men blommade upp igen under det VM som utspelades i Japan och Sydkorea. Ronaldo skyttekung och brassarna tillbaka på tronen. Finns det någon sådan kandidat nu? Annars har väl Gareth Bale varit den viktigaste ingrediensen för något lag överhuvudtaget hittills. Wales vinnare av sin grupp för England, Slovakien och Ryssland. Aningen otippat.

Tillbaka till Sverige. Vad talar för oss? Vänta, det krävs betänketid. Överraskningar inträffar ibland. Där har vi ett skäl. Belgien har flera stjärnor men samtidigt all press på sig och har hittills inte vunnit något viktigt med sin gyllene generation. De kan vänta lite till, eller hur? Snälla… För i princip är det svårt att se ett scenario där båda lagen avancerar. Sverige är ju tvungna att vinna. För Belgien kan en förlust möjligen ändå räcka, men det är nog inget de vågar sätta sina huvuden i pant på. Bollinnehavet lär belgarna ta hem. Och fotbollsvärlden i stort vill se dem slåss om slutsegern. De har helt enkelt ett mer attraktivt lag än vi. Men det är inget att ta hänsyn till nu. Från svensk synvinkel är en kompakt försvarsmur och ett kontringsmål för turneringens näst lägst rankade lag, mot ett av de absolut högst värderade, precis vad doktorn ordinerar.

Arrogans? Kan det vara en svaghet hos motståndarna? Vi såg det igår hos spanjorerna, som borde ha sågat av – i och för sig smart spelande – kroater redan efter en halvlek, men släppte till svårbegripliga blottor och gick miste om gruppsegern i processen. Ni ser, jag letar efter halmstrån, men vad annars ska vi leta efter?

Ni kanske har märkt att det pågår en annan stor fotbollsturnering just nu också. Copa América i en jubileumsversion. Min hustrus hemland Mexiko åkte på en hisklig överhalning mot Chile i kvartsfinalen. Sju bollar i baken. Sju! Ingen framåt. Jag har sett ett sammandrag på YouTube med mexikanska kommentatorer, vars nedsabling av det egna landets representanter jag hoppas få slippa höra en repris av i svensk version om några timmar. När vi har facit…

Suck och stön. Be en bön inför Belgienmatchen…

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , ,

Jaha. Suck. Så var vi där igen. Snöplans! Än en gång har Sverige gjort en mer än skaplig insats mot Italien i ett stort och viktigt sammanhang. Och som några gånger förr slutar det med snöd vinning efter små marginaler för den sydeuropeiska stöveln. Väl disciplinerat försvar på båda sidor under större delen av matchen, men alldeles i slutet sprack något i sömmarna på den svenska sidan och motståndarnas brasilianska import Eder (vars namne var en skarpskytt för Brasilien för 30-talet år sedan) hann emellan. Dammit. Varpå laget i ledning omedelbart börjar maska. Som särskilt italienare brukar vara skickliga på.

Jo, jag har alltid blandade känslor för just det laget. Lätta att beundra och bli irriterad på i samma andetag. Ibland, som i EM-premiären häromdagen mot Belgien, helt enkelt bara beundransvärda. Vilken sammanhållning. Vilken precision när det behövdes. När nu Sverige lyckades klämma fram så mycket mer ur sina resurser än mot Irland, var det värt ett bättre öde. Men det har hänt förr. Knapp förlust mot samma motstånd. Minns EM 2000, när ett utskällt blågult lag samlade ihop sig i sista gruppspelsmatchen mot italienarna, vann hörnorna med 18-2 eller något i den stilen (allt utifrån mina minnesbilder, som kan vara opålitliga) men ändå förlorade. Fyra år senare beskylldes vi och danskarna för uppgjord match när italienarna hade svårt att smälta sitt uttåg ut den turneringen. Men det jämnar väl ut sig i längden…

…vilket inte hindrar att det här var väldigt synd. En poäng hade kanske inte gjort så stor numerär skillnad mot noll, men moraliskt, inspirationsmässigt, gör det skillnad. Ska det bli som i EM 2008, när Sverige efter en seger mot Grekland och uddamålsförlust mot favoriterna Spanien – just det, efter avgörande i slutminuterna – tappade all tyngd mot pigga rödklädda ryssar och skyfflades ut med huvudet före? Och nu står Belgien på andra sidan. De som är piskade att visa vad de verkligen är värda, först mot irländarna och sedan mot Hamréns hunsade lilla skara. Gud vet var det ska sluta. Oddsen talar emot oss. Känslan talar emot. Logiken ska vi kanske inte ens tala om. Men hoppet är ju det sista som överger även det mest nederlagstippade gäng. Eller hur?

Så. Sverige hade visst övertag i bollinnehav, särskilt i första halvlek. Fortfarande få riktiga avslut, vilket experterna regelbundet påminner oss om. Hur exakt definieras avslut på mål, förresten? Hur hårda måste skotten eller nickarna vara för att räknas? Ursäkta, det är inte det viktigaste just nu. Det är depp som gäller. Kanske är det inte mer än rimligt, att de vanligtvis mer rutinerade och slugare lagen tar hem sådana här jämna matcher. Och det speglar ju vad som hänt i flera matcher här redan. De förhandstippade nationerna klipper till när det som bäst behövs och tar sina tre poäng med vissa problem. Frankrike mot Rumänien och Albanien, England mot Wales, Spanien mot Tjeckien…

Halmstrån pratas det om i SVT-sändningen just nu. Tjaa… Fyra av sex treor i gruppspelet går vidare till åttondelsfinal. I VM 1986 räckte det för Bulgarien och Uruguay med två poäng vardera i sina grupper för att klara det. Men på den tiden gav seger bara två poäng, vilket alltså är likvärdigt med två oavgjorda resultat. Seger mot Belgien lär krävas för svensk del. Inte så troligt, men ett litet mirakel, anyone?

I kväll det annars OK att åtminstone tillfälligt bojkotta allt italienskt. Ställ in den planerade pizzan – som i och för sig brukar ha mindre italiensk prägel på svensk mark. Gör som ni vill med det. Racka ner på deras omhuldade filmregissörer – Fellini? fuskverkare! – och inte minst filmande fotbollsspelare. Påminn alla eventuella italienska bekanta om de mest pinsamma popstjärnor som kommit därifrån och farbror Berlusconi är ju en alltid en tacksam teaterapa att bespotta. Det kanske var en god match, men ingen god avslutning. Vi skulle ha haft straff i slutsekunderna, visst? Och busen Buffon skulle ha visats av plan för spelfördröjning. Och…

Oavgjort inte avgjort av ondo – svensk premiärpoäng efter svag start

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , ,

Huj. Det kunde ha gått…illare. Och bättre. Med lite tur. Ska Sverige ta sig vidare till andra ronden i detta illustra EM kommer det att krävas en del flax. Flyt. Röta. Mycket vilja och några oförtjänta strutar. Irland var laget vi skulle slå för att kunna gå vidare, sades det, men efter första halvlek lyste gröningarna från väst av betydligt mer energi och ren urkraft. Med ett ribbskott och ett par andra skrämskott som extra garnering. Sverige hade kanske aningen mer boll statistiskt räknat, men…

…när andra halvlek chocköppnade med irländskt mönsteranfall och mäktigt avslut i nät, fanns det anledning att frukta det värsta och släcka ner alla förhoppningar om avancemang. Då vaknade Sverige till liv och tycktes skapa mer på tio minuter än under hela första halvlek. Kvitteringen dröjde, men när utdelningen till sist kom var det med hjälp av en irländsk försvarare. Anfallet som ledde fram till det var dock så snyggt och den blågula allmänna tändningen efter paus så märkbar att, nej, vi ska väl inte be om ursäkt för den här poängen. Spelet kom att bölja fram och tillbaka. Mer kamp och kramp än skönspel, men – en poäng är mer än noll.

Det där med att vinna premiärmatcher i stora mästerskap är ingen svensk specialitet, med krossen av Bulgarien 2004 som lysande undantag. Då bodde jag i Ecuador och minns att jag såg matchen på en flimrande TV-skärm i ett mindre samhälle i norra delen av landets östra region ut mot Amazonas och hade svårt att urskilja allt som hände i detalj. Men den svenska femnollan var ändå en upplevelse. Något sådant resultat för vår del i detta Europamästerskap lär knappast inträffa. Förhoppningsvis inte motsatsen heller…

Jämna matcher har det ju varit överlag, av dem jag sett och att döma av resultaten hittills. Få självklara favoriter eller slagpåsar har utkristalliserat sig. Och de som brukar stå som slutsegrare är sällan de som imponerar mest i början av turneringen. För blågul del kunde den här oavgjorda premiären se ut som en besvikelse, men det är knappast katastrofalt. Chansen finns fortfarande, oavsett om vi har ett lag med verklig kapacitet att plocka några prestigefulla skalper i sammanhanget eller inte.

Smakstart för sommarens fotbollsfest?

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , ,

En rökare i krysset! I slutminuterna! Precis som det ska vara, eller hur? Överlyckliga fransoser en masse, men märkbart mer dämpade rumäner som resultat. Premiären var tät och spännande och påminde i flera stycken om starten på fotbolls-VM i Brasilien för två år sedan. Även då tyngdes hemmalaget i premiären av favorittrycket och lyckades med knapp nöd besegra en östeuropeisk motståndare som, det ska sägas, var fullt kapabel att försvara sig och skapa problem även mot de största lagen.

Kommer ni ihåg åttiotalet? Och även en bit framåt; VM -94 inte minst. Då var rumänerna regerande mästare på att försvara sig till framgång, med blixtsnabba kontringar som bonus. Från tidigt 1980-tal kanske en del av oss minns en hemsk EM-kvalmatch där Sverige förlorade hemma mot Rumänien med 0-1 och där gästerna i princip hade ett anfall på hela matchen, men Sverige på den tiden var inte ett lag som tog sig till slutspel. Något nästan förhäxat stod alltid i vägen när det väl skulle till. Det Rumänien vi såg igår var något annat. De gick ut hårt och kunde spräckt nollan redan efter tre minuter, men så blev det inte. Och många andades säkert ut efteråt. Det brukar vara så att inte bara hemmapubliken utan fotbollsvärlden i stort gärna vill se några av de stora favoriterna åtminstone ta sig vidare från gruppspelet för att behålla attraktionskraften i mästerskapet. Å andra sidan – en och annan rejäl knall friskar alltid upp…

Och den här turneringen som just inletts, har alla möjlighet att bjuda på överraskningar från farliga outsiders som sällan eller aldrig tagit sig till stora mästerskap förut. Albanien, Nordirland, Wales och Slovakien. Och så inte minst Island. Ja, där har ni dem. Spolingarna som kan störa storlagen och förstöra festen som ilskna sommargetingar på garden party.

Var Sverige nu egentligen ligger i styrkeförhållande gentemot resten – det är frågan. Vi anses i alla fall allmänt sett inte ha det bästa laget att ställa på plan. Det är bara att acceptera. Så som rankingen ser ut i Europa just nu så är det snarast en fördel. Laget har inget större tryck på sig. Skulle det ha något alls om det inte vore för Zlatan Ibrahimovic? Det i alla fall en spelare som många gärna velat se i det här mästerskapet – förmodligen hans sista. Och efter allt som hänt under den här högst ostadiga resan genom EM-kvalet så önskar jag både honom och avgående förbundskapten herr Hamrén, som vi ofta suckat över och dömt ut, ett värdigt avsked. En framgång för oss i det här sammanhanget är till att börja med att gå vidare från gruppspelet. Sedan är allt möjligt…

Vem vinner alltihop då? Ja, eftersom alla förväntas ha något slags tips om det, alla som bryr sig om EM alltså, så måste jag väl försöka leverera ett förslag. Även om vissa uppstickare alltid finns, är det ju sällan eller stort sett aldrig som ett av de mest otippade lagen verkligen vinner. Historien väger för tungt helt enkelt. Här finns lag som har erfarenhet av att vinna sedan förut. Hemmalaget Frankrike givetvis, Tyskland ännu mer givetvis. Spanien. Italien, som nu inte anses ha något av sina bästa lag men alltid är oförutsägbara. De kan snubbla sig till en final eller snubbla sig ut redan i gruppspelet under högljudda missnöjesyttringar och dramatiska gester. England är alltid med i diskussionerna, men något alltid brukar alltid hända på vägen för dem också. Bälgen då? De som har det där laget som vi flera år eller åtminstone några år tippat svara det med stora bokstäver det. En ”gyllene generation”, ni vet. Men jag sätter ändå inte dem som förstahandsfavoriter. Kanske helt enkelt för att de aldrig har vunnit någonting. Till final kan det mycket väl nå, eller semifinal, men högst upp på tronen? Spaniens formkurva har ju varit oberäknelig de senaste åren och jag tror inte att de har det som krävs för att gräva guld den här gången. Tror, säger jag. Tyskland? Jo, men visst är det roligare om någon annan tar över titeln som världsdelens vinnare för ett tag?

Blir det kanske trots allt de stolta fransoserna, som man aldrig kan räkna ut men heller aldrig lita fullt ut på? Hur mycket kommer de att bråka inbördes? Hur hållbar är deras känsla av samhörighet? Har de målgörarna? Men OK, jag väljer dem. Om jag ska slänga in ett tips här idag, med eller mot bättre vetande i ryggen.

För en stund sedan besegrade Schweiz Albanien efter ett tidigt mål och under en stor del av matchen i numerärt överläge efter en albansk utvisning. Men albanerna saknade definitivt inte chanser att utjämna i en match där vi – tydligen för första gången i EM-historien – såg två bröder spela för varsitt lag mot varandra. Jag har för mig att en liknande situation uppstod mellan Tyskland och Ghana i förra VM, men någon får korrigera mig om jag har fel.

För en stund sedan var blåklädda Slovakien ruskigt nära att trycka in 1-0 efter några minuter mot Wales, men en strålande soloprestation förnekades fullständig succé av en offervillig rödskrudad försvarare. I stället slog fixstjärnan Gareth Bale till med en förrädisk frispark och gav sitt dark horse-gäng vad man brukar kalla en smakstart.

Fortsättning följer…

Melodifestivalen 2016 – Finaldags: Game, set och Frans, alltså?

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , ,

Ungdomarna styr. I år mer än någonsin. Så är det bara, på gott och ont. Tyvärr har det inneburit alltför tidiga farväl för exempelvis gamla uvar som Tommy, Patrik och Uno – en trio som faktiskt hade haft något att tillföra kvällens nationalfinal med sin ståtliga serenad från första deltävlingen. Eller var det andra? Å andra sidan är vi av med After Dark, Linda Bengtzing och Anna Book. OK, den sistnämnda blev diskad men hade knappast landat här i slutfasen ändå, eller? Vi slipper även Dolly Style, men den hädanfärden får väl räknas in på ett annat konto än överårighetens.

De här är alltså överlevarna efter fyra deltävlingar och den sedvanliga andra chansen-rundan:

1. Panetoz ”Håll om mig hårt”: Energin och glädjespridareffekten ska inte underskattas, men deras koncept är av ett klassiskt ’till final men inte längre’-snitt. Det skramlar lite för tunt bakom den akuta, publikdompterande ytan. Landar någonstans på undre halvan, men har knappast gjort bort sig här, utan snarare stärkt sitt eget varumärke. Betyg: **1/2 av ***** möjliga.

2. Lisa Ajax ”My Heart Wants Me Dead”: Fylligt, ballongsmashande bakomarrangemang ramar in en uttänkt, uppenbarligen hyfsat rättspekulerad folkhemsvariant av Shakira eller jämförbara internationella global cross over-divor. Lisa får stå på tillväxt, men titeln är fortfarande den bästa i årets svenska melodifestivalföljetong. **1/2

3. David Lindgren ”We Are Your Tomorrow”: Alltså, det borde kanske vara ett förlorat slag för evigt unge Mr Lindgren. Här är han igen utan att ha förändrat eller utvecklat särskilt mycket sedan tidigare uppträdanden. Men… det finns något i den här katapulterande tvåstegsrefrängen och ’inta arenan’-attityden som jag någonstans gillar mot bättre vetande. Han vinner inte. Men det kan räcka till en placering på övre halvan. ***

4. SaRaha ”Kizunguzungu”: Så här är hon, med sitt söder om Sahara-sväng i släptåg och siktet inställt på att infiltrera en institution som tidigare penetrerats av ett flertal olika influenser men inte precis just det här. Och hon fyller bevisligen en lucka, har redan skrivit historia i åtminstone en aspekt och visst är korus av en högre klatschighetsgrad än genomsnittet, så… Vad säger de internationella jurygrupperna som deltar i röstningen i kväll? Jag är nyfiken!. ***

5. Oscar Zia ”Human”: En av tävlingens verkliga ungtuppar, vill jag minnas. Och en förhandsfavorit som nu tycks ha hamnat lite i skuggan av en annan uppdykande ung folkhjälte. Men pompositeten i den här massivt pumpande melankolitrippen matchas av en entusiasm som ändå rimligtvis gör honom till en allvarlig utmanare. Troligen kommer han, Lisa och Molly Sandén att stjäla röster från varann, men frågan är vem som får gå hem mest märkbart rånad och tomhänt. ***

6. Ace Wilder ”Don’t Worry”: Apropå eviga ungdomar. Visuellt scenbyggarmässigt och rytmiskt sticker numret verkligen ut och osar professionalism. Det enda viktiga som saknas är väl då den där veritabla brottarrefrängen som fastnar omedelbart och sedan krossar allt möjligt motstånd i sin väg. De har faktiskt inte ens försökt skriva en sådan och frågan om det behövs? Själv saknar jag i alla fall något distinkt drabbande för att falla pladask. Annars är det ett av de starkaste korten i startfältet. ***1/2

7. Robin Bengtsson ”Constellation Prize”: Här har de i alla fall ansträngt sig att konkurrera i avdelningen fyndigaste titel, en titel i form av en fras som sedan knappt är märkbar i själva texten. Ingen originalitet inom promenadavstånd, men kompetent i sin postmoderna popradiogenre där det kan räcka med en återkommande munspelsslinga för att det ska kunna ses som att ’ta ut svängarna’ och ’vara lite crazy, liksom’. Lär blekna bort i mängden i afton dans. **

8. Molly Sandén ”Youniverse”: Sade jag något om förment fyndiga sångtitlar? Sade jag något om bidrag som kommer att parasitera på och konkurrera ut varandra? Koreografin är elegant, de svepande plaggen och rökeffekterna acceptabelt effektfulla, elektrodynamiken stöder ganska smakfullt en av, ja, kanske helt enkelt den starkaste och mest transcendenta rösten i sammanhanget. Men det syns, hörs, känns och doftar ändå ofrånkomligt av föregångare och medvetna eller omedvetna förebilder som Loreens ”Euphoria” och kämpar i en kategori som är välbefolkad inte bara här utan i det globala musikaliska luftrummet överhuvudtaget. ***

9. Boris René ”Put Your Love On Me”: Numret är fortfarande snyggt, sofistikerat och med en glimt i ögat som fler av konkurrenterna kunde ha bemödat sig att plocka fram som vapen. Londonbeat lurar alltjämt i bakgrunden, låten i sig låter inte som något som någonsin vunnit en svensk melodifestivalfinal, men även här är jag nyfiken på vad de inbjudna utrikesdomarna delar ut för belöning – stort jubel eller snedtändning? ***

10. Frans ”If I Were Sorry”: Plötsligt är alla överens; det är Frans Jeppson Wall som är The Teenage Heartbreaker anno 2016. Andra förhandsfavoriter förväntas självimplodera eller (som jag själv spekulerar i) massakrera varandra i gammal god Game of Thrones-anda och bana väg för unge prins Joffrey. För inte kan Mr Wall vara så fullständigt vän och välvillig som han ger sken av? Vad handlar texten om egentligen – är det inte något om att absolut inte be om ursäkt, att det är någon annan som borde göra det i stället? Allt serverat på ett sätt som får folk att falla som furor landet runt, uppenbarligen. Vilken krigslist! Nej, Fifty Shades of Frans är förmodligen en fara för samhällets ordning och rikets säkerhet. Och däri ligger i själva verket framgångsreceptet. I kombination med en refräng som nitar fast sina sorry, glory och story i huvudet vare sig man vill eller inte. Grattis, då! **1/2

11. Wiktoria ”Save Me”: Här är den. Nu pratar vi om Låten. Den som i sig själv är mest självklart Låt. Rakt på, bara. Tjurrusande. Spjutspetsen i kaklet. Jag vill helst inte överanalysera varför, men det är här min egen röst antagligen skulle hamna. Eller rentav hamnar, om jag orkar lyfta luren. Go, Wix, go! ****

12. Samir & Viktor ”Bada nakna”: Ja, vi kommer inte ifrån att de är är också. Den ohejdade antiprofessionalismen och demonstrativa motpolen till mycket av det som kvalificerat sig hit i övrigt. Och det ger dem en egen kvotgrupp som inte ska förnekas dem. Och visst, även detta anthem till härlig oreflekterad hedonism med sitt häftplåsterkorus är svårt att helt eliminera från hjärnkontoret efter exponering av viruset. Kan inte räknas bort, men kommer knappast charma de där gästerna utifrån lika framgångsrikt som delar av folkdjupet. Eller… Eller? *1/2

Katastrofen är redan avvärjd. Det kunde ha varit ett mer besvärande svagt startfält här, med tanke på en del av vad vi utsatts för längs vägen hit. Och vad som än händer, är detta trots allt ett av de där åren när vi helt enkelt inte vill skicka iväg en allvarligt menad segerkandidat, eller hur? En taktik som fungerade ypperligt med ’grabben som vann efter Loreen’ häromåret. Låt något annat land arrangera Europafinalen nästa år. Det mår hela kontinenten bäst av. Såvida den inte bokstavligen står i lågor på grund av alla sjudande konflikter så dags… Keep your spirits up, folks!

Blandsaft och bombastisk exotism: Melodifestivalen 2016 – kapitel 3

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , ,

Ungdomar. Igen. Till final. Medan fältets verkliga veteran som väntat skickades hem först. Alltmedan kvällens gästvärd Henrik Schyffert var Schyffert och vägrade anpassa sig alltför mycket till den allmänna yran. Introduktionen med en version av Bowies & Queens klassiker ”Under Pressure” slog i alla fall an ett tonläge som rent musikaliskt få av artisterna i Norrköping kunde eller ville följa upp…

Generellt var standarden ungefär i nivå med den första deltävlingen, alltså ganska jämn. Som i jämnbeige. Igen. Först avpolletterade i telefonröstningen blev After Darks ”Kom ut som en stjärna” och Swingfly med Helena Gutarra vars nummer ”You Carved Your Name” visserligen hade Kleerup som en av kompositörerna och ett elektropopintro som hämtat från 1981, samt den beprövade kombinationen male rapper & woman wailer, rim på ”heart” och ”start”, men…

– Varken topp eller botten, som min fru Emilia sammanfattade.

Christer ”After Dark” Lindarw har aldrig kunnat sjunga. Det vet vi. Superdivan slog ändå till igen, för sista gången i det här sammanhanget? Med ännu en variant på ”I Will Survive” i prunkande paljett och, vilket i alla fall min fru häktade upp sig på, bristande synkning mellan sång och ackompanjemang.

Ut åkte senare även trion Smilo med sin lågbudget-Avicii, vars potentiella vision att föra in en doft av 2010-talets dansgolvsideal slirade betänkligt. Nästan generande generiskt, med en sångare som visserligen överträffade Lindarw, men saknade lyster.

– Och vad gjorde de andra två killarna? Tillade Emilia angående de övriga gruppmedlemmarna som möjligen kunde skönjas snurra skivtallrikar och röra marginellt på läpparna i bakgrunden.

– De motiverade inte sin närvaro. Mycket platt.

Till andra chansen nådde Saraha med årets uttalsövning ”Kizunguzungu”, vars afrikaniserade atmosfär kunde förklaras med att artisten delvis är uppväxt i Tanzania. Korus är lagom catchy efter en kantig vers, men var det inte samma bidrag som Norge kraschlandade med häromåret? Trevligt, men tyvärr inte i linje med alla europeiska staters sensibiliteter.

– Jag gillar den. Påminner om ”Waka waka” med Shakira. Men tjejen dansar inte så bra, kommenterade Emilia.

Afrikansk anknytning fanns även i andra andra chansen-kandidaten ”Put Your Love on Me” med Boris René.

– Den har personlighet, enligt Emilia.

Ja, ganska groovy faktiskt, relativt sett. En aning sofistikerad till och med, inget uppseendeväckande, kompetent men knappast en ren vinnarhook. Vad hette förebilden nu igen? ”I’ve Been Thinking About You” med Londonbeat, anyone?

Kvällens bästa titel och en bombastisk exotism, visuellt och koreografiskt, förde Lisa Ajax till finalen med ”My Heart Wants Me Dead”. Eller som Emilia konstaterade:

– Inte dålig. Det låter som något Shakira kunde ha spelat in, med sina orientaliska ljud.

Och så var det förhandsfavoriten Oscar Zia som infriade förväntningarna med ”Human”, som strukturellt är snarlik Ajax bidrag, men tillför mer kraft och allvar, liksom visuell frenesi. Och inte att förglömma, som min fru påminde mig om, det låter inte helt olikt Seinabo Seys ”Hard Time”, känd bland annat som signatur till thrillerserien ”100 Code”.

Inte så chockerande. Inte särskilt upprörande. Inga rejäla skandaler. Men sett i perspektiv är ju Melodifestivalen, som Henrik Schyffert påpekade, blandsaft.

Arenadisco och arpeggio vinnande koncept: Melodifestivalen 2016 – kapitel 2

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , ,

Jamen, hörni. Det var ändå ett fall framåt. Kvaliteten överlag i den andra Malmö-baserade melodifestivaldeltävlingen var högre än första omgången. Sent omsider landar mina egna och min frus intryck här…

Gamlingarna brukar numera slås ut under brutala omständigheter innan de ens hunnit inse att de släppts in på scen. Tyvärr hände samma sak igen, trots att den aktuella pensionärsligan Patrik Isaksson, Tommy Nilsson och Uno Svenningsson ställde upp med en stram och stilig serenad som var värd ett bättre öde. Min fru Emilia fick associationer till ”Game of Thrones”-signaturen på grund av stråkar och annan ståtlig instrumentering. Själv fördes jag åtminstone under några inledande strofer tillbaka till 1983 och framlidne Peter Lundblads bidrag ”Vill du ha mig efter gryningen”. ”Håll mitt hjärta hårt” var kanske helt otidsenlig i sammanhanget nu. Men en del av oss är dinosaurier. Och borde ha tagit fram telefonen i tid för att ta strid…

…mot sådana avarter som ”Faller” med Krista Siegfrids, ett märkligt monotont och dödande derivativt stycke schlagerpop som det under olyckliga omständigheter kan gå 17 på dussinet av i tävlingen.  Emilia var inte helt överens:

– Jag gillar rytmen. Hennes klädsel påminner om ABBA. Trots att den är på svenska kan det gå bra…

Jo, det räckte till att överleva den första röstningsomgången, men inte längre.

Ut åkte också, inte helt överraskande, debutanten Victor och Natten med sin klämkäckt entusiastiska ”100 %”, ett sammelsurium som skarvats ihop med mer god vilja och glatt humör men inte lika mycket egenart.

Till andra chansen nådde ”Hunger” med Molly Pettersson Hammar som levererade dramatik och en högstämd inledning. Patenterat. Av någon annan, men det handlar ju om att låna snyggast, eller hur? Jag vill verkligen att något mer ska hända i uppskjutet, men Molly har utstrålning och utspel som kompenserar en del av låtens tydliga tillkortakommanden. Låtskrivarnas lättja lär dock hindra vidare vandringar ut i Europa.

– Något saknas i sången. Jag vet inte vad, menade även Emilia.

En extra kvalomgång krävs också om förhandsfavoriter Isa ska klara sig till final med ”I Will Wait”. En bitterljuv ballad som bygger upp i klassisk stil mot en storslagen refräng, omgiven av fläktande tältdukar och skuggspel. Fint framförande? Ja. Elegant expressionism? I viss grad. Personligt tilltal? Hmmm.

Davy Boy is here again… David Lindgren är med för tredje gången och tog sig direkt till Globen med sin arenadisco i ”We Are your Tomorrow”. Hög svansföring. Häftplåster till korus. I sammanhanget inte så galet.

– Den har potential, sammanfattade Emilia.

Var det verkligen en knall att nykomlingen Wiktoria även hon susade raka spåret in i hermelinernas hemvist med ”Save Me”?

– Jag gillar arpeggiot från gitarren och den har en bra rytm. En intressant blandning. Tjejen har en bra röst. Jag tror att hon har möjligheter att vinna den svenska finalen, konstaterade Emilia.

Ja, gitarrfiguren är tjusig. Och här finns något som hugger tag direkt. Countryflirten känns mer stringent och effektiv än motsvarigheten från veckan före, vad hon nu hette som försökte med det då…

Min fru lyckades tippa rätt finalister men inte andra chansen-bidragen. Mina egna tips slog inte ens in till hälften. Överlag var alltså konkurrensen hårdare här. Hur blir det i afton? 

Mesta möjliga mediokritet: Melodifestivalen 2016 – kapitel 1

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , ,

Botten är inte nådd. Men det mediokra och halvbakade regerade i Göteborg, där årets första deltävling drog igång i afton, efter en aning (ja, jag underdriver) upprörd uppmärksamhet kring Anna Books diskade bidrag. Däremot var programledarna Gina Dirawi och Petra Mede pigga och hade hjälp av ett par lagom spetslustiga kabarénummertexter. Jonas Gardells schlagerskola är tillbaka efter ett uppehåll på en ungefärlig vinterperiod i Westeros.  Helt acceptabelt, så långt. 

Så… Till bidragen. De odiskade först, med betygsättning på en skala från ett till fem:

TILL FINAL:

”Don’t Worry” – Ace Wilder: ***

Dark horse häromåret och tycktes då komma från ingenstans. Nu med högre favorittryck. Distinkt staccato-rytmik och scenbygge. Låten lider av en viss identitetskris och konglomeratkänsla. Och var är krossarkoruset som vi aldrig kan skaka av oss? Ändå, ändå – det mest självklart professionella och egentliga enda möjliga ’ut i Europa’-inslaget i afton.

”Constellation Prize” – Robin Bengtsson: **

Vem är det han liknar? En yngre Karl Urban? Eller ännu yngre Marcus Allbäck? Munspel. Melodrama. Fastnar fort i uppkörda hjulspår, men uppvisar välkommen brist på klichéartat koreograferade sidekicks. Alltid något.

TILL ANDRA CHANSEN:

”Rik” – Albin & Mattias: **

Utan att ha en översvallande stark egen vision visar duon en känsla för hook och konsekvens som brädar tillräckligt många av de andra bidragen för att ta sig vidare, men inte med bred marginal.

”Bada nakna” – Samir & Viktor: *

– Det här är ett land där alla har en plats, påpekar de i sin introduktion. Fint! Resten? Gott humör. Låg komplikationsgrad. Überkäckt! Fontäner på scen! Bara bringor! Det finns en huvudsaklig målgrupp här, antar jag. Eller ett par. Jag tillhör nog inte någon av dem.

UTSLAGNA:

”Ain’t No Good” – Mimi Werner: **

Strike a pose! Girl’s got attitude! And a guitar to match. Något slags stilmedvetenhet syns i en vagt countrydoftande dänga med ekon av ”Jolene” och en  allmän avsaknad av andemening och egna uppslag.

”Mitt guld” – Pernilla Andersson: **

– Virusforskare! Pernillas hemliga drömyrke. Wow. Kunde behövas fler sådana nu, med zika-varianten på världsturné.

Sången: Vispop med akustisk gitarr i markerade kontrast mot föregående bidrag. Harpa på scen! Sympatiskt, men lite livlöst och i behov av AD-droppar eller något starkare elixir. Oj, tog den slut? Den bara flöt ut…

UTOM TÄVLAN:

5. ”Himmel för två” – Anna Book: *(*)

OK, intressant att höra den i alla fall som pausinslag. Skulle det ha funnits en marknad i just det här sammanhanget A.D. 2016 för denna uttryckligt retro-spekulativa superschlager av en art som ofta betecknas som utdöd, men aldrig riktigt tycks vara det? Vi kommer troligen aldrig säkert att få veta…

Bokmässan 2015: Uddén om Egypten

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , ,

Bok2015-udden1

För en dryg vecka sedan avslutades årets, som vanligt korta men komprimerat intensiva, bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Här är det första av några nedslag i vimlet från de timmar jag själv tillbringade i vimlet på torsdagen 24 september då allt inleddes. Vad händer egentligen i Egypten just nu?

– De flesta är beredda att offra friheter de slogs för för fyra år sedan.

Internationella torget på mässhallarnas övre plan är av tradition en samlingspunkt för, ja, aktuella rapporter och meningsutbyten om internationella frågor. Vilket brukar innebära ett antal utblickar mot i princip alla kontinenter och med tanke på händelseutvecklingen i världen de senaste åren, inte minst mellanöstern. En som har viss inblick i den regionen är Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén, med normal hemvist i Egypten, ett folkrikt land som blev ett slags centrum, åtminstone massmedialt, för den så kallade ’arabiska våren’ 2011. Då störtades till slut en diktator. Val hölls. Spänningarna mellan olika grupper fortsatte dock splittra nationen som nu i princip gått tillbaka till en typ av militärdiktatur igen. Vilket uppenbarligen många är beredda att acceptera för att inte kastas in i mer kaos, om man får tro SR:s rutinerade utlandskorre.

Dock inte alla, berättar hon och återger intryck från ett möte med en ung ISIS-anhängare som såg väpnad kamp som enda alternativet för att ta makten. Demokrati var inte mycket att tro på – inte nu längre i alla fall. Innan dess har Uddén även reflekterat över reaktioner hon mött i en koptisk by, hemort för flera unga män som blivit offer för en av alla massakrer begångna av just ISIS (alltså det vi ibland kallar Islamiska staten och ibland bara IS). Där såg man sina mördade söner som martyrer – ett sätt att hantera tragedin och skapa en mening i den på något sätt, menar Uddén. Ja, Egypten har gått igenom mycket tragik och de inre konflikterna har skördat många offer de senaste åren. Muslimska brödraskapet som en period hade makten, är nu stämplade som terrorister och all kontakt med dem är förbjuden. Det kan i sig göra att fler söker sig till olika radikala rörelser, men samtidigt verkar majoriteten mer intresserad av stabilitet än sönderfall, de vill se en starkare ekonomi och accepterar därför general Sisis militärstyre.

– Det värsta är att de är beredda att offra sin humor, tycker Cecilia Uddén och noterar frånvaron i press och TV av den omfattande satiriska verksamhet som odlades flitigt till ganska nyligen. Inte minst  den mest populäre utövaren, Bassem Youssef som fick gatorna att tömmas när han program sändes. Inte nu längre. Även han har gett upp. Överhuvudtaget finns ingen form av oppositionell press i Egypten nu.

De demokratiförespråkare som en gång var med i protesterna mot Mubarak 2011 kan beklaga sig över att de saknade en riktig ledare och kom att klämmas mellan två block. Vilket (om jag förstår rätt) grovt uttryckt betyder repressiv militärmakt kontra militant islamism. Däremellan synes inte finnas mycket utrymme längre.

– Man ser en liten spillra av en revolt, konstaterar Cecilia Uddén.

Relaterat: Amnesty Press återger seminariesamtal mellan Cecilia Uddén och italienska terroristexperten Loretta Napoleoni om Islamiska statens framfart. UR Samtiden presenterar en trekvartslång diskussion med bland andra Uddén och Martin Schibbye under rubriken ”Journalistik till varje pris”, inspelad 25 september på Bokmässan och tillgängligt fram till 25 mars nästa år. P1:s ”Lantzkampen” med ett gäng murvlar som tävlande, däribland Uddén och GP:s Britt-Marie Mattsson. Samt länkar till en samling reportage med mera som samma Uddén producerat för Sveriges Radio. 

Populära tronpretendenter tar det kallt i ny sketch

yemenity2010 musiknotis, nyhetskommentar , , , , , , , , ,

Ja, ni har säkert redan sett den. Under en ovanligt ogästvänlig majmånad behövs det saker som lyser upp tillvaron. Som sketchen (eller sketcherna) där ett av vår tids mer publikdragande band bestämmer sig för att inta inte bara den här världen, utan även Westeros. Coldplay ger sig på att göra musikal av ”Game of Thrones”. Vad kan gå fel? Initiativet hörde samman med välgörenhetskampanj i USA kallad Red Nose Day. Och i den tolv minuter långa kompletta (?) versionen av sketchen kallas delar av skådespelarensemblen från den just nu högaktuella serien in i en studio för att dra sitt strå till stacken.

Nåja, det tar sin tid att få dem med på noterna – bokstavligen. Avgörande blir ‘några samtal från Jon Snow och löften om gratis mat’, som inlånade speakerrösten Liam Neeson uttrycker det. Sedan får vi tillfälle att höra livsbejakande refränger som ”Red Wedding – lots of stabbing and a bit of beheading” i klämkäck varietévariant. Liksom drottning Daenerys av Mereen (det vill säga Emilia Clarke) i ”Rastafarien Targaryen” (en reggaehistoria, givetvis) och Jaime Lannister (Nikolaj Coster-Waldau) berätta om framlidne kung Joffrey (”I was his uncle, I was also his dad”) i den bitterljuva balladen ”Closer to Home”. För att inte tala om Peter Dinklage, även känd som Tyrion Lannister, som stolt deklarerar sig vara ”Still Going Strong” (till skillnad från en del andra avpolletterade rollfigurer) i svulstig soultappning. Med mera. Som sagt, det finns en längre version på YouTube där hela den sorglustiga storyn om den genialt uttänkta musikalen skildras, samt ett par kompletterande klipp där vi får lite mer av några utvalda nummer, men inte så mycket mer. Jag är inte säker på hur många av de här låtarna som finns färdigkomponerade och i så fall inspelade i sin helhet (om någon av dem). Tyvärr…

Serien i sig är nu inne på sin femte säsong, och om den här vändan hittills väckt blandade reaktioner från publik och offentliga tyckare (som det finns ganska många av) så bör ändå det senaste avsnittet ”Hardhome”, som fanns tillgängligt från HBO i Sverige igår, ha imponerat på de flesta. Snö. Vildingar. Vita vandrare (alltså den här världens variant av zombier). Slagsmål. Rent utmattande intensivt, hävdar jag själv. Återstår att se, eller snarare, höra vad den i sammanhanget hett engagerade podcastduon David & Joanna i ”A Cast of Kings” har att säga om saken…

För övrigt har Paste Magazine nyligen rankat HBO:s bästa serier under kanalens hela historia och placerade ”Game of Thrones” på fjärde plats. Konkurrensen där är hård, vilket man kan påminnas om genom att studera vilka som hamnade strax efter, och inte minst, strax över ”GoT” på listan. Några geografiska ledtrådar: Louisiana, New Jersey, Baltimore…

I stort sett orelaterat: Nu tar vi en tyst minut av kontemplation och andligt moraliskt stöd åt Åtvidabergs FF, eller hur? Det går helt enkelt inte bra just nu. Jag sade ju att det var en kall vår, eller försommar, eller vad det här klimatet vi har egentligen ska föreställa.