Progressive Rock

Nyskapande och konstruktivt med Native Construct

yemenity2010 skivrecension , , ,

Galningar. Efter två minuter har de betat av fler genrer och taktarter än många kolleger i musikerfacket klarar av under en hel karriär.

Sångaren i trion från Boston anger i en Q & A på Reddit bland andra Mikael Åkerfeldt (Opeth) och framlidne Queen-legendaren Freddie Mercury som två av sina vokalistinfluenser. Native Constructs egen genrestämpel tenderar att vara Prog Metal. Är det hela sanningen?

Själv tycker jag mig höra ekon från svenska A.C.T. . Kanske ett kryddmått It Bites, liksom jazzinslag och musikalflirtar inbyggda i något slags metallskal. Som konstellation är de relativt nya och ”Quiet World” är deras debut i så kallat fullängdsformat. Svårt att tro, men…

En tyst värld? Knappast. Men dynamisk – ett favorituttryck för min del när jag har chansen att använda det utan att fara med falsk marknadsföring. Det här kan säkert framkalla huvudvärk hos de skeptikaste. Det är definitivt inte garanterat idealiskt för samtliga kända sinnesstämningar. Hyperaktivt, ibland hetlevrat och med harmonier som kastar sig mellan olika tonarter och tematiska figurer.

De väjer verkligen inte för det storvulna – eller å andra sidan inte heller för det synbart sentimentala. Tempoväxlingarna tilldrar sig i partitur och minut. Musiken har något omedelbart attraktivt och respektingivande över sig, samtidigt som det lika snabbt blir skriande uppenbart att den är designad för att öppna sig i etapper. Allt serveras inte på en silverservis i ett nafs.

En komposition som ”Your Familiar Face” med sina påstridiga musikal- och nostalgidrag överhuvudtaget, blir i sammanhanget nästan chockerande tillgänglig och trallvänlig. I princip inga taktbyten alls. Se där!

”Come Hell or High Water” är en märklig hybrid av melankolisk viskonst, tungmetall och allmän leklusta. Ylande fioler, ljudeffekter i marginalen á la Genesis 1974. Och growling. Inte allt samtidigt, men inom promenadavstånd från varandra, eller närmare än så.

Gentle Giant och andra gamla urtidsvarelser hemsöker den dissonanta mellanakten ”Chromatic Lights” som bildar övergång till den avslutande tolvminutersodyssén ”Chromatic Aberration” där allt är tillåtet.

Native Construct är alltså inte heltigenom originella och nyskapande – vilka band är det till 100 procent? De lånar friskt men snyggt och med snille och smak. Attityden är befriande ickekonformistisk. Pretentiöst är sannolikt inget skällsord i deras bekantskapskretsar. Men de tycks inte ta allting på blodigt allvar. Inte att döma av de rent klämkäcka sticken de stuvar in i smeten med ojämna mellanrum i alla fall.

Grunge grandiosa. Manifesto manodepressivo. Skönhetstörstande chockterapi. Det släpps trots allt inte en sådan här platta varje vecka.

Recenserat: Native Construct ”Quiet World” (Metal Blade Records 2015, avlyssnat via Spotify). 

För övrigt lyssnar jag i dessa dagar en hel del på ”The Astonishing”, den nya rockoperan med Dream Theater, liksom Anna von Hausswolffs album ”The Miraculous”, ”Have You in my Wilderness” med Julia Holter och ”Do Nothing till You Hear from Me” med The Mute Gods (samtliga tillgängliga på samma streamingtjänst som ovan). Förundrade försök till rättvisande recensioner av dem kan dyka upp i mån av tid så småningom…

Från frysboxen: Pure Reason Revolution ”The Dark Third”

yemenity2010 Från frysboxen, skivrecension , , ,

I november 2007 skrev jag några rader om den då relativt färska gruppen Pure Reason Revolution och deras album ”The Dark Third”. Så här lät det:

franfrysbox-blogotyp1Tyvärr, tyvärr, missade jag deras besök i Göteborg i somras, när de agerade förband åt Porcupine Tree. Då hade jag i och för sig knappt börjat lyssna på gruppen, men det har jag nu, under sensommaren och hösten gjort desto mer. Ett gäng slynglar från Storbritannien hämtar inspiration från, tillåt mig gissa vilt – Marillion, King Crimson, gamla döda gubbar från barocken och framåt… eller, det kan lika gärna vara sådant jag aldrig hört talas om. Vad de gör är något både episkt storslaget, böljande och ganska lättillgängligt. Rock är grunden, gitarrerna ligger i fören men de släpper sällan eller aldrig iväg några solokaskader eller effektsökande uppvisningar. De låter verkligen som ett sammansvetsat band, med ett gemensamt mål.

Piano, fioler, stämsång, korala passager och återkommande melodislingor skapar en sammanhållen enhet. Det finns nog ett genomgående tema här, men vad det är är mindre viktigt. PRR är en kvintett med fyra grabbar (Jon och Andrew Courtney, Jamie Wilcox och Jim Dobson) och en tjej (Chloe Alper). Fyra av medlemmarna sjunger, vilket borgar för en viss vokal dynamik som känns fräsch. En del av materialet skulle inte låta helt fel som soundtrack till nästa filmatiserade kapitel om C. S. Lewis Narnia-värld. Att lyssna är att träda in i deras värld en stund och försöka förutse vart vi är på väg, vad som väntar bakom nästa hörn i den förtrollade skogen. Men de verkar aldrig ute efter att knipa billiga poäng genom chockverkan eller att bryta illusionen. Det finns en röd tråd, en genomgående tanke, en vision men – som sagt – jag bryr mig inte så mycket om vad den består i. Ge mig några månader till, så kanske jag utropar ”Eureka!” och levererar lösningen på ett silverfat. Men räkna inte med det.

Titlarna talar sitt eget lilla (otydliga) språk: ”The bright ambassadors of morning”, ”Apprentice of the universe”, ”Bullits dominae” och så vidare. Att lägga in lite latin här och var är ju populärt i mer pretentiösa kretsar och jag har absolut ingenting emot det, även om det i själva verket skulle dölja bristen på ett genuint djup. Det här ska vara den första, som det heter, fullformats-CDn efter en tidigare mjukstart med kortare speltid. Jag skulle tro att det kommer mer så småningom. Och om den här recensionen inte gett någon begriplig bild av hur de låter, så väljer jag bara att slarvcitera Bibeln som ursäkt: ”Här ser vi allt som i en dunkel spegelbild, men en dag ska allt stå klart som svenskt kranvatten…”.

Trivia: den version jag hört innehåller två skivor med sammanlagt 14 spår. Det ska vara den europeiska upplagan från tyska bolaget InsideOut, utgiven senare än den amerikanska enkel-CD-varianten.

 

Recenserat: ”The Dark Third” med Pure Reason Revolution (InsideOut, 2007). Texten är tidigare publicerad på numera nedlagda sidan Folket Jublar 1 november 2007.

The Real Neal: Kulturella höjdpunkter 2015 del II

yemenity2010 reflektion , , , ,

Att bege sig iväg på storslagna konserter blir tyvärr alltmer sällsynt i mitt liv. Det blir oftare småskaligare evenemang, på gott och ont. I år finns det åtminstone en rejäl liveupplevelse att påminna om så här i årets sista skälvande timmar och den tilldrog sig i juli. I Göteborg. På Pusterviksteatern, vilket i och för sig inte är en arena för tusenhövdade skaror att samlas på, men det behövdes inte heller. The Neal Morse Band hade oceaner av material från en drygt 20-årig bana att ösa ur och tvingades utelämna det mesta, men hann med ganska mycket under ett par tungt svängande timmar också. Mer utförligt beskriven är konserten i min recension från i somras, vilket även inkluderar några rader om förbandet Haken.

NealMorse-Upwithpeople-150721

Spock’s Beard fortsätter spänna bågen

yemenity2010 skivrecension , ,

De låter ganska lika trots allt. Medlemsbytena har varit flera under 2000-talet, med början i Neal Morses utbrytning till en solokarriär. För ett par år sedan var det dags för trumslagaren/sångaren Nick d’Virgilio att lämna skutan för att ersättas av sångaren Ted Leonard och trumslagaren Jimmy Keegan, vilket satt viss prägel på soundet, men inte så att man kan skönja rent revolutionerande förändringar.

Kvar i bandet sedan starten finns basisten Dave Meros, keyboardisten Ryo Okumoto samt  diverse-stränginstrumentalisten Alan Morse. Inriktningen står i stort sett fast. Låter det ospännande? Det behöver det inte göra. Spock’s Beard fortsätter vara en dynamisk ensemble. Inte överskruvat introvert, men de har inte heller strömlinjeformat bort sin klassiska progressiva ådra. Även om de nyanserat den. De utstrålar kraft och beslutsamhet från de första minuterna av ”The Oblivion Particle”. Sedan följer ändå som väntat flera varierade passager som inte alla pockar på samma akuta uppmärksamhet, men de gör genomgående ett gediget jobb.

Karakteristisk stämsång? Check. Svulstiga trumfigurer och gitarriff? Check. Episk känsla som  genomsyrar flera kompositioner, med en ambition att formulera små noveller mitt i allt? Check! Framförallt i ”Bennett Built a Time Machine” som är pretentiös på rätt sätt, samtidigt lättillgänglig med en tydlig hook i refrängen och drar in mig i sitt vagt mystifierande skimmer…

Mycket låter alltså bekant. Närmast patenterat. De är definitivt inga gröngölingar. Trots ommöbleringarna håller en stadig kurs. Ganska stadig i alla fall. Vad de kanske saknar i slående karisma numera tar de igen på skicklighet och grundmurad passion. Det vore mycket sagt att de här skulle leverera flera nya omedelbart legendariska sviter. Det finns några tillfällen där de excellerar mer och lyfter över molnen, medan de annars levererar sin tilltalande kombination av Genesis– och Kansas-inspirerad medium size-symfonirock. Med den äran.

Mina egna favoritalbum med Spock’s Beard heter fortfarande sådant som ”V”, ”Snow” och ”Beware of Darkness”, tillkomna under sent 1990- eller tidigt 2000-tal. Men… Men… De fortsätter åldras med värdighet. Och det är inte det sämsta.

Recenserat: ”The Oblivion Particle” med Spock’s Beard (InsideOut Music 2015, avlyssnat via Spotify).

Diskografi från AllMusic

Biografi från ProgArchives

Officiell hemsida

Experimentellt och energiladdat med Neal Morse på scen i Göteborg

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

NealMorse-Pustervik150721-trioInte första gången i Sverige, men i alla fall i Göteborg. Med ”The Grand Experiment” i bagaget och brittiska Haken som turnésällskap svarade The Neal Morse Band för en sommarkvällskonsert att minnas. Länge.

De dåliga nyheterna först, kanske? Ingenting från ”Sola Scriptura”, kanske en av mannens artistiska höjdpunkter (i hård konkurrens). Ej heller från ”Momentum” eller ”Testimony 2”. Till exempel. Och de som förväntade sig något självklart nedslag i Transatlantics katalog blev blåsta på det. Sångskatten som samlats ihop efter så många års nästan obegriplig produktivitet är helt enkelt för omfattande. Det är dock svårt att hinna sakna det som inte är där, med tanke på allt som faktiskt fyller programmet från scenen på Pusterviksteatern vid Järntorget i Göteborg denna juliafton då Neal Morse för första gången hittat till Sveriges andra stad. Och då jag själv för första gången faktiskt sett honom live. Live. IRL. Efter så många års bekantskap med hans oeuvre – Morse har strängt taget varit den enskilda artist som ockuperat mest konkret speltid i mina i sammanhanget ändamålsenliga elektroniska enheter det senaste decenniet – har det funnits ett ohjälpligt svart hål. The Real Real Thing. Nu är det fyllt. Check.

Haken-Pustervik150721-overview copyMen kanske något om förbandet? Haken. Det var inte förrän på ett sent stadium jag noterade att de var en del av paketet, men inte mig emot. Det var i och för sig ganska nyligen jag upptäckte dem, främst via Spotify, men de har något. En bra balans mellan epik och rytmik, inte minst. En progressiv ådra i dess bästa betydelse; det vill säga inga missinriktade ambitioner att bara kopiera några gamla hjältar, eller ett hysteriskt behov av att bara briljera tekniskt heller. Det brittiska bandets kompositioner kan väcka associationer till allt från
gamla giganter som Gentle Giant (ibland väldigt uppenbart) eller Jethro Tull (mer diskret kanske) till mer samtida kolleger som, vad ska vi dra till med – Tesseract? Det svänger, haken-pustervik150721-closeuppulsen (knappast en enkel dansvänlig rak basgång, men ändå en definitiv puls) slår som släggor i golvet och får troligen hela Järntorget att vibrera – svårt att veta exakt inifrån själva konsertlokalen. Sångaren Ross Jennings är, som ofta är välbehövligt i genren, något av en teaterapa som arbetar hårt på att få publiken med på noterna.

Vilket också kan sägas om kvällens huvudattraktion, Mr Morse själv. som inte tar något för givet men att döma av de scenupptagningar jag tidigare hört (och sett) har en klar karisma och förmåga att fånga sin publik från det att han stiger ut på scen. Bilden bekräftas här. Innan kvällen är slut har han prövat i stort sett allt utom stagediving för att försäkra sig om vår uppmärksamhet. Varför dyka rätt ut i publiken när man kan springa ut i den och hälsa på folket? Här studsas, gestikuleras och kommuniceras med lyssnarskaran genomgående. Mannen har ritat in ett eget litet revir i ett hörn av rockvärlden som många inte ens vet existerar, där många utövare verkar smått besvärade av att ställa sig på en scen och där kombinationen av övergenomsnittlig musikalitet och social kompetens är mer än guld värd. Nu har han också assistans i publikdompteringsgebitet av Mike Portnoy som tar de tillfällen som finns att inte bara lägga raffinerade rytmfigurer från sin position längst bak utan även introducera utvalda inslag i repertoaren, och förena sig med resten i frontlinjen i några mer akustiska, stillsammare stunder.

Inte helt förvånande får den senaste CD:n stort utrymme, den som för första gången uttryckligen rubriceras som ett verk av The Neal Morse Band och utstrålar en starkare känsla än tidigare av ett mer kollaborativt producerat projekt. Det är också den kvintetten som vi möter från Pustervikscenen. Förutom Neal själv och före detta Dream Theater-trumslagaren Portnoy även basisten och stadige medarbetaren Randy George, liksom keyboardisten och vid behov blåsistrumentisten Bill Hubauer samt gitarristen Eric Gillette, vilken ser ut att dra ner medelåldern i kombon med drygt ett decennium på egen hand. Har inte kollat relevanta födelsedata, dock. Som ett led i publikfrieriet övergår en av de längre sviterna i showens senare skede till en orgie i instrumentbyten, där medlemmarna snart sagt går varvet runt som den snurrande skivan med bufféinnehållet man då och då hittar på restauranger, och visar sig påfallande händiga även med kollegernas favoritverktyg.

NealMorseBand-Waterfall-Pustervik150721Påfallande många är även de låtar som manifesterar Morses mest öppet kristna bekännelser, något som inte precis varit en hemlighet sedan hans personliga omvändelse för dussintalet år sedan, men kan variera i emfas på olika album eller konsertsammanhang. Däremot avbryter han flödet inte för några längre personliga vittnesbörd mellan låtarna, vilket varit fallet på ett synbart spontant sätt på flera dokumenterade liveupptagningar förut. Låtarna får göra jobbet själva den här gången. Och här finns, som sagt, närmast en ocean av kompositioner att ösa ur. Från senaste albumet ”The Grand Experiment” får vi höra lejonparten av låtarna, inklusive akut attraktiva ”The Call” som inte helt oväntat inleder alltihop och den monumentala cirka 25 minuters-sviten ”Alive Again”, det überfläskiga titelspåret och den finstämda balladen ”Waterfall” där hela ensemblen tycks bidra med änglalika vokala harmonier, placerat närmast efter aftonens tydligen obligatoriska soloutflykt där Morse ensam med akustisk gitarr framför den gammaltestamentligt inspirerade men inte alltför ofta hörda ”Isaiah 60”. Enligt Portnoys introduktion varierar valet av låt i den avdelningen för varje konsertkväll och beslutet rubbas uppenbarligen inte av publiksegment spontant skanderande ”We All Need Some Light” som önskemål. En av de få sånger här som jag knappt själv känner igen levereras i alla fall med stark nerv, suggestiv stämning och rytmiskt gitarrackompanjemang som ger en respit i det grundläggande larmet som dominerar programmet. För det är bra tryck. Betoningen ligger på det kraftfulla och medryckande; det ska svänga, det ska briljeras, bombarderas och tremoliseras. Och det syftet uppnås ganska framgångsrikt, försiktigt uttryckt.

Möjligen är ljudet vassare än nödvändigt, åtminstone känns det så efter ett par timmar när det börjar närma sig slutet. Blir det successivt skränigare eller är det den ackumulerade effekten av anstormningen som gör sig påmind i hörselgångarna genom Apotekets föregivet musikanpassade blåa plastproppar?

Förutom det senaste albumet får ”One” (från 2004) en relativt hög representation via den alltid lika tilltalande odyssén genom skapelseberättelsen i ”The Creation” och senare rökaren ”Reunion” bland extranumren.  Den tempostarka avrundningen på aftonen får överhuvudtaget en nästan väckelsemötesaktig prägel genom ”Rejoice” och ”Oh Lord My God” från ”Testimony” samt ”King Jesus” innan ridån faller till slut. Innan dess har vi också påmints om Morses förflutna i Spock’s Beard genom ”Harm’s Way” från sent 90-tal och ett album jag medger mig ha lyssnat väldigt sparsamt på. Men kanske borde. Oftare. Dessutom serveras vi den lätt vimsiga apokalypskomiken i ”Leviathan” samt ett nedslag i den sammanhängande storyn från CD:n ”?” (kan helt enkelt uttalas ”Question Mark” av praktiska skäl) i form av ”In the Fire” som av någon anledning är det parti jag är minst förälskad i på den plattan. Men allt är relativt. Och The Neal Morse Band på Pustervik den 15 juli 2015 var en mer än relativt upplyftande konsertupplevelse.

Viktigaste värderingen kommer givetvis från min fru som ibland har aningen annorlunda musikaliska preferenser än jag själv, hängde med mest av nyfikenhet och hade förberett sig på två timmars komplex kakofoni, men…

– Det var bättre än jag hade trott. Han hade mycket energi och kreativitet.

Och det där med konstanta energin på scen kan inte nog understrykas. Inga synliga ålderstecken i sikte här…

NealMorse-Upwithpeople-150721

Hakens hemsida

Neal Morses hemsida

Saga söker sig tillbaka på ”Sagacity”

yemenity2010 skivrecension , , ,

De står kanske inte på sin kreativa höjdpunkt efter snart fyra decenniers existens som band, men Saga låter ändå förvånansvärt pigga på fjolårets album ”Sagacity”.

Back to the roots, liksom? Hade de annonserat före skivsläppet i fjol i alla fall. Kanske. Stilen känns igen. Egentligen har de behållit en karakteristisk profil ganska stadigt i över 30 år, men med en del avsteg som antingen betytt mer radioplayprofil, men fallit platt som i ”Steel Umbrellas” för 20-talet år sedan. Eller den obegripliga metallmassakern ”Pleasure and the Pain” några år senare.

Med deras produktivitet i åtanke har jag inte den kompletta bilden. Men bra nära ändå. Det mesta har jag faktiskt hört. Ett tag var jag på väg att ge upp och räknade dem som ett pensionsfärdigt projekt. Men under 2000-talet har liket levt upp flera gånger. Sångaren Michael Sadler hoppade av under en period, men kunde inte hålla sig borta länge. Nu är han i fronten igen. Och den rösten är ett av kanadensarnas signum.

Det här är helt OK. Gamlingarna har sina patenterade grepp klara. För mycket förnyelse fungerar inte i deras fall. Det ger oss intrikata melodislingor som kan fascinera men ibland gräver de sig in i gångar de inte hittar ut ifrån. Ian Crichtons gitarrmanövrer har alltid varit en av tillgångarna. Men de trivs bäst inom begränsat utrymme. Långa utdragna solon är inte Sagas DNA.

”Go With the Flow” har uppiggande passager av akustiska gitarrfigurer och tvära harmonikast parat med en uppfinningsrikedom och genrebrytningar som visar upp den där egenarten, Sagaciteten som markerar just deras revir. ”Press 9” är gruppen i sitt mest introverta, experimentella och identitetsutforskande läge. På gott och ont. Den kräver i varje fall upprepade återbesök för att öppna sig. ”Wake Up”, som titeln antyder designad för att väcka till liv, mer explosiv och pulserande. Strikt uttryckt inte profilerat hitmaterial, men energiskt och med justa abrupta skiftningar i takt och ton. ”The Further You Go” drar lite mer utpräglat åt det explorativa, episka hållet. Det mullrar och maler, ett mystiskt tecken omfamnar allt. Men slutar tvärt.

Tjusigt svävande synth-intro anslår tonen i ”On My Way” som omgående vill visa de trogna anhängarna att gamla knep och attityder finns kvar. Omsorgsfullt utkristalliserade klanger i korus gör låten till en av de mer lättillgängliga här, men de lagom symfoniska utvikningarna lurar bakom kröken. En av höjdpunkterna.

”Luck” understryker flirten med storhetstiden och genomgår en del olika faser efter en bombastisk inmarsch. Rätt respektingivande är ”I’ll Be” med spanska gitarrer och bastant refräng. Respekt – överhuvudtaget. Detta är inte Sagas största stund på jorden, men de riktiga bottennappen från förr känns också befriande avlägsna.

Recenserat: Saga ”Sagacity” (Earmusic 2014). Avlyssnat via Spotify.

Sagas diskografi på AllMusic.

Bandets officiella hemsida.

Uppsluppet och uppfriskande med The Neal Morse Band

yemenity2010 skivrecension , , , , ,

Överproduktiv? Är det inte det ena, så är det något annat. Soloutflykterna (ganska många nu), supergruppen Transatlantic, den andra supergruppen Flying Colors. Eller andra tillfälliga infall… Studiosysslor eller turnerande. Och förmodligen familjeliv någon gång däremellan. När sover han?

Det speciella med ”The Grand Experiment” är att Neal Morse samlat ihop några av de trognaste vapenbröderna, men låtit bli att komponera något i förväg. Musiken ska ha skapats på plats med bandet. Omöjligt att frigöra sig från den vetskapen när man väl har den, varefter analysen av om det märks, lätt resulterar i ett självklart ”jo, det är klart att det gör”.

Och det finns helt klart en mer direkt och kollektivt utformad live-känsla här är på de tidigare studioalbum Morse släppt i eget namn. Han har ju alltid varit kapabel att återskapa sina verk på scen med bravur, att döma av de upptagningar jag tagit del av. Men här låter det ibland som om gubbarna Morse, Randy George, Mike Portnoy med flera ställt sig rakt upp och ner framför mikrofonerna och bara kört. Efter några övningar och kreativa möten förvisso, men det låter väldigt mycket grupp om det här. Förkärleken för längre solon, virvlande trumkaskader och raffinerade keyboardfigurer med virtuosa tangentkombinationer är inte övergivna – vad trodde ni? Men stämsången med sina influenser från, säg Beatles, Yes och CSNY med flera är en bärande ingrediens och slår an tonen omgående i öppningsnumret ”The Call”. Och det är en röd tråd att Morses röst inte ståtar lika självklart i centrum som ofta förr, utan regelbundet är en del av en organisk enhet.

Det konkreta arenarockflirtandet är mest uppenbart i den taktfasta titellåten som bestämt naglar fast pulsen i golv och ryggmärg innan den öppnar slussarna utan säkerhetsspärrar i korus. Skivan kröns med  en massiv dos klassisk progressive-anda i ”Alive Again” som klockar in på över 20 minuter och ogenerat visar upp alla tricks, favoritmanövrer och faser som de Morse et al brukar excellera i när de komma samman. Och excellera är rätt ord om man inte är allergisk mot hela genren. Eller tycker att Neal trots allt upprepar sig till överdrift. Den kritiken kan man alltid rikta. Men jag är inte på humör för det. ”The Grand Experiment” är alldeles för uppviglande, uppfriskande, utagerande och uppsluppen för det. Enkelt uttryckt låter det som om bandet hade ”a blast” i grottan innan de kom ut i ljuset igen med de här graveringarna i handen.

I sommar når deras Europaturné Göteborg mellan diverse festivaler och andra framträdanden. Ser fram emot det.

Recenserat: ”The Grand Experiment” med The Neal Morse Band (Radiant Records 2015)

Relaterat: Hobbybandet Flying Colors där bland andra Neal Morse och Mike Portnoy ingår, släppte i höstas ifrån sig sitt andra gemensamma album ”Second Nature” som är alldeles utmärkt även det. Jag har tidigare recenserat deras debut från 2012 som just bara heter ”Flying Colors”.

Tidigare här recenserade soloalbum med Morse: ”Testimony” (2003), ”Testimony Two” (2011), ”Momentum” (2012), ”Songs from November” (2014)

Neal Morses hemsida

Minns i november med Neal Morse

yemenity2010 skivrecension , , , , ,

Marken är inte direkt nybruten, men för musikern ifråga är det här ett steg åt sidan ut i alternativa omgivningar. Angelägen är han dock som alltid, Neal Morse, på ”Songs from November”. 

November. Värsta månaden på året, i alla fall på våra breddgrader. Lämpligt att lyssna på det här precis under denna nyligen avslutade månad – eller? Skivan släpptes något tidigare i höstas och markerar en avstickare ut i annorlunda terräng, eller kanske snarare mer av allfarvägar för Morse om man ser till hans tidigare output. Strängt taget har han varvat progressiva opus genomsyrade av höga pretentioner, excellerande playmanship och sammanhållna teman, med ganska regelbundna lovsångsalbum (som jag själv inte stiftat lika regelbunden bekantskap med). Det här är något annat. Inte så chockerande radikalt, men mer renodlat radiovänligt. Eller old school. Mer konventionellt, men ändå med tydlig personlig adress och överhuvudtaget ganska uppfriskande.

Melodierna gör mycket av jobbet. Här krånglar inte Morse till det med symfoniska svängningar och taktbyten i partitur och minut. Men det svänger ofta, som inledande förflydda ungdomsdagar-återblicken ”Whatever Days” med vad jag vill kalla Memphis-blås och lite allmänt blue-eyed soul-karaktär. ”Heaven Smiled” med sina robusta gospelkörinsatser av Regina McCrary och Alfreda McCrary-Lee är ett slags trosviss pamflett, men inte så explicit evangeliserande som Morse kan framstå annars. Överhuvudtaget är ”Songs from November” mer nedtonad både lyriskt och musikaliskt än vi vant oss vid. Men inte menlös. Vissa har gåvan. Att nästan alltid kännas angelägna oavsett genreval, berättarfokus eller ens eget stämningsläge. Neal har det, hävdar jag.

Det här är kanske ingen milstolpe enligt den standard man gärna sätter upp för en artist av den här kalibern, men det svänger alltså. Ofta. När kompositionerna inte gräver sig in med hemsökande harmonier och vaggande vemod, som i den Beatleska balladen ”Love Shot an Arrow” eller den rent bokstavligen dödsföraktande, eller – jag omformulerar det – dödskonfronterande , stillsamma ”My Time of Dying”. Är vi beredda på den dagen när den kommer? Verkar som om Morse kontemplerat tanken en del på sistone: ”I just pray that I’ll be ready / And leave no sorrow in my wake / I hope the Lord will take me quickly / And I’ve given more than I could take”.

Likaledes grunnar han uppenbarligen över hur mycket tid vi har att förfoga över och vad den används till. Tid att reflektera över tillvaron och prioritera familjen som i ”When Things Slow Down” och helyllehyllningen ”Daddy’s Daughter”. Det blir kanske en överdos av tankar som andra redan uttryckt, men de når ändå fram. Det låter inte så klyschigt som man kunde frukta, inte ens när steelguitar plockas fram och countrydoften fyller luftrummet i ”Flowers in a Vase”, som dock mynnar ut i ett stämsångsimpregnerat korus mer i Crosby, Stills & Nash-anda än standard-Nashville. Där Neal förresten bor numera. Det minst nödvändiga här är kanske den relativt sett närmast klämkäcka, aningen för Hillsong-influerade ”Song for the Free”. Trevlig, ja. Men inte så originell.

Samarbetspartners den här gången inkluderar faktiskt inte de annars allestädes närvarande Mike Portnoy och Randy George, men däremot trumslagaren Gabe Klein, stråkarrangören Chris Carmichael som lyckas med både det storslagna och det mer subtila på sin lott, och så Morse junior, sonen Wil på backupsång. Det vilar överhuvudtaget ett slags familjekänsla över hela projektet. Och mångsidigheten är fortfarande uppenbar. Beatles-influenserna är egentligen inte nya, inte heller rottrådarna tillbaka till inflytelserika singer-songwriters från kanske främst 1970-talets guldålder. Melankoliska ”Tell Me Annabelle” huserar i en för den här plattan egen liten division, liksom den mer agiterande, livsstilsifrågasättande ”Wear the Chains” som dyker upp näst sist, skakar om i svalboet och får det att hetta till mer än jag så dags förväntat mig av ”Songs from November”: ”Then the rains came and the blood flowed / While we tried to stake our claim / But when the smoke cleared / We lined up in droves to gladly wear the chains”. Det behövdes väl helt enkelt ett sådant spår också. Alldeles före den drivna, liksom inledningen soul-impregnerade finalen ”The Way of Love” som också den tillhör topparna här.

Nu har jag dessutom lyckats med konststycket att säga något om samtliga sånger, vilket inte alltid är idealiskt i recensioner. Men nu råkade det bli så. ”Songs…” har en generell inriktning som kanske gör den mindre oumbärlig för den hårda kärnan av progfans han dragit till sig under åren, men den skvallrar om en bredd och dynamik som borde göra den attraktiv för en ny publik. Om den hittar hit.

 

Recenserat: Neal Morse ”Songs from November” (InsideOut Music, 2014)

Några tidigare recenserade Morse-album på den här sidan är ”Testimony 2” och ”Momentum”. Morse musicerar även med Transatlantic, som tidigare i år släppte ”Kaleidoscope”. 

Neals hemsida

Diskografi på AllMusic

Video till ”Heaven Smiled” på YouTube

Från frysboxen: Moon Safari ”Blomljud” (2008)

yemenity2010 Från frysboxen, skivrecension , , ,

moonsafari-alingsas-47Sex år sedan, ungefär. Jag hade nyligen upptäckt de västerbottniska musikaliska ekvilibristerna och skrev min första – men inte sista – text om dem. Senaste återuppvärmda artikeln att serveras här handlar om Moon Safari och albumet ”Blomljud” från 2008:

Någonstans i Norrland, tror jag, finns en kvintett grabbar som vet hur man stämmer sina instrument och…sina stämmor. De har högst troligt lyssnat på både Genesis och The Real Group och de satsar både på synkoper och symfoniska utsvävningar. Gruppnamnet antyder intresse för science fiction – skivtiteln snarare något naturromantiskt drag. Och det är väl det senare som slår igenom mest på den här, andra albumofferten. För tre år sedan kom ”A doorway to summer”, men jag hade aldrig hört talas om dem förrän i våras. Men det är aldrig för sent att upptäcka nya saker, som Anthony Hopkins säger till en medpassagerare på flyget i thrillern ”Hannibal”.

Stämsång, stämsång… det är nästan löjligt mycket av den varan på ”Blomljud”. Och löjligt bra. Emfasen på vokal koordination är det som mer än allt annat utmärker dem från till exempelvis de svenska kollegerna The Flower Kings och Kaipa. De skulle nog klara av en anständig coverversion av Yes gamla paradnummer som ”Leave it”. Gitarrer förekommer även i akustisk form och överhuvudtaget visar de indicier på mer än baskurser i harmonilära. Men det blir inga stilpoäng på kvällspressens nöjessidor av sådant.

Det är ofta både skenbart enkelt och lättillgängligt, men samtidigt storslaget, spänstigt och intrikat. Det är organisk musik och ytterst lite av skickligheten landar i någon uppvisningsmentalitet. Moon Safari vill ha en dramatisk effekt och lyckas ofta nå dit i sina längre låtar. Där kan de – som så många andra musikaliska sinnesfränder – lägga sig farligt nära Genesis cirka 1972, som i eposet ”The other half of the sky”, men det är helt OK som hyllningar. Har man skaffat sig en egen identitet behöver man inte skämmas för att lyfta på hatten åt ”de som gått före” (som katolikerna brukar säga om sina helgon).

franfrysbox-blogotyp1När Moon Safari tydligt återspeglar andra möjliga och troliga förebilder för en stund, är de egentligen bara på väg att ta ytterligare ett steg ut i grönskan och följa floden till dess mynning. Ja, det blir lite mycket blomstersrpåk här, men det känns som om stämningen kräver det…*

Från 70-talsretroprog till något slags avancerad frikyrkopop och en hel del däremellan. Ibland lite för polerat och väluppfostrat, men variationsrikedomen är såsom nästan våldsamt uppiggande när vi når crescendot i sviter som ”Methuselah´s children” eller ”The ghost of flowers past”. Kort sagt: kul! En injektion inte bara för svensk progressive rock utan för svensk musik överlag. Hur många svenskar som kommer att upptäcka det är en helt annan sak, men bandet är i alla fall inbokade på Slottsskogen goes progressive-festivalen i Göteborg i slutet av augusti. Det är också – som vi välformulerade nätmurvlar uttrycker det – kul.

* courtesy of Tyko Jonsson

Recenserat: ”Blomljud” med Moon Safari (Blomljud Records 2008). Ursprungligen publicerad på numera nedlagda sidan Folket Jublar, 31 maj 2008. Konsertbilden ovan är som synes från ett senare tillfälle.

Transatlantic albumprisade på gala i London

yemenity2010 nyhetskommentar , , ,

Att Peter Gabriel skulle få ett hederspris som ”Prog God” var känt redan innan. Men fler artister i samma sägenomspunna – och inte alltid enkelt sammanfattade – musikgenre belönades i veckan på en gala i Londons undre värld, bokstavligen. Utmärkelsen årets album gick exempelvis till supergruppen Transatlantic för ”Kaleidoscope”, en skiva jag recenserade här i våras och uppskattade, samtidigt som jag ansåg att de kan göra, och har gjort, ännu bättre saker. ”Kaleidoscope” släpptes tidigt i våras någon gång, och den detaljen föranleder frågan om vilket tidsspann det rör sig om för nominerbara album, men uppenbarligen tillämpas något slags höst-till-vår-schema i stället för strikt årtalsbaserade utdelningar. Som Premier League i förhållande till Allsvenskan, alltså. Ungefär. Övrigt: Dream Theater blev årets artister, årets konserthändelse har tydligen gamle keyboardvirtuosen Rick Wakeman svarat för medan årets genombrott kom från Syd Arthur. Syd vem? Frågar jag mig yrvaket och antecknar att jag tydligen tillbringat för mycket tid på arbetet eller framför Netflix för att kunna kalla mig expert i ämnet aktuell Progressive Rock för närvarande.

Mer om priserna och galan finns på tidskriften Progs hemsida.

Relaterat: Kate Bush har ställt på sig en scen i höst, för första gången på 35 år. Den inte så lite sensationella händelsen har på senare tid föranlett ett antal artiklar om henne, inklusive omslagsfoton på snart sagt alla musikinriktade publikationer av rang. Häromdagen plockade jag upp senaste numret av Mojo, som ståtar med ett 20-sidors specialreportage om ett av vår tids verkliga musikgenier. Återkommer när jag hunnit läsa mer, ojalá…

I stort sett orelaterat övrigt: Några noteringar om morgondagens svenska riksdagsval, på min ackompanjerande blog Yemenity2010.