pop

Drömskt och öppet ljudrum med Dengue Fever på ”The Deepest Lake”

yemenity2010 skivrecension , , , , ,

Denguefeber. Något besläktat med malaria. Frodas främst i fuktiga tropiska klimat och kallas ibland benknäckarfeber. Har jag för mig. Det varnades för det ibland i Ecuador på sina håll när jag arbetade där. Och i Jemen där jag en gång träffade en volontär som just återhämtat sig från en tids kamp mot den flygfäspridna farsoten.

Något febrigt, lätt hallucinatoriskt eftersträvas också av bandet Dengue Fever. Ett gäng med säte i Los Angeles med sångerskan Chhom Nimol bördig från Kambodja och flera texter framförda på khmer. De har funnits i snart 15 år. Men till helt nyligen tror jag mig aldrig ha hört talas om dem. Inte så att namnet fastnat i alla fall. Nu har de nyligen spelat i Sverige, vilket jag tyvärr inte hade möjlighet att ta del av.

På senaste albumet ”The Deepest Lake” förflyttas jag dock åtminstone halvvägs ut i djungeln. Ett säreget sväng framkallat av en sättning med traditionell rocktreenighet (trummor, bas, gitarr) berikat av blås och farfisaorgel. Och så den svårdefinierade rösten hos Nimol. Är det 1960-talet som spökar? Rökiga barer i Phnom Penh? Atmosfärskapande retrosoundtrack från valfri Tarantino-film? Folkmusikfestival på ett fält utanför Falun? Eller allt på en gång?

Wikipedia anger genrerna som kambodjansk rock, psykedelisk surf och indie. Det säger väl alltid något. Främst att det inte är fråga om något instängt avgränsat ljudrum utan mer öppet och generöst. Men med sina efterhand lättare igenkännliga drag. Något lätt klagande drömskt och spejande bortåt horisonten. Oavsett om texterna är begripliga eller inte.

Ibland är melodislingorna i förarsätet. Svävande melankoliska asiatiska schlagrar. Eller så är det en jordsprättande groove som styr. Det kan kräva en viss tillvänjningsfas för att uppskatta. Och passar kanske inte för samtliga kända sinnestillstånd. Eller för alla individer. Jag kan uppleva transportsträckor och en del överdrivet introverta inslag. Men helheten har en avig, anarkistisk attraktionskraft – och nästan geniförklarbar charmfaktor.

Recenserat: ”The Deepest Lake” med Dengue Fever (Tuk Tuk Records 2015). Avlyssnat via Spotify. 

Relaterat: Bandets kanal på YouTube. Biografi med mera från engelskspråkiga Wikipedia. Diskografi från AllMusic. Konsertrecensioner från besöket i Sverige av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

 

 

 

 

 

Betagande brutalromantik med Brooke Fraser

yemenity2010 skivrecension , , , ,

Det var ett tag sedan. Och något har hänt på vägen. Brooke Frasers namn var något jag snubblade över för tiotalet år sedan och det är främst genom skivan ”Albertine” (2006) jag bildat mig ett intryck. Det var en organisk, jordnära och melodisk singer-songwriterhistoria med texter inspirerade av filosofen C.S. Lewis, resor till Rwanda och annat lättsmält stoff. Det speciella låg framförallt i en personlighet som tycktes bränna sig igenom det paketerade formatet och utstrålade både styrka och sårbarhet. Som bra artister ofta lyckas med att göra. Då var hon några och tjugo men hade – inser jag nu efter några enklare efterforskningar – etablerat sig på musikscenen i hemlandet Nya Zealand redan i slutet av tonåren.

Några år efter ”Albertine” följde ”Flags” med en liknande inriktning, ett kanske ännu mer akustiskt orienterat sound och en del countryinfluenser (och som liksom det här senaste albumet finns på Spotify). Relativt framgångsrikt främst på hemmaplan ska det ha varit, men rent musikaliskt är det här mer revolutionerande. Släppt under hösten 2014 men mer lättåtkomligt i den här hemisfären någon gång i våras, är framtoningen påtagligt elektrifierad, explicit 2000-talistisk och tidstypisk. Den karakteristiska rösten är, på gott och ont, ofta invirad i ett raster som ligger i linje med resten av produktionen. Personligheten har inte försvunnit, men soundet skapar överlag en mer ödesmättad stämning. Samtidigt som flera spår är mer rakt av hitorienterade och potentiellt universella storsäljare. Den andliga, tidigare ofta mer uttalat kristna profilen är nu mer diskret utan att, menar jag, vara helt utplånad. Skivan har en mer sökande, bredare inriktning rent lyriskt, med en poetisk ådra som inte är ny, men kanske mer förutsättningslöst orienterad. Här finns få tillstymmelser till glasklara budskap som pockar på uppmärksamhet, men däremot en strid ström av frågeställningar över, under och mellan raderna.

Strängt taget kan ”Brutal Romantic” indelas i två halvlekar. Den första håller ett högre tempo, inbjuder till dansgolvet i processen medan den andra drar ner på farten och visar på en mer kontemplerande karaktär. Engagerande lyckas hon vara större delen av vägen. Ju mer tid jag tillbringat med sångsamlingen desto mer genomträngande och personligt låter det, efter en del inledande tveksamheter till att den (post)moderniserade profilen visserligen är attraktiv, men jämförbar med så många andra på denna jord och gör det lättare att drunkna i ett hav av begåvningar som processats till att förlora sin särart.

Den finns dock fortfarande där, tycker jag. Särarten. Inledande, snyggt suggestiva ”Psychosocial” har inte bara en omedelbart iöronenfallande titel utan en minimalistisk men potent och påträngande kvalitet i sin monotona men väldigt precisa uppbyggnad, samt en tankeväckande beskrivning av någon typ av relation som lider av allvarliga brister i kommunikationen. Och förmodligen en del andra också. Brister. Som sagt, den här gången finns många luckor att fylla i själv för lyssnaren. ”Kings & Queens” är närmast äppelkäck i jämförelse, men allt är relativt. Den svänger. Och lanseras som en aptitretare med sin bokstavligen dansanta video. Nästan-titellåten ”Brutal Romance” tillhör den stillsammare kategorin, men inte desto mindre fängslande. Detsamma gäller den avslutande ”New Year’s Eve” med sin önskan om att ett ”loud year” ska ge vika för något liknande lugn innan nästa år tar vid.

En av hennes nya samarbetspartners är för övrigt svenske Tobias Fröberg, som tidigare arbetat med bland andra Loreen, Ane Brun och Tomas Andersson Wij. Fraser beskriver honom i en intervju med New Zealand Herald som ‘en mänsklig schweizisk armékniv’ med osannolikt olika erfarenheter på meritlistan och högkvarteret inrymt i en gammal gård på Gotland.

– Those damned Swedes, they just do everything well!

Hävdar Brooke Fraser i intervjun. Och bara en sådan sak måste ju premieras, eller hur?

Helheten blir till slut både behaglig, omväxlande betagande och lätt uppviglande. Jag är inte hundraprocentigt säker på vad det centrala budskapet är, vilken målgrupp Fraser nu prioriterar eller om någon av de frågorna är av avgörande vikt. Men vilken inriktning som hon väljer i framtiden, ljud- och textmässigt, är svårt att svara på. Är det här en avvikelse, eller ett steg närmare något som hela tiden varit den ursprungliga visionen?

 

Recenserat: Brooke Fraser ”Brutal Romantic” (Vagrant Records 2014)

Relaterat: Frasers officiella hemsida. Hennes kanal på YouTube. Diskografi och annat på AllMusic. Fraser enligt engelskspråkiga Wikipedia. ”No More Nice Girl” – intervju på New Zealand Herald från 2014. 

Från frysboxen: Komplett Edin-Ådahl – på gott och ont

yemenity2010 Från frysboxen, skivrecension , , , ,

För sju år sedan släpptes en komplett samling sånger som spelats in av ett band med något liknande legendstatus i svenska frikyrkor, men som sällan uppnådde samma grad av igenkänning utanför den kretsen. Möjligen med undantag för uppmärksamheten kring deras framträdande som svenska representanter i Eurovision Song Contest för nu ett kvarts sekel sedan. Hösten 2008 recenserade jag boxen ”Komplett” av kvartetten Edin-Ådahl och tyckte så här:

franfrysbox-blogotyp1Box för redan begeistrade – eller?

Februari 1982. Jag är på sportlovsläger i värmlandsmetropolen Sunne, i regi av frikyrkorna på slätten öster om Linköping. Lägerledningen har bokat in ett konsertbesök bland veckans aktiviteter, men kommer på andra tankar när de får veta att en inträdesavgift krävs. Konserten blir därmed inte obligatorisk, utan genom handräckning anmäler sig de som verkligen är intresserade – och det är några stycken. Själv är jag inte en av dem, för jag har aldrig hört talas om Edin-Ådahl tidigare och ser framför mig en afton i dragspelets och ostämda fiolers tecken. Hur kan det vara något annat – med det namnet?

Ett drygt år senare vet jag mycket väl vilka de är. De har blivit nästan lika stora i frikyrkovärlden som giganterna Jerusalem och deras andra LP recenseras i premiärnumret av Svenska Journalens musikbilaga Puls, utgiven januari 1983. Deras tidiga alster (förutom den första, som jag faktiskt inte hört i sin helhet förrän nu) kommer jag över genom att välvilliga vänner kopierar över dem från kassett till kassett. Lite brus i maskineriet får man räkna med.

Liksom i fallet Jerusalen är det så här i efterhand mer den musikaliska skickligheten, för att inte säga brådmognaden, som imponerar mer än det poetiska sinnelaget. Edin-Ådahl hade som budskapsband säkert mer sofistikerat språkbruk än de flesta jämförbara svenska grupper och artister från det tidiga 1980-talet, men det omdömet säger inte så mycket som det borde…

På debuten från 1980 är soundet relativt öppet och sången framhävs. Det är välspelad och väluppfostrad funk med höjdpunkter som inledande ”På väg”. På uppföljaren ”Alibi” dominerar de syntar som var så heta under några år, men inte lika up-to-date idag. Sången är nermixad och ofta svårare att urskilja. Å ena sidan är det ändå den här perioden då de låter mest ”egna”, samtidigt som materialet åldrats mest med åren. Den mer mainstreamade soulpopen som tog över är mer tidlös till sin karaktär – men ibland alltför slätstruken.

Gruppen gjorde aldrig en helt igenom jämn och bra LP eller CD och det blir nästan obarmhärtigt uppenbart nu när allt, absolut allt vad det verkar, har samlats ihop. Men varje album innehöll ett eller ett par märkesspår med stilbildande drag som andra frikyrkopopare säkert försökte imitera. I början av 1980-talet framgick det i intervjuer att de fyra ofta jobbade var för sig i studion, som sångare och multiinstrumentalister. Sedan kom mer av grupptänkande in och Frank Ådahl ställdes i fören. Han var trots allt den bästa sångaren, medan låtskrivandet fortsatte fördelas på alla fyra.

1983 släpptes ”Maktfaktor” med sitt för tiden ganska vågade omslag – som visade sig för vågat i USA, där den anpassade utgåvan fick en annan visuell presentation. Ögat i en triangel kunde tydligen ge associationer åt både New age och eventuellt även ren satanism… Men musikaliskt inleddes den rappt med den första riktiga soulflirten ”Bättre och bättre” som andas både The Supremes och bröderna Jackson. Kom ihåg att Michael Jackson fick sitt stora personliga genombrott i den här vevan. Det här var ett vitamintillskott de skulle komma att spinna vidare på. En låt som ”Man i tiden” känns dock som en representant för ett alltför typiskt tonläge i frikyrkopopen så dags; släpig, ansträngt sofistikerad historia som försöker säga något om det moderna samhället med en lyrik som helt enkelt är platt och allt annat än inspirerande.

När jag lyssnar igenom bunten i boxen systematiskt slår det mig mer och mer hur mycket Simon Ådahls bidrag måste ha betytt för det som gjorde kvartetten speciell. Det som mest liknar britpop är förmodligen hans förtjänst och flera av de snärtigaste, mest långlivade låtarna i samlingen bär hans signatur. Då är jag ändå inte överförtjust i hans titellåt på ”Maktfaktor” som var ett slags pep-song för marginaliserade troende i det sekulariserade samhället, utan riktigt driv i arrangemanget (men med en fräck tonartshöjning á la Yes ”Owner of a Lonely Heart”).

1986 hade de efter en paus återvänt med en sensationellt stark singel i den soulstinna ”Heaven”. Stilbyte på gång? Nej, inte riktigt än. Snarare visade sig ”Tecken” vara deras mest inkonsekventa och splittrade album där de engelskspråkiga spåren sticker ut som fyrar i en grå massa. Här hörs också en given kandidat till Edin-Ådahls värsta låt någonsin: Bertil Edins ”Lurad igen” – hur kom den med överhuvudtaget? Jag tror att jag någon gång i den här vevan, i den gamla pappersupplagan av Folket Jublar, kallade en del av deras låtar för ”kvalificerad kaffeved” och en av dem måste ha varit…den.

1989 kom i alla fall en klar strategi att ta form; alltså med Frank Ådahl som ledsångare, sång på engelska rakt över och ett sound som var mer enhetligt. ”Big Talk” innebar ändå en mixad bag, ibland oändligt segdragen soul utan stuns som i ”Missing you” – men vilka höjdpunkter: ”Write it on the wall” och ”Wider than the ocean” (båda skrivna av Simon) och avslutande balladen ”Lonely without you” (Bertils bästa bidrag under bandets hela bana).

1990 var Eurovision song contest-året; seger i svenska uttagningen men ingen större succé i finalen. På skivan ”Into my soul” sticker schlagerbidraget ut som ett främmande organ på gränsen till att stötas bort av den förenade kroppen i övrigt. Ingen usel schlager alls, men arrangemanget går på tvärs mot helheten, som de själva kallade för blue eyed soul. Jag var inte övereentusiastisk då – men skivan låter idag oväntat fräsch även soundmässigt. Det förvånar mig lite att just detta faktiskt står sig så bra med 18 års perspektiv. Framförallt jämnheten slår mig, även om den aldrig är fullständig överväldigande. Balladen ”Time of peace” är kanske bäst enskilt.

Två album kom sedan i ganska rask takt, nu med devisen Back to Swedish. De börjar låta som riktiga hitmaskiner med hjälp av producenten Paul Rein. På 1991 års ”Reser till kärlek” lider de ändå av den ständiga akilleshälen att dröna ner sig i kreativa konstpauser. Men stänkaren ”Jag lever (genom dig)” är en treminuters adrenalinkick de kanske skulle skickat till schlagerjuryn och ”Jag längtar (till den dagen)” var ett bevis för att även Lasse Edin fortfarande kunde få ur sig något matnyttigt, även om hans komponerande blev mer och mer sparsamt med åren.

Paul Rein destillerade nog fram deras starkaste sidor, mest tydligt på deras sista gemensamma CD ”Kosmonaut Gagarins rapport” hösten 1992. Så konsekventa och klatschiga hade de aldrig låtit förut, även om en del spår inte ska skärskådas alltför noggrant. Ibland alltför lättglömt stoff, men lättflytande när det pågår. Frankie Boy hade utvecklats till en tillgång de lärt sig utnyttja, såväl i trallvänlig funkpop som klerikala powerballader.

Helheten då? Vem ska framförallt ha den här samlingen? De som har det mesta sedan tidigare, men ”bara” på LP – ja, det kan vara ett skäl. De som verkligen vill ha allt gruppen spelade in och såg skäl att släppa? Ja, de får även ett par liveinspelningar från Scandinavium-galan 1982 på köpet. De som aldrig hört bandet förut bör nog leta upp och lyssna in sig på något enskilt album först innan de investerar i ”Komplett”. Här varvas verkligen vatten med vin.

Recenserat: Edin-Ådahl ”Komplett” (Mediapoint 2008). Testen publicerades först på numera nedlagda Folket Jublar 19 september 2008.

Från frysboxen: Amy Grant i psalmskogen. Eller på klippan.

yemenity2010 Från frysboxen, skivrecension , , , , , ,

”Tankfull och tilltalande tillbakablick” hade jag som recensionsrubrik när den här texten första gången publicerades på framlidna folketjublar.se. Det var 7 februari 2006 och handlar om Amy Grants ”Rock of Ages – Hymns & Faith” (Word/Curb/Warner Bros, 2005). Så här gick resten av mina resonemang:

franfrysbox-blogotyp1Hon har gått igenom flera faser i karriären, alla inte lika populära hos kärntrupperna i fancluben, inbillar jag mig. Själv håller jag fortfarande fast vid att hon skapade sin mest värdefulla helhetsinsats på LP:n (som det hette då) ”Lead me on” anno 1988. Men jag bör väl tillägga att jag inte hört mycket av det hon släppt ifrån sig de senaste tio åren, så vem är jag att döma. På omslaget ser hon alltjämt oförskämt ung ut, men det finns ju något som kallas retuschering… Vad vet jag? Med eller utan fusk är det ett ett både stiloch tankfullt foto av en svartklädd Amy strandad uppe på en klippa med blicken Mona Lisa-mystiskt spejande mot framtiden – eller bakåt, mot det arv hon förvaltar här?

Psalmer/hymner är temat, alltså inte modern lovsång om någon förleddes i de tankebanorna av titeln. Amy vittjar sångskatten, ”basic, foundational tools of faith” som hon förklarar själv i texthäftet. Det mesta här skrevs på 1800-talet och håller uppenbarligen, med rätt inramning, än. Efter en något alldaglig, lite väl glättig och sval, inledning med ”Anywhere with Jesus” hittar hon det grundläggande tonläget omgående och stannar där nästan hela distansen ut. Melodierna gör halva jobbet, ungefär. Det är fördelen med att välja med omsorg.

”Rock of ages” har faktiskt en kvalitet som inte är tidsbunden. Den kunde ha kommit ut för tio år sedan och låtit fräsch – eller kanske om tio år, eller längre fram – med liknande arrangemang och varit angelägen. Däremot var det nog rätt tid för just Amy Grant att göra det här nu. Om jag fattat det rätt så slog hon in på den här (tillfälliga?) trafikleden för några år sedan, mellan några mer ”normala” vuxenpop-produktioner. Soundet har en klädsam kapell-på-prärien-prägel med piano, akustiska gitarrer, mandolin och wurlitzerorglar i förgrunden. Däremot inget överdåd av de oftast alldeles för inställsamt söta stråklager som CCM*-akademin i Nashville brukar vilja smaksätta alldeles för många produktioner med. Här finns några medleys, varav ett där hon bygger in sin egen hit ”Helping hand” som dök upp första gången på ett av hennes album för drygt tio år sedan.

Helt egenkomponerad är balladen ”Carry you” som är, enkelt uttryckt, en liten diamant i samlingen. Maken Vince Gill får vara med några gånger, till exempel på titelsången där jag dock fascineras mer av de djupa basrösterna i bakgrunden. Enligt informationen i häftet borde det vara The Fairfield Four som bidrar med dem. En annan evergreen-melodi är ”O Master, let me walk with thee” som författades av Washington Gladden och H. Percy Smith på 1870-talet. Jo, det mesta här är tilltalande och värt att gravera en gång till. Men, men, men… för att komma till det oundvikliga klagomur-partiet: var det verkligen nödvändigt med ännu en version av Michael Cards och John Thompsons överskattade moderna hymn ”El Shaddai”? Där tillåter jag mig tvivla.

*CCM = Christian Contemporary Music. Tror att jag förklarat det i någon annan recension, men för säkerhets skull…

Och vinnaren blir…

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , ,

Det är väl dags att försöka formulera några förutsägelser, eller? Bara för att man bör. I afton drabbar inte mindre 27 länder samman i kamp om titeln årets Eurovision Song Contest-segrare.

Sverige och Mr Måns tog sig alltså vidare till själva finalen och det hade varit en skräll om han inte gjort det. ”Heroes” har något som vinner i längden, även om den saknar tillspetsade överraskningsmoment. Förutom den redan sägenomsusade scenografin med streckgubbarna som är ett litet genidrag i sig. Vinner vi? Nej, men jag tror på en anständig placering på övre halvan. Konkurrenter? Azerbajdzjans ”Hour of the Wolf” ska, som många redan noterat, knappast underskattas. Tjusigt, välarrangerat, lagom dramatiskt. Estlands ”Goodbye to Yesterday” fångade min uppmärksamhet med den möjligen ”Gone Girl”-inspirerade videon med sina slipade knivar och spända relationer i inredningsmagasinsanpassade köksregioner, men fungerade bra på scen också, inte minst på grund av den utpräglade dialogprofilen och underliggande melankolin. Norges strama duett ”A Monster Like Me” är en slags kusin i sammanhanget och röstades välförtjänt vidare i torsdags, medan vi sagt adjö till de tre andra nordiska länderna (av inte helt obegripliga skäl) i veckan.

Det är annars överhuvudtaget gott om seriositet, allvarliga miner och aningen pompöst arrangerade euroballader i år. Det gör det extra vanskligt vilka som verkligen slår an en sträng och vilka som försvinner i oceanen av jämförbara ambitioner. I den andra semifinalen lyckades jag faktiskt gissa rätt på nio av tio blivande finalister. I den första försökte jag inte ens, men hade nog haft en sämre procentuell utdelning där. De riktiga praktkalkonerna lyser i princip med sin frånvaro, men det var en välgärning att Moldaviens felspekulation med ’sexiga’ snutar på scen skickades hem redan i tisdags. Om något bidrag är mer uttryckligt 10-talistiskt och utstuderat tidsenligt är det väl Lettlands omväxlande minimalistiska och massivistiska elektropop ”Love Injected”. Den har något visst, faktiskt. Belgiens ”Rhythm Inside” är inne på ett liknande spår, med svårbedömda konsekvenser. Någon form av budskap vill de åtminstone leverera. Israel vill också vara in the zeitgeist, liksom, med sin ”Golden Boy” som tog dem till final för första gången sedan internationella finanskrisen eller strax efter, men guldkandidat? Njae. Armenien verkar ingen begripa sig på, men så här långt har de ändå kommit med sitt sexhövdade släktforskningsprojekt. Storheten i stort kan diskuteras, men alla bidrag i den här tävlingen som på något vagt sätt ändå skvallrar om influenser från Progressive Rock ska ändå ha ett hedersomnämnande. Kombinationen av oregelbundna taktslag ihop med operainslag är de rätt ensamma om här. Rysslands charmoffensiv ”A Million Voices” kan givetvis inte räknas bort, även om det kanske inte räcker för att rensa bort alla negativa vibrationer från deras aggressiva utrikespolitik det senaste året. Men, sådana petitesser ska vi inte blanda in just idag, eller…?

Några stornationer glider som vanligt in på den proverbiala räksmörgåsen direkt till finalen av olika skäl (ekonomiska eller arrangörsmässiga). Av dem är nykomlingen Australien en frisk fläkt och möjlig vinnarkandidat med sin spänstiga soulpopdänga ”Tonight Again”. Hemmanationen Österrike letar sig tillbaka i arkiven till sent 1960-tal och Beatles i ”Hey Jude”-läge med viss framgång. Men inte så att det räcker för att övertyga hela kontinenten att de ska segra igen. Frankrike låter så patenterat franska och förutsägbara i all sin franska fransositet att de knappast lär parkera högre än, säg 17:e plats. Ungefär som vanligt. Tyskland är piggare, men lite opersonligt och kalkylerat representerade i ”Black Smoke”. Britterna har lekstuga med uppdaterad showtunes från deras gamla kabarékultur. Jag vågar inte ens antyda en gissning om hur attraktivt det kan vara för gemene europamedborgare 2015 AD. De har snarast tänkt i helgarderande banor, avdelningen ’blir det fiasko säger vi bara att det var ett skämt från början’. Italien, då? Italienska! Vilket kan innebära allt från innerlig intensitet till inferno. Och med en titel som ”Grande amore” ber man inte om ursäkt för sin existens eller stolta arv. Storslaget och stilfullt är det i alla fall. Dark horse. Spanien: muy, muy española esa chica. Hon som förvandlades till en tiger i promotionvideon. Går på kraft och dynamik, men saknar de distinka drag i refrängen som brukar känneteckna vinnare.

Vad mynnar allt det här ut i? Naturligtvis vinner en av dem jag inte ens nämnt hittills. Grekland! Eehhh… Nä. Litauen? Knappast. Montenegros balkaniska bombasmer? Jo, det kan hamna ganska högt. Cypern? Somnade jag? Rumäniens rörande hyllning till emigranter? Tja, inte helt chanslös. Men till slut tror jag att det handlar om Australien, Azerbajdzjan eller Ryssland i första hand. När det gäller Sverige är bristen på nationell objektivitet alltid ett problem, men på övre halvan borde det ändå sluta.

Au revoir, mes enfants… (Eller är det mis enfants? Pardon my rusty French).

Samtliga bidrag (även de utslagna) samlade på en YouTuberad spellista.

Tävlingsorganisationens egna officiell hemsida

Knappast en knall… Eller?

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , ,

Så det blev Månsapojken. Knappast en knall. Oavsett om det försvann röster eller inte i den där hett omdiskuterade app-kraschen var det ett logiskt resultat. ”Heroes” är inte världens mest fullkomliga komposition som vunnit uttagningen någonsin, men det är fullständigt anständig lagom-yngre-AOR-pop som fungerar för varierande målgrupper och egentligen aldrig såg riktigt hotad ut. De ackompanjerande animeringarna är faktiskt ett fräscht inslag i sammanhanget (som sällan utmärker sig för chockerande orginalitet). Mariettes ”Don’t Stop Believing” jämförs (kanske aningen generöst) med Kate Bush, men bara att bli nämnd i samma mening som geniet Kate visar att hennes kreation hade kvaliteter över genomsnittet. Hon var näst bäst, vilket de internationella jurygrupperna insåg i större utsträckning än svenska folket. Totalt sett var startfältet i Globen-finalen klart godtagbart sett i perspektiv till den svajande formkurvan festivalen haft på senare år, och inte minst i relation till hur ett finalfält kunde se ut och låta för, säg, 15 eller 25 år sedan. Det finns orsaker till att vi glömt de flesta bidrag som belönats med en plats i tävlingen under decennierna som gått. Och att vi förhoppningsvis lyckas förtränga några av de mer irriterande inslagen igår inom en snar framtid. Inga namn, men…

Den största överraskningen igår var annars pausinslaget där Dirty Loops rev av fjolårsvinnaren ”Undo” i något slags uppdaterat frikyrkofunk-explicit-musikhögskoleekvilbristikdyrkande version, som är väldigt sällsynt på stora scener numera. Nej, för dem som undrar, det var sannolikt inte syftet att man skulle kunna känna igen originalet mitt i den här synkop- och kryddade ackord-späckade tolkningen. Den norska duon Ylvis ode till Stonehenge var också oväntat underhållande. Sedan var tydligen någon österrikisk schlagerdiva med androgyn profil där och inledde finalkvällen också. Verkade bekant någonstans ifrån, men…var?

Bara aningen relaterad bonus: Arabisk funk från 1960- och 70-talen? Eish? Jo, någon har hittat ett gäng gamla vinyler och satt ihop en spellista som finns tillgänglig på Your Middle East. Groovy stuff!

Trallvänlighet till varje pris – tendensen tydlig inför schlagerfinalen

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , , ,

Dålig nyhet: En av de mer deprimerande deltävlingarna i svensk melodifestivalhistoria är över. Aningen godare nyhet: det var trots allt inte finalen. Av åtta tävlande bidrag i Andra chansen från Helsingborg var det väl två som egentligen hade haft i en final att göra. Båda röstades bort efter de två första duellerna och resten av programmet blev en transportsträcka in i tristessens väntrum. Och trenden är tydlig: det ska vara en trallvänlig bit i år. Men det finns i alla fall ett par bättre representanter för den traditionen bland de övriga finalisterna.

Finrumsfunk mot djungeltrummor. Andreas Weises R&B-flirt saknar en del i variation, men tar skadan igen med wailing och ocensurerat sväng. Han hade mina sympatier i slaget mot en inställsam rip-off av tidigare dansk ESC-vinnare (alltså Linus Svenning och hans vilt svingande slagverkare på scen). Linus har uppenbarligen mer av folkets kärlek.

Kvinnaböske mot Kristin. Samtliga potentiella pensionärsröster och halva Skåne SMS-ade väl till hundälskaren Hasses fördel. Spontant vill man ju lägga in några alternativa rim med exempelvis ”nötta knogar” till de gröna skogarna. Det är ju allmänt känt vad logdanserna förr egentligen gick ut på. Amparos alltomslukande amerikanskinspirerade soulballad borde haft en autostrada till finalen redan från scratch, men jag fruktade att 1800-talets allmoge skulle gå segrande ur den här striden. Tyvärr slog farhågorna in. Den glade gamängen är givetvis svår att tycka illa om, men låten är en kvarvarande restprodukt från kolonialtiden.

Dockornas kamp. Likgiltigheten hade vid det här laget börjat lägga sig som en obehaglig våt waterboarding-filt  över mitt medvetande efter utslaget i de två första ronderna. Kunde något rädda stämningen? Inget av de här två bidragen genomsyrade av chockrosa charmoffensiv i ödesdiger överdos.

– Katastrofalt, enligt min fru som associerade till ”Barbie Girl” när Dolly Style höll hov.

Dinah Nah som snubblat sig fram från ett svagt startfält förra veckan, ångar på som en järnlady till gyminstruktör med krigsmålade kunder att domptera. Effektiv i någon mening. Hjärntvättande och definitionen av själlöshet. När vår bräckliga regering till slut kommer att tvingas återinföra skolaga från årskurs tre och uppåt, efter utpressning och allsköns argan list av magister Björklund, kommer sådana hör kompositioner att vara en självklar del av soundtracket till smisksessionerna.

– Tonåringarna vann över barnen, sammanfattade min fru när Dinah röstades vidare.

Viktor och Behrang mot Victor och Samir slutade med avancemang för de sistnämndas utstuderat simpla men erkänt snabbfästande ”Groupie”. När det gäller de förstnämnda kanske jag ska vara försiktig med omdömet, eftersom vi inte såg den första deltävlingen och jag nu råkade hänga tvätt just när de framträdde. Tendensen i år är i alla fall att superschlagercatchyness är på modet, kanske som en reaktion på den den sofistikerade seriositeten i Sanna Nielsens fjolårsvinnare.

Öppet mål för Måns i Örebro

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , ,

För att säga det mest uppenbara direkt: Det här var ingen av de stoltare sångsamlingar som fyllt en svensk schlagerdeltävling i den form den haft de senaste dussin-plus åren. Eller någonsin. Den goda nyheten: Det här var inte finalen, utan bara den sista delfinalen, direkt från Örebro.

I tur och ordning:

Midnight Boy ”Don’t Say No”:  Omdöme: * av *****. Säger sig älska 1980-talet. Kanske framförallt ”You Spin Me ’Round” med Dead Or Alive kombinerat med den estetiska elegansen hos David Lee Roth. Men nu är jag kanske orättvis mot den sistnämnde. Utslagen.

Caroline Wennergren ”Black Swan”: **1/2. Femme fatale från 50-talsnattklubb. Lite lagom förförisk och farlig men det här är kanske fel forum. Utslagen.

JTR ”Building It Up”: **. Publikflirtande pojkbandspop med ettrig gitarr men mest en uppbyggnad mot uppskruvat dansgolvskorus och vissa identitetsproblem. Men de jobbar hårt på publikkontakten och är inte helt ofarliga i finalen – för dit gick de.

Hasse Andersson ”Guld och gröna skogar” **. Kan inte kallas trendkänslig i alla fall. Dans på logen och granna töser. Fioler och grönska på scen. Nostalgitripp för… hur många? Till andra chansen.

Dinah Nah ”Make Me La La La”: *. Technogalopp. Rosa frisyr. Inte mycket personlighet inom syn- eller hörhåll. Antiklimaktiskt i alla avseenden. Till andra chansen.

Annika Herlitz ”Ett andetag” **1/2. Innerlig, intim serenad – i alla fall på papperet. Men det blir snabbt mer massivt när storspjället slås på med envist ilande syntslingor och sång i (det kanske alltför höga) registret. Splittrat, men absolut inte helt katastrofalt. Här finns ansatser till något ännu bättre som inte riktigt når fram. Utslagen.

Måns Zelmerlöw ”Heroes”: ***. Visuellt var det verkligen en nivå över snittet, med de animerade figurerna och avsaknaden av de alltför flitigt använda dansarna. Refrängen har kanske inte det där extra, men han kunde knappast missa finalen i det här sällskapet. Eller hur? Till final.

Mariette och Magnus mosade motståndet i Malmö

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Det drar ihop sig till tredje vändan. Den första såg jag inte. Den andra, jo. Några senkomna kommentarer om förra lördagens kombattanter i Malmö innan de nya pretenderna drar in i rampljuset. Som ett litet experiment i verbal självsanering försökt jag begränsa beskrivningarna till tre ord per bidrag. De gjorde kanske inte hela det nödvändiga jobbet, men det blev ungefär så här:

Linus Svenning ”Forever Starts Today”: Danmark 2013. Dramakitsch. (Betyg ** av ***** möjliga)

Emelie Irewald ”Där och då med dig”: Stram. Elegant. Händelselös. (**1/2)

Samir & Viktor ”Groupie”: För. De. Yngsta. (*1/2)

Neverstore ”If I Was God for One Day”: Bredbent. Beige. Bombar. (*1/2)

Marie Bergman & Sanne Salomonsen ”Nonetheless”: Melodisk. Rutinen. Regerar (***)

Magnus Carlsson ”Möt mig i Gamla stan”: Sval, sofistikerad Stockholmsdisco (**1/2)

Mariette ”Don’t Stop Believing”: Beslöjad. Bombastisk. Behaglig. (***)

Rutin i alla ära. Någon form av akut hook hade troligtvis hjälpt veteranerna Sanne & Marie på traven, i stället för att som nu hamna sist. Tyvärr, fel forum för den här mogna AOR-balladen. Klatschigheten var i stället vapnet för en annan veteran, Magnus Carlsson som gick direkt vidare till final ihop med stjärnskottet Mariette. Ingen total katastrof, med andra ord. Jag var rädd att ”Groupie” hade en autostrada till Globen (eller var nu finalen hålls i år). Men hur många grundskolebarn går nu och gnolar på det bidraget utan att inse den ekivoka undertexten? Eller, med den mediala impregnering som gäller nu, väl medvetna om just dubbeltydigheten? Den duon får i alla fall en andra chans tillsammans med Linus.

Bästa bidraget överhuvudtaget var annars programledarparet Robin Paulsson och Sanna Nielsens lika tvetydiga ode till skånska Åkarp i form av en rap med en refräng som, påminde min fru, påminner inte så lite om Alicia Keys hyllning till New York i ”Empire State of Mind” (2009). Hon, min fru alltså, lyckades också betydligt bättre än jag med att förutse vilka som skulle vidare till final respektive uppsamlingsheat. I princip hundraprocentig utdelning. Själv är jag ganska glad över att ha haft en smula fel, åtminstone i ett avseende -– se ovan.

För övrigt skriver jag de här raderna ackompanjerat av Bob Dylans 30 år gamla album ”Empire Burlesque”, som knappast tillhör de verkliga, superstrikta heläkta dylaniternas favoriter ur hans digra katalog. Men jag räknar mig nog inte till den gruppen. Framförallt ”When the Night Comes Falling from the Sky” väcker nostalgin till liv för egen del. Och ja, det finns på Spotify.

On to the next round, liksom. I kväll tävlar tydligen två artister födda i Cali, Colombia. Mot varandra. Bara en sådan sak.

Stort sound och stora gester med pånyttfött Simple Minds

yemenity2010 skivrecension , , , ,

I år är det som bekant år 2015 AD. Det betyder bland annat att det är 30 år sedan ”Once Upon a Time” släpptes, det kanske bästa album new wave-profeterna från Old Scotia gjort sig skyldiga till. Om ni frågar mig. Det behöver ni inte göra. Andra skulle säga ”New Gold Dream”, ”Sparkle in the Rain” eller kanske några av de tidiga postpunk-, alternativt arthouseinfluerade tidiga produkterna som jag själv utforskat rätt sparsamt. Nej, det var snarare där i det tidiga 1980-talet jag hittade dem, och i mitten av samma decennium kunde jag erkänna att jag gillade vad de gjorde. Kanske var det något med den ytligt sett smygdekadenta, industriestetiska inramningen som gjorde dem lite lagom suspekta under mina tidiga tonår där min frikyrkliga omgivnings i vissa fall aningen inskränkta kulturkodex satte sina spår. Kunde de rentav vara diskreta demondyrkare, som så många andra kolleger i branschen ansågs vara i delar av de kretsar jag just nämnt? Nej, det kunde de ju inte. Och låtar som ”Glittering Prize”, ”Promised You a Miracle” och ”Up on the Catwalk” var svåremotståndliga.

Sedan utvecklades Jim Kerr & co genom medlemsbyten och ödets finger till ett av epokens storstilade arenaband. De dök upp överallt där stora scener samlade de stora namnen, och samtidigt blev deras framtoning alltmer öppet världstillvänd; Amnesty-, Greenpeace– och Mandelakramande – vilket jag absolut inte såg något nedsättande i. De behöll glöden decenniet ut, men började falna under det nästkommande, långsamt men obevekligt. Jag tycker fortfarande att album som ”Real Life” och ”Good News from the Next World” har sina existensberättiganden, men sedan följde något slags åtminstone halvökenvandring där den skarpa profilen började bli suddig i kanterna och deras vision för framtiden verkade väldigt oklar. Ålderstecken? Bandmedelålderskris? Det råder väldigt delade meningar bland gruppens trots allt ganska eklektiska beundrarskara när och hur deras stora kriser egentligen tilldragit sig. En del skulle säga att de sålde ut sig ungefär vid den punkt där jag ser deras höjdpunkt.

Och så där har det hållit på. Har de pensionerat sig eller inte? Vilka är kvar i sättningen, om några? Vad vill de nu, vilket sound gäller nästa gång? Vad innebär ”tillbaka till rötterna” i deras fall? Med jämna mellanrum har de i alla fall blixtrat till och visat mer än bara pliktskyldiga livstecken. De senaste albumen som släppts har jag mer strölyssnat på utan att bli helsåld, men det allra senaste är oväntat genomarbetat och upplyftande. Det vill säga det här. Framförallt är det något med den inneboende energin som lyser igenom. Kompositionerna håller varierande kvalitet (som de egentligen alltid gjort). Det krävs en tydlig viljeyttring från de här 50-plus-herrarna för att väcka till liv det de en gång gjort sig kända för. När de utstrålar passion och kombinerar det med precision. Som de faktiskt gör nu till en grad jag inte trodde de var mäktiga längre.

Bara en sådan sak som att de gör en cover av The Calls upp till kamp-anthem ”Let the Day Begin”, med mer synthesizerprofilering än originalets gitarrhackande. Ett original som nu faktiskt har ett kvarts sekel på nacken, men representerar något av det bästa från sin era. Om jag minns rätt var de två banden ganska nära bekanta och periodvis turnépartners under guldåren. I övrigt finns här åtminstone en handfull kraftfulla, pådrivande stycken med en mystisk ådra pulserande under den glansiga ytan där gitarrer och klaviaturer balanseras snyggt, smakfullt och långtifrån lealöst. Titellåten lever just mycket på den där kraften och urladdningen i ett korus som vill krossa allt motstånd på ren pondus, medan exempelvis ”Kill or Cure” och ”Concrete and Cherry Blossom” (lysande titel, förresten) lever mer uttryckligt på sina melodislingor. Det envetna obevekliga tuggandet och tunggunget i ”Midnight Walking” sätter även standarden på ett tidigt stadium.

Liket lever. Inte bara lite lagom. Det finns alltid mer att önska och visst lyser en del av de gamla bristerna igenom ibland, med monotona partier och ett par refränger som känns en smula antiklimaktiska, men det är uppfriskande att gubbarna inte skäms för att plocka fram ett sound som skvallrar om hur och när de slog igenom, och som fortfarande har en suggerererande stämningsskapande effekt i sig självt. ”Broken Glass Park” är nästan skrattretande 1982-ish i sin utformning, men vad skulle vara problemet med det?

Recenserat: Simple Minds ”Big Music” (2014). Avlyssnat från Spotify, där skivan finns i två versioner, av vilka den så kallade De Luxe-upplagan bjuder på sex extraspår, bland andra covers av Patti Smiths ”Dancing Barefoot” och The Doors ”Riders on the Storm”. 

Relaterat: Min lista över 1980-talets bästa album, där ”Once Upon a Time” landar på plats nummer fem. Diskografi från AllMusic. Basfakta om albumet från Wikipedia.