Sverige snubblade på mållinjen i årets ”Game of Tunes”. Eller?

Hit men inte längre. Eller, ’så nära men ändå så långt ifrån’. Välj själva. Ända in i sista momentet fanns det hopp, men om vi som medborgare överlag varit mer matematiskt begåvade och förstått precis hur fördelningen av publikpoängen egentligen fungerar – vilket ingen verkar göra utom möjligen den där norrmannen från europeiska kringkastningsunionen som alltid är på plats vid röstningsceremonin – borde vi väl förstått vartåt det barkade hän. 

Allt är relativt. En aning mer kärlek ur folkdjupen fick han, John Lundvik. I alla fall jämfört med fjolårets unge herr Ingrosso som närmast demonstrativt diskriminerats när de rösterna räknades in efter att ha gjort succé hos jurygrupperna runtom i Europa. Så, historien upprepar sig delvis men resultatet var ändå ett steg upp. Ett litet. Sverige slutade, ja vadå, sexa? Norge – Norge! – tog tydligen hem mest publikröster av alla – alla! – bidrag. Catchy kitsch är inte att förakta. Även Islands åtminstone ytligt provokativa ‘piska mig hårt’-pamflett kammade hem högre poäng av ‘vanligt folk’. Verklighetens folk, som någon tidigare svensk partiledare skulle ha sagt. Det är kanske så här det har varit hela tiden när vi haft en kombination av inringda och inskickade röster samt jurygrupper. Men tendensen har inte synts lika tydligt förrän med det här sättet att redovisa resultatet. Holland som vinnare, eller Nederländerna om vi nu ska vara noggranna, är väl inte så upprörande i sig. Hyggligt modern ballad och ett land som inte vunnit sedan det fortfarande fanns diktaturer på iberiska halvön och Lasse Berghagen var ung och het i branschen. De får gärna arrangera nästa år. Jag gillade Italien och Nordmakedonien också. Och kanske framförallt Australiens bindgalna barocknummer som uppgavs handla om förlossningsdepression men snarast signalerade att någon fått en överdos morfin eller lustgas före framträdandet. Vad fanns att inte gilla där?

Själv hade jag faktiskt tippat Ryssland som segrare före Nederländerna och Azerbajdzjan i en liten intern pool vi hade med de fyra personer som såg tävlingen ihop. Jag lyckades nog inte bäst men var ganska nära att få till tipsen om de tre sämst placerade länderna. San Marino fick sedan obegripligt många folkröster och förstörde delvis den prognosen. De där så kallade Fem Stora länderna fortsätter ha svårt att hävda sig; alltså Frankrike, Spanien, Tyskland, Storbritannien och… Italien är undantaget som förmodligen alltid är besvikna när de inte är absolut mest älskade och högst uppburna av alla länder i alla avseenden. Men de har haft en genomgående stark period efter sin återkomst till tävlingen och hängde med i toppstriden i år igen.

Under semifinalerna hade flera deltagare problem med tonträffen och jag började faktiskt undra om det hade något med akustiken i lokalen att göra eller bara handlade om nerver. I finalen var det få sådana uppenbara obalansakter. Med undantag tag för, just det, inbjudna gästen Madonna. Höga toner bekommer henne inte riktigt längre, möjligen med ålderns rätt samtidigt som hennes register egentligen alltid varit mer begränsat än hos flertalet av de superstjärnekonkurrenter hon tävlade om uppmärksamheten med under genombrottet på 1980-talet. Flera av vilka nu är döda. Död kan man ändå inte säga om hennes show i sig, som levde på koreografi och starkt symbolladdade begrepp. Sånginsatserna svajade alltså, men hon fortsätter ändå att försöka provocera på något sätt.

Så. Alltså. Ska vi acceptera faktum, att omvärlden eller i alla fall resten av Europa kanske tröttnat en smula på Sverige i det här sammanhanget? Med undantag för de mer i branschen invigda och som vi naturligtvis i det här sammanhanget måste framhålla har hyfsat god smak. Det kan vi faktiskt, helt objektivt, inte säga om alla andra européer med tillgång till telefon. Som jag sade, helt objektivt och sakligt… Ett intressant experiment vore att låta amerikaner ringa in och rösta i nästa års final. Hur skulle resultatet bli då? Alternativt kineser, eller den samlade afrikanska kontinenten. Möjligheterna är många. Kontentan av det här är väl att Sverige vid en punkt i tävlingen som sagt var synbart mycket nära men sedan visade sig vara ganska långt ifrån. ’Verka men inte synas så mycket’ ser ut att vara en mer gångbar strategi. Svenskar var ju inblandade i sådär hälften av alla bidrag i går som kompositörer eller koreografer, bensprättare eller barnvakter. Som vanligt, med andra ord. 

Vi kan i alla fall stoltsera med ett bidrag som var i stort sett perfekt framfört i sin genre, hade vissa egna idéer insydda i en invand gospelpopkostym – och just egna idéer i berörda genrer är en betydande bristvara. Kan snillena bakom årets bidrag från, säg Cypern eller Schweiz med stadig stämma och blicken fäst framåt hävda att de haft några personliga visioner i åtanke överhuvudtaget?

Politiska protester verkar ha inskränkt sig till att islänningarna vecklade ut en banderoll med Palestina-flaggan när de fick det slutliga röstningsresultatet. Inte förvånande hördes burop i lokalen efter det som kan gå till historien som ‘tygmanifestationen i Tel Aviv’. Jo förresten, dessförinnan hade redan nämnda Madonna tydligen låtit samma flagga flasha förbi bredvid en israelisk men jag medger att jag inte hann notera det själv. Hela debatten om tävlingens vara eller icke vara i just Israel just nu är en större diskussion med flera dimensioner som vi kan gå in längre på någon annan gång. Som arrangör gjorde de i alla fall rent professionellt och showmässigt ett, enkelt uttryckt, ganska bra jobb. Särskilt jämfört med hur det brukar se ut när östeuropeiska länder fått äran att husera festivalen. 

Men rent statistiskt, var det den längsta Eurovisionfinalen någonsin? Till slut översteg den fyra timmar. Någon har väl koll på det där. Liksom att någon nervös nöjesmurvel under söndagen kommer att ha koll på att de rimligtvis måste ringa Bert Karlsson för en kommentar, av för mig helt obegripliga anledningar, lika obegripligt som att Leif Mannerström regelbundet blir uppringd om allting annat. Eller har det ofoget upphört nu?

Tillbaka till verkligheten. Eller till att börja med, finalavsnittet av ’ni vet vad’. Den aningen polariserande händelseutvecklingen förra veckan har i varje fall definitivt lagt grunden för genuin ovisshet kring utgången… Go Gendry!

Relaterat: Om någon vill grotta ner sig i exakt hur röstandet fungerat i Eurovision-historien finns det bland annat en Wikipedia-sida för sådant. Det har inte direkt varit en spikrak väg framåt sedan starten. 

Ståtliga serenader segerrecept i årets Melodifestivalfinal?

Vi är av med de värsta. Nu återstår ett ganska anständigt startfält, definitivt mer spännande än fjolårets final som jag – ärligt talat – har väldigt vaga minnen av. Tydligen skrev jag något inför den under rubriken ”Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal”. Den formuleringen behöver jag inte använda i år. Finns det någon självklar vinnare? Nej, vilket är en del av charmen. Personligen vill jag verkligen undvika att skicka iväg några missriktade föraningar. Experttips, gallups ur folkdjupen, bookmakers, Spotify-spelningar et al – nej, ingen vidare koll där.

Men… Wiktoria är tillbaka, inte lika akut charmoffensiverande som i tidigare försök men med en ståtlig stark serenad som kan vinna. Ett av hoten finns i en annan stram historia med 70-talistisk profil, framförd av en 16-åring som knappt stått på en scen förut, men har en oväntat stark scennärvaro och gör något personligt av det han fått sig tilldelat. Det handlar alltså om Bishara. Lisa Ajax känsla för dramatik blev mer uppenbar i Andra chansen och är en outsider som inte helt ska räknas bort. Jon Henrik Fjällgren – han står för något eget om inte annat. Hur genuint är det? Hur etnoretro på gott och ont? 

På tal om retro. Dit får man väl räkna ”Victorious” med Lina Hedlund, vidare från en av de två svagare deltävlingarna. Hon skruvar upp tempot utan att tillföra så mycket till sin genre och själv undrar jag mest om hon ska snubbla i trappan. Vilket hon tydligen gjort under repetitionerna, eller hur var det? Mycket vilja och intensiv publikflirt ryms i duetten ”Hold You” med Hanna Ferm & Liamoo. Som inte heller bringar mycket nytt blod i sig och rimligen borde landa på nedre halvan. Men de ser rätt förälskade ut, gör de inte? Ungdomlig energi och entusiasm kan rädda mycket, som för Malou Prytz. Hon är svår att ogilla, men vinner knappast heller. ”Hello”, då? Här handlar det om en veteran, som jag själv knappt hade hört talas om förut. Internationell karriär bakom sig och grafisk inramning på scen som han knappast kan hävda inte hämtat någon inspiration alls från Mr Zelmerlöws ”Heroes”. Men professionellt är det och med en hook som min fru gnolar i köket med jämna mellanrum. Och på tal om hookar… Arvingarna borde vara en parentes i sammanhanget som representant för det gamla gubbagardet, men refrängen är mordiskt melodisk och ger dem troligen märkbart stöd från samma segment i Svea Rike som fixade Robert Gustafssons dansbandspastisch till final förra året. Dock, de internationella jurygrupperna lär vara ljummare. 

Vilka har jag glömt – eller sparat till sist? Nano gör det bästa han kan av en suggestiv kampsång som inte kan komma över det faktum att den är en blekare version av ”Hold On”. Bästa låten rakt av är ”Ashes to Ashes” med Anna Bergendahl på promenad i en virtuell vildmark. Omvägen via Andra chansen har nog inte kortslutit chanserna för gott, men det kanske trots allt är för…traditionellt och 1960-talsdoftande för att älskas av alla i den dag som i dag är. Fördomsfullt räknar jag även här med att internationaljuryn kräver högre hipfaktor. Men vad tycker de om John Lundviks moderna Motown-soul av ett slag som kunnat låta helt rätt i ett par decennier? Kompositionen i sig är inte perfekt eller banbrytande, men framförandet är närapå klockrent, med inglidande gospelkvartett som kompletterande vitamininjektion.

 

Eget önskeresultat:

1. John Lundvik ”Too Late for Love”

2. Anna Bergendahl ”Ashes to Ashes”

3. Wiktoria ”Not With Me”

4. Bishara ”On My Own”

5. Lisa Ajax ”Torn”

6. Mohombi ”Hello”

7. Malou Prytz ”I Do Me”

8. Nano ”Chasing Rivers”

9. Arvingarna ”I Do”

10. Jon Henrik Fjällgren ”Norrsken”

11. Hanna Ferm & Liamoo ”Hold You”

12. Lina Hedlund ”Victorious”

 

OK, efter att ha råkat nosa lite på andra förhandsprofetior så kommer här mina egna, mot bättre vetande: 

1. Bishara ”On My Own”

2. John Lundvik ”Too Late for Love”

3. Wiktoria ”Not With Me”

4. Mohombi ”Hello”

5. Arvingarna ”I Do”

6. Anna Bergendahl ”Ashes to Ashes”

7. Jon Henrik Fjällgren ”Norrsken”

8. Lisa Ajax ”Torn”

9. Malou Prytz ”I Do Me”

10. Nano ”Chasing Rivers”

11. Hanna Ferm & Liamoo ”Hold You”

12. Lina Hedlund ”Victorious”

 

Så. Gjort är gjort. Syns på andra sidan floden…

Melodifestivalen 2019 del 1-4 – en rungande resumé…

Det har svängt. Enklast uttryckt. Kort sagt har två av deltävlingarna i årets melodifestivalturné varit uppenbart överlägsna de två andra, rent musikaliskt. Mer exakt den första och den sista, Göteborg respektive min nuvarande hemstad Lidköping. Där var det verkligen någon form av konkurrens. I de andra två fallen fick vi snarare leta efter något att hålla i handen i stormen. Men oavsett utslaget i aftonens kommande ’Andra chansen’ finns ändå en hel del anständigt framme i finalen. För faktiskt, det mesta av det som stått ut och höjt sig över mängden är på väg dit.

Gamlingarna har trillat av pinn längs vägen, inte helt oväntat. Några av dem visade ändå mer värdighet, som Arja Saijonmaa och Ann-Louise Hanson. De gjorde sina klassiska schlagerdivor med den äran men föll hedersamt överbord i hårda vindar. Däremot, under andra deltävlingen kunde jag själv spontant konstatera redan innan omröstningen att Jan Malmsjö borde vara chanslös trots ett av de sämsta startfälten i en deltävling på flera år.

Den allmänna tendensen går upp och ner år från år. Själv uppfattade jag fjolåret som en beige, oengagerande historia större delen av vägen. Med de kvaliteter som etablerats i just den första och sista deltävlingen i år verkar bli en mer spännande slutuppgörelse nu. Tack för det. Gamla favoriter som Wiktoria och John Lundvik vid sidan av raketartade stjärnskott som två 16-åringar, vilka imponerat och faktiskt förtjänar sina finalplatser. Det vore roligt om de får sällskap av Nano och Anna Bergendahl, trots att den förstnämnde knappast har samma distinkta bidrag som senast han var med – och då borde ha vunnit.

Programlederiet har också fått ett lyft.  Visserligen är en kvartett på scen samtidigt en risk för överkill, något man kanske tidigt insåg och därför turas om att stå över olika stationer. Det är ganska uppenbart att två av dem har mer erfarenhet av just att leda sändningar, vilket gör att främst Sarah Dawn Finer nu tycks ha en lite allmänt outtalad uppgift att hålla de övriga i handen och styra upp eventuella urspårningar. Men visst fungerar allt bättre än vad det gjort under ett par år och även om manuset har sina ihåligheter så är helhetsupplevelsen hittills betydligt bättre än, ja… spontant är det väl just fjolåret jag främst vill jämföra med. Men den formkurvan har också pendlat upp och ner som ett feberdiagram under hela 2000-talet.

Och nej, själva var vi (jag och min fru) inte närvarande på den lokala arenan här i bandymetropolen förra helgen. Och så mycket schlagerstämning i stan märktes väl inte av, men möjligen befann vi oss på fel platser vid fel tidpunkter. Båda var dock nöjda med att särskilt John Lundvik knep en en finalplats. Exakt hur rösterna egentligen räknas numera, hur de samlas in och sorteras och viktas är det väl ingen som längre förstår. Låt oss hoppas att den bristande transparensen eller åtminstone begripligheten ändå mynnar ut i ett rättvist resultat så småningom. De internationella jurygrupperna? Är de fortfarande kvar i finalen? Det är trots allt en smula suspekt fascinerande att försöka förutse hur de egentligen värderar varmrätterna från Vikingaland…

En sång en gång: ”Life’s What You Make It” – Talk Talk 1986

 

Det händer inte så mycket. Men det som händer är så bra att det inte behöver hända så mycket mer. Ibland räcker en envetet återkommande basfigur (eller kanske piano i det här fallet), ett lagom psykedeliskt gitarriff, en närmast oförliknelig röst (även om exempelvis Feargal Sharkey hade jämförbara stämbandsegenskaper) och existentiell vibe för att skapa ett potentiellt odödligt mästerverk i fem minuter. Då talar vi om längden på låten. Den har levt längre än så. Men nu har sångaren gått ur tiden. Något som uppmärksammats av flera medier, även om han i princip hållit sig borta från musikbranschen i flera år.

Det handlar om Mark Hollis, som en gång stod i fronten för trion Talk Talk. De var inte strängt talat en hitmaskin. Men några sådana hade de ändå. Hits. Mitt i ett, under en period regelbundet flöde av mestadels meditativt material, ofta snarast kontemplativt men ändå märkbart dynamiskt och medryckande. Som i slagnumret ”Life’s What You Make It” från 1986. Det årets album ”The Colour of Spring” följdes 1988 av det än mer kritikeromhuldade ”Spirit of Eden”, med tydliga tidlösa kvaliteter. Som förtjänar att påminnas om, nu om inte förr. Talk Talk var inte vilket ‘a few hits-wonder’ som helst. Och deras musikaliska efterlämningar kommer knappast att försvinna in i dimman utan spår. De hade för mycket personlighet och transcendent suggestionskraft för det.

Rysk ekvilibristik, rymdoperor och råa riff – Årets bästa album 2018

 

En smal sak. Javisst. Inga problem. Rangordning kan verka överambitiöst, men ärligt talat, rangordning gör det också roligare. Mer rafflande. Eller hur? Här finns album som släppts under vidden av ett helt år, vuxit i styrka eller krympt, stångat sig blodiga mot varandra och i slutändan hotats underifrån av ambitiösa nysläpp alldeles i årets sista skälvande andningar. Det kan aldrig bli färdigt i strikt mening. Det kan aldrig omformuleras till en evigt bestående sanning. Men så här det just nu, 2018 års mästerligaste musikalbum enligt moi. Och ja, det allra mesta går att strömma från en plattform eller annan. Eller möjligen flera. 

1. Gleb Kolyadin ”Gleb Kolyadin”. Ena halvan av ryska duon iamthemorning sticker iväg på en soloutflykt med vissa inbjudna gästarbetare (inte minst gäströster) men ändå med Kolyadins egna ekvilibristiska klaviatureskapader i centrum. Sofistikerat sväng. Och en smula sakralt. I sanning intagande stoff. Varför allra högst upp? Kanske för att jag helt enkelt har spelat den mer än något annat under 2018. Tror jag. Tralala.

2. Gazpacho ”Soyuz”. Nej, de är inte spanjorer utan från vårt västra grannland. Och vet hur man spacear till det. En liten rymdrockopera med atmosfär och suggestionskraft en masse. 

3. North Atlantic Oscillation ”Grind Show”. Episkt och eteriskt från Edinburgh. De viskar och pumpar på om vartannat i en ström av till synes spontana infall som ändå skapar ett sammanhang och ständigt pockar på uppmärksamhet. 

4. David Byrne ”American Utopia”. Hur gammal är han egentligen? Hur länge sedan släpptes exempelvis ”Remain in Light” (som Angelique Kidjo under året släppte en egen tolkning av)? Det låter i alla fall inte som om så fruktansvärt många år har gått sedan Talking Heads storhetstid, och verkligen inte som om han själv vore beredd att kasta in handduken än. 

5. Father John Misty ”God’s Favorite Customer”. Vilka historier, vilka småmysiga sarkasmer och ändå denna allmänt ofta upplyftande effekt. Han har skapat sin egen lilla värld och den kan vara oväntat inbjudande trots alla iakttagelser som kunde uppfattas som motsatsen. 

6. Julia Holter ”Aviary”. För några år sedan våldsamt hyllad för albumet ”Have You in my Wilderness”, som nu i jämförelse framstår som mer lättlyssnat och publiktillvänt. Här drar det iväg på experimentella utflykter som kanske kan ställas vid sidan av svenska Anna von Hausswolff. OK, det här är ett långt album, och allt passar inte för alla väderlekar eller humör, men wow… Ännu en egen värld värd en visit. Eller flera. 

7. Natalia Lafourcade ”Musas” (Vol 2). Hon gjorde i ganska rask takt två album med egna tagningar av gamla latino-örhängen. Jag syftar här framför allt på det andra, som släpptes i början av året. Men lyssna gärna av båda i en följd. Soft, en smula – eller mer än en smula – melankoliskt och inte minst bedrägligt behagligt bitterljuvt oftare än vad som borde vara helt hälsosamt. 

8. Anna von Hausswolff ”Dead Magic”. Ja, nej, kanske inte för alla och för samtliga sinnestillstånd. Men hon följer upp sina sinnesvidgande strapatser från häromårets ”Miraculous” med fler fördjupningar i själens dunkla vrår och inre universa på ett sätt som bör upplevas och aldrig riktigt lånar sig till rättvisande beskrivningar. I alla fall inte av mig. 

9. Natalie Prass ”The Future and the Past”. Smooth soul. För några år sedan gjorde hon en trevlig platta och den här är, enkelt uttryckt, ännu trevligare. Det verkar inte så komplicerat, ändå sofistikerat och svalt men inte alls likgiltigt. Svårt att säga exakt vad det är som är så magnetiskt, men det har dragningskraft. 

10. Elvis Costello ”Look Now”. Kom sent under året och gubben kan konsten att kräma fram något djupt personligt ur det som först ser slitet och konventionellt ut. Melodikänsla, poesikänsla, känsla för feeeling 

11. Angelique Kidjo ”Remain in Light”. Nyinspelning av en låt? Eller flera av ens gamla favoriter? Varför inte ett helt album av en och samma artist, typ 38 år senare? Kidjo kastar sig vällustigt över Talking Heads redan nämnda ”Remain in Light” och ger det redan från början afrikanskinspirerade legendariska albumet en twist. 

12. Spock’s Beard ”Noise Floor”. Medlemsbytena har varit flera för de amerikanska artrockveteranerna, som ändå fortsätter leverera både utsvävande epos och tjusiga Beatles-pastischer. Smakprov för nytillkomna lyssnare? Varför inte ”Bulletproof”?  

13. Southern Empire ”Civilisation”. Enkelt uttryckt ett storslaget band från Australien, uppstått ur spillrorna efter Unitopia, om det säger något. Nej, jag förstår. Men dock. Långa sviter, stora gester, svällande arrangemang och motsatsen. För vissa av oss…Very nice indeed. 

14. Perfect Beings ”Vier”. Stämsång, episka ambitioner, en grupp jag haft ögonen på några år och som fortsätter karva ut en egen identitet med vissa pretentioner. Bra pretentioner. 

15. Esperanza Spalding ”12 Little Spells”. Som vanligt inte inställd på att stoppas i något fack, med sin hybrid av jazz, fusion, musikalinfluenser, funk… Kräver som vanligt också viss tillvänjning. Som ger belöning. 

16. Lauren Daigle ”Look Up Child”. Några självklara hits – ”Still Rolling Stones”, ”Losing My Religion” – som jag snurrat om och om igen, och i övrigt en stabil insats av ny stjärna. Eller inte så ny egentligen, men börjar få bredare genomslag. 

17. Lenny Kravitz ”Raise Vibration”. Det vibrerar. På ett världstillvänt sätt när veteranen Kravitz är tillbaka och bekymrar sig över det globala tillståndet till envetna, råa riff och tunggung. 

18. Kamasi Washington ”Heaven and Earth”. Har inte hört mycket av denne man förut, men han är väldigt flitigt förekommande på årsbästalistorna som släppts nu kring årsskiftet. En brygd av influenser från flera årtionden med, ja, det är väl enklast uttryckt jazz i botten, med flera adderade lager av latinorytmer, soul, orkestrala inslag och… mer. 

19. Haken ”Vector”. Rytmik, behärskad stingslighet och tematisk karaktär från ett band som skaffat sig just – karaktär. 

20. Janelle Monáe ”Dirty Computer”. På ganska många håll ansedd som årets album alla kategorier. Mångsysslaren Monáe satsar på scifi-tema (möjligen en biverkning av rollen i ”Dolda tillgångar” häromåret) och eklektisk inramning i en anrättning vars innanmäte jag fortfarande utforskar med spänning. Någon svacka här och där. Men vilken stark startsträcka – och vilket slut i den förrädiskt klämkäcka Prince-pastischen ”Americans”. 

Hetaste bubblare: Kino ”Radio Voltaire”, Magos Herrera ”Dreamers”, Manu Delago ”Parasol Peak”, Neneh Cherry ”Broken Politics”, Paul McCartney ”Egypt Station”, Riverside ”Wasteland”, Jungle ”For Ever”, Spiritualized ”And Nothing Hurt”, Florence & the Machine ”High as Hope”, Aterciopelados ”Claroscura”.

Hedersomnämnanden: Min mångårige favoritmaestro Neal Morse satsade på ett avskalat singer/songwriter-album med ”Life & Times”, kanske det mest lättlyssnade han någonsin satt sitt namn på. Helt OK, med den gravallvarliga ”He Died at Home” om traumatiserade krigsveteraner som höjdpunkt. Dock, snart är det dags för en ny svit med mer äventyrlig agenda igen, enligt uppgift. Ser fram emot det. 

Några gamla favoriter som jag för tillfället inte vet riktigt var de står: Muse ”Simulation Theory”, Roine Stolt’s The Flower King ”Manifesto of an Alchemist” och Michael W. Smith ”A Million Lights”. Kanske kräver de fler chanser för att svälla ut och komma till sin rätt. Kanske förtjänar de inte det. Juryn är ute. Men jag har inte helt gett upp hoppet om att se något större här än jag hittills gjort. 

Fjolårslistan finns här.

Tips på lektyr och annat där jag själv emellanåt hittat inspiration: tidskrifterna Mojo, Uncut och Prog Magazine. Liksom AllMusic, Prog Report, Rolling StoneNPR Alt. Latino

Mina mest strömmade sånger 2018

 

Nytt och gammalt om vartannat… Eller en smula sorterat. Genremässigt en lagom grönskande djungel av blomster från Vår Herres globala hagar. Några favoriter härrör från 2017 medan andra inslag kanske kommer att återspeglas i den albumlista för 2018 som är på gång. Men hur mycket? Det här är i alla fall vad, just det, Spotify har räknat ut att jag spisat flitigast det senaste året. 

Så, nyare spår (från 2017 0ch 2018) som jag nu statistiskt snurrat flera varv är bland andra följande 20: 

Lauren Daigle ”Still Rolling Stones”

Natalia Lafourcade ”Danza de gardenias”

Ibeyi ”Deathless”

Angelique Kidjo ”Born Under Punches”

Father John Misty ”Hangout at the Gallows”

Gleb Kolyadin ”Insight”

Algiers ”Walk Like a Panther”

Benjamin Bratt ”Remember Me” (från filmen ”Coco”)

Mandisa ”Good News”

Danay Suárez & Idan Raichel ”Closer Now”

The Killers ”Rut”

Luiza Lian ”Tucum”

Florence & the Machine ”Hunger”

Lenny Kravitz ”Who Really Are the Monsters?”

Camila Cabello ”Havana”

Belle & Sebastian ”Poor Boy”

Café Tacuba ”1-2-3”

David Byrne ”I Dance Like This”

Natalie Prass ”Oh My”

Jungle ”Heavy, California”

Nostalgifaktorn, då? I år bevisligen påverkad av planeringen för en fest. Jag fyllde jämnt. Och behövde cover-material för en del av aftonens underhållning, att framföras i opretentiöst sammanhang av ett till stora delar familjerelaterat sammansatt band. Bara för att. Flera inslag i nostalgitrippen nedan kan hänföras till detta (dock inte allt). Och inte blev alla dessa gamla juveler framförda vid det aktuella tillfället heller. Livet handlar som bekant om att sålla… 

FFH ”You Found Me”

The Call ”Let the Day Begin”

Howard Jones ”New Song”

MA Numminen ”Slå mig med din rytmenpinne”

Depeche Mode ”People Are People”

Kool & the Gang ”Celebration”

Soul II Soul ”Back to Life”

Diana Ross ”Upside Down”

Chaka Khan ”Love of a Lifetime”

Quincy Jones ”Ai No Corrida”

Flash & the Pan ”Midnight Man”

Steve Kekana ”Raising my Family”

Al Jarreau ”L Is for Lover”

After The Fire ”Laser Love”

Motsvarande lista från förra året finns här

Andäktighet och anekdoter med Loney Dear i Lidköping

En introvert spjuver. Som gillar att dela med sig av små anekdoter, inte alltid väl genomtänkta men ändå oftast underhållande. Om kungen och Emmylou Harris. Missöden och malörer, sådant som är roligt i efterhand även om det kan vara besvärande när det händer. Pedagogiska ambitioner i att förklara sin maskinpark och dess funktioner. För det är ju ändå musik det handlar om i första hand, även om herr Emil Svanängen håller låda en hel del under lite mer än halvannan timme i Lidköping en fredagkväll inför en liten men entusiastisk publik på biograf Röda kvarn.

Musikaliskt växlar det mellan sirliga serenader där synthesizern är inställd på någon variant av pianosound, till mer elektroniskt bubblande, skumpande digitalsväng med Old School-känsla. Visst nämnde han Kraftwerk i förbifarten någon gång i processen? Loney Dear som definitivt gjort sig förtjänt av en status som kultfigur i svensk musikliv och har haft det i, ja – jag vet faktiskt inte hur många år längre. Häromåret rev han av ett set här i stan men jag kan inte säga riktigt hur länge sedan det var – heller. 

Fjolårsplattan var en av det årets höjdpunkter (se sammanställningen över 2017 års finaste och viktigaste album) och under en period strömmade jag den regelbundet från en populär plattform. Att sammanfatta exakt vad det är han gör och storheten i det kanske är lönlöst, men det faktum att det finns en trogen publik för denna egensinniga syntes av drömsk, melankolisk melodikänsla och extrovert äventyrslusta är väl i sig ett tecken på att han lyckats. Tveksamt om han skulle ha kunnat lanseras i någon av alla talangjakter, men den här aftonen, som brukligt ensam med ett par keyboards och inkopplade processorer samt en akustisk gitarr som återkommande sällskap fångar han lyssnarna. Periodvis mer intensivt pockande, andra stunder sprött och bräckligt på gränsen till att självupplösas. Vissa låtar smyger sig långsamt på och slutar tvärt. Men den stämning som tidigt byggs upp håller i sig. Vare sig han vill presentera något nytt – samtidigt som han tvekar och undrar om det inte så att konsertpubliken egentligen alltid vill höra det de redan känner igen – eller kommer in på något stickspår om små eskapader i samband med turnéer eller andra evenemang. Det svänger, pulserar och rycker med instinktivt eller mer subtilt. Kanske idealiskt för just en mörk regnig novemberkväll i en svensk småstad på väg in i den verkliga vintern. Hur den nu kommer att arta sig just den här säsongen.

Knappast fullsatt men fartfyllt och festligt med Moon Safari i Lidköping

Tillbaka till brottsplatsen. Eller är det första gången Moon Safari besöker Lidköping? Välkommet i vilket fall. Foto: J. Lindahl

Klassikern ”Credo” med Fish ljuder ur högtalarna när jag kommer in i en föga fullmatad aula någon kvart före utsatt starttid. Det är så här. Vi som av olika anledningar fastnat för den här genren, i fallet Moon Safari från Västerbotten en form av symfoniskt orienterad artrock med generösa doser stämsång, vet. Vi vet att just där vi är, sällan är det hetaste stället att vara på just då ur generellt medborgarperspektiv. 

Nu råkar Moon Safari vara ett av mina svenska favoritband överhuvudtaget och jag tror mig ha sett dem live två gånger förut – men nu var det alldeles för många år sedan sist. Att det förhållandevis ofta arrangeras den här typen av konserter i Lidköping beror främst på en mindre skara drivna entusiaster från den lokala artrockföreningen och ett eller annat välvilligt studieförbund. Högst hundra personer har hittat till en gymnasieaula med plats för 500. Men skaran som är på plats, är till största delen synligt (och hörbart) entusiastisk. Och apropå Fish, skelleftepojkarna turnerar för närvarande som förband till gamle Marillion-frontaren när de inte får chansen att svämma över i ett par timmar som här.

Så vad väljer de att fylla de timmarna med? Tidigt kommer ”A Kid Called Panic”, ett av deras mest dynamiska epos, följt av en fartfylld historia från det som utlovas vara en kommande platta. När den kommer visar sig vara lite vagare, avslöjas senare i samband med att ännu ett ”splitternytt spår” introduceras:

Någonting har hänt längs vägen. Lyckligtvis är det inte den musikaliska uppfinningsrikedomen som försvunnit i alla fall. Foto: J. Lindahl

– Den kommer inom 40 år…

Om man kan hitta en tendens i de nyare skapelserna är det möjligen en aningen tyngre, aggressivare atmosfär och karaktär än de gjort sig kända för i stort. Relativt sett. Fortfarande vore en genrebestämning i stil med Prog Metal ganska avlägsen. 

– Världens bästa låt! Utropar någon i publiken omedelbart när ”Heartland” påannonseras. Och det kanske kan vara värt att tillägga; mitt i alla episka ambitioner och frekventa farthållningsförändringar har det här bandet en hitkänsla som borde kunna slå an hos en större publik. De har som jag tidigare antydde, tuffat till sig med tiden. En smula. Och utspelet på scen är mer livfullt än jag minns att det var för tiotalet år sedan, när jag tror mig ha sett dem första gången i Slottsskogen i Göteborg. Mer påtaglig humor ryms i mellansnacket, à la ’Vi är glada att ni inte är ute och super. Men vi ska spela en låt som handlar om det…’ eller ’Nu blir det dans och lite naket…’. De säger sig ’damma av’ en del gamla dängor de inte spelat på ett tag, inte minst från dubbelalbumet ”Blomljud” som i min begreppsvärld kvalificerar sig bland de absolut bästa svenska skivorna sedan millennieskiftet, alla kategorier. Av någon anledning associerar jag många av kompositionerna från den tiden med… Dalsland. Vilket kan bero på en kortare period som vikarierande lokalmurvel i de krokarna något decennium tillbaka i tiden. 

”Ghost of Flowers Past” tillhör den eran. ”Mega Moon” är något senare men representerar en starkt kreativ period i gruppens historik. De hinner också med en hyllning till hemstaden Skellefteå och lite betraktelser kring svenska småstäders gemensamma nämnare överhuvudtaget. Orter där många växer upp, kanske träffar sin första kärlek, har sitt umgänge och sitt kneg på en fabrik som plötsligt kan läggas ner och flyttas någon helt annanstans. De vet var de hör hemma, även om karriären låtit dem fara omkring en del i världen. Och, undrar vän av ordning som eventuellt har ett eget förhållande till Moon Safari, hur blev det med ”Constant Bloom”? Jo, det korta men alltid lika välkomna a cappella-slagnumret får avsluta alltihop. 

”Constant Bloom”: en modern evergreen. Foto: J. Lindahl

Överlag finns styrkorna kvar där de alltid har funnits. Stämsången? Check. Rytmiken och det allmänt lediga svänget? Check. Melodiositeten (är det ett ord? Annars uppfinner jag det nu) och de rika, flödande harmonierna? Check. Sade jag stämsång? Publiken var som sagt inte den största möjliga, eftersom småstäder som den där jag numera hemmahör trots allt inte har maximal potential för att flockas till det som misstänks vara en ’smalare’ kategori i genredjungeln. Det var samma sak med italienska Ranestrane som gjorde en spännande spelning här i krokarna tidigare i år. Men ambitiösa band med den här lite mer svårfångade profilen fortsätter ändå att komma hit med ojämna mellanrum. Och det är kul.

Recenserat: Moon Safari / De la Gardieskolans aula, Lidköping 6 oktober 2018.

Tidigare inlägg om bandet i detta forum: ”Mognare och mäktigare Moon Safari mötte Alingsås” (konsert, oktober 2012), ”Mer musikalinfluenser och fortsatt stark melodikänsla för Moon Safari” (skrivrecension av ”Himlabacken”, oktober 2013) med flera…

Karriären lyfter för Lauren Daigle med ”Look Up Child”

 

Nej, det är inte Adele. Hon heter fortfarande inte Adele. Men inledande ”Still Rolling Stones” ger sken av att Lauren Daigle och hennes medbrottslingar mer än någonsin vill rida på vågen och dra fördel av de slående röstmässiga likheterna. Den medryckande old school-rhythm & blues som genomsyrar startspåret följs dock inte upp i den utsträckning man kunde befara. Eller, ärligt talat, hoppas. För den ger mersmak. Drivet, själfullheten och hur väl de sträva sambanden sammanstrålar med den musikaliska omgivningen. Refrängen kanske inte är den ultimata kioskvältaren, men samspelet mellan Lauren själv och de intensiva instickskörerna är ett av flera smarta drag på det här ganska nysläppta albumet. Som går att strömma på – just det – Spotify (och troligen fler jämförbara plattformar). Körinsatserna är något som däremot återkommer på en samling sånger som inte på något sätt kan skryta med att vara nyskapande eller pionjärandefyllda. Men det låter mestadels mycket bra. Och tjänar på att avlyssnas ett par gånger. 

Vad Lauren & Co har insett är hur man lyfter fram hennes övergenomsnittligt genomträngande röst, vare sig man satsar på mellanvägspop, vagt worship-doftande (OK, på svenska: lovsångsdito) material eller potenta powerballaderna. Melodierna behöver i första hand vara funktionella, orden upplyftande utan att vara klämkäcka och märkbart avisera Laurens andligt inspirerade intentioner utan att skrämma bort övrig publik med eventuell religionsfobi. Apropå det heter ett av spåren bokstavligen ”Losing My Religion” men har inte riktigt samma lyriska undertext som REM:s klassiker med samma namn. ”I’m losing my religion / and finding something new / cause I need something different / and different looks like you…”. Frikyrkligt så det förslår, med ett svenskt språkbruk som inte säger alla någonting, men ändå. Bra låt det också, för övrigt. Kompositionsnivån är alltså överlag en smula ojämn och knappast överambitiös men på ett sätt som kan låta väldigt beige – anpassad för ändamålet. Jag kan förstå att skivan på senare tid blivit en storsäljare i USA, i den mån man kan mäta musikförsäljning på ett meningsfullt sätt numera. Så mycket impact har ”Look Up Child” i alla fall haft på marknaden att det uppmärksammats av sekulära tidskriftsgiganten Rolling Stone (som kanske i och för sig fastnade för ovan nämnda inledningsspår bara för titeln också). De konstaterade häromveckan att 27-åriga Daigle i alla fall för ögonblicket utmanövrerade världsnamn som Drake, Ariana Grande och Nicki Minaj på listorna. I sammanhanget passade de på att analysera den, för många kanske överraskande, överlevnadsförmågan hos det som kallas kristen musik (ibland sammanfattad som CCM). Detta faktum uppmärksammades också nyligen av The New Yorker i en text som Rolling Stone själva refererar till. Från 1950-talet och framåt har det funnits en påtaglig koppling mellan inte minst amerikanska pingstkyrkor och populärmusik, ett samband som i och för sig ofta upplevts som obekvämt av representanter för båda sidor. Men band med uttalat kristna medlemmar har lyckats bli framgångsrika även på den vanliga, ’profana’ marknaden under lång tid och New Yorkers artikelförfattare kan rada upp exempel som Creed, P.O.D., The Fray och givetvis U2. 

Om vi går tillbaka till The Marvelous Miss Daigle så har det hänt en del sedan förra albumet ”How Can It Be” (som jag själv recenserat här). I fjol bidrog hon med balladen ”Almost Human” till eftertexterna på scifi-eposet ”Blade Runner 2049”. Hon har hunnit med att spela in en julskiva (ja, sådant hör ju till karriärstegen för många artister) och belönats med ett och annat pris på olika galor. Och det är högst osannolikt att hennes stigande stjärna skulle stanna av efter ”Look Up Child”. Även om jag själv kunde ha önskat mer av rivjärns-R&B, risktagande i allmänhet och fler sensationella slingor i harmonibygget, är det väl oförståndigt att ifrågasätta strategin när den verkar vara så fruktbar. Lauren Daigle lär ha en ljus framtid för sig. Om bara rösten håller och branschen inte äter upp henne levande. 

Relaterat: ”A Christian Singer Is Bigger Than Drake and Ariana Grande This Week” (Amy X. Wang, Rolling Stone 21 september 2018. ”The Unlikely Endurance of Christian Rock” (Kelefa Sanneh, The New Yorker, 24 september 2018). ”You Have to Hear Lauren Daigle’s New Song ‘Still Rolling Stones’” (Relevant Magazine, 21 augusti 2018). Lauren Daigle enligt Wikipedia. 

Annat jag strömmat på sistone: Jungle ”For Ever”, Natalie Prass ”The Future and the Past”, Florence + The Machine ”High as Hope”, Anna von Hausswolff ”Dead Magic”, Angelique Kidjo ”Remain in Light”, Lenny Kravitz ”Raise Vibration”, Spock’s Beard ”Noise Floor”, Paul McCartney ”Egypt Station”… Och mycket annat jag kanske hinner skriva mer om innan jul. Om Gud är god och en får leva.

När Aretha gjorde det för sig själv – med andra

De har säkert rätt. Alla som nu stilsäkert och med rätt känsla för historiska prioriteringar lyfter fram hennes tidiga år och legendariska pionjärinsatser för soul/ R&B och i princip hela den moderna musiken. 1960-talet! 1970-talet! Nu är hon borta, efter förvarningar om allvarligt sviktande hälsa och alla är överens – vi saknar henne redan. Aretha. Så mycket och så uttömmande om hennes karriär och liv hann publiceras redan under gårdagen att jag inte ens tänker försöka tillägga något substantiellt för egen maskin. Men, bara för att, här är en duett från det (åtminstone tidvis) glada 80-talet, där legendaren går loss ihop en av den erans superstars, Annie Lennox, eller mer exakt brittiska duon Eurythmics i en påstridig popdänga parad med en pamflett för kvinnors karriärmöjligheter. Visst kommer ni ihåg den om ni levde så dags.

Och när vi ändå är igång; varför inte ytterligare en duett, en som mötte visst förakt från främst soulpuritaner, men visst har den hook? Vad? Att den aningen äldre souldrottningen (född 1942) skulle överleva unge Mr Michael (1963-2016) var nog ingen populär profetia då, men så blev det. Har de hunnit med något gemensamt framträdande ovan molnen redan eller är det inplanerat? Den som lever får se. Eller, tvärtom, möjligen…

För fler hyllningar till fröken Franklin se bland annat Rolling Stone, NPR, The New Yorker, The Guardian… Bara för att ta några ur högen.