Melodifestivalen

Melodifestivalen 2013: Banan och veteran vidare från mindre upphetsande Göteborgsfält

yemenity2010 reflektion , , , ,

Såpan har startat igen. Förra helgen var jag upptagen med en annan festival i Göteborg och vet inte riktigt vad jag gick miste om. Något nytt androgynt stjärnskott bland annat, har jag hört ryktas. Andra vändan, sänt från just Göteborg, innehöll överlag ett ganska blekt fält och ledde fram till att vi på allvar kan frukta en bedövande bananchock som svensk representant i Europafinalen. Å andra sidan… Vi vill ju inte gärna arrangera alltihop nästa år igen, eller hur?

Som analyspartner hade jag den här gången min fru Emilia. Inflyttad från Mexiko förra våren har hon en relativt kortvarig bekantskapshistoria med detta europeiska fenomen. Med andra ord; ett friskt perspektiv att bidra med. Så här resonerade vi under sändningens gång, i sammandrag: 

1. Anton Ewald ”Begging”

Johan: Är detta vad tiden kräver? Technoschlager, övergödd av poser, klyschor och fuktig blick. Betyg: 2 av 5.

Emilia: Påminner om Ricky Martin. Betyg: 3

2. Felicia Olsson ”Make Me No 1”

Johan: Ståtlig ballad med en del intrikata harmonier men lite stereotyp refräng. Snyggt men kan försvinna i flödet. Betyg: 3

Emilia: Påminner om Adele, har bra röst men sången upprepar sig för mycket. Hon får extra poäng för att hon ser ut som en latina… Betyg: 4

(Faktum är att vi började undra om hon skulle kunna vara en okänd lillasyster till Emilia. Vi återkommer i ärendet om vi får reda på något mer)

3. Joacim Cans ”Annelie”

Johan: Tungmetallaren omskolad till trallvänlig akustisk folkpopare med en låt som letar efter ett lyft. Betyg: 2

Emilia: Har en nackdel av att sjunga på svenska och det saknas en gnista. Betyg: 2

4. Swedish Housewives ”On Top of the World”

Johan: Pernilla Wahlgren et al gör entré i förkläden och försöker sedan konkurrera med avsevärt yngre kolleger med ett monotont dansnummer, ganska glanslös glamtechno – inte riktigt vad jag hade väntat mig av dem. Betyg: 1

Emilia: En av dem som jag hittills gillat bäst i årets festival. Den kommer att fastna. Betyg: 4

5. Erik Segerstedt & Tove Damli ”Hello Goodbye”

Johan: Svenskt-norskt samarbetsprojekt med mer akustiska gitarrer och dragning åt country. Behagligt utan att bryta brutalt ny barrskog någonstans. Betyg: 3

Emilia: Jag gillar kombinationen av deras röster och gitarrsoundet; enkelt men vackert. Betyg: 4.

6. Louise Hoffsten ”Only the Dead Fish Follow the Stream”

Johan: Veteran som alltid har en viss värdighete oavsett sammanhang. Den här refrängen doftar starkt av något…mend vad? Inte död fisk i alla fall. Men kanske Tom Petty, Bonnie Raitt eller Jackson Browne? Betyg: 3

Emilia: Gillade titeln, men något saknas – inte riktigt en festivallåt. ”Sin pena ni gloria” – Sådär… Betyg: 3

7. Rikard Wolff ”En förlorad sommar”

Johan: Jag brukar uppleva honom som överdrivet melodramatisk och med alltför yviga gester. Vad månde blifva? Redan första stroferna osar Jaques Brel… och så fortsätter det. Betyg: 2

Emilia: Han verkar sakna syre, som om han vore på sjukhus. Betyg: 2

8. Sean Banan ”Copacabanana”

Johan: Antikrist är tillbaka! Låter omedelbart Army of Lovers-inspirerad och har ett ambitiöst shownummer med fler färger än som egentligen existerar i sinnevärlden. Existerar det en låt här? Mer tveksamt. Betyg: 1.

Emilia: Hmmm… Ridículo (en smula korkat, helt enkelt). Men kan vinna genom ungdomar med mobiltelefoner som kan rösta utan att be föräldrarna om lov. Om man tar bort färgerna – vad återstår? Betyg: 1

Nu slutade det med just Sean Banan och Louise Hoffsten på finalplats. De diametrala motpolerna i fältet? Själv hade jag gärna sett Felicia gå vidare till åtminstone en andra chans. Där hamnade i stället Anton Ewald (suck) och den svensk-norska pakten Erik & Tove (mer acceptabelt). Pausunderhållningen? Tre tanter (Ann-Louise Hansson med flera) begick ett litet lustmord på ”Popular”, en låt som jag fortfarande anser borde göras i bluegrass-version, men OK… Bollywoodversionen av Danny Saucedos ”In the Club” med Danny själv och programledarkollegan Gina Dirawi var klart bättre än originalet och det än mer avspänningskomiska numret med Ordinary Swedish House Family var väl kvällens höjdpunkt överhuvudtaget.

Schlagernedschlag 6: Eufori övertrumfade förundran, mysterier och mirakel

yemenity2010 reflektion , , , , , , , , , ,

Det gick som det borde. Framburen av internationella jurygrupper och inte minst folkets röster blev Loreen svensk populärkulturell ambassadör till Azerbajdzjan 2012. Jag var orolig ett tag att ännu fler skulle falla för Dannys dansnummer, men han fick för andra året i rad nöja sig med andraplatsen i en svensk uttagning. Amen.

Slutresultatet, ihop med mina egna synpunkter på bidragen som kvalificerat sig så här långt:

(Betygskala från 5 = redan klassisk oförglömlig schlagdänga eller djärvt framåtskridande pionjärpop i sammanhanget, ner till 0 = Glöm och begrav, eller donera till kalkonmuseum!)

1. Loreen: ”Euphoria” (268 poäng). Favoriten infriade förväntningarna. Och ja, jag förstår varför. Det här är numret där alla delar i helheten samspelar och verkligen klaffar. Dramatik, dynamik och – drag, i en aningen aggressivare  uppdatering av Madonnas ”Frozen”. ****

2. Danny Saucedo: ”Amazing” (198 poäng). Jag var rädd. Att det här var vad en folkmajoritet helst ville ha. Själv kan jag inte se eller höra mycket som lyfter över mediokriteten i en överbefolkad genre. Den styltiga koreografin i epilepsiframkallande overaller har inte heller någon frälsande funktion. Hjärntvätta mig med det här i tre veckor enligt gammalkommunistiska eller Guantánamo-principer så kanske jag ändrar uppfattning. Men jag tvivlar. **

3. Ulrik Munther: ”Soldiers” (88 poäng). Har han hunnit bli vuxen sedan sist? OK, det hör inte hit. Eller är just det som drar. För mig är han fortfarande för ung för sin sång, men kan se en potential där han kommer ikapp i framtiden och kan leverera sitt material med den pondus som krävs. Då kanske han blivit för gammal för dem som faller pladask redan idag. **

4. David Lindgren: ”Shout it out” (88 poäng). Det finns fortfarande ett slags ungdomlig energi som jag uppskattar hos outsidern Lindgren, en spoling som tog risken att slåss på samma planhalva som lågoddsaren Danny. Själv föredrar jag i den duellen Lindgrens tappning av en genre som annars strängt taget inte är min ‘bag’. ***

5. Molly Sandén: ”Why am I crying?” (77 poäng). Inte precis nyskapande heller, men en brustenhetsimpregnerad ballad som är behagligare än genomsnittet. Min enda invändning är att den håller sig i ett väldigt traditionellt spår och kan sakna den fräschör som krävs för att ett svenskt bidrag ska ha en chans vid Svarta havets strand 2012. Ändå – hon fick förvånansvärt få poäng av folket. ****

6. Top Cats: ”Baby doll” (68 poäng). Jo, jag visste att brylkrämsrocken lever och frodas ute i skogarna väster och norr om Vänern, och förstår att de kan fylla en kvot även i ett sådant här finalfält. De har åtminstone kul själva. Men… **

7. Dead By April: ”Mystery” (52 poäng) ”Lena som barnrumpor men tuffa som lapplisor” enligt (för övrigt utmärkta) programledaren Gina Dirawi. Tja, hur tuffa är de egentligen? Och hur mycket egen identitet kan skönjas i den här genrehybriden som i slutändan slussar in sig i något slags fattigmans-Evanescence-fålla?  **

8. Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern: ”Jag reser mig igen” (43 poäng). Hur kom jag ända hit? Undrade han säkert, mannen med de till synes tusen inre såren, vilket i detta sammanhang ger honom en tyngd som bara blev mer av en tillgång ju längre resan gick. Låten är inte banbrytande, men utspelet har nerv. Just det, nerv. 4 real (som sedermera försvunne Manic Street Preachers-gitarristen Richey Edwards karvade in i armen inför en förstummad journalist 1991). ***(*)

9. Lisa Miskovsky: ”Why start a fire?” (39 poäng). Det är ju så snyggt. Stilfullt. Och sympatiskt. Men kanske för fluffigt och eteriskt för att bära hela vägen ut i Europa (och slå an även där). Såväl sången i sig som scenshowen var ändå en av mina personliga favoriter i fältet, även om man kan sätta frågetecken för den 80-talistiska trumloopen i skarvarna mellan det generellt så sobra och moget stiliserade arrangemanget. Eller är det den ultimata grädden på moset? ***(*)

10. Björn Ranelid feat. Sara Li: ”Mirakel” (25 poäng). Den har ju en förmåga att fastna. Så någonting måste de ha gjort rätt. Och Ranelid som typ behöver vi mer av i Sverige, en man som inte ber om ursäkt för något – inte ens när han borde. Här är det ju uppenbart att han i grunden är ganska omusikalisk och det förvånar närmast att han lyckas tajma sina fraseringar med inramningen. Tonspråket bärs helt upp av partnern in crime, Sara Li som i alla fall tar sitt ansvar för det som räddas kan. Nu återstår bara frågan; förlåter författaren folket för det vacklande stödet i finalen? **

Tips till dem som vill grotta ner sig i geomusikaliska analyser…  Sammanställning av poängen, med detaljer kring de internationella jurygruppernas värderingar.

Vad gäller mellanakterna hade jag hoppats att någon skulle ta sitt ansvar och göra det givna och rättfärdiga. Alltså en bluegrassversion av Eric Saades fjolårsvinnare ”Popular” i pausen. Nu blev det någon form av musikalvariant i stället. Det får väl duga till vardags.

För övrigt kan jag rekommendera reportaget i SVT:s ”Uppdrag granskning” kring Christer Björkman och hans makt över tävlingen – vilken inte precis framstod som mindre efter än före inslaget, även om farbror Björkman försöker verka ovetande om vilken ställning han faktiskt har. Och har vi vanliga dödliga inte insett det förr, så kan vi glömma det där med att försöka få med en låt utan ett etablerat bolag i ryggen eller omfattande kontaktnät som inkluderar personer med Björkmans öra. Eller är så profilerad och ‘rätt’ för konceptet att redaktionen själva ringer upp och bjuder in till hovet. Själv har jag inte skickat in något bidrag sedan jag gick på gymnasiet 1987 (och det var inte ens färdigskrivet). Men någon gång ska man ju göra ett nytt försök. Eller alltså inte…

Schlagernedschlag 5: Flinck flaxar vidare till Globen

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Det kunde ha varit värre, som huvudpersonen Ingmar upprepar mantramässigt i ”Mitt liv som hund”. Den osannolike överlevaren Thorsten Flinck står allt stadigare på scen i denna för honom ovanliga roll och plöjde sig genom årets uppsamlingsheat i Nyköping. Sällskap till Globen får han av de  i mina ögon mer osannolika folkfavoriterna, kitschkandidaterna Top Cats.

Önskelista skriven strax före sändning: Andreas Johnson och Thorsten Flinck till Globen, efter två röstningsvändor vardera. Åtminstone utifrån mina minnesbilder från tidigare deltävlingar. Just det, två mogna män. Men jag fruktar att det i stället blir Dynazty och Sean Banan, beroende på medelåldern hos de som orkar lyfta luren. Antikviteterna Engberg & Sjögren (som ju värderades av en representant för Antikrundan förra veckan) skulle kunna överraska, om pensionärerna vaknat från sina dvalor och bjuder upp ungdomarna till kamp.

Tjejerna brukar annars gå vidare från extravändan Andra chansen enligt SVT:s egen statistik… Men nu har de bästa bidragen med kvinnliga artister redan kvalificerat sig för finalen, eller hur? Och trenden höll inte i sig i år.

Först ut var pudelrockarna Dynazty, absolut inte värst i aftonens fält, men visst lever de överhövan uppenbart kvar i 1980-talets Okej-sanktionerade ideal och har inte lagt till något nytt någonstans. Å andra sidan är deras motståndare Top Cats inte precis ambassadörer för musikaliskt pionjärtänkande heller. Så frågan var bara vilket årtionde som för tillfället är hetast. Tydligen 50-talet. Jag är lite överraskad, men Värmlands mobilisationsförmåga ska nog inte underskattas.

Andreas Johnson för väl i ärlighetens namn baneret för 60-talet, med viss uppdatering i inramningen. Och nu råkar jag vara mer välvilligt inställd till det konceptet. Etnopop; så ska tydligen Timoteijs bidrag kategoriseras, enligt programledare Sarah Dawn Finer. Av den genomskinligt lättviktigare varianten, som riskerar ge genren ett dåligt namn, inskjuter jag. Samtidigt som jag påminns om att refrängen är farligt snabbfästande… och det tog tydligen TV-publiken fasta på också.

Thorsten Flincks bidrag har fortfarande något genuint över sig som inte liknar så mycket annat i årets utbud. Överhettat Jacques Brel-ianskt, möjligen, men mannen går genom rutan. Kunde ni däremot se framför er den avlägsna möjligheten att Lotta Engberg och Christer Sjögren med sin taffliga tolkning av tongångar med storhetstid cirka Sexdagarskriget skulle ta sig ända till Baku? Vad skulle det göra med vårt nationella anseende? Jan Eliassons nya toppjobb i FN kunde rentav vara i fara. Cirka 20.49 var den risken undanröjd. Thorsten röstades vidare till nästa runda.

Men man kan naturligtvis aldrig slappna av helt och hållet. Två av årets minst upplyftande bidrag stod mot varandra och något av dem torde nödvändigtvis överleva en stund till. Sean Banan kontra Youngblood, som dock verkat få bättre ordning på stämmorna den här gången (vilket även noterades av Malena Ernman på twitter). Inte för att det hjälpte mot det motståndsmosande monstret Sean. Och plötsligt insåg nog många av oss medborgare behovet att mobilisera: Flinck vs Banan. Kan kontrasterna i tävlingen illustreras tydligare? Tack och lov blev det Thorsten. Då får jag väl leva med att något så obsolet som renodlad rockabilly klarade sig genom sållningen och har ett liv även i detta årtusende.

Schlagernedschlag 4: Miskovsky lyste upp mediokert Malmö-fält

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Den sista deltävlingen från Malmö hade jag inte möjlighet att se i direktsändning. Däremot i efterhand via SVT Play. Som vanligt ömsom vin och vatten i utbudet, men åtminstone med en välförtjänt finalplats för en rutinerad outsider.

Charlotte Perrelli: ”The girl”. Inte helt oväntad betoning på glitter och glam och rejäl muskeldisco (signerad hovleverantören i sammanhanget, Fredrik Kempe) där Perrellis bevisat kraftfulla röstresurser kan komma bäst till sin rätt. Inte mycket nytt under solen egentligen men ändå godtagbart catchy och effektivt i sin genre. Men vilken låt exakt är det som det påmminer om så starkt? Jag vet, rätt meningslös syssla det där med spårning eftersom alla möjliga melodislingor i rimlighetens namn redan använts av fler än en låtmakare i världshistorien. Men vänta nu, inledande (och återkommande) keyboardriffet är i alla fall från ABBAs ”Mamma Mia”.

OPA!: ”Allting blir bra igen”. Grekofolk, typ. Theodorakis arvtagare – och så vidare. Stilpoäng för avvikelse från huvudstråket, men frågan är för hur mycket mer. Ja, det har sin charm och allsångspotential med viss inarbetning och några rundor i pubträsket, kan jag tänka mig. Men här är det mest kuriosa. Och en aning kantstött sådan.

Dynazty: ”Land of broken dreams”. 80-talets pudelrock återuppstånden. Och efter första versen har de flesta lyriska konventionerna i den genren – läs: klyschorna – klämts in till takterna av lika patenterade pudelrockriff. Korus har hook, men det liksom allt annat är direkt lånat från säg, Europe, Malmsteen, Treat… eller kanske Twisted Sister med mindre humor.

Lotta Engberg & Christer Sjögren: ”Don’t let me down”. Aaaah, min gamla favoritslagpåse – farbror Sjögren alltså, som levererat ett av tävlingens och kanske hela 2000-talets värsta svenska musikaliska missfoster med ”I love Europe” (2008). Nu sammangaddad med en annan schlagerdiva med varierad slagkraft i schlagerhistorien. Och tillsammans gör de, lite oväntat måste jag säga, 70-talistisk Finlandskryssningsdisco med stråkar i överflöd och en allmänt övernostalgisk hållning som säkert har sin stadiga publik, men går överstyr på ett tidigt stadium och inte ens kan provocera mig att ta fram samma storslägga som jag hade hoppats på. Det framkallar mest ett avfärdande småleende, och de framför sitt lätt berusade bidrag med gott humör om inte annat. Men är det så välbetänkt av de här två att sjunga på engelska?

Hanna Lindblad: ”Goosebumps”. Tillbaka rakt in in i de desperata extremtidsenlighetsförsökens land igen – om koreografi och klädsel är det bättre att jag säger så lite som möjligt. Jag vill helst säga så lite som möjligt överhuvudtaget, fram till refrängen som kopplar ett överraskande grepp på det hala underlaget och kanske kan resultera i en P3-, eller reklamradiostyrd hit så småningom. För att inte tala om i förskolor och lågstadier landet runt. Men jag är mätt efter tre minuter och klarar mig utan återbesök i den här bregottfabriken.

Axel Algmark: ”Kyss mig”. Naivistiska 60-talsskolan med adderade Håkan Hellström– och Broder Daniel-komplex. Energin flödar över liksom överhettad entusiasm, men även en skönjbar självdistans som tillsammans framkallar ett ändå ganska sympatiskt inslag, tyvärr också med stämpeln ‘chanslös’ inristad i pannan redan från scratch. I alla fall i detta forum. Eller?

Lisa Miskovsky: ”Why start a fire”. När detta skrivs har jag redan råkat läsa mig till vilka som gick vidare till finalen. Hade jag annars gissat att det här skulle räcka dit? Vet ej. Jag har dock fått för mig att jag gillar Miskovsky, även om jag inte lyssnat överhövan på henne förut. Och hon har en professionalitet och mognad som sätter standarden direkt. Visuellt väldigt vitt nummer, där sångerskan flankeras av två dansöser med vajande tyger som går väl i fas med den lätt pompösa pådrivande popschlagern (något i linje med Christian Walz bidrag i fjol, min personliga favorit i tävlingen då). Avrundning med ett uns av bulgariska damkörer ekande i bakgrunden. Hmmm… skrällvarning även i finalen?

Danny Saucedo: ”Amazing”. Favorit, antar jag. Liksom förra året. Jag var förberedd på att det inte heller nu skulle överrumpla mig på det konstnärliga planet. Det gör det inte heller. Vad tillför det här till musikhistorien? Ahaaaa, det var aldrig meningen att det skulle finnas några sådana pretentioner… Långsiktigt tänkande, alltså. Men horder av hängivna fans räcker ändå för att kvalificera sig till Globen och kanske längre än så. Är det nerverna som orsakar de många svajiga tonträffarna? Jag hatar inte det här, men hittar heller ingen nerv (i positiv betydelse) eller ens riktig hitpotential av det slag som krävs. Men det är jag det.

Slutsatserna av den här genomgången är att jag själv skulle ha skickat Miskovsky och med viss tvekan Perrelli (trots närmast horribla estetiska felval vad gäller utstyrseln) till finalfältet, med Algmark som outsider. Men det här var knappast den mest imponerande kvartsfinalen i år. Den verkliga utgången blev Saucedo och Miskovsky till final, med pudelrockarna Dynazty till andra chansen ihop med de gamla elefanterna Sjögren & Engberg. Jag tvivlar verkligen på att någon av de sistnämnda tar sig till Globen den vägen, men har bevisligen haft fel förr…

Schlagernedschlag 3: Ranelids rap lyckades i Leksand

yemenity2010 reflektion , , , , , , ,

Kitschfaktor eller strikt kvalitetshänsyn? Exakt vad som skapade en finalist av författaren Björn Ranelid i ett musikaliskt sammanhang kan diskuteras. Men en aning kul är det. Annars kom de bästa bidragen i Leksand från Molly Sandén och Andreas Johnson.

Hela startfältet, kommenterat i kronologisk ordning under tävlingens gång, med begränsad betänketid:

Youngblood: ”Youngblood”. Bara jag som tänker på Rob Lowe och hockeyslagsmål? I alla fall innan låten börjar. Då blir det snarare parodi på Alcazar eller Backstreet Boys som gäller. Falska toner i omlopp lika generöst som spekulativa finansiella transaktioner på världens börser under 2000-talet. Är det egentligen en självklar P3-hit som massakreras, eller misslyckat på alla plan? Jag lutar instinktivt åt det senare.

Maria BenHajji: ”I mina drömmar”. Snygg. Sångerska i alla fall. Vad händer sedan? Efter introt? Oj, det blev aldrig något sådant. Vokalinsatsen startar i samma hundradel som pianoanslaget, om jag inte missade något. Bräcklig, känslig ballad med en inneboende potential som inte tillvaratas fullt ut. Och då menar jag redan på låtskrivarstadiet. Tusentals stearinljus på scenen skapar sakral stämning i någon mån, men även om helheten är ungefär dubbelt så bra som närmast föregående bidrag så tvivlar jag på avancemang.

Mattias Andréasson: ”Förlåt mig”. Flickidol, säger de. OK. Skrivit låten själv. Sytt kläderna? Framgår inte. Följer bekant formulär med föregivet minimalt inledningsarr – och hör och häpna, en svordom inbakad! Mer explosivt i korus och genomförandet är färdigare, mognare än föregångarna i kvällens fält. Det har ändå punch, relativt sett. Även om det strikt uttryckt inte är ”min bag”.

Love Generation: ”Just a little bit”. I fjol var de favorittippade med en skapelse av producenten RedOne som firat framgångar världen över. Tyvärr lät resultatet som något en sådan grabb skriver ihop under en kafferast. Han är tillbaka, bakom kulisserna. Tjejerna är på. Scenen alltså. Men visst var de fyra förut? Nu uppenbarar sig en trio i zebrafärgade fodral. Tight, samövat med markerad puls i botten, men också – precis som sist – en markant brist på personlighet och ännu en låt som bara känns halvfärdig. Men för all del, jag kan ha fel. Särskilt om hur långt det leder.

Carolina Wallin Pérez: ”Sanningen”. Jag tillhör inte den breda publiken. I så fall hade jag redan innan klockan 20.32 denna lördagkväll vetat om att Carolina slagit igenom hos den med sina tolkningar av Kent-låtar. Omedelbart avviker framträdandet från huvudfåran med en mer medveten nervighet och transparens. För att inte tala om den framhävda melankolin. Dark horse!

Andreas Johnson: ”Lovelight”. Jag har redan varnat för att veteranernas överlevnad hotas i årets uttagning (vilket väl var fallet redan förra året, eller?). Men Johnson brukar väl stå stark, trots en besvikelse häromåret i duett med Carola. Refrängen på den här britpopen med 60-talsekon är inte precis ett under av originalitet, men ändå väldigt igenkännligt Johnson-sk och i det här sammanhanget betyder det nästan per automatik en status som aspirant på övre halvan av tabellen, särskilt i kombination med den stadiga scennärvaron. Borde helt enkelt inte kunna försvinna redan nu.

Molly Sandén: ”Why am I crying”. Back to ballads. Avskalat och rätt elegant. ”I am not that fragile” sjunger hon, men skörheten i rösten är en av styrkorna. Helheten påminner om mycket, exempelvis om Jaci Velasquez ”Lay it down” som jag tvivlar på att Molly eller hennes medbrottslingar hört eller ens hört talas om. Men det här är bra.

Björn Ranelid featuring Sara Li: ”Mirakel”. Och så är det dags för något som i någon mening bara kan bli legendariskt, men.. ja, i vilken mening? Ranelid, helt unik. Beundrad av många och ett rött skynke för ganska många andra. Så nu ser han sig alltså som rappare och hyllare av kärleken som väsen, ovanpå en tidsenlig (tja) technomatta. Sara Li står för sången, vilket författaren vist nog avstår från. Kan det tas på allvar? Spelar det någon roll? Det är ju helt klart i något avseende, helt unikt. Som Ranelid själv skulle ha sagt, och antagligen redan gjort.

Efterbörden: Gina Dirawi och Sarah Dawn Finer fick ännu en gång klara sig utan Helena Bergström som programledare på scen. De begick en kulturell välgärning genom att påminna om Jan Guillous förflutna som vampyr i videon under den svenska schlageruttagningen år… 1986 om jag minns rätt. Och det gör jag ju oftast. Bergström medverkade i förinspelade sketcher, bland annat med Margaret Thatcher-frisyr och kommentarer som skräddarsytts för att avväpna all tänkbar kritik som kan, och brukar luftas, när festivalsäsongen är igång. Men med lite perspektiv kommer kanske den här schlagerserien att framstå som mer av Dirawis breda publika genombrott än någon annans.

Ut direkt: Benhajji, Carolina och – lite oväntat – Love Generation. Själv var jag omedelbart, strax efter klockan 21, chockad över att Youngblood överlevde första sållningen. Förhoppningar då: Andreas och Molly till Globen…

…och med facit i hand slog alltså halva önskningen in. Andreas till Andra chansen ihop med flamsvalparna som troligen inte ens var födda när Rob Lowe pucklade på sin nemesis efter slutsignalen i en match där motståndarna bekräftade alla våra dåvarande värsta svenska fördomar om transatlantisk hockeykultur. Tragiskt. Att de kom så långt alltså. Ranelids finalplats är mer av en putslustig parentes. Eller har han en rejäl chans att vinna alltihop? Näeee…

Schlagernedschlag 2: De blir yngre och yngre dag för dag…

yemenity2010 reflektion , , , ,

”Låt ingen se ner på dig för du är ung” – ofta citerad bibelvers som kunde ställas på huvudet i samband med årets schlagerföljetong. De rutinerade rävarna ryker i rask takt, medan nya namn gör anspråk på att forsa in i folkhemshjärtan och fastna där, i alla fall våren ut. Själv beklagar jag främst Di Levas uttåg men inser att det kan vara ett ålderstecken.

Mina egna synpunkter på bidragen i Göteborg, med obefintlig tid för reflektion och eftertanke:

Ulrik Munther: ”Soldiers”. Helt ny bekantskap för mig, tydligen knappt byxmyndig. Vem är han? Vad gör han? Var kommer han ifrån? Vem bryr sig? Många unga flickor, påstås det. Akustisk inledning och munspel (jodå!) följs av ett försök till arenarefräng som inte precis är helt och hållet sprunget ur en färsk källa. Egentligen är hela konceptet avpassat för någon som är äldre, stadigare och med mer pondus än vad 18-åringen hunnit skaffa sig. Men kärntrupperna kanske inte bryr sig om det.

Top Cats: ”Baby doll”. För några år sedan tillbringade jag en tid som lokalreporter i Dalsland och insåg att rockabillyn var större där än någon annanstans i Sverige. Eller har jag fel? Dalsland är trots allt ett slags lillebror till Värmland och därifrån kommer de här grabbarna. De vet nog vad de gör och har förmodligen gjort det några år i The Boppers efterföljd. Illa? Inte så fruktansvärt, men passerar mig ganska obemärkt förbi. Jag kan möjligen förstå kulten kring genren för dem som är inne i den, men där är inte jag. Här hänger framgången i tävlingen mer än i de flesta fall på entusiasmen och röstvilligheten hos en hård kärna.

Sonja Aldén: ”I din himmel”. Munkmodet gör entré. Kaftan och vadmal, mörk medeltidsframtoning. I alla fall fram till scenen, där plötsligt en chockerande rosa kulör i klänningen slår emot oss. OK, vi vet att hon kan sjunga. Balladen med sin svällande uppbyggnad låter redan från scratch formsydd efter hennes förmågor men framstår också omedelbart som väldigt bekant och nästan parodiskt pompös – vilket inte behöver vara fel i i min bok. Men det är något som saknas. Är det bara ett stiligt sakralt skal eller finns det något mer substantiellt därinne? Slutbetyg får anstå.

Andreas Lundstedt: ”Aldrig aldrig”. Känd från tidigare framträdanden, inte minst med Alcazar. Och faller tillbaka på den tämjda technotradition som kunde förväntas. Rutinen lyser igenom, koreografin klichéspäckad men klarar sig från kalkonstämpel, korus fastnar nog efter ett par gånger. Jag är inte helsåld på helheten, men hade inte förväntat mig det heller. Och slutar det inte väl mycket i viskläge?

Timoteij: ”Stormande hav”. Blondiner från den landsända där jag själv bor numera. Skogsråvarning? Ok, det är sjön som gäller. Nordman-reglementet uppdaterat med mer dansbetoning, fiol, dragspel och just det, stämsjungande damer i stället för en ständigt rosslig maskulin rocker i fronten. Refrängen kan faktiskt räcka en bit, även om jag själv känner mig frestad att bruka ordet parodi för andra gången i kväll.

David Lindgren: ”Shout it out”. David vem? Från musikalvärlden, får jag veta. Det finns något ansträngt, anspänt i sättet att attackera ett material som inte ligger alltför långt ifrån det som Loreen lyckades så bra med förra veckan. Men bidraget med sina framträdande dansare genomsyras ändå av en energi som i viss mån kompenserar för bristen på en påtagligt vinnande melodislinga.

Mimi Oh: ”Det går för långsamt”. Syster till Sandra skådespelerskan? Nej, ser inte ut som det. Intressant att hennes entré genom publikhavet ackompanjeras av Fridas ”Something goin’ on”  från 1982 – det var länge sedan jag hörde den. Har jag redan sagt något om chockerande färgkombinationer så bleknar de i jämförelse med det här gänget på scen. Låten fladdrar förmodligen förbi och försvinner ut i intet och jag tvivlar starkt på en fortsättning efter delfinalen. Allt osar reservlagsserie i sammanhanget. Melodi, arrangemang, totalpaket; allt är lånta fjädrar och ganska lamt levererat.

Thomas Di Leva: ”Ge aldrig upp”. Så är han mitt ibland oss. Är han den siste i svensk artistelit att slutligen våga språnget in i just det här sammanhanget och ta risken att röstas ut av oförstående slynglar som inte inser hans självklara genialitet? På senare år har jag inte lyssnat nämnvärt på ett av landets verkliga original, men vet i alla fall att han har kapacitet. Det här kan knappast kallas hans vassaste giv någonsin, men stilen, den grundläggande personligheten och elegansen i jämförelse med genomsnittet borde ändå rendera en finalplats.

Så var det med det; kommentarerna efter den första rundan i ovetskap om vilka som senare skulle vinna folkets gunst eller inte. Med andra ord skulle jag själv enligt de spontana första intrycken skicka gamle di Leva till Globen ihop med pålitliga men inte alltid sensationella Sonja. Dark horse: David Lindgren. Men det var mina åsikter. Och jag är van att vara i minoritet…

…så vad hände? Efter första röstningen åkte veteranerna Aldén och Lundstedt ut ihop med kanonmaten Mimi. Ni ser själva vilken fingertoppskänsla jag har. Sedan rök Di Leva i mellanrundan. Ungdomarna Munther och Lindgren skickades direkt till Globen medan Top Cats och Timoteij får en ny chans att ta sig dit. Med andra ord förstärks tendensen från förra lördagen att unga uppkomlingar brädar äldre och mer etablerade artister. Med andra ord: nästa vecka är det Andreas Johnson och Björn Ranelid som har anledning att vara oroliga. Fast Ranelids claim to fame är ju än så länge något annat än skönsång…

Schlagernedschlag 1: Ungdomlig utstrålning slog ut erfaren elegans

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Svenska schlagerfabriken har öppnat igen. Årets första drabbning med åtta aspiranter på scen i Växjö är avhandlad. Direkt till Globe gick Loreen (vilket jag inte protesterar mot) och Dead By April, vilket inte var någon större chock. Det här var uppenbarligen ungdomarnas afton, eller om inte annat en markering från ett yngre publiksegment gentemot ett mer traditionsbundet och nostalgiskt. Thorsten Flinck och Sean Banan skickades till Andra chansen – vilket i sig skvallrar om den inbördes spännvidden i utbudet.

Tro det eller ej. Melodifestivalen är något jag är uppväxt med och som jag fortfarande följer, om än inte med hundraprocentig nit på senare år. Dels på grund av de många delfinalerna som inte alltid passar in i uppgjorda scheman och dels för att jag tillbringat sammanlagt fyra år under 2000-talet utomlands på grund av arbete. Men hur många sarkasmer man än kan klämma ur sig om olika aspekter av schlager-SM, så är det ändå ett underhållningspaket jag fortsätter fängslas av. Vilka var då mina spontana intryck av gårdagens bidrag, som jag i de flesta fall bara hört en gång i sin helhet?

Sean Banan: ”Sean den förste banan”. Vem är han egentligen? Jag erkänner: för mig har han hittills bara varit ett namn och ingenting mer. Med andra ord har en av de stora favoriterna i årets tävling tidigare totalt gått mig förbi. Eller har jag hört honom utan att veta om det? Stor show med exotisk utstyrsel är i alla fall det omedelbara intrycket. Bör gå hem i demografin 4-12 år, om inte annat, med sin envetna ‘dinge-dinge-ding’-refräng som snart kommer att bli en olidlig plåga i radiokanaler jag, tack och lov, inte lär lyssna på regelbundet. Ogenerat infantilt på en nivå som lär locka röster. Men inte min.

Abalane Dots: ”På väg”. Och så drar vi ut på landet igen. Melankolin genomsyrar en sång som arrangerats med dominerande stråkinstrument (inklusive nyckelharpa) och banjo. Och snygg stämsång. Det här låter som en given P4-favorit (med reservation för att jag själv tillbringar nästan all radiokonsumtionstid med P1). Inte sensationellt men ganska behagligt.

The Moniker: ”I want to be Chris Isaak”. Fjolårsuppstickaren som ingen riktigt tog på allvar förrän han var där i finalen och hotade den förhandstippade hierarkin är tillbaka, med mer mystik i paketet. Förutom Isaak idolförklaras Bryan Ferry och maskerade cellister på scen bidrar till en, något anstängd, ambition att helt enkelt verka lite mer… sade jag mystisk? I grunden osar låten av något musikalaktigt, möjligen grekiskt, 1960-talsopus som jag just nu inte kan härleda till en given källa. Låter inte illa – men var är den extra pushen, vinnargreppet, det DÄR som sticker ut och inte kan ignoreras?

Afro-Dite: ”The boy can dance”. Tillsammans igen. Trion som tog hem det för tio år sedan och sedan ansågs nästan oslagbara i Eurovision av svenska tidningar, men fick nöja sig med något liknande en sjundeplats om jag minns rätt. Det var på den tiden vi såg sådant som ett misslyckande, innan den långa ödmjukande (?) ökenvandringen inleddes. Damernas musikaliska ideal och referenspunkt har inte förnyats nämnvärt sedan dess. Men är det rätt recept idag eller något som passat bättre på en nostalgishow med 1970-talstema och Diana Ross-dockor dansande i bakgrunden? Det finns något störande jämntjockt och självnöjt med konceptet, som inte låtsas om vilket årtionde vi lever i nu. Men åtminstone en av dem (hon som inte heter Kayo och inte heller ger ut en egen tidskrift) vet i alla fall hur man wailar och det är ingen självklarhet i de här startslistorna.

Dead By April: ”Mystery”. Eller borde de kalla sig Eclectica? Influenserna verkar hämtas från hela kartan, med mest emfas på de genrer som under en era då jag själv växte upp ansågs lika oförenliga som olja och vatten, eller Tea Party-rörelsen och Occupy-demonstranterna. Alltså syntpop och hårdrock. Growl, rap och ett korus som inte är direkt genialt men sannolikt inte avskräcker den hårda kärnan beundrare från att ge dem sitt helhjärtade stöd ända in i kaklet.

Marie Serneholt: ”Salt and pepper”. Iögenenfallande metallglänsande och tättåtsmitande hölje omger sångerskan, som sedan ger sig in i en pastisch på ett otal förflutna alster som redan i sig var pastischer, till den grad att vi egentligen landat i ren parodi, även om Serneholt med sitt smittande leende och naturliga charm gör sitt bästa för att vi ska glömma ihåligheterna. Men det är svårt med en sång där alla fraser tycks ha klämts in på så liten yta, med så obefintligt manöverutrymme att allt på något sätt lyckas självimplodera och plana ut i intet – samtidigt. Jag kan inte hata det här helt och fullt. Men något har definitivt slagit slint i låtskrivarnas egen urvalsprocess.

Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern: ”Jag reser mig igen”. Ja, det här hade väl också varit omöjligt för bara tio år sedan? Eller redan i fjol? Ett av teatervärldens enfant terribles introducerar svenska progressiva musikrörelsens anda parad med just ett utpräglat teatraliskt uttryck som ger en omisskännligt egen stämpel på en låt som annars kunde vara plankad både av Leonard Cohen (säg, den eländigt ofta kopierade ”Haleluyah”) och förmodligen en del andra som skulle vilja ta åt sig äran.

Loreen: ”Euphoria”. Ännu en artist vi sett förut i sammanhanget. Dramatiskt utspel i fjol med ”My heart is refusing me” följs av ett inte mer nedtonat nummer nu. Mycket låter bekant – och bra, säger jag som ändå knappast är en technodiscofreak, vilket vore en fördel när vi kommer fram till korus med sina syntetstötar och dansgolvsinriktade strofer. Helheten är ungefär samma form av dynamisk, på gränsen till schizofren – men i det här sammanhanget spännande och nästintill nyskapande – syntes av minimalism och maximalism. Och, det visste vi redan: hon har personlig utstrålning. Och kan sjunga. Snöfall på scen i naturmystiskt inspirerat nummer som har omedelbart identifierbar klass.

Tre damer som programledare och de höll ett högt tempo med få avstickare utanför scen och salong. Det ironiska mellanaktsnumret ”Det är inte bara bögarnas fest” är kanske inte så träffande som programkommittén själva tror. Jag menar, tittarsiffrorna var väl högre på 1980-talet än nu (till stor del på grund av mindre kanalkonkurrens, givetvis) och halva svenska folket hör knappast hemma i den kategori där konspirationsteoretikerna menar att de egentliga besluten fattas… Men det var ändå ganska roligt, kort sagt. Överhuvudtaget känns det som om den grundläggande tanken i år är att inte ödsla tid på mer alltför aviga inslag med  torr, vattendelande humor (om det går att uttrycka sig så) utan veva på med stora gester och etablera en klassisk gladlynt schlageratmosfär. Med jokern Gina Dirawi som subtil saltströare i sockervadden.

Fortsättning följer…