Attack of the eighties?

yemenity2010 reflektion , , , , , , ,

Tre minuter av zlatanisk eufori, följt av sju minuters Shevchenko-chock. Nej, Sveriges EM-öppning mot värdnationen Ukraina blev ingen succé för oss i alla fall. Nu får vi istället hoppas på att övermodiga britter och fransoser kallt räknar med Sverige som just uträknade och lätta offer, varefter ett elakt markeringsspel och någon enstaka snabb kontring resulterar i ett oväntat ledningsmål som sedan bevakas med näbbar och klor och mot all sannolikhet håller i 90 minuter. Som för danskarna. Visst är det kul med knallar, även om Holland är ett uppenbart bättre lag än Danmark – egentligen. Men egentligen behöver inte betyda så mycket när det väl gäller. Och visst var Portugal värda minst en poäng mot Tyskland, i en match där två bra lag tog ut varandra alltför länge, innan det till slut tände till. Polen och Grekland är väl å andra sidan inte värda några poäng utom just mot varandra, av premiären att döma. Men polackerna gör i skrivande stund en tapper insats mot ryssarna, så jag kan ha fel… Italienarna har ryckt upp sig igen och ser ut att lyckas bättre än de senaste mästerskapen, att döma av den taggade insatsen och oavgjort mot Spanien.

För Sveriges del kan det här tråkigt nog bli en repris av EM 2000, då vi började med en förlust med just 2-1 mot just en av värdnationerna, Belgien, som verkligen inte var någon av de mer skräckinjagande motståndarna på papperet. Eller i verkligheten heller. Det stannade vid en poäng och utslagning efter gruppspelet. Men för att få ännu mer perspektiv kan vi ju gå tillbaka till 1980-talet, då Sverige aldrig kvalificerade sig till ett enda mästerskap. Vilket leder osökt in på…

….”The Eighties”. Den nya serien i SVT om 1980-talets musikaliska klimat verkar lovande, även om första avsnittet kunde tyckas lite begränsat i sitt fokuserande på Depeche Mode som representant för hela syntgenren, kontra hårdrocken – men visst fanns det roliga iakttagelser och inte minst att genrerna som först var som olja och vatten och skapade vi-eller-dem-känsla på framförallt skolgårdar runtom i landet, senare löpte samman i vissa fall. Decenniets musikaliska palett blev efterhand mer flexibel, spännande och eklektisk. Men pionjärerna som skapade konfrontationerna bidrog själva med nya grepp som sedan kunde mynna ut i andra intressanta kombinationer när klimatet så tillät. Vi som växte upp då kommer ihåg… och program som det här väcker även en del glömda minnen, eventuellt förträngda, till liv. En viss sociopolitisk kontextualisering förekommer också i programmet. Ronald Reagans intåg som president, Björn Borgs femte Wimbledon-titel och mordet på John Lennon fladdrade förbi i introduktionen som logiskt nog började med året 1980.

Depeche Mode var aldrig mina största favoriter i de årens populärmusikaliska utbud, som i radion framförallt filtrerades genom Kaj Kindvalls ”Poporama”-försorg (senare ”Tracks”). Ett tag hatade jag dem nästan, men jag kan se storheten i främst deras senare produktioner, sent 1980- och tidigt 1990-tal, lättare nu. Den utpräglat syntetiserade idiotpop som inledde programmet i fredags och innebar deras genombrott, den har åldrats betänkligt. Men tekniken var inte var den är nu, bör betänkas. Persondatorer? En del av de synthesizers som brukades av pionjärerna för 30 år sedan var väl inte ens polyfona. När man verkat i grundskolebranschen som jag gjort det senaste året, och möter svenska tonåringar varje vecka inser man om inte förr att dessa aldrig varit med om en verklighet utan datorer, utan internet. De orkar inte ens reagera nämnvärt chockerat över sakernas tillstånd i forntiden, när de blir upplysta om det.

– Vi använde datorer under en enskild lektion under hela min gymnasietid. Gul text på svart botten. Väldigt avancerat då. Nästan science fiction för oss.

– Oh. OK.

Och varför skulle de det? Det är ju helt enkelt för osannolikt. ”Try telling the kids today about these things and they won’t believe you” som slutrepliken lyder i Monty Python-sketchen ”Four Yorkshiremen”.

Min egen internetdebut tilldrog sig på en kortkurs för journalister när jag var 28 år. Om man inte räknar med den där gången under journalistutbildningen, någon gång våren 1992, då vi hade ämnet ‘databassökning’ och leddes in i en helt ny värld, som skulle dröja några år med att fullt manifestera sig… Men så dags hade i alla fall persondatorerna kommit in som ett element i tidningsbranschen. Däremot tror jag att vår kull på Södra Vätterbygdens folkhögskola (alltså tidigt 1990-tal) kan ha varit några av de sista i sitt slag att spela in radiointervjuer med kassetter (eller gigantiska Nagra-bandspelare) ute på fältet för att sedan redigera resultatet på rullband.

Ja, som Proust noterade kan enstaka syn-, hörsel- eller doftintryck leda tankarna långt tillbaka och öppna stängda dörrar där du minst anade det. Låt se vilka andra portar till det dunkla förflutna som kan slås upp på vid gavel om jag fortsätter följa ”The Eighties”. Man kan utan nämnvärd profetisk gåva förutsäga att namn som Twisted Sister, Prince, Duran Duran, Little Steven, Bob Geldof, Madonna och givetvis Michael Jackson lär vädras under de väntande veckorna. One down, nine to go…

Programmen kommer att finnas ute på SVT Play under en begränsad tid.

För övrigt… har en ny säsong av ”Pop och politik” inletts i P4. Jag får påminna mig själv om det, eftersom jag närmast slaviskt är inställd på P1 i princip året runt numera.

Citatet: ”Våra fans byts ut hela tiden. Den enda gruppen vi inte når är tonåringar, för tonåren är den enda tiden i livet då man tror att man är vuxen”. Leif Walter, drivande kraft i barnunderhållningsbandet Mora Träsk, intervjuad i tidskriften Filter /juni 2012 av Christopher Friman.

Och har ni sett den här samlingen klassiska fotografier från konflikter och andra världsomvälvande händelser?

Ja… det här gick ju bra. Allvarligt talat.

yemenity2010 reflektion , , , ,

 – Yeah, that went well.

Det är väl i avsnittet ”Trash” han säger det, alldeles i inledningen. Kapten Mal har blivit strandsatt i en öde öken och verkar inte alltför… väl ute. Klockan vrids tillbaka ett par dygn och vi får reda på vad som egentligen hänt innan. Det handlar om science fiction/western/medmera-serien ”Firefly”. Citatet bara kom för mig spontant efter att Sverige, alltså Loreen, faktiskt infriat alla högt ställda förväntningar. Och vunnit. I en stor stil som vi aldrig sett maken till. Rent numerärt. Norge, Tyskland och några länder till har väl tidigare erfarenheter av att rent matematiskt krossa allt motstånd i Schlager-EM.

Själv hade jag i alla fall inga som helst föraningar om att det skulle rusa iväg som det gjorde upp till 372 poäng, mer än 100 före tvåan, de ryska tanterna och trean Serbien. Just dessa två nationer hade jag tippat i topp (förment vis av tidigare bistra erfarenheter av överdriven optimism från svensk sida) med Serbien som etta, Ryssland tvåa samt Spanien och Ungern som outsidertips. De sista två levererarde inte riktigt när juryerna sade sitt, om man säger så. Spanjorskan Soler slutade väl på någon hedersam plats i mittenskiktet efter ett – det måste sägas – fantastiskt framträdande. Ungrarna försvann helt i mängden. Storbritannien och Norge kraschlandade hårdare än resten, vilket föranledde en hel del syrliga kommentarer från britter på twitter när röstningen rundades av.

Men jag har ingenting emot att ha fel i det här fallet. Eurovision Song Contest må vara en pseudohändelse eller uppblåst jippo, men det är för ganska många av oss ändå en kul tradition att följa. Och ibland håller helheten ändå förvånansvärt hög klass musikaliskt. Jag vill hävda att årets upplaga var över genomsnittet. Och högst av alla höjde sig den svenska representanten med ett nummer som analyserats flitigt, men som framförallt har ‘det’. Enkelt uttryckt.

Några av rapporterna efteråt från internationella medier: Spanska El País noterar bland annat Loreens träffar med människorättsaktivister i Azerbajdzjan. Libanesiska Daily Star verkade inte alltför imponerade av samma artists koreografi. The Local som regelbundet rapporterar om Sverige på engelska sammanfattar händelserna. BBC tvingas bokföra Engelbert Humperdincks bristande poängskörd, medan AlJazeera English fokuserar mer på de negativa sidorna kring arrangemanget där värdlandet sägs ha vräkt boende i området där evenemangshallen byggdes. Bland annat. Det fanns kanske fler vinklar än vanligt för dem som bevakade årets tillställning på plats. Vad blir viktigast nästa år?

Dags att sova. Eller kanske fortsätta läsa några sidor ur Peter Fröberg Idlings rafflande reportagebok ”Pol Pots leende”, om folkmordet i Kambodja på 1970-talet och en grupp svenska besökares oförmåga att uppfatta vad som egentligen pågick i landet under röda khmerernas styre. Men boken ger också en hel del bakgrund till vad som hänt innan dess, och då inte minst den enorma mängd bomber som fälldes av USA även över Kambodja i samband med Vietnamkriget. Fortsättning följer förhoppningsvis…

Babooshkas, balkanhumor och bombastiska ballader i Baku

yemenity2010 krönika , , , ,

Så långt, så gott. Visst var ‘vår’ Loreen (hon äger väl sig själv, men är i det här fallet representant för Sverige) värd en finalplats i den tävling som i år tagit plats i Azerbajdzjan – vilket i sig genererat en viktig debatt om demokrati och kulturutbyten. Var alla andra värda att komma så långt, alltså de som gjorde det, och vilka andra borde ha klarat sig bättre? Facit följer!

Efter några korta klipp under SVT:s schlagerjurys härjningar, glimtar åt videor på nätet och framförallt två semifinaler har jag nu hunnit bilda mig en uppfattning om fältet överlag.

Norden först, kanske? Island bjuder på storvulen såpopera där vita nationalromantiska bergväggar tycks torna upp sig i fonden, men gesterna är nog större än substansen. Finland sjöng på svenska, något vi själva tydligen inte gjort i europeiska finalen på drygt 15 år. Nyromantiskt, melankoliskt och sympatiskt men en aning för repetitivt och jämntjockt. Var är trycket, dynamiken och passionen? Danmarks Soluna Samay satsar mer åt singer-songwriter-hållet och drömmer sig tillbaka till Alanis Morrissettes eller Joan Osbornes storhetstid. Norrmännen tränger in en orientalisk hook mellan varven i en annars ordinär tänkt dansgolvsvältare, tillräckligt catchy för att förleda åtminstone halva kontinenten, typ. Sverige: Loreen lät lite mer beslöjad än vanligt i semifinalen och sades senare ha varit på väg att glömma texten, men numret har fortfarande så mycket nerv och klass att en utebliven finalplats hade varit en mindre skandal.

Balkan: Med ett artistnamn som Rambo Amadeus kan man väl inte misslyckas? Jo, om man är för udda. Den satiriska electrofunkrapen ”Euro neuro” är mer radio- och videovänlig än ESC-mässig. Men jag gillar den. Så ock den ståtliga serbiska balladen med Zeljko Joksimovic. Fler bergsmassiv tornar upp sig i sinnet medan dramatiska violiner sticker in ett solo i den strama kompositionen. Makedonien manifesterar ännu mer av tävlingens tunga seriösa sida i år. Mer svartklätt på scen, mer moll, mer vibrato. Och fioler! Men försöken att rocka till anrättningen känns mer överflödig. Slovenien hade sänt en 16-åring och ännu en svällande ballad som bygger upp och bygger upp… men mot vad? Kroatien hamnar i samma kategori. Lång startsträcka följt av plötsliga tempohöjningar för att ingjuta mer spänning. Maja Sar från Bosnien-Hercegovina? Pianoballad. Kompetent men inte så uppseendeväckande.

Ballader fanns det för övrigt ganska gott om. Albaniens Rona Nishliu har en av de starkaste rösterna och definitivt ett eget anslag i en högtidlig hymn som jag långsamt håller på att lära mig uppskatta. Ett primalskrik i schlagernatten med med harmonik som snuddar vid det atonala eller åtminstone dissonanta. Rare bird, that one. Estlands Ott Lepland kan sjunga. Jag försöker identifiera exakt var hans ballad egentligen knyckts ifrån, men det finns väl flera kandidater, samtidigt som frasen ”kola nu” kan väcka härligt morbida associationer i processen. Belgarna skickade en 17-åring och ett nummer där sofistikation och elegans eftersträvas men inte riktigt uppnås. Åtminstone på en stor scen pyser luften snabbt ur ballongen.

Porren påverkar alltmer av samhällets ideal, enligt ett reportage i P1 häromdagen. Aftonbladet sammanfattar Rumäniens bidrag som ”dragspel och porrlook”. För mig går bara det mesta av det in genom ena örat och ut genom… ja, ni vet. Lettlands Anmary refererade flitigt till Irland och försökte låta lagom irländsk. Närmast mobbad i svenska medier, tror jag, men min egen nostalgiklocka ringer en smula av det 80-talistiska, naivt melodiska popstuket med tydlig basgång.  Ingen finalplats, dock. De ryska tanterna Buranovskie Babushki är svåra att värja sig mot, rent spontant. Bombastisk etnopop och äldreboende på utflykt i ett och samma paket. Svårbeskrivligt, eventuellt unikt, rätt kul. Och så en bakugn på scen! Om det diskuterats mycket kring värdlandets mindre demokratiska statsskick, så vittnar en uppsjö rapporter senaste åren om en olycklig utveckling i Ungern, med ett starkt högervridet parti på väg att urholka demokratin. Och där skulle nästa års tävling kunna hamna, om inte annat för att ”Sound of our hearts” med gruppen Compact Disco faktiskt är så bra. Samtidigt bastant och drömsk modern pop med hitpotential, överraskande övertygande.

Övrigt öster om forna järnridån: Moldavien svarar för mer av en varietéshow med Colin Farrells okände lillebror vid mikrofonen. Hm. Georgiens skämtare varvade sex och religion med 70-talsdisco och en hel del annat. Hatad av många. Jag har sett värre hybrider. Ögonbindeln; det bestående intrycket av Litauens Donny Montell. Scenskräck? Aha, det skulle föreställa symbolik om kärlekens blindhet. Mer 70-tal, men svag puls i ett av de mer menlösa fåren i skocken. Slovakien drog till med tungmetaller och smattrande gitarr/bas-kombinationer, men även en del falska toner i omlopp. Övertändning? Bulgariens bidrag med Sofi Marinova lät inledningsvis ekon av de legendariska damkörerna (som bland annat kunnat höras ihop med Kate Bush) fylla salongen, men sedan utvecklades allt till mer ordinär electrodisco. Inte helt under isen, men lämnade inga större avtryck. Vitryssarna drog till med ett pompöst pojkbandsepos kallat ”We are the heroes”: envetet, energiskt och enerverande i ungefär lika doser. Ukrainas Gaitana är en av de mer karismatiska scenpersonligheterna i år och levererar ett fluffigt disconummer helt utan moderation. Härlig charmoffensiv eller chockerande overkill?

Alpländerna åkte ut innan finalen. Schweiz ansträngde sig att åstadkomma brittiskinfluerad arenapop med många tighta läderbyxor på scen. Men slutintrycket var ändå mest – ansträngt. Österrikarna drog oss alla rakt ner i källaren (om man får använda sådana uttryck om just Österrike efter senare års avslöjanden) med technorap på tyska i något slags neovulgokryptomasochistisk anda. San Marinos hyllning till sociala nätverk kalkonstämplades av enig expertis. Rytmiskt var det faktiskt ganska vitalt, men resten… Struktur, sånginsats, lyrik. Allt haltade. Israel svarade däremot för en del annorlunda ackordvändningar och gott humör i sin hippie-era-pastisch som kunde varit värd ett bättre öde. Turkiet är däremot numera i regel antingen en favorit eller en dark horse (till skillnad från det glada 1980-talet när de oftast blev helt missförstådda). Årets bidrag är såväl semietniskt som svängigt och lekfullt – på gränsen till clowneri som gör mig kluven, medan Malta lyckades ta sig till final med ett av flera svenskproducerade standardepos, i det här fallet utan en enda egen idé, fras eller ton. Nästan osannolikt ointressant även under omständigheterna.

Grekerna var väl förr eller senare tvungna att använda titeln ”Aphrodisiac”. Finanskrisen kan ha varit orsaken till den sparsamma klädseln på scen, eller så var de i vanlig ordning ute efter att sälja in landet som turistmål (som om det skulle behövas). Och cyprioterna gjorde något liknande i sitt nonsensnummer med inbakad medelhavsmytologi samt hopplös engelsk intonation och frasering. Underligt nog stor favorit hos… många. Apropå nonsens. De totalvrickade tvillingarna Jedward är tillbaka. Med samma låt, eller snarare en sämre kopia, framförd med vacklande vokalkoordination. Men Irland kunde knappast ändå missa finalen. Det kunde däremot Hollands fjäderprydda donna med sitt yviga lantligt doftande skillingtryck och vaga Sinead O’Connor-vibraton i fåfäng förening. Portugals Filipa Sousa hamnade också utanför hetluften på lördag, men landet fortsätter stolt en tradition som förmodligen den minst trendkänsliga tävlanden. De har en tendens att låta påtagligt portugisiska, vare sig det är ett vinnande koncept eller inte (det vill säga, nästan aldrig). Mer svartklätt, bitterljuvt och traditionellt.

Då återstår alltså de direktkvalificerade Fem Stora samt värdlandet. I de fallen får tillgängliga promotionvideor på nätet ensamma vara ledstjärnan. Ingen falsksång eller felsteg på scen att racka ner på alltså. Eller?

Musiken dör, enligt azerbajdzjanska Sabina Babayeva i en elegant uppenbarelse på de flesta plan. Det låter verkligen inte illa, men inte heller helt originellt. En klassisk schlagerdiva i stram ballad med vagt skönjbar orientalisk touch i marginalen. Franska Anggun har inte så lite av samma framtoning, men tempot har dragits upp. Europop i en anda som fransmännen har lyckats ganska väl med tidigare, kanske inte alltid just i den här tävlingen, men i andra sammanhang. Jag måste medge mig vara ganska svag för ”Echo”. Om den inte stendör på scen. Ungefär detsamma gäller för italienska Nina Zilli som flirtar intensivt med beundrare av orkestrerad 60- och 70-talspop och i förbifarten försöker väcka diskreta Amy Winehouse-vibbar. Liksom Spaniens svällande powerballad ”Quédate conmigo” med Pastora Soler (som ryktades ha ombetts att inte vinna på grund av den ekonomiska krisen i Spanien, vilket senare dementerades). Och så Den Gamle, Engelbert Humperdinck himself, uppjagad ur gömmorna av ett good ol’ Britain som vill garantera sig mot performatoriska debaclen av ungdomliga spolingar som kommer in i fel tonart och aldrig hittar rätt igen (vilket har hänt förut). Och visst har han karaktär.

Tyskland då? De har ju genomgått en mätbar metamorfos efter många år av misslyckanden och total tondövhet och klarar numera att skicka in riktigt anständiga bidrag. Som ”Standing still” av Roman Lob. Var har jag hört den här snarast britpop-orienterade, aningen Coldplay-doftande midtempohymnen förut? Antagligen i flera former, men som sagt; fullt anständigt.

Relaterat: Hur mycket ska artister förväntas ta ansvar när de konfronteras med situationer som den i årets värdland? Och ska större krav ställas på dem än idrottsstjärnor i liknande sammanhang? Bra frågor av Hanna Fahl i Dagens Nyheter häromdagen.

BETYGEN, LAND FÖR LAND – FINALISTER KURSIVERADE:

**** Frankrike, Spanien, Sverige, Serbien, Ungern

*** Azerbajdzjan, Italien, Storbritannien, Montenegro, Tyskland, Danmark, Lettland, Ryssland, Estland, Israel, Albanien, Portugal

** Island, Finland, Makedonien, Kroatien, Rumänien, Moldavien, Georgien, Slovakien, Turkiet, Bulgarien, Ukraina, Schweiz, Grekland, Holland, Belgien, Slovenien, Bosnien, Norge

* Litauen, Malta, Österrike, San Marino, Cypern, Irland, Vitryssland

En panel med viss pondus – men bort med Björkman

yemenity2010 reflektion , ,

Så var det dags igen. Schlagerhonchon Christer Björkman har samlat ihop ett gäng av sina närmaste… njae, kanske inte vänkretsen rakt över, men man kan väl som med så mycket annat i sammanhanget anta att han haft fria händer att kombinera sin egen panel för att tycka till om årets kandidater i Eurovision Song Contest. Och nej, han har fortfarande inte bortrationaliserat sig själv som programledare. Självinsikt i det fallet är väl inte hans mest framträdande drag. Ej heller den möjliga reflektionen över att han de facto är så organisatoriskt insyltad i arrangemanget att det skulle vara ett dilemma – förutom att det vore ganska enkelt att plocka fram en handfull namn på personer som mer ledigt, professionellt och kanske rentav karismatiskt skulle kunna fylla hans kostym vid pulpeten.

Årets sällskap i studion är dock långtifrån det mest bortkomna anhanget vi sett uttala sig om andra artisters möjligheter (för de flesta av dem brukar ju själva vara artister). Jag skulle här kunna dra upp andra tidigare kolleger i programmet och ställa dem vid skampålen, men… Visst skulle det behövas någon mer journalistiskt skolad panelmedlem för att variera perspektiven – och bidra med mer hälsosam distans. Nu är årets positiva överraskning faktiskt Måns Zelmerlöw. Entusiastisk och med ett batteri av åsikter över hela skalan, levererade med viss verbalitet. Lena Philipsson har med ålderns rätt mer rutin och tillbakalutad hållning, verkar inte anstränga sig så mycket för att spontana fälla sina domar med en lagom dos humor och musikalisk analys. Men som en del av de övriga finstilt noterat, hon har verkat lite trött och alltför lätt avfärdande ibland. Rutin har Thomas Lundin också, finlandssvensken som nästan alltid har en väl genomtänkt formulering om varför han tycker som han gör, och dessutom absolut inte är rädd för att avvika från mängden. Överhuvudtaget har det väl varit lite mer av munhuggning mellan de här ‘experterna’ i år än tidigare, eller sviker mig minnet?

Lisette Pagler har inte bara personifierat robotar (eller hubotar) i SVT-dramat ”Äkta människor”, utan bedriver tydligen en karriär inom musikalvärlden, vilket jag nödgas erkänna ha gått mig förbi under lång tid. Hon har definitivt en osökt TV-mässighet, det vill säga utstrålning och märkbart vänskapligt förhållande till både kamera och mikrofon. Hon håller sig till korta snärtiga argument, men frågan är om hon skulle kunna hålla låda och utveckla sig mer om behovet uppstod? Hur långt leder analysförmågan? Mindre imponerad har jag oväntat nog varit av Gina Dirawi, som gjorde ett sådant slående professionellt intryck i programledarrollen under den svenska seriemordsuttagningen. Då fanns ett inarbetat manus och säkerheten var markant, men nu verkar hon inte ha bemödat sig om att tänka efter lika intensivt innan sändning och resultatet är i regel aningen komiska, men halvfärdiga fraser och mycket luft mellan näringsämnena i paketet. Kanske passar hon även i det här formatet bättre som… programledare?

Om låtarna? Ja, där har jag hittills inte varit tillräckligt väl fokuserad men spontant tror jag mig ha lagt märke till bland andra Spanien, Montenegro, Ukraina och i viss mån Turkiet. Vidare hoppas jag patriotiskt nog på att Sverige lyckas när vi nu skickat en rejäl artist med något liknande ett eget uttryck igen (nej, hon har inte skrivit sitt eget bidrag men får det att framstå som om hon gjort det). Lika spontant undrar jag hur exempelvis Litauen tror sig klara en finalplats med blindbockslek och övervintrad 70-talsdisco. Bara för att ta ett exempel ur gråa mus-högen, som inte är obetydlig.

Kraft och kreativitet före karisma – Karmakanic levererade i Lidköping

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

Musiken framförallt – det är vad som gäller när Karmakanic ställer sig på scen. Och det som kommer ur högtalarna, det är något av det mest kompetenta och kreativa som vi har i Sverige i just nu. I veckan lät de tonerna tala i Lidköping, i sällskap med unge gitarrekvilibristen Johan Randén. Fair Slave Trade-redaktören var där…

För uppvärmningen svarade alltså underbarnet, strängdomptören Johan Randén, numera några och 20 år, ackompanjerad av två mognare män; Bengan Andersson och Björn Milton på trummor respektive bas. Stilen? Ja, lite av samma fusionfunk som jag vill minnas dominerade hans repertoar på Slottsskogen Goes Progressive häromåret. Lite av ‘tillbaka till 1980-talet’-känsla, en tid när föreningen av jazz och funk var vanlig, inte minst i de frikyrkokretsar som påverkade mycket av mitt musikaliska intag på den tiden. Randén var rent logiskt inte fysiskt närvarande då, men hämtar åtminstone en skönjbar procent av sina influenser från en värld som befolkas eller har befolkats av akter som Weather Report, Yellowjackets, Koinonia, Michael Ruff med många flera. Jag nödgas medge att jag inte längre har lika intensiv inblick i vad som rör sig i den genren numera – om det rör sig. Rent nostalgiskt väcks något till liv av Randéns riff i kombination med ogenerad woodslapping från Milton och jag imponeras av det täta, sammangaddade sound som skapas av bara tre personer på en scen utan ytterligare extravaganser eller artificiell andning.

Däremot är inte kompositionerna i sig av den sort som fastnar automatiskt eller berör mig på djupet längre. De kan kräva mer tid än så här, eller så har jag passerat den mest mottagliga fasen och kan numera främst uppleva konceptet som trevligt och tilltalande men inte extremt engagerande. Randéns tekniska färdigheter och musikaliska mognad finns det dock ingen anledning att betvivla. Han kommer knappast att vara sysslolös i framtiden, vilken genre eller vilka samarbetspartners han än väljer att prioritera.

Karmakanic var nyligen aktuella med sin.. få se nu… fjärde CD, ”In a Perfect World”. Därifrån hämtades bland annat deras för kvällen inledande nummer ”When the World Is Caving In”, liksom senare i programmet, sviten ”1969”. Med åren har Jonas Reingolds vid-sidan-av-projekt hunnit bygga upp en repertoar med tydlig spännvidd, vilket tydligast kan illustreras med den (i en bättre värld?) hitmässiga ”Turn It Up” omedelbart följd av den experimentella danslektionen ”Do U Tango?”. Företrädesvis är det de längre och mer utsvävande övningarna som tar plats i programmet på Röda kvarn. Då är ”Send a Message from the Heart” visserligen extranummer, men det är å andra sidan ett cirka 20 minuter långt sådant, i sin tur uppföljt av en Genesis-cover som jag irriterande nog länge har svårt att placera – men visst är det ”Undertow” från 1978?

Medlemmarna har skiftat en smula genom åren och senaste nytillskottet är Morgan Ågren bakom trummorna. Relativt ny är väl även Nils Erikson på keyboard och backupsång. (Vilket i sig väcker en fråga jag inte tidigare reflekterat över: är det samme Nils som släppte skivorna  ”Spår” och ”Albert, tyfonen” under sent 1990-tal och sedan tycktes ha virvlat bort i världsalltet utan just… spår? Javisst, en vanlig enkel googling och grundläggande innantilläsning senare är det uppenbart att han inte varit så bortsprungen som jag förleddes att tro. Egna hemsidan vittnar om fler soloskivor samt körverk, filmmusik och andra skriverier.) Erikson håller sig i den här scenuppställningen ute på ena flanken medan hans kollega, tillika den likaledes flitigt arbetande klaviaturvirtuosen Lalle Larsson huserar på den motsatta.Utmärker sig gör även gitarristen Krister Jonsson som inte bara utövar egna små dueller med dystboxen utan även i stort svarar för nästan allt som kan kallas scenshow i sammanhanget. Nej, Karmakanic prioriterar inte precis det visuella uttrycket eller dramatiska utspel, vilket personifieras inte bara av den relativt lågprofilerade bandledaren (vilket jag i alla fall föreställer mig att han är) och basisten Reingold utan även av sångaren Göran Edman som är robust och rejäl men långtifrån lika utagerande och karismatisk som flera andra kolleger i jämförbara konstellationer (med Nad Sylvan i Agents of Mercy som ett för ändamålet pedagogiskt typexempel).

Spännvidd, ja. Den andäktiga balladen ”Eternal” får avsluta gruppens ordinarie set… före de redan nämnda bonusinslagen. Sedan jag såg dem förra gången strax norr om Göteborg i slutet av 2009 har Karmakanic frigjort sig mer från Flower Kings-trädet och mutat in ett eget revir, intensivt inriktade på det musikaliska uttrycket före allt annat. Som sagt inte det mest scenshowmässigt spännande Sverige har att erbjuda, men svårslagna på andra plan.

Second opinion från min fru Emilia:

– En intressant blandning och delvis genial, men ibland lämnar de för lite utrymme för tystnad vilket kan vara tröttande. Musik i allmänhet är en kombination av ljud och tystnad i harmoni. Men i stort var det bra.

BASFAKTA

Plats: Röda kvarn, före detta biograf i Lidköping, numera främst lokaler för vuxenutbildning

Tid: 2 maj 2012, kl. 18.30 – ca 21.30

Arrangörer: LARS (Lidköpings Artrocksällskap) i samarbete med Studiefrämjandet

Publik: ett 100-tal; i princip fullsatt

Ljudet: i stort sett utmärkt, möjligen aningen för vasst i kanten – mest märkbart i slutskedet av konserten

För övrigt: Apropå The Flower Kings, där Jonas Reingold är en av de drivande medlemmarna, så har de faktiskt återupptagit samarbetet och arbetar på sitt tolfte album tillsammans, det första på fem år. Detta enligt marsnumret av den brittiska tidskriften Prog (formerly known as Classic Rock Presents Prog) som anger releasedatum till början av juni och utlovar en del turnerande efter det, både i Sverige och internationellt.

Grymma greker, världsomspännande virusattacker och norsk nagelbitare på DVD i april

yemenity2010 puff , , , ,

Så mycket om musik har jag inte hunnit skriva om den senaste månaden, mellan alla lektionsplaneringar, korrigeringar och sådant som hör skolan till när man av någon anledning hamnat i undervisningsbranschen (där jag huserar åtminstone fram till mitten av juni – efter det är allt öppet). Däremot har jag hunnit se och skriva på russin.nu om en del hyggligt aktuella filmer på DVD. Steven Soderbergh är sällan ointressant. Vi talar alltså om regissören bakom ”Traffic” (2000), ”Sex, lögner och videoband” (1989) och dubbeldramat om Che Guevara i två ambitiösa filmkapitel för fyra år sedan. Nu är han aktuell på DVD med ”Contagion”, om ett virus på väg att slå ut stora delar av civilisationen så som vi känner den. Gwyneth Paltrow hostar illa och blir inte bättre, Matt Damon håller sig oförklarligt frisk medan Laurence Fishburne med flera skarpa hjärnor letar lösningar i sina laboratorier. En av regissörens höjdpunkter i karriären, hävdar jag.

Bra bildsinne brukar Tarsem Singh ha, men han regisserar inte långfilmer i särskilt rask takt. Efter fascinerande ”The Cell” och ”The Fall” har han nu tagit sig an den grekiska mytologin i ”Immortals”. Snyggt men inte så mycket mer, är min dom i det fallet. Högspänning uppstår däremot i norska ”Huvudjägarna” där en ytligt sett självsäker chefsrekryterare som inledningsvis inte väcker särskilt mycket sympati tvingas visa nya sidor av sin personlighet för att överleva i kampen mot en psykopatisk ex-militär han råkat reta upp genom sin fritidssyssla som taveltjuv. Ofta osannolikt, men ett medvetet tillspetsat scenario utan plats för tristess får åtminstone mig att hålla koncentrationen uppe hela vägen ut.

För övrigt har jag försökt följa flödet kring en existentialistiskt orienterad amerikansk lågbudgetfilm med titeln ”Blue Like Jazz”, byggd på en bok av Donald Miller och regisserad av före detta rockmusikern Steve Taylor. Nyligen premiär i USA, tyvärr inte särskilt trolig att ankomma i någon form till Sverige under den närmaste tiden, men förr eller senare ska väl tillfället att se den öppna sig. Tillsvidare finns basfakta på IMDb och spridda kommenterar från bland andra Huffington Post, Christianity Today, en meriterande plats på Paste Magazines lista över 30 filmpremiärer de ser fram emot mest under året, liksom en officiell hemsida. To Be Continued…

Lasses laxfilm landar i Sverige

yemenity2010 reflektion , , , ,

Boken har uppnått en form av kultstatus och nu har filmen kommit hit, i regi av vår egen Lasse Hallström. Om filmens kvaliteter kan jag själv inte säga så mycket än. Andra har tyckt till, exempelvis levande legendaren Roger Ebert, som tycker att Hallström satsat för mycket på det hjärtevärmande romantiska och tonat ner förlagans mer excentriska drag. Fredrik Sahlin på SVT:s Kulturnyheterna är inte heller överdrivet imponerad; ”…nästan två timmar av patenterat och friktionsfritt Lasse Hallström-mys…”. Expressens Bernt Eklund kallar det dock regissörens ”roligaste film på länge”.

Vi talar om ”Laxfiske i Jemen”, en fiktiv historia om en jemenitisk schejk som kommer med snilleblixten (?) att starta sportfiskeverksamhet i sitt ökänt vattenbristlidande hemland. För några år sedan, under mitt projektarbete i just det landet, läste jag boken och skrev några rader om den på folketjublar.se. Bland annat: ”Paul Torday använder en intressant narrativ teknik där utvecklingen återges genom dagboksinlägg, e-mailutväxlingar, utskottsförhör, polisprotokoll och diverse andra källor. Tidsperspektiven skiftar oavbrutet från ett till synes nuläge till återblickar. Ett pussel, som avslöjar obehagliga sanningar bit för bit på ett underhållande sätt, men inte lägger alla proverbiala kort på bordet förrän i finalen… Stora ämnen tacklas i förbifarten. Torday är satirisk, inte särskilt optimistisk angående politikens uppbyggliga egenskaper, men han smyger in gliringarna i en intrig där vanliga mänskliga svagheter – och styrkor – exponeras lika obarmhärtigt.”

Mer fakta om filmen skrev jag ner för lite över ett år sedan i mitt andra bloggforum yemenity2010, strax efter hemkomsten till Sverige; till stor del byggt på ett reportage i en engelskspråkig jemenitisk tidskrift:  ”Enligt Yemen Today planeras världspremiären till januari 2012 och bör vara ”… a must-see for anyone susceptible to the charms found exclusively in Yemen”. Inspelningarna sker dock i Storbritannien och, som så många gånger förr när mellanöstern är spelplats på film, Marocko. Britterna har en historia i Jemen eftersom man koloniserade den sydöstra delen av området under 1800-talet och använde Aden som en viktig hamn i sitt imperium. Sydjemen genomgick senare en marxistisk period och flera konflikter med den nordvästra delen av Jemen som tidigare ingått i det ottomanska imperiet. 1990 förenades de två regionerna till nuvarande Jemen, en enhet som dock fortfarande är bräcklig på sina håll.”

Just det, och det var innan den arabiska våren nådde landet och ledde till ett än mer ostadigt politiskt klimat. Angående själva filmen skrev jag att ”Och jag ser givetvis fram emot filmen, när den nu blir klar om något år eller så. Jag såg inte riktigt Ewan McGregor framför mig som fiskeriexperten Alfred Jones vid läsningen av boken, men det är inte så många rena filmstjärnor som har den naturliga gråhet Alfred verkar utstråla…”

Jo, det finns en del fascinerande natur i Jemen, men bristen på vatten är ett av landets största problem. Så hur smart är idén med sportfiske i det landet? Förmodligen bara en möjlig tanke i fiktionens värld, eller? Bilden är från sydvästra delen av landet, februari 2010.

Spektakulärt spel för societeten i ny stor succé på bio

yemenity2010 puff ,

Ungdomar som tvingas ut i skogen för att slåss på liv och död till dess bara en av dem återstår och vinner ära och berömmelse, men kanske har förlorat en del av sin själ i processen. Allt sänds direkt i TV och sponsras av societeten i ett samhälle som genomsyras av skriande klassklyftor i en framtid som inte specificeras kronologiskt, men kanske inte är tänkt att ligga så långt fram i tiden… Låter det som helt nya idéer? Det kanske de inte är heller, men de fogas ihop framgångsrikt och fängslande i en av årets, vågar jag väl påstå, hittills största kassakor på bio: ”The Hunger Games”. I rollerna syns bland andra Jennifer Lawrence, Lenny Kravitz, Woody Harrelson och Donald Sutherland. Min egen recension har precis publicerats på russin.nu.

 

 

Talande titlar – eller?

yemenity2010 nyhetskommentar , , ,

Titlar. De har betydelse. Harrison Ford lär ha sagt att ”Döda poeters sällskap” var så svårsålt det gick att komma på filmtitelfronten. Enda steget neråt i kommersiellt hänseende skulle i så fall vara ”Döda poeters sällskap – på vintern”. Ford hade själv dessförinnan gjort några av sina bästa rollprestationer för regissören till sagda film, Peter Weir. För ni minns väl ”Vittne till mord” och ”Moskitkusten”?

Nu har tydligen en brittisk boksajt, The Bookseller, utlyst en tävling för kufiska boktitlar. Enligt Svenska Dagbladet finns en del verkliga guldkorn bland de nominerade alstren; som ”Den stora penispaniken i Singapore” och ”Hundra år av bottenskrapande i Bristolkanalen”. Vem kan motstå sådana charmoffensiver från utgivarna? Eller vad sägs om ”Herr Andohs dagbok från Penninerna: En japansk könsbestämmare av kycklingar i Hebden 1935 minns”, skriven av Koichi Ando, som tillbringade en tid i Yorkshire med att lära britterna röna ut rätt kön på just kycklingar. Det påminner mig i sin tur om ett par år i slutet på 1970-talet, då min familj bodde i ett sovsamhälle utanför Linköping och hade två japanska familjer som grannar. Anledningen till att dessa flyttat till Sverige var tydligen att fäderna hade just den uppgiften på något företag, men det förstod jag inte förrän långt senare. Fanns sådana jobb ens på kartan när man var i lågstadieåldern?

Apropå boktitlar som tar priset i ett eller annat avseende så anser tydligen arrangörerna av tävlingen att ”Cooking with Poo” är en riktig höjdare. Den är författad av thailändskan Saiyuud ”Poo” Diwong som är matlagningslärare. I hennes hemland betyder poo inte samma sak som på engelska, kan tilläggas. Så… den här lilla nyheten provocerar givetvis fram frågan om vad jag själv har för extraordinära titlar hemma i hyllorna? Eller åtminstone moderat munterhetsframkallande, medvetet eller inte. ”But I’m Swedish – och 58 andra nyfikna nedslag i exotiska miljöer såväl långt hemifrån som runt knuten” av Johan Tell, utgiven av Vagabonds förlag 1999 är ju nämnvärd, men troligen för självmedvetet roande för att platsa i en tävling som den ovan nämnda. Detsamma gäller väl romanen ”Ingen tobak inget halleluja” av Eric Lundqvist från 1956 (återutgiven 1984).

Till de mer mystifika titlarna jag hittar i mina gömmor torde höra ”Till de kvar lämnade”, som jag snappat upp i samband med någon loppmarknad i kyrkliga kretsar en gång i tiden. Det är en relativt rak översättning av originalets ”To Those Who Are Left”, publicerad av Hart R. Armstrong anno 1949. Den svenska upplagan är ett tunt häfte på cirka 50 sidor med chockorange omslag, och de lovande inledande fraserna ”Du har blivit kvarlämnad! Du undrar vad det är som har hänt!”. Utgångspunkten är att skriften ska kunna hittas på strategiskt åtkomliga platser av släktingar och vänner som inte fått följa med upp under det bortryckande, eller på engelska Rapture som ingår i en del teologiska tolkningar av kommande tidevarv. Det vill säga, de sant troende kommer att försvinna från jorden, medan resten blir kvar och får det ganska jobbigt. Hoppet är dock inte helt ute, för dem som inser att de hamnat i den ondes våld men att det finns en andra chans att nå himlen om man står emot trycket från den nya onda världsregeringen. Ungefär. Konceptet blev senare en succé, åtminstone i USA, genom romansviten ”Left Behind”. Böckerna har jag fram till nu inte ansett det mödan värt att läsa, men som frikyrkofostrad och filmfreak såg jag det för några år sedan som ett litet forskningsprojekt att se de tre filmer som byggts på böckerna. Jag var väl kort sagt lindrigt imponerad, men recensionerna finns i alla fall på russin.nu.

Schlagernedschlag 6: Eufori övertrumfade förundran, mysterier och mirakel

yemenity2010 reflektion , , , , , , , , , ,

Det gick som det borde. Framburen av internationella jurygrupper och inte minst folkets röster blev Loreen svensk populärkulturell ambassadör till Azerbajdzjan 2012. Jag var orolig ett tag att ännu fler skulle falla för Dannys dansnummer, men han fick för andra året i rad nöja sig med andraplatsen i en svensk uttagning. Amen.

Slutresultatet, ihop med mina egna synpunkter på bidragen som kvalificerat sig så här långt:

(Betygskala från 5 = redan klassisk oförglömlig schlagdänga eller djärvt framåtskridande pionjärpop i sammanhanget, ner till 0 = Glöm och begrav, eller donera till kalkonmuseum!)

1. Loreen: ”Euphoria” (268 poäng). Favoriten infriade förväntningarna. Och ja, jag förstår varför. Det här är numret där alla delar i helheten samspelar och verkligen klaffar. Dramatik, dynamik och – drag, i en aningen aggressivare  uppdatering av Madonnas ”Frozen”. ****

2. Danny Saucedo: ”Amazing” (198 poäng). Jag var rädd. Att det här var vad en folkmajoritet helst ville ha. Själv kan jag inte se eller höra mycket som lyfter över mediokriteten i en överbefolkad genre. Den styltiga koreografin i epilepsiframkallande overaller har inte heller någon frälsande funktion. Hjärntvätta mig med det här i tre veckor enligt gammalkommunistiska eller Guantánamo-principer så kanske jag ändrar uppfattning. Men jag tvivlar. **

3. Ulrik Munther: ”Soldiers” (88 poäng). Har han hunnit bli vuxen sedan sist? OK, det hör inte hit. Eller är just det som drar. För mig är han fortfarande för ung för sin sång, men kan se en potential där han kommer ikapp i framtiden och kan leverera sitt material med den pondus som krävs. Då kanske han blivit för gammal för dem som faller pladask redan idag. **

4. David Lindgren: ”Shout it out” (88 poäng). Det finns fortfarande ett slags ungdomlig energi som jag uppskattar hos outsidern Lindgren, en spoling som tog risken att slåss på samma planhalva som lågoddsaren Danny. Själv föredrar jag i den duellen Lindgrens tappning av en genre som annars strängt taget inte är min ‘bag’. ***

5. Molly Sandén: ”Why am I crying?” (77 poäng). Inte precis nyskapande heller, men en brustenhetsimpregnerad ballad som är behagligare än genomsnittet. Min enda invändning är att den håller sig i ett väldigt traditionellt spår och kan sakna den fräschör som krävs för att ett svenskt bidrag ska ha en chans vid Svarta havets strand 2012. Ändå – hon fick förvånansvärt få poäng av folket. ****

6. Top Cats: ”Baby doll” (68 poäng). Jo, jag visste att brylkrämsrocken lever och frodas ute i skogarna väster och norr om Vänern, och förstår att de kan fylla en kvot även i ett sådant här finalfält. De har åtminstone kul själva. Men… **

7. Dead By April: ”Mystery” (52 poäng) ”Lena som barnrumpor men tuffa som lapplisor” enligt (för övrigt utmärkta) programledaren Gina Dirawi. Tja, hur tuffa är de egentligen? Och hur mycket egen identitet kan skönjas i den här genrehybriden som i slutändan slussar in sig i något slags fattigmans-Evanescence-fålla?  **

8. Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern: ”Jag reser mig igen” (43 poäng). Hur kom jag ända hit? Undrade han säkert, mannen med de till synes tusen inre såren, vilket i detta sammanhang ger honom en tyngd som bara blev mer av en tillgång ju längre resan gick. Låten är inte banbrytande, men utspelet har nerv. Just det, nerv. 4 real (som sedermera försvunne Manic Street Preachers-gitarristen Richey Edwards karvade in i armen inför en förstummad journalist 1991). ***(*)

9. Lisa Miskovsky: ”Why start a fire?” (39 poäng). Det är ju så snyggt. Stilfullt. Och sympatiskt. Men kanske för fluffigt och eteriskt för att bära hela vägen ut i Europa (och slå an även där). Såväl sången i sig som scenshowen var ändå en av mina personliga favoriter i fältet, även om man kan sätta frågetecken för den 80-talistiska trumloopen i skarvarna mellan det generellt så sobra och moget stiliserade arrangemanget. Eller är det den ultimata grädden på moset? ***(*)

10. Björn Ranelid feat. Sara Li: ”Mirakel” (25 poäng). Den har ju en förmåga att fastna. Så någonting måste de ha gjort rätt. Och Ranelid som typ behöver vi mer av i Sverige, en man som inte ber om ursäkt för något – inte ens när han borde. Här är det ju uppenbart att han i grunden är ganska omusikalisk och det förvånar närmast att han lyckas tajma sina fraseringar med inramningen. Tonspråket bärs helt upp av partnern in crime, Sara Li som i alla fall tar sitt ansvar för det som räddas kan. Nu återstår bara frågan; förlåter författaren folket för det vacklande stödet i finalen? **

Tips till dem som vill grotta ner sig i geomusikaliska analyser…  Sammanställning av poängen, med detaljer kring de internationella jurygruppernas värderingar.

Vad gäller mellanakterna hade jag hoppats att någon skulle ta sitt ansvar och göra det givna och rättfärdiga. Alltså en bluegrassversion av Eric Saades fjolårsvinnare ”Popular” i pausen. Nu blev det någon form av musikalvariant i stället. Det får väl duga till vardags.

För övrigt kan jag rekommendera reportaget i SVT:s ”Uppdrag granskning” kring Christer Björkman och hans makt över tävlingen – vilken inte precis framstod som mindre efter än före inslaget, även om farbror Björkman försöker verka ovetande om vilken ställning han faktiskt har. Och har vi vanliga dödliga inte insett det förr, så kan vi glömma det där med att försöka få med en låt utan ett etablerat bolag i ryggen eller omfattande kontaktnät som inkluderar personer med Björkmans öra. Eller är så profilerad och ‘rätt’ för konceptet att redaktionen själva ringer upp och bjuder in till hovet. Själv har jag inte skickat in något bidrag sedan jag gick på gymnasiet 1987 (och det var inte ens färdigskrivet). Men någon gång ska man ju göra ett nytt försök. Eller alltså inte…