sportreferat

Kan Island kan vi?

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , , , ,

Jaha. Hur svårt kan det vara? Kan Island så kan väl…vi? Efter att ha sett drygt sista halvtimmen av öbornas kamp, med betoning på kamp, mot de spelmässigt egentligen överlägsna österrikarna så är väl allt möjligt? Det kunde se ut som oddsen för Jon Snow och hans vildvuxna värstingarmé mot Ramsay Boltons välorganiserade våldsmaskineri i senaste avsnittet av ”Game of Thrones”. Nej, jag ska inte avslöja hur det fiktionaliserade slaget slutade i detta forum. Och ungefär lika optimistiska på förhand har vi väl realistiskt sett anledning att vara inför kvällens uppgörelse där Sverige bara har ett alternativ: att slå Belgien. För att kunna göra de Lagerbäck-ledda islänningarna sällskap i andra rundan.

Det ska mycket till. Ett litet underverk. Att Zlatan visar sin spetskompetens och killer instinct, som den tidigare i turneringen oväntat tama Cristiano Ronaldo i det Portugal som trots tre mål mot överraskningslaget Ungern fortfarande inte kan vara säkra på åttondelsfinal. Ungrarna lyckades alltså göra tre de också. Portugiserna är strängt taget ett sådant lag som man vill se gå vidare, om inte annat så av rent underhållningsvärde, men de har haft sällsynt svårt att slå hål på sina motståndare i gruppspelet här. Jag har (liksom flera andra, tror jag) slagits av tanken att just Ronaldo, liksom Ibrahimovic och en del andra affischnamn är slitna efter en lång säsong och inte har bästa möjliga precision så här på försommaren.

Det har väl hänt förr att skadade storspelare vilat sig i form och ägt ett stort mästerskap. Ronaldo, ni vet? Den andre Ronaldo. Han som fick något slags kollaps inför VM-finalen 1998 där ett vilset Brasilien föll mot värdarna Frankrike med 3-0. Fyra år senare hade han drabbats av skadeproblem under lång tid men blommade upp igen under det VM som utspelades i Japan och Sydkorea. Ronaldo skyttekung och brassarna tillbaka på tronen. Finns det någon sådan kandidat nu? Annars har väl Gareth Bale varit den viktigaste ingrediensen för något lag överhuvudtaget hittills. Wales vinnare av sin grupp för England, Slovakien och Ryssland. Aningen otippat.

Tillbaka till Sverige. Vad talar för oss? Vänta, det krävs betänketid. Överraskningar inträffar ibland. Där har vi ett skäl. Belgien har flera stjärnor men samtidigt all press på sig och har hittills inte vunnit något viktigt med sin gyllene generation. De kan vänta lite till, eller hur? Snälla… För i princip är det svårt att se ett scenario där båda lagen avancerar. Sverige är ju tvungna att vinna. För Belgien kan en förlust möjligen ändå räcka, men det är nog inget de vågar sätta sina huvuden i pant på. Bollinnehavet lär belgarna ta hem. Och fotbollsvärlden i stort vill se dem slåss om slutsegern. De har helt enkelt ett mer attraktivt lag än vi. Men det är inget att ta hänsyn till nu. Från svensk synvinkel är en kompakt försvarsmur och ett kontringsmål för turneringens näst lägst rankade lag, mot ett av de absolut högst värderade, precis vad doktorn ordinerar.

Arrogans? Kan det vara en svaghet hos motståndarna? Vi såg det igår hos spanjorerna, som borde ha sågat av – i och för sig smart spelande – kroater redan efter en halvlek, men släppte till svårbegripliga blottor och gick miste om gruppsegern i processen. Ni ser, jag letar efter halmstrån, men vad annars ska vi leta efter?

Ni kanske har märkt att det pågår en annan stor fotbollsturnering just nu också. Copa América i en jubileumsversion. Min hustrus hemland Mexiko åkte på en hisklig överhalning mot Chile i kvartsfinalen. Sju bollar i baken. Sju! Ingen framåt. Jag har sett ett sammandrag på YouTube med mexikanska kommentatorer, vars nedsabling av det egna landets representanter jag hoppas få slippa höra en repris av i svensk version om några timmar. När vi har facit…

Suck och stön. Be en bön inför Belgienmatchen…

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , ,

Jaha. Suck. Så var vi där igen. Snöplans! Än en gång har Sverige gjort en mer än skaplig insats mot Italien i ett stort och viktigt sammanhang. Och som några gånger förr slutar det med snöd vinning efter små marginaler för den sydeuropeiska stöveln. Väl disciplinerat försvar på båda sidor under större delen av matchen, men alldeles i slutet sprack något i sömmarna på den svenska sidan och motståndarnas brasilianska import Eder (vars namne var en skarpskytt för Brasilien för 30-talet år sedan) hann emellan. Dammit. Varpå laget i ledning omedelbart börjar maska. Som särskilt italienare brukar vara skickliga på.

Jo, jag har alltid blandade känslor för just det laget. Lätta att beundra och bli irriterad på i samma andetag. Ibland, som i EM-premiären häromdagen mot Belgien, helt enkelt bara beundransvärda. Vilken sammanhållning. Vilken precision när det behövdes. När nu Sverige lyckades klämma fram så mycket mer ur sina resurser än mot Irland, var det värt ett bättre öde. Men det har hänt förr. Knapp förlust mot samma motstånd. Minns EM 2000, när ett utskällt blågult lag samlade ihop sig i sista gruppspelsmatchen mot italienarna, vann hörnorna med 18-2 eller något i den stilen (allt utifrån mina minnesbilder, som kan vara opålitliga) men ändå förlorade. Fyra år senare beskylldes vi och danskarna för uppgjord match när italienarna hade svårt att smälta sitt uttåg ut den turneringen. Men det jämnar väl ut sig i längden…

…vilket inte hindrar att det här var väldigt synd. En poäng hade kanske inte gjort så stor numerär skillnad mot noll, men moraliskt, inspirationsmässigt, gör det skillnad. Ska det bli som i EM 2008, när Sverige efter en seger mot Grekland och uddamålsförlust mot favoriterna Spanien – just det, efter avgörande i slutminuterna – tappade all tyngd mot pigga rödklädda ryssar och skyfflades ut med huvudet före? Och nu står Belgien på andra sidan. De som är piskade att visa vad de verkligen är värda, först mot irländarna och sedan mot Hamréns hunsade lilla skara. Gud vet var det ska sluta. Oddsen talar emot oss. Känslan talar emot. Logiken ska vi kanske inte ens tala om. Men hoppet är ju det sista som överger även det mest nederlagstippade gäng. Eller hur?

Så. Sverige hade visst övertag i bollinnehav, särskilt i första halvlek. Fortfarande få riktiga avslut, vilket experterna regelbundet påminner oss om. Hur exakt definieras avslut på mål, förresten? Hur hårda måste skotten eller nickarna vara för att räknas? Ursäkta, det är inte det viktigaste just nu. Det är depp som gäller. Kanske är det inte mer än rimligt, att de vanligtvis mer rutinerade och slugare lagen tar hem sådana här jämna matcher. Och det speglar ju vad som hänt i flera matcher här redan. De förhandstippade nationerna klipper till när det som bäst behövs och tar sina tre poäng med vissa problem. Frankrike mot Rumänien och Albanien, England mot Wales, Spanien mot Tjeckien…

Halmstrån pratas det om i SVT-sändningen just nu. Tjaa… Fyra av sex treor i gruppspelet går vidare till åttondelsfinal. I VM 1986 räckte det för Bulgarien och Uruguay med två poäng vardera i sina grupper för att klara det. Men på den tiden gav seger bara två poäng, vilket alltså är likvärdigt med två oavgjorda resultat. Seger mot Belgien lär krävas för svensk del. Inte så troligt, men ett litet mirakel, anyone?

I kväll det annars OK att åtminstone tillfälligt bojkotta allt italienskt. Ställ in den planerade pizzan – som i och för sig brukar ha mindre italiensk prägel på svensk mark. Gör som ni vill med det. Racka ner på deras omhuldade filmregissörer – Fellini? fuskverkare! – och inte minst filmande fotbollsspelare. Påminn alla eventuella italienska bekanta om de mest pinsamma popstjärnor som kommit därifrån och farbror Berlusconi är ju en alltid en tacksam teaterapa att bespotta. Det kanske var en god match, men ingen god avslutning. Vi skulle ha haft straff i slutsekunderna, visst? Och busen Buffon skulle ha visats av plan för spelfördröjning. Och…

Oavgjort inte avgjort av ondo – svensk premiärpoäng efter svag start

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , ,

Huj. Det kunde ha gått…illare. Och bättre. Med lite tur. Ska Sverige ta sig vidare till andra ronden i detta illustra EM kommer det att krävas en del flax. Flyt. Röta. Mycket vilja och några oförtjänta strutar. Irland var laget vi skulle slå för att kunna gå vidare, sades det, men efter första halvlek lyste gröningarna från väst av betydligt mer energi och ren urkraft. Med ett ribbskott och ett par andra skrämskott som extra garnering. Sverige hade kanske aningen mer boll statistiskt räknat, men…

…när andra halvlek chocköppnade med irländskt mönsteranfall och mäktigt avslut i nät, fanns det anledning att frukta det värsta och släcka ner alla förhoppningar om avancemang. Då vaknade Sverige till liv och tycktes skapa mer på tio minuter än under hela första halvlek. Kvitteringen dröjde, men när utdelningen till sist kom var det med hjälp av en irländsk försvarare. Anfallet som ledde fram till det var dock så snyggt och den blågula allmänna tändningen efter paus så märkbar att, nej, vi ska väl inte be om ursäkt för den här poängen. Spelet kom att bölja fram och tillbaka. Mer kamp och kramp än skönspel, men – en poäng är mer än noll.

Det där med att vinna premiärmatcher i stora mästerskap är ingen svensk specialitet, med krossen av Bulgarien 2004 som lysande undantag. Då bodde jag i Ecuador och minns att jag såg matchen på en flimrande TV-skärm i ett mindre samhälle i norra delen av landets östra region ut mot Amazonas och hade svårt att urskilja allt som hände i detalj. Men den svenska femnollan var ändå en upplevelse. Något sådant resultat för vår del i detta Europamästerskap lär knappast inträffa. Förhoppningsvis inte motsatsen heller…

Jämna matcher har det ju varit överlag, av dem jag sett och att döma av resultaten hittills. Få självklara favoriter eller slagpåsar har utkristalliserat sig. Och de som brukar stå som slutsegrare är sällan de som imponerar mest i början av turneringen. För blågul del kunde den här oavgjorda premiären se ut som en besvikelse, men det är knappast katastrofalt. Chansen finns fortfarande, oavsett om vi har ett lag med verklig kapacitet att plocka några prestigefulla skalper i sammanhanget eller inte.

Smakstart för sommarens fotbollsfest?

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , ,

En rökare i krysset! I slutminuterna! Precis som det ska vara, eller hur? Överlyckliga fransoser en masse, men märkbart mer dämpade rumäner som resultat. Premiären var tät och spännande och påminde i flera stycken om starten på fotbolls-VM i Brasilien för två år sedan. Även då tyngdes hemmalaget i premiären av favorittrycket och lyckades med knapp nöd besegra en östeuropeisk motståndare som, det ska sägas, var fullt kapabel att försvara sig och skapa problem även mot de största lagen.

Kommer ni ihåg åttiotalet? Och även en bit framåt; VM -94 inte minst. Då var rumänerna regerande mästare på att försvara sig till framgång, med blixtsnabba kontringar som bonus. Från tidigt 1980-tal kanske en del av oss minns en hemsk EM-kvalmatch där Sverige förlorade hemma mot Rumänien med 0-1 och där gästerna i princip hade ett anfall på hela matchen, men Sverige på den tiden var inte ett lag som tog sig till slutspel. Något nästan förhäxat stod alltid i vägen när det väl skulle till. Det Rumänien vi såg igår var något annat. De gick ut hårt och kunde spräckt nollan redan efter tre minuter, men så blev det inte. Och många andades säkert ut efteråt. Det brukar vara så att inte bara hemmapubliken utan fotbollsvärlden i stort gärna vill se några av de stora favoriterna åtminstone ta sig vidare från gruppspelet för att behålla attraktionskraften i mästerskapet. Å andra sidan – en och annan rejäl knall friskar alltid upp…

Och den här turneringen som just inletts, har alla möjlighet att bjuda på överraskningar från farliga outsiders som sällan eller aldrig tagit sig till stora mästerskap förut. Albanien, Nordirland, Wales och Slovakien. Och så inte minst Island. Ja, där har ni dem. Spolingarna som kan störa storlagen och förstöra festen som ilskna sommargetingar på garden party.

Var Sverige nu egentligen ligger i styrkeförhållande gentemot resten – det är frågan. Vi anses i alla fall allmänt sett inte ha det bästa laget att ställa på plan. Det är bara att acceptera. Så som rankingen ser ut i Europa just nu så är det snarast en fördel. Laget har inget större tryck på sig. Skulle det ha något alls om det inte vore för Zlatan Ibrahimovic? Det i alla fall en spelare som många gärna velat se i det här mästerskapet – förmodligen hans sista. Och efter allt som hänt under den här högst ostadiga resan genom EM-kvalet så önskar jag både honom och avgående förbundskapten herr Hamrén, som vi ofta suckat över och dömt ut, ett värdigt avsked. En framgång för oss i det här sammanhanget är till att börja med att gå vidare från gruppspelet. Sedan är allt möjligt…

Vem vinner alltihop då? Ja, eftersom alla förväntas ha något slags tips om det, alla som bryr sig om EM alltså, så måste jag väl försöka leverera ett förslag. Även om vissa uppstickare alltid finns, är det ju sällan eller stort sett aldrig som ett av de mest otippade lagen verkligen vinner. Historien väger för tungt helt enkelt. Här finns lag som har erfarenhet av att vinna sedan förut. Hemmalaget Frankrike givetvis, Tyskland ännu mer givetvis. Spanien. Italien, som nu inte anses ha något av sina bästa lag men alltid är oförutsägbara. De kan snubbla sig till en final eller snubbla sig ut redan i gruppspelet under högljudda missnöjesyttringar och dramatiska gester. England är alltid med i diskussionerna, men något alltid brukar alltid hända på vägen för dem också. Bälgen då? De som har det där laget som vi flera år eller åtminstone några år tippat svara det med stora bokstäver det. En ”gyllene generation”, ni vet. Men jag sätter ändå inte dem som förstahandsfavoriter. Kanske helt enkelt för att de aldrig har vunnit någonting. Till final kan det mycket väl nå, eller semifinal, men högst upp på tronen? Spaniens formkurva har ju varit oberäknelig de senaste åren och jag tror inte att de har det som krävs för att gräva guld den här gången. Tror, säger jag. Tyskland? Jo, men visst är det roligare om någon annan tar över titeln som världsdelens vinnare för ett tag?

Blir det kanske trots allt de stolta fransoserna, som man aldrig kan räkna ut men heller aldrig lita fullt ut på? Hur mycket kommer de att bråka inbördes? Hur hållbar är deras känsla av samhörighet? Har de målgörarna? Men OK, jag väljer dem. Om jag ska slänga in ett tips här idag, med eller mot bättre vetande i ryggen.

För en stund sedan besegrade Schweiz Albanien efter ett tidigt mål och under en stor del av matchen i numerärt överläge efter en albansk utvisning. Men albanerna saknade definitivt inte chanser att utjämna i en match där vi – tydligen för första gången i EM-historien – såg två bröder spela för varsitt lag mot varandra. Jag har för mig att en liknande situation uppstod mellan Tyskland och Ghana i förra VM, men någon får korrigera mig om jag har fel.

För en stund sedan var blåklädda Slovakien ruskigt nära att trycka in 1-0 efter några minuter mot Wales, men en strålande soloprestation förnekades fullständig succé av en offervillig rödskrudad försvarare. I stället slog fixstjärnan Gareth Bale till med en förrädisk frispark och gav sitt dark horse-gäng vad man brukar kalla en smakstart.

Fortsättning följer…

Monte…nej!

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat ,

– Surt med straff, säger Emil Forsberg efter sändningen i Kanal 5.

– Jag tror man är väldigt besvikna i omklädningsrummet just nu, spekulerar experten Hasse Backe i samma sändning.

Visst är det frustrerande. En billig straff för motståndarna och sedan ett fullständigt felbortdömt mål för den egna sidan strax före slutet. 1-1 för Sverige borta mot Montenegro är ingen total katastrof, nej. Men en poäng är kännbart färre än de tre det borde ha varit. Och skulle ha varit, om svenskarna med en (fortfarande halvskadad?) Zlatan Ibrahimovic i spetsen tagit vara på sitt inledningsvis massiva spelövertag och inte släppt montenegrinerna så långt fram som de gjorde efter att den första handlingsförlamningen från hemmanationen lagt sig. Visst var det någon som varnade för en väntad anstormning från dem i början och det här såg inte ut som solklar seger på förhand. Men som styrkeförhållandena såg ut större delen av matchen borde det inte ha slutat… så här. Tredje 1-1-matchen för Sverige innebär att vårt numera ganska spännande men inte direkt stensäkra landslag är obesegrade, men samtidigt med bara en seger i bagaget inför fortsättningen i mars nästa år. Och den kom, som bekant, mot Liechtenstein. Ska det vara så här? Nej, men nu är det så.

Och det kunde ha varit värre. Vi kunde ha varit Grekland… 0-1 hemma mot Färöarna, det ÄR en katastrof i sådana här sammanhang, även om öborna blivit oerhört mycket bättre på senare år.

Men tillbaka till vårt eget elände. Vårt relativa elände. Vi får väl starta en följetong över vintern, som mexikanerna gjorde i somras efter den snöpliga VM-förlusten mot Holland. I varje upptänkligt sammanhang stoppades frasen ”det var inte straff” in, med provocerande övertydlighet men ofta ganska roligt. Och det var det ju inte heller. Straff alltså. Själv var jag där på semester med min mexikanska fru under den förflydda sommaren. Arjen Robben bör tänka sig för innan han gör liknande reseplaner, de närmaste tio åren eller så…

Personligen anser jag ändå att det bortdömda målet från Albin Ekdal var än mer upprörande. Det fanns helt enkelt inget rimlig skäl för domaren att blåsa och vinka avvärjande i det läget, förutom att hålla sig väl med den engagerade hemmapubliken. Inhopparen Isaac Kiese Thelin gjorde ju ingenting annat än att lura bort sin back. Lurad blev tydligen även denne domare. Två gånger i snabb följd. Men – Sverige kunde ha ryckt ifrån tidigare. Synd. Ladda om till nästa år, alltså. Och öva gärna extra på försvaret vid fasta situationer. De montenegrinska hörnorna var trots allt ganska ruggiga matchen igenom…

Samtliga resultat från dagen och gårdagen finns på arrangerande UEFA:s sajt. 

Stundtals magnifik Messi räckte inte mot det tunga tyska maskineriet

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion, sportreferat , , , ,

– Fotboll är ett spel med elva spelare i varje lag. Och Tyskland vinner.

Parafras efter minnet av något som ska ha sagts någon gång av en förmodligen förbittrad engelsk fotbollsprofil. England har ju en tendens att förlora viktiga matcher mot tyskarna. Men de är knappast ensamma.

– Brasilien har Neymar. Holland har Robben. Argentina har Messi. Tyskland har ett lag.

Ännu ett kanske inte hundraprocentigt citat av ett viralt fenomen som florerat på nätet den senaste tiden. Det låg liksom i luften. Under turneringen som helhet har Die Deutsche Mannschaft (med reservation för min mindre pålitliga tyska grammatik) varit det mest konstant stabila och produktiva laget av de 32 som tog sig till detta VM på olika vägar. De var helt enkelt bäst. Argentina, som lurat i faggorna och även de genom stabilt, mycket disciplinerat spel tagit sig fram till finalen, hade helt enkelt inte samma spetskompetens. Leo Messi hade visserligen vaknat till och skapade ett par konkreta hotbilder mot favoriterna, men slutresultatet var ändå logiskt. Det bästa laget i finalen, och genom hela turneringen i stort, vann.

Jag hade inte tippat dem som slutsegrare från början. Bland annat därför att inget europeiskt lag någonsin tagit hem VM-bucklan på sydamerikansk mark. Förrän nu. Och nu har det gått tolv år sedan ett sydamerikanskt lag vann VM. Då stod tyskarna som förlorare mot ett Brasilien med en Ronaldo som toppat formen lagom till mästerskapet efter en ganska svag säsong med många skador. Om jag minns rätt. Det är inte 100 procent säkert här heller…

Kommer ni ihåg en höstkväll halvtannat år tillbaka, med en på förhand hopplös uppgift för Sverige i Berlin? Mot just det här tyska landslaget (givetvis undantaget några variationer i manskapet på plan). Med ett distinkt attackerande och totalt dominerande hemmalag under en timme, vilket resulterat i fyra fullträffar, innan ett par raska initiativ av Kim Källström, Zlatan Ibrahimovic och Mikael Lustig plötsligt orsakade obalans i den till synes orubbliga svartvita stridsmaskinen under Joachim Löws ledning. Kommer ni ihåg den helt osannolika upplösningen med kvitteringsmål på tilläggstid och den svenske statsministerns okarakteristiska euforiattack på läktaren? Det kommer alltid att vara ett väldigt speciellt idrottsminne för mig (och antagligen en del andra också). Men det känns väldigt avlägset just nu… Var det där tyskarna lärde sig att aldrig sluta spela, inte förrän slutsignalen verkligen ljöd, oavsett hur överlägsna de verkade vara? Ja, ni ser, med den svenska frånvaron i Brasilien måste man ju ta chansen att gripa efter halmstrån som visar att vi ändå i någon andemening var närvarande…

Ett bra VM var det i alla fall, även om jag under semestern inte lyckats följa alla matcher så nära och regelbundet som jag försökte med i början av turneringen. På grund av tidsskillnaden har matcherna i regel spelats mitt på dagen eller tidig eftermiddag mexikansk tid. Förra VM följde jag från Jemen, där inte alla matcher var tillgängliga på de vanligaste kanalerna, men jag i stället fick chansen att se spännande matcher i traditionella jemenitiska barer (eller vad de nu bör kallas) bland kuddar på golven, vattenpipor och qat-tuggande kamrater. VM 2006 följde jag delvis från Sverige under en kort semester, men lika mycket från Ecuador där jag arbetade då. Något slags tradition att se världens största idrottsevenemang i varierande miljöer har det alltså blivit. En tjusning i sig.

Nu är det slut. Och av ett VM som länge såg ut att manifestera en latinamerikansk läcker och lekfull attackfotboll mot flera tröttnande europeiska elvor, slutade det ändå med en seger för den gamla världen. Eller framförallt för en av den gamla kontinentens representanter. Men de stora positiva överraskningarna kom ändå från andra sidan Atlanten; Costa Rica – givetvis den mest minnesvärda knallen med sin mycket oväntade kvartsfinalplats. Colombia kom lika långt efter flera års frånvaro från VM-slutspel överhuvudtaget. Algeriet överlevde som enda afrikanska lag gruppspelet och pressade blivande världsmästarna mer än någon hade räknat med i åttondelsfinalen. Holland var ett osäkert kort före VM med sin unga försvarslinje, men tog bronset efter 3-0 mot de sorgesamt slocknande hemmahjältarna. Ja, vad händer nu med Brasilien, som trots allt kom till semifinal, men sedan krossades så kapitalt att många bekymrar sig över nationens tillstånd överhuvudtaget och möjligen fler uppblossande protester mot regering och överhet överlag efter turneringens slut?

De mest minnesvärda matcherna jag såg, spontant efter minnesbilder jag kanske omvärderar eller kompletterar en annan dag:

(Jo, minst en rejäl brasklapp måste inskjutas eftersom jag inte såg den redan legendariska semifinalen Tyskland-Brasilien i sin helhet. Och ett par andra som ryktesvis var väldigt underhållande.)

Däremot: Holland-Spanien 5-1. Spanjorerna gick ut som de regerande världs- och europamästare de var, innan de blev bortkontrade, bortkollrade och i praktiken borträknade som blivande mästare igen. Frankrike-Schweiz 5-2. Smickrande siffror för alpländarna efter att det pånyttfödda franska laget släppt in dem i slutskedet och underlåtit att åstadkomma en total förintelse. Belgien-USA 2-1 efter en förlängning som verkligen svängde fram och tillbaka när det gällde initiativ och bollinnehav. Kanske ingen av de mest skönspelade sammandrabbningarna i turneringen, men vilken hetta, vilken viljedemonstration av båda sidor i varierande doser. Mexiko-Kroatien 3-1. Främst för de avslutande 20 minuterna och upplevelsen av att se dem omgiven av entusiastiska mexikanska fans i centrala delar av deras huvudstad.

Förresten, det finns människor som tycker intensivt illa om fotboll. Passionerat aggressivt illa. En av dem heter Ann Coulter och är mest känd som konservativ kommentator av politiska frågor i amerikanska medier. I princip har hon fel i cirka 97 procent av alla ämnen hon uttalar sig i, enligt mina snabba statistiska uträkningar (som också kan behöva kompletteras och justeras någon procentenhet upp eller ner). Hon har fel i det mesta om fotboll också. Men ganska underhållande fel. Se själv och bedöm hennes stridsrop om att “intresse för fotboll är början på en nations moraliska förfall”. Som sagt, underhållande i all sin vanvettiga vilsenhet.

Final med favoriter i repris – medan Brasilien är i kris

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion, sportreferat , , , , ,

30 utslagna. Två kvar. Och vi har sett dem drabba samman förr i finalsammanhang. Tyskland och Argentina. 1986 med Argentina som vinnare, fullt välförtjänt med en Maradona i toppform mot ett Västtyskland (vi ska väl vara noga med den distinktionen) som mer eller mindre snubblat sig fram till final, enligt mina erkänt subjektiva minnesbilder. Fyra år senare var rollerna omvända. Los albicelestes gick på kryckor och briljerade inte direkt med något skönspel men lyckades hålla 0-0 fram till slutminuterna när de mer kreativt orienterade västtyskarna tilldelades en tveksam straff och tog hem bucklan.

Nu smäller det igen. Men vem hade väntat sig att tyskarna så fullständigt skulle förinta värdlandet, så gruvligt att mittfältsmotorn Schweinsteiger närmast bad om ursäkt för 7-1:an efteråt. Nu missade jag direktsändningen på grund av dels lite dålig koll på tiderna och en del annat semesterflängande i södra Texas. Däremot följde jag flera diskussioner och post mortem-analyser på kanaler som ESPN och Fox Sports, där både studioankare och gamla storspelare som Michael Ballack häpnade över brassarnas naiva rusande rakt in i den germanska fällan och deras alltför snabbt hängande huvuden. Dagens drabbning mellan Holland och Argentina (som också träffat på varandra i klassiska clincher förut) var något helt annat; två taktiska och försvarsstarka uppställningar där ingen gav något gratis. Följaktligen gick det till straffar, där holländarnas förmåga att få marginalerna på sin sidan kom till en ände. Jag har ju av någon anledning hållit Argentina som favorit till VM-titeln under en tid, utan att de briljerat offensivt, men samtidigt gör de väldigt få misstag. Ändå måste givetvis tyskarna gälla som favoriter i finalen, en final som blir en kamp mellan kontinenter. Kanske en nödvändig komponent för att uppehålla maximalt globalt intresse, även om arrangörslandet fortfarande befinner sig i chocktillstånd och troligen lär gå igenom en längre depressiv fas efteråt.

Vad är det förresten med tyskarnas urladdningar mot portugisisktalande länder i turneringen? Sina riktiga överkörningar har de reserverat för vanligtvis värdiga motståndare som Portugal och Brasilien, medan de haft mest problem med afrikanska lag (Ghana och Algeriet). Någon glasklar analys, någon, någonstans?

Favoriter faller oftast inte: Förutsägelser inför VM-kvarten

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat ,

IMG_7291

24 lag är ute ur leken. Åtta återstår. Så här dags brukar antalet rejäla överraskningar vara ganska begränsat. Kanske två eller tre landslag som ingen riktigt räknat med. Högst. Och utfallet av åttondelsfinalerna i fotbolls-VM (för det är naturligtvis vad det handlar om) blev att samtliga gruppsegrare från första vändan tog sig vidare. Men nästan alla fick lida sig fram till där de är nu…

Några noteringar i korta drag:

Mest väntade kvartsfinalister, det vill säga de som knappast kunnat åka hem redan nu utan att riskera rullas i tjära och fjädrar av rosenrasande pöblar som kräver räfst och rättarting: Tyskland (som tvingades till förlängning av Algeriet); Brasilien (vars straffdrama mot Chile jag tyvärr missade); Argentina (som hölls mållösa av Schweiz fram till de sista minuterna av förlängningen och sedan räddades av stolpen). De kan pusta ut, för tillfället…

Favorittippade men ofta ojämna från mästerskap till mästerskap: Frankrike (som kunde ha snubblat över ett Nigeria med lite mer precision i avsluten); Holland (som räddades av stark slutforcering och Arjen ”I would like to thank the Academy” Robben på tilläggstid mot Mexiko).

Up-and coming: Belgien utmålas som havande en gyllene generation, men har egentligen inte glänst i turneringen så här långt. Nu är det ändå här, efter en holmgång mot ett USA vars attityd och lagmoral man måste beundra. Colombia har vunnit många hjärtan och redan nått sin största fotbollsframgång någonsin (väl?). Men nu möter de värdlandet Brasilien och lär ha många starka krafter emot sig…

Och så den stora skrällen: Costa Rica. De som absolut ingen, vad jag vet, hade räknat med som överlevare efter gruppspelet. Inte jag heller. Men det är sådant som livar upp.

Just när utslagsmatcherna kommer igång, brukar målfabrikationen sjunka och små marginaler avgöra. Åtminstone känns det så. Och det traditionellt stora lagen har oftast marginalerna på sin sida, eller det speciella spelgeni som slår till och gör hela skillnaden när födslovärkarna är som värst. I år kan det handla om en Neymar, en Messi, en Benzema eller… Robben. I semifinalerna finns det sällan plats för mer än en riktig outsider. Om ens det. 1994 var ett undantag med Sverige och Bulgarien som utmanare till Brasilien och Italien.

Med detta som bakgrund, några spekulationer om vilka fyra som blir kvar efter nästa vända:

Tyskland brukar inte vika ner sig när de kommit så här långt och är favorit mot Frankrike. Men jag har gärna fel.

Brasilien har hemmastödet och en press på sig att prestera som alltså Colombia har att konfrontera, och i slutändan troligen får kapitulera inför. Men jag har gärna fel.

Holland tar sig an Costa Rica och har nu allt favoritskap över sig. De lär ha psyket och disciplinen för att klara det. Men, jag har gärna fel…

Argentina har knappast överväldigat någon och ser ofta ovanligt fantasilösa ut. Men de har en Messi. Och Belgiens VM tar trots allt slut här. Men, jag blir inte bedrövad om jag får fel där heller…

Notering och hemmasnickrad hypotes om de europeiska lagen som gått längst i turneringen: Holland, Frankrike, Belgien, Tyskland och även Schweiz har lag sammansatta med, enkelt uttryckt, fler invandrare (i första, andra eller kanske tredje generationen), alltså en större etnisk och kulturell mångfald eller vad vi nu vill kalla det, än exempelvis Italien och Spanien som båda misslyckades i år. Betyder det här någon form av ökad dynamik och flexibilitet, variation i spelet och överhuvudtaget fler olika spelartyper som kan vända matcher eller spelmönster? Har det betytt någonting alls? Diskutera!

Spanien, ja. För bara två år sedan hyllades de som världens kanske bästa landslagsgeneration genom tiderna efter finalkrossen mot Italien i EM. Nu plockades de isär av motståndarna och betraktas redan som alltför otidsenliga. Det svänger fort i de här sammanhangen. Men de lär komma igen…

 

Bildmaterial: Mexikanska fans följer matchen mot Kroatien på storbildsskärmar i centrala Mexico City. Foto: J. Lindahl