sportreferat

VM 2018: Svenska psykopater med perfekt plan?

yemenity2010 sportreferat , , , , , , , ,

Vem hade trott det här en höstkväll för knappt två år sedan när Jannes nybygge inledde kvalet hemma mot Holland och med ett nödrop klarade oavgjort? Inte jag.

Inte de viktigaste lagen häromkring. Sverige mot Schweiz i det som på sina håll stämplats som den minst intresseväckande åttondelsfinalen. Inte självklart att hitta matchen på någon av de vanligaste kanalerna. Men efter en liten tur till min svägerskas arbetsplats, utrustad med fler kabelkanaler, så kommer jag in i matchen lagom till halvtid.

Spansktalande (möjligen mexikanska) TDN refererar i alla fall engagerat och diagnostiserar svenskarna som extremt koncentrerade och målmedvetna.
– De gillar det här spelet och känner sig som fisken i vattnet. De är effektiva, har tålamod som psykopater och genomför sin plan intill perfektion.

Schweizarna radar upp hörnor och dominerar bollinnehav, särskilt efter Forsbergs strut men svenska försvarsmuren håller ihop. Igen. Synd att inte inhopparen Martin Olsson hann trycka in tvåan i friläge i slutsekunderna innnan den lilla pushen från schweizergardets sista utpost. Det hade varit ett snyggt avslut.

– If you’re going to let the inmates run the asylum it better be the best asylum ever. And it wasn’t.

Jag börjar gilla experterna på amerikanska Fox, faktiskt. Deras fotbollsexperter alltså. Där var i något slags nötskal deras sammanfattning av varför Frankrike och inte Argentina tagit sig vidare och överlevt den stentuffa kvartsfinalen. Var det de argentinska spelarna själva som tog över och körde över sin förbundskapten? En match mellan två giganter där ingen av dem egentligen övertygat i första rundan slutade i alla fall med en av turneringens höjdpunkter. Hittills. Sju mål. Det fanns en punkt där Argentina hade vänt och var på väg att kunna göra vad de gjort förut; gå längre än det aktuella laget egentligen förtjänar. Sedan började fransmännen verkligen briljera och göra skäl för sitt marknadsvärde. De ska ju vara det sammanlagt dyraste laget i VM. Ta bara Mbappé. Ung men inte helt okänd och kanske på väg mot sitt stora genombrott.

Uruguay eliminerade alltså Portugal i en match jag inte hade möjlighet att se, eftersom jag troligen befann mig på väg genom en bilkö till en gränskontroll med min fru och delar av hennes familj just då. Så nu är ytterligare två av de individuella legendarerna borta. Messi och Cristiano Ronaldo. Är det några kvar? Och vilka ska ersätta de fallna hjältarna på tronen? De två nu nämnda har ju enligt de flesta sannolikhetskalkyler gjort sina sista VM. Eller?

Ryssar som springer, ryssar som hoppar, ryssar som fläker sig. Spanjorerna måste vara ett av världshistoriens mest frustrerade landslag just nu. Över 70 procent bollinnehav och kraftigt spelövertag. Tidig ledning men sedan kontring strax före paus och straffspark mot sig. Hemmalaget försvarade sig på ett sätt som man älskar när ett svenskt landslag gör det mot en överlägsen motståndare. Heroiskt och hemmapubliken lite lagom till sig i trasorna av ljudnivån att döma. Spanjorerna, som haft problem att avgöra sina matcher trots att de fortfarande är tekniskt och och taktiskt överlägsna de flesta av sina motståndare lyckades inte dyka upp den här dörren.

Samma matchbild rakt igenom förlängningen. Och turneringens första straffsparksläggning, vilket fortfarande är det minst dåliga sättet att göra slut på sådana här långdragna holmgångar. Men ibland är de grymmare än vanligt. Ryssarna stensäkra eller åtminstone skickligare på att placera bollen där motståndarens målvakt inte är. Spanjorerna darrar. Och förlorar. Men vad är det som gjort att detta spanska landslag haft så svårt att avgöra i den här turneringen? Är de trots allt i avsaknad av den explosivitet de hade när de verkligen regerade? VM i Ryssland är ytterligare några profiler fattigare. Nya folkhjältar har formats. Men det är klart, det här ryska laget kan ju verkligen inte vinna alltihop. Glasklart. Tveklöst. Precis som vi för några år sedan sade om en amerikansk fastighetsmagnat som kampanjade för att bli president. Det kan inte gå hur långt som helst. Det vet vi ju. Så bara slappna av. Ryssland kommer inte att bli världsmästare. Det skulle trotsa allt sunt förnuft och god smak. Men…

– Några stjärnor släcks, men nya tänds. Sådan är existensen.
Citat från en mexikansk TV-kanal som bevakar VM. De kan vara ganska poetiska där med.

Neymar, Lukaku, Mbappé, Cavani, Kane… Fortfarande finns det några som har chansen att bli årets VM-kungar.

– This is a nutty World Cup and I love every minute of it.
Före detta amerikanska VM-spelaren Alexei Lalas på Fox gillar läget. Ryssarna gjorde det enda de kunde, lät bli att blotta sig och siktade på straffarna där vad som helst kunde hända, enligt hans analys. Svårt att säga emot, eller hur?

För mexikanerna är det något av en förbannelse. Till åttondelsfinal och inte längre. Så har det varit i sju mästerskap i följd, tror jag. Ett faktum som mantramässigt upprepas av mexikanska kommentatorer. Hit men inte längre. Och Brasilien är inte deras favoritmotståndare. Nu gjorde mexikanerna en stark första halvlek, inte minst de första 20 minuterna och forcerade för ett första mål som inte kom och i stället vaknade jätten till liv.

– Det saknas något i mexikanska anfallet. Fantasi eller något annat, konstaterade de mexikanska matchkommentatorerna strax innan deras lag tappade bollen och en bryskt effektiv brasiliansk kontring stängde igen luckan för gott. Igen. Förra gången tog det stopp mot Holland efter en sen straff i en match som jag också såg härifrån Mexiko. Holländska fixstjärnan Arjen Robben var inte överdrivet populär i det här landet då. Neymar med anhang tog sig nu vidare på större individuell skicklighet och killerinstinkt.

Japaner som springer, japaner som hoppar, japaner som fläker sig. Eller – nu har jag redan använt den knyckta kommentaren. Men det var ju japaner det handlade om från början, när Sverige i en ökänd olympisk match förlorade mot Japan 1936. Att det optimistiska blåklädda Nippon nu skulle hota Belgien var en ny överraskning. Men nu har vi haft flera sådana. Inget borde överraska längre.

Nu är ändå Belgien i kvartsfinalen efter en fantastisk finish och kanske lite naivt spel från japanerna som inte lade sig på försvar efter att ha tappat sin tvåmålsledning utan ville avgöra inom 90 minuter. 20 minuter från slutet var en rejäl sensation på väg. Belgiens reducering såg ganska tursam ut, men sedan kom de igång. Dock, den där frisparken av Japan i slutet och den efterföljande hörnan där belgarna kontrade blixtsnabbt och spikade igen i slutsekunderna; det är grymt och det är underbart och det är fotboll. Belgien har på papperet ett av de bästa lagen på plats men var på väg mot ännu en besvikelse. Nu väntar Brasilien och efter den här vändningen borde väl ändå lagmoralen vara bevisad.

– The escape act is real and it was spectacular. A comeback for the ages.

Jo, Fox sportkommentatorer har alltid någon punchline redo efter ett dramatiskt dénouement.

VM 2018: Rättvisa och rent spel…?

yemenity2010 sportreferat , , , , , ,

– The script writers for this World Cup should be getting double pay.

Konklusion från sportstudion hos TV-kanalen Fox (dock inte Fox News) som tycks täcka in stora delar av VM och råkar finnas i kanalutbudet här i Rio Grande Valley kring gränsen mellan Mexiko och USA. Nu hade Colombia precis tagit hem den där oförutsägbara getingbogruppen efter ett sent mål mot Senegal, som eliminerades med minsta möjliga marginal. Synd om Senegal, måste jag säga. Ett av de bästa lagen som inte får spela vidare. Samtidigt sympatiserar jag med Colombia, kanske som ett substitut för Ecuador där jag arbetade några år och som den här gången misslyckades med att ta sig till VM, vilket är lite sorgligt i sig. Ecuadorianerna började VM-kvalet strålande men tappade momentum efterhand.

Det är ett långt kval, det sydamerikanska. Tio lag där alla möter alla två gånger. Formkurvorna kommer och går under några år. Chile med sin stjärnspäckade uppställning, tog sig inte heller till VM den här gången, medan Argentina avancerade med en hårsmån. Colombia imponerade inte lika mycket mot senegaleserna som mot Polen, verkligen inte. Mycket bollinnehav, men som Fox-folket påpekade, en viss brist på idéer innan en kraftfull nick efter hörna räddade dagen. Och förstörde den för Afrikas sista hopp i turneringen. Japan går alltså vidare härifrån, vilket måste vara en av de största överraskningarna för min del. Å andra sidan är de liksom Sydkorea alltid svårbedömda. Hur bra är det asiatiska kvalet egentligen?

Japanerna tog sig vidare på den nya fair play-regeln vilket är historiskt i sig. Lägre antal mottagna gula och röda kort ger fördel när målskillnaden inte kan särskilja lagen. De sista tio minuterna av den matchen ryktas ha varit en transportsträcka där japanerna spelade på resultatet och undvek alla anfallsintentioner trots underläge mot Polen som inte ska ha verkat överdrivet motiverade att förändra läget så dags. Ryker den regeln till nästa stora mästerskap?

Två lag som hittills gjort sina plikter och lite till gjorde upp om gruppsegern i sitt sällskap; England och Belgien. Skvaller om att lagen kanske inte var 100 procent motiverade att ge allt kan vara mer försvarbart när bara just deras egna öden stod på spel och inte ett tredje, som i föregående exempel. Eller 1982. Den infamösa icke-matchen mellan Västtyskland och Österrike som på sin tid provocerade fram de regler som gällt sedan dess med parallellt pågående avslutningsmatcher i respektive grupper. Nu besegrade belgarnas reservlag sin engelska motsvarighet i en kamp, eller kanske inte så mycket av just den varan. Jag såg bara första halvlek, med ett öga som hade problem att behålla fokus.

Relaterat: ”We Came to Win”. Vad? En amerikansk podcast om fotboll? Riktig fotboll? Javisst! Och den är underhållande. Med en del oväntade upptäckter, som historien om Zaires hårt prövade och missförstådda landslag i VM 1974. Bara som ett exempel.

VM 2018: Delad glädje är dubbel glädje. Dock inte i Deutschland.

yemenity2010 sportreferat , , , , ,

Det finns många sätt att börja en dag. I går kväll, eller snarare kring midnatt, landade jag i Brownsville i sydöstligaste Texas på gränsen till Mexiko, efter långdragen luftburen leverans i etapper från Landvetter via London och Dallas. Nu är jag på mexikansk mark, där dagens (alltså onsdagens) dramatiska tillställning drog igång klockan nio på morgonen lokal tid. Alltså, ni vet, avgörandet i Sveriges VM-grupp.

Idealet på förhand hade ju varit att Sverige behållit åtminstone en poäng mot Tyskland. Den illusionen gick om intet, så i stället slogs både de blågula och mexikanernas grönvita stoltheter för sin fortsatta överlevnad. Om nu inte tyskarna skulle ha den goda smaken att helst förlora eller åtminstone tappa en poäng mot Sydkorea. 0-0 i halvtid i den matchen, medan svenska spjutspetsarna sumpade målchanser i mängd, inte minst Marcus Berg. De mexikanska kommentatorerna var en aning uppeldade och en smula bekymrade, något som av förklarliga skäl förstärktes efter paus.

– Es una ciudad maldita!
Sagda snacksaliga gossar bokstavligen förbannade staden Jekaterinburg (där matchen spelades) ungefär tio minuter från slutet när Sverige intagit det 3-0-försprång som skulle hålla tiden ut. Svenske målvakten Robin Olsen jämfördes med Batman. Och uppenbar besvikelse uttrycktes över mexikanska landslagets uppträdande den här dagen, samtidigt som hoppet alltmer ställdes till Sydkorea som fortsatte hålla oavgjort mot Tyskland.

– Mexiko är beroende av Sydkorea mer än någonsin i historien eller i livet, slog kommentatorerna fast. Den aktuella TV-kanalen vävde in fler och fler inklippsbilder från läktarna av mexikanska fans som konsulterade sina mobiltelefoner för uppdateringar från Kazan, där – nu vet vi – Sydkorea lyckades trycka in två mål på stopptid och fullständigt kullkasta de flesta förhandstips – inklusive mina egna. Men uppenbarligen har tyskarna blivit fyra år äldre sedan sist begav sig. Äldre och trögare. Och utgör ett undantag vad gäller storlagen hittills i år, eftersom de flesta förhandsfavoriter ändå på något sätt snubblat sig vidare utan att imponera. Ett fantasilöst och synbart demoraliserat Argentina var i brygga och närmast utraderat men… Hann inte se den matchen själv eftersom jag antagligen befann mig i luften någonstans. Frankrike, Spanien och Portugal har tagit sig vidare med knappare marginaler än väntat.

Att Sverige lyckas utan att de tänkta målgörarna direkt visat millimeterprecision säger en del om lagbygget. Kul!

Nu lanseras för övrigt en ny version av den mexikanska flaggan på nätet, visar min frus systerson. En variant där den koreanska flaggan placerats i mitten istället för det mexikanska vapnet med en örn och en kaktus. Rusiga mexikanska fans har festat utanför den sydkoreanska ambassaden i Mexico City. En representant från ambassaden intervjuas i mexikansk TV och uttrycker ödmjuk uppskattning för manifestationen. Och Sveriges första mål kallas en fin kombination, lika fin som tortillas med ost i ett annat segment på mexikansk TV. Just det, en ny hashtag är i omlopp: #GraciasCorea, alltså ”Tack Korea!”.

– What a crazy group that turned out to be.
Kommentar på amerikanska Fox om Sveriges grupp, medan de visade Brasilien mot Serbien. Där brassarna länge hade problem, men efter ett förlösande andra mål kunde spela upp sitt register och bolla runt med hjälp av individuell skicklighet och organisation på ett sätt som få andra lag matchar. Nu är de nog en seriös titelkandidat. Vilket de i och för sig alltid är, även om de inte spelat som världsmästare inledningsvis. Nu syns den potentialen tydligt igen.

Serbien tillhör ändå de där lagen som nu får ta avsked med den proverbiala flaggan ganska högt uppfirad. Ihop med exempelvis Iran, Marocko, Sydkorea och Costa Rica som pressat mer favorittippade lag utan att ha marginalerna eller de dödligaste vinnarinstinkterna med sig i slutändan. Utslagningens bittra öde kommer i morgon att drabba något av lagen Senegal, Japan eller Colombia i den kanske mest svårtippade gruppen där bara Polen hittills underpresterat konsekvent, men troligen är revanschlystna och kan riva upp de japanska framtidsplanerna om Lewandowski har en bra dag.

Förresten; priset för bästa publik måste väl ändå gå till Panama? Öronbedövande jubel på läktarna efter deras historiska första VM-mål någonsin, som innebar reducering till 1-6 till England. Det är entusiasm. Och positiv attityd.

Relaterat: Ni som har Netflix: kolla in den mexikanska dramakomediserien ”Club de cuervos”, översatt ”Korparnas klubb”. En sofistikerad såpa och hysterisk fars om hur två syskon slåss om herraväldet i en fotbollsklubb efter att ägaren, deras far avlidit. Inte för alla smaker, men ge dig själv chansen att avgöra om den råkar vara i din…

VM 2018: Tyskar. Alltid dessa tyskar.

yemenity2010 sportreferat ,

Det gör ont. Det vet ni redan. Det var ju så nära. Så nära att Sverige i bästa fall hade skickat ut regerande världsmästarna ur turneringen. Eller åtminstone gjort det väldigt mycket svårare för dem att ta sig vidare. Den där sista sparken förändrade allt. Men det var ju inte vilken spark som helst.

’Fotboll är ett spel med 22 deltagare och Tyskland vinner’. Det var väl någon engelsk fotbollslegendar som kläckte det bevingade uttrycket. Och det stämmer ju ganska ofta. Inte minst när man påminner sig via gamla VM-krönikor. Hur de på något sätt alltid lyckas ta sig fram i turneringarna, oavsett hur mycket lagbygget svajar. Nu har vi betraktat dem som jordens herrar i några år. Oövervinnerliga. Ändå har de visat sig klart sårbara och kontrades bort av Mexiko. Sverige kunde också lyckats göra det, med lite större effektivitet. För visst, germanerna hade väl omkring 70 procent av bollinnehavet. Och höll på att skyffla in bollen flera gånger under den första kvarten innan Sverige fick ordning på försvaret.

I andra halvlek var svenskarna djupt nedpressade. Ja. Men de följde ändå planen och satsade på kontringar som med lite mer tur och precision kunde ha knutit ihop säcken efter Toivonens delikata lobb över Neuer. Men de där tyskarna… De kommer alltid tillbaka. Efter att ha varit på väg hem till en lynchmobb – eller, något sådant skulle väl de civiliserade stortyskarna aldrig få för sig att skramla ihop, men i alla fall lite lagom vanära – så har de helt plötsligt drömläge. Det är svårt att se Sydkorea av i dag stå emot Herr Löws lagmaskineri även om det hackat. Så, Sverige möter Mexiko på onsdag. Det kunde ha varit en mer avslappnad tillställning. Idealiskt om Sverige verkligen slagit Tyskland. Även oavgjort resultat hade minskat pressen betydligt på båda lagen. Och nu kommer vi till min egen lilla bonus på ett personligt plan. Min fru råkar ju vara mexikanska. Som det nu är lär väl någon av oss få med sitt lag vidare till åttondelsfinal, men mindre troligt båda. På grund av den där eländiga Toni Kroos och hans frisparkskrusiduller i slutsekunderna. Kan de inte bara vara nöjda med sina tidigare framgångar eller måste de fortsätta visa sin överhöghet? Allvarligt talat?

Flera av storlagen vacklar ju för övrigt. Det verkar bara vara Belgien av storfavoriterna som spelat stabilt så här långt. Spanien imponerar men har ändå haft knappa marginaler hittills. Brasilien tryckte inte in sina två mot Costa Rica förrän på tilläggstid. Argentina riskerar att sjunka ner i kvicksanden efter endast en poäng på två matcher och den bedrövliga slutsträckan mot Kroatien, som i och för sig imponerat i egen rätt. Portugal har som vanligt Ronaldo, men hur mycket mer? England öser på men inte med stora marginaler. Å andra sidan, de brukar ju oftast misslyckas i mästerskapen. Hemmalaget Ryssland har bästa resultaten rakt av hittills, men hur mycket har de egentligen satts på prov? Och Frankrike. Det finansiellt högst värderade laget i VM, läste jag någonstans. Kommer deras egon att krocka eller får de fason på sitt lagspel?

Allt det där kan man spekulera i. Om man nu orkar. För i dag har vi en blågul dagen efter. En dag av smärta och sorgarbete. Eller att leta fel på Tyskland, som att påminna om vilket kulturellt u-land det blivit i åminstone vissa avseenden. Har de åstadkommit någon minnesvärd musik sedan Bach och Beethoven? Inte mycket. Film, TV, litteratur – är de inte lite underpresterande där också? OK. Jag får väl ge mig. De är inte helt improduktiva i alla konstarter. Men de är ju ganska många som bor där. Och borde vara ännu bättre. Just nu tänker de väl bara på fotboll och hur de än en gång ska erövra världen via det fria fältets schack. Fast den här gången tror jag inte det räcker hela vägen. Av någon anledning tror jag mest på Spanien i det här läget. Men för all del, jag kan ha…

 

Relaterat: En i sammanhanget viktig påminnelse från Aftonbladets Erik Niva om den sämsta sidan av engagemanget för fotbollslandslaget hos delar av svenska folket. Hets mot egna spelare med rasistiska undertoner, för att vara mer exakt.

VM 2018: Spänstiga spanjorer, potenta portugiser och digitaldriven dötid

yemenity2010 sportreferat , , , , ,

Äntligen! VM har börjat. På riktigt. Drabbningen mellan de iberiska eviga rivalerna Spanien och Portugal var en liten grundkurs för övriga lag som hittills visat upp sig. Vad spelet går ut på, ungefär. Spanjorerna var överlag bättre. Portugiserna lite smartare. Och de hade Cristiano Ronaldo. En kollektiv uppvisning av spanjorerna som antagligen lärt sig läxan från den förra fiaskobetonade VM-insatsen. Behåll koncentrationen. Aldrig ta något för givet. Bara för att krångla till det för skojs skull värmde de upp med att sparka sin förbundskapten bara några dagar före premiären efter lite principiella kontraktsbråk. Hur många andra lag skulle inte bli ohjälpligt störda av det förhållandet? Matchen som helhet pendlade mellan blixtrande fotbollspropaganda och mer kontrollerad krigföring mellan två kolosser som tog ut varandra. Men som sagt, en liten snabbkurs för andra aspiranter i samma mästerskap. På tal om aspiranter; siktar Diego Costa redan nu på att bli sommarens skyttekung? Ronaldo gör det definitivt. Den sanslöst skruvade frisparken i slutminuterna (när hans lag verkade ha gett upp) fullbordade ett hattrick mot ett av världens för närvarande bästa lag, som egentligen hade varit närmare utökad ledning än att släppa till kvittering i det läget. 3-3. Målrikaste och överlägset bästa matchen i mästerskapet så här långt. Båda lagen borde rimligtvis göra slarvsylta av sina konkurrenter i gruppen. Men livet och fotbollen är fulla av överraskningar.

Vädret: värmen brukar alltid vara ett diskussionsämne om inte turneringen råkar spelas någonstans på klotet där det är vinter i juni. Skillnaden i tempo mellan tidiga matcher och de som utspelas efter mörkrets inbrott kan vara något att lägga märke till redan nu. Om den skillnaden blir uppenbar. 

Ska vi säga något om VAR? Ja, det ska vi. Alla andra gör ju det. Det nya videogranskningssystemet med assisterande domare på distans och digital kommunikation. Lika lysande idé som målkamerorna eller något som i värsta fall riskerar få hela matcher att tappa momentum och självdö? Mellan Frankrike och Australien utdömdes en straff efter betydande betänketid och konfererande. Det kändes…avigt. Men jag kanske vänjer mig. Mer videogranskning efter ett franskt mål som knappt kom över mållinjen men ändå med hjälp av kameran ganska tydligt var inne. Det som granskades var troligen misstänkt offside, men det är inte lätt att hänga med i allt. Överlag inte direkt överimponerande av fransoserna som till slut klarade av Australien med vissa besvär. Australierna har i och för sig länge varit att räkna med i sammanhanget och kunde mycket väl fått en poäng med sig härifrån. Den där terapeutiska ringen där de samlade ihop laget efter slutsignalen verkar också sympatisk. De ’där nere’ ska inte räknas ut än.

Det ska tydligen inte heller de konstant överraskande islänningarna som efter en halvlek håller 1-1 mot Argentina. Ett Argentina som fått kämpa för att ta sig vidare från sydamerikanska kvalgruppen, vilket inte betyder att de inte kan lyfta sig nu. De har liksom ärkerivalerna Brasilien en förmåga att ibland göra starka slutspel efter svaga kvalspel – och vice versa. Brassarna betade av sitt kvalspel med bravur den här gången, så de borde vara bekymrade…

VM 2018: Rationella ryssar rullade upp slarviga saudier

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , , ,

De skulle ju inte vara så bra. Och det är de kanske inte heller. Saudiarabien är det sannolikt inte den starkaste motståndaren de har att möta. Men arrangörslandet Ryssland och inte minst dess utvalda representanter på planen andas förmodligen ut efter att ha klarat av sitt första eldprov; att inte göra bort sig redan i premiärmatchen. När det väl lossnade, så gjorde det det. Fem strutar från ryssarna var i överkant, men särskilt de sista två alldeles i slutskedet var riktigt snygga. 

Hemmaplan brukar vara en fördel i sammanhanget, även om det oftast ändå inte leder till guld. Men de första minuterna såg hemmaspelarna darriga och initiativlösa ut. Saudiernas slarviga och ibland lätt nonchalanta inställning till bollhållande på egen planhalva straffade sig dock för deras del, vilket troligen bara var en försmak av deras förestående elimination i första rundan. Och detta i vad som ser ut som en av de svagaste grupperna i turneringen. Men vad som verkligen är en dödens grupp eller dess motsats får vi facit på först i ett senare skede.

Jo, innan jag glömmer det: en av de mer underhållande aspekterna av den här premiärmatchen var de återkommande glimtarna upp mot VIP-läktaren där de båda ländernas respektive statsöverhuvuden idkade kärvänlig diplomati inklusive efterhand allt mer tröstande blinkningar och klappar från Vladimir Putin till kronprinsen Mohammed bin Salman. Från en despot till en annan.

Just avklarat: Iran  tar tre poäng! De har inte direkt rosat marknaden i tidigare VM-slutspel där de medverkat. Marocko har ett bättre facit från förr, men så kan det gå. Självmål – ett snyggt sådant – på tilläggstid efter en frispark som ordnats fram av Sverigebekante inhopparen Saman Ghoddos. Annars var marockanerna bäst i en högst medelmåttig match. Tyvärr har de hamnat i en nästan hopplös sits. Övriga lag gruppen heter ju Portugal och Spanien…

Revisited: VM-krönika 1978

yemenity2010 krönika, sportreferat , , , , , ,

Italienaren Giancarlo Antognoni krutar på mot Frankrike i turneringens ‘Dödens grupp’. Till höger i det franska försvaret skymtas en ung Michel Platini. By Organizing committee of Argentina 1978 World Cup – Argentine Football Association and FIFA [Public domain], via Wikimedia Commons
Kulturgärning! Jo visst. SVT Play har inför årets fotbolls-VM på rysk mark lagt upp samtliga i arkivet existerande krönikor över de fotbolls-VM som utspelats under de senaste 40 åren. Här verkar de finnas, sedan 1978 och framåt, för en tid. Varför inte börja från början?

Om jag hinner beta av samtliga sammanfattningar innan årets tänkta idrottsliga höjdpunkt öppnar portarna är en annan sak. Men VM-78 är speciellt för mig av flera orsaker. Först och främst var det första gången som jag följde ett världsmästerskap i fotboll på TV medan det pågick. Mestadels via vår svartvita lilla fyrkantiga apparat i då regerande 4:3-format hemmavid. Såg jag något i färg måste det ha varit hemma hos grannar eller släktingar. Men jag minns det mest i gråskala. Den nu repriserade krönikan från Sveriges Television bör jag ha sett någon gång i fordom dagar, men mina intryck från turneringen har också påverkats av en bok jag antagligen fick i julklapp, med emellanåt spirituella texter av Lars-Gunnar Björklund. Var har jag gjort av den förresten?

Mycket finns att notera kring hur sporten och TV-mediet utvecklats. Här har vi chansen att se Snillen Spekulerar i studion med yngre upplagor av Bo Hansson, Tommy Engstrand och före detta proffsspelaren Ove Kindvall. Dekor och design i TV-studion är försiktigt uttryckt något mer spartansk än i våra dagar. Men det är klart och koncist på något sätt. De experter som intervjuas i efterdyningarna av turneringen som försiggick något halvår innan programmet, är inte oväntat en kavalkad av grånade gubbar med då legendarisk status i sammanhanget. Intressant så här i efterhand är hur mycket de upprepar det faktum att fotbollen ’går så mycket fortare’ än en gång gjorde. Och med den generösa flora av klipp från turneringen som visas är det märkbart att bollen faktiskt fraktades runt ganska fort redan då. Och att det VM som fruktades bli defensivt ändå blev förhållandevis offensivt. Dessutom med ett flertal imponerande projektiler susande in i nätmaskorna från distans. Inte minst från holländarna.

Argentinske burväktaren Fillol lyfter högt och kniper bolluslingen i finalen mot Holland. By El Gráfico (here) [Public domain], via Wikimedia Commons
Sverige slogs ut redan i gruppspelet, vilket av naturliga skäl analyseras. Det var ett mer försvarsstarkt än framåtsatsande lag som eliminerades men fiaskostämpeln verkar inte ha varit lika kraftig som tolv år senare efter det snöpliga svenska uttåget ut Italien-VM. Det uttrycks ingen okontrollerad ilska över försmådda förhoppningar på samma sätt som 1990, snarare slås det fast att laget helt enkelt inte hängde med  i den nya moderna och snabbare fotbollen.

Två timmar långt. Lite längre och i sig inte lika tempostarkt som senare tiders motsvarigheter i krönikesammanhang. Med vissa upprepningar inkluderade. Men vi möter personligheter på planen, alltifrån den excentriske peruanske målvakten Quiroga som vid ett tillfälle ses bära en skadad motspelare av planen och vid ett annat leka mittfältare med offensiva ambitioner. Eller den italienske måltjuven Paolo Rossi som (om jag minns rätt) senare blev avstängd under en nationell mutskandal men kom tillbaka och – spoiler alert – gjorde ännu större succé i Spanien fyra år senare. Men profilen framför andra blev till slut arrangörslandets anfallare Mario Kempes, inte minst för att han avgjorde VM-finalen mot Holland som till denna dag aldrig lyckas vinna VM-guld trots tre finaler. Som svenskar drömde vi mardrömmar om österrikaren Krankl som starkt bidrog till tidiga avsked och ledde ett lag som började starkt men tröttnade på slutet. Lite oproportioneligt mycket speltid i programmet ägnas åt Skottland som tydligen skulle ha varit större favoriter än vad jag kan komma ihåg, men knallade hem efter gruppspelet. Här finns ett reportage gjort efter själva turneringen från just Skottland. Riktigt varför är jag inte riktigt klar över. Vi var visserligen rätt anglofila på den tiden med Tipsextra och allt. Men ändå.

De politiska förutsättningarna för slutspelet ignoreras inte heller. Arrangörslandet Argentina var vid den här tiden en diktatur, vilket påpekas flera gånger om i programmet. Oh – en liten detalj till: all denna konfetti på planen i några viktiga matcher! Det skulle väl ändå inte vara lagligt i dag? Samma fråga kan ställas om den flitiga förekomsten av fotbollsstjärnor med hockeyfrisyr. Hippieeran hade fortfarande satt sina spår i samtiden.

Stolta och målmedvetna. Till slut också världsmästare på hemmaplan; Argentina anno 1978. [Public domain], via Wikimedia Commons
Ris och ros. Tiden har verkligen gått. Men 40 år senare framstår den svenska licensfinansierade post mortem av den här turneringen ändå som mer sevärd jag vågade hoppas. 

Fler kulturgärningar i tiden: Monty Python har plötsligt blivit väldigt mycket mer närvarande på Netflix. Inte minst genom de fyra säsongerna av den snart halvsekelgamla TV-showen ”Flying Circus”. Och ett par filmer på det. Men det visste ni väl redan. Flera goda nyheter för oss som nyttjar streamingtjänsten Spotify och råkar gilla Peter Gabriel. Nu är samtliga studioalbum där. Vilket föranlett del återbesök i hans audiotek för egen del även om jag har samma skivor hemma främst i CD-format. Ni vet. De där lite mindre kompakta skivorna som gradvis efterträdde LP:n under den sena järnåldern. 

Och så tar vi en tyst minut för mitt eget favoritlag Åtvidabergs FF, för närvarande i fritt fall genom svenska seriesystemet, OK? För några år sedan var de uppe i Allsvenskan. Nu är det bottenskiktet i Division 1 södra som gäller, en förskönande omskrivning för vad som ju egentligen är Division III. Det måste vara frustrerande att bygga ett nytt lag i princip varje säsong. Men må det vända snart…

Fransk forcering punkterade askungesagan

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat ,

Hit men inte längre för Island. Hemmalaget Frankrike tog inte oväntat kommandot i första halvlek och visade var skåpet skulle stå. De hade ju inte så mycket annat att välja på. För det skulle det ha varit ett ännu större misslyckande för dem än för England att åka ut mot jättedödarna från norra Atlanten. Det fanns inte på deras blåvitröda karta. Tre färger som de för övrigt delade med motståndarna, vilket man kunde påminnas om när man studerade läktarna där de respektive fansen var skrudade i samma färger men den överväldigande delen av publiken var betydligt gladare än den kämpande isländska klacken.

Det såg mörkt ut redan efter 20 minuter för Lagerbäcks nordmän i och med 2-0-underläget. De har varit i underläge förr i turneringen och kunnat vända. Men det här verkade oöverstigligt redan då. Och de två ytterligare målen strax före paus cementerade bilden av att det snarare blev en fråga om hur klart hemmalaget skulle vinna än om det skulle kunna bli en match på allvar. Om nu inte Island skulle göra en ’Sverige mot Tyskland’ från häromhösten; plocka in 0-4-underläge, men det verkade osannolikt. Fransoserna såg helt enkelt för bra ut. De kanske har lyckats med det där som ett mästarlag måste göra, bygga upp och succesivt bli bättre för varje match, fram till den final alla siktar på men de flesta inte kan nå.

Var det gamle tennisfantomen Jimmy Connors som en gång efter Wimbledon sammanfattade turneringen med ’127 förlorare och så jag’? I all ödmjukhet, liksom. Snart återstår bara två lag här, varav ett är den slutliga vinnaren. Men först ska ju semifinalerna klaras av. Och inget annat av kvartsfinallagen har hittills haft en enkel resa dit. Jag uppskattar att Tyskland tog hem den nervpressande straffläggningen mot Italien igår kväll. Italienarna har spelat smart och slugt hela turneringen, men det känns ändå rimligare att ett lag som går ut och vill dominera, bygga sitt eget spel på egen kraft går vidare, framför ett lag som väntar in motståndaren för att manövrera ut densamma. Kalla mig konservativ. Det är inte nödvändigtvis så att jag skulle ha samma åsikt om det varit Sverige som var det smart och slugt spelande defensivlaget i ett sådant scenario…

Oavsett hur stor smäll islänningarna hade åkt på ikväll, så skulle de ändå gjort succé. De har med sina vulkaniska makter i ryggen tagit sig längre än någon räknat med, men även de naturkrafterna har en gräns för sitt inflytande.

Slut. Avrättningen avblåst. Den totala kollapsen uteblev. Och medan fransoserna slappnade av en smula i andra halvlek som det plägar bli i sådana här situationer, kunde islänningarna snygga till resultatet så att förlusten stannade vid 5-2. Något bättre än för det danska charmaget från VM 1986 som åkte ut med 5-1 i åttondelsfinalen mot Spanien efter sina imponerande gruppspelsinsatser. Bara som ett exempel.

Nästa fråga: är det fransmännen som kommer att vara piggast i semifinalen i Tyskland efter den här något med behagliga resan, eller tjänar tyskarna på att ha en vilodag mer? Och ska Portugal vinna ännu en match utan att vinna den? I så fall mot ett Wales som nu är tävlingens enda kvarvarande riktiga dark horse. Spännande…

Sagan om Island och eld fortsätter

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , , , , , , , ,

Semestern har inte börjat riktigt än. Så jag hade egentligen tänkt sova, trots det som tilldrog sig på TV:n sent igår kväll. Nu lyckades jag inte somna, så jag såg trots allt det mesta av matchen och framför allt slutet. Slutet. Som omgående gav upphov till spontana eller kanske långt i förväg planerade vitsar om ännu ett Brexit. Ännu ett uttåg ur Europa för engelsk del. Det här hade de inte planerat. Inte röstat om. Och inte förväntat sig. För vem hade gjort det?

Det låter väl som en händelse att sista avsnittet av ”Game of Thrones” säsong 6 blev tillgängligt just igår och att frun och jag hade sett det samma kväll innan matchen. ”Sagan om is och eld” (”A Song of Ice and Fire”), som bokserien heter i original är författad av George RR Martin, vilket många känner till. Finalen, som var lagom magnifik i sin ödesmättade överväldighet, innehöll en hel del av både is och eld. Liksom hela den senaste säsongen. Ja, det är lätt att förlora sig i den berättelsen och för efteråt rekordsnabbt avgångne Roy Hodgsons manskap måste Lars Lagerbäcks extremt väldisciplinerade blåa skjortor ha framstått som White walkers igår kväll. Ja, ni ser. Det här dramat (och nu menar jag matchen) lånar sig frestande enkelt till alla möjliga metaforer av ibland generande klichéspäckat slag. Men det är så svårt att låta bli. Twitterflödet igår, som jag bara inte kunde undvika att söka upp och ge några egna mer eller mindre välbetänkta bidrag till, fylldes direkt efter slutsignalen av en mängd sarkastiska kommentarer. Och glada givetvis! Allt beroende på upphovspersonens ursprung…

Det är så mycket som händer just nu. Och vi måste ju reagera på något sätt. Brexit, alltså det engelska folkets 52-48-procentiga beslut att lämna unionen på sikt, har ju sänt chockvågor genom kontinenten. Ja, genom hela det Europa som tillhör denna union av vilka inte alla bokstavligen befinner sig på samma kontinent. Och det kan ju skönjas ett visst mått av skadeglädje nu när engelsmännen fick tåga hem från just detta upphaussade idrottsammanhang helt ofrivilligt. Hur gick det till?

Island har under hela det här slutspelet uppträtt så tight, så väldrillat att det nästan trotsar tyngdlagen och vanlig vett och etikett. Lars Lagerbäck har nu nått kvartsfinal, och tangerat den största bedriften från sin tid som tränare för det svenska landslaget. Då var det kvartsfinalen i VM 2004, där Sverige förlorade mot Holland på straffar. Instick: mina minnen av den matchen. Det vill säga, jag har inga minnen av själva matchen. Hade inte möjlighet att se den. Just då jobbade jag i Ecuador och befann mig den dagen på en konferens för diverse radioentusiaster i Quito. Givetvis undrade jag hur matchen slutade. Tillställningen var internationell men de flesta deltagare kom från Sydamerika. Vilket inte hindrade en av värdarna under avslutningen att spontant fråga folket där om det fanns några holländare på plats. För, sade han glättigt, ‘Holland har just slagit ut Sverige i fotbolls-EM’. Mina egna andar sjönk drastiskt i ett slag. Senare, när jag fick veta hur det hade gått till, att det gått så långt som till straffar sjönk de väl om möjligt ännu mer. Det hävdas ibland att just det laget var den svenska uppställning som hade tillräcklig styrka, tillräcklig tur med lottningen och med tanke på hur turneringen utvecklade sig, den största chans ett svenskt landslag någonsin haft att verkligen vinna något stort. Så blev det inte.

Har nu Island vad som krävs för att gå så långt som att vinna? Alla rimliga kalkyler och sunt förnuft talar emot. De har väl haft underlägset bollinnehav i samtliga sina matcher i gruppspelet, liksom igår. De saknar stora fixstjärnor. Detsamma kan sägas om det Grekland som mot alla odds och förutsägelser gick och vann detta EM 2004. Liksom de talade mot Danmark 1992, ett Danmark som bjudits in i sista stund när det uppsprickande Jugoslavien diskades bara någon vecka före tävlingsstart. Om jag minns rätt.

Så jag antar att allt är möjligt. Men jag tror ändå att det någonstans tar slut innan finalen. Det borde inte gå att köra samma recept och lura fransmännen också, eller? Man kan undra vilka som är mest skadeglada just nu. Holländarna kanske. VM-trean för två år sedan som inte ens tog sig till slutspelet nu efter att bland annat ha stupat mot just Island. Den där ön ute i Atlanten halvvägs till Amerika, med sina vulkaner och isbjörnar. Nej förresten, isbjörnar finns inte där? Men vulkaner. Och några hundra tusen invånare. Av vilka en mätbar promille är aktiva fotbollsspelare.

Det är lite synd om England, trots allt. De har satsat på ett gäng unga och lovande lirare och själva spelidén är väl ändå förhållandevis konstruktiv. De satsar för framtiden och ynglingarna bar detta, nu möjligen allt mer nystolta gamla kolonialistrikes hela förväntningar tyngande sina axlar. Och de svek. Det kan inte vara roligt. Förmodligen värre än för Sverige i VM 1990. Kanske även än för Brasilien i deras eget VM för två år sedan, efter semifinalen mot Tyskland. Eller titelförsvararna Frankrike under VM 2002. Utslagna utan att ha gjort ett enda mål. Och så givetvis italienarna de gånger de har eliminerats redan i gruppspelet, vilket har hänt ett par gånger i historien. Men det har ju alltid handlat om någon form av konspirationer och aldrig varit deras eget fel…

För övrigt. Finns det något övrigt? Ja, Belgien som Sverige gav en rejäl match innan vi slogs ut imponerade mot Ungern som ändå stack upp och ville vara konstruktiva. Men belgarna kunde mycket väl ha avgjort redan i första halvlek. Nu dröjde det till sista kvarten innan de ryckte. Italien, våra andra nemesisar, manövrerade ut Spanien. De gjorde det på ungefär samma sätt som mot Belgien i första matchen. Jag såg visserligen inte hela matchen mot Spanien och kan inte ha en bestämd uppfattning, mer än att spanjorerna kanske ännu en gång lurats av sin egen skicklighet och inte varit tillräckligt skärpta när gäller. Irland lät inte fransmännen bara rusa iväg vidare mot kvartsfinal utan svårigheter. Så som det ser ut nu så spelade Sverige alltså i en ganska meriterad grupp. Om det är någon tröst. Och sådan söker vi ju alltid så långt det bara går. Ett glädjeämne i stort är att ett målsnålt mästerskap där mycket handlat om taktik, rävspel och ramstarka försvarslinjer ändå tycks lyfta sig lite, blivit mer gladfotbollsaktigt i vissa stycken och gett prov på ett par underhållande utslagningsmatcher i åttondelen.

Alltmedan allianserna skiftar och det drar ihop sig till krig (men oklart exakt mellan vilka konstellationer) i redan nämnda ”Game of Thrones”, så fortsätter även den här sagan. Om kungen till slut kommer från nord eller syd är vanskligt att förutse. Men Belgien imponerar som sagt. Portugal har gjort tillräckligt för att ta sig så här långt efter en mycket osäker start. Och Tyskland är alltid Tyskland. Visst har jag förutsett Frankrike som segrare tidigare? Jag tvingas väl stå fast vid det. Mot bättre vetande, möjligen…

Au revoir, muchachos

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat ,

Hit men inte längre. Så var sagan slut. Nära skjuter ingen…ni vet. Synd på så rara klacksparkar. Sverige bjöd upp, men belgarna gjorde vad det individuellt och kollektivt mer välutrustade laget i en jämn match ofta till slut gör; avgör. Nej, det här var ingen insats att slakta i skrift med syrliga sarkasmer eller skadeglädje. Det är bara synd att den svenska elvan på plan saknade den extra passion och precision som kunde ha resulterat i en knall. För en sådan hade det varit om någon av framstötarna mot det, idag inte direkt skrämmande men ändå svårforcerade motståndarförsvaret i ett lag som alltså rankas som ett av världens bästa just nu, gett utdelning. Liksom flera andra förhandsfavoriter har de stapplat en del och i det här fallet, säkrat segern i slutskedet av en match som böljat fram och tillbaka.

Jag sörjer en smula.

– Man blir ledsen, liksom, som de konstaterar i TV4-studion efter vad som nu sägs vara avskedet för såväl förbundskapten som ett par tre av de största profilerna och hörnpelarna i landslaget under flera år.

Farväl Ibra. Farväl Kim. Isak. Och ”The Hammer” i sin karakteristiska kostym vid sidan av planen. Nu börjar vi om på ny kula. Och konstaterar att laget nu inte räckte till. Det var inget hyperfiasko som VM 1990. Men ett tungt uttåg ändå. På papperet efter samma mönster som i VM 1978 i Argentina, den första fotbollsturnering på internationell nivå som jag själv följde via familjens på den tiden svartvita televisionsmottagare inrymd i ett hus ursprungligen byggt 1914 och beläget i sovsamhället Askeby, halvannan mil öster om något mer allmänt kända universitets- och sjukhusstaden Linköping. Det var då blågult inledde med 1-1 mot Brasilien, vilket ansågs helt OK, men beklagligtvis följdes av två 0-1-förluster mot Österrike och Spanien.

Vi grämer oss över ett tveksamt bortdömt mål och ett par distinkta avslut som kunde ha gett oss hopp om livet, med vetskapen om att just de lägena måste utnyttjas. Annars kommer tungviktarna att förr eller senare utnyttja något av sina. Som sagt, Belgien ser inte i detta nu ut som blivande europamästare. Just därför kanske de blir det i alla fall. Och Sverige gör sällskap med sina kvalspelskamrater Österrike och Ryssland, dem vi slogs med om att nå Frankrike till att börja med, ut ur finrummet. Au revoir.