Det gör ont. Det vet ni redan. Det var ju så nära. Så nära att Sverige i bästa fall hade skickat ut regerande världsmästarna ur turneringen. Eller åtminstone gjort det väldigt mycket svårare för dem att ta sig vidare. Den där sista sparken förändrade allt. Men det var ju inte vilken spark som helst.

’Fotboll är ett spel med 22 deltagare och Tyskland vinner’. Det var väl någon engelsk fotbollslegendar som kläckte det bevingade uttrycket. Och det stämmer ju ganska ofta. Inte minst när man påminner sig via gamla VM-krönikor. Hur de på något sätt alltid lyckas ta sig fram i turneringarna, oavsett hur mycket lagbygget svajar. Nu har vi betraktat dem som jordens herrar i några år. Oövervinnerliga. Ändå har de visat sig klart sårbara och kontrades bort av Mexiko. Sverige kunde också lyckats göra det, med lite större effektivitet. För visst, germanerna hade väl omkring 70 procent av bollinnehavet. Och höll på att skyffla in bollen flera gånger under den första kvarten innan Sverige fick ordning på försvaret.

I andra halvlek var svenskarna djupt nedpressade. Ja. Men de följde ändå planen och satsade på kontringar som med lite mer tur och precision kunde ha knutit ihop säcken efter Toivonens delikata lobb över Neuer. Men de där tyskarna… De kommer alltid tillbaka. Efter att ha varit på väg hem till en lynchmobb – eller, något sådant skulle väl de civiliserade stortyskarna aldrig få för sig att skramla ihop, men i alla fall lite lagom vanära – så har de helt plötsligt drömläge. Det är svårt att se Sydkorea av i dag stå emot Herr Löws lagmaskineri även om det hackat. Så, Sverige möter Mexiko på onsdag. Det kunde ha varit en mer avslappnad tillställning. Idealiskt om Sverige verkligen slagit Tyskland. Även oavgjort resultat hade minskat pressen betydligt på båda lagen. Och nu kommer vi till min egen lilla bonus på ett personligt plan. Min fru råkar ju vara mexikanska. Som det nu är lär väl någon av oss få med sitt lag vidare till åttondelsfinal, men mindre troligt båda. På grund av den där eländiga Toni Kroos och hans frisparkskrusiduller i slutsekunderna. Kan de inte bara vara nöjda med sina tidigare framgångar eller måste de fortsätta visa sin överhöghet? Allvarligt talat?

Flera av storlagen vacklar ju för övrigt. Det verkar bara vara Belgien av storfavoriterna som spelat stabilt så här långt. Spanien imponerar men har ändå haft knappa marginaler hittills. Brasilien tryckte inte in sina två mot Costa Rica förrän på tilläggstid. Argentina riskerar att sjunka ner i kvicksanden efter endast en poäng på två matcher och den bedrövliga slutsträckan mot Kroatien, som i och för sig imponerat i egen rätt. Portugal har som vanligt Ronaldo, men hur mycket mer? England öser på men inte med stora marginaler. Å andra sidan, de brukar ju oftast misslyckas i mästerskapen. Hemmalaget Ryssland har bästa resultaten rakt av hittills, men hur mycket har de egentligen satts på prov? Och Frankrike. Det finansiellt högst värderade laget i VM, läste jag någonstans. Kommer deras egon att krocka eller får de fason på sitt lagspel?

Allt det där kan man spekulera i. Om man nu orkar. För i dag har vi en blågul dagen efter. En dag av smärta och sorgarbete. Eller att leta fel på Tyskland, som att påminna om vilket kulturellt u-land det blivit i åminstone vissa avseenden. Har de åstadkommit någon minnesvärd musik sedan Bach och Beethoven? Inte mycket. Film, TV, litteratur – är de inte lite underpresterande där också? OK. Jag får väl ge mig. De är inte helt improduktiva i alla konstarter. Men de är ju ganska många som bor där. Och borde vara ännu bättre. Just nu tänker de väl bara på fotboll och hur de än en gång ska erövra världen via det fria fältets schack. Fast den här gången tror jag inte det räcker hela vägen. Av någon anledning tror jag mest på Spanien i det här läget. Men för all del, jag kan ha…

Relaterat: En i sammanhanget viktig påminnelse från Aftonbladets Erik Niva om den sämsta sidan av engagemanget för fotbollslandslaget hos delar av svenska folket. Hets mot egna spelare med rasistiska undertoner, för att vara mer exakt.