Äntligen! VM har börjat. På riktigt. Drabbningen mellan de iberiska eviga rivalerna Spanien och Portugal var en liten grundkurs för övriga lag som hittills visat upp sig. Vad spelet går ut på, ungefär. Spanjorerna var överlag bättre. Portugiserna lite smartare. Och de hade Cristiano Ronaldo. En kollektiv uppvisning av spanjorerna som antagligen lärt sig läxan från den förra fiaskobetonade VM-insatsen. Behåll koncentrationen. Aldrig ta något för givet. Bara för att krångla till det för skojs skull värmde de upp med att sparka sin förbundskapten bara några dagar före premiären efter lite principiella kontraktsbråk. Hur många andra lag skulle inte bli ohjälpligt störda av det förhållandet? Matchen som helhet pendlade mellan blixtrande fotbollspropaganda och mer kontrollerad krigföring mellan två kolosser som tog ut varandra. Men som sagt, en liten snabbkurs för andra aspiranter i samma mästerskap. På tal om aspiranter; siktar Diego Costa redan nu på att bli sommarens skyttekung? Ronaldo gör det definitivt. Den sanslöst skruvade frisparken i slutminuterna (när hans lag verkade ha gett upp) fullbordade ett hattrick mot ett av världens för närvarande bästa lag, som egentligen hade varit närmare utökad ledning än att släppa till kvittering i det läget. 3-3. Målrikaste och överlägset bästa matchen i mästerskapet så här långt. Båda lagen borde rimligtvis göra slarvsylta av sina konkurrenter i gruppen. Men livet och fotbollen är fulla av överraskningar.

Vädret: värmen brukar alltid vara ett diskussionsämne om inte turneringen råkar spelas någonstans på klotet där det är vinter i juni. Skillnaden i tempo mellan tidiga matcher och de som utspelas efter mörkrets inbrott kan vara något att lägga märke till redan nu. Om den skillnaden blir uppenbar. 

Ska vi säga något om VAR? Ja, det ska vi. Alla andra gör ju det. Det nya videogranskningssystemet med assisterande domare på distans och digital kommunikation. Lika lysande idé som målkamerorna eller något som i värsta fall riskerar få hela matcher att tappa momentum och självdö? Mellan Frankrike och Australien utdömdes en straff efter betydande betänketid och konfererande. Det kändes…avigt. Men jag kanske vänjer mig. Mer videogranskning efter ett franskt mål som knappt kom över mållinjen men ändå med hjälp av kameran ganska tydligt var inne. Det som granskades var troligen misstänkt offside, men det är inte lätt att hänga med i allt. Överlag inte direkt överimponerande av fransoserna som till slut klarade av Australien med vissa besvär. Australierna har i och för sig länge varit att räkna med i sammanhanget och kunde mycket väl fått en poäng med sig härifrån. Den där terapeutiska ringen där de samlade ihop laget efter slutsignalen verkar också sympatisk. De ’där nere’ ska inte räknas ut än.

Det ska tydligen inte heller de konstant överraskande islänningarna som efter en halvlek håller 1-1 mot Argentina. Ett Argentina som fått kämpa för att ta sig vidare från sydamerikanska kvalgruppen, vilket inte betyder att de inte kan lyfta sig nu. De har liksom ärkerivalerna Brasilien en förmåga att ibland göra starka slutspel efter svaga kvalspel – och vice versa. Brassarna betade av sitt kvalspel med bravur den här gången, så de borde vara bekymrade…