reflektion

Skarpa skalpeller och rappa repliker – välkommen till ”The Knick”

yemenity2010 reflektion , , , ,

Texten finns även publicerad på russin.nu

– Jag hoppas, om inte annat, att det har varit lärorikt för er alla.

Den distingerade publiken har tvingats ta del av ännu ett nederlag. Men kampen är långsiktig. Det blir bättre, trots allt. Nej, det handlar inte om baseball. (Är det vad New York Knicks spelar förresten? Eller det som amerikanerna kallar fotboll?) Här handlar det om hälsovård och djärva pionjärer som oförtrutet fortsätter se döden rakt i ögonen och utmana naturen själv, i en annan tid, ungefär ett sekel tillbaka. ”The Knick” har landat i Sverige, på HBO Nordic och C More med skarpslipade skalpeller och lika vass replikföring som vapen.

The Knickerbocker är ett ansett sjukhus. Men för många misslyckanden kan krascha finanserna och hela karusellen. Doktor Thackery; viljestark, framåtblickande, men närmast påfrestande realistisk och en smula drogberoende, har jobbet bokstavligen ”cut out for him”. Clive Owen, med en redan rätt solid CV, har ryktesvis hittat rollen han föddes till att göra. Stämmer det? Fullt möjligt, men ett avsnitt är för tidigt för ett definitivt domslut i frågan.

Kombinationen av förflydda tider och ett pulserande synthesizerimpregnerat soundtrack är möjligen märklig vid första mötet, men film- och TV-musik har ju aldrig direkt varit beroende  av total tidsenlighet, särskilt inte när den är icke-diegetisk (alltså ligger utanför själva handlingens värld). Och här ger det hela produkten en akut egen profil. Strikt. Men spännande och suggestiv.

Huvudpersonen är inte 100 procent progressiv i alla avseenden. I alla fall inte när han känner sig påtvingad en ny assisterande kirurg, som råkar vara mörkare i hyn än läkare i den här tiden och staden i allmänhet är. Kanske går sådant för sig i London eller Paris. Men i New York? Och ‘bedside manner’, det där med att  få patienten att känna sig lugnare och tryggare på operationsbordet? Överskattat. Hålla sig till de vanligaste, mest beprövade metoderna? Äh. Bryt ny mark och rädda liv, även om patienten dör på kuppen. ”Cityakuten” Retro, med mer blod, inälvor och förolämpningar. Färre avancerade tekniska hjälpmedel. Givetvis.

Steven Soderbergh (han som pratat om förestående pensionering i flera år) regisserar. Clive Owen orerar och opererar. Det finns en rolig nunna i marginalen. Jag ser fram emot en lång hårresande höst i det här illustra sällskapet.

Stundtals magnifik Messi räckte inte mot det tunga tyska maskineriet

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion, sportreferat , , , ,

– Fotboll är ett spel med elva spelare i varje lag. Och Tyskland vinner.

Parafras efter minnet av något som ska ha sagts någon gång av en förmodligen förbittrad engelsk fotbollsprofil. England har ju en tendens att förlora viktiga matcher mot tyskarna. Men de är knappast ensamma.

– Brasilien har Neymar. Holland har Robben. Argentina har Messi. Tyskland har ett lag.

Ännu ett kanske inte hundraprocentigt citat av ett viralt fenomen som florerat på nätet den senaste tiden. Det låg liksom i luften. Under turneringen som helhet har Die Deutsche Mannschaft (med reservation för min mindre pålitliga tyska grammatik) varit det mest konstant stabila och produktiva laget av de 32 som tog sig till detta VM på olika vägar. De var helt enkelt bäst. Argentina, som lurat i faggorna och även de genom stabilt, mycket disciplinerat spel tagit sig fram till finalen, hade helt enkelt inte samma spetskompetens. Leo Messi hade visserligen vaknat till och skapade ett par konkreta hotbilder mot favoriterna, men slutresultatet var ändå logiskt. Det bästa laget i finalen, och genom hela turneringen i stort, vann.

Jag hade inte tippat dem som slutsegrare från början. Bland annat därför att inget europeiskt lag någonsin tagit hem VM-bucklan på sydamerikansk mark. Förrän nu. Och nu har det gått tolv år sedan ett sydamerikanskt lag vann VM. Då stod tyskarna som förlorare mot ett Brasilien med en Ronaldo som toppat formen lagom till mästerskapet efter en ganska svag säsong med många skador. Om jag minns rätt. Det är inte 100 procent säkert här heller…

Kommer ni ihåg en höstkväll halvtannat år tillbaka, med en på förhand hopplös uppgift för Sverige i Berlin? Mot just det här tyska landslaget (givetvis undantaget några variationer i manskapet på plan). Med ett distinkt attackerande och totalt dominerande hemmalag under en timme, vilket resulterat i fyra fullträffar, innan ett par raska initiativ av Kim Källström, Zlatan Ibrahimovic och Mikael Lustig plötsligt orsakade obalans i den till synes orubbliga svartvita stridsmaskinen under Joachim Löws ledning. Kommer ni ihåg den helt osannolika upplösningen med kvitteringsmål på tilläggstid och den svenske statsministerns okarakteristiska euforiattack på läktaren? Det kommer alltid att vara ett väldigt speciellt idrottsminne för mig (och antagligen en del andra också). Men det känns väldigt avlägset just nu… Var det där tyskarna lärde sig att aldrig sluta spela, inte förrän slutsignalen verkligen ljöd, oavsett hur överlägsna de verkade vara? Ja, ni ser, med den svenska frånvaron i Brasilien måste man ju ta chansen att gripa efter halmstrån som visar att vi ändå i någon andemening var närvarande…

Ett bra VM var det i alla fall, även om jag under semestern inte lyckats följa alla matcher så nära och regelbundet som jag försökte med i början av turneringen. På grund av tidsskillnaden har matcherna i regel spelats mitt på dagen eller tidig eftermiddag mexikansk tid. Förra VM följde jag från Jemen, där inte alla matcher var tillgängliga på de vanligaste kanalerna, men jag i stället fick chansen att se spännande matcher i traditionella jemenitiska barer (eller vad de nu bör kallas) bland kuddar på golven, vattenpipor och qat-tuggande kamrater. VM 2006 följde jag delvis från Sverige under en kort semester, men lika mycket från Ecuador där jag arbetade då. Något slags tradition att se världens största idrottsevenemang i varierande miljöer har det alltså blivit. En tjusning i sig.

Nu är det slut. Och av ett VM som länge såg ut att manifestera en latinamerikansk läcker och lekfull attackfotboll mot flera tröttnande europeiska elvor, slutade det ändå med en seger för den gamla världen. Eller framförallt för en av den gamla kontinentens representanter. Men de stora positiva överraskningarna kom ändå från andra sidan Atlanten; Costa Rica – givetvis den mest minnesvärda knallen med sin mycket oväntade kvartsfinalplats. Colombia kom lika långt efter flera års frånvaro från VM-slutspel överhuvudtaget. Algeriet överlevde som enda afrikanska lag gruppspelet och pressade blivande världsmästarna mer än någon hade räknat med i åttondelsfinalen. Holland var ett osäkert kort före VM med sin unga försvarslinje, men tog bronset efter 3-0 mot de sorgesamt slocknande hemmahjältarna. Ja, vad händer nu med Brasilien, som trots allt kom till semifinal, men sedan krossades så kapitalt att många bekymrar sig över nationens tillstånd överhuvudtaget och möjligen fler uppblossande protester mot regering och överhet överlag efter turneringens slut?

De mest minnesvärda matcherna jag såg, spontant efter minnesbilder jag kanske omvärderar eller kompletterar en annan dag:

(Jo, minst en rejäl brasklapp måste inskjutas eftersom jag inte såg den redan legendariska semifinalen Tyskland-Brasilien i sin helhet. Och ett par andra som ryktesvis var väldigt underhållande.)

Däremot: Holland-Spanien 5-1. Spanjorerna gick ut som de regerande världs- och europamästare de var, innan de blev bortkontrade, bortkollrade och i praktiken borträknade som blivande mästare igen. Frankrike-Schweiz 5-2. Smickrande siffror för alpländarna efter att det pånyttfödda franska laget släppt in dem i slutskedet och underlåtit att åstadkomma en total förintelse. Belgien-USA 2-1 efter en förlängning som verkligen svängde fram och tillbaka när det gällde initiativ och bollinnehav. Kanske ingen av de mest skönspelade sammandrabbningarna i turneringen, men vilken hetta, vilken viljedemonstration av båda sidor i varierande doser. Mexiko-Kroatien 3-1. Främst för de avslutande 20 minuterna och upplevelsen av att se dem omgiven av entusiastiska mexikanska fans i centrala delar av deras huvudstad.

Förresten, det finns människor som tycker intensivt illa om fotboll. Passionerat aggressivt illa. En av dem heter Ann Coulter och är mest känd som konservativ kommentator av politiska frågor i amerikanska medier. I princip har hon fel i cirka 97 procent av alla ämnen hon uttalar sig i, enligt mina snabba statistiska uträkningar (som också kan behöva kompletteras och justeras någon procentenhet upp eller ner). Hon har fel i det mesta om fotboll också. Men ganska underhållande fel. Se själv och bedöm hennes stridsrop om att “intresse för fotboll är början på en nations moraliska förfall”. Som sagt, underhållande i all sin vanvettiga vilsenhet.

Final med favoriter i repris – medan Brasilien är i kris

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion, sportreferat , , , , ,

30 utslagna. Två kvar. Och vi har sett dem drabba samman förr i finalsammanhang. Tyskland och Argentina. 1986 med Argentina som vinnare, fullt välförtjänt med en Maradona i toppform mot ett Västtyskland (vi ska väl vara noga med den distinktionen) som mer eller mindre snubblat sig fram till final, enligt mina erkänt subjektiva minnesbilder. Fyra år senare var rollerna omvända. Los albicelestes gick på kryckor och briljerade inte direkt med något skönspel men lyckades hålla 0-0 fram till slutminuterna när de mer kreativt orienterade västtyskarna tilldelades en tveksam straff och tog hem bucklan.

Nu smäller det igen. Men vem hade väntat sig att tyskarna så fullständigt skulle förinta värdlandet, så gruvligt att mittfältsmotorn Schweinsteiger närmast bad om ursäkt för 7-1:an efteråt. Nu missade jag direktsändningen på grund av dels lite dålig koll på tiderna och en del annat semesterflängande i södra Texas. Däremot följde jag flera diskussioner och post mortem-analyser på kanaler som ESPN och Fox Sports, där både studioankare och gamla storspelare som Michael Ballack häpnade över brassarnas naiva rusande rakt in i den germanska fällan och deras alltför snabbt hängande huvuden. Dagens drabbning mellan Holland och Argentina (som också träffat på varandra i klassiska clincher förut) var något helt annat; två taktiska och försvarsstarka uppställningar där ingen gav något gratis. Följaktligen gick det till straffar, där holländarnas förmåga att få marginalerna på sin sidan kom till en ände. Jag har ju av någon anledning hållit Argentina som favorit till VM-titeln under en tid, utan att de briljerat offensivt, men samtidigt gör de väldigt få misstag. Ändå måste givetvis tyskarna gälla som favoriter i finalen, en final som blir en kamp mellan kontinenter. Kanske en nödvändig komponent för att uppehålla maximalt globalt intresse, även om arrangörslandet fortfarande befinner sig i chocktillstånd och troligen lär gå igenom en längre depressiv fas efteråt.

Vad är det förresten med tyskarnas urladdningar mot portugisisktalande länder i turneringen? Sina riktiga överkörningar har de reserverat för vanligtvis värdiga motståndare som Portugal och Brasilien, medan de haft mest problem med afrikanska lag (Ghana och Algeriet). Någon glasklar analys, någon, någonstans?

Flygande holländare mexikansk mardröm

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , ,

Minuterna före maximal eufori förvandlades allt till melankoli för miljoner mexikaner. Ett holländskt svanhopp blev en svanesång för de gröntröjade ättlingarna till azteker, maya och en uppsjö andra etniska influenser, ett landslag som aldrig tycks komma längre än just åttondelsfinal.

Någonstans strax söder om den långa gränsen mellan Amerikas förenta stater och Mexikos förenta stater. Här har jag nu tillbringat ett par dagar efter en inledande runda i den aldrig sovande miljonmetropolen som utgör det här landets huvudstad. Här är vi främst för semester och för att hälsa på min frus familj. Om dagarna i Mexico City finns en del att berätta, som får komma vid ett senare tillfälle när jag hinner ladda upp ackompanjerande bilder. Om VM har jag hittills levererat ett par rapporter på engelska på min systerblog Yemenity2010. Nu har jag äntligen samlat ihop mig till en lägesrapport även på modersmålet.

Nämnvärt hittills är besöket I Mexico Citys historiska centrum, där vi såg delar av förra matchen mot Kroatien på storbildsskärmar och sedan såg folkets firande vid ett annat historiskt monument, Självständighetsängeln, i rak men kanske inte så poetisk översättning

Länge, länge idag kring lunchtid här i Mexiko såg det ut som om landets representanter i Brasilien skulle  kunna eliminera de holländska favoriterna efter ett magnifikt mål av Giovanni dos Santos. Och man kunde ana att förbundskapten Herrera skulle kunna få en löneförhöjning. Han är tydligen den lägst betalde av alla kolleger i detta VM. Men till slut kunde inte ens heroiske målvakten Ochoa och det ramstarka försvaret i sin helhet stå emot den ökande holländska anstormningen, krönt av ett snyggt precisionsskott efter hörna. Och så den där högst tveksamt dömda straffen efter Arjen Robbens eleganta störtdykning i straffområdet på tilläggstid. I efteranalyserna på mexikansk TV har missnöjet med domslutet visst vädrats, men samtidigt konstateras i regel att mexikanska laget själva tappade koncentrationen på slutet och begick taktiska misstag som fällde dem efter en stark insats under större delen av matchen. Grymt, som för flera andra lag i detta VM. Ecuador, som i princip förverkat sina chanser efter de sista sekundernas snabba spelvändning av Schweiz redan i första matchen. Schweiz! Nej, de lär åka ut med huvudet före i åttondelen mot Argentina, eller?

Trevligare överraskningar är att Colombia lyckats slå sig fram till kvartsfinal med ett konstruktivt attackspel. Och givetvis Costa Ricas kavalkad av sensationella skalper, senast straffavgörandet mot Grekland idag, som jag tyvärr missade. Men jag är glad att grekerna är utslagna. Inte precis världsfotbollens verkliga charmlag…

Frankrikes återuppståndelse efter några svåra år är också en uppenbarelse. Så här underhållande och kreativa har de väl inte varit på den här sidan millennieskiftet. Samtidigt består överraskningslaget Algeriet tydligen till stor del av spelare födda i Frankrike, men med algeriska rötter.

Här i norra Mexiko är värmen just nu tryckande och luftfuktigheten hög. Lättare att andas med hjälp av fläktar och air conditioning. Men fortfarande kan man anta att flera miljoner medborgare sucka djupt snarare än andas lätt och ledigt under ytterligare ett par dagar. Fotbollsfesten kunde ha fått fortsätta för deras del fram till mitten av juli. Nu gick det som brukar, men man kan inte säga annat än att de föll med flaggan i topp. Arjen Robben, han å andra sidan är ett fall för sig. Inte bara som anfallare i världsklass, utan även som skådespelare…

Det blir en dam i år – finstilta förutsägelser om finalfältet i kväll

yemenity2010 reflektion , , , , , , ,

Sanna. Eller Helena. Eller Ace. Eller… Jag har mina egna subjektiva synpunkter på finalfältet som avrundar årets melodifestivalföljetong. Och en viss rutinerad realism att kontra med. Det blir troligen i alla fall damerna som dominerar. Det mesta talar för det. Men inte allt…

Slips eller inte slips – det är frågan. Senare i eftermiddag ska jag och min fru på något så osannolikt som en disputationsmiddag. Anledningen är en avhandling av en bekant, om ett ämne jag inte på något vis behärskar. Men det kanske inte är ett krav i sammanhanget. Det kan bli kul ändå. Sannolikt är också att vi kanske inte hinner se aftonens melodifestivalfinal i direktsändning, åtminstone inte från början. Men med dagens tekniker, så… Ja, ni vet. Här är i alla fall mina aktuella synpunkter på bidragen som nått så här långt, inklusive betygsättning på den klassiska skalan 0-5:

Anton Ewald ”Natural”
Nej, jag är inte målgruppen. Och hela konceptet med prioritet på väl koordinerad koreografi före allt annat (inte minst den ädla sägenomsusade sångkonsten) har fått alltför stort utrymme i de här sammanhangen på senare år. Detta sagt, gospeltouchen på slutet ger ett lite oväntat lyft – men inte tillräckligt. För lite, för sent. Betyg: **

Ellen Benediktson ”Songbird”
Hon kom, sjöng, var något av en uppenbarelse från ingenstans i första kvartsfinalen. Här har vi en artist som definitivt borde ha framtiden för sig. Melodiskt och musikaliskt överhuvudtaget osar det oskuldsfullt, trubaduristiskt 1960-tal som egentligen inte bryter någon ny mark. Men det är ganska trevligt, helt enkelt. Betyg: ***

Alcazar ”Blame it on the Disco”
Efter entré i en diaboliskt enorm discokula följer i princip en varsamt justerad version av ”Stay the Night” som de ställde upp med någon gång mellan 9/11 och det officiella amerikanska trupptillbakadragandet från det forna Babylonien. Jag minns inte exakt och struntar i sådana banala saker som research just nu. Catchy! Kan man i alla fall konstatera. Och imponeras av deras professionalitet och rutin. De vet vad de gör, även om de kanske gjort det några gånger fler än vad som verkligen är fullständigt fräscht. Betyg: ***

Oscar Zia ”Yes We Can”
Sponsrad av amerikanska demokratiska partiets Sverige-avdelning? Spekulationerna fortsätter. I alla fall i den här spalten. Annars slåss knappt byxmyndige Oscar med några år äldre Anton om gunsten hos det förmodligen inflytelserika xx-kromosom-sub-16-år-segmentet som aldrig bör underskattas. Frågan är vem som stjäl flest röster från vem. Betyg: **

Linus Svenning ”Bröder”
Ja, hur är det egentligen? Det mest äkta och personliga inslaget på år och dag, eller en saftig spekulation signerad superschlagermaestron Fredrik Kempe? Linus når i alla fall fram i bruset och låten byggs successivt och effektivt upp mot ett rätt kraftfullt klimax. Farlig outsider, fortfarande. Betyg: ***

Helena Paparizou ”Survivor”
På tal om proffs. Och rutin. Och en 1990-talsprofil som för vissa av oss är tilltalande och väcker nostalgiska vibrationer utan att vara daterad. För mig får vi gärna skicka Helena över sundet till København i maj, med reservationen att jag länge hade svårt att minnas exakt hur refrängen egentligen låter. Titeln och hela paketet med sina uppenbara Destiny’s Child-blinkningar satte vissa hinder i vägen. Men stilfullt är det. Alltihop. Nu lär det nog ändå bli någon annan som får åka. Betyg: ****

YOHIO ”To the End”
Ung, men ändå nästan vuxen sin kostym som lånat en hel del från arenarockgiganter från 1980-talet och framåt. Harmonierna är snyggt sammansatta och fastnar kanske inte omedelbart, men äter sig in i medvetandet efter ett par exponeringar. Någon extra dimension saknas för den fullständiga nirvanan, men det är som helhet en stark trea. Betyg: ***

Sanna Nielsen ”Undo”
Jag har alltid haft svårt att helt frigöra mig från bilden av Sanna som en hjälpligt popifierad dansbandsdonna med aspirationer på en mer substantiell karriärbana. Då hade hon ändå den behagliga balladen ”Empty Room” med i tävlingen häromåret. Men mer mogen, publikdompterande  och vinnarskallig än så här har hon knappast varit förut. Inte heller utrustad med en så massivt genomarbetad och genomträngande låt. Allvarligt talat, här är den mest värdiga vinnarkandidaten 2014. Betyg: ****

Panetoz ”Efter solsken”
Vi hade i alla fall tur med vädret. Solen skiner. Säger de från scenen. Och det är en rejäl positive thinking-chock som levereras, vilket jag i sig inte invänder mot. Men i årets konkurrens stannar den dansanta kvintetten vid en putslustig parentes. Betyg: **

Ace Wilder ”Busy Doin’ Nothin’”
Är det ett skämt, eller? Det var min första spontana reaktion på bidraget, som nu ryktas ha mer momentum än alla andra, med jordskredsseger i streaming-sammanhang och så vidare. Hon är strax över 30, men spelar rollen som arbetsskygg tonåring eller generöst bedömt ung vuxen med en slående entusiasm och fingertoppskänsla. Sagt av en 40-plus-medborgare, men visst känner vi alla igen typen? Som tydligen är så tidstypisk att ‘skämtet’ seglat upp som en av favoriterna. Sakta men obevekligt har också den monotona men maniskt envetna refrängen trängt in i mitt medvetande och jag utesluter inte heller en knall. Om det nu längre skulle räknas som en sådan. Om hon vann. Betyg: ***

That’s all for now, folks. Vem hamnar överst i rubrikerna imorgon – eller rättare sagt redan minuterna efter sändningens slut? Själv sträcker jag mig inte längre än att det blir varannan damernas, det vill säga en kvinnlig artist högst upp i år efter den nästan totala manliga dominansen i fjolårets final. Med reservation för möjliga framstötar från Yohio på vänsterflanken.

SVT:s samlade förhandsfakta om finalfältet

Rutinerad scen-sibilitet och rå sentimentalitet – vinnande koncept vid Vänern igår

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Den har fått mycket skäll. Och så en så kallad skandal som grädde på moset. Vad? Skulle någon komma på idén att fuska under röstningsförfarandet per telefon? I Sverige? Ja, det finns tydligen de som är förvånade över detta faktum. Till exempel personer i högsta ledningen för den stolta svenska melodifestivalföljetongen. Det borde de inte vara.

Igår intogs min nuvarande hemstad vid Vänern av cirkussällskapet och halva stan hade biljetter antingen till repetitionerna eller själva direktsändningen. Drygt. Inte vi. Som var på en födelsedagsfest i stället och såg utslagningsfesten känd som ”Andra slakten” i efterhand på SVT Play. Helena Paparizou ska naturligtvis vara med i finalen – och så blev det. Linus Svennings sorgesaga balanserar på gränsen till exploaterande känsloporr, men har ändå en uppenbar rå emotionell kraft som i den direkta utslagningsrundan regerade över Martin Stenmarcks rutin (i ett nummer som lämnar mig ganska likgiltig). Personligen hade jag gärna sett ”När lammen tystnar”-flirten med Outtrigger i finalen också. Men konfronterade med Paparizous pampiga neosoul och starka scenpersona fick de helt enkelt ge sig, utan att se ut som förlorare.

Vad gäller de övriga fyra… Så hade medelvägstungrockarna Ammotrack problem med tonträffen, Ellinor Holmer saknar fortfarande medvetenhet om magstödets betydelse och skulle kunna anlita en sångpedagog för att utnyttja sin potential bättre, JEM har sin charm men spretar och får stå på tillväxt och State Of Drama framstår fortfarande som turister i tillvaron, eller åtminstone i den genre de försöker bemästra. Vilken den nu egentligen är.

Vad i övrigt är, är Tiffany från Staffanstorp. Äntligen! utropade många. En av Anders Janssons paradfigurer hade gärna fått göra entré tidigare – jag skriver under på det. Annars är jag en (av få?) som uppskattar flera av de torra kommentarer han och kollegan Nour El-Refai inflikar i sina introduktioner och övergångar. Inte minst hur Ammotracks ”Raise Your Hands” ledde till associationer om dagens skolmiljö med kepsar i klassrummet och ständigt påslagna mobiltelefoner. Det sistnämnda är för övrigt ett betydligt större pedagogiskt problem än det förstnämnda, tillägger jag som på senare år rört mig en del i sådana sammanhang.

Final väntar. Och – efter all kritik mot evenemanget som sådant och mot kvaliteten på bidragen, urval, diskussioner kring röstningsdemografi et al, etc, med mera – det här finalfältet ser märkbart roligare ut än fjolårets. På fullt allvar.

SVT:s egna sammanfattningar av kamp, kris och kaos under slaget vid Vänern

Dansgolvsdängor dominerade i sista jämntjock schlagerkvart

yemenity2010 reflektion , , ,

Ungdomlig entusiasm i all ära – ibland är rutinen ett vapen också. I lördags fick vi se prov på båda, när två i grunden inte helt väsensskilda nummer slog sig fram till final från Örnsköldsvik. Största skillnaden mellan dem är väl just att det handlar om relativt nytända stjärnskott (läs: Anton Ewald) mot ärrade primadonnor (alltså Alcazar). Båda har uppenbarligen sin trogna publik som bär fram dem i sådana här sammanhang. Och det här startfältet var heller inte det mest lyskraftiga i en redan halvbeige samling bidrag från den svenska melodifestivalföljetongen anno 2014 e. Kr. 

Sent ska skriftställaren vakna, men… Här äro strödda synpunkter från vårt sällskap under kvällen, det vill säga mig, min fru Emilia samt våra vänner Roger och Fabiola:

Alcazar ”Blame It on the Disco”

Fabiola: Inget vidare.

Roger: Den är ju trallvänlig.

Emilia: Det låter som de där irländska tvillingarna häromåret.

Johan: Inte mycket nytt. Varumärket är intakt, hook finns, liksom rutin och moves. I princip en återuppvärmd version av deras tidigare hit  ”Stay the Night”.

I.D.A. ”Fight Me If You Dare”

Emilia: Den har bra energi.

Johan: Någon sorts medelvägsrock med mer attityd än profil. Driv, tuggande gitarrer, OK refräng, men…

Janet Leon ”Hollow”

Johan: Mer melankolisk och dramatisk historia med darr på stämbanden. Saknas: något distinkt eget och fästande när den marscherar på med gråten i halsen.

Emilia: Den var lite jämntjock, det hände inte mycket.

Fabiola: Jag tyckte om rösten.

Ammotrack ”Raise Your Hands”

Johan: Tungrock med alla attribut och knappt några nyfunna melodislingor. Monotoni kontra aningen markerad refräng. Det låter inte illa, men standardiserat för genren.

Roger: De är inte så dåliga ändå.

Emilia: Jag tyckte om den, den hade bra rytm och energi.

Fabiola: Jag tyckte om den – men inte trummisen utan tröja…

Josef Johansson ”Hela natten”

Johan: Peo Thyrén insyltad! I en ballad med elektronisk profil. Inte helt oävet, men ”jag vill hålla dig hela natten”-omkvädet låter bekant och lite slitet. Uppumpad avslutning.

Roger: Jag gillar den, men tror inte att den går vidare.

Linda Bengtzing ”Ta mig”

Johan: Tydligen skriven av några kannibaler från ”Doomsday” eller Vin Diesels fiender i ”Riddick”-filmerna (att döma av deras uppenbarelser i bild). Electropop från sent 1980-tal. Bengtzing själv har svårt att nå fram i ljudväggen och har ett nästan hopplöst korus att jobba med. Kostymen klär henne inte fullkomligt…

Fabiola: Jag gillade henne och energin, sången men tempot kändes mycket stressat.

Roger: Jag tror den går vidare.

Ellinor Holmer ”En himmelsk sång”

Johan: Drastiskt hopp till akustisk närgången ballad med stråkar och prövad passion. Ensam på scen. Svårt att tro att det räcker till. Känns sympatiskt men vekt i konturerna.

Anton Ewald ”Natural”

Roger: Den absolut fulaste teckningen genom hela festivalen… (apropå de små illustrationer av artisterna som ingår i introduktionerna). Jag lovar att han går till final. Det sitter 100 000 17-åriga tjejer och trycker!

Johan: Min favoritslagpåse förra året. Samma koncept visuellt och audiellt i år. Han gnäller fortfarande och ber om uppmärksamhet. Gospeltouchen i slutet ger faktiskt ett litet lyft, men…

Emilia: De unga tjejerna kommer att rösta på honom…

Helhetsintryck: För mig (Johan) framstod det här som det jämntjockaste fältet hittills. Bästa bidraget var ”Om dom hade ringt” med Vargmust (det vill säga programledarparet Anders & Nour). Lagom elakt om ideal och överlevnad…Pausunderhållaren Tomas Ledin är ingen av mina stora idoler, men man kan inte förneka hans enorma scenvana och förmåga att inta en arena, även nu när han är inne i en aningen experimentell folktonsfas.

Just det: till finalen gick Anton Ewald och Alcazar, medan Ammotrack och, lite överraskande Ellinor Holmer får en andra chans. Här vid Vänern. Helgen som kommer…

Melodifestival 2014 kapitel 3: Medelåldringarna massakrerade av menlösa barn

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Vad var det nu han upprepade ett par gånger under filmsviten ”Dödligt vapen”, konstapel Murtaugh (Danny Glover); ”I’m getting too old for this shit”. Efterhand började väl kollegan Riggs (Mel Gibson) hänga på. De hade svårt att hänga med, men det blev en del av deras signum. I schlagersammanhang rör det också på sig underifrån. Musikaliskt konservativ – jag? Nej, nej… Men att medelåldern på dem som röstade fram resultaten i gårdagens deltävling från Göteborg ligger någonstans mellan 12 och 19, 5 är väl ganska uppenbart, eller hur?

Vårt hushåll har i alla fall förevigat våra spontana synpunkter ännu en gång och inkluderat lika spontana betyg på en skala mellan noll och tio. Hur fåfängt företaget än är…

Outtrigger ”Echo”
Johan: I buren kan ingen höra lammen skrika… Apropå den Hannibal Lecterska inramningen. Tungt och tight. Terror jämfört med tävlingsnormen. En hel del rätt men aningen för ordinär komposition. (Poäng 7/10.)
Emilia: Aaaaahh… Den har mycket energi och är originell. Men det är inte en stil som jag gillar speciellt. (6/10.)

Eko ”Red”
Johan: Lite förvirrande med Eko mot Echo. Slår ett slag för Norrland. Och syntar à la 1982! Lätt operatiska inslag. En del personlighet går att urskilja. Saknar dock distinkta drag som gör en verklig vinnare. (6)
Emilia: Den var lite tråkig. Den hade en futuristisk stil, men berörde mig inte. (6)

Oscar Zia ”Yes We Can”
Johan: Så har farbror Kempe varit framme igen… Lotsar fram en ny stjärna som jag själv aldrig hört förut. Skräddarsytt för Saade-skvadronerna i folkdjupen. Själv är jag avvaktande. (3)
Emilia: Den har samma stil som Backstreet Boys och fastnar. Kanske kommer unga tjejer att gilla den. Ser ut som om killen dansar med sina kloner… (7)

Shirley Clamp ”Burning Alive”
Johan: Några schlagerveteraner inblandade. Shirley är sorgsnare än vanligt i dagens mogna ballad…som efterhand övergår i promenadtempodisco och förlorar en del profil. Fortfarande rätt snyggt. (6)
Emilia: Jag gillar låten och hennes raspiga röst. (8)

State Of Drama ”All We Are”
Johan: Fjolårets överraskning. Lagomrockarna från byn utanför Borås har alltjämt grava ID-problem, även om de vill fylla hela hallen med sin ‘positiva energi’ och självkänsleboost. Bastant men beige. (4)
Emilia: Den fastnar och kanske kommer tjejerna att gilla den och rösta på den. (7)

Cajsa-Stina Åkerström ”En enkel sång”
Johan: She’s back! Men var hon någonsin där? Medger att jag aldrig riktigt sett storheten i hennes halvbeslöjade stämma och lagom intellektuella framtoning. Här är hon en fattigmans-Emmylou Harris med countrydoftande ballad som inte är osympatisk, men heller aldrig skjuter i höjden. (5)
Emilia: Det är den första sången där jag ser en möjlig vinnare. Jag gillar hennes stil och musik med akustisk gitarr. (8)

Ace Wilder ”Busy Doin’ Nothin’”
Johan: Alltså, är det i princip samma gäng som skrivit tre av kvällens bidrag? Och hur mycket slump är det? Troligen inte alls. De ska slå ut sig själva. Här är det en publikdompterande tjej med talang men som siktar på 300 olika uttryck samtidigt. (5)
Emilia: En blandning av så många stilar att man inte kan definiera en egen. Mellan 90-talet och Avril Lavigne och sedan dans, aggressivitet, sötma… (5)

dr. Alban och Jessica Folcker ”Around the World”
Johan: Together at last. Eller omöjlig kombination? Electroreggae med rap (givetvis) och wailing om vartannat. Ganska catchy. (6)
Emilia: Jag tycker om kombinationen av stilar, reggae med lite rock och hon har en bra kraftfull röst. Det fastnar och har energi. Även om de är olika, fungerar de bra ihop. (8)

För övrigt är vi överens om att Folcker faktiskt är slående lik en av våra gemensamma vänner. Och att fältet var svårförutsägbart. Jag skulle säga jämnare än något av de tidigare i år och överlag starkare. Pausinslagen med Björn Gustafsson och en OS-parodi i princip byggd på en kombination av Queen och gula trikåer var väl…ganska roliga. Utan att vara sensationella. En höjdpunkt var däremot katastroffilmen där Göteborg demolerades i jakten på kuvertet med resultaten, om jag förstod rätt. Hur mycket av budgeten brändes där?

Efter insikten om att ungdomarna Oscar Zia och Ace Wilder skickas direkt till finalen, medan Outtrigger och State Of Drama får ta vändan förbi vår lilla hemort vid Vänern om några veckor för att eventuellt komma längre än så, är det väl bara att hämta sig från det – i stora drag – konstnärliga förfallet i folksmaken och ladda om för mer av samma vara nästa vecka. Det kan väl ändå inte sluta med en ännu vekare final än förra året? Vad?

Mer om massakern i Göteborg från SVT

Stora gester – sämre dynamik. Senkomna synpunkter på schlagerkvart nummer två

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Snart dags för tredje deltävlingen. Efter en intensiv vecka har jag slutligen renskrivit noteringarna från förra helgens holmgång i Linköping, som inte innehöll några extrema överraskningar. Men jag är tacksam för att vi slapp se Refreshments rulla vidare till finalen. Det brukar alltid finnas utrymme för en rejäl nostalgitripp tillbaka till 1950-talet i det svenska festivalformatet, men årets kandidat fastnade i folkets vägtull på vägen mot Mekka. Eller finns det, hemska tanke, fler där den kom ifrån?

Våra kommentarer (inklusive en spontant uttänkt poängsättning från 0-10):

JEM ”Love Trigger”

Johan: Scenshowen är mer nyskapande än kompositionen. Techno typ tysk 80-talsretro med smittande entusiasm men ihåligt innehåll. Kan bli en en hit ändå… (5 poäng)

Emilia: Jag gillar kombinationen av röster (7 poäng).

The Refreshments ”Hallelujah”

Johan: 50-talsosande boogierock med alla tillbehör, visuellt och audiellt. Oförargligt och ganska menlöst. Det brukar finnas en sådan nostalgitripp varje år. Men vänta – får de vara sju personer på scenen? (4)

Emilia: Mycket färgglada. Jag gillar det för att det liknar 60-talet. (7)

Manda ”Glow”

Johan: Försöker sig på dramadisco med ambitioner att få hela världen att glöda. Men jag förblir ganska ljum. Violinister på styltor (?) imponerar mest. (4)

Emilia: Den var originell. Men något saknas. (7)

Panetoz ”Efter solsken”

Johan: Happy rap! Kostymer och koreografi som sticker ut. Lättviktare men charmig sak om att tro på sig själv. (6)

Emilia: Jag gillade rytmen, men den är på svenska. Det är problemet. (7)

Pink Pistols ”I Am Somebody”

Johan: Space age retro. Svart latex och robotiska rörelser. Medveten eller omedveten parodi? Inspirerad av serien ”Äkta människor”? Rockriff, men mekaniskt. (3)

Emilia: Väldigt alldaglig. Jag tyckte inte om den. (6)

Sanna Nielsen ”Undo”

Johan: Hon är veteran nu. Faktiskt. Ballad den här gången, med glidningar. Framstår i sällskapet som fullfjädrad internationell stjärna. Faktiskt. (8)

Emilia: Jag tror den går direkt till final. Bra sång. Den behöver inte så mycket show. Min favorit hittills. (10)

Little Great Things ”Set Yourself Free”

Johan: Unga killa med attityd och mycket frisyrgelé (några ton). Siktar på något liknande Nightwish eller The Rasmus. Rytmen är rätt. Tyngden OK. Saknas en del särprägel. (6)

Emilia: Jag gillar inte den här typen av musik. Rösten räckte inte till så han skrek mycket. Sången är starkare och mer aggressiv. (5)

Martin Stenmarck ”När änglarna går hem”

Johan: Veteran. Proffs. Tar plats. Drama. Arena anthem. Vill flyga iväg till höjder den inte riktigt klarar. Derivativt. Konceptet är kraftfullt men rätt konstruerat. (5)

Emilia: Den är på svenska, stackaren… En sång som passar bättre för radion. (7)

Generellt enligt Johan: Många siktade högt, mot stora känslor och publikfriande manövrer. Dynamiken i melodier och oväntade grepp var mer sällsynt.

Kvällens uppenbarelse var annars sjuåriga barnskådespelaren Sigrid som diskuterade genusfrågor med Nour el-Refai (som sägs ha skrivit manus till dialogen, eller?). Var hittade de den ungen – och hade hon hörsnäcka för hålla reda på de saftiga replikerna?

Just det, till final (för ordningens skull bör väl detta nämnas) gick Sanna Nielsen och Panetoz, med en andra chans för Martin Stenmarck och JEM.  Det betyder väl redan nu minst en fördubbling av antalet kvinnliga deltagare i finalen jämfört med fjolårets orgie i (generöst uttryckt) welterviktare med y-kromosomer, om jag räknar rätt i hastigheten…

Mer kött på benen om den moderna musikaliska motsvarigheten till Linköpings blodbad finns på SVT. 

Ny stjärna född i Malmö. Eller två?

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Avklarad: deltävling 1 i årets schlagersåpa. Och resultatet i Malmö är förhoppningsvis en förvarning om att vi får en förbättring av fjolårets färglösa finalfält, framröstat av – ja, vilka var de egentligen därute i folkhavet? Yohio har nog rent krasst en bättre låt nu än då. Och Ellen Benediktsson (som jag aldrig hört talas om innan) är helt enkelt en ny stigande stjärna. Lite synd om Helena Paparizou ändå? Ja. Här är några nödtorftigt sorterade och redigerade kommentarer från vårt lilla hushåll under kvällen:

1. Yohio ”To the End” (direkt till final)

Johan: Bastant arenarock light, 80-talsdoftande. Förra årets genombrottsman tillbaka igen – hook, line and sinker. Borde fungera.

Emilia: Han har en chans att vinna, är populär bland unga tjejer.

2. Mahan Moin ”Aleo” (utslagen)

Johan: Hmmm… Är rösten personlig eller lite ‘off’? Dansgolvsorienterat nummer är dock genuint generiskt.

Emilia: Hon har energi och verkar originell.

3. Linus Svenning ”Bröder” (till andra chansen)

Johan: Bryskt genrebyte? Tragisk bakgrund till texten, men grabben har veteranen Fredrik Kempe i ryggen. Ballad med stora gester. Hjärtan blöder, stråkar glöder. Pampigt klimax. För mycket av allt eller precis vad folket vill ha?

Emilia: Sången var lite förutsägbar. Men den kan nå fram på grund av temat.

4. Elisa Lindström ”Casanova” (utslagen)

Johan: Dansbandsdundret från Töreboda. ”Casanova – en gudagåva”; ordagrant! Konceptet känns en aning daterat… Kvällens kortaste kjol hittills och visst finns ett häftplåster till refräng – om än alldeles för enkel sådan.

Emilia: Om man sjunger på sitt eget språk har man mindre chans att vinna i Europa. Den påminner om ”Material Girl” med Madonna, konceptet med en femme fatale. Hon har energi, men sjunger på svenska.

5. Alvaro Estrella ”Bedroom” (utslagen)

Johan: Dansgolv igen, modell nyare. Mycket falsettsång. Snyggt skval. Vad mer? Inte mycket.

Emilia: Influerad av Michael Jackson och en låt i stil med ”Get Lucky” (Daft Punk). Och lite Bruno Mars. Den fastnar.

6. Ellen Benediktsson ”Songbird” (direkt till final)

Johan: In i gitarrakustikens värld med beslöjade röster och intagande melankoli. Doftar 1960-talets chanteuser som… Joan Baez? En ung Marianne Faithfull? Med flera. Sticker ut. Kanske chanslös, men tilltalande.

Emilia: Jag tycker om den. Min favorit. Hon har en egen stil.

7. Sylvester Schlegel ”Bygdens son” (utslagen)

Johan: Tidigare The Ark-medlem går solo. Rösten är personlig, men på bristningsgränsen.

Emilia: Den är originell. Jag gillar pianofiguren, men sången är på svenska. Vad synd. Jag har inget emot språk, men om man vill vinna…

8. Helena Paparizou ”Survivor” (till andra chansen)

Emilia: Den har lite av samma upplägg som ”Euphoria”. Inte min favorit, men acceptabel.

Johan: Vinnare för Grekland en gång i tiden. Förhandsfavorit. Gör en Beyoncé-variant; storslagen entré och star quality. Inte särskilt nyskapande egentligen, men klarast identifierbara vinnarskallen i utbudet.

Som synes: alla förutsägelser slog inte in. Men de bästa bidragen är fortfarande med i leken.

För övrigt: värdparet Anders Jansson och Nour el-Refai gick ut med en explosivitet som sällan skådats som om de tuggat i sig några stimulerande djungelväxter innan (åtminstone Anders). De utstrålade i alla fall en energi och allmänt respektlös avighet som jag vill hävda att tillställningen mår bra av. Fortsättning följer förhoppningsvis…