puff

Verbala våldsamheter, fransk förälskelse och kvinnokamp i Kairo vid filmfestivalen i Göteborg

yemenity2010 puff ,

Finstilt fransk fars om förälskelsens mysterium och förmågan att få relationer att fungera överhuvudtaget. Fyra vuxna människor pucklar på varandra (åtminstone verbalt) när de egentligen träffats för att mäkla fred mellan sina respektive barn. Tre kvinnor i Kairo upprörs över sexuella trakasserier i olika former och bestämmer sig för att agera – men med varierande metoder. En dokumentär som förutsäger det västerländska ekonomiska imperiets nedgång och fall – och hävdar att folk i allmänhet är alldeles för förlåtande mot dem som har ansvar för det finansiella systemet. Några ungdomar kidnappas av en fanatisk sekt någonstans i småstads-USA och myndigheterna tar fram det tunga artilleriet, med en våldsam konfrontation som följd.

Det var något om de filmer jag hann se under årets filmfestival i Göteborg. Mer information, och framförallt recensioner – därifrån finns på russin.nu där allt vi lyckades täcka in under den dryga festivalveckan (vilket som vanligt inte var alls så mycket som man skulle vilja) samlats under ett virtuellt tak. Nu återstår lite mindre än ett år innan det är dags igen…

Fokus på filmfest

yemenity2010 puff ,

Filmfestivalen i Göteborg har dragit igång igen och det betyder att den här veckan kommer det mesta av det jag skriver att handla om det – och publiceras på russin.nu. Vid sidan av detta årliga evenemang ska jag som vanligt försöka tjäna ihop till hyran genom hederligt betalt arbete, så övriga utsvävningar kring musik med mera får vänta ett tag… Roman Polanski, Alexander Payne och Kevin Smith är några av regissörerna som representeras vid årets festival. Annars är det ju ett utmärkt tillfälle att ta del av franska romantiska komedier, asiatisk action, sydamerikansk socialrealism, dokumentärer om all världens elände och så vidare. Tyvärr hinner man aldrig täcka in allt, med det enorma utbud som finns. Här är vårt tematiska block för just årets orgie i rörliga bilder från alla kontinenter. Här har vi även skrivit om tidigare filmfestivaler. Festivalens egen officiella hemsida har mer information om helheten. Som sagt, själv hinner man oftast bara bevaka brottstycken.

Svart svan svingade sig upp till toppen

yemenity2010 puff , ,

Vilka var årets bästa… Av allting? Listorna frodas alltid kring årsskiftet. Och på russin.nu kunde vi naturligtvis inte låta bli att rösta fram våra favoriter på filmfronten, såsom vi gjort i ett drygt decennium. Och högst upp hamnade, ganska ohotad, Natalie Portman i huvudrollen som psykologiskt prövad balettstjärna i ”Black Swan”. Konkurrensen kom bland annat från en äventyrare som fastnat med armen i en klippskreva, några barndomsvänner på en brittisk internatskola där de utvalda kanske inte skulle vilja vara så utvalda, liksom… ja, läs gärna mer via länken nedan.

Russin: Årets filmer 2011

Missa inte Moon Safari

yemenity2010 puff , , ,

Ibland är man inte så produktiv som man skulle vilja, av olika orsaker. Musik är det givetvis meningen att det ska bli mer av här, inte minst recensioner. På sistone har jag tilbringat en hel del tid kvalitetstid med Peter Gabriels nya orkesteralbum där han omtolkar sin sångskatt på ett riktigt inspirerande sätt, liksom Kate Bushs ”50 Words for Snow” som hyllats på alla håll. Medan jag samlar ihop mig till något mer uttömmande om dem (vilket kan dröja ett par veckor till eller så, med min nuvarande intellektuella produktionstakt – man måste arbeta för att betala hyran också) tar jag tillfället att påminna om ett av Sveriges bästa band på senare år: Moon Safari. Hittills har de släppt tre album, av vilka jag tidigare recenserat ”Blomljud” och ”Lover’s End” på annan ort, eller webbplats. Har ni inte hört dem – ta reda på om ni borde göra det. Symfonirock med framträdande stämsång – det är ett simpelt sätt att sammanfatta vad de står för. Men inte det enda…

Påkostade bröllop, bångstyriga planeter och andra naturkatastrofer enligt von Trier

yemenity2010 puff , , ,

Världen går under igen – åtminstone verkar det vara en överhängande risk för en planetarisk sammandragning med otrevliga konsekvenser för mänskligheten. Innan dess kan vi undra varför Kirsten Dunst är så olycklig och förvandlar sitt eget bröllop till en social katastrof av episka proportioner; utan att vi förväntas skratta rått åt eländet. Tror jag. Lars von Trier har sin egen humor, sin speciella världsbild och hans filmer är ofta påfallande…trierska. Nu finns ”Melancholia” ute på DVD och mer om mina personliga synpunkter på den hittar du på russin.nu. Sammanfattning: den är absolut sevärd men kanske inte så akut upplyftande.

Weir och vägen tillbaka

yemenity2010 puff ,

Av Peter Weir förväntar jag mig alltid mycket. Efter filmer som ”Picnic at Hanging Rock”, ”Vittne till mord”, ”Utan fruktan” och ”The Truman Show” utspridda över en osedvanligt jämn regissörsbana på mer än 30 år, så är hans första film på sju år en efterlängtad historia. När han så är tillbaka handlar det också om en bokstavlig väg tillbaka. Eller i första hand bort från ett fångläger i Sibirien under 1940-talet. Ed Harris, Jim Sturgess, Colin Farrell och svenska Gustaf Skarsgård har några av huvudrollerna i ”The Way Back” som nu finns ute på DVD. Slutresultatet är nog inte det allra bästa Weir har gjort under sin imponerande karriär – men den är mer än tillräckligt bra. Recension på russin.nu finns här.

Ofra – en återblick med historiska dimensioner

yemenity2010 puff , , , ,

Hon tystnade för tidigt. Alldeles för tidigt. Nu är det nästan tolv år sedan hon gick bort, men innan dess hade hon satt sig på världskartan med en röst som nästan kan göra anspråk på att kallas unik. För ett drygt år sedan skrev jag ett litet ode till Ofra Haza, med anledning av en artikel som då nyligen publicerats i tidskriften Yemen Today. Jo, jag kände till israeliska Hazas familjeband till Jemen, där jag tillbringade förra året sysselsatt med ett projektarbete. Men Yemen Today bidrog med en del nytt kött på benen, som att texten till Hazas kanske största hit, ”Im nin’ alu” byggde på ett poem av en judisk rabbin som bodde nära staden Taiz på 1600-talet. Av ingen direkt aktuell anledning alls passar jag nu på att puffa för mitt årsgamla inlägg, där jag även avslöjar några av mina personliga favoriter från Ofra Hazas omfångsrika men samtidigt alldeles för korta karriär.

Terror på film – tio år efter 9/11

yemenity2010 puff , , , ,

Som ni kanske märkt börjar det närma sig tioårsdagen av flygplanen som fällde två torn på Manhattan i New York, med omkring 3000 dödsoffer som direkt följd. Liksom två krig och en förändrad syn på säkerhet i snart sagt hela världen. Filmer om vad som hände den dagen och därefter; på slagfält, i fängelsehålor och flygplatser har det kommit flera sedan dess.

27 filmer med anknytning till 9/11 och dess efterdyningar har recenserats av mig och mina kolleger på russin. Och alla är absolut inte stöpta i samma form, vare sig innehålls- eller genremässigt. Här finns två thrillers byggda på uppgifter om vad som hände ombord på det plan som inte lyckades nå sitt mål eftersom passagerarna revolterade mot kaparna – ”Flight 93” och ”United 93”. Michael Moore drämde till dåvarande amerikanske presidenten George W. Bush med dokumentären ”Fahrenheit 9/11” och Moore själv fick, indirekt men ganska uppenbart, en rejäl känga i den ovanligt konservativa komedin ”Big Fat Important Movie”. Komik lyckas också fyra män med rötterna i mellanöstern kränga ur ämnet i scenshowen ”Axis of Evil Comedy Tour”. Yttrandefrihetens gränser i krigstider synas i dokumentären ”Shut Up and Sing” om den Bush-bashande countrytrion Dixie Chicks, medan Matt Damon letar efter irakiska massförstörelsevapen utan framgång i ”Green Zone”.

Se fler exempel här. Och grubbla vidare på vad som hänt i världen och eventuellt hur den kunde ha sett ut om USA inte drabbats av utländsk terrorism på eget territorium. Hade allting varit helt annorlunda eller… i grunden ungefär likadant som tidigare?

Sunny Side Up?

yemenity2010 puff , ,

Hur bra är egentligen ”Solsidan”? Själv är jag en aning kluven. Första säsongen som jag såg på DVD under en arbetsperiod i Jemen kändes som en påminnelse om många typiska svenska företeelser, presenterad med ett akut underhållningsvärde. Sverige, och det välordnade villasamhället i synnerhet, synas i skrattspegeln även i den DVD-aktuella andra säsongen som fortsätter vara träffsäker och spontant roande. Men det är inte mycket till karaktärsutveckling eller mognad man ser hos huvudpersonerna, vilket kanske inte heller är meningen, men ändå kan framkalla en viss utmattning efter att man som jag konsumerat tio avsnitt på drygt en vecka. Felix Herngren & co har möjligen gjort precis det man ville göra, på gott och ont – men mest gott, ur TV-mässighetssynpunkt. Mer utförliga synpunkter har jag levererat här.

Vem är du? Vem är jag? Levande charader i scifi-skrud*.

yemenity2010 puff , ,

Identiteten är ett flytande tillstånd i ”Dollhouse”-världen. Jag har just tagit mig igenom seriens andra säsong på DVD och recenserat resultatet på russin där även den första säsongen nagelfarits tidigare. Grundförutsättningarna från början är att ”Dollhouse”, en underavdelning till ett mäktigt företag i läkemedelsbranschen erbjuder sina exklusiva klienter allt de kan önska sig av en tillfälligt projektanställd person genom att uthyraren förser sina fältarbetare med i stort sett skräddarsydda minnesbilder och egenskaper, samtidigt som annat raderas ut ur hjärnan. Bokstavligen blir ‘dockorna’ en ny människa för varje nytt uppdrag. Men efter hand kompliceras förhållandena och riskerna med den fantastiska tekniska landvinningen uppenbaras, samtidigt som de moraliska dimensionerna gör sig alltmer påminda. Är den här verksamheten försvarbar och varför har den uppkommit?

Skaparen Joss Whedon har tidigare legat bakom den alltför tidigt avlivade science fiction-serien ”Firefly” (som jag sett om ett par gånger) och ”Buffy – vampyrdödaren” (som jag egentligen aldrig följt, men många andra uppenbarligen gjort). Även den här serien togs av banan tidigare än Whedon hade hoppats, men har ändå en sammanhängande storyline som binds ihop från början till slut (efter en något trevande startsträcka). I bärande roller syns bland andra Eliza Dushku (”Tru Calling”), Olivia Williams (från ”Sjätte sinnet” och Polanskis ”Ghost Writer”), Harry Lennix (”State of Play”, ”Matrix”-trilogin) och Tahmoh Penikett från ”Battlestar Galactica”.

Meningarna är delade om hur väl serien tog tillvara på sitt fascinerande ämne, men själv rekommenderar jag båda säsongerna till dem som gillar kombinationen av tjusig yta, högt tempo, ständiga överraskningar och ett mörkare underliggande stråk som skvallrar om en inte helt igenom optimistisk syn på människans förnuft och framtid. Allt är verkligen inte svart och vitt, utan mycket rör sig i en gråzon som vi själva måste bilda oss en uppfattning om. Som sagt, de allra första avsnitten av den första säsongen fungerar främst som uppvärmning och etablering av konceptet, innan Den Större Berättelsen kommer igång på allvar. Kanske klämmer de in för många detaljer och förvirrande dilemman längs vägen, men bättre spänna bågen och kräva något av sin publik än att göra allting så tillrättalagt det bara går, något som tyvärr gäller alltför mycket TV-dramatik idag.

 

*Ja, rubriken är parafraserad (eller till stor del stulen) från en svensk schlager, ”Högt över havet”, framförd av Arja Saijonmaa 1987. Credit where credit’s due.