nyhetskommentar

Smakstart för sommarens fotbollsfest?

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , ,

En rökare i krysset! I slutminuterna! Precis som det ska vara, eller hur? Överlyckliga fransoser en masse, men märkbart mer dämpade rumäner som resultat. Premiären var tät och spännande och påminde i flera stycken om starten på fotbolls-VM i Brasilien för två år sedan. Även då tyngdes hemmalaget i premiären av favorittrycket och lyckades med knapp nöd besegra en östeuropeisk motståndare som, det ska sägas, var fullt kapabel att försvara sig och skapa problem även mot de största lagen.

Kommer ni ihåg åttiotalet? Och även en bit framåt; VM -94 inte minst. Då var rumänerna regerande mästare på att försvara sig till framgång, med blixtsnabba kontringar som bonus. Från tidigt 1980-tal kanske en del av oss minns en hemsk EM-kvalmatch där Sverige förlorade hemma mot Rumänien med 0-1 och där gästerna i princip hade ett anfall på hela matchen, men Sverige på den tiden var inte ett lag som tog sig till slutspel. Något nästan förhäxat stod alltid i vägen när det väl skulle till. Det Rumänien vi såg igår var något annat. De gick ut hårt och kunde spräckt nollan redan efter tre minuter, men så blev det inte. Och många andades säkert ut efteråt. Det brukar vara så att inte bara hemmapubliken utan fotbollsvärlden i stort gärna vill se några av de stora favoriterna åtminstone ta sig vidare från gruppspelet för att behålla attraktionskraften i mästerskapet. Å andra sidan – en och annan rejäl knall friskar alltid upp…

Och den här turneringen som just inletts, har alla möjlighet att bjuda på överraskningar från farliga outsiders som sällan eller aldrig tagit sig till stora mästerskap förut. Albanien, Nordirland, Wales och Slovakien. Och så inte minst Island. Ja, där har ni dem. Spolingarna som kan störa storlagen och förstöra festen som ilskna sommargetingar på garden party.

Var Sverige nu egentligen ligger i styrkeförhållande gentemot resten – det är frågan. Vi anses i alla fall allmänt sett inte ha det bästa laget att ställa på plan. Det är bara att acceptera. Så som rankingen ser ut i Europa just nu så är det snarast en fördel. Laget har inget större tryck på sig. Skulle det ha något alls om det inte vore för Zlatan Ibrahimovic? Det i alla fall en spelare som många gärna velat se i det här mästerskapet – förmodligen hans sista. Och efter allt som hänt under den här högst ostadiga resan genom EM-kvalet så önskar jag både honom och avgående förbundskapten herr Hamrén, som vi ofta suckat över och dömt ut, ett värdigt avsked. En framgång för oss i det här sammanhanget är till att börja med att gå vidare från gruppspelet. Sedan är allt möjligt…

Vem vinner alltihop då? Ja, eftersom alla förväntas ha något slags tips om det, alla som bryr sig om EM alltså, så måste jag väl försöka leverera ett förslag. Även om vissa uppstickare alltid finns, är det ju sällan eller stort sett aldrig som ett av de mest otippade lagen verkligen vinner. Historien väger för tungt helt enkelt. Här finns lag som har erfarenhet av att vinna sedan förut. Hemmalaget Frankrike givetvis, Tyskland ännu mer givetvis. Spanien. Italien, som nu inte anses ha något av sina bästa lag men alltid är oförutsägbara. De kan snubbla sig till en final eller snubbla sig ut redan i gruppspelet under högljudda missnöjesyttringar och dramatiska gester. England är alltid med i diskussionerna, men något alltid brukar alltid hända på vägen för dem också. Bälgen då? De som har det där laget som vi flera år eller åtminstone några år tippat svara det med stora bokstäver det. En ”gyllene generation”, ni vet. Men jag sätter ändå inte dem som förstahandsfavoriter. Kanske helt enkelt för att de aldrig har vunnit någonting. Till final kan det mycket väl nå, eller semifinal, men högst upp på tronen? Spaniens formkurva har ju varit oberäknelig de senaste åren och jag tror inte att de har det som krävs för att gräva guld den här gången. Tror, säger jag. Tyskland? Jo, men visst är det roligare om någon annan tar över titeln som världsdelens vinnare för ett tag?

Blir det kanske trots allt de stolta fransoserna, som man aldrig kan räkna ut men heller aldrig lita fullt ut på? Hur mycket kommer de att bråka inbördes? Hur hållbar är deras känsla av samhörighet? Har de målgörarna? Men OK, jag väljer dem. Om jag ska slänga in ett tips här idag, med eller mot bättre vetande i ryggen.

För en stund sedan besegrade Schweiz Albanien efter ett tidigt mål och under en stor del av matchen i numerärt överläge efter en albansk utvisning. Men albanerna saknade definitivt inte chanser att utjämna i en match där vi – tydligen för första gången i EM-historien – såg två bröder spela för varsitt lag mot varandra. Jag har för mig att en liknande situation uppstod mellan Tyskland och Ghana i förra VM, men någon får korrigera mig om jag har fel.

För en stund sedan var blåklädda Slovakien ruskigt nära att trycka in 1-0 efter några minuter mot Wales, men en strålande soloprestation förnekades fullständig succé av en offervillig rödskrudad försvarare. I stället slog fixstjärnan Gareth Bale till med en förrädisk frispark och gav sitt dark horse-gäng vad man brukar kalla en smakstart.

Fortsättning följer…

Melodifestivalen 2016 – Finaldags: Game, set och Frans, alltså?

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , ,

Ungdomarna styr. I år mer än någonsin. Så är det bara, på gott och ont. Tyvärr har det inneburit alltför tidiga farväl för exempelvis gamla uvar som Tommy, Patrik och Uno – en trio som faktiskt hade haft något att tillföra kvällens nationalfinal med sin ståtliga serenad från första deltävlingen. Eller var det andra? Å andra sidan är vi av med After Dark, Linda Bengtzing och Anna Book. OK, den sistnämnda blev diskad men hade knappast landat här i slutfasen ändå, eller? Vi slipper även Dolly Style, men den hädanfärden får väl räknas in på ett annat konto än överårighetens.

De här är alltså överlevarna efter fyra deltävlingar och den sedvanliga andra chansen-rundan:

1. Panetoz ”Håll om mig hårt”: Energin och glädjespridareffekten ska inte underskattas, men deras koncept är av ett klassiskt ’till final men inte längre’-snitt. Det skramlar lite för tunt bakom den akuta, publikdompterande ytan. Landar någonstans på undre halvan, men har knappast gjort bort sig här, utan snarare stärkt sitt eget varumärke. Betyg: **1/2 av ***** möjliga.

2. Lisa Ajax ”My Heart Wants Me Dead”: Fylligt, ballongsmashande bakomarrangemang ramar in en uttänkt, uppenbarligen hyfsat rättspekulerad folkhemsvariant av Shakira eller jämförbara internationella global cross over-divor. Lisa får stå på tillväxt, men titeln är fortfarande den bästa i årets svenska melodifestivalföljetong. **1/2

3. David Lindgren ”We Are Your Tomorrow”: Alltså, det borde kanske vara ett förlorat slag för evigt unge Mr Lindgren. Här är han igen utan att ha förändrat eller utvecklat särskilt mycket sedan tidigare uppträdanden. Men… det finns något i den här katapulterande tvåstegsrefrängen och ’inta arenan’-attityden som jag någonstans gillar mot bättre vetande. Han vinner inte. Men det kan räcka till en placering på övre halvan. ***

4. SaRaha ”Kizunguzungu”: Så här är hon, med sitt söder om Sahara-sväng i släptåg och siktet inställt på att infiltrera en institution som tidigare penetrerats av ett flertal olika influenser men inte precis just det här. Och hon fyller bevisligen en lucka, har redan skrivit historia i åtminstone en aspekt och visst är korus av en högre klatschighetsgrad än genomsnittet, så… Vad säger de internationella jurygrupperna som deltar i röstningen i kväll? Jag är nyfiken!. ***

5. Oscar Zia ”Human”: En av tävlingens verkliga ungtuppar, vill jag minnas. Och en förhandsfavorit som nu tycks ha hamnat lite i skuggan av en annan uppdykande ung folkhjälte. Men pompositeten i den här massivt pumpande melankolitrippen matchas av en entusiasm som ändå rimligtvis gör honom till en allvarlig utmanare. Troligen kommer han, Lisa och Molly Sandén att stjäla röster från varann, men frågan är vem som får gå hem mest märkbart rånad och tomhänt. ***

6. Ace Wilder ”Don’t Worry”: Apropå eviga ungdomar. Visuellt scenbyggarmässigt och rytmiskt sticker numret verkligen ut och osar professionalism. Det enda viktiga som saknas är väl då den där veritabla brottarrefrängen som fastnar omedelbart och sedan krossar allt möjligt motstånd i sin väg. De har faktiskt inte ens försökt skriva en sådan och frågan om det behövs? Själv saknar jag i alla fall något distinkt drabbande för att falla pladask. Annars är det ett av de starkaste korten i startfältet. ***1/2

7. Robin Bengtsson ”Constellation Prize”: Här har de i alla fall ansträngt sig att konkurrera i avdelningen fyndigaste titel, en titel i form av en fras som sedan knappt är märkbar i själva texten. Ingen originalitet inom promenadavstånd, men kompetent i sin postmoderna popradiogenre där det kan räcka med en återkommande munspelsslinga för att det ska kunna ses som att ’ta ut svängarna’ och ’vara lite crazy, liksom’. Lär blekna bort i mängden i afton dans. **

8. Molly Sandén ”Youniverse”: Sade jag något om förment fyndiga sångtitlar? Sade jag något om bidrag som kommer att parasitera på och konkurrera ut varandra? Koreografin är elegant, de svepande plaggen och rökeffekterna acceptabelt effektfulla, elektrodynamiken stöder ganska smakfullt en av, ja, kanske helt enkelt den starkaste och mest transcendenta rösten i sammanhanget. Men det syns, hörs, känns och doftar ändå ofrånkomligt av föregångare och medvetna eller omedvetna förebilder som Loreens ”Euphoria” och kämpar i en kategori som är välbefolkad inte bara här utan i det globala musikaliska luftrummet överhuvudtaget. ***

9. Boris René ”Put Your Love On Me”: Numret är fortfarande snyggt, sofistikerat och med en glimt i ögat som fler av konkurrenterna kunde ha bemödat sig att plocka fram som vapen. Londonbeat lurar alltjämt i bakgrunden, låten i sig låter inte som något som någonsin vunnit en svensk melodifestivalfinal, men även här är jag nyfiken på vad de inbjudna utrikesdomarna delar ut för belöning – stort jubel eller snedtändning? ***

10. Frans ”If I Were Sorry”: Plötsligt är alla överens; det är Frans Jeppson Wall som är The Teenage Heartbreaker anno 2016. Andra förhandsfavoriter förväntas självimplodera eller (som jag själv spekulerar i) massakrera varandra i gammal god Game of Thrones-anda och bana väg för unge prins Joffrey. För inte kan Mr Wall vara så fullständigt vän och välvillig som han ger sken av? Vad handlar texten om egentligen – är det inte något om att absolut inte be om ursäkt, att det är någon annan som borde göra det i stället? Allt serverat på ett sätt som får folk att falla som furor landet runt, uppenbarligen. Vilken krigslist! Nej, Fifty Shades of Frans är förmodligen en fara för samhällets ordning och rikets säkerhet. Och däri ligger i själva verket framgångsreceptet. I kombination med en refräng som nitar fast sina sorry, glory och story i huvudet vare sig man vill eller inte. Grattis, då! **1/2

11. Wiktoria ”Save Me”: Här är den. Nu pratar vi om Låten. Den som i sig själv är mest självklart Låt. Rakt på, bara. Tjurrusande. Spjutspetsen i kaklet. Jag vill helst inte överanalysera varför, men det är här min egen röst antagligen skulle hamna. Eller rentav hamnar, om jag orkar lyfta luren. Go, Wix, go! ****

12. Samir & Viktor ”Bada nakna”: Ja, vi kommer inte ifrån att de är är också. Den ohejdade antiprofessionalismen och demonstrativa motpolen till mycket av det som kvalificerat sig hit i övrigt. Och det ger dem en egen kvotgrupp som inte ska förnekas dem. Och visst, även detta anthem till härlig oreflekterad hedonism med sitt häftplåsterkorus är svårt att helt eliminera från hjärnkontoret efter exponering av viruset. Kan inte räknas bort, men kommer knappast charma de där gästerna utifrån lika framgångsrikt som delar av folkdjupet. Eller… Eller? *1/2

Katastrofen är redan avvärjd. Det kunde ha varit ett mer besvärande svagt startfält här, med tanke på en del av vad vi utsatts för längs vägen hit. Och vad som än händer, är detta trots allt ett av de där åren när vi helt enkelt inte vill skicka iväg en allvarligt menad segerkandidat, eller hur? En taktik som fungerade ypperligt med ’grabben som vann efter Loreen’ häromåret. Låt något annat land arrangera Europafinalen nästa år. Det mår hela kontinenten bäst av. Såvida den inte bokstavligen står i lågor på grund av alla sjudande konflikter så dags… Keep your spirits up, folks!

Blandsaft och bombastisk exotism: Melodifestivalen 2016 – kapitel 3

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , ,

Ungdomar. Igen. Till final. Medan fältets verkliga veteran som väntat skickades hem först. Alltmedan kvällens gästvärd Henrik Schyffert var Schyffert och vägrade anpassa sig alltför mycket till den allmänna yran. Introduktionen med en version av Bowies & Queens klassiker ”Under Pressure” slog i alla fall an ett tonläge som rent musikaliskt få av artisterna i Norrköping kunde eller ville följa upp…

Generellt var standarden ungefär i nivå med den första deltävlingen, alltså ganska jämn. Som i jämnbeige. Igen. Först avpolletterade i telefonröstningen blev After Darks ”Kom ut som en stjärna” och Swingfly med Helena Gutarra vars nummer ”You Carved Your Name” visserligen hade Kleerup som en av kompositörerna och ett elektropopintro som hämtat från 1981, samt den beprövade kombinationen male rapper & woman wailer, rim på ”heart” och ”start”, men…

– Varken topp eller botten, som min fru Emilia sammanfattade.

Christer ”After Dark” Lindarw har aldrig kunnat sjunga. Det vet vi. Superdivan slog ändå till igen, för sista gången i det här sammanhanget? Med ännu en variant på ”I Will Survive” i prunkande paljett och, vilket i alla fall min fru häktade upp sig på, bristande synkning mellan sång och ackompanjemang.

Ut åkte senare även trion Smilo med sin lågbudget-Avicii, vars potentiella vision att föra in en doft av 2010-talets dansgolvsideal slirade betänkligt. Nästan generande generiskt, med en sångare som visserligen överträffade Lindarw, men saknade lyster.

– Och vad gjorde de andra två killarna? Tillade Emilia angående de övriga gruppmedlemmarna som möjligen kunde skönjas snurra skivtallrikar och röra marginellt på läpparna i bakgrunden.

– De motiverade inte sin närvaro. Mycket platt.

Till andra chansen nådde Saraha med årets uttalsövning ”Kizunguzungu”, vars afrikaniserade atmosfär kunde förklaras med att artisten delvis är uppväxt i Tanzania. Korus är lagom catchy efter en kantig vers, men var det inte samma bidrag som Norge kraschlandade med häromåret? Trevligt, men tyvärr inte i linje med alla europeiska staters sensibiliteter.

– Jag gillar den. Påminner om ”Waka waka” med Shakira. Men tjejen dansar inte så bra, kommenterade Emilia.

Afrikansk anknytning fanns även i andra andra chansen-kandidaten ”Put Your Love on Me” med Boris René.

– Den har personlighet, enligt Emilia.

Ja, ganska groovy faktiskt, relativt sett. En aning sofistikerad till och med, inget uppseendeväckande, kompetent men knappast en ren vinnarhook. Vad hette förebilden nu igen? ”I’ve Been Thinking About You” med Londonbeat, anyone?

Kvällens bästa titel och en bombastisk exotism, visuellt och koreografiskt, förde Lisa Ajax till finalen med ”My Heart Wants Me Dead”. Eller som Emilia konstaterade:

– Inte dålig. Det låter som något Shakira kunde ha spelat in, med sina orientaliska ljud.

Och så var det förhandsfavoriten Oscar Zia som infriade förväntningarna med ”Human”, som strukturellt är snarlik Ajax bidrag, men tillför mer kraft och allvar, liksom visuell frenesi. Och inte att förglömma, som min fru påminde mig om, det låter inte helt olikt Seinabo Seys ”Hard Time”, känd bland annat som signatur till thrillerserien ”100 Code”.

Inte så chockerande. Inte särskilt upprörande. Inga rejäla skandaler. Men sett i perspektiv är ju Melodifestivalen, som Henrik Schyffert påpekade, blandsaft.

Arenadisco och arpeggio vinnande koncept: Melodifestivalen 2016 – kapitel 2

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , ,

Jamen, hörni. Det var ändå ett fall framåt. Kvaliteten överlag i den andra Malmö-baserade melodifestivaldeltävlingen var högre än första omgången. Sent omsider landar mina egna och min frus intryck här…

Gamlingarna brukar numera slås ut under brutala omständigheter innan de ens hunnit inse att de släppts in på scen. Tyvärr hände samma sak igen, trots att den aktuella pensionärsligan Patrik Isaksson, Tommy Nilsson och Uno Svenningsson ställde upp med en stram och stilig serenad som var värd ett bättre öde. Min fru Emilia fick associationer till ”Game of Thrones”-signaturen på grund av stråkar och annan ståtlig instrumentering. Själv fördes jag åtminstone under några inledande strofer tillbaka till 1983 och framlidne Peter Lundblads bidrag ”Vill du ha mig efter gryningen”. ”Håll mitt hjärta hårt” var kanske helt otidsenlig i sammanhanget nu. Men en del av oss är dinosaurier. Och borde ha tagit fram telefonen i tid för att ta strid…

…mot sådana avarter som ”Faller” med Krista Siegfrids, ett märkligt monotont och dödande derivativt stycke schlagerpop som det under olyckliga omständigheter kan gå 17 på dussinet av i tävlingen.  Emilia var inte helt överens:

– Jag gillar rytmen. Hennes klädsel påminner om ABBA. Trots att den är på svenska kan det gå bra…

Jo, det räckte till att överleva den första röstningsomgången, men inte längre.

Ut åkte också, inte helt överraskande, debutanten Victor och Natten med sin klämkäckt entusiastiska ”100 %”, ett sammelsurium som skarvats ihop med mer god vilja och glatt humör men inte lika mycket egenart.

Till andra chansen nådde ”Hunger” med Molly Pettersson Hammar som levererade dramatik och en högstämd inledning. Patenterat. Av någon annan, men det handlar ju om att låna snyggast, eller hur? Jag vill verkligen att något mer ska hända i uppskjutet, men Molly har utstrålning och utspel som kompenserar en del av låtens tydliga tillkortakommanden. Låtskrivarnas lättja lär dock hindra vidare vandringar ut i Europa.

– Något saknas i sången. Jag vet inte vad, menade även Emilia.

En extra kvalomgång krävs också om förhandsfavoriter Isa ska klara sig till final med ”I Will Wait”. En bitterljuv ballad som bygger upp i klassisk stil mot en storslagen refräng, omgiven av fläktande tältdukar och skuggspel. Fint framförande? Ja. Elegant expressionism? I viss grad. Personligt tilltal? Hmmm.

Davy Boy is here again… David Lindgren är med för tredje gången och tog sig direkt till Globen med sin arenadisco i ”We Are your Tomorrow”. Hög svansföring. Häftplåster till korus. I sammanhanget inte så galet.

– Den har potential, sammanfattade Emilia.

Var det verkligen en knall att nykomlingen Wiktoria även hon susade raka spåret in i hermelinernas hemvist med ”Save Me”?

– Jag gillar arpeggiot från gitarren och den har en bra rytm. En intressant blandning. Tjejen har en bra röst. Jag tror att hon har möjligheter att vinna den svenska finalen, konstaterade Emilia.

Ja, gitarrfiguren är tjusig. Och här finns något som hugger tag direkt. Countryflirten känns mer stringent och effektiv än motsvarigheten från veckan före, vad hon nu hette som försökte med det då…

Min fru lyckades tippa rätt finalister men inte andra chansen-bidragen. Mina egna tips slog inte ens in till hälften. Överlag var alltså konkurrensen hårdare här. Hur blir det i afton? 

Mesta möjliga mediokritet: Melodifestivalen 2016 – kapitel 1

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , ,

Botten är inte nådd. Men det mediokra och halvbakade regerade i Göteborg, där årets första deltävling drog igång i afton, efter en aning (ja, jag underdriver) upprörd uppmärksamhet kring Anna Books diskade bidrag. Däremot var programledarna Gina Dirawi och Petra Mede pigga och hade hjälp av ett par lagom spetslustiga kabarénummertexter. Jonas Gardells schlagerskola är tillbaka efter ett uppehåll på en ungefärlig vinterperiod i Westeros.  Helt acceptabelt, så långt. 

Så… Till bidragen. De odiskade först, med betygsättning på en skala från ett till fem:

TILL FINAL:

”Don’t Worry” – Ace Wilder: ***

Dark horse häromåret och tycktes då komma från ingenstans. Nu med högre favorittryck. Distinkt staccato-rytmik och scenbygge. Låten lider av en viss identitetskris och konglomeratkänsla. Och var är krossarkoruset som vi aldrig kan skaka av oss? Ändå, ändå – det mest självklart professionella och egentliga enda möjliga ’ut i Europa’-inslaget i afton.

”Constellation Prize” – Robin Bengtsson: **

Vem är det han liknar? En yngre Karl Urban? Eller ännu yngre Marcus Allbäck? Munspel. Melodrama. Fastnar fort i uppkörda hjulspår, men uppvisar välkommen brist på klichéartat koreograferade sidekicks. Alltid något.

TILL ANDRA CHANSEN:

”Rik” – Albin & Mattias: **

Utan att ha en översvallande stark egen vision visar duon en känsla för hook och konsekvens som brädar tillräckligt många av de andra bidragen för att ta sig vidare, men inte med bred marginal.

”Bada nakna” – Samir & Viktor: *

– Det här är ett land där alla har en plats, påpekar de i sin introduktion. Fint! Resten? Gott humör. Låg komplikationsgrad. Überkäckt! Fontäner på scen! Bara bringor! Det finns en huvudsaklig målgrupp här, antar jag. Eller ett par. Jag tillhör nog inte någon av dem.

UTSLAGNA:

”Ain’t No Good” – Mimi Werner: **

Strike a pose! Girl’s got attitude! And a guitar to match. Något slags stilmedvetenhet syns i en vagt countrydoftande dänga med ekon av ”Jolene” och en  allmän avsaknad av andemening och egna uppslag.

”Mitt guld” – Pernilla Andersson: **

– Virusforskare! Pernillas hemliga drömyrke. Wow. Kunde behövas fler sådana nu, med zika-varianten på världsturné.

Sången: Vispop med akustisk gitarr i markerade kontrast mot föregående bidrag. Harpa på scen! Sympatiskt, men lite livlöst och i behov av AD-droppar eller något starkare elixir. Oj, tog den slut? Den bara flöt ut…

UTOM TÄVLAN:

5. ”Himmel för två” – Anna Book: *(*)

OK, intressant att höra den i alla fall som pausinslag. Skulle det ha funnits en marknad i just det här sammanhanget A.D. 2016 för denna uttryckligt retro-spekulativa superschlager av en art som ofta betecknas som utdöd, men aldrig riktigt tycks vara det? Vi kommer troligen aldrig säkert att få veta…

Bokmässan 2015: Uddén om Egypten

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , ,

Bok2015-udden1

För en dryg vecka sedan avslutades årets, som vanligt korta men komprimerat intensiva, bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Här är det första av några nedslag i vimlet från de timmar jag själv tillbringade i vimlet på torsdagen 24 september då allt inleddes. Vad händer egentligen i Egypten just nu?

– De flesta är beredda att offra friheter de slogs för för fyra år sedan.

Internationella torget på mässhallarnas övre plan är av tradition en samlingspunkt för, ja, aktuella rapporter och meningsutbyten om internationella frågor. Vilket brukar innebära ett antal utblickar mot i princip alla kontinenter och med tanke på händelseutvecklingen i världen de senaste åren, inte minst mellanöstern. En som har viss inblick i den regionen är Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén, med normal hemvist i Egypten, ett folkrikt land som blev ett slags centrum, åtminstone massmedialt, för den så kallade ’arabiska våren’ 2011. Då störtades till slut en diktator. Val hölls. Spänningarna mellan olika grupper fortsatte dock splittra nationen som nu i princip gått tillbaka till en typ av militärdiktatur igen. Vilket uppenbarligen många är beredda att acceptera för att inte kastas in i mer kaos, om man får tro SR:s rutinerade utlandskorre.

Dock inte alla, berättar hon och återger intryck från ett möte med en ung ISIS-anhängare som såg väpnad kamp som enda alternativet för att ta makten. Demokrati var inte mycket att tro på – inte nu längre i alla fall. Innan dess har Uddén även reflekterat över reaktioner hon mött i en koptisk by, hemort för flera unga män som blivit offer för en av alla massakrer begångna av just ISIS (alltså det vi ibland kallar Islamiska staten och ibland bara IS). Där såg man sina mördade söner som martyrer – ett sätt att hantera tragedin och skapa en mening i den på något sätt, menar Uddén. Ja, Egypten har gått igenom mycket tragik och de inre konflikterna har skördat många offer de senaste åren. Muslimska brödraskapet som en period hade makten, är nu stämplade som terrorister och all kontakt med dem är förbjuden. Det kan i sig göra att fler söker sig till olika radikala rörelser, men samtidigt verkar majoriteten mer intresserad av stabilitet än sönderfall, de vill se en starkare ekonomi och accepterar därför general Sisis militärstyre.

– Det värsta är att de är beredda att offra sin humor, tycker Cecilia Uddén och noterar frånvaron i press och TV av den omfattande satiriska verksamhet som odlades flitigt till ganska nyligen. Inte minst  den mest populäre utövaren, Bassem Youssef som fick gatorna att tömmas när han program sändes. Inte nu längre. Även han har gett upp. Överhuvudtaget finns ingen form av oppositionell press i Egypten nu.

De demokratiförespråkare som en gång var med i protesterna mot Mubarak 2011 kan beklaga sig över att de saknade en riktig ledare och kom att klämmas mellan två block. Vilket (om jag förstår rätt) grovt uttryckt betyder repressiv militärmakt kontra militant islamism. Däremellan synes inte finnas mycket utrymme längre.

– Man ser en liten spillra av en revolt, konstaterar Cecilia Uddén.

Relaterat: Amnesty Press återger seminariesamtal mellan Cecilia Uddén och italienska terroristexperten Loretta Napoleoni om Islamiska statens framfart. UR Samtiden presenterar en trekvartslång diskussion med bland andra Uddén och Martin Schibbye under rubriken ”Journalistik till varje pris”, inspelad 25 september på Bokmässan och tillgängligt fram till 25 mars nästa år. P1:s ”Lantzkampen” med ett gäng murvlar som tävlande, däribland Uddén och GP:s Britt-Marie Mattsson. Samt länkar till en samling reportage med mera som samma Uddén producerat för Sveriges Radio. 

Populära tronpretendenter tar det kallt i ny sketch

yemenity2010 musiknotis, nyhetskommentar , , , , , , , , ,

Ja, ni har säkert redan sett den. Under en ovanligt ogästvänlig majmånad behövs det saker som lyser upp tillvaron. Som sketchen (eller sketcherna) där ett av vår tids mer publikdragande band bestämmer sig för att inta inte bara den här världen, utan även Westeros. Coldplay ger sig på att göra musikal av ”Game of Thrones”. Vad kan gå fel? Initiativet hörde samman med välgörenhetskampanj i USA kallad Red Nose Day. Och i den tolv minuter långa kompletta (?) versionen av sketchen kallas delar av skådespelarensemblen från den just nu högaktuella serien in i en studio för att dra sitt strå till stacken.

Nåja, det tar sin tid att få dem med på noterna – bokstavligen. Avgörande blir ‘några samtal från Jon Snow och löften om gratis mat’, som inlånade speakerrösten Liam Neeson uttrycker det. Sedan får vi tillfälle att höra livsbejakande refränger som ”Red Wedding – lots of stabbing and a bit of beheading” i klämkäck varietévariant. Liksom drottning Daenerys av Mereen (det vill säga Emilia Clarke) i ”Rastafarien Targaryen” (en reggaehistoria, givetvis) och Jaime Lannister (Nikolaj Coster-Waldau) berätta om framlidne kung Joffrey (”I was his uncle, I was also his dad”) i den bitterljuva balladen ”Closer to Home”. För att inte tala om Peter Dinklage, även känd som Tyrion Lannister, som stolt deklarerar sig vara ”Still Going Strong” (till skillnad från en del andra avpolletterade rollfigurer) i svulstig soultappning. Med mera. Som sagt, det finns en längre version på YouTube där hela den sorglustiga storyn om den genialt uttänkta musikalen skildras, samt ett par kompletterande klipp där vi får lite mer av några utvalda nummer, men inte så mycket mer. Jag är inte säker på hur många av de här låtarna som finns färdigkomponerade och i så fall inspelade i sin helhet (om någon av dem). Tyvärr…

Serien i sig är nu inne på sin femte säsong, och om den här vändan hittills väckt blandade reaktioner från publik och offentliga tyckare (som det finns ganska många av) så bör ändå det senaste avsnittet ”Hardhome”, som fanns tillgängligt från HBO i Sverige igår, ha imponerat på de flesta. Snö. Vildingar. Vita vandrare (alltså den här världens variant av zombier). Slagsmål. Rent utmattande intensivt, hävdar jag själv. Återstår att se, eller snarare, höra vad den i sammanhanget hett engagerade podcastduon David & Joanna i ”A Cast of Kings” har att säga om saken…

För övrigt har Paste Magazine nyligen rankat HBO:s bästa serier under kanalens hela historia och placerade ”Game of Thrones” på fjärde plats. Konkurrensen där är hård, vilket man kan påminnas om genom att studera vilka som hamnade strax efter, och inte minst, strax över ”GoT” på listan. Några geografiska ledtrådar: Louisiana, New Jersey, Baltimore…

I stort sett orelaterat: Nu tar vi en tyst minut av kontemplation och andligt moraliskt stöd åt Åtvidabergs FF, eller hur? Det går helt enkelt inte bra just nu. Jag sade ju att det var en kall vår, eller försommar, eller vad det här klimatet vi har egentligen ska föreställa.

 

Och vinnaren blir…

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , ,

Det är väl dags att försöka formulera några förutsägelser, eller? Bara för att man bör. I afton drabbar inte mindre 27 länder samman i kamp om titeln årets Eurovision Song Contest-segrare.

Sverige och Mr Måns tog sig alltså vidare till själva finalen och det hade varit en skräll om han inte gjort det. ”Heroes” har något som vinner i längden, även om den saknar tillspetsade överraskningsmoment. Förutom den redan sägenomsusade scenografin med streckgubbarna som är ett litet genidrag i sig. Vinner vi? Nej, men jag tror på en anständig placering på övre halvan. Konkurrenter? Azerbajdzjans ”Hour of the Wolf” ska, som många redan noterat, knappast underskattas. Tjusigt, välarrangerat, lagom dramatiskt. Estlands ”Goodbye to Yesterday” fångade min uppmärksamhet med den möjligen ”Gone Girl”-inspirerade videon med sina slipade knivar och spända relationer i inredningsmagasinsanpassade köksregioner, men fungerade bra på scen också, inte minst på grund av den utpräglade dialogprofilen och underliggande melankolin. Norges strama duett ”A Monster Like Me” är en slags kusin i sammanhanget och röstades välförtjänt vidare i torsdags, medan vi sagt adjö till de tre andra nordiska länderna (av inte helt obegripliga skäl) i veckan.

Det är annars överhuvudtaget gott om seriositet, allvarliga miner och aningen pompöst arrangerade euroballader i år. Det gör det extra vanskligt vilka som verkligen slår an en sträng och vilka som försvinner i oceanen av jämförbara ambitioner. I den andra semifinalen lyckades jag faktiskt gissa rätt på nio av tio blivande finalister. I den första försökte jag inte ens, men hade nog haft en sämre procentuell utdelning där. De riktiga praktkalkonerna lyser i princip med sin frånvaro, men det var en välgärning att Moldaviens felspekulation med ’sexiga’ snutar på scen skickades hem redan i tisdags. Om något bidrag är mer uttryckligt 10-talistiskt och utstuderat tidsenligt är det väl Lettlands omväxlande minimalistiska och massivistiska elektropop ”Love Injected”. Den har något visst, faktiskt. Belgiens ”Rhythm Inside” är inne på ett liknande spår, med svårbedömda konsekvenser. Någon form av budskap vill de åtminstone leverera. Israel vill också vara in the zeitgeist, liksom, med sin ”Golden Boy” som tog dem till final för första gången sedan internationella finanskrisen eller strax efter, men guldkandidat? Njae. Armenien verkar ingen begripa sig på, men så här långt har de ändå kommit med sitt sexhövdade släktforskningsprojekt. Storheten i stort kan diskuteras, men alla bidrag i den här tävlingen som på något vagt sätt ändå skvallrar om influenser från Progressive Rock ska ändå ha ett hedersomnämnande. Kombinationen av oregelbundna taktslag ihop med operainslag är de rätt ensamma om här. Rysslands charmoffensiv ”A Million Voices” kan givetvis inte räknas bort, även om det kanske inte räcker för att rensa bort alla negativa vibrationer från deras aggressiva utrikespolitik det senaste året. Men, sådana petitesser ska vi inte blanda in just idag, eller…?

Några stornationer glider som vanligt in på den proverbiala räksmörgåsen direkt till finalen av olika skäl (ekonomiska eller arrangörsmässiga). Av dem är nykomlingen Australien en frisk fläkt och möjlig vinnarkandidat med sin spänstiga soulpopdänga ”Tonight Again”. Hemmanationen Österrike letar sig tillbaka i arkiven till sent 1960-tal och Beatles i ”Hey Jude”-läge med viss framgång. Men inte så att det räcker för att övertyga hela kontinenten att de ska segra igen. Frankrike låter så patenterat franska och förutsägbara i all sin franska fransositet att de knappast lär parkera högre än, säg 17:e plats. Ungefär som vanligt. Tyskland är piggare, men lite opersonligt och kalkylerat representerade i ”Black Smoke”. Britterna har lekstuga med uppdaterad showtunes från deras gamla kabarékultur. Jag vågar inte ens antyda en gissning om hur attraktivt det kan vara för gemene europamedborgare 2015 AD. De har snarast tänkt i helgarderande banor, avdelningen ’blir det fiasko säger vi bara att det var ett skämt från början’. Italien, då? Italienska! Vilket kan innebära allt från innerlig intensitet till inferno. Och med en titel som ”Grande amore” ber man inte om ursäkt för sin existens eller stolta arv. Storslaget och stilfullt är det i alla fall. Dark horse. Spanien: muy, muy española esa chica. Hon som förvandlades till en tiger i promotionvideon. Går på kraft och dynamik, men saknar de distinka drag i refrängen som brukar känneteckna vinnare.

Vad mynnar allt det här ut i? Naturligtvis vinner en av dem jag inte ens nämnt hittills. Grekland! Eehhh… Nä. Litauen? Knappast. Montenegros balkaniska bombasmer? Jo, det kan hamna ganska högt. Cypern? Somnade jag? Rumäniens rörande hyllning till emigranter? Tja, inte helt chanslös. Men till slut tror jag att det handlar om Australien, Azerbajdzjan eller Ryssland i första hand. När det gäller Sverige är bristen på nationell objektivitet alltid ett problem, men på övre halvan borde det ändå sluta.

Au revoir, mes enfants… (Eller är det mis enfants? Pardon my rusty French).

Samtliga bidrag (även de utslagna) samlade på en YouTuberad spellista.

Tävlingsorganisationens egna officiell hemsida

Dör alla musiker vid 27?

yemenity2010 nyhetskommentar , ,

Kort sagt: Nej, det gör de inte. Vad? Inte? Jo, det finns faktiskt folk som forskar om det här. Som Dianna Theodora Kenny, musik- och psykologiprofessor vid universitetet i Sydney, Australien. Hon har studerat 12 665 döda musikanter som avled mellan 1950 och 2014 och noterat den statistiska förekomsten av orsaker som mord, självmord och olyckor. Exempelvis. Tydligen är artister lite mer benägna än ‘vanliga’ människor att gå in i evigheten på lite mer dramatiska vägar.

Dessutom har professor Kenny skärskådat myten om ”Klubb 27”; alltså den mängd musiker som ska ha somnat in för gott vid 27 års ålder. Dit räknas bland andra Kurt Cobain, Jimi Hendrix och Amy Winehouse. Dock visar de tillgängliga siffrorna att fler i branschen dött vid 28 års ålder – de flesta av dessa var bara inte lika berömda och mytomspunna som 27-orna. Och den vanligaste dödsåldern är tydligen 56 år. Vilket, om jag tolkar informationen rätt ändå är lite tidigare än det borde vara, eller?

Och så var det frågan om genrer: vilken är farligast? Ja, störst risk att mördas har hip-hoparna, medan blues-, jazz- och countryartister verkar drabbas oftare av hjärtsjukdomar och cancer. Mest sannolika att råka ut för en allvarlig olycka (inklusive krascher och överdoser) är de kreatörer som verkar inom punk och metal. Uppenbarligen är självmord oproportionellt vanligt just i metalgenren också. Minst självmordsbenägna? Gospelgubbar- och gummor.

Ja, ämnet har en morbid anstrykning, medger Michael Hann, författaren till den artikel i engelska The Guardian från vilken jag tagit lejonparten av den här informationen. Och dem av oss som fascineras av det här fenomenet (som jag själv) bör naturligtvis idka en smula självrannsakan. Plötsligt drar jag mig till minnes hur jag och en kurskamrat på en bibellinje (just det) på en folkhögskola för nu mer än 20 år sedan ordnade frågesporten ”knark eller krasch” på en klassfest eller dylikt, med fokus på just hur kända artister avlidit; genom drog- eller motorfordonsrelaterade olyckor? Idén var i sin tur inspirerad av en scen ur Alan Parkers ljuvliga soul- och vårardrama ”The Commitments” från 1991. Klarar ni förresten frågan om i vilken kategori Elvis Presley hör hemma? Facit finns längst ner, efter texten…

Apropå filmer och rockmyter: har ni inte sett fejkdokumentären ”Spinal Tap” från 1984 ska ni givetvis göra det snarast. Om inte annat, så för filmens löpande gag kring rocktrummisars omvittnade (men möjligen överskattade) förmåga att avlida under oklara omständigheter. Recension finns på russin.nu.

 

Relaterad artikel: ”Do musicians die young? The truth about the 27 club” av Michael Hann /The Guardian, 2 april 2015

 

Facit: Kuggfråga. Det är ju fortfarande inte 100 procent klarlagt att Elvis verkligen är död. Han kan ju vistas på någon annan planet i exil, exempelvis.

 

Knappast en knall… Eller?

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , ,

Så det blev Månsapojken. Knappast en knall. Oavsett om det försvann röster eller inte i den där hett omdiskuterade app-kraschen var det ett logiskt resultat. ”Heroes” är inte världens mest fullkomliga komposition som vunnit uttagningen någonsin, men det är fullständigt anständig lagom-yngre-AOR-pop som fungerar för varierande målgrupper och egentligen aldrig såg riktigt hotad ut. De ackompanjerande animeringarna är faktiskt ett fräscht inslag i sammanhanget (som sällan utmärker sig för chockerande orginalitet). Mariettes ”Don’t Stop Believing” jämförs (kanske aningen generöst) med Kate Bush, men bara att bli nämnd i samma mening som geniet Kate visar att hennes kreation hade kvaliteter över genomsnittet. Hon var näst bäst, vilket de internationella jurygrupperna insåg i större utsträckning än svenska folket. Totalt sett var startfältet i Globen-finalen klart godtagbart sett i perspektiv till den svajande formkurvan festivalen haft på senare år, och inte minst i relation till hur ett finalfält kunde se ut och låta för, säg, 15 eller 25 år sedan. Det finns orsaker till att vi glömt de flesta bidrag som belönats med en plats i tävlingen under decennierna som gått. Och att vi förhoppningsvis lyckas förtränga några av de mer irriterande inslagen igår inom en snar framtid. Inga namn, men…

Den största överraskningen igår var annars pausinslaget där Dirty Loops rev av fjolårsvinnaren ”Undo” i något slags uppdaterat frikyrkofunk-explicit-musikhögskoleekvilbristikdyrkande version, som är väldigt sällsynt på stora scener numera. Nej, för dem som undrar, det var sannolikt inte syftet att man skulle kunna känna igen originalet mitt i den här synkop- och kryddade ackord-späckade tolkningen. Den norska duon Ylvis ode till Stonehenge var också oväntat underhållande. Sedan var tydligen någon österrikisk schlagerdiva med androgyn profil där och inledde finalkvällen också. Verkade bekant någonstans ifrån, men…var?

Bara aningen relaterad bonus: Arabisk funk från 1960- och 70-talen? Eish? Jo, någon har hittat ett gäng gamla vinyler och satt ihop en spellista som finns tillgänglig på Your Middle East. Groovy stuff!