TV

Storpolitik, storslagen tragik och mammons matematik – Årets TV-serier 2016

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

05_kirsten_car_110-clean-retouch-v7-800x800Dags igen: Här är mina personliga favoriter från det nyss flydda årets utbud av ny TV-seriedramatik (med vissa kronologiska gränsfall inkluderade). Inom parentes visas den kanal där jag själv sett den berörda serien, medan länkarna löper vidare till de recensioner jag i förekommande fall skrivit för russin.nu. För den som vill roa sig med jämförelser bakåt i tiden finns förra årets lista här. Överhuvudtaget släpptes så många serier med så jämförbara kvaliteter att de var svåra att skilja åt i rangordningen. Lösningen? Utöka platserna från tio till tolv, följt av ett antal bubblare, hedersomnämnanden och slikt…

 

1. The Americans (Netflix). Fyra säsonger har sänts i USA. Sverige ligger efter, men den tredje är den bästa hittills. Vilka ska vi egentligen sympatisera med, vilken sida ska vi välja i detta kalla kriget-drama? Alla! Ingen! Se bara till att de mest betydelsefulla personerna håller sig vid liv ett par säsonger till. De behövs.

2. Fargo (HBO). Lite dispens, kanske? Andra säsongen släpptes väl ut i frihet senhösten 2015 och jag började följa den förra vintern, efter att sent nog ha betat av den första. Om den första var utmärkt, så är den andra sensationellt sagolik till största delen. Om jag nu ändå kunde förklara exakt varför…

3. Penny Dreadful (HBO). Storslagen – och lite oväntad, eftersom den inte var utannonserad som en sådan – final krönte den gotiska ’släng in alla skräckfigurer i samma soppa och gör något mycket bättre än man kan förvänta sig av konceptet’-serien. Ett bryskt men ganska briljant avslut för en skapelse som kommer att saknas.

4. Game of Thrones (HBO). De senaste två rundorna har inte utgjort de definitivaste höjdpunkterna i storybågen så här långt, men även en strax-under-max-säsong av serievärldens största spektakel är bland det bästa man kan se just nu – och temat om maktkamp och vad som krävs för att nå toppen, tycks aldrig bli föråldrat.

5. The Knick (HBO). Hör möjligen strikt hemma under slutvarvet av 2015, alltså om vi talar om den andra säsongen – som kanske var den sista av Steven Soderberghs sjukhusepos. Hur som helst är det ett litet unikum, som förtjänar upprepade påminnelser om sin blotta existens. Och Clive Owen har haft en rent magnetisk närvaro genom hela skärseldsvandringen.

crime_cb_ep102_09_14_14_40-1600x16006. The Night Of (HBO). Oskyldig eller inte? Vad händer i processen med en person som tros ha begått ett allvarligt brott och ska malas genom rättvisans kvarnar? Och hur påverkas alla runtomkring? John Turturro var rent – vilket adjektiv ska jag ta till? –  sinnesvrängande slug som ambulansjagande advokat med en uppsjö egna problem att brottas med men hjärtat på rätta stället.

7. Narcos (Netflix). Jakten på Pablo Escobar fortsatte fram till sin dramatiska final i denna verklighetsinspirerade narkotikaspanarföljetong främst förlagd till Colombia under tidigt 1990-tal. Frågan är hur de ska fortsätta, men något har de tydligen i sikte. Fler karteller fanns och finns bevisligen.

8. Westworld (HBO). Komplicerad historia som inte levde upp till allas förväntningar, men mestadels till mina (som var ohälsosamt högt ställda). Med förhoppningar om en fortsättning med ännu mer fördjupning så småningom. ‘Vem är du, vem är jag, levande char…?’ Några fina och viktiga nomineringar för Thandie Newton och Jeffrey Wright vore på sin plats.

9. Billions (HBO). Hur man blir rik och låter andra dö i processen, ibland bokstavligt. Hjärnornas krig mellan Damian Lewis och Paul Giamatti som kaxig klippare på Wall Street respektive tjurskallig åklagare var en tvekamp som vi förhoppningsvis inte sett det sista och bästa av ännu.

10. Black Sails (HBO). De seglar vidare. Utan att ändra något grundläggande i upplägget som skulle göra det mer lättsmält, lättföljt eller strömlinjeformat. Respektingivande och ofta slående kraftfullt om mer eller mindre mytologiserade pirater i Karibien några sekler tillbaka.

11. Bloodline (Netflix). Andra säsongen ansågs allmänt kanske snårigare än den första, men allvarligt talat; vilka närgångna personporträtt, vilken förtätad atmosfär, vilka betagande överblicksbilder, vilket ödesdrama…

thepath-week4-del-1-49-800x80012. The Path (HBO). En fiktiv sekt. Inre konflikter. Inget är självklart – vad står de för och är det något samhället ska frukta eller inte? Ständigt triangeldrama med nerverna utanpå tröjorna med Aaron Paul, Michelle Monaghan och Hugh Dancy.

 

Bubblare: ”Orphan Black” (Netflix) var kanske som bäst under första säsongen, men fortsätter vara underhållande och Tatiana Maslanys mångsidighet är magnifik. Scifi-serien ”The Expanse” (Netflix) är aningen svårgreppad, men har ett speciellt eget tilltal som är svårt att motstå. Kriminaldramat ”Quarry” (HBO) borde jag ha betat av i sin helhet nu, men kom i kläm mellan andra åtaganden. Här finns definitivt något eget och rafflande. Återkommer… ”Mr Robot” (SVT) krånglade till det för sig än mer under andra säsongen, kanske mer än nödvändigt, men är ändå svårt att slita blicken från när man väl slagit på ett avsnitt.

bosch_201_00413_rt_s1-800x800Hedersomnämnanden: Svensk-franska ”Midnattssol” (SVT) var definitivt ojämn, men ansatserna och intentionerna att placera ett makabert morddrama med internationella implikationer i ett majestätiskt lappländskt landskap och vrida upp alla tänkbara kreativa kranar till galenskapens gräns var helt rätt. En del slog slint, annat träffade klockrent men det blev aldrig ointressant. ”Banshee” (HBO) har alltid varit ett slags ’guilty pleasure’ för mig, balanserande på gränsen mellan udda fågel och överhettad slaktuppvisning i småstaden staten glömde. Vanebildande var det i alla fall ända in i mål. Brottsbekämparna i ”Bosch” (HBO) bryter ingen ny mark egentligen, men det är väldigt välspelat och nästan behagligt mitt bland all korruption och hårdkokt kriminalitet.

Reservationer: Jag ligger långt efter med  ”The Walking Dead”, ”Orange Is the New Black”, ”Ray Donovan” och ”Outlander”. Har heller inte hunnit med andra säsongen av ”Better Call Saul”. Och ”Stranger Things”… Ett avsnitt så här långt. Är den verkligen så speciell som det sägs? Synpunkter? Av orsaker jag inte helt kan klargöra har ”House of Cards” känts mindre angelägen under de senaste två säsongerna än inledningsvis. Något verkar ha stannat i växten i och med Mr Underwoods uppstigande till det högsta ämbetet. För all del – jag kan ha fel. Och hur är det med Netflix megaproduktion ”Marco Polo” som fick utstå myckna bannor efter sin första säsong, men ändå levererade en del spektakel mellan belackarnas skrattsalvor? Hittills har jag bara sett ett avsnitt av den andra vändan. Värt att fortsätta?

 

BILDMATERIAL – UPPIFRÅN OCH NER: Kirsten Dunst bakom ratten i ”Fargo”. Riz Ahmed och John Turturro i cellen i ”The Night Of”. Hugh Dancy predikar i ”The Path”. Titus Welliver kniper ännu en kriminell odåga i ”Bosch” (Credit: hbonordic.com; gäller samtliga bilder).

Välkommen till västvärlden – var den nu finns…

yemenity2010 puff , , , ,

westworld2016-james-evan-hboNågonstans ligger den, men exakt var? Ett resursstarkt företagskluster har sponsrat spektaklet och ett synnerligen excentriskt geni med potentiellt psykotiska personlighetsdrag har satt sin prägel på innehållet. ”Westworld” var en av det här allmänt kognitiv dissonans-framkallande årets emotsedda TV-följetonger, om inte annat av mig… Hur blev det? Nu har vi på russin publicerat inte mindre än två recensioner av resultatet, med två aningen särskiljande slutsatser. Men vänta ett tag, jag kanske borde säga något mer om premissen. I korta drag: handlingen tilldrar sig i en nöjespark dit förmodat finansiellt välförsedda gäster kommer för att roa sig i en artificiellt anlagd vilda västern-miljö som inkluderar flera mycket människoliknande varelser, framställda i ett avancerat laboratorium i anslutning till parken. Allt är strikt kontrollerat och inget kan gå snett, oavsett hur många vapen det än viftas med och hur många olika scenarier som teoretiskt kan utspelas under ett vanligt dagsverke. Fast det är klart att inte allt är under kontroll. Det är för övrigt inte glasklart vem som egentligen har den yttersta makten att bestämma som kan och får hända. I rollerna syns bland andra Thandie Newton, Evan Rachel Wood, Jeffrey Wright och Anthony Hopkins. Serien produceras av amerikanska HBO och sändes i Sverige via HBO Nordic, där alla avsnitt ur den första, nu avslutade, säsongen finns tillgängliga för prenumeranterna. Eller abonnenter, eller vilken terminologi som egentligen gäller numera.

Våra sägenomstörtande recensioner finns alltså på russin.nu. Mer basfakta finns på Internet Movie Database. 

Bild: James Marsden och Evan Rachel Wood samspråkar på prärien i ”Westworld”. Credit: hbonordic.com.

Kontroversiell SNL-sketch från i fjol – nu tillgänglig på YouTube

yemenity2010 reflektion , , ,

Drygt ett och ett halvt år har passerat sedan den släpptes och skapade vissa kontroverser. Sketchen där Dakota Johnson (med skandalsuccén ”Fifty Shades of Grey” nyss ute på marknaden) spelar dottern som ska ut på äventyr och levereras av en tårfylld fader till… Just det, vart? Vilka är de nya kompisarna? Inslaget, om jag inte redan nämnt det – vilket jag tydligen inte har – sändes i amerikanska ”Saturday Night Live”. En långlivad institution i TV-sammanhang, med en frenetiskt fladdrande formkurva men sammantaget med en rad klassiska parodier och satiriska sketcher på sitt samvete. Och den här borde väl räknas in bland höjdpunkterna i deras historia, eller? OK, man får ta illa upp. Det är tillåtet att inte uppskatta samma svarta humor som en del av oss ändå gör. Men visst är det här ändå en lysande drift med olika former av värvningsvideor och diverse reklamfilmer vi sett passera revy de senaste åren? Anledningen att jag påminner om den nu är dels att världen inte precis blivit så mycket friskare det senaste året och därmed behöver den här typen av säkerhetsventiler, men också för att den nu ligger ute och tillgänglig på SNL:s YouTube-kanal även på vår sida Atlanten. Ofta brukar deras nyare inslag dröja med att hamna där, medan det finns en uppsjö av deras äldre produktioner att plöja igenom när andan faller på. Se och njut! Får jag ett amen på det?

”Hannibal” i serieversion: en sedelärande skräcksaga?

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Jaha. Är det slut nu alltså? Efter tre säsonger som jag själv följt på Netflix med blandade känslor, men trots allt mest positiva. I varje fall om man utgår från vad den här serien försökt åstadkomma, som jag uppfattar det. Lättsmält? Lättolkat? Ständigt smakfullt? Troligen inte, men stilfullt – ja, definitivt. Spontant har jag de senaste åren kommit att uppfatta ”Hannibal” som den tillsammans med ”Penny Dreadful” mest lyckade kombinationen av skönhet och chockerande groteskerier. Det finns ju ett gammalt franskt begrepp som med jämna mellanrum plockas fram för att beskriva översvallande blodbad och teatraliska våldsamheter: Grand Guignol, efter en teater med viss ryktbarhet något sekel tillbaka i tiden. Jag bara slänger in det här, om inte annat som ett slags kulturreferens att ståta med i brist på bättre.

De håller ju inte igen på något sätt. Det har varit en sällsynt explicit makaber odyssé, samtidigt en så medvetet uppvarvad estetisk explosion att det skapat en viss distanserad effekt. Men uppbygglighet har väl inte varit seriens främsta signum. Det är ju trots allt inte så uppskruvat parodiskt att man inte kan ta något av tankegodset på allvar. Hannibal har letat sig in i människans mörkaste skrymslen och vänt ut och in inte bara på inälvor utan även hjärnkontorets interna smutsiga byk. Det som rör sig där inne i tankarna, de ogina impulser som förflyttas med synapser genom olika regioner och vad det egentligen betyder. Ont och gott, är det relevant? Medan filmversionen av ”När lammen tystnar” ändå var grundad i en sådan klassisk uppdelning, en dualism och en kamp mellan det normala, icke svårt sjukliga psyket och det betydligt mera störda, vilket man även kan säga om ”Röd drake” (även känd som ”Manhunter” i Michael Manns åttiotalsversion) så är avslutande filmen ”Hannibal” betydligt mer tvetydig. Så ock upprinnelseskildringen ”Hannibal Rising”, där en ung Hannibal Lecter snarast förväntas få våra sympatier i sin kamp med korrupta individer och kannibaler som formar hans vidare vandring på denna jord. Min relation till de här rollfigurerna har stöpts dels av filmversionerna, men även de fyra böckerna av Thomas Harris som ligger till grund för franchisen om den nu allt mer ikoniska figuren Lecter och hans olycksaliga omgivning.

Det är också dessa skrifter som ligger till grund för serien. Men serieskaparen Bryan Fuller och hans medarbetare har tagit sig stora friheter med hur personerna i dem ska användas och vällustigt stuvat om radikalt i deras respektive utvecklingskurvor och slutliga öden. Jag insåg någon gång under den första säsongen att det var bäst att försöka frikoppla sig från tidigare uppfattningar om vem som egentligen är vem och vad de är kapabla till i den här tappningen av det som vi nästan kommit att se som en modern legend. Kronologin är helt omkastad och mycket av det som händer kan tyckas motsäga det vi sett i filmversionerna (eller läst i romanerna, då). Snarast har Fuller & Co skapat vad som i science fiction-sammanhang plägar kallas en alternativ tidslinje. Jag vet inte om det är så det var tänkt från början eller om det bara är den allmänna experimentlustan och viljan att kunna smeta ut den här berättelsen över en längre period och med större handlingsfrihet som lett till detta. Mörkret och den allmänna mångtydigheterna, svårigheten att veta vem som egentligen kan sägas ha ett samvete, har gjort att jag ibland måste ta en paus från hela paketet. Men ändå har det känts ofrånkomligt att avsluta det jag påbörjat.

Under första säsongen funderade jag på om inte serien borde hetat ”Will Graham” istället, eftersom den obekvämt insiktsfulle profileraren tycktes ha en minst lika framträdande roll som Hannibal själv. Och det är ju framförallt deras relation som fortsatt vara motorn under de här tre säsongerna. Hugh Dancy och Mads Mikkelsen har gått in i de här minst sagt komplicerade karaktärernas inre med liv och lust och snarast nitälskan. Deras uttalade svårigheter i att vara i närheten av varandra och samtidigt ifrån varandra ger tacksamma uppslag till hur mycket freudianism som som helst. Ett partnerskap är ju vad det är från början innan FBI insett vem den geniale psykiatrikern egentligen är. Men även när den sanningen står klar fortsätter Graham att ha en typ av hatkärleksrelation till Lecter.

Eftersom seriens producenter haft rättigheterna till samtliga böcker utom just ”När lammen tystnar” så har de flesta viktiga karaktärer från boksidorna passerat revy i någon form, med ett markant undantag: Clarice Starling, först odödliggjord av Jodie Foster på film för nu snart kvartssekel sedan. Inse det! Ett kvarts sekel, för bövelen. Men annars, här är de; Frederick Chilton, den arrogante kollegan till Lecter. Givetvis Jack Crawford som FBI-utredaren. Vulgärjournalisten Freddie Lounds, här transformerad till kvinna. Den högst osympatiske miljonärsarvingen Mason Verger. En annan psykiater har en framträdande roll i serien, här kallad Alana Bloom i en feminiserad version av en Alan Bloom – som jag själv knappt minns från böckerna. Med flera. Jo, jag måste ju i sammanhanget nämna Gillian Andersons efterhand allt större roll som en ytterligare psykiater i mängden, hon som får uppdraget att vara terapeut för den kollega vars verkliga jag hon efterhand blir varse men inte riktigt kan värja sig mot.

Så har det här i första hand varit en fascinerande eller frustrerande följetong? Som ett slags sedelärande skräcksaga, en följetong där vi kunnat vältra oss i människors misär och svårigheter att övervinna den de innerst inne är, har det ändå varit i stort sett lysande. Det känns som om serien har varit sin vision trogen, vare sig den har blivit en fullkomlig succé eller inte. Och framgången har väl bestått snarare i en hängiven mindre publik som också gjort att den aldrig kunnat bli riktigt så långlivad som en mer populärt anammad produktion hade kunnat. Om det blir något mer i någon annan form är oklart. Men de tre säsonger som nu finns är värda att se på sina egna villkor. Om du orkar utsätta dig för den slipade attacken mot sinnena.

 

Tidigare publicerat på russin.nu. 

Ännu en massiv målgång i ”Game of Thrones”

yemenity2010 puff , , ,

Varför nöja sig med en recension av samma populärkulturella fenomen när man kan släppa två på en gång? Ja, nu talar vi om den där serien igen. Den, vars sedvanligt spektakulära säsongsavslutning tilldrog sig i början av denna vecka. Nu var det sjätte varvet av – just det – ”Game of Thrones” – som gick i mål. En räcka med tio avsnitt som tidigare föregåtts av fem andra lika långa säsonger. Av en händelse finns även dessa recenserade av oss på russin. Hur bra var den senaste vändan då? Läs och begrunda. Innan vintern kommer…

Blandsaft och bombastisk exotism: Melodifestivalen 2016 – kapitel 3

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , ,

Ungdomar. Igen. Till final. Medan fältets verkliga veteran som väntat skickades hem först. Alltmedan kvällens gästvärd Henrik Schyffert var Schyffert och vägrade anpassa sig alltför mycket till den allmänna yran. Introduktionen med en version av Bowies & Queens klassiker ”Under Pressure” slog i alla fall an ett tonläge som rent musikaliskt få av artisterna i Norrköping kunde eller ville följa upp…

Generellt var standarden ungefär i nivå med den första deltävlingen, alltså ganska jämn. Som i jämnbeige. Igen. Först avpolletterade i telefonröstningen blev After Darks ”Kom ut som en stjärna” och Swingfly med Helena Gutarra vars nummer ”You Carved Your Name” visserligen hade Kleerup som en av kompositörerna och ett elektropopintro som hämtat från 1981, samt den beprövade kombinationen male rapper & woman wailer, rim på ”heart” och ”start”, men…

– Varken topp eller botten, som min fru Emilia sammanfattade.

Christer ”After Dark” Lindarw har aldrig kunnat sjunga. Det vet vi. Superdivan slog ändå till igen, för sista gången i det här sammanhanget? Med ännu en variant på ”I Will Survive” i prunkande paljett och, vilket i alla fall min fru häktade upp sig på, bristande synkning mellan sång och ackompanjemang.

Ut åkte senare även trion Smilo med sin lågbudget-Avicii, vars potentiella vision att föra in en doft av 2010-talets dansgolvsideal slirade betänkligt. Nästan generande generiskt, med en sångare som visserligen överträffade Lindarw, men saknade lyster.

– Och vad gjorde de andra två killarna? Tillade Emilia angående de övriga gruppmedlemmarna som möjligen kunde skönjas snurra skivtallrikar och röra marginellt på läpparna i bakgrunden.

– De motiverade inte sin närvaro. Mycket platt.

Till andra chansen nådde Saraha med årets uttalsövning ”Kizunguzungu”, vars afrikaniserade atmosfär kunde förklaras med att artisten delvis är uppväxt i Tanzania. Korus är lagom catchy efter en kantig vers, men var det inte samma bidrag som Norge kraschlandade med häromåret? Trevligt, men tyvärr inte i linje med alla europeiska staters sensibiliteter.

– Jag gillar den. Påminner om ”Waka waka” med Shakira. Men tjejen dansar inte så bra, kommenterade Emilia.

Afrikansk anknytning fanns även i andra andra chansen-kandidaten ”Put Your Love on Me” med Boris René.

– Den har personlighet, enligt Emilia.

Ja, ganska groovy faktiskt, relativt sett. En aning sofistikerad till och med, inget uppseendeväckande, kompetent men knappast en ren vinnarhook. Vad hette förebilden nu igen? ”I’ve Been Thinking About You” med Londonbeat, anyone?

Kvällens bästa titel och en bombastisk exotism, visuellt och koreografiskt, förde Lisa Ajax till finalen med ”My Heart Wants Me Dead”. Eller som Emilia konstaterade:

– Inte dålig. Det låter som något Shakira kunde ha spelat in, med sina orientaliska ljud.

Och så var det förhandsfavoriten Oscar Zia som infriade förväntningarna med ”Human”, som strukturellt är snarlik Ajax bidrag, men tillför mer kraft och allvar, liksom visuell frenesi. Och inte att förglömma, som min fru påminde mig om, det låter inte helt olikt Seinabo Seys ”Hard Time”, känd bland annat som signatur till thrillerserien ”100 Code”.

Inte så chockerande. Inte särskilt upprörande. Inga rejäla skandaler. Men sett i perspektiv är ju Melodifestivalen, som Henrik Schyffert påpekade, blandsaft.

Arenadisco och arpeggio vinnande koncept: Melodifestivalen 2016 – kapitel 2

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , ,

Jamen, hörni. Det var ändå ett fall framåt. Kvaliteten överlag i den andra Malmö-baserade melodifestivaldeltävlingen var högre än första omgången. Sent omsider landar mina egna och min frus intryck här…

Gamlingarna brukar numera slås ut under brutala omständigheter innan de ens hunnit inse att de släppts in på scen. Tyvärr hände samma sak igen, trots att den aktuella pensionärsligan Patrik Isaksson, Tommy Nilsson och Uno Svenningsson ställde upp med en stram och stilig serenad som var värd ett bättre öde. Min fru Emilia fick associationer till ”Game of Thrones”-signaturen på grund av stråkar och annan ståtlig instrumentering. Själv fördes jag åtminstone under några inledande strofer tillbaka till 1983 och framlidne Peter Lundblads bidrag ”Vill du ha mig efter gryningen”. ”Håll mitt hjärta hårt” var kanske helt otidsenlig i sammanhanget nu. Men en del av oss är dinosaurier. Och borde ha tagit fram telefonen i tid för att ta strid…

…mot sådana avarter som ”Faller” med Krista Siegfrids, ett märkligt monotont och dödande derivativt stycke schlagerpop som det under olyckliga omständigheter kan gå 17 på dussinet av i tävlingen.  Emilia var inte helt överens:

– Jag gillar rytmen. Hennes klädsel påminner om ABBA. Trots att den är på svenska kan det gå bra…

Jo, det räckte till att överleva den första röstningsomgången, men inte längre.

Ut åkte också, inte helt överraskande, debutanten Victor och Natten med sin klämkäckt entusiastiska ”100 %”, ett sammelsurium som skarvats ihop med mer god vilja och glatt humör men inte lika mycket egenart.

Till andra chansen nådde ”Hunger” med Molly Pettersson Hammar som levererade dramatik och en högstämd inledning. Patenterat. Av någon annan, men det handlar ju om att låna snyggast, eller hur? Jag vill verkligen att något mer ska hända i uppskjutet, men Molly har utstrålning och utspel som kompenserar en del av låtens tydliga tillkortakommanden. Låtskrivarnas lättja lär dock hindra vidare vandringar ut i Europa.

– Något saknas i sången. Jag vet inte vad, menade även Emilia.

En extra kvalomgång krävs också om förhandsfavoriter Isa ska klara sig till final med ”I Will Wait”. En bitterljuv ballad som bygger upp i klassisk stil mot en storslagen refräng, omgiven av fläktande tältdukar och skuggspel. Fint framförande? Ja. Elegant expressionism? I viss grad. Personligt tilltal? Hmmm.

Davy Boy is here again… David Lindgren är med för tredje gången och tog sig direkt till Globen med sin arenadisco i ”We Are your Tomorrow”. Hög svansföring. Häftplåster till korus. I sammanhanget inte så galet.

– Den har potential, sammanfattade Emilia.

Var det verkligen en knall att nykomlingen Wiktoria även hon susade raka spåret in i hermelinernas hemvist med ”Save Me”?

– Jag gillar arpeggiot från gitarren och den har en bra rytm. En intressant blandning. Tjejen har en bra röst. Jag tror att hon har möjligheter att vinna den svenska finalen, konstaterade Emilia.

Ja, gitarrfiguren är tjusig. Och här finns något som hugger tag direkt. Countryflirten känns mer stringent och effektiv än motsvarigheten från veckan före, vad hon nu hette som försökte med det då…

Min fru lyckades tippa rätt finalister men inte andra chansen-bidragen. Mina egna tips slog inte ens in till hälften. Överlag var alltså konkurrensen hårdare här. Hur blir det i afton? 

Mesta möjliga mediokritet: Melodifestivalen 2016 – kapitel 1

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , ,

Botten är inte nådd. Men det mediokra och halvbakade regerade i Göteborg, där årets första deltävling drog igång i afton, efter en aning (ja, jag underdriver) upprörd uppmärksamhet kring Anna Books diskade bidrag. Däremot var programledarna Gina Dirawi och Petra Mede pigga och hade hjälp av ett par lagom spetslustiga kabarénummertexter. Jonas Gardells schlagerskola är tillbaka efter ett uppehåll på en ungefärlig vinterperiod i Westeros.  Helt acceptabelt, så långt. 

Så… Till bidragen. De odiskade först, med betygsättning på en skala från ett till fem:

TILL FINAL:

”Don’t Worry” – Ace Wilder: ***

Dark horse häromåret och tycktes då komma från ingenstans. Nu med högre favorittryck. Distinkt staccato-rytmik och scenbygge. Låten lider av en viss identitetskris och konglomeratkänsla. Och var är krossarkoruset som vi aldrig kan skaka av oss? Ändå, ändå – det mest självklart professionella och egentliga enda möjliga ’ut i Europa’-inslaget i afton.

”Constellation Prize” – Robin Bengtsson: **

Vem är det han liknar? En yngre Karl Urban? Eller ännu yngre Marcus Allbäck? Munspel. Melodrama. Fastnar fort i uppkörda hjulspår, men uppvisar välkommen brist på klichéartat koreograferade sidekicks. Alltid något.

TILL ANDRA CHANSEN:

”Rik” – Albin & Mattias: **

Utan att ha en översvallande stark egen vision visar duon en känsla för hook och konsekvens som brädar tillräckligt många av de andra bidragen för att ta sig vidare, men inte med bred marginal.

”Bada nakna” – Samir & Viktor: *

– Det här är ett land där alla har en plats, påpekar de i sin introduktion. Fint! Resten? Gott humör. Låg komplikationsgrad. Überkäckt! Fontäner på scen! Bara bringor! Det finns en huvudsaklig målgrupp här, antar jag. Eller ett par. Jag tillhör nog inte någon av dem.

UTSLAGNA:

”Ain’t No Good” – Mimi Werner: **

Strike a pose! Girl’s got attitude! And a guitar to match. Något slags stilmedvetenhet syns i en vagt countrydoftande dänga med ekon av ”Jolene” och en  allmän avsaknad av andemening och egna uppslag.

”Mitt guld” – Pernilla Andersson: **

– Virusforskare! Pernillas hemliga drömyrke. Wow. Kunde behövas fler sådana nu, med zika-varianten på världsturné.

Sången: Vispop med akustisk gitarr i markerade kontrast mot föregående bidrag. Harpa på scen! Sympatiskt, men lite livlöst och i behov av AD-droppar eller något starkare elixir. Oj, tog den slut? Den bara flöt ut…

UTOM TÄVLAN:

5. ”Himmel för två” – Anna Book: *(*)

OK, intressant att höra den i alla fall som pausinslag. Skulle det ha funnits en marknad i just det här sammanhanget A.D. 2016 för denna uttryckligt retro-spekulativa superschlager av en art som ofta betecknas som utdöd, men aldrig riktigt tycks vara det? Vi kommer troligen aldrig säkert att få veta…

Kalla krig, kalla klimat och kokainkungar – Årets TV-serier 2015

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det finns för mycket att välja mellan. Och samtidigt kan man känna en övermättnad. Att följa en TV-serie i vått och torrt är mer av en investering, ett åtagande än att lägga några timmar på en enskild film. Och att alltid vara uppdaterad med de senaste avsnitten är en utmaning för dagspendlande förvärvsarbetare. Det är mycket annat som ska hinnas med också.

Dramatiska formkurvor går upp och ner. Tillgång till rätt kanaler med möjligheter att se det man önskar när man så önskar, spelar in. Men, med beaktande av en och annan reservation i förbifarten, här är de bästa aktuella dramatiserade TV-serierna just nu. Tycker jag. Ungefär…

Notera 1: Inom parentes visas de kanaler där jag själv sett serien ifråga, som en liten konsumentupplysning. Inte alltid där den först presenterats.

Notera 2: Länkarna går till de recensioner eller blogginlägg jag i förekommande fall publicerat på russin.nu, företrädesvis av den senaste säsongen eller annars närmast föregående. Eller…

Topp tio:

1. Narcos (Netflix). ”Full av fängslande episoder i ett livsöde – och ett lands öde. Full även av förbipasserande fakta och svårsmälta komplexiteter. Det speglar hur våldsam perioden var och riskfylld för dem som vågade konfrontera kungen av kokainindustrin. Liksom hur den amerikanska strategin långtifrån alltid var konsekvent eller överdrivet intelligent.” (ur recensionen på russin)

2. The Americans (Netflix). Reservation: Jag har inte sett den tredje, senaste säsongen än, men den här kalla kriget-skildringen har hittills bara blivit bättre och bättre, så den får någon form av dispens här. När trean dyker upp på Netflix kommer det bara att bekräfta pallplaceringen. Ojalá…

3. The Knick (HBO). Nästan otäckt sofistikerat och samtidigt så… dekadent. Och övertygande om att man själv inte hade velat vara en allvarligt skadad eller insjuknad patient i New York anno 1900.

4. Penny Dreadful (HBO). Så tjusigt. Och så psykiskt påfrestande att ta sig igenom. Det är inte allmän trevnad som gäller, men en väldigt, väldigt speciell skapelse. Frågan är vart det ska ta vägen nästa säsong?

5. Game of Thrones (HBO). Femte säsongen var strängt taget inte lika stark som de närmast föregående. Vilket ändå räcker till en plats i solen här. Det är fortfarande ett epos på en skala och en ambitionsnivå som få andra kommer i närheten av.

6. Fortitude (SVT). Mord och mysterier långt upp i arktiska regioner, där människor egentligen inte borde kunna bosätta sig. Mysigt!

7. Black Sails (HBO). Riktiga rejäla piratäventyr med allmänt oförskönad inramning och episkt omfång. Sådana finns det för få av. Men Black Sails finns. Än så länge.

8. The Brink (HBO). Snitsiga satirserier på randen till tredje världskriget finns det alldeles för få av. Men The Brink… fanns. Tyvärr ser det inte ut att bli en andra säsong rakt av. Än.

9. Mr Robot (SVT). Hallucinatorisk personlighetsupplösning och högteknologisk paranoia frodas i en serie som verkligen hittat sitt eget språk. Inte alltid så hundraprocentigt pådrivande och så händelserik som jag skulle önska, men Mr Robot har karaktär. Och en mycket udda antihjälte i centrum.

10. True Detective (HBO). Ofta utskälld uppföljare till den hysteriskt hyllade första vändan nere i Louisiana, nu med nya personer, ny plats och en intrig som många tydligen tappade intresset för på ett tidigt stadium. Jag tillhör möjligen en minoritet, men följde utvecklingen fascinerat fram till slutet.

Bubblare och hedersomnämnanden:

Orphan Black (Netflix) saknar en del av sina mystiska kvaliteter från inledningen, men fortfarande vildsint underhållande och idérikt. Och inte minst är det fortfarande en fröjd att se Tatiana Maslany jonglera med alla sina skiftande klonroller.

Hannibal (Netflix) är tillsammans med Penny Dreadful den troligen visuellt mest anslående serien överhuvudtaget just nu, men ibland tappar jag fokus och börjar undra var botten i det mörkaste av det mörka egentligen finns. Men visst är den enormt välgjord och välspelad över hela brädet.

Homeland har alltid haft synliga håligheter, men jag är ohjälpligt fast och följer slaviskt varje säsong så länge den existerar. Min personliga favoritvända var den tredje, vilket förmodligen också kan vara en minoritetsuppfattning.

Bloodline (Netflix) är ett floridianskt familjedrama som hela tiden imponerar på det skådespelande och miljöbeskrivande planet, men ibland kunde ta sig framåt i lite raskare takt.

Jessica Jones (Netflix) ryckte omgående tag mer än den, hm, en aning överskattade Marvel-kollegan Daredevil, men även här kunde det finnas fog att ta fram saxen lite oftare. Mycket trauma, mycken intensitet, en hjältinna med ständigt svårmodig uppsyn och en karismatisk nemesis. Som sagt, mycket är bra. Men också tärande.

Club de Cuervos (Netflix): Satiriska komediserier om maktkamp i mexikanska fotbollsklubbar finns det kanske inte alltför många av. Den här är i portioner mycket underhållande, men kan skapa övermättnad vid alltför intensivt intag.

Jordskott (SVT) haltade ibland, men är värd ett hedersomnämnande i avdelningen svenska serier som nästan nådde bättre än bra-status.

Better Call Saul (Netflix) är inte Breaking Bad, men som bihang har den sin charm och en del oerhört fängslande partier. Lite ojämn formkurva.

Reservationer i olika former:

Wolf Hall (SVT) var väldigt intressant under de inledande avsnitt vi såg i hushållet, innan jag av olika orsaker inte hann med resten förrän de försvunnit från SVT Play.

Orange Is the New Black (Netflix), Ray Donovan (HBO), Show Me a Hero (HBO), Fargo (HBO), Masters of Sex (HBO)… Jag ligger efter. Helt enkelt. Men här är kreationer med klara kvaliteter. Framförallt Fargo var en positiv uppenbarelse när jag sent omsider kom till skott och betade av första omgången kring jul.

The Walking Dead (HBO/Netflix): Jag är verkligen långt, långt efter…

Mest frustrerande ojämna men ändå för ambitiösa för att avfärdas: Sense8 (Netflix), syskonen Wachowskis globetrottande psykomutantföljetong. Marco Polo (Netflix): Sex och våld och snygga scenerier i medeltida mongolmiljö. Väckte många följdfrågor, men även en nästan barnslig rastlös nyfikenhet inför vart allt egentligen barkade hän i den här möjligen historierevisionistiska mångmiljonsatsningen.

Avdelningen ’Nyfiken på’, det vill säga serier jag inte sett alls, men borde kunna uppskatta:

Empire och Outlander.

Och så det kanske mest lovande konceptet som utlovats under 2016: science fiction-serien Westworld.

From Russia With Love: Kulturhöjdpunkter 2015 del III

yemenity2010 reflektion , , , , , , ,

De pratar. Och pratar. En del av dem bättre och mer innehållsrikt än andra. De där utvalda som fått sig tilldelade en egen talkshow. De mest inflytelserika håller av tradition till i USA. Inklusive en väldigt brittisk, glasögonprydd herre som odlade sin profil under ett antal år som ‘korrespondent’ på The Daily Show med Jon Stewart (som ju lämnade över tyglarna till det programmet tidigt i höstas): John Oliver. Just nu är han min favorit i genren. Han är engagerad, pådrivande, talträngd och vågar ofta breda ut sig mer än genomsnittligt över enskilda ämnen inom ramen för en halvtimmeslång show varje vecka på HBO. En av fullträffarna från året som gick var resan till Ryssland för en intervju med visselblåsaren Edward Snowden. Kombinationen av den försiktigt reflekterande övervakningssamhälleskritikern Snowden och Olivers oförutsägbara intervjuteknik skapade ett redan klassiskt stycke TV.