För inte så länge sedan recenserade jag albumet ”Lenguaje de amor” med colombianen Alex Campos. Nu har han uppenbarligen belönats med en Latin Grammy i kategorin Bästa kristna album på spanska, vilket visas i följande klipp utlagt på YouTube. Stämningen i lokalen verkar en aning avslagen, men Campos får i alla fall en fin plakett och passar på att tacka sin fru samt en del kolleger – samt Gud. Alex och frun har även förevigats på röda, förlåt gröna, mattan i samband med galan och avslöjar planer på en kommande turné i Sydamerika. Dock inte närmare hitåt.
Musik
Bush snackar snö med BBC
Det gick fort. Efter flera års uppehåll kommer två skivor samma år – även om den första bestod av gamla kompositioner i nya skepnader. Artisten ifråga fattar knappt själv att hon arbetat så snabbt den här gången. John Wilson från BBC intervjuar Kate Bush om hennes nya album – som jag inte hört än, men det ska det snart bli ändring på förhoppningsvis. Snö är temat och därför var det lika bra att släppa CDn under vintertid, annars hade det fått vänta ett år till, förklarar sångerskan.
– Det är inte ett album med popsånger utan något mer moget…
Hon har samarbetat med skådespelaren (med mera) Stephen Fry den här gången. Han agerar uppenbarligen berättarröst någonstans. Och Sir Elton John är duettpartner vid ett tillfälle. Han kom till studion utan att ha hört sången han skulle medverka på och där han lägger rösten i den lägre delen av registret.
”Lake Tahoe” är en spökhistoria om en kalifornisk sjö med väldigt kallt vatten där en död kvinna visat sig komma upp ur djupet klädd i viktoriansk utstyrsel, enligt vissa uppgifter från människor som ska ha sett det hända… Vatten som något hotfullt kan vara en metafor för att drunkna i våra upptagna liv, kommenterar Bush också.
Att göra ”Director’s Cut” (som jag recenserat här) handlade om att avsluta en ‘cykel’ för att komma vidare med nästa fas, menar hon.
Samtalet handlar även om hur musikindustrin förändrats, eller förfaller? Kate Bush menar bland annat att albumet som konstform är utrotningshotat, i och med att många musikkonsumenter bara orienterar sig mot enskilda sånger som är tillgängliga via några knapptryck på nätet. Många i musikindustrin är deprimerade och världen de arbetar i är helt annorlunda. Själv ser hon sig inte riktigt som en del av den industrin, men det är ändå nödvändigt med viss promotion för att visa att man finns.
Hela intervjun i BBC finns här. Några som hunnit recensera skivan (och säga något intressant om den) är engelska The Guardian och amerikanska Chicago Tribune.
Själv har jag på senare tid lyssnat ganska intensivt på de senaste musikaliska livstecknen från svenska Karmakanic och amerikanska prog metal-ikonerna Dream Theater. Mer om dem snart, vågar jag nästan utlova.
Synliga sprickor och sprakande refränger med Rikard Sjöblom
Spruckna relationer och spännande rock-eklekticism genomsyrar ”Lamentations” med svenska Gungfly (Progress Records, 2011).
Den här skivan har följt mig med oregelbunden frekvens under ett par månader, sedan jag såg Rikard Sjöblom et al på en utomhusscen i Lidköping insorterade under artrock-stämpel i somras. Är det det? Tjaaa… Mannen pendlar utan prut mellan 70-talsrocker och 50-talscrooner alternativt pastisch av en pastisch av en sådan (läs: Chris Isaak eller själsfrände). Lägg till moog-drillar, Beatles-riff och homager till alla och envar – öppet redovisade på hemsidan. Soundet orienterar sig dock mest mot ett ideal från mitten av just 1970-talet, enklast uttryckt, men utan att kännas fullständigt förlegat. Flower Power möter mer aggressiva tillstånd, parat med texter om skilsmässor, splittrade familjer, om att höra hemma i en grupp men ändå inte – och så vidare.
Stundtals är det fläsksvålat påstridigt och ett inbjudande ös som sedan samsas med nedtonade genreflirtar. Som konsument är det här något av en humörhistoria, i alla fall för mig. Ibland kan jag ta in allt utan förbehåll; andra dagar känns det inte lika spontant angeläget, utan att jag direkt kan identifiera vad jag för tillfället vänder mig emot. Sjöblom kan för delar av den tänkta publiken vara bekant från bandet Beardfish, som jag själv inte blivit riktigt fascinerad av så här långt. Också utan att omgående kunna förklara varför. Men andra CD:n under Gungfly-etiketten är för det mesta, det ska klargöras, en positiv bekantskap med påfallande klar egen profil mitt i all musikalisk eklekticism.
”In This House” är en vräkig historia och en av höjdpunkterna. ”White Light” är också en omedelbar hitkandidat med brandröksrefräng. ”And She Drives Me…” står för den andra sidan av myntet, en ballad med piano och hammondorgel med bitterljuv stämning och en text om besvärliga relationer. Som ofta i den här sångsamlingen, som andas viss terapeutisk tematik. Jag vet inte vad som är självupplevt respektive helt uppdiktat eller lånat från andras erfarenheter, eller om den frågan är viktig för upplevelsen jag förväntas få.
”We Will Never Leave” är ett mer episkt stycke, närmare tio minuter långt, med såväl suggestivt stillsamma passager som uppskruvade strofer med ylande gitarrer och vibrerande baskaggar. I skön förening med, hör och häpna, skildringar av hemfrid eller bristen på sådan. ”You killed a part of me right here…” är en demonstrativt tydlig textrad om skador som uppstår vid separationer och kraschade kommunikationer människor emellan. De ödesmättade pianoinsticken och alternerande faserna med tempoökningar och stegrad dramatik gör sviten till det som mest liknar renodlad progressive rock.
Not: Två av medmusikerna heter Petter och Rasmus Diamant, vilket jag bara tyckte var värt att nämna. Sjöblom själv envisas med att göra sitt eget namn i stort sett osynligt inom konvolutets ramar men spelar troligen en hel del av de närvarande instrumenten på egen hand.
Not 2: En konsert-DVD inspelad i Gävle följer med paketet.
Fler synpunkter angående skivan finns på Progarchives.
Cinematisk existentialism med groove?
En gång i tiden gjorde han musik. Och inte vilken musik som helst. Som uppväxt i frikyrkan var 1980-talet en tid då jag kämpade med att upptäcka fromma och uppbyggliga tonkonstnärer som verkligen hade något eget, stack ut från mängden och vågade ta risker. Särskilt den kristna musik som kom från USA var ofta påfallande likriktad både lyriskt och tonalt. 1984 fick jag LP:n ”Meltdown” med Steve Taylor i födelsedagspresent. Och se! Något nytt hade kommit. Som jag planerat att fördjupa mig mer i via något längre nostalgiskt inlägg så småningom. Taylor släppte i alla fall en handfull skivor fram till tidigt 1990-tal med en konstant ‘edge’ både i den varierade och i grunden new wave-rockiga ljudväggen, och inte minst i de omväxlande gravallvarliga eller träffsäkert satiriska texterna. Dessa kunde handla om allt från Polens öde i händerna på Sovjetimperialismen till rasism på amerikanska kristna universitet, kristen kommersialism, idoldyrkan intill absurdum, livet i dödscellen och vad som händer om man ofrivilligt plockar upp en liftare som visar sig vara Djävulen själv.
Senare arbetade han med grupper som Sixpence None The Richer och Newsboys som producent och assisterande låtskrivare, en period även som skivbolagsdirektör. Numera gör han filmer. För några år sedan kom ”The Second Chance” med ett spännande tema men kanske inte 100-procentig casting. Michael W Smith är definitivt en mer driven musiker i egen rätt än Oscar-aspirerande aktör. Se recension här.
Senaste projektet är att iscensätta Don Millers existentiella bok ”Blue Like Jazz”. I en kortare filmad intervju berättar Taylor om hur, när och varför. Boken i sig är inte nödvändigtvis naturligt cinematisk i sin lite aviga betraktande och anekdotiska form där man ofta kan grubbla över vad som är exakt återgivna händelser (främst på ett college i Oregon där författaren vistades en period av sitt liv) och vad som snarare är inre monologer eller dialoger. Men den är bra. Och Steve är förhoppningsvis rätt person på rätt plats. Men vad är den största skillnaden mellan att vara musiker och filmmakare? undrar intervjuaren Tic Long.
– När jag skrev musik kunde jag avsluta arbetet med en sång, spela upp den och sedan fråga dig: var den fantastisk eller gick den över huvudet på dig? Men en film ska visas för en publik. Om de är förvirrade eller inte förstår dina avsikter, skådespelarinsatserna är dåliga… Du tänker mycket mer på om publiken kommer att förstå filmen och relatera till den. Du placerar dig själv i publiken för att fundera ut om de kommer att förstå den.
Boken har påverkat många människor, menar Taylor vidare. En sådan liten skrift som flera läsare till och med har skaffat och sedan gett bort till andra.
– Don trodde inte att någon skulle läsa den, så han hade inget att förlora. Den har en avväpnande ärlighet och en autentisk idé om att ta reda på vem Jesus verkligen är och hitta honom i en osannolik miljö.
Några basfakta från Internet Movie Database om filmversionen: I rollerna syns bland andra Marshall Allman (sedd i TV-serier som ”True Blood” och ”Prison Break”) liksom Tania Raymonde (Alex Rousseau i ”Lost” med mera). Budgeten uppskattas där till 600 000 dollar. Författaren Miller berättar på sin blog (där även intervjuklippet finns) 27 oktober att filmen i nuvarande skick är 97 minuter lång och har visats på prov för olika grupper som mestadels reagerat positivt. Den officiella premiären är preliminärt planerad till den 13 april nästa år. Det är i USA det, och förmodligen inte i varje tänkbart biokomplex. Till Sverige? Ja, det är en helt annan fråga. Men det finns ju något som heter import-DVD numera. Att filmen överhuvudtaget blev klar beror på nära 4500 privatpersoner som bidrog ekonomiskt via websajten Kickstarter, när företaget var på väg att gå i graven. Regissören sägs vara i färd med att ringa runt personligen till alla donatorer…
Funky Finance?
Så haver de slagit till igen: Australiens rytmiskaste nyhetsrapportörer, eller kanske snarare kommentatorer. Eller bara förmedlare av fiktionaliserade aktualiteter, skrämmande nära verkligheten. Den här gången är temat vår ansträngda världsekonomi och The Juice Media med moderatorn/toastmastern Robert Foster i spetsen låter två impersonerade profiler diskutera ämnet… Amerikanske senatorn Ron Paul och en herr Peter Joseph. Se och hör resultatet här. The Juice Media har tidigare skapat liknande politisk-musikalisk dynamik på teman som Wikileaks avslöjanden, avdagatagandet av Usama bin Ladin och (min personliga favorit) den ”arabiska våren”, där de även tvålar till den kontroversielle amerikanske TV-agitatorn Glenn Beck.
Ekonomiska teorier är inte mitt starkaste ämne, men som världen ser ut idag försöker jag bli något mer insatt i ämnet. Några som specialiserat sig på att illustrera konkurrerande finansiella synsätt är männen bakom EconStories som tussat ihop de inflytelserika, numera avlidna tänkarna Keynes och Hayek i ett par videor tillgängliga bland annat på YouTube. Efter att ha sett dem ett par gånger och bedrivit åtminstone ett uns av efterforskningar har jag slutit mig till att producenterna själva utgår från en mer nyliberal grundsyn baserad på österrikaren Hayeks idéer, snarare än Keynes (med reservation för sammanblandning av adekvat terminologi). EconStories produceras i alla fall av ett institut vid namn Mercatus (officiell hemsida här) som i sin tur sponsras av ett en del större företagskoncerner och säger sig manifestera marknadsvänliga idéer. Även Wikipedia har en sammanfattning av deras verksamhet och historia. Själv har jag för närvarande huvudet fullt av Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” och iakttar en skeptisk hållning till allt som kan misstänkas vara predikningar av den maximalt frisläppta marknadens lov (vad det nu egentligen innebär) men jag kanske återkommer när eller om jag rett ut begreppen ytterligare…
…and that’s a rap.
För övrigt lyssnar jag just nu en hel del på Renaissance, ett symfoniskt inspirerat brittiskt band med huvudsaklig storhetstid under 1970-talet men en ny bekantskap för mig. De är i sina bästa stunder märkligt sakrala och spännande samtidigt. Samtidigt har jag återinstiftat bekantskapen med Procol Harum, som jag introducerades för av en granne i ett litet östgötskt sovsamhälle för snart 30 år sedan. Eventuell uppföljning av denna retro-tråd vid senare tillfälle…
Inget återuppväckt Genesis – om Gabriel får råda
Nej, en återförening av Genesis är inte så trolig. Men det kommer väl knappast som en överraskning. Tidningen Rolling Stone tog i alla fall tillfället i akt att fråga Peter Gabriel för säkerhets skull.
Sade jag att intervjuer med Peter Gabriel är sällsynta? Nu har det dykt upp ett par på kort tid, vilket givetvis kan ha med hans kommande orkesteralbum att göra. Men med jämna mellanrum uppstår ändå frågeställningen om han kommer att slå sig ihop med sina gamla vapenbröder i Genesis igen, om så bara för en avskedsturné eller tillfällig comeback. Och svaret brukar vara som för ABBA, det vill säga: nej, det är inte aktuellt. Åtminstone inte om Gabriel får bestämma.
– De klarade sig bättre utan mig i vilket fall som helst, konstaterar Gabriel som lämnade bandet 1974 och säkert har rätt, åtminstone kommersiellt.
Numera dras Phil Collins med en del hälsoproblem, inte minst med ryggen och har svårt att ens hålla ett par trumpinnar. Det anger Gabriel som ett skäl att inte skramla ihop grabbarna igen. Och även om det finns en kader av gamla progfans därute i vimlet som gärna ser en återuppståndelse, tycker den musikaliske auteuren att det är bättre att leva i nuet än hänga kvar i det förflutna. På senare år har ett band kallat The Musical Box återskapat Genesis scenshower från tidigt 1970-tal i detalj. Jag vill minnas att jag såg dem i Göteborg för några år sedan.
– De tjänar förmodligen mer pengar på det än vad vi gjorde när det begav sig, kommenterar Peter Gabriel det fenomenet.
Källa: Peter Gabriel: Possibility of Genesis Reunion Is Slim av Andy Greene /Rolling Stone 27 september 2011
Ofra – en återblick med historiska dimensioner
Hon tystnade för tidigt. Alldeles för tidigt. Nu är det nästan tolv år sedan hon gick bort, men innan dess hade hon satt sig på världskartan med en röst som nästan kan göra anspråk på att kallas unik. För ett drygt år sedan skrev jag ett litet ode till Ofra Haza, med anledning av en artikel som då nyligen publicerats i tidskriften Yemen Today. Jo, jag kände till israeliska Hazas familjeband till Jemen, där jag tillbringade förra året sysselsatt med ett projektarbete. Men Yemen Today bidrog med en del nytt kött på benen, som att texten till Hazas kanske största hit, ”Im nin’ alu” byggde på ett poem av en judisk rabbin som bodde nära staden Taiz på 1600-talet. Av ingen direkt aktuell anledning alls passar jag nu på att puffa för mitt årsgamla inlägg, där jag även avslöjar några av mina personliga favoriter från Ofra Hazas omfångsrika men samtidigt alldeles för korta karriär.
Gabriel på gång med nytt blod
Peter Gabriel. Intervjuad! Det händer inte så ofta och framförallt inte i fördjupad form. För nätmagasinet The Quietus (som jag aldrig hört talas om förrän nu) berättar han bland annat om om sin musikaliska bana, men även om hur han blev misstänkt för terrorism…
För något år sedan släppte han något så ovanligt som en cover-skiva med orkesterarrangemang. Nu ger han sig på sina egna gamla alster i samma anda på kommande ”New Blood”. Tydligen inte med fokus på de mest självklara monsterhits han med ojämna mellanrum fått fram, utan ett mer eklektiskt urval med exempel som ”Intruder”, ”San Jacinto” och ”Rhythm of the Heat” i omstöpningsstolen. Gabriel samarbetar med dirigenten John Metcalfe. Inte alltför överdramatiserade nya versioner utlovas. Metcalfe är enligt Gabriel ”mer minimalist än West End-musikalproducent…”.
Förre Genesis-frontmannen (det är snart 30 år sedan, men dock) sägs söka speciella upplevelser genom meditation, vattentanksterapi (eller vad det nu kallas på svenska) och esoterisk litteratur. Däremot inte genom droger, hävdas i intervjun. Inte numera i alla fall. I det förflutna finns en del drogrelaterade upplevelser som han tycks kunna klara sig utan att reprisera. I slutet av 1970-talet höll han på att bli den förste musikern i rymden, men det påbörjade NASA-projektet kraschade på grund av att en iransk finansiärs tillgångar konfiskerades.
– Yeah, that was a strange story, som Gabriel sammanfattar det.
En gång på 1970-talet blev han och hans band en gång förväxlade med medlemmar ur Baader Meinhof-ligan under en turné på väg till Frankrike genom Schweiz där några medborgare reagerade på några av bandmedlemmarnas klädsel (inklusive Gabriels egen halsduk som han bar på grund av ansträngda stämband) och ringde polisen. Det hände strax efter mordet på den tyske arbetsgivarchefen Schleyer. Gabriel & Co greps av uppenbarligen mycket nervösa poliser och inlåsta. Lagens arm undrade trodde inte på försäkringarna om att det rörde sig om ett gäng musiker och undrade var i så fall instrumenten var – i en annan transport. En á capella-version av sången ”Excuse me” i cellen övertygade dock poliserna om att kolla alla medhavda papper igen och till slut kom de iväg till nästa konsert.
Förresten, visste nu att Dolly Parton var påtänkt som duettpartner i ”Don’t Give Up” innan Kate Bush tillfrågades? Dolly tackade nej, vilket i eftertankens klargörande ljus knappast kan kallas en katastrof…
Mer om detta och mycket annat i intervjun som ni kan hitta här.
Musik och manipulation – en lång historia
Nu är vi där igen. Känner mig ohjälpligt kallad att skriva några rader om ännu ett avsnitt från Utbildningsradions Pop och politik, det här med rubriken Manipulation (ursprungligen sänt 27 augusti och tillgängligt på nätet till och med 26 februari 2012). Musikern Peter Bryngelsson ger exempel på hur musik använts som tortyrmedel i Mellanöstern, Sydamerika och lite varstans, av diktaturer eller ockupationsmakter. Syftet kan vara att håna fångarna eller på ett infernaliskt sätt visa vem som har kontrollen, liksom att skapa helt nya associationsbanor i hjärnan i förhållande till utvalda musikstycken. Det kan handla om allt från heavy metal till trallvänliga toner från barnprogram eller dansgolvsplågor från olika kulturer. Detta ofta i kombination med andra metoder som är till för att bryta ner personer och förstöra deras uppfattning och tid och rum: avsaknad av mat och dryck, liksom sinnesintryck, även känt som sensorisk deprivation. (Det sistnämnda beskrivs även i ett kapitel av Naomi Kleins bok Chockdoktrinen som jag tidigare refererat till och som jag fortsätter ta mig igenom bit för bit…).
Beatles ”Yellow Submarine” har bland annat brukats av sydamerikanska förhörsledare i samband med så kallad waterboarding, enligt Bryngelsson. Annat absurt exempel; en amerikansk tortyrspecialist som ville ta knäcken på irakiska fångar efter invasionen av landet 2003 har berättat att han misslyckades med sitt uppsåt när han utsatte dem för Metallica och Eminem. Men countrymusik, det avskydde de alla…
I övrigt behandlar programmet bland annat fenomenet med baklängestexter (myt eller verklighet?) liksom låtar som använts i reklamsammanhang och för evigt skapat givna associationer det kan vara svårt att frigöra sig från. Även om det är idag är mer accepterat och allestädes närvarande i samhället. Kommer ni ihåg tiden när vi bara hade två TV-kanaler, båda reklamfria? OK, jag uppskattar trots allt mer valfrihet, men inte reklampauser i samma utsträckning…
Campos från Colombia kan än
Kärlekens språk är temat för Alex Campos, colombianskt energiknippe på senaste CDn ”Lenguaje de amor” (CanZion, 2010).
Muy mala. Pésima*. Omdömena var mestadels onådiga när en av mina nyblivna grupper i spanska som obehörig lärarvikarie i strid med minister Björklunds intentioner, på en högstadieskola i min hemstad, fick tycka till om inledande ”Conocerte más” (”Lära känna dig mer”). Som är rätt…funky, om ni frågar mig. Och visar att det är liv i grabben fortfarande. Dagens ungdom! Vad gillar de egentligen? Möjligen miljöskadade av alltför mycket svagsynkoperat dansgolvsdravel och Hits for Kids? Jag har absolut inga fördomar… Men är väldigt intresserad av att söka sanningen, vilket kan bli ett projekt i stil med det jag bakade in i mitt arbete i mellanöstern förra året. Vad går hem musikaliskt i olika kultur-, ålders- och socio-litevadsomhelst-lager?
Själv minns jag colombianen Campos inte minst för en tre timmars konsert i Quito våren 2006 där energin aldrig verkade sina. Senaste CD:n jag hörde var väl också från den tiden, men via iTunes (ursäkta produktplaceringen) kan man numera hitta mycket som annars vore svårfunnet i Sverige. Den nya sköna musikbranschen är inte bara på ont, även om jag i perioder till och med kan sakna LP-eran, utan särskilt många rationella argument bakom.
Inriktningen på Campos senaste CD från i fjol, är pop med utvikningar och en egen sydamerikansk flavour, ungefär som tidigare. Allt är inte extremt originellt men han har dels en röst som andas engagemang, inlevelse och kan identifieras i mängden. Den berör mig i alla fall på ett helt annan sätt än de mest upphöjda kollegerna i kristen latinopop, Jesús Adrian Romero och Marcos Witt.
Melankoliska Keane-liknande ”Dije adios” (”Jag sade adjö”) och melodiskt rak och klassisk pop i titellåten ”Lenguaje de amor” är utmärkta på sina villkor. Så även det lediga gitarrbaserade svänget med adderade violiner och trumvirvlar á la Gloria Estefans gamla OS-hymn ”Reach” i ”Deseo” (”Önskan”). ”Es el amor” (”Det är kärleken”) är ett stycke andinsk bitterljuvhet med plockande gitarrer, mer baktaktstrummor och ett klimaktiskt korus, medan ”Eli” bjuder på ett charango-intro, rap-inpass och plötsliga inbrott av tunga gitarrriff i Metallicas efterföljd. Spännande syntes, där enda svagheten är avsaknaden av en solklar ‘hook’ i refrängen.
I regel är det minst intressanta för mig i hans repertoar de mest utdragna och känslosamma balladerna, men kan tänka mig horder av framförallt kvinnor i alla åldrar som säkert smälter inför de stunderna – som han dock inte gödslar med den här gången. Det är en tät, jämn och överlag omsorgsfullt komponerad samling sånger som serveras.
Idérikt och inspirerande, kanske inte genialt men genuint och med alltmer rutin i ryggen. Campos har hittat ett eget språk och låter inte som en blek avspegling av en nordamerikansk förebild, vilket ofta är ett aber i latinogospelbranschen. Cigarettändare i luften kan vara att alternativ för de hugade i avslutande balladen ”Mil palabritas” (”Tusen ord”), ett ode till den mycket unga dottern med harmonier nedärvda i rakt nedstigande led från Barry Manilows ”Can’t Smile Without You”, men vet inte om gamle BM tar sig till att stämma alla misstänkta copycats efter att Wham (ryktesvis) fick betala för ”Last Christmas” på 80-talet. Och dessa nu snarast kanoniserade ackordföljder borde väl nästan tillhöra public domain vid det här laget.
* ‘Mycket dåligt’ respektive ‘förskräckligt’. Tror att jag själv introducerade det sista ordet, ifall de skulle ha behov av det. Och det hade de tydligen.
FYI: Alex Campos officiella hemsida finnes här.
Fair Slave Trade 