Så klatschig. Eller hur? Om ni hört den. Och så bortglömd i dag. Överhuvudtaget, vem känner överhuvudtaget igen namnet på artisten? Tyvärr verkar karriären ha stannat vid ett så kallat One Hit Wonder här. Eller vad gjorde hon mer? Den här dansanta världsförbättraren som hördes ganska flitigt under tidigt 1990-tal har om inte annat fortfarande en extremt uppiggande inverkan. Hur kan den inte ha det?
Ett helt album finns i alla fall registrerat i strömningstjänster. Från 1994. Enligt Wikipedia släpptes den här låten, hennes andra singel, i november 1993. En handfull singlar verkar faktiskt ha kommit ut av albumet som ser ut att ha varit hennes enda på solokvist.
Men har man åtminstone hamnat på kartan för en så här lättsamt böljande och akut attraktiv låt som ändå rymmer ett visst djup och ni vet, sådana där idéer som alldeles för få av våra världsliga ledargestalter i dag tycks ha tagit till sig, så är det ju inte det sämsta.
15 minuter i solskenet. Berömmelsen och vad den betyder och vad den kräver. Fenomenet kan berättas och beskrivas på många sätt och i olika fora. Varför inte en låt? Tja, Gino Vannelli (född 1952) är knappast ensam om den idén men inte många har gjort det bättre, skulle jag hävda. En nästan perfekt kombination av mörkt satirisk text och en ljudläggning, ett arrangemang som är så mycket sin tid. Ja, så mycket 1987. När 1987 var som bäst. Synthesizer-baserat, pulserande, dynamiskt och lagom explosivt. Faktiskt inte helt olikt Vannellis landsman, för de är väl båda kanadensare? Alltså Leonard Cohen när han var som mest 1980-tal i ”First We Take Manhattan” i ungefär samma veva.
Det måste väl ha varit någon som hade en kassett med sig, någon av de somrar, kanske rent av den första (som råkade inträffa just 1987) när jag sommarjobbade på Öland. Många musikaliska influenser delades mellan oss som delade rum i samma korridor på en sommargård med ett flertal aktiviteter pågående under de varmare månaderna. ”King For a Day” – vars titel gör den frestande att förväxla med Thompson Twins hit några år tidigare – avslutar ett album som troligen uppmärksammades mest för hiten ”Wild Horses”. Utmärkt platta i stort, men det är det här avslutande spåret som verkligen knyter ihop allt och stiger till en annan dimension.
Nu till den tråkiga nyheten, om det nu är en nyhet: försök att hitta det här på någon strömningsplattform i dag. Vare sig det handlar om artistens egna beslut, rättighetstvister mellan bolag, agenter eller vem som är högst ansvarig. Skivan ”Big Dreamers Never Sleep” finns inte tillgänglig på någon plattform jag känner till. Den är överhuvudtaget svår att få tag i numera. Själv har jag LP:n som jag antagligen plockade upp på någon rea – som så ofta under den perioden.
Men allt är inte hopplöst vad gäller ”King for a Day”. Åtminstone på Spotify finns ett livealbum från 2002 där Vannelli framför mästerstycket ihop med en orkester i en radikalt omstrukturerad och omarrangerad version som definitivt tillför något nytt till originalet. I en kort introduktion förklarar han också textens tema som ”…a little Warholish…” Originalet kan man, som så mycket annat, ibland hitta i någon uppladdad version på YouTube. Då och då är detta det minst dåliga alternativet. Och förresten, den nämnda orkestrala liveversionen kan man åtminstone tidvis också komma över där.
Vad gäller Gino Vannelli i stort så har både Apple Music och Spotify ett flertal av hans album utspridda under en nära halvsekel lång karriär (jo, faktiskt) tillgängliga. Tyvärr alltså inte just detta album. Efterlysning utfärdad med andra ord.
Så, var det verkligen exakt rätt låt som vann? Förmodligen inte. Är det ett stort problem? Nej. Var det överhuvudtaget en ganska bra och underhållande final på årets svenska melodifestivalsäsong? Jo.
Det mesta dödköttet var utrensat innan. I stort sett så var de flesta förtjänta av en finalplats här – med vissa givna undantag. Två inslag av glittercountry, en genre som tydligen fått ett uppsving, med blandat resultat. Dolly Style har sin kärnpublik i de ensiffriga åldersgrupperna, men kom förvånansvärt långt även här. Överhuvudtaget var årets internationella jurygrupper en eklektisk och svårförutsägbar samling som gav och tog och röstade i alla tänkbara riktningar. Det var kanske först efter deras avgivna poäng som jag på allvar insåg att den finlandssvenska komikertrion KAJ faktiskt var en utmanare på allvar. Även om de tydligen gjort succé på strömningsplattformar och andra sammanhang veckan före finalen.
Det har noterats att Sverige uppfattas som alltför seriöst och kliniskt, perfektionistiskt på ett sätt som kan irritera resten av Europa och de tendenserna har vi haft under lång tid. Är det här en reaktion? En seger för Måns Zelmerlöw hade befäst den trenden med all önskvärd tydlighet och visst är det ett otroligt professionellt nummer och en utmärkt modern schlager (om vi ska kalla det schlager) i sammanhanget. Handlar den om något speciellt? Har flera frågat sig. Nej, kanske inte. Men hade den handlat om någonting specifikt, en mer definierad form av revolution skulle den förmodligen blivit diskvalificerad. Alla vill ha något slags revolution, men den omvälvning som skedde här var av en annan sort.
Det var väl länge sedan Sverige fick bannor av EBU eller någon annan inblandad instans för att inte ha tagit tävlingen tillräckligt seriöst, men jag tror det hände 1986. Jo, ni kommer väl ihåg? Eller antagligen inte. Lasse Holm, den gamle schlagerräven, i kombination med den ofta melankoliskt inriktade Monica Törnell rev av en rökare, relativt sett, vid namn ”Är det det här du kallar kärlek?”. Det var kanske inte låten så mycket som scenshowen som väckte uppseende i den då mer strikta miljön med inslag som ingen hade höjt på ögonbrynen för i dag. Troligen.
Men nu kanske det är behovet av något opretentiöst och festglatt, som andra redan noterat, som reaktion på förhöjda säkerhetslägen och allmänt spända nerver jorden runt, kanske inte minst i Europa. Så, är det här sättet att få uppnå en nyvunnen respekt för att vi kan visa mer självdistans och inte minst fortsätter betona det nordiska samarbetet offentligt? Oavsett, det blir spännande att se hur resten av kontinenten reagerar på detta.
Själv hade jag framför allt fastnat för Dracula, ursäkta, Greczula. Ett uppenbarligen starkt sjuttiotalsinfluerat nummer med drag av exempelvis Queens ”Don’t stop me now”, Elton John, diverse glamrockikoner från tiden det begav sig och inte minst starkt, melodiskapande samt någonting liknande personligt uttryck. Faktiskt. jag kan också medge att jag lätt fick ”Hush Hush” med Meira Omar ringande i öronen ganska regelbundet, med sin lightversion av estetisk orientalism och ett allvarligt talat väldigt tjusigt koreograferat nummer. Snygga harmonier även i Erik Segerstedts bidrag, som är allmänt behagligt med bastanta basgångar och allsångskänsla. Avgjort ingen vinnare i dagens klimat, men tilltalande. Maja Ivarsson är helt klart en rutinerad räv på scenen men hennes Kim Wilde-osande bidrag saknade riktig självhäftande refräng av det slag som, just det, Kim Wilde brukade ha. Ni har väl förresten hört senaste albumet från just Wilde? Riktigt bra faktiskt. Inte att förglömma Annika Wickihalder som debuterade förra året och verkligen kan sjunga. Ingen riktig chans att hamna högst den här gången, det saknas något i själva låten för det, men också tilltalande tilltal. Scarlet med sitt skräckinspirerade performance bidrog också till bredden och jag gillar något i dramaturgin och det bastant operatiska koruspartiet.
Programledandet under den här säsongen har haft en mer generation Z-prägel än någonsin tidigare. Men de har också haft ett fungerande och drivet manus att hålla sig i. Det har inte varit tråkigt. Kort sagt.
Relaterat: en annan större gala tilldrog sig nyligen. Ja, Oscarsutdelningen. Den här gången valde jag att inte se den direkt under natten till måndag utan i efterhand via Disney+ där det numera landat. Det var också en fullt fungerande show. Ibland brukar jag ge mig på att gissa i förväg vilka som kommer att vinna årets statyetter. Den här gången lät jag bli. Det är helt enkelt en besvärande omständighet hur få av de nominerade, tunga kandidaterna jag hittills har sett. Kanske för att det varit ett startfält med filmer som inte stannat så länge på biograferna i vår lilla minimetropol vid Vänern. Och därefter väntat på att finnas tillgängliga i andra sammanhang. Men jag planerar att ta skadan igen under våren efter bästa förmåga vad gäller sådant som ”Anora”, ”Brutalisten”, ”Emilia, Pérez”, ”A Complete Unknown” med flera…
Uppvärmningen är klar. Här är de tio album jag efter plågsamt utdraget övervägande rankar högst från 2024. Inte enkelt, men någonstans är det de här jag tillbringat mest och framför allt mest upplyftande tid med. I princip i den ordning jag graderar dem, just nu…
Jon Anderson & The Band Geeks ”True” Närmare 80 år gammal eller över. Jag är inte riktigt säker. Men energin den redan i sin livstid legendariske före detta Yes-maestron utstrålar; livsglädjen och idérikedomen i sällskap med ett gäng nya lekkamrater är så påtaglig och så övervinnande. En typ av livselixir i ljudform som är nästan sorgligt välbehövlig i dag.
2. Barock Project ”Time Voyager” Jo, de har förekommit här förut i de här spalterna. Högt placerade på mina albumlistor och dylikt. Den italienska kombon som ibland samarbetar med andra, men alltid bygger upp ett genomgående spännande sound med dramatisk känsla och episka kompositioner, omväxlande med mer lättfångade närmast hitmässiga nummer. Ja, en resa värd namnet. Igen.
3. MEER ”Wheels Within Wheels” …och ljuset kom från väster. I det här fallet Norge. Inte första gången landet utmärker sig i det vi kan kalla artrocksammanhang men sinsemellan har de konstellationerna våldsamt varierande karaktär. Var ska man placera MEER? Nästan som ett kollektiv med ett gäng ambitiösa musikanter som bygger upp sitt eget rika, dynamiska och melodiska musiklandskap.
4. Frost* ”Life in the Wires” Bandet som inte är ett band. Obefintlig regelbundenhet. Sidoprojekt som kläms in mellan andra uppdrag ungefär och har gjort så i tjugotalet år. Typ. Och det är fortfarande lika välkommet varje gång de gör något ihop. Senaste släppet hamnade högst upp i det här sammanhanget 2021. Ljudbilden, som är så kliniskt ren och samtidigt spetsig. Kompositionerna som kan pågå i en kvart eller fem minuter. Stämningen som byggs upp. De underliggande röda trådarna, stråken av ständig melankoli och det storslaget suggestiva.
5. Neal Morse ”The Restoration – Joseph, Pt. Two” I fjol påbörjade han sitt senaste epos om den möjligen bekanta figuren Josef i Gamla testamentet, grabben som retade upp sina elva bröder till den grad att de kastade ner honom i en brunn och sedan sålde honom som slav till Egypten. Så långt i storyn hade vi väl hunnit ungefär i slutet av förra albumet, medan uppföljaren tar vid i just Egypten och de äventyr som tilldrar sig där. Andra halvan av det som visat sig vara ett tudelad berättelse är ännu bättre. Kanske just för att den leder fram till ett uppsluppet klimax via prövningarna i det nya landet, vägen till en oanad triumf och försoningen med familjen. Ingen annan kommer riktigt på tanken att göra sådana här saker längre, och frågan är vem som skulle kunna göra det bättre?
6. Steve Hackett ”The Circus and the Nightwhale” Omöjlig att gå förbi. Av alla gamla medlemmar i Genesis är det väl Steve Hackett, gitarristen som lämnade bandet i slutet av 1970-talet som varit mest frekvent produktiv och inte syns slå av på takten ännu. Han håller formen och landar nästan alltid i någonting med ett med en igenkännbar röd tråd, men här är det uttalat tematiskt. Lagom omstörtande, definitivt uppslukande och ett exempel på en artist som egentligen inte förnyar sig på ett revolutionerande sätt, men inte heller behöver göra det. Resultaten är intagande nog ändå.
7. Neal Morse & The Resonance ”No Hill For a Climber” Vad gör man när man har tid över, nya uppslag och lust att samarbeta med yngre förmågor i grannskapet? Tja, släpper sitt andra album för året och är lika episk och utsvävande som vanligt. Viss ackumulerad bekantskap kan krävas med albumet som kom sent på hösten innan det verkligen öppnar sig. Men då…
8. Ou ”II: Frailty” Kort namn, borde vara enkelt att lära sig. Musiken är svårare att fånga in med några få ord. Baserade i Beijing med tre kineser och en amerikan bakom kaggarna. Intensivt, vibrerande och nervigt. Får en specifik karaktär just av att sångerskan sjunger på kinesiska. Ett album är en hisnande utflykt. Du kan behöva ta några gånger för att omfamnas av den. Inte för alla. Men fasligt fascinerande om du väl hittar in.
9. Loney Dear ”All Things Go” Vår egen svenske Emil som har sin stabila kultstatus och trogna följarskara sedan flera år, fortsätter demonstrera den där minimalismen som trycker på och tränger igenom bruset, även för en maximalist som jag. Det är helt enkelt svåremotståndligt i sin nedtonade men skarpa närvarokänsla och den tydliga viljan att säga något viktigt om livet.
10. CeCe Winans ”More Than This” Uppenbarligen det album jag lyssnat mest på i år sammantaget, enligt en specifik strömningstjänst. Kanske är det framförallt ett par av spåren som jag återkommit till gång på gång på gång. Men helheten är verkligen bra som modern gospel med crossover-kvaliteter och en genuint rättfärdiggjord gospeldrottning med decennier av erfarenhet vid mikrofonen – klass rakt över hela linjen.
2024 var ett bra år. För musik, om inte annat. Ni vet alla hur världsläget ser ut annars. Men det gäller att ta vara på ljuspunkterna. Här är till att börja med en bunt album som starkt bidrog till mitt eget psykiska och andliga välbefinnande – men ändå inte lyckades tränga sig in bland mina tio absoluta favoriter. Konkurrensen var med andra ord – knivskarp.
Rosalie Cunningham ”To Shoot Another Day”. Var hämtar hon all inspiration? Beatles verkar givet, men det här är en cocktail som kokas ihop med lustfylld leklystnad. Plötsligt är hon bara där igen med ett nytt album och det låter så bekant. Och uppiggande.
Bent Knee ”Twenty Pills Without Water”. De gör aldrig exakt samma sak eller följer samma mall från album till album, men ändå gör de sig påfallande lättigenkännliga. Ständigt aviga och motsträviga med oförutsägbara infall och något slags explosiv ångestladdning som genererar paradoxalt välbefinnande.
Jordan Rudess ”Permission to Fly”. Virtuosen bakom klaviaturen i Dream Theater släpper med ojämna mellanrum ifrån sig soloalster, som det här senaste. Med inlånad vokalhjälp och lagom pompösa, lätt operatiska intentioner blir det en rätt skön stund på jorden.
Kaipa ”Sommargryningsljus”. Once More Into the Breach. Nej, det var väl Shakespeare. Ännu en gång in i urskogen eller ut till tjärnen, sjön eller vart man nu egentligen är på väg. Det vilar nästan alltid en aura av naturmystik och nordlig melankoli över Kaipas oregelbundet, men ändå ganska flitigt, utgivna sångsamlingar, som nu ändå måste uppnått ett tvåsiffrigt antal? Internationellt gångbara, med tydliga rötter i 1970-talet men ändå tidlösa och med tydliga särdrag som man som svensk gärna uppfattar som just – svenska.
Father John Misty ”Mahashmashana”. Det var några år sedan sist, men alldeles i årets sista skälvande slutandningar dök han upp igen med samma omistliga känsla av både desperation och hopp och texter som du kan behöva tugga igenom. Är fortfarande i upptäckarfasen av den här nya skivan, men den verkar väldigt lovande.
IZZ ”Collapse the Wave”. Vilka är de? Amerikansk orkester med tvära, oförutsägbara och egensinniga pretentioner som oftast landar. Kan kräva ett par lyssningar för att klicka, men de har definitivt något eget. Och oftast mycket tilltalande.
Dhruv Ghanekar ”Voyage 2”. Indisk artist som är helt ny för mig i år och dök upp via något slags rekommendation den algoritmiska vägen. Framför allt första halvan av albumet är en provkarta på härliga krockar mellan det som låter väldigt just indiskt, parat med jazz, fusion och funk och en del annat.
Caligula’s Horse ”Charcoal Grace” . Inget nytt namn numera för de som händelsevis är intresserade av prog metal och är medvetna om den australiska scenen i den subgenren. Kom i början av året och de är taggade, tända och serverar existentiella grubblerier i en genomarbetad ljudkostym.
DarWin ”Five Steps On the Sun”. Det här är inga duvungar. Åtminstone de jag känner till i konstellationen. Mannen som gett namn åt alltihop vet jag förvånansvärt lite om, men frågan är om någon gör det? Annars har vi bland andra trumfantomen Simon Phillips och den unga indiska basvirtuosen Mohini Dey i laguppställningen. Tugget är imponerande. Tyngden. Det är inte de intrikata melodierna som dominerar plattan även om den spricker upp och erbjuder några mer melodiskt uppfriskande ballader. Stimulerande och energiberikande är det i alla fall som helhet.
Ytterligare ett antal album med definitiva kvaliteter som jag hittills inte hunnit eller förmått formulera mig meningsfullt om. Husgudar från förr eller helt nya bekantskaper. Sådant jag eventuellt kommer att upptäcka ännu mer och höja till skyarna under nästa år. I vissa fall kom de sent på året eller också var de nära att drunkna i det ständiga flödet, men alla har bidragit till den goda sidan av 2024. Värda en bläng enkelt.
Les Amazones d’Afrique ”Musow Danse” Kamasi Washington ”Fearless Movement” Isildurs Bane & Jinian Wilde ”The Pearl of the Ever Changing Shell” Stina Agustsdottir ”Yours Unfaithfully” Lila Downs med flera ”Raiz Nunca Me Fui” Alana Yorke ”Destroyer” Laurie Anderson ”Amelia” Public Service Broadcasting ”The Last Flight” Ebony Buckle ”Hearts Get Started” Kali Malone ”All Life Long” Julia Holter ”Something In the Room She Moves” Beatrix Players ”Living & Alive” Amy Grant ”Songs From the Loft” JoBeth Young ”Broken Spells” Mike Stern ”Echoes and Other Songs” Justice ”Hyperdrama” Emel ”MRA” Balthus ”Harvest” Midas Fall ”Cold Waves Divide Us” Los Bitchos ”Talkie Talkie” Pure Reason Revolution ”Coming Up to Consciousness” Sheryl Crow ”Evolution” Vulfmon ”Dot” Mdou Moctar ”Funeral For Justice” Tears for Fears ”Songs For a Nervous Planet” Benny Anderssons Orkester ”Alla kan dansa” Zombi ”Direct Inject” The Choir ”Patreon Sessions” Devin Townsend ”PowerNerd” Simone Simons ”Vermillion” Angélica García ”Gemelo” Opeth ”Last Will and Testament” Benjamin Croft ”We Are Here to Help” Charlie Peacock ”Every Kind of Uh-Oh” The The ”Ensoulment” Tony Levin ”Bringing It Down To the Bass”
Alla åldras inte lika fort. Eller åtminstone gör de det med värdighet. Han är väl snart 80 fyllda nu eller? Den för vissa av oss legendarstatusinnehavande före detta ledsångaren i Yes, med ett flertal soloinsatser och andra projekt på sitt samvete sedan ungefär ett halvt sekel som verksam i branschen. Numera kan han väl av naturliga skäl inte släppa ifrån sig nya produkter varje år. Men när han väl gör det, så är det ofta påfallande starkt. Och nu när han hittat några nya yngre lekkamrater (som i tonåringar kring de 50)att inspireras och bäras upp av är resultatet kraftfullt, energiskt, optimistiskt som det ofta är med Jon och upplyftande på ett sätt som kan vara välbehövligt i tider som dessa. Eller i alla tider, men inte minst nu.
Jon Anderson verkar gilla att leva. För något tiotal år sedan eller tidigare var han ändå rätt allvarligt sjuk och hamnade i processen utanför vid sitt gamla järngäng. Det vill säga Yes, en banbrytande liten orkester från brittiska öarna där medlemmarna kommit och gått och och jag vet inte om någon håller räkning på exakt exakt hur många spelemän som under någon period varit en del av kombon. Anderson har varit rösten som man ofta förknippat med dem, även om det nu var flera år sedan han utgjorde en aktiv del av gruppen. Men i princip vad han än gör, skapar han något omisskännligt. Han har något han vill berätta, han har den där patenterade ljusa rösten som fortfarande låter slående dynamisk och kanske inte kristallklar men ändå lyser upp omgivningarna kring sig.
Och omgivningarna den här gången är ofta bedårande, som en parallell upplaga av, just det, Yes. Kanske rentav mer livaktigt och spännande än det mesta de gjort på senare år. Här samsas både klatschiga kandidater till hitlistor (även om såna inte särskilt intressanta eller relevanta längre) som ”Shine On”, med böljande, förföriskt melodiska sviter i flera faser som ”Counties and Countries” och ”Once Upon a Dream”. Och så ett par ståtliga ballader på det. Händelserikt, uttrycksfullt och nästan konstant engagerande som visar att gamle Jon har krutet kvar och en vision för vad han vill göra. Pension är ett överskattat fenomen.
Recenserat: Jon Anderson & The Band Geeks: ”True” (2024)
Gospeldrottning. I decennier har hon levt – och sjungit ungefär ungefär lika länge om jag uppfattat rätt. Råkar du ha något slags intresse för eller inblick i den här genren så är efternamnet Winans i princip omöjligt att undvika. Tillsammans utgör de en hel klan, jag vet inte exakt hur många aktiva artister som ingår, men de har varit etablerade på den globala gospelkartan så länge jag kan minnas. CeCe Winans har i egen rätt byggt upp ett namn och en karriärbana, men själv har jag lyssnat på henne mer sporadiskt. Överhuvudtaget har det varierat hur intensivt intresserad jag varit av den mer renodlade grenen av genren i sig. Men en genomsnittlig svensk frikyrkofostran sätter ändå sina spår. CeCes senaste album ”More Than This” uppmärksammade jag först genom att ”That’s My King” pluggades ett par gånger i somras på en radiokanal vid gränsen mellan USA och Mexiko, en kanal som min fru stundtals rattar in i bilradion när vi är där på besök. Här handlar det om en, ska vi kalla det modern gospel-crossover genom Hillsong över… förmodligen någon mer referens jag kunde slänga in men inte kommer på just nu.
CeCe har en dokumenterat mäktig röst, ett driv och en förmåga att fånga det bästa ur melodier som kan bli både berörande och upplyftande men i värsta fall slätstrukna, om man just saknar förmågan att skaka liv i dem. Jo, andra halvan distribuerar kanske en överdos av den softade sidan, de patenterade power gospel-balladerna är inte riktigt lika påträngande och för många likartade versioner av dem kommer i följd. Men när jag tror att krönet nåddes halvvägs in på plattan, avrundas allt med den svängiga, snabbfästande sjuminutersraketen ”In a Little While” som tillsammans med redan nämnda ”That’s My King” och kanske ”Holy Forever” utgör de definitiva högvattenmärkena här. Det kan alltså variera hur mycket jag själv fascineras av gospel i olika former; men när det är bra, så är det bra. Och det är det oftast i det här fallet.
”Like a Prayer” från 1989 – världens sjätte bästa låt de senaste 60 åren enligt P3-juryn.
Är det ens någon mening att diskutera? Jo! Visst är det. I själva verket är det ju själva poängen med alla sådana här tilltag. När någon eller några eller flera bestämmer sig för att göra en lista över någonting. Inte minst något som sträcker sig över en längre tid. Som att försöka definiera vilka som är de 300 bästa låtarna/sångerna/kompositionerna som framförts under de senaste 60 åren, det vill säga sedan Sveriges Radios tredje kanal P3 föddes 1964.
Och det är inte bara en liten utvald kommitté på en handfull personer ansvariga för det som kallas P300. Utan över ett hundratal, om jag räknar rätt. Experter, musiker, kritiker och lite vanligt folk – hur det nu ska definieras. Med ett visst åldersspann, bör tilläggas. Frågan är vilka värderingar som slagit igenom mest här? Om vi föreställer oss att majoriteten motsvarar kanalens nuvarande demografi i första hand medan några av de inblandade kritikerna bevisligen är ungefär lika gamla som kanalen själv.
Själv är jag uppväxt med P3. Under 1980-talet och en bit in på kommande decennium var det väl den enda kanal jag överhuvudtaget rattade in. Vad annat behövdes? Och vad annat fanns att tillgå på den tiden? Någon gång i trettioårsåldern styrdes intresset alltmer åt P1 när jag insåg att tåget nog hade gått vad gällde de dominerande tongångarna rent musikaliskt. Nästa generation hade tagit över, vilket förmodligen är en helt naturlig process. Musik kommer alltid i nya former och uppenbarelser. Bestäm själv var du ska leta efter den och var de bästa källorna finns utifrån ett eget perspektiv. För mig betyder detta numera alltså inte P3. Men vad reflekteras i den här listan? Det handlar alltså om över ett halvsekel av hits, parallellt med möjligen missförstådda mästerverk.
”Running Up that Hill” hittade in på tionde plats i P300. Hade serien ”Stranger Things” något med saken att göra?
Ofrånkomligt kommer alla intresserade att ha synpunkter och här följer några av mina. Bevisligen har även undertecknad ett musikaliska minutvalser som kantat livets stig och tillfört avgörande intryck, somliga av dem alltför obskyra eller nischade för att vara i närheten av diskussionen på en sådan här lista. Andra favoriter är förvånande underrepresenterade på P300. Och jag är väl inte den första som noterat hur anglofilt urvalet är. Att musikkulturen det senaste drygt halva seklet tydligen består av Skandinavien plus Storbritannien och inte minst USA. Och ändå, ändå saknar jag en hel del som är just brittiskt och amerikanskt. Kanske inte så mycket svenskt.
Men hur är det nu, finns det något på spanska överhuvudtaget här? Eller franska? Italienska? Tyska? Arabiska? Bara i väldigt begränsad omfattning.
Och vill man vara motvalls (och ibland vill man det) slås jag av att ibland vilja ha en helt annan låt på de höga positionerna av några artister som hamnat där uppe. Ärligt talat upplever jag inte att ”Purple Rain” (tvåa på listan) är det bästa Prince någonsin gjorde. Och ”Dancing Queen” (sjunde plats) har aldrig varit min personligaste juvel från Abbas kartotek av klassisk pop.
Jo, kanske ska jag vara lite mer systematisk och gå igenom vad som blivit rätt och fel här, helt objektivt. Facit alltså. Felstegen som bara är så uppenbara. Peter Gabriel är inte med förrän på, vänta… Jag läser igenom listan igen. Och igen. Jag kommer att kontrolläsa igen efter att ha skrivit de här raderna: han är inte med överhuvudtaget. Ingen ”Sledgehammer”, ”Don’t Give Up”, ”Biko” eller ”Solsbury Hill”. Eller något av det dussintal andra förslag jag kunde ha kommit med. Hur har det gått till?
Sting och Steve Winwood syns inte heller till. Ja, jag vet att ingen längre gillar Sting överhuvudtaget, åtminstone inte öppet. Utom jag. Men Steve Winwood? Han har ändå jobbat ihop viss respekt och har en lång illuster karriär bakom sig. Nej, ingenting. Starka sångerskor på soulfronten som Chaka Khan och Alicia Keys är representerade med om jag räknar rätt, en låt var. Kanske inte precis de jag skulle ha valt – där har vi det igen, favorit i repris. Vilka verk du verkligen bygger upp ett förhållande till varierar. Kriterierna, kraven som egentligen ställts på sångerna här är till synes inte mer utvecklade än att de gjort som det heter, ‘avtryck på lyssnarna’. Det vill säga de kritiker, producenter, programledare och utvalda P3-lyssnare som medverkat.
Att svenska Robyn hamnat allra högst upp med sin ”Dancing On My Own” är inget jag kan skriva under på. Och det har redan väckt ont blod hos flera kolumnister. Fullständigt överrumplad är jag dock inte eftersom den tog sig in på en liknande lista som långlivade amerikanska kulturtidskriften Rolling Stone satte ihop här häromåret. Plats 20 närmare bestämt, inklämd mellan Billie Holiday och John Lennon. Nej, hon är inte bara en svensk angelägenhet. Själv är jag nog mer förtjust i vissa av hennes tidigare inspelningar, innan det blev utpräglad dansmusik av alltihop. Apropå Rolling Stone: visst var det Aretha Franklin och ”Respect” som rankades högst av dem? Här hamnar den på plats 87. Franklin förekommer på ytterligare ett par ställen och det är helt i sin ordning.
Överhuvudtaget förekommer några väldigt mystiska hemmablinda val med artister som jag egentligen aldrig intresserat mig för. Men jag skulle direkt rensa ut allt med Veronica Maggio och Håkan Hellström här också. Jo. Och Broder Daniel? Nej, jag ska inte ens börja argumentera där…
11 februari 1991 släpptes ”Unfinished Sympathy”. Shara Nelson stod för sånginsatserna. Plats 59 på P300.
Inslag här som jag definitivt skulle rösta på själv men kanske flytta ett antal steg upp eller ner, är exempelvis Talking Heads med ”Once in a Lifetime”. ”Like a Prayer” med Madonna, visst! Kanske inte bland de tio översta men ändå. ”Bohemian Rhapsody” med Queen på elfte plats är en odiskutabelt banbrytande minimusikal som inte kan ignoreras. ”Bridge over Troubled Waters” med Simon & Garfunkel landar också i det högre skiktet och det kan jag inte protestera mot, inte heller mot Massive Attack och ”Unfinished Sympathy” som är svårbegripligt suggestiv och speciell. ”A Day in the Life” med Beatles! Hypnotiskt himlastormande historia. Och ja, jag skulle också tagit med Phil Collins ”In the Air Tonight”, Waterboys ”The Whole of the Moon” liksom ”Take On Me” med A-Ha.
Liksom, givetvis: Kate Bush. Hon är representerad ett par gånger om med tio i topp-placering för ”Running up that Hill”. Det motsätter jag mig verkligen inte, med eller utan misstanken att dess oväntade och organiska inkorporering i serien ”Stranger Things” häromåret kan ha lyft den ett antal placeringar. Naturligtvis borde även hennes ”This Woman’s Work” varit med också, men ”Wuthering Heights” kom de ihåg.
Flera artister här är banbrytande pionjärer, där jag själv dock skulle valt andra av deras ibland helt oförglömliga bidrag till historien. Som i fallen Marvin Gaye, Procol Harum och Dire Straits.
Jag kan ge fler exempel. Och får kanske följa upp det här spontana reaktionen med något mer utvecklat. Exempelvis med en lista på låtar jag själv skulle ha övervägt och rimligtvis borde ha varit med i diskussionen på grund av sin genomslagskraft mer generellt och inte bara tillhör kategorin ‘mina högst personliga favoriter men i stort sett okända för den stora massan’ – för den senare varan finns det många av. Men jag tycker ändå det var kul att P3-folket gjorde det här. Hur många personliga invändningar jag än kan ha mot slutresultatet…
Plats 29 som högst för Aretha Franklin. Redaktionen för Rolling Stone har säkert synpunkter på slutresultatet i det här fallet…
Relaterat: Har jag någon någon gång tipsat om podcasten The Album Years där de två brittiska visionära musikprofilerna Steven Wilson och Tim Bowness entusiastiskt river igenom olika år ur musikhistorien och vad som influerat dem själva från olika genrer? Inte? Då gör jag det nu.
De saknas där i strömmen. Tills de plötsligt plaskar upp och finns där. Häromåret hade jag börjat skriva en längre utläggning om lite halvt kultförklarade duon Bourgeois Tagg och deras korta existens som combo som ändå kröntes med ett par fina album, dock ej tillgängliga på de plattformar jag kunde notera. Med texten i princip klar hade detta förhållande ändrats – glädjande nog. Men jag har fortfarande en lista med album som jag själv en gång hittat på vinyl (kanske rentav när de var relativt färska) eller via CD, men som under alltför lång tid inte funnits på strömningstjänster. Det här är ett av de exemplen. Ett exempel som nu, kanske för halvannan månad sedan, plötsligt var där. Åtminstone hade jag inte sett det förut.
Gail Ann Dorsey. Framför allt verksam som basist och musiker i andras sold, om jag själv förstått historien rätt. Men på egen hand, eller i eget namn, släppte hon för över 35 år sedan åtminstone den här plattan. En fullständigt fungerande och i sina bästa stunder bastant svängig samling sånger med iakttagelser i tiden, ovanpå en oftast väl grundlagd rytmsektion och med en variation som vittnar om en mer än genomsnittligt skolad artist. Nu ska sägas att inte hela skivan är rakt igenom magnifik. Den bleknar eller grånar en aning under någon kortare period som känns mindre angelägen. Men i alla fall 75 procent är mer än värt att återupptäcka för dem som eventuellt hört det förut och – eller upptäcka för första gången för alla andra.
Som basist och ackompanjatör på olika områden har Dorsey arbetat med exempelvis Tears for Fears, The The och inte minst David Bowie. Men solokarriären tog aldrig riktigt fart. Även om åtminstone den här skivan förtjänar att inte falla i glömska. Men hur låter den då?
Låtordningen. Något borde sägas om den. För i den här nyligen publicerade streamingupplagan är den ganska radikalt annorlunda annorlunda än från min gamla LP och CD. Gör det någon avgörande skillnad? Kanske inte, men det är lite överraskande.
Texterna. Ska vi börja med dem kanske? Finns en röd tråd här, så handlar det mycket om vår moderna värld och vad den kräver av människorna i den. Vad vi väljer att fokusera på och det som faller mellan stolarna. Bristerna i mänskliga interaktioner och något genuint, något mer äkta. Känns det igen? Det skulle aldrig kunna vara aktuellt idag, eller hur? Här manifesteras funderingarna kring vart samhället är på väg i sånger som ”No Time”, titellåten och inte minst den ena av de två minihits jag själv skulle plocka ut från plattan: ”Where Is Your Love?”. Alienering och främlingskap, parat med avundsjuka och känslan av att livet inte blev som det borde genomsyrar den akustiskt orienterade men lika svängiga ”Wishing I Was Someone Else”. En form av rollspel pågår i flera texter, där jag åtminstone föreställer mig att Dorsey ger röst åt olika möjliga individer utspridda i samhällskroppen. Hur mycket som kan bygga direkt på egna personliga erfarenheter har jag ingen aning om. Sedan har vi ämnen som miljöförstörelse. Var det någonsin aktuellt på 1980-talet? Svar ja. Och här är det huvudtemat i den andra mer allmänt radiovågspluggade rökaren från skivan när det begav sig; ”Wasted Country”.
”The Missiles of Midnight” är ny. Eller ny för mig. Troligen kasserad på sin tid. Den finns åtminstone inte med vare sig på LP:n eller CD-versionen jag själv har i skafferiet sedan tidigare, men är lagom suggestivt småtrevlig – om det är en begriplig sammanfattning. Finalen verkar åtminstone vara densamma som i originalupplagan, med den majestätiskt stegrande hyllningen till en av de gamla mästarna, Beethoven, i ”Carry Me Off to Heaven”.
Hur stort är det här som helhet? Hade jag med den bland det absolut bästa i albumväg från det berörda decenniet när jag rankade dessa för nu ganska många år sedan? Tydligen inte! Bra är det i alla fall. Och nu alltså betydligt mer tillgängligt än förut.
Recenserat: Gail Ann Dorsey: ”The Corporate World” (1988, Sire Records)
Nyckelspår: 1. Wasted Country 2. Where Is Your Love? 3. Carry Me Off to Heaven
Undergången. Den kan vara så… mysig. Även i musikaliska sammanhang. Den där paradoxalt inbjudande efter-katastrofen-känslan, som i det här fallet med en sarkastisk underton. Eller rentav överton. Jag vet att jag hörde den när den var aktuell, den fanns med i flödet och bröt igenom bruset. Som det brukar heta. Sedan försvann den. In i den djupa dimman. Kanske för att bandet i sig blev väldigt kortlivat. Ett par decennier senare insåg jag behovet av att försöka leta upp vad det här egentligen var för något, om låten verkligen existerade överhuvudtaget eller bara var någon fantasibild jag byggt upp. Jodå, låten fanns – och bandet.
Bandets historia i korta drag: producenten Patrick Leonard, med meriter från bland annat Madonna och sångaren/multisysslaren Kevin Gilbert(1966-1996) var väl de två mest identifierbara medlemmarna i konstellationen. Vilken i övrigt inkluderade ett gäng prominenta musiker, bland annat basisten Guy Pratt (som kan höras diskutera musikminnen och intervjua andra branschprofiler i podcasten Rockonteurs numera). Gänget snodde ihop ett album med ett otal influenser i ryggen och albumet som helhet är faktiskt helt okej. Och ja, det finns att strömma. Sedan splittrades de av olika orsaker; tidsbrist, andra uppdrag, kanske även konflikter. Jag känner inte till hela den officiella eller inofficiella historien, men delar av den finns i sammandrag på Wikipedia.
Så, låten de framför allt presenterade sig med och som troligtvis är den som de flesta känner till: ”Last Plane Out”. Texten kretsar kring ett scenario där protagonisten/berättaren syrligt beskriver en situation där det mesta man en gång kände till har förlorats, men folk försöker hålla ångan igång ändå, eventuellt via någon form av dekadenta nöjen, förnekande av situationens allvar eller ett allmänt accepterande av att ’nu är det nog kört – men vi roar oss bäst vi kan medan det finns något kvar att roa sig med överhuvudtaget’. Texten kan vi läsa in flera lager i och tonen klaffar i stort sett perfekt med den musikaliska inramningen. Det är groovy, det är lättillgänglig powerpop som samtidigt rymmer komplikationer, det svänger och stör samtidigt. En rik ljudbild där basgångarna är framträdande men också en komplett bandkänsla där alla inblandade tycks komma till sin rätt.
Videon finns åtminstone periodvis i mer eller mindre anständig kvalitet på YouTube. Och visuellt förmedlar den ungefär samma intryck som låten. Eller är det ”Mad Max 2: The Road Warrior” som spökar? Medvetet eller inte, filmen släpptes väl ett knappt decennium innan det här om jag räknar rätt i hastigheten.
Postapokalypsen har vi redan varit inne på, men ni vet att det är en användbar ingrediens. Våra ständigt naturliga misstankar om att allting som ser stabilt ut kan rasa och att ingenting varar för evigt, liksom att vi kan få se ett nedmonterat samhälle, en invand normaltillvaro sönderstyckad och frågan är vad det gör med de överlevande; de tankarna ligger ofta till grund för mycken stor konst. Inklusive musik. Som det här.
Festival occurring 6 times a year that showcases the best of short films under 5 minutes from around the world. Films get showcased at the FEEDBACK Film Festival. NEW: Now showcasing Smartphone movies!
“Everyone who is seriously involved in the pursuit of science becomes convinced that some spirit is manifest in the laws of the universe, one that is vastly superior to that of man.” - Albert Einstein
La necesidad de mantener canales de comunicación que nos permita compartir nuestras experiencias de trabajo nos lleva a iniciar una vez más un nuevo espacio en un blog. En un mundo lleno de información necesitamos buscar espacios para ser escuchados, para compartir experiencias y vivencias, para aprender y reflexionar. Espero que este espacio pueda cubrir todas estas expectativas. Mi nombre es Aníbal Nicolalde, trabajo con la Iglesia del Pacto Evangélico del Ecuador y en la Federación de Iglesias Evangélicas Independientes de España entre el pueblo inmigrante latinoamericano. Y este es mi nuevo espacio de compartir….
Fair Slave Trade 