Semestern har inte börjat riktigt än. Så jag hade egentligen tänkt sova, trots det som tilldrog sig på TV:n sent igår kväll. Nu lyckades jag inte somna, så jag såg trots allt det mesta av matchen och framför allt slutet. Slutet. Som omgående gav upphov till spontana eller kanske långt i förväg planerade vitsar om ännu ett Brexit. Ännu ett uttåg ur Europa för engelsk del. Det här hade de inte planerat. Inte röstat om. Och inte förväntat sig. För vem hade gjort det?

Det låter väl som en händelse att sista avsnittet av ”Game of Thrones” säsong 6 blev tillgängligt just igår och att frun och jag hade sett det samma kväll innan matchen. ”Sagan om is och eld” (”A Song of Ice and Fire”), som bokserien heter i original är författad av George RR Martin, vilket många känner till. Finalen, som var lagom magnifik i sin ödesmättade överväldighet, innehöll en hel del av både is och eld. Liksom hela den senaste säsongen. Ja, det är lätt att förlora sig i den berättelsen och för efteråt rekordsnabbt avgångne Roy Hodgsons manskap måste Lars Lagerbäcks extremt väldisciplinerade blåa skjortor ha framstått som White walkers igår kväll. Ja, ni ser. Det här dramat (och nu menar jag matchen) lånar sig frestande enkelt till alla möjliga metaforer av ibland generande klichéspäckat slag. Men det är så svårt att låta bli. Twitterflödet igår, som jag bara inte kunde undvika att söka upp och ge några egna mer eller mindre välbetänkta bidrag till, fylldes direkt efter slutsignalen av en mängd sarkastiska kommentarer. Och glada givetvis! Allt beroende på upphovspersonens ursprung…

Det är så mycket som händer just nu. Och vi måste ju reagera på något sätt. Brexit, alltså det engelska folkets 52-48-procentiga beslut att lämna unionen på sikt, har ju sänt chockvågor genom kontinenten. Ja, genom hela det Europa som tillhör denna union av vilka inte alla bokstavligen befinner sig på samma kontinent. Och det kan ju skönjas ett visst mått av skadeglädje nu när engelsmännen fick tåga hem från just detta upphaussade idrottsammanhang helt ofrivilligt. Hur gick det till?

Island har under hela det här slutspelet uppträtt så tight, så väldrillat att det nästan trotsar tyngdlagen och vanlig vett och etikett. Lars Lagerbäck har nu nått kvartsfinal, och tangerat den största bedriften från sin tid som tränare för det svenska landslaget. Då var det kvartsfinalen i VM 2004, där Sverige förlorade mot Holland på straffar. Instick: mina minnen av den matchen. Det vill säga, jag har inga minnen av själva matchen. Hade inte möjlighet att se den. Just då jobbade jag i Ecuador och befann mig den dagen på en konferens för diverse radioentusiaster i Quito. Givetvis undrade jag hur matchen slutade. Tillställningen var internationell men de flesta deltagare kom från Sydamerika. Vilket inte hindrade en av värdarna under avslutningen att spontant fråga folket där om det fanns några holländare på plats. För, sade han glättigt, ‘Holland har just slagit ut Sverige i fotbolls-EM’. Mina egna andar sjönk drastiskt i ett slag. Senare, när jag fick veta hur det hade gått till, att det gått så långt som till straffar sjönk de väl om möjligt ännu mer. Det hävdas ibland att just det laget var den svenska uppställning som hade tillräcklig styrka, tillräcklig tur med lottningen och med tanke på hur turneringen utvecklade sig, den största chans ett svenskt landslag någonsin haft att verkligen vinna något stort. Så blev det inte.

Har nu Island vad som krävs för att gå så långt som att vinna? Alla rimliga kalkyler och sunt förnuft talar emot. De har väl haft underlägset bollinnehav i samtliga sina matcher i gruppspelet, liksom igår. De saknar stora fixstjärnor. Detsamma kan sägas om det Grekland som mot alla odds och förutsägelser gick och vann detta EM 2004. Liksom de talade mot Danmark 1992, ett Danmark som bjudits in i sista stund när det uppsprickande Jugoslavien diskades bara någon vecka före tävlingsstart. Om jag minns rätt.

Så jag antar att allt är möjligt. Men jag tror ändå att det någonstans tar slut innan finalen. Det borde inte gå att köra samma recept och lura fransmännen också, eller? Man kan undra vilka som är mest skadeglada just nu. Holländarna kanske. VM-trean för två år sedan som inte ens tog sig till slutspelet nu efter att bland annat ha stupat mot just Island. Den där ön ute i Atlanten halvvägs till Amerika, med sina vulkaner och isbjörnar. Nej förresten, isbjörnar finns inte där? Men vulkaner. Och några hundra tusen invånare. Av vilka en mätbar promille är aktiva fotbollsspelare.

Det är lite synd om England, trots allt. De har satsat på ett gäng unga och lovande lirare och själva spelidén är väl ändå förhållandevis konstruktiv. De satsar för framtiden och ynglingarna bar detta, nu möjligen allt mer nystolta gamla kolonialistrikes hela förväntningar tyngande sina axlar. Och de svek. Det kan inte vara roligt. Förmodligen värre än för Sverige i VM 1990. Kanske även än för Brasilien i deras eget VM för två år sedan, efter semifinalen mot Tyskland. Eller titelförsvararna Frankrike under VM 2002. Utslagna utan att ha gjort ett enda mål. Och så givetvis italienarna de gånger de har eliminerats redan i gruppspelet, vilket har hänt ett par gånger i historien. Men det har ju alltid handlat om någon form av konspirationer och aldrig varit deras eget fel…

För övrigt. Finns det något övrigt? Ja, Belgien som Sverige gav en rejäl match innan vi slogs ut imponerade mot Ungern som ändå stack upp och ville vara konstruktiva. Men belgarna kunde mycket väl ha avgjort redan i första halvlek. Nu dröjde det till sista kvarten innan de ryckte. Italien, våra andra nemesisar, manövrerade ut Spanien. De gjorde det på ungefär samma sätt som mot Belgien i första matchen. Jag såg visserligen inte hela matchen mot Spanien och kan inte ha en bestämd uppfattning, mer än att spanjorerna kanske ännu en gång lurats av sin egen skicklighet och inte varit tillräckligt skärpta när gäller. Irland lät inte fransmännen bara rusa iväg vidare mot kvartsfinal utan svårigheter. Så som det ser ut nu så spelade Sverige alltså i en ganska meriterad grupp. Om det är någon tröst. Och sådan söker vi ju alltid så långt det bara går. Ett glädjeämne i stort är att ett målsnålt mästerskap där mycket handlat om taktik, rävspel och ramstarka försvarslinjer ändå tycks lyfta sig lite, blivit mer gladfotbollsaktigt i vissa stycken och gett prov på ett par underhållande utslagningsmatcher i åttondelen.

Alltmedan allianserna skiftar och det drar ihop sig till krig (men oklart exakt mellan vilka konstellationer) i redan nämnda ”Game of Thrones”, så fortsätter även den här sagan. Om kungen till slut kommer från nord eller syd är vanskligt att förutse. Men Belgien imponerar som sagt. Portugal har gjort tillräckligt för att ta sig så här långt efter en mycket osäker start. Och Tyskland är alltid Tyskland. Visst har jag förutsett Frankrike som segrare tidigare? Jag tvingas väl stå fast vid det. Mot bättre vetande, möjligen…